Jag bryter tystnaden efter London (bilder och tips)

Nu har det varit en smula tyst här, och det beror på att jag lidit av sviterna efter att våldsamt ha kastats tillbaka in i verkligheten efter några dagar i ett parallellt universum. Ett universum där vardag inte finns, där vuxna får prata till punkt utan att bli avbrutna och där man med självklarhet promenerar så långt man vill och tittar i de butiker man själv väljer utan att någon beklagar sig eller frågar när vi ska gå därifrån.

Jag var nämligen i London 10-12/10; en efterlängtad resa som dessutom var min 40-årspresent från min man. Vi bodde på fantastiska St Pacras Renaissance Hotel, vilket jag helt klart kan rekommendera. Otroligt cool miljö, och en hotellbar som heter duga.

Vi hade inte några konkreta planer för resan, förutom att vi långt i förväg bokat restauranger där vi ville äta. Jag valde av olika skäl att inte fota när vi åt middagar, men jag tipsar gärna om restaurangerna vi besökte.

I ett annat liv skulle jag göra sådana här resor betydligt oftare. Nu var det två år sedan vi senast reste iväg på liknande sätt, och jag kan säga att resan minst sagt var efterlängtad.

Fredagens lunch var ett besök i repris på Koya, en restaurang i Soho som bland annat serverar otroligt goda udonnudlar. Man ska förtsöka undvika att upprepa sig, men somliga ställen förtjänar fler besök än ett, och detta är ett sådant.

Bilden är lånad från Time Out.

På fredagskvällen åt vi middag på Ember Yard, också i Soho, som av Time Out valdes till Londons andra bästa restaurang tidigare i höstas.

Maten var föga förvånande oerhört god, och vi gillade verkligen menyn med matiga, vällagade och riktigt eleganta tapasrätter samt små kötträtter med suveräna tillbehör. Vi åt bland mycket annat precis sådana Roasted and Chargrilled Ibérico Pork Ribs with Quince Glaze and Celeriac Purés som ni ser på den lånade bilden, och de var rent överjordiskt saftiga.

På lördagskvällen hade vi bokat bord på Social Eating House. En helt annan upplevelse än kvällen innan - högre nivå på servicen, fantastisk miljö, och mat som verkligen imponerade.

Jag började med en Smoked Black Angus tartare, radishes, wood sorrel, horseradish, egg jam till förrätt, och till varmrätt åt jag Charred côte de porc, creamed girolles, grilled courgette, parmesan, ale, vilket visade sig vara en tjock, makalöst vacker fläskkotlett - den saftigaste jag någonsin ätit. Väl värt vartenda pund, det kan jag intyga.

Det är få värdsliga saker som gör mig lyckligare än riktigt lyckade restaurangbesök. Det är inte ofta jag och mib man har förmånen att äta ute, och att få uppleva två sådana här måltider under en och samma resa ger minnen som vi lever på länge.

På söndagen åt vi en ljuvlig frukost på The Wolseley. Även om inte maten varit alldeles strålande, så hade stället varit värt ett besök enbart för den fantastiska miljön.

När någon frågade vad vi gjorde i London, svarade jag:
"Vi promenerade, pratade och åt.
En resa blir inte mycket bättre än så.

Smaskens äter ute - ett besök på SPISA matbar

Bilden är lånad från restaurangens hemsida.

I början av denna vecka var jag på konferens i min gamla hemstad Göteborg. När jag är i Göteborg och har tid besöker jag gärna Björns bar, men jag kände denna gång att det var hög tid för omväxling.Då passade det utmärkt att besöka SPISA matbar, som jag varit nyfiken på ända sedan den öppnade förra året. Restaurangen drivs precis om min favorit Björns bar av göteborgskrögaren Björn Persson, som även driver populära Familjen, samt numera nedlagda Kock och Vin, i vars lokaler numera huserar Restaurang KOKA.

Spisa matbar. Det var (faktiskt) en liten förälskelse vid första ögonkastet. Lokalen och inredningen föll mig i allra högsta grad på läppen; inte så märkligt, kan tyckas, då det är den avskalade - jag, vad ska jag dra till med - avskalade bistrostil, som tilltalar mig så i den milda grad att det faktiskt är så jag drömmer om att en gång kunna ha det hemma.

Jag åt middag tillsammans med två kollegor och vänner, och vi var alla tre överens om att såväl mat som service var alldeles strålande. Det mest anmärkningsvärda var faktiskt den modesta prisnivån.

På SPISA väljer man som besökare flera mindre rätter, och smakar gärna av varandra; ett ganska populärt och praktiskt koncept, som verkar tillämpas på fler och fler restauranger numera. För en förrättsälskare så som jag blir det givetvis rena julafton med detta upplägg.

Jag gillar det jag gillar, och om det finns någon av mina favoriträtter på menyn blir valet ganska lätt. Kanske ska jag snarare uttrycka mig som så, att det då blir väldigt svårt att inte välja en favorit. Så var helt klart fallet i måndags kväll.

Jag inledde med vit sparris med en mycket fin hollandaise, med bra syra; samt ramslök.

Jag fortsatte med råbiff, som serveras färdigblandad på tallriken, i sällskap av friterade potatisstavar och vattenkrasse. Kocken hade lyckats prefekt med smakerna när han blandade råbiffen, och de små potatsstrimlorna var närmast beroendeframkallande.

Trots att jag var ganska mätt kunde jag inte motstå ytterligare en förrätt - ankleverpastejen (som egentligen mer påminde om en fluffig mousse) på smörstekt brioche, med bakat fikon, samt machésallad och tunt skivad schalottenlök (för övrigt en av mina favoritkombinationer). Det där läckra, bakade fikonet, det tror jag att jag drömde om på natten.

Mina vänner och kollegor var lika nöjda som jag med sina val av rätter. Ja, jag är förvisso ingen recensent, men jag kan erkänna att jag trots min välvilliga inställning ändå hade väldigt högt ställda förväntningar, och de infriades till fullo.

Hit vill jag definitivt gå igen.

Ett förhandsbesök på Lilla Ego

Förra måndagen hade jag det stora nöjet att tack vare Årets Kock och mitt tidigare bloggande för LRF få sitta ned och inta mat kreerad av Daniel Räms, Årets Kock 2013. Platsen för denna måltid var Lilla Ego, vars namn inspirerats av en låt av bandet Kent. Restaurangen öppnar officiellt 5 oktober, och den kommer drivas av vännerna Tom Sjöstedt och Daniel Räms. Redan innan restaurangen öppnas har den varit flitigt omskriven, så som exempelvis i denna artikel i Svenska Dagbladet (varifrån jag också lånat bilden på de båda herrarna.

Mitt liv är numera sällsynt fattigt på sådana här guldkorn till upplevelser, då jag dragit ned på alla roliga sidoaktiviteter till förmån för att hålla vardagen flytande. Just därför kändes det sällsynt lyxigt att få sitta ned och äta mat i toppklass. För toppklass, det var det verkligen. Om detta är representativt för den typ av mat som kommer serveras på Lilla Ego så kommer jag mer än gärna tillbaka. Menyn andades helt klart höst, och så gjorde även vädret, då förra måndagen var den första rengtunga dagen i september.

Vi bjöds först på saltbakad körsbärspotatis, syltas lök, potatisskum och potatischips som toppades av tryffel som vi själva fick riva över. Jag blir så imponerad av den här sortens vegetariska rätter som är sig själva nog. Rena smaker, omsorgsfullt tillagade råvaror och den lilla pricken över i:et. Makalöst gott.

Till varmrätt bjöds höstlammsadel, lammkorv, helstekt rotselleri, syltad rotselleri, skogschampinjoner (både råa och lågtempade) samt lammsky. Jag älskar rotselleri, och den helstekta var som en dröm - mjuk och krämig inuti, men med en krispigt gyllenbrynt yta. Jag hade kunnat äta hur mycket som helst.

Just min dessert serverades på den i fotosammanhang föga smickrande bruna stengodstallrik ni ser på bilden. I verkligheten bildade den en mycket vacker bakgrund till kräm på Åkeröäpplen, sirapsbakade svarvade äpplen, gräddfilsglass, kanderade nötter och färskost med brynt smörpulver samt kolasås på vassle. En raffinerad dessert som verkligen höll samma nivå som de tidigare rätterna, vilket jag annars inte alltid tycker är fallet.

Jag skulle inte säga att jag är lätt att imponera på. Som ni förstår imponerade alla dessa rätter oerhört på mig, och ag hoppas verkligen ha möjlighet att besöka Lilla Ego igen senare i höst. Restaurangen kommer ha ett antal platser som inte går att boka, så det fins möjlighet för drop in-besök för den som vågar chansa. GIvetvis hoppas jag att detta projekt blir en succé för Daniel Räms och Tom Sjöstedt. Det förtjänar de.

Skrei för hela slanten

Bilderna i detta inlägg är lånade från Norsk Fisk.

I kväll ska jag få uppleva hur det går till bakom luckan i köket på Långbro Värdshus och i morgon ska jag på samma ställe få uppleva en sjurätters skreimeny.

Vadan detta? Det kan man fråga sig. Jag har äran att ha blivit inbjuden till dessa event, och som fiskälskare och stor beundrare av både Långbro Värdshus och Fredrik Erikssons kokkonst tackade jag givetvis på stående fot "ja" till båda dessa inbjudningar.

Jag hade saknade helt kunskap om torskfisken skrei, men har nu läst på, och förstått så mycket som att skrei, stora, könsmogna bjässar till torskar, verkar påminna om en av mina favoriter bland torskfiskarna, nämligen koljan. Högsäsongen för skrei är januari till april, och nu strävar Norsk Fisk efter att sprida kunskap om skrei i Sverige.

Skrei är både grönmärkt av WWF, miljöcertifierad av MSC och har spårbart ursprung, varför jag gärna framhåller dess förtjänster. Norrmännen ser själva enligt uppgifyt lika mycket fram emot årets första skrei som många svenskar ser fram emot årets första färskpotatis. Mer kunskap om skrei kan du få här och här.

Jag ska givetvis försöka rapportera direkt under båda dessa kvällar på Långbro Värdshus, via @SMASKENS på Twitter samt via Smaskens.nu på Facebook.

Utöver desa evenemang ska jag för ovanlighetens skull vara med i en tävling, närmare bestämt Sveriges bästa skreirecept. Jag är ingen tävlingsmäniska, men det skadar inte att utmana sig själv, och man vet aldrig - kanske har jag turen att skapa det bästa receptet?

Om du själv vill pröva några skreirecept signerade Fredrik Eriksson kan du ladda ned en broschyr här.

Matbloggarresa till Helsingfors - #muhelsinki13

I helgen var jag i Helsingfors på en matbloggarresa som visade sig ännu trevligare och än mer imtressant än jag nbågonsin kunnat föreställa mig. Jag tycker alltid att det är roligt att träffa andra matbloggare, men det var tacka vare Kicki Norman jag vågade ta riskenn att bege mig på en resa med idel okända; Kicki, som numera utöver att vara chefredaktör på Daisy Beauty driver matbloggen Moster Ullas. Utöver Kicki och Momas Kitchen var de övriga, Den vassaste kniven, Gulfager och Matdelikat för mig okända matbloggre. Jag har inget emot att träffa nya mäniskor, men att sätta sig på en färja med idel främlingar, det kräver ett visst mod, som jag inte riktigt vet om jag besitter.

Med dynamiska, spirituella och roliga Kicki har man inte tråkigt en sekund. De övriga på resan som var nya för mig visad sig vara otrolig trevliga bekantskaper. Tillsammans åt och drack vi, diskuterade matbloggande, bloggetik och marknadsföring samt upplevde några fantastiska timmar i Helsingfors då vi deltog i Food Sightseeing Helsinki guidade av den fantastiskt kompetenta guiden Tanja Karonen.

Under vår rundtur i Helsingfors provsmakade vi såväl ål och (kusligt) nejonöga samt fantastiskt rökt renkött och traditionella friterade köttpiroger i anrika butiker i Gamla Saluhallen.

Jag köpte grymt goda finska ostar och trevliga tillbehör till dessa när vi besökte fantastiskt fina mataffären Anton & Anton.

Att komma in från kylan och avnjuta smaksensationer i chokladhimlen Chjoko var en ren njutning. Pralinerna var lika vackra som de var goda, och jag köpte givetvis med mig lite choklad hem.

Slutligen avnjöt vi en läcker lunch i den sympatiskt industriruffa miljön i restaurang Kellohalli.

Valet var enkelt för mig - en kycklingleverpastej som är den krämigaste jag smakat, med svampchutney som tillbehör, samt perfekt pocherat ägg med rökt lax och hollandaise. Ett glas riesling till det, och jag spann som en katt.

För mig var det en upplevelse i sig att åka Finlandsfärja, då jag aldrig tidigare upplevt att övernatta på en båt. Vi hade av Talling Silja blivit placerade i bekväma och rymliga hytter.

Vi fick äta Tallink Siljas signaturmeny, och den var kanske inte riktigt vad vi väntat oss. Den började bra, med en fantastisk förrätt, och vinerna var mycket bra. Det är för övrigt vinerna som styr menyn, vilket alltid är spännande. Jag måst ändå skriva som det är, och tillstå att jag var glad att jag inte själv betalade för denna måltid. Den höll inte riktigt måttet.

Vad som däremot höll måttet, det var lördagskvällens besök på restaurang Happy Lobster på Tallink Silja. Det fåniga namnet till trots är detta en riktigt bra skaldjursrestaurang, där vi smorde kråset med hummer, ostron, skaldjursplatå och blini med löjrom.

Vi upplevde också nattlivet på båten två kvällar i rad. Exotiskt, minst sagt, och vissa av oss kände oss som morsor på stan när vi gjorde en avstickare in på discot. Förbaskat kul hade vi, lika fullt.

Upprymd, och med tunga påsar i händerna, klev jag av färjan med ett stort leende på läpparna. Matbloggare är ett sällsynt trevligt släkte, den saken är säker. Tack än en gång, Kicki och alla andra, för en fantastiskt trevlig resa.

Smaskens äter ute - köttigt värre i Köpenhamn

Jag har inte skrivit något alls om vår helg i Köpenhamn. Nu känner jag att det är dags att dela med mig av några tips innan det gått allt för lång tid sedan besöken. Minnet är dessvärre inte alltid så gott som jag skulle önska; det gäller att skriva medan förnimmelsen av smakerna fortfarande finns tillgängliga.

Jag och min man hade inte så högt ställda ambitioner som vi brukar när vi reser. Vi ville egentligen bara ta det lugnt; promenera, sova middag och äta god mat. Det låter kanske hopplöst trist, men tro mig, det är precis vad man kan behöva, när tillfälle bjuds att få uppleva lyxen att få tillbringa en helg på tu man hand.

Vår första kväll i Köpenhamn hade vi bokat bord på MASH, efter rekommendation från en vän till min man. MASH visade sig vara precis det vi hoppats på - en köttrestaurang i toppklass, med hög nivå på såväl service som på mat och dryck.

Utöver prima kött har MASH en fantastiskt kreativ drinklista, såväl som en vinlista som nästan matchar Systembolagets i omfång och bredd; imponerande inte minst då det fanns fantastiska viner i alla prisklasser. MASH rekommenderas helhjärtat.

Edit: Igår avgjordes Sommelier-SM i Stockholm. När dagens tävlingar var över stod 28-årige Robert Andersson, som arbetar på MASH i Köpenhamn, som segrare. Läs mer på Fopdnet. Inte så konstigt att jag var så förtjust i drinken jag avnjöt?

På lördagskvällen hade vi bokat bord på Oysters & Grill, en restaurang jag hittade när jag på rekommendation av en bloggvän botaniserade bland de restauranger som hör till restauranggruppen Cofoco. Vi hade i princip kunnat besöka vilken som helst av restaurangerna; alla verkade nog så tilltalande.

Det som fick mig att bli sugen på Oysters & Grill var det enkla upplägget. Bra skaldjur, några få varmrätter, i en enkel, närapå spartansk miljö. Jag läste några grogrecensioner, och gillade det jag tog del av.

Vi blev heller inte besvikna på det vi fick oss till livs. Makalöst fina skaldjur, bland dem de möraste blåmusslor jag ätit. Vongole, små fina bläckfiskar, kammusslor, räftor och friterade soft shell crabs med en liten chiliaioli. Alltsammans serverades med citronklyftor och cruditéer.

Till varmrätt tog vi var sin hängmörad tournedos som i all enkelhet serverades med ett enkelt örsömr, fina små pommes med husets timjansalt och blandad grönsallat med en bra senapsvinaigrette. En dubbel espresso och en vansinnigt prisvärd cognac avslutade denna grymma måltid. Notan slutade för övrigt på ungefär hälften av notan på MASH, men så är detta också två helt olika typer av restauranger; var och en lika bra, på sitt vis.

Har ni vägarna förbi, och gillar denna typ av inrättningar, så rekommenderar jag Oysters & Grill å det varmaste. Mer avspänt och ändå välsmakande än så här går det knappast att få det.

The Cube med Klas Lindberg

Ibland går tiden så obegripligt fort att det nästan skrämmer mig. Jag tittade i kalendern, och insåg att det är två månader sedan jag var på The Cube och fick njuta av Klas Lindbergs grymma mat, i trevligt sällskap av Årets Kock-bloggarkollegorna Spisat och Vardag med Nordefors.

Klas har ju redan tidigare imponerat på mig med både sin mat, sitt trevliga sätt och sin förmåga att berätta om sina tankar kring mat, och detta tillfälle gjorde inte någon av oss som var inbjudna besviken. Vi bjöds på en mängd läckerheter, och ja kan bara hoppas att bilderna talar sitt tydliga språk.

Så här i kräfttider vill jag också tipsa om Klas goda recept som publicerats i DN, där det också finns fina dryckestips av DN's ölskribent Sanna Blomquist, som för övrigt råkar vara sambo med Klas. Att säga något om hur braderas respektive professioner kompletterar varandra är väl nästan onödigt?

Skolavslutningsmiddag på Långbro Värdshus

Precis som jag skrev i onsdags, så åt vi skolavslutningsmiddag på Fredrik Erikssons Långbro Värdshus. Vi var ett glatt och förväntansfullt sällskap på åtta personer som steg in i lokalen. Barnen har sedan länge vetat om att vi skulle dit och äta, och ett restaurangbesök av sådan art är inte något de är bortskämda med.

Precis som förra året hade jag tagit det säkra före det osäkra och bokat en tidig sittning, samt förvarnat att vi kom med fyra barn i sällskapet. Jag vet inte om det var orsaken till att vi fick sitta lite avskilt, som i ett eget chambre separèe, men det var både trevligt och praktiskt.

För mig var Långbros egna ale det självkalar dryckesvalet. Den var smakrik och fin, med hög beska.

Bland förrätterna fanns flera lockande val, men slutligen föll jag för det ni själva ser på bilden här nedan - fyra svenska assieter.

Fyra svenska assietter: Liten carpaccio med löjrom och smetana och gräslök, Långbro Sill 2007, Royal på lagrad svecia med rökta räkor, Gravad salmalax med mörk senapsås och dill och gurksallad

Vackert, kreativt upplagt och otroligt gott. Så löjligt gott, faktiskt, att jag inte hade haft något emot att genast beställa in detsamma en gång till.

När det kom till varmrätt hade jag inget problem med att välja. Smörstekta abborrefiléer åt jag ofta som barn, och då hade jag inte sällan själv fiskat abborrarna. Dessa små filéer var perfekt tillagade. Den lilla sallad på bilden bestodav dill, gräslök, finstrimlad vårlök och enstaka ytterst små sallatsblad (möjligtvis av gemsallat?). Därtill en fluffig potatispuré, beurre blanc (?) på brynt smör, och så den originella tolkningen av ljummen gubröra, i form av ett perfekt pocherat ägg, samt att potatispurén toppats med små ansjovisfiléer och löjrom. En sådan rätt är det omöjligt att inte fullständigt charmas av.

Smörstekt abborrefilé med ljummen gubbröra och brynt smör

Jag var egentligen lite för mätt för efterrätt, men blev så nyfiken på vad Långbro sötsaker kunde tänkas vara. In kom en vackert utsirad ask i sten.

När jag lyfte på locket innehöll den två tryfflar, samt två små miniatyrskivor jordgubbsfylld rulltårta. De sistnämnda var delikata, men tryfflarna gjorde mig aningen besviken. Det kan tyckas underligt att klaga, men de smakade enbart choklad; inget mer. Det var helt enkelt inte riktigt vad jag hade förväntat mig.

Jag borde kanske lita på min instinkt och oftare satsa på förrätt och varmrätt? Vad gäller Långbro Värdshus så rekommenderar jag (föga förvånande) alla ett besök. De lyckas på ett strålande sätt kombinera matlagning på hög nivå med en varm och välkomnande atmosfär som gör att det alltid känns avslappnat och njutbart att besöka värdshuset.

Jag längtar redan tillbaka.

Två gånger är en vana

Förra året den tionde juni åt vi skolavslutningsmiddag på Långbro Värdshus. Det var ett ganska spontant infall från vår sida; så spontana man nu kan vara med en relativt stor familj. Mina föräldrar var på besök med anledning av skolavslutningen. De har ofta föreslagit att vi ska äta ute, både för att det är trevligt, och som avlastning. Nu är det ju inte bara att braka in var som helst när man är ett sådant sällskap som vi är. Det var just på grund av mina tidigare goda erfarenheter som valet förra året än en gång föll på Långro Värdshus.

Vi blev inte besvikna. Vi åt gott, och vi fick fantastiskt fin service. När personalen är lika mån om att både barn och vuxna ska bli nöjda, då kan det knappast bli fel. Att boka bord till första sittningen är också ett smart val. Givetvis beror detta på åldern på barnet eller barnen, hur restaurangvant barnet är och vad för

Hjälmargös med räkor, champinjoner, dill, tomat, salladslök och en skummig vitvinssås, serverad med färskpotatis. Det smakade utmärkt bra den trevliga kvällen för ett år sedan.

Må så vara att gösen var makalöst god, men rabarberdesserten var ett konstverk. Vaniljcrémen med små bitar av ugnsbakad rabarber, rabarbersorbet och kardemummakrutonger var lika vacker som den var läcker, som ni själva kan se av bilden här nedan. Nu i kväll har jag suttit och spanat på menyn, för i morgon kväll ska vi återigen till Långbro Värdshus. barnen är mycket förväntansfulla, och jag ska inte sticka under stol med att jag själv i allra högsta grad ser fram emot besöket. Jag återkommer givetvis med fullständig rapport.