En mazarinkaka till pappa

Min pappa älskar mazariner. Detta misshandlade bakverk har fått dåligt rykte på grund av alla budgetvarianter av dålig kvalitet som florerar bland den typ av läskiga bakverk som verkar ha obegränsad hållbarhet. Det är rent ut sagt synd och skam, för få saker är godare än en äkta mazarin.

Det måste i grund och botten vara bittermandeln som är pappas fäbless? Samma bittermandel som ger hans älskade mandelkubb sin karakteristiska smak. Att bittermandeln också hör till mina smakfavoriter, det kommer nog inte som någon överraskning för de av er som följt mig ett tag. Därför blir jag alltid lika glad när jag stöter på ett recept som innehåller denna essens. Jo, det är essensen jag håller mig till, när jag smaksätter.

När jag först blev bjuden på denna kaka, hade jag emellertid inte så högt ställda förväntningar. Många liknande kakor som jag smakat under årens lopp har varit ganska trista. Den här är till skillnad från tidigare erfarenheter så långt ifrån trist man kan komma.

Receptet fick jag av en arbetskamrat, och jag har endast ersatt några ingredienser med sådana jag själv föredrar att använda, så som rörsocker strö och ekologiskt vaniljpulver. Kakan är lätt att baka, blir saftig och fin, med en påtaglig smak av bittermandel. Dessutom håller den sig god i flera dagar efter att den bakats.

Förra påsken firade vi, långt i efterskott, att min pappa fyllt år. Det kändes som ni säkert förstår mycket passande att bjuda på just denna mazarinkaka. Den blev genast en favorit hos mina föräldrar, och kanske har min mamma bakat den just till idag? Grattis på födelsedagen, Pappa!

En mazarinkaka till pappa
Förberedelser: 20 minuter
Gräddning: 50 minuter

1 ägg
3 dl råsocker
0,5 tsk ekologiskt vaniljpulver
8-10 droppar bittermandel
1,5 dl gammaldags mjölk
0,5 dl sötmandlar, malda eller mixade<
0,5 tsk bakpulver
175 gr smält smör
180 gr vetemjöl (ungefär 3 dl)

Glasyr:
2 dl florsocker
4 tsk vatten

1. Sätt ugnen på 150 grader
2. Smörj och bröa en springform.
3. Vispa ägget med sockret, bittermandelessensen och vaniljpulvret.
4. Blanda ned mjölken och det smälta smöret.
5. Blanda mjölet och bakpulvret, sikta det över smeten, och vänd sedan ned i smeten.
5. Häll smeten i formen, och grädda i nedre delen av ugnen i 50 minuter.

Låt kakan svalna helt. Blanda sedan florsockret med vatten, lite i taget, så att glasyren inte blir för lös. Bred glasyren över kakan, och låt den stelna.

Lyxig soppa med sej, lax och räkor

I dag serverar jag ett recept som faller under kategorin Fredagsmat redan på torsdagen. Denna soppa får avrunda mitt fisk- och skaldjurstema, som inleddes förra torsdagen. Soppan kom till en fredag då jag tidigt på morgonen upptäckte att vi inte hade så mycket som den minsta lilla gnutta jäst i huset. På fredagar äter vi ofta pizza eller kallskuret och ostar, men - utan jäst, ingen kalljäst deg.

Tanken snuddade genast vid att laga något med fisk. Fisksoppa kändes som perfekt fredagsmat, på en lagom ambitionsnivå, och möjlig att anpassa så att alla familjemedlemmar skulle bli nöjda. Jag valde att använda mig av generöst med lax, sej och räkor. Av räkskal från frysen kokade jag en snabb buljong. Skalen från grytans räkor frös jag in; sådant ser kretsloppet ut här hos oss.

Coctailtomater, fänkål och röd paprika fick tillsammans med schalottenlök och vitlök sätta smak på själva soppan. Den vackra färgen förstärktes av paprikapulver, och en försiktig dos gurkmeja.
Jag tar det alltid väldigt försiktigt med gurkmeja, vid de få tillfällen då jag använder den. I för stor mängd ger den en förfärlig besk smak. (Skulle du råka ha saffran hemma, så smakar det givetvis gott i den här typen av anrättning.)

Resultatet blev en matig, fyllig och fantastiskt välsmakande fredagssoppa. Utan större ansträngning. Den som så önskar serverar givetvis soppan med en bit bröd, men vi frossade i stället i den rikligt tilltagna mängden fisk och räkor. Det räckte bra för oss.

Fredagssoppa med sej, lax och räkor
Räkfond
skalet från 1 kg räkor
neutral olja
1 gul lök, skalad och klyftad
1 morot, skalad och grovhackad
1 selleristjälk, grovhackad
4 vitlöksklyftor, skalade och delade
1 tsk sambal oelek
1 tsk hela fänkålsfrön
2 dl vitt vin
4 dl vatten

1. Hetta upp oljan i en rymlig kastrull.
2. Fräs räkskalen med morot, lök, selleri, vitlök, sambal oelek och fänkålsfrön i några minuter.
3. Tillsätt vin och vatten; lägg på locket på kastrullen, och låt koka försiktigt i uppemot 20 minuter.
4. Sila buljongen ned i en annan kastrull. Reducera den tills dess att att cirka 2 dl återstår.

Soppa
neutral olja
2 schalottenlökar, finhackade
2 vitlöksklyftor, rivna
1 tsk milt paprikapulver
0,5 tsk gurkmeja
1 fänkålshuvud, strimlat
2 röda paprikor, grovt tärnade
2 msk Eau-de-Vie
1 dl vitt vin
räkfonden (ungefär 2 dl)
1 burk Mutti konserverade coctailtomater
500 gram sejfilé
500 gram laxfilé
de skalade räkorna
salt, vitpeppar

1. Hetta upp olja i en kastrull.
2. Fräs vitlök och schalottenlök försiktigt på låg värme, tillsammans med paprikapulver och gurkmeja, utan att de tar färg.
2. Tillsätt fänkål och paporika, och fräs ytterligare några minuter.
3. Häll i Eau-de-Vie, vitt vin, räkfond och tomatkonserv.
4. Lägg på locket, och låt koka på medelvärme i 15 minuter.
4. Dela lax och sej i generösa bitar, och krydda med salt och vitpeppar.
5. Skala räkorna.
Tillsätt vispgrädden i soppan.
6. Lägg i fiskbitarna, sänk värmen, och pochera fisken försiktigt i soppan några minuter.
7. Strö över räkorna, och servera.

Om det hade varit makrillsäsong

Ofta glömmer jag att nämna makrill, när jag skriver om mina fiskfavoriter. Detta beror givetvis på att makrill bara är i säsong under maj till oktober. Spirren, de unga makrillarna, som dyker upp i fiskdisken i början på sommaren, är en ren delikatess. På hösten har makrillen hunnit äta sig fetare, och smakar annorlunda mot den magra vår- och försommarmakrillen. Det är höstmakrill som är så god at servera inkokt, med dillsås och potatis.

I början av maj förra året lagade jag till makrill på ett för mig helt nytt sätt. Tidigare hade jag oftast stekt den, någon gång grillat, med aldrig ugnsbakat den i sås. Jag kombinerade samman två sorters grovkornig dijonsenap och honungsdijonsenap med dill, vitt vin och grädde, och dessa ingredienser passade så otroligt bra till makrillen att jag blev alldeles lycklig.

Nu råkar det ju faktiskt finnas makrill i frysdisken. Jag har dock aldrig själv köpt och tillagat sådan. I teori skulle det alltså vara fullt möjligt att tillreda denna rätt även utanför säsong.

Säsong eller ej, så vet jag att det finns människor som inte är så förtjusta i makrill. Tveka då inte att ersätta makrillen med en laxsida, eller över rödingfiléer, och tillaga på samma vis. Jag vill nämligen rekommendera smaksättningen till lite fetare fisksorter, och jag är helt övertygad om att den goda såsen fungerar lika bra til dessa fisksorter.

Såsen kanske inte låter så värst barnvänlig, men, tro mig - våra barn åt med god aptit, och då ska det erkännas att de verkligen inte är några allätare. Det är vl värt at investera i två nya senapsburkar, om ni nu inte råkar ha dessa sorter i skafferiet. Både grovkornig dijonsenap och honungsdijonsenap återkommer flitigt i mina recept, i synnerhet under sommarhalvåret. Och, där är vi ju snart, inte sant?

Makrillfiléer i ugn med grädde, två
sorters senap, vitt vin och dill
600 gram makrillfilé
smör till ugnsformen
3,5 dl vispgrädde
1 dl vitt vin
1 msk grovkornig dijonsenap
1 msk honungsdijonsenap
salt och vitpeppar
cirka 1 dl grovhackad dill

Sätt ugnen på 175 grader- Smörj en ugnsfast form. Lägg filéerna med skinnsidan nedåt; salta och dra några drag med vitpepparkvarnen över dem.
Blanda samtliga ingredienser till såsen i en kastrull, och värm den tills den nästan koka. Häll såsen över filéerna. Täck formen med aluminiumfolie, och tillaga i mitten av ugnen i 35 minuter, eller tills filéerna känns klara.

En bortglömd klassiker?

I dag ber jag att få påminna om något av det godaste som går att göra av lax, näst riktigt fin hemgravad lax, vill säga. Jag syftar som ni kanske förstått av bilden här ovanför på inkokt lax. Nåja, inte är väl inkokt lax fullständigt bortglömd, men kanske är det ändå en rätt som inte så många ställer sig och lagar till hemma? Det är synd, för det är så enkelt och blir så otroligt gott.

Det går bra att servera både kalla och varma såser till inkokt lax, beroende på säsong, eller helt enkelt vad man råkar vara sugen på. Jag tycker att det passar lika bra med hollandaise som med en väl smaksatt gräddfilssås. Hemma hos goda vänner blev vi en gång bjudna på inkokt lax med Nobissås till förrätt; en alldeles strålande inledning på en god middag.

Man kan inte laga inkokt lax på så många olika sätt. Det som brukar variera mellan recept är huruvida man använder sig av vinäger eller ättika. Resultatet blir likvärdigt, men jag brukar använda ättika. Inkokt lax är för övrigt en väldigt bra bufférätt, och sallad med inkokt lax är fantastisk sommarmat. Dags att koka ihop en lag, månne?

Inkokt lax
1 kilo lax, filé eller i bit
1 liter vatten
1 msk salt
1 lagerblad
5 vitpepparkorn
1 gul lök, skivad
1 msk ättikssprit eller 2 msk vitvinsvinäger
en liten knippe dill

1. Lägg ingredienserna till kokspad i en kastrull, och låt spadet koka upp på nytt. Låt småkoka i tio minuter.
2. Lägg laxen i en kastrull eller traktörpanna.
3. Häll spadet över laxen, koka upp på nytt, och låt sjuda under lock. Tidsåtgången beror på hur tjock fiskfilén är. Provstick med en kniv för att se så att laxen blir tillagad rakt igenom.
4. Tag kastrullen av plattan, och låt sedan laxen ligga kvar i spadet tills allt svalnat till rumstemperatur. Häl av spadet, och servera fisken, eller förvara den i kylskåp tills den ska ätas.

Sej i panna med vitt vin, dijonsenap och örter

Låt mig bara säga, först av allt, att det - åtminstone under min barndom - aldrig förekom att någon köpte fisk på måndagar. Eftersom fiskarna inte fiskade på söndagar, fanns det av förklarliga skäl inte någon färsk fisk att tillgå på måndagar. Själv har jag fortfarande ett grundmurat motstånd mot att köpa fisk denna veckans första dag. Hur det egentligen ser ut i dagens läge, med avseende på detta, det vet jag inte. Är det någon av er som vet?

Sej är en brutalt underskattad fisk. Jag vet att jag har skrivit om detta tidigare, och jag kommer skriva om det många gånger än, eftersom det är alldeles för vanligt att sejen avfärdas enbart på grund av sitt något trista yttre. Den är lika god som den är ful, men om man förmår se bortom dess gråa nyanser, har man en fisk som smakar alldeles fantastiskt bra, och som dessutom brukar säljas till väldigt förmånligt pris, i jämförelse med sina mer estetiskt tilltalande släktingar.

Denna variant på sej är som så många andra en produkt av sådant vi i stort sett alltid har i kylskåp och skafferi. Den hade lite sting, och jag var minst sagt nöjd med förra veckans tisdagsfisk. Den här typen av rätter går att variera i oändlighet. Har man inte alla ingredienser hemma, så kan man så klart alltid improvisera. Men just matlagningsvin, senap och schalottenlök - det är tre av de basingredienser utan vilka mitt kök inte kan fungera. Så är det bara.

Oavsett vad du vill servera denna rätt med, pressad potatis eller ris, så förbered dessa innan. Fisken går alldeles rasande snabbt att tillreda, och den är godast om den inte behöver stå och vänta på sitt tillbehör.

Sej med dijonsenap, vitt vin och blandade örter
Förberedelser: 10 minuter
Tillagningstid: 10 minuter

2 msk smör
2 schalottenlökar, finhackade
1 vitlöksklyfta, finhackad
1 dl vitt vin
2 dl crème fraishe
1-2 msk dijonsenap
700 gram sejfilé
salt och vitpeppar
1 rågad deciliter finhackad dill, gräslök och bladpersilja

1. Skölj fisken, och byxa den, (det vill säga skär bort resterande ben genom att skära ut en kil ur filéernas övre del).
2. Salta och peppra, och dela filéerna i portionsbitar.
3. Hetta upp smör i en traktörpanna. Fräs schalottenlök och vitlök mjuka.
4. Häll över vinet, och låt det koka in till hälften.
5. Tillsätt crème fraiche och dijonsenap, och blanda väl. Låt såsen koka upp.
6. Placera fiskbitarna tätt intill varandra i såsen, och tryck försiktigt ned dem.
7. Lägg på locket på traktörpannan, och stäng av plattan. Låt fisken tillagas på eftervärmen.
8. Titta till den efter ett par minuter, och vänd eventuellt försiktigt fiskbiotarna i såsen.
9. Smaka av såsen, salta och peppra vid behov. Strö över örterna precis innan serveringen.

Tema fisk och skaldjur - ett kokbokstips

Efter tre dagar med egna fiskrecept, tar jag idag en paus för att i stället skriva om en nyutkommen fiskkokbok. Det här är nämligen en kokbok jag är riktigt nyfiken på. Boken heter Hav - Fisk- & skaldjursrecept för årets alla veckor, och är skapad av Anders Engvall och Pär-Anders Bergqvist. De driver tillsammans driver fiskbutik och cateringverksamhet under namnet Hav här Stockholm. De har också haft chefspositioner på några av landets bäst ansedda krogar.

Jag läser mig till att boken innehåller 52 recept på fisk- och skaldjursrätter, ett recept för var och en av årets veckor, utifrån säsong för respektive fisk.

Vad gäller recepten, så sägs det att de "är inte krångligare än att vem som helst kan klara av att tillaga dem på omkring 40 minuter". Det låter ganska trevligt, eller hur? Det är sådana här gånger jag skulle önska att jag fick recensionsexemplar av böcker till mig. Jag har försökt slänga ut sådana trevare till diverse förlag, men hittills inte fått napp. Recensionsexemplaren går nog mestadels till mattidningarna, eller vad tror ni?

Jag ska inte låta er vara utan ett recept, men jag tar idag den enkla vägen och hänvisar er till min mans recept på kräftlasagne, en rätt som kan tyckas underlig, men som är fantastiskt god.

Trevlig söndag!

Linguine med räkor och sockerärtor - lyxvarianten

Varför inte laga detta till lördagsmiddag i kväll?

Vi har lagat varianter av denna goda pastarätt i många år, men denna version är helt klart den godaste, och inte minst den lyxigaste. Hemligheten är att ta sig tiden att koka en egen räkfond. Det är egentligen inte det minsta besvärligt, men kanske är det ändå något som många inte riktigt tycker sig ha tid att göra. Det bästa knepet är att passa på att göra det när man ändå är upptagen i köket. Fonden sköter ju sig helt själv, så snart alla ingredienser ligger i kastrullen. En enkelt räkfond lagar du till exempel så här :

räkskal från ett kilo skalade räkor
en morot, grovt delad
en schalottenlök, grovt delad
en stjälk selleri, grovt delad
1 deciliter vitt vin
2 deciliter vatten

Fräs räkskal och grönsaker i lite smör, häll på vätskorna, och låt puttra på låg värme i cirka tio minuter. Sila av, och reducera tills en deciliter återstår.

Om man nu inte har tid eller lust till fondkok, så går det i ärlighetens namn bra att förstärka såsen med en gnutta vanlig fiskbuljong, eller kanske en liten (med betoning på liten) skvätt hummerfond.

Med risk för att låta fullständigt motsägelsefull, kan jag berätta att vi inte sällan lagat liknande rätter till vardags, med en sås bestående enbart av vitt vin, crème fraiche och kryddor. Det har fungerat alldeles utmärkt, det med.

Vi har ibland valt att bjuda på detta som en förrätt; en mycket generöst tilltagen sådan. Det räcker och blir över till sex vuxna personer, lite beroende på hur resten av måltiden ter sig, samt givetvis hur matfriska gästerna är.

Till denna goda pastarätt passar det alldeles utmärkt att njuta av ett glas
Torricella (nr 7179).

Linguine med räkor - lyxvarianten
Förberedelser: 15 minuter
Tillagningstid: 15 minuter

0,5 dl vitt vin
1 dl hemkokt räkfond
2 dl crème fraiche
2 vitlöksklyftor, rivna
muskot efter smak
flingsalt efter smak
200 gr sockerärtor, lätt förvällda och delade

svartpeppar och parmesan till serveringen

1. Skala räkorna.
2. Förväll sockerärtorna, dela dem, och ställ dem åt sidan.
3. Koka upp pastavatten, så att du kan koka pastan medan såsen tillagas.
4. Blanda vin, räkfond, crème fraiche och riven vitlök i en traktörpanna.
5. Låt blandningen koka upp, och reducera tills den blivit krämig.
6. Krydda med muskot, och smaka av med salt.
4. Slunga såsen med nykokt linguini, och blanda därefter ned räkorna och sockerärtorna.
5. Stjälp upp alltsamman på ett fat, och servera med nymald svartpeppar och rikligt med parmesan.

Fredagsmat: gratinerade havskräftor, som på vår tionde bröllopsdag

Den elfte augusti förra året firade vi tioårig bröllopsdag, min man och jag. Det var en vanlg torsdag i augusti, och förutsättningarna för att fira med pompa och ståt (och barnfritt) var i stort sett obefintliga. Min man hade börjar arbeta efter semestern, och jag var ledig med våra fyra barn. Vi var inne i stan hela dagen. Besökte lekparker, åt lunch på restaurang, och avslutade vår gemytliga stadsvandring med ett besök på Hav i Hötorgshallen.

Vid det laget var barnen i ärlighetens namn ganska trötta, och jag själv något förvirrad. Den fina service, och det sympatiska, professionella bemötande jag fick av den personal som betjänade mig på Hav, har etsat sig fast i mitt minne. Jag gick nöjt därifrån, med kassen full av hors d'ouvres, rödingfiléer och några fina havskräftor.

Till dessa havskräftor improviserade jag på stående fot ihop en röra, som jag smetade på dem, innan de skjutsades in i ugnen. Röran var helt baserad på vad som råkade finnas att tillgå här hemma vid just det tillfället, vilket i princip var vad vi alltid har hemma. En tillfredsställelse i sig, alldeles oavsett de läckra havskräftorna. Jag var försiktig med timjan, eftersom den kan ta över för mycket, och det hade varit olyckligt. Nu blev den i stället perfekt avvägd; så bra doserad att den som inte visste om att den fanns där, kanske knappast mer än anat den.

Det är så otroligt gott med gratinerade havskräftor. Dessutom är det enkelt, och ser både festligt och lyxigt ut. Att det dessutom går snabbt att förbereda och ännu snabbare att tillaga, det gör nästan detta till en perfekt förrätt. Eller hur?

Vi lovade varandra, min man och jag, att vi i fortsättningen måste bli bättre på att äta skaldjur. Ett väldigt trevligt löfte, inte sant?

Det vete sjutton, så här i efterhand, hur bra vi har varit på att hålla detta löfte. Å andra sidan är det bara att ta sig i kragen, och gå ut och köpa ett par havskräftor. Varför inte redan i kväll?

Gratinerade havskräftor med parmesan,
vitlök, schalottenlök och örter
2 portioner)

3 havskräftor

3 msk rumsvarmt smör
1 dl finriven parmesanost
1 msk finhackad persilja
1 tsk finhackad, färsk timjan
1 liten schalottenlök, finhackad
1 liten vitlöksklyfta, finriven
färskmald svartpeppar

1. Sätt ugnen på 250 grader
2. Blanda samman alla ingredienser till en smidig röra.
3. Klyv kräftorna, och fördela röran över dem.
4. Lägg kräftorna i en lätt smord ugnsform.
4. Tillaga i 3-5 minuter.
5. Servera omedelbart.

En ovanligt vanlig fiskrätt

Det här är en variant på en variant; helt enkelt en väldigt typisk, och väldigt vanlig fiskrätt, i min familj. Det är en i grund och botten så enkel rätt att även den som är ovan i köket kan laga den.

Om ingredienslistan känns avskräckande lång, så kan till och med jag, som annars helst inte skriver om sådant, rekommendera att ni botaniserar bland de olika smaksatta varianterna på crème fraiche som finns i mejerihyllorna i våra matbutiker. Med skvätt vitt vin i såsen, och kanske en riven vitlöksklyfta, så smakar även en sådan anrättning klart godkänt.

Jag skulle kunna beskriva denna typ av fisk som i stället för fisk i ugn. Tidigare lagade vi nämligen gärna fisk i ugn, på lite lägre temperatur, och under folielock. Det blir fantastisk saftigt och gott när man gör så, men det tar i bland väl lång tid, i synnerhet en vardagskväll.

Att anrätta fisken i traktörpannan, det går däremot fortare än man kan tro. Inte sällan har jag improviserat fram middagen utifrån vilka mejeriprodukter som råkat finnas till hands i kylskåpet. Just den kväll då denna rätt kom till råkade det finnas grädde och mjölk, men grädden kan ersättas av crème fraiche eller smetana.

Många älskar fiskgratäng, men denna varsamt sjudna kolja, i en vitvins- och citrongräddsås med både dill, gräslök och räkor, är till och med godare än fiskgratäng. Pröva själva, så får ni se; om ni inte redan är lika förtjusta i sådana här rätter som vi är.

Torsdagsfisk
700 gram koljafilé
salt och vitpeppar
2 schalottenlökar, finhackade
1 liten vitlöksklyfta, riven
2 msk smör
1 dl vitt vin
1 msk citronsaft
2,5 dl vispgrädde
1 dl gammaldags mjölk
0,5 msk vetemjöl
2 msk dill, finhackad
2 msk gräslök, finhackad
300 gram räkor

1. Byxa koljafiléerna, och salta och peppra dem runtom. Dela dem i 3-4 bitar per filé.
2. Hetta upp smöret i en traktörpanna.
3. Fräs schalottenlöken och vitlöken mjuka i smöret.
4. Häll på vin och citronsaft, och låt dem koka in till hälften. Häll i grädde och mjölk.
5. Pudra över vetemjölet, och vispa så att det blandas väl.
6. Ge såsen ett uppkok.
7. Rör ned dil och gräslök.
8. Placera därefter fiskbitarna tätt intill varandra i traktörpannan.
9. Sjud försiktigt, tills såsen precis ska till att börja koka. Lägg då på locket, och stäng av värmen.
10. Låt traktörpannan stå kvar på eftervärmen, medan du skalar räkorna.
11. Lägg i räkorna, och låt dem dra åt sig värme någon minut.
12. Servera med pressad potatis.

En kolja med min signatur

Kolja är, som ni nog vet vid det här laget, en av mina absoluta favoriter bland fiskar.

Det här är den typ av recept som, när det första gången tillagades, fick mig att fundera på om jag tappat minnet, och i själva verket bara lagade något i repris, som jag för längesedan bloggat om. Så var inte fallet, kunde jag konstatera, efter att ha dubbelkollat. Däremot har detta recept helt klart min signatur. Jag är löjligt förtjust i fänkål, såväl färsk som torkad, och genom att bränna av lök- och fänkålsfräset med en rejäl skvätt Ricard (den i mitt tycke godaste pastisen), förstärktes lakritstonen i såsen ytterligare. (Det går för övrigt att ersätta den färska fänkålen med en kvarts tesked nystötta fänkpålsfrön, om man så önskar). Låt er inte skrämmas, om ni inte har tillgång till pastis eller kanske helt enkelt inte tycker det låter som en tilltalande ingrediens. Tag vitvin, om ni föredrar det.

Jag skrev ned detta recept när jag precis hade börjat klocka mig själv i köket, för att kunna ge er en hint om hur lång tid det tar att förbereda och laga mina recept. Det är en ganska god vana, som jag börjat slarva lite med, men jag ska försöka komma tillbaka til den.

Just detta recept kvalar helt klart in under kategorin Snabbt och enkelt. Det tog nästan precis 30 minuter, från start till mål. Det är inget självändamål i mitt kök, att maten ska gå snabbt att tillaga, men somliga dagar kan det vara ganska uppskattat.

Det fungerar givetvis lika bra att använda filéer av torsk eller av sej, om man så önskar. Om ni frågar mig, så välj hellre sej än torsk. Sejens smak är överlägsen torskens, i mitt tycke, och sejens något trista gråa färg kompenseras just i detta fall synnerligen väl av den vackert orangeröda såsen.

Servera gärna med ris, men potatismos eller pressad potatis kan också passa bra till.

Kolja med fänkål i krämig tomatsås
Förberedelser: 15 minuter
Tillagningstid: 15 minuter

800 gram koljafiléer
2 schalottenlökar, finhackade
2 stora vitlöksklyftor
0,5 dl Ricard (eller någon annan pastis)
200 gram fänkål
0,5 dl vatten
1 burk Mutti coctailtomater

1 msk Mutti trippelkoncentrerad tomatpuré
2 dl crème fraiche
salt och svartpeppar

1. Byxa fiskfiléerna, det vill säga: skär bort en lite kil överst på filén, om där döljer sig ben som inte kom med när de filéades i butik.
2. Finhacka schalottenlökarna och vitlökarna; strimla och hacka fänkålen.
3. Hetta upp smöret i en traktörpanna.
4. Fräs schalotttenlök, vitlök och fänkål på medelvärme, under omrörning, tills de mjuknat.
5. Häll över Ricard och en halv deciliter vatten, och låt dem koka in.
5. Blanda ned tomatkonserv, tomatpuré och crème fraiche. Låt det hela koka ihop under några minuter.
6. Krydda nu fiskfiléerna med salt och svartpeppar, och dela varje filé i två-tre bitar, beroende på storlek.
7. Jämka varsamt ned filéerna i såsen, så att de delvis täcks av den.
8. Lägg på locket på traktörpannan, och låt filéerna tillagas under lock på låg temperatur under cirka fem minuter.
9. Lyft på locket, och stick på prov in en filé för att se att den är tillagad.

En vecka med fisk

Bilden är lånad.

Sedan årsskiftet har vi varit riktigt usla på att äta fisk. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men misstänker att det handlar om att fisk till middag kräver ett planerat inköp. Fisk är inte något jag kan springa och fixa på lunchen, eller snabbt ordna i förbifarten på väg hem. Nu talar jag om färskt fisk, eftersom jag inte köper fryst. Den som har fisk i frysen har väl egentligen inget att skylla på annat än om man glömmer ta fram den och tina den?

Det där argumentet att jag skulle ha svårt att få till själva inköpet, det var ärligt talat inte riktigt sant. Jag passerar faktisk en mycket bra fiskbutik varje dag, på väg från jobbet, nämligen Högdalens fisk och delikatesser. Jag har bara inte fått in rutinen att utnyttja de möjligheter som detta ger.

Nu misstänker jag, som ni säkert förstår, att det inte bara är vi som skulle vilja äta fisk oftare. I ett försök att piska igång fiskkonsumtionen en smula hos oss alla, ska jag under den kommande veckan återblogga några riktigt bra fiskrecept jag lagade till under mina frånvaro från Smaskens förra året. Det händer inte så ofta att jag följer mina egna recept (tro det eller ej), men nu ska jag behärska mig, och hålla mig till mina egna anvisningar och instruktioner.

Jag börjar redan idag, för nu gäller det att föregå med gott exempel.
Mot fiskdisken!

Terapeutiska chokladbiskvier

Jag kan ärligt skriva att jag inte känner någon ångest över att jag för tillfället uppdaterar så sällan här. Det är så det är just nu, och det är inte mycket jag kan göra åt det. Givetvis hade det varit härligt att sprudla av inspiration och kreativitet, men sådant går inte riktigt att krysta fram.

Årstiden, livet, jobbet och en mängd andra faktorer har sammantaget bidragit till att jag tillfälligt prioriterar ned bloggandet. Till förmån för vad, kanske någon undrar? Inget särskilt. Jag skulle verkligen önska att orsaken var att jag hade något spännande projekt på gång, eller att jag med liv och lust engagerade mig i något annat i tillvaron, men - nej.
Tyvärr. Jag behöver bara pausa lite.

Jag brukar inte baka så förfärligt ofta. Det är, som ni vet, mest i advent bloggen bågnar av sådana recept. Nu i helgen som gick ägnade jag mig i varje fall åt lite terapeutisk bakning av chokladbiskvier. Det var faktiskt första gången jag prövade på just biskvier. Att kunna lägga så mycket tid som det trots allt krävs att förfärdiga sådana bakverk, det är en lyx jag sällan kan unna mig.

Saken är den att det i grund och botten inte är så förfärligt krångligt med biskvier. Det är många moment, och det är bra att ha vissa knep till hands, för att undvika onödiga problem. Lite pilligt är det givetvis, men å andra sidan måste de inte vara helt perfekta. Det får faktiskt lov att se hembakat ut.

Jag tog inspiration från lite olika håll, men främst från Anna Bergenströms recept på chokladbiskvier. Hon brukar vara pålitlig, men chokladsmörkrämen tedde sig vid en första avsmakning så ofattbart fadd att jag närapå blev förskräckt. Jag räddade den ganska trista krämen genom att tillsätta de för choklad så lämpliga smaksättarna flingsalt och espressopuver. Först då blev krämen riktigt läcker.

Biskvierna tar sin tid; de ska både bakas och svalna. Smörkrämen ska röras till, kylas, och sedan vispas upp, för att därefter appliceras på biskvierna. Det sista momentet, själva chokladdoppandet, var det jag fruktade mest. Det gick alldels strålande bra, tack vare följande fyra faktorer:

1. Biskvierna var frysta.
2. Jag hade generöst med smält choklad i skålen.
3. Jag var lätt och snabb på handen när jag doppade, och avslutade med en liten snärtig släng.
4. Jag använde "fulchoklad", det vill säga bak- och dessertchoklad (blockchoklad). Lätt att doppa i, och stelnar snabbt.

Kot sagt - väl värda besväret.

Terapeutiska chokladbisvier (cirka 70 stycken)
250 gram mandelmassa
1,5 dl rörsocker strö
2 stora äggvitor

250 gram smör, rumsvarmt
3 dl florsocker, siktat
0,5 msk vaniljsocker
1 dl vispgrädde
1 äggula
0,5 msk potatismjöl
100 gram 70% choklad
0,25 tsk flingsalt
1 tsk espressopulver (eller snabbkaffe)
350 gram mörk bak- och dessertchoklad

1. Sätt ugnen på 175 graver.
2. Vispa äggvitorna med sockret. Riv mandelmassan grovt, och vispa ned den i blandningen.
3. Fyll en tyll med smeten, och använd ett runt munstycke, ca en centimeter i diameter.
4. Spritsa ut ett 70-tal biskvier, stora som en femkrona, på plåtar täckta med bakplåtspapper.
4. Grädda i mitten av ugnen i cirka 10 minuter. Låt svalna.
5. Blanda samman smör, florsocker och vaniljsocker till en slät smet.
6. Värm försiktigt grädde, äggula och potatismjöl i en kastrull. Vispa noga, och passa så att krämen inte börjar koka. Tag den av plattan när den sjuder och har tjocknat. bryt ned chokladen i smeten, och vispa så att alltsamman blandas.
6. När krämen svalnat blandas den med smörblandningen, tillsammans med saltet och espressopulvret.
7. Kyl ned krämen i kylskåpet. Vispa sedan upp den med elvisp, så att den blir fluffig.
8. Applicera smörkrämen på varje biskvi genom att med hjälp av en liten spatel forma små toppar. Om smörkrämen blir för mjuk, får man ställa in den i kylskåpet en stund och kyla ned den.
9. Frys därefter in biskvierna någon timma.
10. Smält chokladen över vattenbad, eller i micro, beroende på vilket du är mest bekväm med. Tag sedan ut ett tiotal biskvier åt gången ur frysen.
11. Håll biskvierna i botten och doppa snabbt ned toppen i den smälta chokladen, så att den täcker smörkrämen. Lyft upp biskvin, och vrid till, så att det inte rinner choklad.
12. Ställ biskvierna på en bricka, och låt chokladen stelna. Styckfrys dem därefter på nytt, och placera dem slutligen i en burk, mellan ager av smörpapper. På så vis riskerar du inte att stapla biskvierna på varandra så att de blir missformade. ier

Boeuf bourgignon på nötfärs -en favorit i repris

För nästan ett år sedan bloggade jag detta recept för första gången. Jag plockade fram ett paket nötfärs ur frysen en morgon, men hade ingen aning om vad jag skulle göra med det. På vinst och förlust slängde då jag ut en förtäckt förfrågan på twitter, där jag sökte inspiration, och fick svar av bland andra den bloggvännen Husmodern (som tyvärr inte bloggat på alldeles för länge). Hon föreslog en bourgignon på nötfärs, och genast började mina tankar att snurra.

Jag drog mig till minnes när jag ätit boeuf bourgignon på Björns Bar i Göteborg, i november 2010, med min vän H. Där serverades denna klassiska rätt med tillbehöri form av hela, små rödbetor, crème fraische och ganska stora bitar av stekt, rökt sidfläsk. Givetvis borde det fundera att göra en vardagsvariant på detta med nötfärs? .

Ja, hur skulle konceptet kunna misslyckas, med så goda ingredienser? Bilderna må lämna en hel de övrigt att önska, men jag förlitar mig som så många gånger förr på er fantasiförmåga. De små knaperstekta tärningarna av rökt sidfläsk förde grytan till kulinariska höjder. Vi åt samma gryta några dagar senare, till lunch, och som så ofta med den här typen av mat så var den nästan ännu godare vid det senare tillfället.

När rätten var nybloggad utbrast jag (som så ofta) glatt att "här har vi en ny familjeklassiker". Ironisk nog har jag inte lagat rätten sedan dess. Saker kommer emellan, så som exempelvis strävan efter att inte upprepa sig.

Nu känns det som hög tid att rota i arkivet efter sådan här bortglömda blogginlägg. I synnerhet som min inspiration inte är på topp, och jag dessutom vet att ytterst få av er faktiskt läste det jag skrev under mitt gästbesök på den stora mattidningen.

Mitt bästa tips för att få av det sega skalet från steklökarna, det skadar inte att upprepas ännu en gång: lägg dem i en skål, häll över hett vatten, och låt stå några minuter. Sedan är det lätt att flå av skalet.

Bourgignon på nötfärs, med grymma tillbehör
Förberedelsetid: 20 minuter
Sammanlagd tillagningstid: cirka 45 min

olivolja
800 gr nötfärs
4 vitlöksklyftor, finhackade
2 morötter, grovt delade
250 gram steklökar, skalade
4 dl rödvin
1 pkt Fond du Chef oxfond
svartpeppar
salt
0,5 tsk råsocker
3 lagerblad
3 kvistar rosmarin
250 gram champinjoner, grovt skivade
0,5-1 msk vetemjöl

Till serveringen:
crème fraische
hela rödbetor
350 gram rökt sidfläsk

1. Hetta upp olivolja i en emaljerad gjutjärnsgryta.
2. Fräs färsen till den fått färg. Tillsätt vitlöken, och blanda den väl med färsen.
Blanda i morötter, lagerblad, rosmarin, steklökar, fond och rödvin.
3. Krydda med svartpeppar och råsocker. Salta sparsamt, fonden är salt i sig.
Lägg på locket, och låt grytan koka upp. Därefter får den puttra i uppemot 30 minuter.
Knaperstek under tiden det grovt tärmade sidfläsket i en het stekpanna.
5. Tillsätt champinjonerna, och låt grytan koka i ytterligare 15 minuter.
6. Smaka av, och krydda vid behov med mer svartpeppar och salt.
7. Vispa i en liten skål ihop vetemjölet med en slev vätska från grytan. Vispa därefter ned denna redning i grytan, och låt den försiktigt koka upp och sjuda några minuter.
8. Servera med en smörig potatispuré, hela rödbetor, crème fraische och de knaperstekta fläsktärningarna.

Trefaldig gul lök - fredagmat, en podcast och en länk

En sådan här blåsig marsdag är det ren tortyr att plåga sig själv med en bild som den här ovanför. Likväl gör jag det. Den sydfranska lökpizzan pissaladière är för mig intimt förknippad med sommar, men den passar faktiskt lika bra att äta året runt.

Att satsa på gul lök i stora lass så här års, då grönsakssäsogen inte direkt är så inspirerande, känns helt rätt. Pizzan i fråga råkar dessutom vara lika uppskattad av hela familjen, vilket skulle kunna tyckas vara ganska otippat, då dess topping enbart består av gul lök, vitlök, sardeller och rikligt med olivolja. Gott, billigt och (ganska) enkelt. Bättre än så blir inte fredagsmaten hos oss i kväll.

Mästerbagaren Sèbastien Boudet på Brödpassion bloggade om pissaladière så sent som i måndags. Ta er en ordentlig titt på den fantastiskt vackra filmen om hur han själv lagar en avsevärt mycket mer genuin variant av pizzan än jag själv gör.

Fia Gulliksson och Lisa Förare Winbladh; foto från Sveriges Radio.

Om ni inte kan få nog av gul lök som steks långsamt och länge, så ta och lyssna på podcasten Meny i P1 från 8 mars. Där får ni höra Fia Gulliksson samtala med Lisa Förare Winbladh, som hemma i sitt eget kök ger en alldeles vansinnigt aptitretande, och därtill ytterst vetenskaplig, förklaring till vad det egentligen är som händer med löken när den steks på detta sätt. Hur kan det egentligen bli så rasande gott?

En något torftig bloggvecka från min sida. Jag är lite under isen. I helgen ska jag försöka ta mig tid att baka chokladbiskvier. Det förhöjer livsandarna.

Trevlig fredag!

Morotsdipp som inte skäms för sig

För många år sedan fanns det under något år en tidning som hete Gott och grönt. Jag kan minnas fel, men jag har för mig att den på något vis var besläktad med Allt om Mat? I vilket fall, så var det en ganska så trevlig tidning, som kanske hade legat mer rätt i tiden nu ön den gjorde tidigt 2000-tal.

Vi har faktiskt några recept som vi upptäckte i just denna tidning, och ett av dem är det som under årens lopp utveklats till vår morotsdipp. Sådan hr dipp finns i många olika varianter, och den är alldeles strålande som bufférätt, som plockmat eller bara som en aptitretare med lite bröd innan maten. Vi har ofta lagat den när vi grillat shish kebaber eller lagat nat som haft någon annan Mellanöstern-touch.

Jag ger er ett ungefärligt recept, som väl snarast får tjäna som en receptidé. Det här med hur mycket vitlök, spiskummin och salt man vill ha, det är trots allt en ren smaksak.

Morotsdipp
5 stora morötter, slantade
1 gul lök, hackad
olivolja
2 vitlöksklyftor, skalade och krossade
1 tsk spiskummin

1. Koka upp lättsaltat vaten. Lägg i morötterna och vitlöksklyftorna.
2. Koka morotsslantarna tills de mjuknat en aning, men fortfarande är spänstiga.
3. Häll av och spara kokvattnet.
4. Hetta upp olivolja i en stekpanna. Fräs den gula löken så att den mjuknar, utan att ta färg.
5. Strö i spiskummin och lägg morötterna i stekpannan, och låt dem steka med löken några minuter.
6. Mixa slutligen alltsamman till en slät dipp, och späd den med kokvatten tills den får en smidig konsistens. Låt dippen svalna, innan den serveras.

Presslunch på Il Tempo

Det händer ibland att jag blir inbjuden till presslunch. Oftast har jag ingen möjlighet att gå på sådana event. Jag är inte yrkesverksam (frilans)skribent, jag arbetar en bit utanför stan, ja, jag lever helt enkelt inte ett sådant liv. Dessutom lockar, i ärlighetens namn, inte alla erbjudanden. Men - ibland dyker det upp sådant som sticker ut.

I förra veckan kunde jag otroligt nog slita mig loss och kasta mig på ett pendeltåg in till Södra Station, för att därefter anträda den korta promenad som tog mig till Högbergsgatan 40, där restaurang Il Tempo huserar. Denna restaurang har renoverats, och nyöppnar nu i regi av restauratören Peter Nordin. Jag kände på mig att denna lunch skulle vara väl värd att gå på.

Ni förstår säker varför jag blev så förtjust, om jag berättar att vi först serverades prima charkuterier, med små marinerade godsaker.

Därefter följde av tortellini fyllda med spädgris, som serverades med smör, chili och salvia.

När den långlagade kalvkinden med sin potatispure kom in, kände jag mig som hemma. Det är helt enkelt så att sådan mat tilltalar mig. Detta förvånar förmodligen inte någon. Jag var tvungen att fråga om kalvkinden var svensk, då jag vet att det kan vara svårt att få tag på sådana styckningsdetaljer med svenskt ursprung. Till min förvåning och glädje sades det att det faktiskt rörde sig om svenskt kött.

Till dessert serverades en chokladtårta signerad Carina Nordin, som är konditor i grunden och som nu driver Il Tempo tillsammans med sin man Peter. Den var jag tvungen att avstå ifrån, då det var dags för mig att hasta tillbaka till pendeltåget och verkligheten utanför. Jag klev ut från restaurangen med känslan av att lämna en synnerligen verklighetstrogen filmkuliss bakom mig, och med en bestämd önskan att återkomma så snart möjlighet bjuds.

De två översta bilderna är mina; den här ovanför är en pressbild.

Ni får ha överseende med mina svulstiga ordval och med min inlevelse, men detta var helt enkelt en fantastiskt god måltid. Il Tempo nyöppnas i morgon, och jag kan, efter det jag fick smaka på förra veckan, helt ärligt säga att jag gärna vill gå dit och äta på nytt.

Jag hoppas kunna ta med mig våra äldsta barn till Il Tempo, för att ge dem en riktigt fin upplevelse av hur den mat de uppskattar hemma kan smaka när proffsen lagar den.

Edit 120313: Nu läser jag följande på Il Tempos hemsida:

"Nu öppnar vi, äntligen. Generalrepetition 13 mars – 15 mars 2012. Vi har öppnat, men lite på försök. Kom och bli vår försökskanin. Vi ger 25 % rabatt på all mat du väljer ur menyn. Du fyller i ett litet formulär och ger oss ditt betyg. Helt anonymt ger du detta till hovmästaren när du lämnar restaurangen. Så vi får lite feedback. Därefter är vi igång."

Mormors manglade biff, på mammas vis

Grytan visar biffen i sin sås innan den blivit redd, och
rundats av med en rejäl skvätt grädde.

När jag var nere i Göteborg, för några helger sedan, lagade min mamma manglad biff så som min mormor brukade laga den. Precis som så ofta när jag var barn, vaknade jag på söndagsmorgonen och kände dofterna från att mamma redan stod och brynte kött nere i köket. Den manglade biffen tillagades under tidig förmiddag, och fick sedan stå och dra sig innan den skulle ätas til middag.

Först hade jag märkligt nog inget minne av att tidigare ha ätit rätten i fråga, men mina föräldrar försäkrade nig om att så var fallet. Manglad biff tillagades i varje fall några gånger om året under min uppväxt.

När jag väl smakade på biffen kom matminnet tillbaka. Manglad biff tillhör den typ av rätter som är obegripligt smakrika och läckra, när man beaktar hur få ingredienserna är. Ingen fond, ingen buljong, och inga andra kryddor än salt och vitpeppar. Enbart nötkött, lök och vatten. Såsen reds med vetemjöl, och rundas av med grädde. Hur kan det bli så gott? Det är ett mysterium.

Den manglade biffen blir mör på det där lite gammaldags sättet. Det blir lite kort och trådigt, och fullkomligt smälter i munnen. Vad gäller att mangla biffen, så fick mamma detta utfört hos sin lokala kötthandlare, precis som mormor, på sin tid. Kötthandlaren manglade skivorna av fransyska; en gång på längden, och en gång på tvären. Den som inte har tillgång till sådan prima service, får helt enkelt köpa sig en bit hel fransyska, skära den i två centimeter tjocka skivor, och banka ut dessa med hjälp av en köttyxa eller en kavel.

Mamma serverade den manglade biffen med kokt potatis, kokta morötter och smörstekta champinjoner som tillbehör. Jag åt så mycket jag bara orkade, och passade dessutom på att ta mig en portion till lunch, dagen därpå, innan jag satte mig på tåget hem till Stockholm.

Jag tänker pröva att laga till detta i min CrockPot. Det ska bli spännande att se om det blir någon påtaglig skillnad i konsistens. Valet at använda Crock Pot är enbart av bekvämlighetsskäl. Jag har inget att invända mot min mammas sätt att tillaga manglad biff. Godare än så blir det inte.

Mamma i full fart med att lägga sista handen vid såsen.

Mormors manglade biff, på mammas vis
1 kg fransyska, i manglade skivor
4 gula lökar, halverade och strimlade
smör
salt
vitpeppar
vatten
vetemjöl
1 dl vispgrädde

1. Dela köttskivorna i kotlettstora bitar.
2. Heta upp smör i en stekpanna; bryn köttskivorna i omgångar, och krydda dem med salt och vitpeppar.
3. Heta upp mer smör, och bryn löken.
4. Lägg kött skivorna i en stekgryta, och lägg löken överst.
5. Vispa ur stekpannan med vatten, och häll det i grytan. Fyll vid behov på med vatten, så att det knappt nuddar det översta lagret kött.
6. Lägg locket på grytan, och öka på värmen så att innehållet börja sjuda.
7. Låt grytan sjuda i en och en halv til två timmar. Koktiden varierar beroende på köttkvaliteten, men det ska vara riktigt sönderfallande mört, när man provsticker det.
8. När köttet har sjudit färdigt, få grytan svalna, och förvaras i kylskåpet tills det är dags att äta.
9. Innan serveringen plockas köttet och den mesta löken upp ur grytan. Red såsen genom att pudra över et par matskedar vetemjöl under flitigt vispande. Häll i någon deciliter vispgrädde, och låt såsen koka upp, och därefter småkoka några minuter. Smaka av med mer salt och vitpeppar, om det behövs

Off topic: forskning om sociala medier, och bloggares trovärdighet

Det här är kanske inte ett ämne som i så stor utsträckning engagerar de som läser (mat)bloggar. Jag tror, eller tycker snarare, att det däremot bör engagera de som själva driver (mat)bloggar. I veckan snubblade jag nämligen (som så ofta) via Twitter in på en för mig ny och mycket intressant blogg, vid namn Kreafonbloggen.

Det som i synnerhet väckte min uppmärksamhet och fångade mitt intresse var detta inlägg, där man hänvisar till Jonas Colliander, doktorand vid Handelshögskolan i Stockholm, och en av de få i Sverige som forskar om sociala medier. Detta citat kändes inte som något nytt, men gav mig bekräftelse i det jag och många med mig sedan länge känt till:

"Bloggar som inte upplevs som sponsrade är bättre än redaktionellt innehåll, både på att skapa varumärkestrohet och köpintentioner. Det är numera vetenskapligt bevisat (...)"

Det fins dock en dubbelhet i detta. Då syftar jag på att det de facto finns bloggare som skriver mycket om produktprover, och som lottar ut produktprover, som kan upplevas som både öppna, seriösa och medvetna. Det handlar trots allt om att följa sin egen röda tråd och att vara någorlunda konsekvent.

För min egen del har jag ända sedan jag började blogga brottats med mig själv i denna fråga. Somliga har till och med utryckt åsikten att jag varit alldeles för känslig och samvetsöm när det kommit till att hantera reklam, produktprover och marknadsföring.

Vad alla mina tankar och funderingar alltid i slutändan landat i, är att jag bara kan skriva om sådant som genuint intresserar mig, och om produkter som jag uppskattar och verkligen använder. Något annat fungerar inte för mig. Det är sådan jag är; på gott och ont. Detta vare sig jag köpte produkter för egna pengar, eller får dem som varuprov.

Alla tecken tyder på att min hållning resulterat i att ni som läser här kan vara någorlunda trygga i förvissningen om att jag står för det jag skriver. Jag är inte främmande för att dela ut beröm, men jag är alltid noga med att tydligt kommunicera hur produkter kommit i min ägo.

Vad tycker ni som läser här? Är detta något ni funderar över? Och, inte minst, vad tycker ni som själva (mat)bloggar?

Matgäst - igen

Den här ragun på långlagad kalvbog bjöd vi på i vintras, när goda vännerna J och J och deras barn var på middag. Ragun var inte bara god, utan också fantastiskt dryg.

Gå nu genast in på Matgästen, och läs hela blogginlägget och receptet.

Två gånger fläsklägg

För några veckor sedan köpte vi oss en riktigt stor, fin färsk fläsklägg hos Sandströms. Vår plan var att långlaga den på enklaste möjliga vis. Således saltades och pepprades läggen, och placerades i vår Crock Pot. Den var så stor att den fick tvingas på plats. Det var helt ärligt med ett nödrop som löägen rymdes i vå CrockPot, och då ska ni veta at vi har den största storleken. Jag hällde i en bottenskyla vitt vin, och lade ned två lagerblad. Därefter var det bara att låta alltsammans vara.

Knappt nio timmar senare låste jag upp ytterdörren, och möttes av ljuvliga dofter. Läggen var smältande mör. Den badade helt enkelt i sina egna safter. Resultatet av att långlaga läggen var att större delen av den betedde sig som om den vore confiterad. Den del av lägen som befunnit sig ovanför fett- och vinbadet var även den mör, men inte lika smörigt mosig. Jag var inställd på att det skulle bli gott, men just denna fettkokta effekt hade jag knappast kunnat föreställa mig.

Som så ofta, när vi långlagar kött, förvånas vi över hur långt köttet räcker. Denna rejäla lägg på två kilo (inklusive ben och svål) föreföll aldrig ta slut. Första kvällen åt vi, som synes av bilden här ovan, långlagad lägg med surkål och senap. Gott, men mäktigt.

Samma kväll, innan köttet hade svalnat för mycket, rev och mosade jag det i småbitar. Därefter kokade jag ihop en sås, som köttet blandades ned i. Där hade vi middag numer två - pulled pork på fläsklägg.

Detta kan mycket väl vara den godaste pulled pork jag hittills ätit. I fortsättningen är det lägg jag ska försöka få tag på, när denna rätt ska stå på vår meny.

Som om inte detta vore nog, blev det över pulled pork till två lunchportioner. Det är helt klart svårt att argumentera mot att långlaga grövre styckningsdetaljer. Jag både roas av och gläds åt att jag aldrig upphör att förvånas över vad det går att åstadkomma, bara man har tiden.

Pulled pork på rester
cirka 600 gram långlagad fläsklägg, riven i småbitar
olivolja
2 tsk sött, rökt paprikapulver
1 tsk starkt, rökt paprikapulver
2 tsk mald spiskummin
1 tsk mald kanel
1 gul lök, finhackad
3 vitlöksklyftor, rivna
0,5 dl amerikansk whisky
0,5 tsk rörsocker strö
salt och svartpeppar
2 msk Mutti trippelkoncentrerad tomatpuré

1. Hetta upp olja i en kastrull. Fräs de torra kryddorna hastigt.
2. Tillsätt lök och vitlök, och fräs dem mjuka, utan att de tar färg.
3. Tillsätt whisky. Blanda sedan ned krossade tomater och tomatpuré.
4. Krydda med salt och svartpeppar, och strö över rörsocker. Låt såsen koka ihop under 10-15 minuter.
5. Blanda ned det rivna köttet, och låt det koka med såsen några minuter.

Cooking event med David Chang

Till min förtjusning blev jag för några veckor sedan inbjuden av Electrolux till ett så kallat Cooking Event hos Electrolux nu på söndag, där jag kommer få träffa David Chang, vinnare av White Guide Global gastronomy Award 2011. Och - som om det inte vore nog med denne celebritet, så kommer även Magnus Nilsson, Matthias Dahlgren, Sayan Isaksson med flera att närvara. Ni förstår att detta var ett event jag självklart tackade "ja" till?

Jag är mycket förväntansfull, och inte minst nyfiken på vad vi kommer få se och smaka. Matlagning på denna höga nivå är inget jag är bortskämd med, och det här är sådant jag snarast läser om i mattidningar, eller på nätet.

Eventet går av stapeln nu på söndag, den fjärde mars, mellan klockan 13-16. Den som vill kan ställa frågor på Twitter till @ElectroluxSE under tiden. Jag lovar givetvis att själv vara en så flitig twittrare @SMASKENS (och även Facebookare, på Smaskens.nu) som det bara går.

En mathelg i bilder

Ett mellanmål i form av två fina ostron för 35 kronor
gick självklart inte att motstå.

Jag ska försöka skildra min mathelg i Göteborg utan att hänfalla åt superlativ eller plattityder. Det är en svår utmaning, ska tilläggas, för jag återvände i måndags eftermiddag hem till Stockholm uppfylld av den bestämda känslan att ha haft en sällsynt trevlig långhelg.

Besöket på Passion för Mat var precis lika lyckat som föregående år. Det var många besökare, och stundtals ganska trångt, men trots detta aldrig stökigt eller frustrerande.

De lokaler mässan huserar i bidrar till den gemytliga atmosfären, tack vare ansenlig takhöjd, samt det faktum att dagsljus flödar in. Att hålla en mässa i en stor mässlada utan kontakt med världen utanför är helt enkelt inte lika lyckat. Här spelar det faktum att Passion för Mat är en lite mindre mässa en avgörande roll.

Detta avspeglar sig även på den stora mängden lokala, västsvenska producenter, och små utställare. Det känns lite mer personligt, helt enkelt. Givetvis ska man inte låta sig duperas til att tro att detta är något annat än just en mässa, men det känns stundtals mer som en sorts trevlig marknad. Mitt eminenta mäss-sällskap i form av vännen Åsa var halva upplevelsen. Åsa har skrivit här om våra timmar på mässan.

Jag hade även nöjet att träffa denne trevlige bekant, Gustav från Erikssons Chark i Nossebro. Jag fick ett smakprov på den snygga salamin ni ser på bilden, och köpte dessutom med mig salsiccia hem till mina föräldrar. Det kändes läge att passa på när tillfälle bjöds att köpa rå korv av god kvalitet. Tillgången på sådan korv förefaller annars inte vara lika god i Göteborg som i Stockholm.

Denna avsaknad av fin korv blev jag inte minst varse när jag, av ren nyfikenhet, i all hast besökte Leif Mannerströms Saluhall i Sisjön i västra Göteborg, då jag råkade ha vägarna förbi. Där fanns en mycket vacker köttdisk som förvånande nog var helt renons på rå korv. Jag fick veta att de brukar ha det i sortimentet med jämna mellanrum, men jag såg inte röken av detta när jag var där.

Mitt besök på Björns Bar i glada vänners lag var en veritabel orgie i charkuterier, ostar, viner, skratt och samtal. Några bilder på detta kan jag dock inte dela med mig av. Jag måste bara rekommendera alla som råkar befinna sig Göteborg att ta sig tid till ett besök.

Slutligen ska jag visa bilder på helgens största nopstalgitripp. Min mamma lagade manglad biff, på mormors vis. Jag kommer blogga receptet så snart tillfälle ges, tro mig, men fram tills dess ger jag er en bild på min mamma in action, kvinnan som givit mig grunderna i matlagning och som jag har att tacka för alla de goda måltider som förgyllde min uppväxt.

Utan henne ingen Smaskens.