Amarettoglass med ljust muscovadosocker och pistagekrokant

Kanske är detta inte det mest strategiskt placerade blogginlägget efter den sockerstinna orgie som påskhelgen verkar vara för många av oss? I mitt fall så kan jag ärligt säga att vi i min familj inte frossade i godis. Vi var måttfulla, givetvis utan att neka barnen deras påskägg eller oss själva våra vhokladägg till kaffet. nej, snarare handlar det nog om att det åts så mycket god mat, att vi inte saknade sötsakerna. Tro det eller ej, men påskaoftons dessert glömdes halvt om halvt bort, och åts i stället på påskdagen.

Denna amarettoglass har i själva verket sitt ursprung i en amarettoparfait jag lagade i somras. Då befann vi oss på landet, och jag hade valt att inte prioritera att ta med glassmaskinen. Smaken var på parfaiten var precis så god som jag hade hoppats på, men, konsistensen lämnade trots allt en del att önska. Det går inte att bortse från att parfait och glass inte är samma sak.

Att det skulle dröja mer än ett halvår innan jag försökte mig på att köra den perfekt smaksatta smeten i glassmaskinen, det var kanske lite otippat. Samma goda vänner som i somras åt av parfaiten, fick nu för ett par veckor sedan njuta av glassen. Vi gav den full poäng. Tänk er själva hur fint ljust muscovadosocker, amaretto och rörsockerkanderade, rostade pistagemandlar gifter sig med varandra. Jag vet att det finn flera av er läsare som är precis lika sålda på dessa smaker som jag själv är.

Någon tjusig glassbild på kulor beströdda med pistagekrokant, det kan jag emellertid inte bjuda på, för vid det laget då desserten avnjöts var det redan mörkt ute. Ni får spana på glassen i formen, och använda er fantasi. Håll tillgodo - detta är ren njutning.

Amarettoglass med ljust muscovadosocker och pistagekrokant
75 gram pistagemandlar
0,5 dl rörsocker strö
5 äggulor
2 dl gammaldags mjölk
1,5 dl ljust muscovadosocker
1 vaniljstång
4 dl visgrädde
0,5 dl Disaronno originale
1 gelatinblad

1. Rosta pistagemandlarna försiktigt på medelvärme, i en torr stekpanna. Hacka dem därefter. 2. Smält rörsockret i stekpannan, och rör flitigt medan det smälter. Akta så att det inte bränns.
3. Tillsätt de hackade pistagemandlarna, blanda alltsammans snabbt, och häll upp på ett bakplåtspapper. Låt svalna, och hacka sedan pistagekroanden i bitar av lite varierande storlek.
4. Vispa äggulorna och muscovadosockret.
5.Blanda grädden och mjölken med den urskrapade vaniljstången i en kastrull, och sjud blandningen försiktigt. Tillsätt äggvispet, och blanda alltsammans.
5. När smeten börjar tjockna, är det dags att ta kastrullen av plattan. Glöm inte att plocka upp vaniljstången.
6. Vispa då ned det blötlagda gelatinbladet, så att det helt löser sig i smeten. Tillsätt därefter amaretton.
7. Låt svalna helt, och sedan stå och svälla i kylskåp ett par timmar, eller över natten.
8. Kör smeten i glassmaskin. Ställ in en form i frysen under tiden.
9. Fördela en tredjedel av pistagekrokanten i botten av formen. Stjälp i glassen, och strö en tredjedel av krokanten över ytan. Spara resterande mängd korkant till serveringen.
10. Låt glassen stå i frysen ett par timmar, innan den ska ätas.

Romglass med romarinerade sultanarussin

Trots att jag gjort hemlagad glass i ganska många år, och under dessa år tycker mig ha tilägnat mig ganska mycket kunskap i ämnet, så finns det alltid nya handgrepp och knep att lära sig. Vår nyårsglass 2011 var en romglass, smaksatt med fin 25 år gammal rom, och till denna serverades Saltås fantastiskt goda sultanarussin, vilka fått ligga och dra i rom i över ett dygn. Som dekoration hade min vän A gjort eleganta virvlar av smält socker, som vi kunde sticka ned i glasen.

Att smaksätta glassmet med alkohol, det är en konst i sig. Alkoholen påverkar glassens fryspunkt. Det gäller dessutom att ta det varligt, så att smaken inte blir för dominant. Förra årets punschglass lärde mig en hel del, men punsch skiljer mycket från rom. Den simmiga, sockerstinna punschen reagerade helt annorlunda med glassmet än romen.

Rikligt med äggulor, och ett blad gelatin, det är en grundförutsättning för den här typen av glass. Vid detta tillfälle ville jag också för första gången pröva att ha glukos i glassmeten. Jag tycker mig ha klarat mig ganska bra utan denna produkt, men då den påstås minsta risken för kristallisering, tyckte hag det kunde vara på sin plats att ge den en chans.

Helt oproblematiskt är detta inte för mig, då sockret i mina glassmetar är så mycket mer än enbart sötning. Det är lika mycket en smaksättare. Jag väljer sockret omsorgsfullt. Rörsocker strö, eller ljust muscovadosocker? Eller, kanske farinsocker? Då är det inte helt oproblematiskt att ösa glukos i smeten.(Just i denna smet kom jag alldeles för sent op att jag skulle ha tagit ljust muscovadosocker i stället för rörsocker strö. Det ska jag göra nästa gång.)

Eftersom jag inte visste vilken mängd som var lagom, prövade jag med en halv deciliter. Mängden rom var jag också en smula osäker kring, men det blev en hel deciliter. Den som vill ha en mildare smak kan minska mängden till 0,75 deciliter.

Nu har jag orerat en hel del kring själva tillagningen. Ni undrar säkert hur resultatet blev? Smakade det bra? Ja, absolut. Det blev en härlig glass, med vuxen smak. Det tog lång tid för den i glassmaskinen, och jag fick låta mig nöja med en betydligt lösare konsistens än smeten vanligtvis får, då jag stjälpte ned den i den skål den skulle förvaras i i frysen. Jag rekommenderar definitivt fler experiment med att smaksätta glass med alkoholhaltiga drycker, men - helt okomplicerat, det är det inte. Inget för nybörjare, om jag ska uttrycka mig riktigt klart och tydligt.

Slutligen måste jag än en gång be om ursäkt för den usla bilden. Även fast just denna glass inte direkt var färgstark, och sultanarussinen är ju - russin. Ljusbruna. Jag jobbar på att försöka lära mig detta nya bildbehandlingssätt.

Romglass med rommarinerade sultanarussin
5 dl vispgrädde
3 dl gammaldags mjölk
0,5 vaniljstång
0,5 dl glukos
1 dl rörsocker strö eller ljust muscovadosocker
8 äggulor0,75-1 dl ljus, lagrad rom (kylskåpskall)

1 dl Saltå sultanarussin
0,5 + 0,5 dl ljus,lagrad rom

1. Hetta upp grädde, mjölk, urskrapad vaniljstång och des frön samt glukos i en kastrull.
2. Vispa rösocker och äggulor mycket fluffigt. Tillsätt detta till gräddmjölken.
3. Sjud glassmeten på medelvärme, vispa den hela tiden, så att den inte fastnar i botten. Smeten får inte börja koka.
4. När smeten börjar tjockna och temperaturen höjs, tag den av plattan, och vispa noga i den blötlagda gelatinbladet. Smeten ska sedan kallna, och därefter svälla i kylskåp över dagen eller över natten.
5. Häll russinen och 0,5 dl rom i en burk. Tryck ned russinen i romen. Sätt på ett lock, och låt stå över natten eller i varje fall ett par timar. Tillsätt sedan resterande halva deciliter rom, då russinen absorberat den första slurken.
6. Tillsätt kylskåpskall rom til glassmeten, och blanda väl, precis innan glassmeten ska köras i glassmaskinen. Glöm inte att fiska up den halva vaniljstången.
7. Ställ in en lämplig skål eller burk i frysen medan glassmaskinen arbetar.
8. Stjälp ned glassen i denna behållare så snart den är klar i maskinen. Frys glasen i några timmar innan den ska ätas.
9. Tag ut glassen en kvart innan den ska ätas. Forma kulor med en glasslev som du doppar i hett vatten. Dekorera med de rommarinerade russinen.

Det här är ingen vinblogg

Bilden är lånad.

Det har trots allt hänt att jag skrivit om vin och andra drycker vid enstaka tillfällen, såsom nyår och
fars dag.
Mitt intresse för vin och andra alkoholhaltiga drycker är minst sagt på den glada amatörens nivå. Jag tycker helt enkelt om att dricka vin, och det är roligt att få tips om nya sorter.
När jag hittar något jag tycker om, eller något som passar bra till maten jag lagar, kommer jag fortsättningsvis mer frekvent att länka till Systembolaget.

Kom gärna med tips på era favoritviner!

Preliminär nyårsmeny

Bilden är lånad från Easyart.

Vi håller oss till säkra kort.
Sådant som vi helt enkelt tycker är oerhört gott.
Därför satsar vi på tre förrätter - av den goda anledningen att dessa förrätter smakar så bra.
Den väl tilltagna varmrätten följs av både ostar och en mäktig dessert. När vi vilat upp oss efter dessa anrättningar, avrundar vi måltiden med kaffe och tryfflar från Chokladfabriken. Eftersom både vi och våra goda vänner varit flitiga besökare på Systembolaget inför denna stora mathögtid, kan dryckesvalen komma att ändras.

Med reservation för förändringar såsom barnrelaterade incidenter, plötsliga härdsmältor i köket, spontana kemiska reaktioner och annat oförutsägbart - här kommer nyårsmenyn 2008:

Hummer au naturelle med skirat smör
Launois Vintage Blanc de Blancs Brut 2000 (nr 7329)

Skummande jordärtskockssoppa med färska räkor
Trimbach Riesling (nr 2639)
Couvent des Jacobins Bourgogne Blanc (nr 5798)

Liten råraka med löjrom, créme fraîsche och rödlökshack
Trimbach Riesling (nr 2639)

Coeur de filet med örtkryddad potatiskaka, akvavit- och konjakssås samt baconlindade haricots verts
Domaine du Vieux Lazaret (nr 2211)

Osttallrik: Chaume, Roquefort de papillon, Soignon getbrie
samt Brie de meaux
Domìni Veneti Recioto della Valpolicella Classico 2004 (nr 2304)

Chokladfondant med hemlagad vaniljglass
Castaño Dulce Monastrell (nr 8412)

Vad gäller ostarna, så borde jag definitivt ha konsulterat Fredrik på Who Cut the Cheese. Nu fanns det inte tid för det. Jag provsmakade och valde efter bästa förmåga, och hoppas att de skall funka tillsammans med det makalöst goda vinet. Fredrik tipsade om detta, och det var gudomligt gott tillsammans med tira mi sú, men skall enligt honom (och Systembolaget) fungera lika bra till ostar.

Chokladfondant är en efterrätt jag aldrig tidigare prövat att tillaga. Det enda osäkra kortet, den i bemärkelsen. Å andra sidan verkar det inte mer komplicerat att vi även som proppmätta och trevligt salongsberusade klarar av att klicka ut smet i smorda, lätt mjölade formar, sätta en timer på 8-10 minuter samt ta ut formarna, beströ dem med kakao och servera med en kula delikat, hemlagad vaniljglass.
Eller vad tror ni?

Jag återkommer. Definitivt med recept och detaljer - samt förhoppningsvis med hyfsade bilder.

Bloggabstinens: akvavit- och konjakssås

Jaha - så länge kunde jag hålla mig borta.
Efter att utan större framgång ha försökt tillbringa lite tid framför TV:n, för omväxlings skull, insåg jag varför jag under höstens kvällar befunnit mig antingen vid spisen eller vid datorn.

Förberedelserna inför nyår har börjat, och under dagen som gick har råvaror inhandlats. Vi som skall fira in detr nya året, och laga mat tillsammans, har delat upp inköpen och förberedelserna.
Allt för att vi inte skall tillbringa hela morgondagen i köket, utan även kunna sitta ned och njuta av godsakerna.

Jag började nu i eftermiddagsförberedelserna inför morgondagens sexrättersmeny . Först ut var vår goda akvavit- och konjakssås. Den har i åratal varit det ultimatra tillbehöret till coeur de filet.
Ursprunget till detta recept kommer, om jag inte minns fel, från något gammalt nyårsnummer av Allt om Mat. Såsen är inte bara makalöst god, utan dessutom enkel att förbereda. Kanske kan någon inspireras av detta recept - om inte till nyår, så till någon annan måltid? Såsen passar så klart inte bara till oxfilé, utan även till exempelvis rostbiff.
När det handlar om nyårsaftons mat är vi traditionalister, och föga roade av att experimentera. En fin köttbit med goda tillbehör och ett bra vin - det blir faktiskt inte mycket bättre än så, i min värld.

Akvavit- och konjakssås
1 dl rödvin
3 dl vispgrädde
2 lagerblad
10 krossade enbär
4 msk fond (till exempel kalv-, eller vilt- och kantarellfond)

2 schalottenlökar
2 msk smör
2 msk konjak
1 msk vetemjöl
1 krm svartpeppar
2 msk akvavit

Häll vin, grädde, kryddor och find i en kastrull. (Det går faktiskt även bra med buljongtärning, om det kniper.) Koka upp, och stäng därefter av plattan. Låt kastrullen stå på eftervärme i 15-20 minuter.
Finhacka schalottenlöken. Smält smöret i en panna eller kastrull, och låt löken fräsa sig mjuk i smöret. Den skall inte ta färg. Häll sedan komjaken över, och låt den smälta in i löken. Pudra mjölet över, och sila över såsen. Smaka av med svartpeppar och akvavit.

Såsen går utmärkt väl att förbereda. Jag har som jag nämnde ovan själv gjort den ett dygn innan den skall förtäras. Se bara till att värma den försiktigt, när den kommer iskall ur kylskåpet.

Tillfälligt avbrott

Bilden är lånad från K&L Wine Merchants.

Jag unnar mig en liten, välbehövlig paus i bloggandet. Det har varit en mycket trevlig och skön julhelg, på alla sätt och vis. Stora delar av julhelgen har jag - helt frivilligt, skall tilläggas - tillbringat i köket. Vårt kök är delvis öppet mot vardagsrummet, så jag har på intet sätt varit ensam, utan fullt ut deltagit i aktiviteter och samtal.

Nu stundar nyårsfirandet. Vi bryter en tradition i år; av praktiska och logistiska skäl. När man som vi har många små barn, får de praktiska aspekterna i bland gå först.
En sådan detalj som att nyårsfirandet i år försiggår på samma sida av staden där vi själva bor, är inte att förringa.

Nyårsmenyn skall jag och min man tillaga i sällskap med våra matlagningsroade och kunniga vänner A och M. Vi planerar en sexrätters meny.
Få se om jag kommer ha sinnesnärvaro att dokumentera det hela; jag skall åtminstone försöka.

Under tiden vill jag tacka alla läsare för de drygt fyra, fantastiska månader som gått sedan jag startade denna blogg. Det känns så avlägset att tänka på de där första, trevande inläggen i slutet av augusti.
Jag upprepar det jag tidigare skrivit - jag hade aldrig trott att det skulle vara så här roligt att matblogga.
Nu stundar ett nytt år, och inte minst en tid på året då åtminstone jag brukar känna mig aningen låg. Jag hoppas och tror att det inte skall märkas i bloggen. I nuläget samlar jag recept och idéer inför kommande inlägg.

Denna fantastiskt goda champagne har vi njutit av tidigare nyår. Nu har den fått en ny, vacker flaska.

Gott Nytt Bloggår 2009!

Min mans marmelad på torkade fikon och portvin

Detta är i mitt tycke det perfekta tillbehöret till de flesta goda ostar jag kan komma på.
Så gott, och så enkelt att göra.
Det är min man som sedan många år tillbaka brukar laga denna otroligt goda och enkla marmelad. Just i dag var det jag som fick stå för hackandet och kokandet.
Det är väl inte någon marmelad i egentlig mening, utan snarare en kompott? Den passar i vilket fall lika bra till lagrade hårdostar som till mögelostar och kittostar. Den är helt enkelt lika bra kompis med Västerbottensost som med julens stilton.
Marmeladen (som jag tänker fortsätta kalla den) har sedan ett par år tillbaka en självskriver plats på vårt julbord. Eftersom jag ändå mätte upp mängderna vid dagens kok, så skriver jag ned receptet, även fast var och en kan höfta precis som den vill för att få marmeladen efter sitt eget tycke och smak.

Min mans marmelad på torkade fikon och portvin
500 gram torkade fikon
3,5 dl Graham's Six Grapes portvin

Hacka fikonen ganska smått. Lägg dem i en kastrull och häll över portvin. Lägg på locket, och koka upp blandningen. Sänk sedan värmen, och låt marmeladen koka på medelvärme i uppemot 40 minuter.
Skålla en burk och dess lock med kokande vatten. Vi brukar använda en klassisk konserveringsburk med gummiring, bara för att det ser trevligt ut att servera ur. Vilken ren burk som helst fungerar.
Marmeladen har lång hållbarhet. Den kan stå i månader i kylskåp, men vinner nog ändå på att ätas upp över julhelgen.

Förutom att passa till ostar, borde marmeladen rimligen smaka mycket bra i sällskap med hemlagad vaniljglass.
Recept på hemgjord vaniljglass hittar du här.

Ett försvunnet inlägg - kanelglass med glöggkokta sultanarussin

Jag upptäckte plötsligt idag att detta inlägg var borta! Det skulle ha publicerats den fredagen den 5:e med hjälp av funktionen schemalagd publicering, som jag så ofta använt mig av.
Nu är det borta.
Fullständigt försvunnet.
Nog så irriterande, så klart - men jag får helt enkelt återskapa det.
Jag lagade alltså en ljuvligt god, len kanelglass. Smaken fick jag av att tre kanelstänger fick koka i gräddmjölk tillsammans med en gnutta ekologiskt vaniljpulver.
Nu var inte mina kanelstänger pinfärska, så jag skulle rekommendera att den som har en nyöppnad påse nöjer sig med två stänger.
Sultanarussinen fick koka i Dufvenkrooks original. Därför fick barnen så klart inte smaka på dem. Lättglögg skulle givetvis ha fungerat lika bra. Russinen fick fin smak, och passade mycket bra tillsmmans med kanelen.
Kanelglassen var i sig en riktig höjdare, som jag kan tänka mig i många fler, framtida kombinationer. Både med exempelvis äpple och rabarber, när den härliga säsongen kommer tillbaka. Men glassen fick så fin, mild kanelsmak att den även skulle fungera med till exempel smulade pepparkakor, eller bara som den är.
Den är sig själv nog.

Kanelglass med glöggkokta sultanarussin
3 dl vispgrädde
3 dl gammaldags mjölk
3 kanelstänger
1 krm ekologiskt vaniljpulver
5 äggulor
2 dl råsocker

Koka upp grädde och mjölk med kanelstänger och vaniljpulver. Låt sedan blandningen stå och dra i någon timma, så att gräddmjölken tar ordentlig smak av kanel. Vispa äggulor och socker pösigt. Plocka upp kanelstängerna ur gräddmjölken, och blanda den med äggvispet. Hetta sedan försiktigt upp glasssmeten i kastrullen igen, under noggrann omrörning.
Låt smeten svalna, och därefter bli kall i kylskåpet. Den får gärna stå och svälla över natten.

Låt en deciliter sultanarussin långsamt koka i 1,5-2 dl glögg. Tag kastrullen från spisen innan all glögg reducerats och kokat in i russinen; det skall vara några, sega matskedar kvar. Häll allt i en skåp, och förvara den i kylskåp så att russinen är kalla.
Ställ nu in den plastlåda i frysen, som glassen senare skall föras över till.

Kör glassmeten i glassmaskinen. Häll den sedan i den iskalla plastlådan. Fördela de glöggkokta russinen i glassen med hjälp av till exempel en slickepott.
Frys därefter in glassen, helst i uppemot två timmar.

Sambuco-tryfflar - ett vilt experiment

Jag gillar verkligen kombinationen choklad och lakrits. Under mitt au pair-år på Island fick jag mitt lystmäte på denna punkt, då det fanns flera olika vanligt förekommande godsaker på detta tema. Jag minns med andakt chokladbiten Draumur, som var en kaka av mjölkchoklad, armerad av mjuka saltlakritsstänger.
Sagolikt gott.
Nu börjar kanske någon undra vad vi egentligen har för ett spatiöst spritskåp, varifrån den ena efter den andra flaskan med trevliga smaksättare materialiserar sig.
Sanningen att säga så står det ganska många flaskor med slattar i skåpet. Dessa slattar kan ju emellertid komma till fantastiskt bra nytta, om man nu som jag vill smaksätta tryffel med en lakritsdoftande, klassisk italiens anislikör.
Det går säkert lika bra att använda ouzo.

Precis som Limoncellotryffeln, så blir detta en fast tryffelsmet. Den kladdar med andra ord inte när den rullas. Kanske hade jag kunnat ha grädde i smeten för att göra den mjukare. Det kan jag experimentera med en annan gång. Smaken blev i varje fall superb.

Sambuco-tryfflar
200 gram ljus choklad
2 msk Sambuco
1 msk vispgrädde
200 gr ljus choklad
eventuellt kakao, till att pudra över

Smält chokladen över vattenbad. Rör ned Sambucon. Smeten blir omedelbart fast, och lite kornig till konsistensen. Blanda i grädden.
Låt smeten stelna; exempelvis i kylskåp, men då måste du ta ut den en god stund innan du skall rulla kulor av den.
Det kan tyckas som en mycket fast smet, men den formar sig fint till kulor mellan dina handflator - utan att kladda. Smält ytterligare 200 gram ljus choklad över vattenbad. Doppa tryfflarna i chokladen med hjälp av till exempel två små gafflar. Låt så mycket som möjligt av överflödig choklad rinna av, innan du placerar tryfflarna på bakplåtspapper för att torka.
Den choklad som blir över, häller du ut på ett bakplåtspapper och strör goda nötter över. Ett trevligt bonus-godis, vid tryffeltillverkning.
Pudra gärna lite kakao över när chokladen börjat stelna.
Förvara dem svalt, men tag fram dem en stund i rumstemperatur, innan de skall ätas.

Tiramisú - en perfekt avslutning på en god middag

För ovanlighetens skull så har jag har faktiskt ingen aning om varifrån detta recept kommer. Det enda jag vet är att jag haft det länge, och att det står uppskriver i vaxduksboken.
Det finns säkert hundratals variationer av tiramisú, och jag har själv smakat på åtskilliga. Ofta har de smakat bra, mer sällan har de faktiskt varit riktigt ledsamma.
Det är inte så enkelt som det kan tyckas, att få till de rätta proportionerna. När man doppar savoiardikexen i kaffe och den likör man gillar bäst, är det lätt att falla för frestelsen att låta kexen suga i sig för mycket. Då blir resultatet en läckande och blöt tiramisú, som smakar för spritigt och som definitivt inte kommer till sin rätt om den skall serveras på efterrättstallrik.
Här talar jag av egen erfarenhet. Ett av skälen till att jag inte lagat denna härliga efterrät på åratal är just att jag misslyckades på det nämnda viset. Tiramisú som rinner ut på tallriken gör inte någon glad.

Eftersom vi nu går in i advent, valde jag att smaksätta min tiramisú med zestat klementinskal och Triple Sec. Efter att jag pudrat över kakao strax innan serveringen, strödde jag också över en aning kanel. Detta blev en god variation, som kändes omväxlande utan att bli alltför sökt. Eftersom vi står i startgroparna, har vi ju ännu inte hunnit bli mätta på årstidens smaksättningar.
Vanligtvis använder jag rivet skal av apelsin och citron, samt konjak. Man kan givetvis använda sig av Amaretto, kaffelikör eller till och med - som Nigella Lawson - välja Baileys.

Tiramisú
2 dl riktigt starkt, kallt kaffe
1/2 dl Triple sec
4 äggulor
1 dl råsocker
4 äggvitor
400 gram mascarpone
skal av en clementin, ordentligt tvättad (cirka 0,5 tsk)
20-24 savoiardikex (cirka 200 gram = ett paket)
2-3 tsk cacao
0,5-1 tsk kanel

Blanda kallt kaffe och likör.
Vispa gulor och socker riktigt pösigt. Blanda ned mascarpone i äggvispet. Smaksätt med klementinskal. Vispa sedan vitorna till hårt skum, och vänd ned dem.
Det kan vara lämpligt att kontrollera storleken på formen du tänker använda, innan du börjar doppa kexen. Doppa kexen hastigt i kaffe- och likörblandningen. Lägg hälften av dem på botten av en form.
Täck kexen med hälften av ostkrämen. Lägg sedan på resterande hälft doppade kex, samt bred på resten av krämen.
Ställ formen i kylskåpet i ett par timmar, eller över natten. Pudra kakao och kanel över precis innan du serverar den.

Jag blev tipsad av Fredrik om detta makalöst goda vin, som passade så bra till tiramisú att det nästan var magiskt.
En perfekt avslutning på en mycket god middag i sällskap av goda, matroade vännerna A och M.
Till förrätt åt vi nybakat lantbröd med årets Novello-olja och flingsalt. Till varmrätt njöt vi av involtini di carne med hemlagad tagilatelle.

Tillsammans bildade dessa tre rätter en perfekt meny, om man vill kunna förbereda så mycket som möjligt, innan gästerna kommer.
Rekommenderas!

Kompisar i köket

Det kanske kan verka märkligt att kalla dessa produkter från Systembolaget för kompisar. Men, det är så det känns för mig. Utan dessa smaksättare och smakbärare skulle många rätter vara väldigt mycket tråkigare.
Att använda rött vin och vitt vin är ganska självklara företeelser för de flesta matlagare. Här hemma väljer vi att använda oss av dessa små tetror. Inte för att det är mer ekonomiskt, för det är det säkerligen inte. Skälet är snarare att de är praktiska, både med avseende på vikt och storlek. Innehållet är oftast fullt tillräckligt. Den praktiska förpackningen gör att de lätt förvaras i kylskåp. Det går så klart att försluta tetran med en klämma, för den som så önskar.
Den begränsade storleken gör att de inte riskerar att stå och surna - man hinner helt enkelt göra av med dem.

Konjaken då? Tvåstjärnig Eau de Vie går inte att dricka. Jag ber om ursäkt om jag låter fördomsfull och snobbig, men det är bara så det förhåller sig. Däremot fungerar denna "dryck" utmärkt i mat.
Att låta finhackad schalottenlök svettas i smör, och därefter hälla över konjak som får koka in i den smöriga löken - det sätter fin smak på mången sås och gryta. Givetvis är den dessutom prisvärd.
Det är ju inte precis så att man vill slänga fram en flaska Grönstedts XO bara för att det skall tillagas köttbullar i tomatsås...

Korrigering: Det hade smugit sig en ett fel i texten jag skrev i gårkväll. Grönstedts XO skulle det vara, inte Gröndstedts Extra. En ganska stor skillnad. Jag var uppenbarligen inte helt pigg.

Warning - adult content: Glass med punschmarinerade sultanarussin

Facile punsch är fantastiskt god. Den är inte lika sötsliskig som annan punch. Tillsammans med Kung Markatas ekologiska sultanarussin blev den en fin, vuxen smaksättning på fredagens glass.
Det är bäst att blötlägga russinen i punchen redan dagen innan. Jag var inte ute i god tid. Därför fick russinen bara suga åt sig pusnch i ett par timmar. Trots detta blev smaken mycket god.

Facile punch förtjänar ett par extra rader omnämning. Det är enligt mig den absolut godaste punsch som finns. Särskilt fin är den i sällskap av stilton och pepparkakor. Ja, Facile har helt klart egenskaper som påminner om dem man finner hos glögg. Det var så jag en gång i tiden först smakade på den; det var min man som bjöd.
Den har så klart en mycket påtaglig sötma, men den är inte kvalmigt, jolmigt söt. Och den är väldigt bra kompis med grädde, eller som i det här fallet gräddvaniljglass.
Om man nu inte har lust eller intresse att stå och laga sin egen punschrussinglass, så finns det en alldeles utmärkt lösning. Det funkar hur bra som helst att i all enkelhet hälla en skvätt Facile över vaniljglassen. Avnjut gärna med en kopp starkt kaffe.

Precis som i receptet på Vaniljglass med jordgubbsrippel (det barntillåtna fredagsalternativet), så publicerar jag receptet på en hel sats glass.

Vaniljglass med punschmarinerade sultanarussin
Glasskräm:
3 dl grädde
4 dl mjölk
6 äggulor
2 dl råsocker
2 krm ekologiskt vaniljpulver

Hetta upp grädde, mjölk och vaniljpulver i en kastrull. Vispa under tiden äggulorna och råsockret tjockt och pösigt. Vispa sedan ned gräddmjölken i äggvispet. Häll tillbaka blandningen i kastrullen, och hetta upp under vaksam omrörning. Låt glasskrämen svalna till exempelvis i vattenbad i diskhon. Kyl ned den ytterligare i kylskåpet, gärna över natten. Man kan om man vill även ställa in den i frysen i 20-30 minuter innan den skall hällas i glassmaskinen, för att den skall vara riktigt kall.

Punschmarinerade sultanarussin:
1 dl ekologiska sultanarussin från Kung Markatta
4 msk Facile punsch
1 msk glukos

Värm punchen försiktigt så att den blir ljummen. Lös glukosen i punschen, och häll sedan i russinen. Blanda väl, och låt skålen stå mörkt i rumstemperatur i upp till ett dygn.
Häll glassmassan i en låda som fått stå i frysen och bli riktigt kall. Blanda försiktigt ned punschrussinen i glassen.
Låt glassen stå ett par timmar i frysen, innan du serverar den.

GLÖGG

Jag älskar glögg. Inte så att jag stod och hängde på låset på Systembolaget i morse - riktigt så illa var det inte. Det var emellertid inte många minuter efter att de öppnat, som jag och min goda vän Lena travade in för att botanisera bland säsongens flaskor.
Vi var inte de enda, kan tilläggas. Om man bortsåg från Bolagets stamkunder så verkade glöggen vara det som lockade det resterande klientelet i butiken (normalmissbrukarna).
Det blev en ganska tungt lastad barnvagn som vinglade ut ur butiken. Om någon ser något moraliskt tvivelaktigt i att vagnen innehöll mer alkohol än bebis, så får jag helt enkelt bjuda på det. Bebisens ömma moder, undertecknad, uppskattar alkohol i måttliga mängder, och avstod från all riktigt god glögg förra vintern. Orsaken till detta var givetvis det så kallade välsignade tillståndet.
Därför sticker jag alls inte under stol med att jag i allra högsta grad ser fram emot många trevliga stunder med en ångande mugg i handen under advent.

Som synes av bilden ovan fick jag tag på Blossas årgångsglögg. Det var av någon anledning nästan lite huggsexa kring dessa förpackningar i butiken jag besökte. Vet inte alls om det fanns anledning att hamstra, men det är ganska trevligt med en samling av dessa smaker, av vilka åtminstone jag inte smakat samtliga.

Utöver dessa flaskor köpte jag, givetvis, årets Blossa-glögg med smak av kryddnejlika, kanel, kardemumma och blåbär.

Dessutom blev det en flaska av Dufvenkrooks Amore Hjortron, som jag bara fick dofta på förra året, men den doften glömmer man inte. Jag ser verkligen fram emot att avnjuta denna glögg.