tisdag 27 april 2010

En bildlös rapport från London

Jag begick vad som för en matbloggare måste vara en stor synd - jag reste till London utan kamera. Inte av misstag, nej, avsiktligen. Sådan är jag. Må så vara att jag fotar en hel del mat, men jag kan bli lite avskräckt av allt för mycket fotograferande. Låt mig säga som så, att vi var omgivna av tillräckligt många andra turister som fotade allt och alla i tid och otid för att jag nästan skulle utveckla allergier. Hur många pittoreska fönster med blomlådor kan man egentligen fotografera? Jag var närmast glad att slippa, och bara få fokusera på det viktiga. Det viktiga var, i sjunkande ordning - min man, våra måltider och våra utfärder.

Jag vill verkligen passa på att än en gång tacka alla ni som delade med er av era London-tips. Vi hade inte en chans att hinna med allt, men kanske får jag en möjlighet vid något framtida London-besök? Jag kan säga som så, att inte en enda måltid vi åt gjorde oss besvikna.

Vi gick ut hårt redan å fredagen. Jag hade beställt bord på HIX, efter att ha läst hos Lisa Förare Winbladh och fått en bestämd känsla av att det vore något som skulle falla mig och min man i smaken. Vi blev mer än nöjda. Maten var fantastisk, och servicen liknade få saker jag upplevt. Nu är jag visserligen inte en van uteätare, men personal som lyckas förena lyhördhet, avspänd uppmärksamhet och vänlighet skapar de bästa förutsättningarna för nöjda, avslappnade kunder.
Vi började med att sätta i oss ett berg av perfekt tillredd grön sparris med en härligt syrlig hollandaise. Det gick bara inte att behärska sig. 200 gram eller 400 gram till två personer? Vilken onödig fråga.
Till varmrätt åt min man en biff med ugnsbakad benmärg. Själv fortsatte jag mitt lilla projekt lever-KBT. Jag har i vuxen ålder insett att jag faktiskt kan uppskatta lever. Just i det här fallet handlar det om den godaste lever jag ätit, och förmodligen kommer att äta på mycket länge. HIX' grillade kalvlever serveras på ett moln av potatismos smaksatt med salladslök; sky, bacon och som tillbehör valde jag en sallad på gemsallat, vattenkrasse och tunnt skivad schalottenlök. Det var så obeskrivligt gott att jag nästan var arg på mig själv för att jag på grund av sparrisen inte orkade äta upp hela portionen.
Jag var, min mättnad till trots, bara tvungen att avsluta med en perfekt kula jordgubbsglass. Ni vet hur jag är när det kommer till glass. Givetvis kände jag mig förpliktigad att kontrollera att glassen höll samma kvalitet som den övriga menyn.

På lördagen åkte vi till Borough Market, och hamnade (återigen tack vare Lisa FW/Matälskaren) på Monmouth Coffee. Kön ringlade sig redan långt utanför lokalen när vi anlände. Vi hade turen att få sittplatser, och högg in på en frukost beroende av en sympatisk och genialt avspänd buffé av surdegsbaguetter, högklassigt smör och ett otal sorter hemkokt sylt. Kaffet - bryggkaffet, märk väl - var minst sagt välsmakande. Lokalen var i sig fantastisk. En lördagsfrukost att rekommendera, som dessutom påminde mig om hur gott det i all enkelhet är med bread, butter and jam - när kvaliteten är så hög som på Monmouth Coffee.

Att strosa runt på Borough Market är en plågsam njutnig. En hel butik med enbart smör, vad sägs om det? Köttdiskarna, utbudet av fågel och vilt, bergen av ostar samt gigantiska grönsaksstilleben därtill var nästan lite mer än jag kunde klara av. Jag blev avundsjuk, och en aning bitter över att utbudet ofta är så begränsat i Sverige. (Mina tankar gick till den gigantiska ostdisken i det lilla snabbköpet i vår semetersmåstad på Korsika, där det fanns ett halvdussin olika raser av färsk kyckling att välja mellan. När får vi något motsvarande i Sverige? Får vi någonsin det?)

Vi drog vidare på nya äventyr, och hamnade på den av Anna Billing rekommenderade restaurangen Raoul's för en sen lunch. Till min obeskrivliga lycka serverades jag där rökt kolja med pocherade ägg, toast och hollandaisesås. Rökt kolja hade jag inte ätit på åratal (för många för att jag ska gå in på dem), och i sällskap av perfekt pocherade ägg och en hollandaise som stod sig gott i jämförelse med den på HIX, blev jag en mycket mätt och lycklig kvinna.

På lördagskvällen skulle vi ut på galej. Via en tidigare sökning över restaurangutbudet i vårt närområde, hamnade vi av en slump på vad vi senare såg att en läsare vid namn Frida som bor i Marylebon rekommenderat, nämlien Le Relais de Venice L'Entrecôte. Denna restaurang liknar inte mycket jag upplevt tidigare. Konceptet är strålande enkelt. Man har en fast meny bestående av grönsallad med valnötter och vinaigrette (en grymt, dijonsenapsstark sådan), som följs av entrecôte med perfekta pommes och husets hemliga sås (vi gissar på att stekpannan vispas ur med konjak, senap, mycket dragon och svartpeppar). Deta är i all enkelhet en måltid så god att den skulle kunna vara en kandidat till en eventuell sista måltid (inte för att det är aktuellt, men ni förstår vad jag menar).

Söndag morgon bjöd på regn, vilket bidrog till en avslappnad känsla. Hur låter upplägget att i sakta mak spatsera iväg till ett litet kafé, inta en god lagad frukost, och sedan återvända till hotellrummet för att sova frukost? Ett upplägg helt i vår smak. När vi vaknade hade regnet upphört, och solen bröt fram.

Söndagslunchen intogs på Carluccios. Antonio Carluccio är en kock vars kokböcker vi slukade för ett tiotal år sedan. Han har en kedja av caféer och restauranger. De pastarätter vi åt var precis så goda som vi hade förväntat oss, med hans kokböcker i åtanke. Vad sägs om ravioli med ricotta och spenat med smält smör och salvia? Något av det godaste jag vet. En kula bitter chokladglass och en dubbel espresso avrundade lunchen på bästa tänkbara vis.

Söndagen var inte enbart vår sista dag i London, utan även min mans födelsedag. Vi åt söndagsniddag i en oväntat lugn miljö på Providores. Återigen sänder jag ett tack till dig Frida i Marylebone, för tipset. På Providores kan de laa god mat. Jag åt en potatissoppa med grön chili till förrätt, ett smältande mört lamm (garanterat långlagat) till varmrätt, och till efterrätt en smulpaj på äpple, rabarber och krusbär med chaiglass. När upplevde jag senast erbjuda en dessert delvis baserad på krusbär? Det minns jag inte ens.
En värdig avslutning på en resa som översteg alla förväntningar.

Chaiglassen ska definitivt återskapas, så även potatismoset med vårlök. Här ska även pocheras ägg och slås hollandaise därtill. Det kommer nog också bli ett antal frukostar på bröd, smör och för ändamålet hemkokt sylt.
Samt, faktiskt, de rostade cashewnötterna med havssalt och svartpeppar jag köpte i påse på Marks & Spencer. Så självklart - svartpeppar och salt på de söta nötterna.

Det är nog helt enkelt så att det är matminnen jag längst bär med mig nu för tiden. När någon frågar vad vi gjorde i helgen, svarar jag med att berätta var, och vad, vi åt.

Någon som känner igen sig?

måndag 19 april 2010

Jag ger er en perfekt rabarbercheesecake


Man brukar säga att ovisshet är det svåraste som finns. Just nu skulle jag bara vilja veta om loppet verkligen är helt kört, eller om det faktiskt finns en mikroskopisk chans att vi kommer iväg till London på fredag. Under tiden försöker jag skingra tankarna efter bästa förmåga. Vad kan då vara lämpligare än att blogga?

I fredags bakade jag den perfekta rabarbercheesecaken. Inget ont om 2009 års variant, som jag bakade till äldste sonens skolavslutning. Den var mycket god, men denna är onekligen i en betydligt högre klass.
När rabarbern är späd, skär och mild i smaken, passar det bättre än någonsin att ta tillfället i akt att koka en rabarberkompott. Stänglarna behövs inte ens skalas, och färgen blir så där perfekt som den annars bara är i mattidnigar. Långt ifrån högsommarens gröngula rabarberkräm; nog så god, men inte lika visuellt tilltalande.

Ända sedan förra årets goda försök, har jag velat skapa den perfekta rabarbercheesecaken. En cheesecake med tydlig, syrlig smak av rabarber, men även med en ton av vanilj. En krämig, men ändå fast konsistens. Det blev prcis så som jag önskat.
Jag medge att det är en hel del moment innan denna cheesecake står klar att avnjutas. Den ska definitivt tillagas minst ett halvt dygn innan den ska ätas. Nu reflekterade ja i ärlighetens namn inte över hur lång tid det egentligen tog att förbereda alltsamman. Det är ju faktiskt inte nödvändigt vare sig att stå och titta på kompotten medan den småkokar, eller att sitta och stirra in i ugnen medan cheesecaken gräddas.
jag gillar denna lite lägre variant, men det går givetvis lia bra att använda sig av en mindre springform för att få en högre kaka.

En perfekt rabarbercheesecake
Rabarberkompott
500 gram rabarber, skuren i småbitar
1,5 dl socker
1 vaniljstång (själva stången, skrapet sparas till cheesecake-smeten)
0,5 dl vatten

Koka upp samtlga ingrediense, och låt dem sedan småkoka i 20-25 minuter eller tills rabarberbitarna helt mjuknat och lösts upp. Låt svalna. Häll hälften av kompotten i en skål; den ska ned i cheesecaken. Pressa den andra hälften av kompotten genom en finmaskig sil, så att du får en rabarbercoulis. Den ska hällas över cheesecaken när den är färdiggräddad.

Cheesecake
1 sats rabarberkompott
100 gram smör, rumsvarmt
250 gram digestivekex, krossade
400 gram Philadelphia cream cheese
1 dl ekologiskt rörsocker
saft från en halv citron
2 ägg

2 dl crème fraîche
1 gelatinblad
eventuellt mer citronsaft

Sätt ugnen på 175 grader. Mixa kexen till smulor. Bland dem väl med det rumsvarma smöret. (Om du använder dig av en mindre springform, rekommenderar jag att du minskar mängderna kex och smör.) Sätt ugnen på 175 grader. Krossa digestivekexen och blanda dem med det mjuka smöret. Tryck ut blandningen i botten av en stor springform. Förgrädda botten i fem minuter.
Vispa under tiden samman cream cheese, socker, ägg, citronsaft och urskrapet ur vaniljstången. Häll hälften av smeten i formen, fördela varsamt kompotten på lagret, och täck sedan med resten av cheesecakesmeten.
Grädda i nedre delen av ugnen i uppemot en timma. Passa kakan, och täck den med aluflioe om den börjar få för mycket färg.
Tag ut kakan ur ugnen. Blanda créme fraischen mjuk och smidig, och bred den över den varma kakan. Låt därefter kakan svalna.
Blötlägg ett gelatinblad i generöst med vatten. Smält det sedan försiktigt i en kastrull, tillsammans med några matskedar vatten. Blanda väl med rabarbercoulin, och tillsätt eventuellt någon matsked citronsaft. Fördela detta över crémem fraische-täcket till ett så jämnt lager som möjligt. Låt stelna i kylskåp.

lördag 17 april 2010

Blogglusten är låg just nu

Just nu kan jag inte riktigt fokusera på bloggandet. Dels har vi en liten magsjuk flicka här hemma, dels tyder alla tecken på att vår efterlängtade London-weekend inte blir av, på grund av vulkanaskan och allt elände den för med sig.

Min besvikelse är så monumental att jag inte ens tänker försöka ge mig på att uttrycka den i ord.

onsdag 14 april 2010

Jag fick svar från kokbok24.se

Senare under gårdagen fick jag detta mail till svar på det irriterade mail jag skickat:

"Hej Annika.

Jag ber om ursäkt för detta.

Det ska ha gått ut ett epost till samtliga men jag tar genast bort det!

Mvh Rickard"

Exakt bvad han syftar på vet jag inte. I mitt mail skrev jag ungefär samma saker som i detta blogginlägg. Under gårdagen stängdes bloggen i fråga ned och den är i skrivande stund fortfarande inte uppe. Orsaken till detta känner jag inte till. Kanske har bloggägaren insett att saker och ting inte riktigt fungerar så som han trodde?

En inspirerad paté på karre,
och mysteriet med svinnätet

Den vackra förlagan (pressbild från lunchen).

Som jag hade tänkt på detta recept, njutit av minnena av hur gott det smakade. Planerat och längtat tills det rätta tilfället att laga den skulle dyka upp.
Det blev inte riktigt så som det var tänkt.

Jag var så vansinnigt arg på mig själv när jag konstaterade att jag klantat till alltihop.
Att jag låtit patén stå för länge i ugnen.
Att jag avstod från originalreceptets späck.
Enda trösten var att smaken var förnämlig, ja, rent otroligt fin. Fast det var ärligt talat knappt så att jag lät mig tröstas ens av detta. Givetvis hade det varit än mer katastrofalt, om alla mina ansträngnigar resulterat i en paté som inte enbart var ful och tillagad för länge i ugnen, utan också smakade katastrofalt. I stundens hetta haglade svordomarna i köket, och jag förolämpade mig själv med diverse icke rumsrena tillmälen.

Jag drog i varje fall en nyttig lärdom av detta första tillagningstillfälle. För en grovmald paté såsom denna räcker det inte med enbart ägg för att hålla samman smeten. Det krävs någon form av klister. Ister kan tjäna som sådant.

Dessutom står det uttryckligen i originalreceptet att pateformen ska täckas med något som heter svinnät, och som dessutom ska vikas över paten innan den skjutsas in i ugnen. Svinnät, vad i hela fridens namn är det? Ja, om man som jag googlar på detta ord på svenska så får man inte någon träff över huvud taget.
En fullständig återvändsgränd.

Efter lite sökande fram och tillbaka hamnade jag efter flera om och men till slut via sökordet grisnät i en kommentar till ett inlägg på bloggen Ett öppet fönster. Där stötte jag på det felstavade schwein netz som korrigerades till schweinsnetz, vilket ledde mig vidare till ett inlägg hos Kinna på hennes tidigare blogg Mormors Mat.
Ett litet äventyr i sig, på kvällskvisten. Vilken tur att det finns matbloggar att söka kunskap i när allt annat tryter.
Svinnät (caul fat) lär alltså ska vara mycket svårt att få tag i. Se här hur det kan se ut. Är detta månne en bukhinna? Upplys mig gärna, ni som vet mer. Jag ska fråga nästa gång jag passerar en riktig köttdisk.

För första gången väljer jag att publicera originalreceptet med mina ändringar parallellt; överstrykningarna i originalreceptet visar mina avvikelser. Hoppas att det blir begripligt, detta till trots.
Min första anmärkning är att den muskot som omnämns i receptets titel inte stod att återfinna i själva receptet.

SMASKENS (inte fullt lika tjusiga) version.

Paté med karré, muskotnöt,
hasselnötter och persilja

Till en stor terrinform:
250 g grislever 200 gram kycklinglever
350 g fläskkarré400 gram karré, grovt mald
400 g grisspäck
400 g fläskkarré – färdigkokt och delad i ganska stora bitar
0,5 gul lök
1 vitlöksklyfta
1 liten knippa bladpersilja
20 g salt 2 tsk salt
nymalen peppar
3 hela enbär, krossade i mortel
5 cl Linjeakvavit eller annan akvavit
1,5 del 1 dl crème fraîche
2 ägg
135 gr 100 gr hela hasselnötter
6 timjankvistar
3 lagerblad
ca 100 g svinnät

Paté:
Koka 400 g fläskkarré i vatten med lite salt, 1 lagerblad (och lite rotfrukter), 1 liten morot, 1/2 gul lök, 1/2 sellerikvist och någa persiljekvistar i ca 1 1/2 timme tills köttet är mört. Ta upp karrén och dela den i ganska stora bitar.
Mal sedan lever, den råa karrén, späck, lök, vitlök och persilja grovt i köttkvarn.Mixa lök, vitlök och bladpersilja fint. Krydda färsen med salt, peppar, enbär och akvavit och blanda väl i en stor skål.

Rör ihop crème fraîche och ägg och blanda ner det i färsen tillsammans med de kokta fläskkarrébitarna och hasselnötterna. Låt färsen stå och dra i några timmar eller eventuellt över natten. (Jag lät den stå över natten).Bre ut svinnätet i terrinformen, lägg i färsen, lägg lagerblad och timjankvistar ovanpå, vik över svinnätet och grädda patén i ugnen i 160 grader i 1 timme och 10 minuter. Smörj en patéform och lägg i färsen.
Mitt misstag var att jag tillagade patén på 175 grader i över en timma. Det var åtminstone 15 minuter för länge. Jag ska nästa gång sänka temperaturen, och pröva mig fram till en lämplig tillagningstid.
"Patén smakar bäst dagen efter", skriver Adam Aamann, och det håller jag fullständigt med om. Patén smakar inte bara bra, den smakar mycket bra. I synnerhet tillsammans med cornichonger och syltlök. Syltlökens sötsyrliga smak var rent ut sagt perfekt till patén.

Det är ju så här det är - saker och ting blir inte alltid så som man tänkt sig. Alla begår misstag i köket. Ofta handlar det, som i mitt fall. om en vilja att tolka om recept. Det är inget fel i det, men omtolkningarna ska vara baserade på erfarenhet och kunskap, vilket jag i ärlighetens namn inte kan påstå var fallet just för mig vid detta tilfälle. Jag har inte någon stor erfarenhet av den här typen av rätter. Ännu, ska tilläggas. Min ambition är att bli patédrottning. Få se vad som står på menyn nästa gång jag plockar fram min vackra form.

tisdag 13 april 2010

Jag är inte smickrad - jag är arg

Jag blev för en stund sedan uppmärksammad (tack, uppmärksamma Pipopp!)på att mina, och många andras matbloggares blogginlägg publiceras i sin helhet, inklusive bilder, på kokbok24.
Jag har självmant registrerat mig på ett antal sidor som återger vad som publiceras i matbloggosfären. Denna sida hade jag emellertid aldrig tidigare hört talas om, och jag ställer mig minst sagt mycket skeptisk till det sätt på vilket de publicerar andras texter och bilder.

Det bjöd mig faktiskt emot att länka till dem. Jag vill egentligen inte driva trafik dit, men jag vill ha er syn på saken. Se själva där inne. I anslutning till själva inlägget, med bild, text och recept, syns ingenting som på minsta länkar tillbaka till bloggen receptet kommer ifråpn. I en kolumn till vänster syns med mycket liten text recepten i den ordning de publicerats, och där kan man se med ännu mindre text se varifrån receptet härör.

I höger kolumn, där man som läsare får veta vad för sorts sida detta är, står detta klämkäcka budskap att läsa:

"Välkommen
Den här bloggen länkar till några av Sveriges mest kända hemsidor när det gäller Recept, Matlagning och bakverk.
Detta är inte länkkatalog eller liknande utan en BLOGG som vill samla alla Recept och information om Matlagning och bakverk på ett och samma ställe.
Om era blogginlägg finns med på den här bloggen kan jag GRATULERA, då detta är en väldigt bra inlänk (backlink) till er hemsida och som kommer att hjälpa er att klättra högra i Googles organiska träff lista.
Har ni ändå något emot att de publiceras här är ni välkomna att kontakta oss på info@personalkontakten.se

säljes
Den här domänen är till salu för rätt pris. intresserad? kontakta info@personalkontakten.se"

Ser man på. Så kan man tydligen också bete sig?

Jag tycker inte jag är överkänslig. Må så vara att SMASKENS underrubrik lyder Ett bra recept är till för att spridas, men jag tror vi alla är överens om att det tillhör god ton att tydligt ange varifrån man lånar ett recept, och att aldrig, aldrig låna en bild utan att fråga först.
Det är egentligen ganska basalt, eller hur?

Jag har mailat till bloggen i fråga för att höra hur de egentligen resonerar. Jag är nämligen inte smickrad, inte det minsta.

Jag vet att man kan få mer trafik genom att göra reklam för diverse produkter, anordna tävlingar och andra jippon. Det är allmänt kännt att sådant driver trafik. Självklart vill jag ha trafik till min blogg, men argumentationen i citatet ovan haltar ordentligt.

Jag rekommenderar alla ni andra matbloggare som eventuellt läser här, och inte minst ni läsare som kanske känner igen inlägg från matbloggar ni själva följer, att ta kontakt med bloggägarna och fråga om de tycker att detta är ok.

måndag 12 april 2010

Förmodligen en återbloggning


Jag är rätt övertygad om att detta är en återbloggning. Det spelar emellertid ingen som helst roll, för denna kycklinggryta är en riktig klassiker. I förra veckan kom jag att tänka på den, och blev något så vansinnigt sugen. Grytan var en av mina absoluta favoriträtter under min uppväxt.
Då för tiden lagades den med konserverade champinjoner. Just den nostalgitrippen avstår jag gärna ifrån. Vilken typ av chili mamma använde sig av har jag ärligt talat inte en aning om. Jag tog av de små elaka peperoncini jag har i en påse i skåpet. Mot alla odds tycks dessa bli starkare ju äldre de blir. Att smaka sig fram med sambal oelek lär garanterat fungera alldeles utmärkt.

Det här är riktig comfort food; helt enkelt en perfekt vardagsmiddag. Jag vill inte ha några grönsaker till, jag vill bara få sitta och trycka i mig av kycklinggryta och ris. Det blir inte mycket bättre än så.

Mammas kycklinggryta - ett återbesök
1 färsk kyckling på cirka 1,2 kilo
smör
2 schalottenlökar, finhackade
4 vitlöksklyftor
1 paket jägarbacon, finhackat
150 gram champinjoner, skivade
2 st peperoncini (alternativt 1 tsk sambal oelek)
1 dl vitt vin
1 burk Mutti krossade tomater
1 dl vispgrädde
salt och svartpeppar

Stycka kycklingen så som du själv önskar. Jag delade den bara lie slarvigt i fyra delar. Krydda dem med salt och svartpeppar.
Hetta upp smör i en emaljerad gjutjärnsgryta, och fräs schalottenlök, vitlök och bacon på låg värme i ett par minuter. Tillsätt därefter champinjonerna, och fräs alltsamman tills de mjuknat.
Lägg i kycklingdelarna, och häll över vin, tomatkonserv, grädde, peperoncini och några nypor råsocker. Lägg på locket, och koka på medelvärme i uppemot en halvtimma. Tag sedan av locket och rör runt efter bästa förmåga. Låt eventuellt såsen koka ihop en stund. Servera med ris.

lördag 10 april 2010

Fyllda rullar av rökt lax på salladsbädd


Det här är väl egentligen mer av en receptidé, än ett egentligt recept. En perfekt förrätt, som både går snabbt att göra, och i princip är omöjlig att misslyckas med. Ganska snygg blir den dessutom. Vi åt detta som förrätt på påskafton.
Givetvis kan den som vill använda sig av smaksatt cream cheese, men personligen gillar jag inte sådan. Jag är lite besatt av att själv smaksätta; det blir helt enkelt godast så.
Dessa laxrullar blir ganska stora. Det går givetvis bra att få dessa mängdangivelser att räcka till sex personer.

Laxrullar till förrätt (4 personer)
8-12 skivor rökt lax (beroende på storleken)
1 dl Philadelphia cream cheese
2 msk finriven pepparrot
1 dl räkor, skalade och hackade
2 msk gräslök, finhackad
1 salladslök, finhackad
1 msk citronsaft
flingsalt och svartpeppar

blandad sallad, dillkvistar och citronklyftor till serveringen

Blanda cream cheese med pepparrot, gräslök, salladslök, hackade räkor och citronsaft, Smaka av med salt och peppar.
Lägg 2-3 laxskivor omlott på varandra. Fördela en rågad matsked av ostblandningen över skivorna. Vik över från ömse sidor. Placera varje rulle på en lite bädd av blandad sallad. Garnera med en dillkvist och en citronklyfta.

fredag 9 april 2010

Påskens glasstårta på mörk och vit choklad
- utan glassmaskin


Jag tog fram tårtan ur frysen - och glömde bort den. Därav dess halvsmälta utseende. Lite läckert ser det ut ändå, hoppas jag? Av förklarliga skäl släpade jag inte med mig glassmaskinen till landet. Trots detta ville jag våga mig på att göra en fryst dessert. En glasstårta - inte en parfait.
Under årens lopp har jag smakat en hel del hemlagad glass som inte frysts i glassmaskin, och jag har i ärlighetens namn inte varit särskilt imponerad av det jag ätit. Det blir så lätt frostigt, även om man använder sig av knep såsom vispad grädde. Frusen vispad grädde är trots alt inte detsamma som glass.

Jag gick tillväga på precis samma sätt som jag brukar göra när jag sjuder en glassmet. Inspirationen kom från det här receptet på den ultimata chokladglassen. Den enda skilnaden (ja, den stora skillnaden) är att jag, efter att glassmeten stått i kylen för att svalna och svälla, helt sonika hällde den i en form och därefter frös in den. Jag rörde inte i den under infrysningen. Det hade givetvis bidragit till en fluffigare konsistens. Nu blev resultatet ändå mycket lyckat, detta till trots.
En glasstårta som var krämig och len; inte det minsta hård eller frostig. SJuden glasskräm är helt enkelt vägen till sann glass-lycka. Oavset om en maskin sedan är inblandad i nedkylningen, eller ej.

Påskens glasstårta - utan glassmaskin
4 dl gammaldags mjölk
3 dl vispgrädde
0,5 tsk ekologiskt vaniljpulver
1,5 dl råsocker
6 äggulor
100 gram 70% mörk choklad
100 gr vit choklad

0,5 dl rostade hasselnötter, hackade
0,5 dl pistagenötter, hackade

1. Värm mjölk, grädde och vaniljpulver i en kastrull. Vispa under tiden socker och äggulor mycket fluffigt.
2. Blanda ned gräddmjölken i äggvispet. Sjud det hela över vattenbad under omrörning tills den tjocknar.
3. Fördela smeten någorlunda jämnt i två skålar. Rör ned mörk choklad i den ena, och vit choklad i den andra. Låt dessa svalna, och därefter kylas ned och svälla i kylskåp under åtminstone 4-5 timmar, men helst över natten.
4. Häll därefter ned den vita och den mörka smeten i en lämplig glasstårteform. Ställ in den i frysen i 3-4 timmar.

5. Tag ut glasstårtan cirka tio minuter innan den ska serveras. Doppa formen hastigt i hett vatten, och stjälp ned tårtan på ett fat. Strö de hackade nötterna på och runt tårtan.

torsdag 8 april 2010

Påsksillen - med fänkål, fänkålsfrön, schalottenlök och Linie Aquavit


Jag ville göra en påsksill; en sill som verkligen inte smakade jul eller klassisk inlagd sill. Som vissa av er vet föredrar jag sillar i lag framför sillar i gucka.
Jag kan stolt meddela att jag lyckades med mitt företag.

Inspirationen kom i ärlighetens namn från Årets Sill 2009, en sill jag dock aldrig kom att smaka, trots att jag, till slut, fick tag på den. För några veckor sedan tittade vi på burkarna i kylskåpet och upptäckte att bäst före-datumet passerat. Detta datum har vanligtvis inte så stor inverkan på vad jag väljer att äta (med vissa undantag), men sillen blir så upopluckrad i konsistensen om det legat för länge.
Jag kan därför inte säga ifall min variant har det minsta gemensamt med Klädesholmens, men däremot kan jag säga att den var mycket god. Den tog snabbt slut, och jag kommer att göra den igen. Kanske till midsommar?

Påsksillen
1 burk Abba inläggningssill
1,5 dl vatten
1 dl socker
0,5 dl 12% ättika
1 msk fänkålsfrön
1 litet fänkålsstånd, finstrimlat
2-3 schalottenlökar, finstrimlade
10-12 svartpepparkorn
5 cl Linie Aquavit eller annan akvavit

Börja med att koka en lag av vatten, socker och ättika. Lägg i fänkålsfröna. Låt lagen svalna.
Skär under tiden sillfiléerna i sneda, inte alltför små bitar. Varva sedan sill, fänkål och schalottenlök i en passande burk. Strö svartpepparkornen runtom. Tillsätt akvavite till den avsvalnade lagen, och häll den i burken. Låt stå i kylskåp i åtminstone två dagar, innan du smakar.

onsdag 7 april 2010

Linguine med frikadeller på fläskfärs
i gräddig tomatsås


Fläskfärsen, mina vänner. Det kan bli mycket av den varan framöver. Jag har bestämt mig för att pröva på att låta den spela första fiolen i vårt kök den närmaste tiden.

I kväll blev det frikadeller. Dessa lagar jag vanligtvis på nötfärs; ibland på fläskfärs, om jag slår på stort. Nu kan jag meddela att det fungerar alldeles utmärkt att laga dem även med fläskfärs. I synnerhet om de kryddas upp med bacon, parmesan, citronskal, bladpersilja och kapris. Om de dessutom får koka i en gräddig tomatsås, och serveras med linguini, blir resultatet en alldeles sällsynt god onsdagsmiddag.

Om inspirationen (eller, snarare orken) kommer tillbaka tack vare detta, det kan jag inte svara på. Jag är helt enkelt glad för det lilla, just nu. Har bilder och recept sedan påsken, på godaaker som inte enbart hör denna högtid till, men saknar orken just i kväll.

Frikadeller på fläskfärs i gräddig tomatsås
500 gram fkäslfärs
salt, svartpeppar
1 ägg
1 paket bacon, finstrimlat och stekt
1 dl finriven parmesanost
2 msk kapris, finhackad
0,5 dl finhackad bladpersilja
1 vitlöksklyfta, finriven
skalet från en citron, finrivet

1 burk Mutti hela tomater
1 burk Mutti krossade tomater
1 schalottenlök, finhackad
2 vitlöksklyftor, finrivna
olivolja
1 dl vitt vin
salt, svartpeppar, råsocker
0,5 dl vispgrädde

Blanda ägg, kapris, bladpersilja, vitlök, citronskal och bacon.
Krydda färsen, och blanda sedan ned även den. Forma till knappt valnötsstora köttbullar.

Hetta upp olivolja i en emaljerad gjutjärnsgryta, och fräs schalottenlök och vitlök försiktigt. Häll över vinet, tomaterna (klipp de hela tomaterna i bitar rakt ned i burken; jag gillade att ha lite bitar i såsen) och grädden. Krydda med salt, svartpeppar och en gnutta råsocker. Låt sedan kötbullarna plumsa ned i såsen, och koka på medelvärme i uppemot 30 minuter.
Servera med nykokt linguine, parmesan och svartpeppar.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...