torsdag 24 oktober 2013

Ni röstar väl på Folkets val i Matbloggspriset?

I år går pengarna som samlas in under omröstningen i Matbloggspriset till Stockholms Stadsmission och arbetet med barnfamiljer i svåra ekonomiska situationer. Stockholms Stadsmission delar varje år ut presentkort på mat så att familjer kan klara sig över julhelgen och kanske unna sig något extra.

Skicka ett SMS till 72980. Skriv MAT1 för att rösta på blogg nr 1, MAT2 för att rösta på blogg nr 2 osv. Varje SMS kostar 10 kronor (+ ev. operatörsavgift) och går till Stockholms Stadsmission. Det går att rösta flera gånger. Omröstningen stängs kl 00.00 den 3:e november 2013. Den blogg som fått in flest röster, och därmed dragit in mest pengar till Stadsmissionen står då som vinnare.

De tio nominerade bloggarna och mer information om röstningen hittar ni här.

måndag 14 oktober 2013

Mer om mig och Matbloggspriset

Den snygga bilden är skapad av Christopher Anderton, som ju är en av grundarna till Matbloggspriset. Bilden ska smickrande nog föreställa mig. Jag är hedrad.

Jag borde bloggat om min grymma kantarellsoppa med sherry eller den fantastiskt goda äppel-crème brulée jag fick till i lördags. Det får bli en annan kväll. Men - om ni vill kan ni gå in här och läsa om min roll i juryn som tar fram Matbloggspriset 2013. Också ett kvällsnöje, inte sant?

onsdag 9 oktober 2013

Min största matutmaning heter vardagslunch

När jag för ganska många år sedan studerade till logoped var jag minst sagt hjärtligt trött på att varje dag ta med mig lunch till skolan. Med en härlig blandning av naivitet och optimism tog jag för givet att denna rutin en dag skulle kunna upphöra. För min inre syn såg jag mig själv den dag jag inte längre vad student, utan i stället förvärvsarbetande. Då skulle jag inte längre behöva släpa läckande plastlådor med matrester kors och tvärs över staden.

Som ni säkert förstå blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Till att börja med har jag under hela mitt yrkesverksamma liv haft min fasta bas i mindre centrum i kranskommun till Stockholm. På dessa platser har utbudet av luncher alltid varit minst sagt begränsad, ja, rent ut sagt förbaskat trist. Jag faller numera ibland till föga och köper lunch, men det sker motvilligt, och ofta med en känsla av att inte få valuta för pengarna. Även om jag arbetat mer central i Stockholm hade situationen säkerligen varit lika besvärlig. Det finns för mig ett dilemma i hela uppläget att köpa lunch. Ni som i likhet med mig är matintresserade, ni tänker säkert också på hur mycket råvaror ni hade kunnat köpa i en butik för motsvarande summan man betalar för en medioker lunch. Jo, jag är medveten om alla de kostnader som ingår i en köpt lunch utöver själva råvarorna, men jag känner mig ändå missnöjd.

Jag har inte råd att köpa lunch fem dagar i veckan, och jag tröttnade tidigt på att äta rester, hur goda de än månde vara. Under årens lopp har jag alternerat mellan överdriven ambition och total uppgivenhet. Större delen av sommarhalvåret 2013 åt jag turkisk yoghurt och färska bär till lunch. Hösten inleddes med diverse snabba små sallader; caprese, tomat-fetaost-avokado och liknande kreationer fungerande strålande bra, och jag var riktigt nöjd.

När temperaturerna sjönk var sallad och yoghurt inte längre fungerande alternativ. Det var då jag kom på temat för resten av hösten. Jo, jag snöar in på temat stup i kvarten, och håller fast vid dem ganska länge. Med hösten kom behovet av varm mat. Nu är temat således soppa. En enkel, grönsaksbaserad soppa som kompletteras med ost, ägg eller annat mättande protein, är för mig en perfekt lunch.

I dag njöt jag i fylla drag av spenatsoppa med krämigt kokta ägg. Soppan var kryddad med vitpeppar och muskot, kokt på kycklingbuljong, och rundades av med vispgrädde. Ni må tro att jag är lycklig över min nu nästan helt återvunna förmåga att uppfatta doft och smak. Det rör sig nästan om en sorts stillsam eufori.

Så enkla ingredienser som konserverade tomater av god kvalitet, gul lök, hönsbuljong, vitlök och chili, blir rent ut sagt delikata,i synnerhet om man bryter ned en mozzarella som får smälta i den krämiga soppan. Jag planerar att återuppleva hela Smaskens soppskatt under resten av hösten, och kan inte annat än att varmt rekommendera denna min nya lunchtrend.

Som en stillsam rebellisk gest mot de förhatliga plastlådorna, och för att det faktiskt är mer praktiskt, transporterar jag mina sopportioner i väl tillsluten plastpåse.

fredag 4 oktober 2013

En släng av anosmi (är varje foodies mardröm)

Bilden är lånad.

Sedan i söndags lider jag av anosmi. Anosmi är den medicinska termen för avsaknad av luktförnimmelser. En osedvanligt elak förkylning har helt slagit ut denna så viktiga förmåga, och tro mig, jag lider. Jag misstänker att näspray kan ha ett finger med i spelet. Trots min skepsis gentemot detta preparat föll jag i söndags till föga, eftersom jag aldrig tidigare i mitt liv varit så fullkomligt tilltäppt i näsan.

Oavsett orsaken till min anosmi, så är tillståndet i sig något som under veckan som gått i allra högsta grad på verkat min livskvalitet. Det är en makaber och stundtals rent av obehaglig uppevelse att äta med anosmi. Jag har kunnat förnimma grundsmakerna, men därutöver ingenting. Plötsligt blir måltiderna ointressanta. Att äta blir en mekaninsk bukfyllaraktivitet, i stället för de njutningsfulla stunder som förgyller dagen. Att laga mat, ja, det blir närmast parodiskt. Mycket av vardagsmaten sitter i fingrarna, men uppevelsen att laga mat utan doft är rumphuggen.

I går stod jag och stekte pannkakor. Jag slapp stekoset, men jag saknade doften av brynt smör, och smaken av - ja, vad smakar pannkaka? Sötman och sältan fanns där, och så även den frasiga konsistensen, men i övrigt vad det helt tomt. Till saken hör att jag har ett mycket aktivt och känsligt luktsinne, som jag verkligen förlitar mig på i vardagen; inte enbart när det handlar om mat och dryck. Jag har ärligt talat känt mig väldigt stressad, och är fortfarande inte helt avslappnad inför situationen. Under eftermiddagen har jag några gånger, under bråkdelen av en sekund, tyckt mig förnimma dofter. Kanske är det bara inbillning. Jag hoppas innerligt att jag är på väg mot att vara återställd på måndag.

Livet utan dofter får mig att känna mig som en sensorisk krympling. Jag känner mig berövad på den stor del av det som ger just mitt liv mening. Bortsett från maten och drycken, så saknar jag även de dofter som kännetecknar mig och mina familjemedlemmar.

En mardröm för en foodie? Ja, absolut. Jag har aldrig varit med om något liknande. Nu hoppas jag bara att lukstinnet kommer tillbaka med full kraft. Ni kan säkert föreställa er vad jag kommer njuta - i fulla drag.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...