måndag 31 augusti 2009

100023

Så många besökare har SMASKENS haft sedan 17 september 2008.
För en stund sedan, vill säga.
Det hade jag aldrig trott, för ett år sedan.
Nästintill ofattbart.

Min mans måndagsbullar


Inte i dag. men förra måndagen, kom jag hem till denna lilla anrättning. En snabbt tillkommen vardagsmiddag, som likväl var riktigt, riktigt god.
Jag tror att jag har skrivit det förut, men jag skriver det gärna igen:
Även den mest passionerade matlagare uppskattar att få sätta sig till dukat bord och njuta av en god måltid - som någon annan tillagat.

Det var lite kylskåpsrensning som ledde fram till att Ajvar blev en av ingredienserna i tomatsåsen. Vi blev glatt överraskade av innehållsförteckningen, för Druvans Ajvar är faktiskt föredömligt fri från alla konstigheter. Den innehåller bara grönsaker, salt, socker, solrosolja och vinäger.
Nu ska det erkännas att just bulgur inte är någon direkt favorit här hemma. Valet grundade sig, föga förvånande, på - skafferirensning. Ris smakar lika bra (om inte bättre) till denna rätt.

Måndagsbullar
800 gram nötfärs
2 vitlöksklyftor, rivna
1 tsk gurkmeja
1 tsk spiskummin
salt och peppar
smör och olivolja

1 gul paprika, tärnad
olivolja
0,5 msk paprikapulver, milt
0,5 tsk spiskummin
1 burk Mutti krossade tomater
1,5 dl Druvan mild Ajvar relish

Blanda nötfärsen med kryddor och riven vitkök, och forma till små bullar. Bryn dem hastigt runtom i en het gjutjärnspanna i en blandning av olja och smör.
Fräs under tiden paprikan i olja med paprikapulver och spiskummin. Tillsätt därefter krossade tomater och ajvar. Lägg ned bullarna i såsen, och låt alltsamman småputtra i uppemot tjugo minuter.
Servera gärna med en klick turkisk eller grekisk yoghurt.

söndag 30 augusti 2009

Inkokt makrill med dillsås


Det var egentligen flera månader sedan jag kom att tänka på inkokt makrill. Jag tror inte jag far med osanning om jag säger att jag inte ätit det på säkert femton år. det var inte direkt den vanbligast förekommandse fiskrätten under min uppväxt, men det är ändå en rätt jag minns; en rätt som sticker ut. När jag kom att tänka på den drabbades jag av en stark lust att laga till den.
Inkokt lax är vanligt förekommande, men jag inbillar mig att inkokt makrill inte är lika välkänt. Hemma åt vi dillsås och kokt potatis till, men jag har läst mig till att många serverar skarpsås som tillbehör. Det låter väldigt gott, men nu ville jag hålla mig till traditionerna.
Jag förvällde knipplök, morötter, palsternacka och purjo till fisken. Om du inte har prövat inkokt makrill, så tycker jag verkligen att det är dags. Laga till en liten sats, om du känner dig lite feg. Eller slå på stort, och följ mina mängdanvisningar.

Inkokt makrill
cirka 1,5 kilo hel, urtagen makrill

Lag
2 liter vatten
2 msk salt
2 lagerblad
8 kryddpepparkorn
10 vitpepparkorn
1 gul lök, skalad och klyftad
2 msk ättikssprit
en grabbnäve dillklvistar

Häll alla ingredienser till lagen i en rymlig kastrull. Koka upp. Förbered under tiden fisken genom att skölja den, skära av huvudet och fenorma samt dela den i ganska breda bitar. Lägg försiktigt ned fiskbitarna i den heta lagen, ge alltsamman ett uppkok, och drag sedan kastrullen från plattan. Lägg på locket, och låt antingen fisken svalna helt, eller servera den ljummen. Jag valde att låta fisken vila i sin lag, oc h vänta där medan jag förberedde tillbehören.

Dillsås
3 msk smör
3 msk vetemjöl
5 dl gammaldags mjölk
salt och vitpeppar
0,5 kruka dill, hackad

Smält smöret i en kastrull. Vispa ned mjölet. Späd med mjölk under konstant vispning. Koka upp, och låt småkoka i ett par minuter. Smaka av med salt och vitpeppar. Rör ned dillen precis innan såsen ska serveras

lördag 29 augusti 2009

Hel, ugnsbakad röding med
fänkål, purjo och dill

Nu är vi obönhörligen på väg in i den för matbloggare så deprimerande tiden på året -när det blir mörkare på kvällarna.
Jag bävar för vintern. Det är redan nu ganska svårt att ta hyfsade bilder, åtminstone när man äter så sena middagar som vi gör. Och jag har inte lust att alltid gå ut och ställa tallrikar och karotter på altanbordet. All mat behöver kan ju inte ha diffus grönska som bakgrund.
Det slutar väl med att jag får investera i ett bättre objektiv och i någon form av fotoutrustning. Annars kommer alla bilder i vinter se ut som om de vore hämtade från ett gammalt sjuttiotalsnummer av Allt om Mat.
"Det där ser ut som skolmat," sa till exempel min man om bilden jag visade på rödingen upplag på tallrik med sina tillbehör. Han har helt rätt, och det är därför ni inte får någon bild på det färdiga resultatet.

Det var inte alls det här jag hade planerat att laga i tisdags. När jag förstod att den fisk jag var ute efter inte fanns att köpa, blev jag helt ställd. Eftersom jag var tvungen att ta ett snabbt beslut, fick det bli röding. Ett säkert kort, lätt att tillaga och dessutom omåttligt populärt hemma hos oss.
Fänkål är en av mina favoritgrönsaker. Även om nu denna rätt inte sticker ut genom att vara färgstark på tallriken eller ha exotiska ingredienser, så kan jag garantera att den var rent otroligt god. Kommer definitivt att lagas igen, och det fungerar så klart bra även med filéer, för den som så vill.

De senaste veckorna har vi vid flera tillfällen tillagat fisk i ugn med folielock. Det var min man som började, och resultatet gav mersmak. Jag har själv aldrig varit särsklit entusiastisk inför konceptet fisk i folie. Tycker bara det är bökigt att göra individuella paket av fisk. Hellre lägger jag då alla ingredienser i en ugnsform, täcker formen med folie och låter ugnen sköta jobbet medan jag ägnar mig åt annat, såsom till exempel att koka rabarbersoppa. Fördelen med folien är att tillagningssättet liknar att ångkoka. Det är i det närmaste omöjligt att misslyckas, eller att gfisken blir torr.

Hel, ugnsbakad röding med fänkål, purjo och dill
2 hela, urtagna rödingar på sammanlagt 1,6 kilo
150 gram fänkål, finhackad
200 gram purjo, finhackad
0,5 kruka dill, finhackad
smör
salt och vitpeppar
2 dl grädde
1,5 dl vitt vin

Sätt ugnen på 200 graderSkölj rödingarna. Skär av huvud och stjärtfenor - om du vill. Krydda fiskarna i buken med salt och vitpeppar. Lägg dit varsin smörklick. Blanda fänkål, purjo och dill. Smörj en ugnsform, och lägg ned fiskarna i den. Proppa bukarna fulla med grönsakshacket, ocg strö resten runtom. Häll grädde och vin i formen, och krydda med lite salt och vitpeppar, på en höft.
Täck formen med alufolie. Tillaga fisken i nedre delen av ugnen. Kolla till den efter en halvtimma, jag tror att vi hade fisken inne lite onödigt länge, vilket hade menlig inverkan på grönsakernas utseende.
Det här blev precis så gott som jag hoppades på. Ska vidareutvecklas på något sätt.

fredag 28 augusti 2009

Vårt dagliga bröd
- omväxling förnöjer


Som jag tidigare skrivit bakar jag sedan ett år tillbaka allt vårt bröd. Inte främst av ekonomiska skäl, trots att man verkligen tjänar pengar på att baka själv. Snarare är det för att jag vill ha kontroll över innehållet i brödet.
Till vardags blir det alltsom oftast samma gamla vanliga sorter - min mammas tekakor, rågsiktsbullar samt ett eller annat svart bröd. Jag har länge tyckt att det var på tiden att jag försökte variera mig en smula, men när jag så står en vardagkväll vid åttatiden och skall sätta en deg, är det så lätt att köra på de gamla invanda recepten.
Nu senast det var dags att baka beslutade jag att det var dags att göra slag i saken. Nu skulle det bli omväxling. Eftersom SMASKENS inte enbart är en blogg, utan också min högst privata anteckningsbok och receptbank, så kommer här ett alldeles ovanligt vanligt brödrecept på vardagsbröd - inte så spännande eller nyskapande, men väldigt användbart.
Det blir i stort sett alltid lika bra med morot i bröd. Jag har en personlig favorit i mina frukostbullar med morot och mandlar, men eftersom barnen inte riktigt uppskattar de sistnämnda, så fick det bli enbart morötter i dessa bullar. Det är trots allt barnen som ska frukostera på dem.

Omväxling på frukostbordet
1 paket jäst
5 dl gammaldags mjölk
0,5 dl kallpressad rapsolja
2 tsk salt
2 dl hårt packade, finrivna morötter
350 gram vetemjöl + 300 gram rågmjöl
eller
cirka 650 gram rågsikt (knappt 11 deciliter)

Smula jästen i en rymlig bunke. Ljumma mjölken, och häll den över jästen. Blanda så att jästen löser sig. Tillsätt övriga ingredienser, och arbeta degen med degkrokar i några minuter. Låt den sejan jäsa övertäckt i uppemot en timma. Glöm inte sätta på ugnen i tid; 200 grader.
Stjälp upp degen på ett väl mjölat bakbord, och knåda den helt lött. Degen är något klibbig. Dela den i tjugo delar, och platta varsamt till dem med mjölad hand. Det behöver inte vara så elegant. Jag hade inte lust att smutsa ned en kavel, men om du absolut vill, så kan du givetvis rundriva bullarna och sedan snyggt kavla ut dem symetriskt.
Grädda brödbullarna i nedre delen av ugnen i 12-14 minuter. Låt dem svalna övertäckta.

torsdag 27 augusti 2009

Rabarbersoppa med vaniljmascarpone


Kanske är rabarbersäsongen officiellt slut? Jag vet inte, men själv har jag inte ätit tillräckligt med rabarber under den gågna sommaren. Det stod klart för mig när jag i tisdags stog på ICA och funderade på en snabb och enkel efterrätt. Våra barn blir så otroligt glada när det serveras efterrätt, och jag ville fira ettårsdagen utan alltför stor arbetsinsats. Rabarberna krävde inte mycket mer än att skalas och sedan skivas tunnt. På spisen skötte de sig själva, medan middagen stod i ugnen.
Det här är en sällsynt enkelt efterrätt. Rabarber, kanel och citron. Len mascarpone smaksatt med urskrapad vaniljstång (ekologisk, till och med) samt - ja, faktiskt - en tesked honung

Enklaste rabarbersoppan (sex små portioner)
500 gram skalade, tunnt skivade rabarber
2 dl råsocker
2,5-3 dl vatten
2 kanelstänger
saften från 0,5 citron

Häll alla ingredienser i en rymlig kastrull. Lägg på locket, och koka upp. Låt sedan alltsamman puttra i uppemot 45 minuter. Tillagningstiden beror så klart på hur grov rabarbern är.
Passera sedan soppan genom en finmaskig sil. Ja, ni som läst här ett tag vet hur jag är. Jag vill alltid ta bort skal, kärnor och annat otrevligt som stör konsistensen. Om du tycker att soppan är för tjock, så späder du den så klart bara med lite mer vatten. Låt den svalna till rumstemperatur, innan den serveras.

Mascarponekräm med vanilj och honung
1 förpackning mascarpone
1 vaniljstång
1 tsk flytande honung

Rör mascarponen mjuk. Skrapa ur vaniljstången, och blanda ned kornen och honung i mascarponen.
Fördela soppan i sex små skålar. Klicka försiktigt ned mascarpone i varje tallrik. Det lär bli över, men det är inget större problem; någon vänlig själ offrar sig säkert och slickar skålen.

tisdag 25 augusti 2009

Vi drunknar i skinka


Ja, en sisådär två veckor efter alla andra vill jag gärna skriva några ord om Ridderheims E-nummerfria fjällskinka.
Till att börja med är det givetvis ett lovvärt initiativ att ta fram skinka utan E-nummer. Det faktum att detta i sig är något som basuneras ut som sensationellt, säger ju en hel del om den mat vi äter. Men det är en annan historia.
Till min stora besvikelse måste jag ändå medge att jag faktiskt inte föll för smaken. Inte alls. Kosistensen var fantastisk; köttig och lagom saftig, men smaken...nja.

Den rökta skinkan var inte ens i närheten av att smaka så rökig som jag vill att rökt skinka ska smaka. Dessutom var enbärssmaken alldeles för framträdande.
Min man tyckte bra om denna skinka, och kan rapportera att den fungerar alldeles ypperligt i omelett.

Den kokta skinkan påminner mig om pastrami - fast med en påträngande enbärssmak. Alltför påtaglig. Kokt skinka ska inte smaka enbär, den ska inte smaka någonting alls - mer än skinka. Tycker jag, vill säga.

Vad menar jag då med att vi drunknar i skinka? Jo, ironiskt nog så skulle jag först inte alls få den utlovade skinkan. Det var tidigt i våras som förfrågan om produktprover mailades ut. Sedan blev skinkorna försenade, och när det väl var dags för leverans var jag fortfarande på landet. Jag frågade då snällt om det kunde gå för sig att få en leverans en vecka senare, och efter en initial tvekan gick det slutligen för sig. Två stora skinkor levererades till dörren. Dagen därpå kom det till vår stora förvåning två skinkor till.
Jag borde med andra ord ägna mig åt kreativt receptskapande för att försöka få dessa dryga fem kilo skinka att gå åt. Dessvärre har jag inte tid, och inte heller riktigt lust. Barnen kommer få äta mycket makaronilåda med skinka i höst - den saken är säker.
Tyvärr, Ridderheim - när jag fortsättningsvis köper skinka av ert märke, håller jag mig till mina säkra kort - E-numren till trots. Samisk skinka, eller Tvärnöskinka.

Dubbel-skinkad.

Ett år med SMASKENS


För ett år sedan publicerade jag mitt första inlägg på SMASKENS. Det skedde i hastigt mod. Jag hade länge funderat på att börja matblogga, men dragit mig för att sätta igång. Jag trodde det skulle vara svårt och jobbigt.
Särskilt svårt har det inte varit, och inte heller särskilt jobbigt - men jag tror det är tur att jag inte fört bok över hur många timmar jag lagt ned på bloggen. Då tror jag att jag helt ärligt skulle bli ganska så förskräckt.

Detta är det 484:e publicerade inlägget.
Min målsättning har hela tiden varit att hålla bloggen levande, och att uppdatera så regelbundet som det bara går - helst varje dag.
Jag vågar inte lova att jag kommer att vara fullt lika flitig under bloggens andra år, helt enkelt därför att jag inte har lika mycket fritid nu som när jag började blogga. Å andra sidan har jag under det gågna året byggt upp ett behov av att blogga, som är såpass starkt att jag närapå får abstinens om det går för många dagar mellan inläggen.

Jag vill tacka alla er som läser här. Ni är inte alltid så flitiga på att kommentera, men det faktum att ni återkommer hit är i sig ett tillräckligt gott betyg.

Det blir inte någon makalös jubileumsmeny i dag. Den får jag spara till på söndag. Självklart ska vi ändå äta en riktigt god middag.
Något jag faktiskt längtat efter länge.

Välkomna till ännu ett år med SMASKENS!

måndag 24 augusti 2009

Ugnsstekt kotlettrad, ugnsrostad potatis, parmesanpimpad blomkål och morötter med timjan- och vitlökssmör


Jag skrev förra veckan att jag tycker det här är en svår mellan-årstid. Att det är svårt att hitta inspiration och hitta mat som inte är alltför somrig, men inte heller för hösttung och rustikt mustig.
Jag vidhåller fortfarande detta, men tack och lov kom inspirationen ändå tillbaka. I lördags blev det en liten helstekt kotlettrad med fina tillbehör som fick utgöra middag. Det tar tid att tillaga kotlettraden på så låg värme som den förtjänar, men det är värt besväret. Självklart är det ett måste att ugnsrosta potatis i kotlettradens ugnsform. Potatisar blir både läckra och vackra av att få rotera ett par varv i doftande fett och köttsafter i en het panna.
Jag kokade också blomkål al dente och slängde den i en form smord med rapsolja, rev parmesanost över och drog några drag med svartpepparkvarnen. Inte dumt alls. Och ni kan säkert själva föreställa er hur goda vänner små, spänstiga morötter är med timjan- och vitlökssmör. Allt som allt en god middag; tack och lov. Inte en dag utan en god middag.

Ugnsstekt kotlettrad
cirka 700 gram kotlettrad
salt, vitpeppar
smör

Ja, mängden fläskkött är egal, tillagningssättet är detsamma oavsett hur stor bit du har. Krydda kotlettraden, lägg den på ett galler i en form som smorts generöst med smör. Stick en stektermometer i köttbiten, ställ in den i ugnen och tillaga i 125 grader tills dess att innertemperaturen börjar närma sig 68 grader. I det här fallet tog detta närmare två timmar, så se till att ha gott om tid på dig. Låt köttet svalna en stund innan du skär upp den.

Potatis som vältrat sig i grisfett och köttsaft
Höj ugnstemperaturen till cirka 200 grader. Jag använde mig av kombinationen grill och varmluft för att få potatisarna klara snabbt. Ett kilo kokta, halverade potatisar slängdes i ugnsformen och fick rulla runt i grisfettet. Därefter rostades de gyllene (ja, se själv) i cirka 10 minuters tid. Jag rörde om i formen två gånger under tillagningen.

Parmesanpimpad blomkål
Kokt blomkål i ugnsform med rapsolja (eller mild olivolja för den som så önskar) riv parmesanost ovanpå, dra ett par tag med pepparkvarnen. Skjuts in i ugnen, tills dess osten smält in i blomkålen.

Timjan- och vitlökssmör
50 gram rumsvarmt smör
en nypa flingsalt
0,5 liten vitlöksklyfta, finriven
2 msk finhackad färsk timjan

Blanda ingredienserna. Klicka över nykokta, spänstiga morötter. Det smakar inte dumt alls att doppa köttet i smöret, för den som så vill.

Snålvattnet rinner




Nu måste jag bara tipsa om ytterligare en läsvärd artikel av Matälskaren. Det här fick mig att längta efter kött. Fläskkött då, så klart.
Ända sedan jag hade äran och glädjen att få smakaPatriks rillette, har jag haft en mental notering om att också jag måste laga sådan, vid lämpligt tillfälle.

Jag känner att hösten kommer att gå i grisens tecken. Det kommer att bli mycket fläskkött här på SMASKENS. Det finns så många saker jag längtar efter att laga. Paté på fläskkarré a la Adam Aamann, till exempel.
Bogbladsstek.
Grissylta till jul -definitivt.
Och kanske min gamla dröm om att som så många andra matnördar göra min egen korv. Ja, vi får väl se vad jag lyckas åstadkomma.

lördag 22 augusti 2009

Framgångsrik frysrensning, del 3:
generande barnvänlig kycklingpasta
med trefaldig Mutti

Den första veckan på jobbet efter semestern satte sina spår. Jag däckade i går kväll. Inte av överansträngning, för att vara ärlig, utan snarare av ovana vid att gå upp på morgnarna och att ägna mig åt något annat än att njuta av dagen.

Livet på landet var inte bara en orgie i goda drinkar och ambitiöst uttänkta middagar med väl valda viner därtill. Ibland måste jag påminna mig själv om att skriva om sådana där självklara, enkla rätter, som bara finns där - som stöttepelare, när det inte är läge att krångla till något i onödan.
Sista middagen på landet var en okomplicerad historia, men likväl en fantastiskt god middag. Här har ni ytterligare en rätt som går att laga så där snabbt och lätt som många hävdar att all mat i barnfamiljer måste gå att laga. Även fast att jag inte kan instämma i detta påstående, behöver jag inte vara sämre än att jag villigt erkänner att det somliga dagar är väldigt skönt att kunna falla tillbaka på sådana här säkra kort. Barnmat som inte är en eftergift för primitiva, otränade smaklökar. Familjemat som tilltalar de flesta.
Dessutom blir det en fullständig Mutti-orgie, en kavalkad av goda tomatsmaker. Muttis krossade tomater behöver ingen närmare presentation. Deras trippelkoncentrerade tomatpuré passar särskilt bra när tomatsås smaksätts med lite större mängder vin, eller kanske buljong, om man lagar en gryta. Purén ökar på tomatsmaken, och reder dessutom upp såsen. Hur detta går till kan jag inte svara på, men så är det. Tomatvinägern tillför både en trevlig syra och en koncentrerad smak och doft av just - tomat. Tillsamans skapar dessa goda ingredienser en tomatsås utöver det vanliga.

Generande barnvänlig tomat-och kycklingsås
700 gram kycklingfilé, putsad och fint tärnad
4 msk olivolja
3 vitlöksklyftor, finrivna
2 burkar Muti krossade tomater
1,5 dl vitt vin
råsocker, salt och svartpeppar
2 msk Mutti trippelkoncentrerad tomatpuré
2 msk Mutti tomatbalsamvinäger

Hetta upp olivolja i en rymlig kastrull
fräs hastigt vitlöken i oljan, den ska inte ta färg. Häll över vitt vin, låt puttra i ngon minut, och tillsätt därefter tomatkonserverna. Låt såsen koka upp, och lägg sedan i den fint tärnade kycklingen. Tillsätt salt, svartpeppar och råsocker på en höft.
Kycklingen ska småputtra i tomatsåsen i uppemot tjugo minuter. Inte för att den behöver så lång tillagningstid - långt därifrån. Snarare är det för att jag tycker att det blir så gott när man gör så. Tomatsåsen kokar under tiden ihop. Tillsätt sedan tomatpurén, och låt den koka in någon minut. Smaksätt med tomatvinägern innan såsen ska serveras, företrädesvis i sällskap av valfri kort pasta och rejält med parmesanost - samt lite extra svartpeppar uppepå.

fredag 21 augusti 2009

En helg full av smaker



Efter en minst sagt utmattande första vecka på jobbet, ser jag fram emot en lugn och skön helg. På lördag blir det först ett besök på Bondens Marknad, och därefter hoppas jag kunna botanisera på Smaklust. Eftersom båda dessa går av stapeln på Söder, borde det inte vara helt omöjligt. I synnerhet inte om man rastar barnen på någon lämplig lekpark, samt utfodrar dem ordentligt (kanske även en välriktad muta kan vara på sin plats). Jag vet att barnen verkligen gillar Bondens Marknad, i synnerhet vår äldste, och jag tror även de kan tycka att Smaklust är riktigt underhållande, om vi föräldrar bara presenterar det hela på rätt sätt.

Rapport kommer. Samt så klart lite fler inlägg än det varit denna trista vecka, då jag inte haft någon som helst inspiration.

Är inte detta en svår mellan-årstid? Vare sig sommar eller höst. Sommarmaten känns uttjatad, och höstmaten känns för robust. Vad ska man äta?

tisdag 18 augusti 2009

Framgångsrik frysrensning, del 2:
tortiglioni med rödvinsbräserat
fläskkött i tomatsås

I frysen på landet fanns två påsar med fläskkotletter. Jag var inte det minsta sugen på just stekta kotletter, rakt upp och ned. Hur gott det än må vara, så kände jag ändå att jag hade ätit tillräckligt många sådana i sommar. Jag valde i stället att strimla dem, bryna dem, bräsera dem i rödvin och därefter låta dem puttra med tomatsås. Det var innehållet i skafferiet fick avgöra smaksättningen. I viss utsträckning var det därför även en form av skafferirensning som utfördes. Vansinnigt gott blev det i varje fall, och dessutom snabbt och enkelt. Det är i ärlighetens namn rätt svårt att misslyckas med den här sortens mat.
Jag slås fortfarande med jämna mellanrum av den fantastiska kvaliteten på Muttis tomatprodukter. Jo, givetvis finns det andra goda konserverade tomater, men dessa är sedan länge mitt förstahandsval - och det är jag ju inte ensam om.
Rödvin i tomatsåsen ger givetvis såsen en djupare, nästan rödbrun färg, men också en mer utpräglad smak.
Jag har blivit alltmer förtjust i att skvätta vin i mina tomatsåser. Men, om jag kokar en enkel tomatsås att serveras till pasta med bara lite god kapris och parmesanost som tillbehör, passar det däremot allra bäst med vitt vin.

Rödvinsbräserat fläskkött i tomatsås
800 gram strimlat fläskkött
smör och olivolja
salt och vitpeppar
3 dl rödvin

2 burkar Mutti krossade tomater
salt, råsocker och svartpeppar
2 dl grovhackad pladpersilja

Hetta upp smör och olivolja i en gjutjärnsstekpanna. Bryn föäskköttet i omgångar på ganska hög värme, så att det blir vackert brynt. Krydda köttet med salt och vitpeppar.
Lägg tillbaka allt kött i stekpannan, häll över vinet, och låt alltsamman puttra i uppemot fem minuter. Tillsätt därefter tomatkonserverna. Rör runt i pannan. Nu kan det vara läge att sätta på pastavatten. Låt såsen reducera i cirka tio minuter. Smaka av med salt, svartpeppar och några nypor råsocker. Strö över bladpersiljan precis innan serveringen.
Jag serverade som ni redan sett och förstått denna goda sås till nykokt (vad annars) tortiglioni, och jag strödde rejält med parmesanost över - samt lite extra, nystött svartpeppar.
Helt klart en rätt i vår smak.

måndag 17 augusti 2009

Framgångsrik frysrensning, del 1:
tortiglioni med kycklingfilé, vitvin,
timjan och citron


Vi är hemma i Stockholm igen. Det känns mycket underligt. Tillbaka i det riktiga köket - ett kök som jag knappt hittar i, känns det som. Jag letar efter saker som inte finns här. Kommer på mig själv med att öppna lådor och skåp, och förvänta mig att finna köksredskap och porslin som inte finns här, saker som står på landet.
Att jag ska till jobbet i dag, efter att ha varit ledig sedan den tolfte juni, det kan jag nästan inte begripa. Att säga att jag känner mig ringrostig är snarast en underdrift.

Jag lagade flera goda pastarätter de sista dagarna på landet. Temat var, som ni förstått av rubriken, Frysrensning. En framgångsrik sådan, som tur var. Även fast det inte lär dröja mer än några veckor förrän vi åker till landet över helgen, så känns det alltid bra att tömma förråden. Det är lätt att samla på sig råvaror i frysen som sedan inte kommer til användning.
Den första kvällen blev det den klassiska smakkombinationen citron, timjan och vitt vin som fick höja kycklingfiléer till oanade höjder.
Jag har flera gånger nämnt att jag inte är så helhjärtat förtjust just i denna del av kycklingen, men det finns vissa tillagningssätt som fungerar bättre än andra. Tilll dessa hör att helt lätt enkelpanera små bitar av kycklingfilé i vetemjöl, och därefter försiktigt bryna dem i smör, varefter de får sjuda tillsammans med goda smaker tills de är genomkokta. De blir så smältande möra av denna behandling. Dessutom reder den lilla gnuttan vetenjöl vätskan bitarna sjuder i, utan att den för den skull blir för tjock och såsig.
var noga med att inte tillsätta citronsaft förrän precis innan rätten ska serveras. Annars riskerar du att en stor del av citronsmaken ångar bort. Å andra sidan kan det kanske vara bra att ha möjlighet att ånga bort lite smak, om man skulle råka överdosera.
jag blev nästan överraskad av hur fort detta gick att laga. Sätt på pastavatten när du börjar steka kycklingen, så vågar jag nästan lova att du har pastan klar när du smakar av kycklingen och såsen.

Tortiglioni med kycklingfilé, vitt vin, citron och timjan
800 gram kycklingfilé, putsad och delad i munsbitar
vetemjöl till panering
salt och vitpeppar
2 dl vitt vin
en stor näve färsk timjan, repad
0,5 dl vispgrädde
1-2 msk citronsaft
parmesanost till serveringen

Krydda kycklingbitarna med salt och vitpeppar. Sikta sedan helt lätt vetemjöl över dem, och vänd dem så att de helt täcks av ett tunnt lager. Hetta upp smör i en gjutjärnsstekpanna, och bryn kycklingbitarna runt så att de får färg. Bryn dem i omgångar, det blir för stor mängd för att steka dem samtidigt. Lägg tillbaka all kyckling i pannan när samtliga bitar brynts klart. Tillsätt vin och repad timjan, och låt alltsamman småkoka på låg värme under lock i uppemot fem minuter. Tillsätt sedan grädden, och låt det hela fortsätta att puttra under lock i ytterligare fem minuter.
Smaka slutligen av med citronsaft, och eventuelt mer salt och vitpeppar. Jag tyckte kycklingen fungerade alldeles ypperligt tillsammans med just tortiglioni.

söndag 16 augusti 2009

Allt du behöver veta om glass
- tack, Lisa!


MIssa inte Matälskarens, alltså Lisa Förare Winblad, artikel om glass i Sydsvenskan. Det var nära att jag själv hade missat den.

Allt du behöver veta om vad som gör glass till glass; välskrivet och informationsspäckat.

Glassen på bilden är Den ultimata chokladglassen.

Rökt makrill, och krämig potatissallad med grovmald senap, äpple, purjolök och honung

Makrill igen. Det var mycket makrill för några veckor sedan, i samband med vårt besök i Göteborg med omnejd. När vi anträdde bilresan hem från vår västkust-vistelse ingick det som jag tidigare skrivit en kylväska i packningen. Denna kylväska var sprängfull av kylklampar och makrillfiléer, såväl färska sådana som rökta.

Någon kväll senare var det dags att avnjuta de rökta filéerna. Min man och jag var enhälliga i beslutet att det som skulle passa bäst till var en krämig potatissallad.
Krämiga potatissallader tar jag mig rätten att förhålla mig mycket skeptisk till. Det finns faktiskt få saker jag tycker är läskigare än just krämig potatissallad, den typen som säljs tonvis av i tråg under grillsäsongen. Majonnässtinn är bara förnamnet - och då snackar vi inte god majjo, som ni vet, utan den mest obehagliga typen av industrimajonnäs.
Vår - eller, i ärlighetens namn min mans krömiga potatssallad, har så klart inte någonting alls gemensamt med sådana obehagliga produkter.
Grovmald senap, äpple och purjolök ger en smak som passar lika bra till en god, grillad korv som till varmrökt lax - eller då, som i vårt fall, rökt makrill.

Min mans krämiga potatissallad
1 kilo kokt potatis, skalad och tärnad eller skivad
3,5 dl gräddfil
4 msk grovmald fransk senap (Maille Moutard á L'Ancienne)
2 dl finstrimlad purjolök
2 syrliga äpplen, skalade och hackade
1 tsk honung
salt och svartpeppar

Blanda gräddfilen med senap, honung, purjo och äpple och smaka av med salt och peppar. Blanda med potatisen, som absolut inte får vara varm, möjligen ljummen. Låt gärna salladen stå och ta smak i kylskåpet någon timma innan den ska serveras.

Denna sallad bokmärker jag under etiketten Buffé, inför kommande sådana begivenheter.

onsdag 12 augusti 2009

Sammetslen soppa på hemodlade bondbönor med ugnsrostade rullar av Tvärnöskinka


Det blir inte alltid som man tänkt sig. I synnerhet inte i vår familj. Ibland kan jag tänka tillbaka på tiden innan våra barn föddes, och förundras över hur dåligt vi utnyttjade den frihet vi hade. Jag tänker på sådant som att kunna laga mat i lugn och ro. Slippa att alltid, alltid ha maximal simultankapacitet. Att slippa ta hänsyn till att middagen inte ska krocka med Bolibompa (vi har inte digitalbox på landet, det vore synd och skam).
I går åt vi helt sonika vår förrättssoppa i lugn och ro, med barnaskaran parkerad framför TV:n.

Vi har odlat bondbönor här på landet, i all enkelhet. Till vår stora förtjusning har de vuxit och frodats, trots att vi inte riktigt bemödat oss om att tillgodose deras behov av att ha något att klättra på.
Nu när det är skördetid, och när jag funderade kring hur vi skulle fira vår bröllopsdag, kom jag på att vi givetvis skulle göra en soppa på bondbönor. Detta visade sig vara helt rätt beslut. Vi var helt säkra på att det skulle bli gott, men att det skulle bli gott hade vi aldrig kunnat ana.

Soppan är som ni säkert redan förstått en sorts variant på den klassiaka Créme Ninon. Vi var emellertid mycket återhållsamma med såväl buljong som med vitt vin, eftersom vi inte ville konkurrera ut bondbönornas fina smak. Vi tillredde heller inte soppan på klassisk Ninon-vis, det vill säga tillsatte inte vispad grädde och champagne på slutet. I stället gjorde vi så här:

Vår sammetslena bondbönsoppa
(2 vuxenportioner)

500 gram färska, spritade och skalade bondbönor
1 lite schalottenlök, finhackad
2 msk smör
0,25 dl vitt vin
0,5 grönsaksbuljongtärning
4 dl hett vatten
0,5 dl vispgrädde
flingsalt och vitpeppar

Koka bönorna i osaltat vatten tills de känns mjuka. fräs under tiden schalottenlöken i smöret i en kastrull. Häll över vitvinet; tillsätt vatten, grönsaksbuljon och bondbönor. Koka upp alltsamman.
det var
nu vi kom på att vi givetvis skulle ha spritat bondbönorna en gång till, ut sina skal - innan vi kokade upp dem på nytt. Eftersom vi inte är utrustade med asbesthänder, valde vi att stöta bönorna med potatisstöten för att få ut dem ur sina skal, och att därefter passera dem genom en finmaskig sil. Som sagt - detta var en nödlösning; vi kommer använda oss av den enklare metoden nästa gång vi lagar soppan.

Edit 090819: Givetvis sprirat du i stället bondbönorna redan innan de kokas!


Hur som helst - när bönorna var passerade, kokade vi upp altsamman på nytt. Sedan hällde vi i grädden, och mixade slutligen soppan helt slät, innan vi smakade av den med flingsalt och vitpeppar

Jag hade köpt sex skivor Tvärnöskinka, och hade bett om att få dem mycket tjockare än jag brukar. De var nog knappt millimetertjocka. Jag rullade ihop dem, och rostade dem sedan i 200 graders ugnsvärme. Jag vände dem efter några minuter, så att de fick fin yta. När de var färdiga i ugnen fick de svalna på hushållspapper. Inte på grund av någon fettängslan, utan helt enkelt för att de skulle förbli krispiga. Detta lilla experiment resulterade i fantastiskt välsmakande, saftiga men ändå lite frasiga skinkrullar, som jag lite halvtaffligt arrangerade i någon sorts buketter i respektive tallrik.

Gårdagen innehöll både ett besök i en välsorterad ICA-butik och ett dåligt sorterat Systembolag. Utbudet på Systembolaget var verkligen begränsat, men vi var ändå nöjda med vår flaska
Piper-Heidsieck Brut (nr 7332), även om det inte var vårt förstahandsval.

tisdag 11 augusti 2009

Sista glassen på länge -
med smak av trädgårdsbär


Jag befann mig i en av de sämsta mataffärer jag någonsin haft obehaget att besöka - och var inte första gången. Vi har handlat i denna butik vid alldeles för många tillfällen. Nu är den emellertid bojkottat, av flera goda skäl. Vid detta besök letade jag först länge efter frysta bär, och när jag väl hittade dessa, var utbudet erbarmligt.
Jag gick därifrån utan det jag sökte, men i stället med två påsar av Coops "Trädgårdsbär", en blandning av björnbär, hallon, svarta och röda vinbär och blåbär. Dessa fick sätta smak på vad som tråkigt nog blev den sista glassen på länge.

Det är, som jag tidigare nämnt, frysblocket till glassmaskinen som börjat läcka. Nu har jag fått bra tips på var jag kan inhandla reservdelar till vår gamla trotjänare.
I ärlighetens namn var min första tanke att jag vid det här laget inte hade haft något emot att bli förärad en sprillans ny glassmaskin. En skamlös fantasi, måhända, men med tanke på hur många personer som enligt upgift köpt glassmaskin "tack vare" mig (vi är uppe i ett tvåsiffrigt antal) så hade det inte suttit fel med lite sponsring.
Nu fungerar det ju inte så, men det var en trevlig tanke. Jag måste i stället ta ställning till om jag ska köpa en snarlik, ny glassmaskin, eller om jag ska uppgradera till ett glassmonster som fryser glassen samtidigt som den tillagas. Den gamla maskinen får nämligen stå kvar på landet, vilket var planerat redan när vi tog med den hit i början av sommaren.

Trädgårdsbären gav både fin smak och vacker färg. Förpackningen tjänar dessutom som ett bra substitut. Alla har inte tillgång till egen trädgård där ymnigt med bär kan skördas - inte ens jag själv.

Glass på trädgårdsbär
Glasskräm
4 dl grädde
4 dl gammaldags mjölk
4 krm ekologiskt vaniljpulver
1,5 dl råsocker
6 äggulor

Hetta upp grädde och mjölk i en kastrull tillsamman s med vaniljpulvret. Vispa under tiden socker och äggulor pösigt. Blanda sedan äggvisp och gräddmjölk, och sjud på medelvärme under idogt vispande tills dess att krämen tjocknat. (Vattenbad är ett säkrare tips, men det kan jag inte åsadkomma med min köksutrustning här på landet.)
Låt krämen svalna, och förvara den sedan i kylskåp; gärna över natten.

Coulis på trädgårdsbär
600 gram (2 påsar) trädgårdsbär
1,5 dl råsocker

Koka ihop bär och socker till en syltliknande konsistens. Presa sedan genom en fintrådig sil, så att du slipper alla kärnor och skal. Låt coulin svalna, och kyl den sedan i kylskåp

Blanda coulis och glasskräm, och sila den sedan för att ta bor alla eventuella kärn- och skalrester. Kör glasskrämen i glassmaskin. Kyl under tiden ned en lämplig form eller låda i frysen. Frys ned glassen några timmar innan den ska ätas.

En dag att minnas och fira


I dag för åtta år sedan gifte vi oss, jag och min man.

Bröllopsmenyn kan jag inte helt dra mig till minnes; jag har inte tillgång till all information, eftersom jag sitter på landet. Jag vill minnas att vi åt en skaldjurscoctail till förrätt, pepparrotsbakad lax till varmrätt och en parfait på browniebotten med mango och jordgubbar till dessert.
Preferenserna ändras med åren, och jag vet inte om vi hade valt samma meny idag. Jag tror inte det.

Hur vi väljer att fira i dag, det vete sjutton. Vi är trots allt på landet, med en fyrahövdad barnaskara att ta hand om. Allt som kräver en tur till affären känns jobbigt. Å andra sidan gapar skafferi och kylskåp ganska tomma, så vi har inte mycket att välja på.
Den enda "champagne" som finns i huset är rysk (ja, ni fattar skämtet) och den ligger inte på kylning.
Det bär av till såväl mataffär som Systembolag, med andra ord.

måndag 10 augusti 2009

Nytt för mig -
kanske för dig?


Se där - ytterligare ett sätt att hålla kolla på vad som publiceras i svenska matbloggar!

Modifierat matminne:
räk-caecar med sugar snap peas


I maj 2001 fyllde jag 27 år. Mina föräldrar är alltid trogna gäster i samband med min födelsedag, men just det året kom även min morbror R med på resan upp till Stockholm. Tillsammans hade vi en mycket trevlig helg, men helgens höjdpunkt får nog sägas ha varit den brunchkryssning vi gjorde med Strömma Kanalbolag (o inte mitt minne sviker mig). Min morbror gick tråkigt nog bort för snart ett år sedan, men jag minns honom med värme. Han var mycket matlagningsintresserad, och uppskattade denna brunchkryssning - ja, det gjorde vi alla som var med. Den var faktiskt ett samtalsämne som vi återkom till under åren som följde.

Vi klev på båten vid Nybrokajen, och anträdde färden mot Vaxholm. På båten serverades en buffé som jag minns som både riklig och god. Den rätt som gjorde störst intryck, och som vi återskapat många gånger sedan dess, var en sallad som serverades. Det var en variant av caecarsallad, som innehöll sockerärtor och inlagda kräftstjärtar.
Nu har jag modifierat detta matminne genom att byta ut ingredienserna. Själv har jag lyckats föräta mig på kräftstjärtar, och ersatte dem därför med räkor. Sugar snap peas verkar inte ha något etablerat svenskt namn, men goda är de; till och med godare än sockerärtor. Tillsammans med hemodlat sallat (i stället för romansallat) och en dressing innehållande de godaste sardeller jag någonsin smakat bildade dessa ingredienser en minst sagt läcker sallad. Den fungerar både som lunch och som förrätt, såväl som på ett buffébord - det var ju trots allt därifrån idén ursprungligen kom.

Räk-caecar med sugar snap peas
Dressing
2 st 2-minutersägg
0,5 dl kallpressad rapsolja
cirka 1/3 dl vitvinsvinäger
4 sardeller
1 dl finriven parmesanost
vitpeppar och flingsalt efter smak

1 sallatshuvud
1 paket sugar snap peas
cirka 300 gram räkor (vikt med skal)

Släpp ned äggen i kokande vatten, och plocka sedan upp dem efter två minuter. Skölj dem helt lätt, och skeda upp dem i en skål. Tillsätt övriga ingredienser och mixa.

Lägg sallat, lätt förvällda sugar snap peas som sköljts i kallt vatten samt räkor i en skål. Blanda med dressingen. Riv gärna mer parmesan över. Krutonger på hembakat surdegsbröd som stekts i olja är ett gott tilbehör.

söndag 9 augusti 2009

Vår älskade makrill -
med gräslökshollandaise, lättrostad potatis och pressgurkstärningar


Hela familjen älskar makrill - så enkelt är det. Den trevlige killen i fiskvagnen utanför matbutiken hade fina makrillar till ett riktigt bra pris. Han filéade dem åt mig (det är inte en konst jag behärskar), och jag köpte med mig drygt 900 gram; vi är trots allt en fiskälskande familj.
Hur skulle jag nu tillreda dessa fina filéer? Min man och jag slog våra huvuden ihop, och kom fram till att vi helt enkelt ville enkelpanera dem i rågmjöl och steka dem i smör (så klart). Till fisken serverade vi lättrostad färskpotatis, en riktigt syrlig gräslökshollandaise samt pressgurka i tärningar. Eftersom makrill är en så fet fisk, passar den särskilt bra i sällskap med syrliga tillbehör. Jag lyckades sällsynt bra med hollandaisen i kväll; den fick precis den syra jag gillar, och det var en riktig höjdare att röra ned rikligt med finhackad gräslök precis innan serveringen. Varför har vi aldrig prövat det tidigare?

Gräslökshollandaise
3 äggulor
1 msk vitt vin
1 msk citronsaft
en gnutta vitpeppar
cirka 150 gram smör
3 msk finhackad gräslök

Blanda äggulorna med vin och citronsaft. Mal i en gnutta vitpeppar. Tillsätt smöret i skivor, och låt sedan kastrullen stå på spisen medan potatisen står i ugnen och makrilen steks. På så vis blir ingredienserna rätt tempererade.
Hetta sedan försiktigt upp kastrullen. Vispa oavbrutet. Jag hävdar numera med bestämdhet att man absolut inte behöver sjuda hollandaise över vattenbad, bara man inte har för hög värme på spisplattan, och hela tiden vispar. När såsen börjar tjockna, stänger du av plattan och vispar med fortsatt frenesi. Sedan blandar du i gräslöken, och häller slutligen upp såsen i en skål.


Potatisen - ja den var ett kapitel för sig. Vi hade kokat alldeles för mycket potatis till röding vi åt kvällen innan, och kall potatis i all ära - men det är inte alltid lätt att göra något roligt av den. Åtminstone inte om den kommer i stor mängd. Fram tills nu, vill säga:
Vi lät potatisen bli lite lätt rumstemperarad, klyftade den sedan rostade den på hög ugnstemperatur med rapsolja och flingsalt. På så vis fick vi inte bara användning för våra rester, utan en riktigt god potatisrätt som kompletterade den stekta makrillen perfekt.

Så vackert - så gott.

lördag 8 augusti 2009

Ny kall såsfavorit -
till ugnsbakad röding och
kokt färskpotatis


Jag har varit riktigt arg hela dagen, när jag gått omkring och tänkt på att det mobila bredbandet hindrar mig från att blogga om den mat vi lagar. Nu i kväll föreställde jag mig att många ägnar sig åt annat än Internet, och vågade mig därför på att slänga ut lite text jag sparat på mig. Framgångsrikt, visade det sig! Det var oväntat, men nog så glädjande.
I går när jag handlade hade fiskvagnen utanför butiken öppnat efter semestern. När jag frågade killen bakom disken varför de hade semesterstängt, var hans förklaring att det dels var svårt att få tag på fisk under dessa veckor, dels att kunderna svek under semestern. Det må så vara; jag tycker ändå det är otroligt trist.
Vi hade verkligen längtat efter fisk, och jag köpte därför på mig rejält. I går kväll blev det ugnsstekt röding, med vanlig kokt potatis och en riktigt god kall sås som är lika enkel som den är god.

Ibland kan det tyckas som att all god mat redan har lagats. Det finns så många inspirerande tidningar och böcker - ja, i ärlighetens namn finns det ju en hel del ganska trist och oinspirerande med, för den delen. Just sommartid brukar nog ändå det mesta se ganska lockande ut. Undantaget är väl sådan sommarmat som har lagats tusen gånger om, och som är alltför baserad på trista halvfabrikat. Men - så dyker det plötsligt upp en idé i huvudet. En variant på en klassiker, och så sitter jag där och bara njuter av en för mig alldeles ny upptäckt. Så var det med just denna sås.

Kall fisksås med schalottenlök, bladpersilja och citron
2 dl gräddfil
2 msk finhackad schalottenlök
3 msk hackad bladpersilja
1 msk citronsaft
flingsalt efter smak

Blanda helt sonika alla ingredienser, och smaka av med salt. Låt såsen stå kallt i en halvtimma innan den serveras.
Svårare än så behöver det inte vara.

Till rödingen drack vi vad som med min mans ord kallas en riktig gammal klassiker, nämligen
Thüngersheimer Johannisberg Weisser Burgunder Spätlese Trocken (nr 5969). Ett fantastiskt gott vin, i en härligt retro-rund flaska. Jag kan inte tillräckligt mycket om vin för att börja uttala mig, men den som så vill (och är mer slängd i tyska än vad jag själv är) kan gå in på vinhusets hemsida.

Livstecken från landet


Det mobila bredbandet har bråkat med oss ganska ordentligt de senaste veckorna. Detta har resulterat i att det tagoit så orimligt lång tid att blogga att jag helt tappat lusten. Både lusten att blogga, och lusten att läsa andras bloggar.
Recepten och bilderna har samlats på hög, medan jag tampats med den trilskande uppkopplingen. Det har alternerat mellan att vara acceptabel hastighet, mycket långsam lunk eller att jag helt sonika slängts ut och inte släppts in igen. Minst sagt frustrerande.
I nuläget känns det därför som att jag inte kommer att komma tillbaka i min vanliga lunk förrän vi är åter i stan. Det är tråligt, för det har lagats en hel del god mat här, och även bakats en del - samt tillagats vad som blev den sista glassen på länge.
Glassmaskinens frysblock har dessvärre dragit sin sista suck, viket försatt mig i den prekära sitsen att jag måste investera i ett nytt frysblock - om det går att få tag på til min maskin. Antingen, det, eller så måste jag ta den tunga investeringen att satsa på en riktig maskin. Det är lockande, men samtidigt handlar det om väldigt mycket pengar.

Jag har i vart fall inte gått under jorden, eller tröttnat på att blogga. Jag har helt enkelt lite motvind just nu.
Men snart, alldeles för snart, är vi tillbaka i den vanliga lunken igen - med det välsigade trådlösa bredbandet hemma i stan. Det kommer attt kännas lika konstigt som alltid. Jag har varit ledig sedan trettonde juni, hunnit vara en sväng på Korsika, en tur till Göteborg och Västkusten -men mestadels bara lullat runt här på landet.
Skönt.
Nu har vi dessutom den stora turen att sedan några dågar tillbaka njuta av riktigt härlig sommarvärme igen. Vädret ska dessutom hålla i sig över helgen. Sådana sagar drar vi ned till vår lilla insjöstrand, med handdukar, badleksaker och matsäck. Minnena av dessa varma, lata dagar är sådana det går att leva på åtminstone en bit av vintern.
Ha det så skönt, allesamman, medan sommaren ännu varar.
Vi hörs!

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...