torsdag 22 januari 2009

Fattigmans-parmesan


Jag är nog relativt osentimental, när det kommer till böcker. Det började för över tio år sedan, när jag planerade min flytt från Göteborg till Stockholm.
Jag gick helt enkelt ingenom mina bokhyllor, och plockade ut alla böcker jag inte kände att jag absolut ville behålla. Dessa böcker lade jag i en hög på vardagsrumsgolvet. Goda vänner bjöds in på middag med soppa och bröd. Efter maten sade jag "Klara, färdiga, gå!", och då var det fritt fram för vännerna att kasta sig över bokhögen och ta vad de ville ha. Detta besparade mig åtskilliga flyttkartonger att kånka på, och jag har till denna dag inte ångrat något jag gjort mig av med.

Det vill säga - förrän nu.
Jag minns en italiensk kokbok, som för cirka sju år sedan tycktes mig innehålla lite för krångliga recept.
Eftersom jag som alla andra utvecklas inom de områden som intresserar mig, är jag ganska övertygad om att dessa recept i dagsläget hade tett sig ganska ordinärt svåra.
Boken är inte längre i min ägo, och jag inte ta reda på om det stämmer. Men, en sak minns jag från boken, och det är en receptidé på en tonfiskpasta, som jag tänker laga i kväll.
Och till den hör fattigmans-parmesan.

Jag vill minnas att förklaringen till detta goda tillbehör är ganska enkel. Parmesanost var förr inte något som fattigt folk (det vill säga, de flesta) åt dagligdags i Syditalien. I stället tog man hand om överblivet bröd, smulade det, och stekte sedan smulorna i olivolja med vitlök och sardeller. Detta substitut är makalöst gott, och varför jag inte tänkt på det på åratal, det har jag inte någon bra förklaring till.
Jag är bara glad att jag kom att tänka på det, för det passar perfekt till kvällens middag.

Och eftersom jag inte är en fattig syditalienska, står det mig fritt att ta både fattigmans-alternativet och den äkta varan på min tonfiskpasta - om jag så vill.

4 kommentarer:

  1. Hej! Nu måste jag ju kommentera på din blogg!
    Mycket lustigt att du skriver just om italiensk mat måste jag säga. Mina svärföräldrar bor i Italien sedan ett antal år tillbaka och vi njuter av nya recept och smakupplevelser på varenda nytt besök.
    Sedan måste jag fråga om det möjligtvis var boken "Det italienska köket" från ICA-förlaget som du syftar på? Den är relativt gammal, typ tidigt 90-tal. Det är min favvo-kokbok!
    Ha en bra kväll!
    /SysterDuktig

    SvaraRadera
  2. Det är intressant hur kokböckerna flyttas runt hemma, närmare eller längre från spisen. Som du skriver så ter sig vissa böcker och recept (som man bävade inför för några år sedan) som vardagsmat numera. Och fattigmansparmesan låter ju genialt!

    SvaraRadera
  3. GoodGirl: Välkommen hit! Låter helt fantastiskt att ha svärföräldrarna i Italien (det där skulle kunna tolkas fel, men du förstår vad jag menar)!
    Det kan mycket väl ha varit "Det italienska köket". Det enda jag minns är att boken var ovanligt "A4-formad" för att vara en kokbok, och att den var ganska tjock....
    Vem vet, kanske stöter jag på den någon gång, någonstans?

    Sara: Visst är det lustigt hur ens syn på recept och på vad som är svårt hela tiden förändras? Det är så härligt att man hela tiden utvecklas i matlagningen.
    Fattigparmesan är suveränt!

    SvaraRadera
  4. Hur mycket sardeller ska man ha?

    Låter sjukt gott i alla fall:-)

    SvaraRadera

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...