tisdag 30 september 2008

Barnen och maten

I dag har Messerschmitt skrivit en roande artikel inne på Taffel. Temat för Artikeldebatten är Mat och dubbelmoral. Detta ämne är högaktuellt hemma hos oss. Ja, på sätt och vis har det väl varit aktuellt de senaste dryga fem åren, det vill säga så länge som vi haft barn i huset som ätit lagad mat.

Jag har en utbildning som givit mig viss kompetens inom området ät-och sväljningsproblematik. Därtill har jag en teoretisk baskunskap om orsakerna kring matvägran och avvikande matvanor. Ja, jag vet till och med en del om hur sådant kan behandlas! Trots det har jag varit fullständigt i affekt vid åtskilliga tillfällen, under de perioder då våra två äldsta barn (och då i synnerhet vår äldste son) haft sviktande aptit.
Det är något så primitivt i att servera sitt barn mat.
Föda.
Livsnödvändig energi.

Ett blekt, magert barn som petar i maten och konsekvent ratar det mesta som serveras - det väcker ångest hos föräldrarna.
Frustration.
Desperation!
Jag har inte försökt tvångsmata någon; tack och lov! Men jag har tjatat, bönat, vädjat och hotat. Det är inte några stolta minnen. Så här i efterhand känns det väldigt överdrivet. Det gick ju trots allt över. Det vände; aptiten kom tillbaka!

Den senaste perioden inföll under våren 2006. Jag tyckte att våra två äldsta barn bara åt mindre och mindre vid middagarna. Min lösning på detta blev att jag började laga snäll mat, enbart sådant jag visste att de älskade. Stuvade makaroner och hemlagade köttbullar. Fiskbullar med äggsås. Hemkokt broccolisoppa, mixad helt slät, krämig av grädde. Små läckra plättar. Ja, ni förstår...
Aptiten vände.
Till saken hör att min mans jobb, och den tid det tar att pendla i stockholmstrafiken, gjort att vi alltid ätit sen middag. Klockan sex på kvällen, eller senare. Jag började nu servera barnen middag redan vid fem. Curlingmamma? Det var tänkt att bli något tillfälligt; ett knep för att få igång aptiten och få dem att förknippa middagen med något positivt. I stället blev det en ganska så befäst rutin.

Givetvis gjorde jag inte så här varje dag. Självklart finns det många rätter som både vi och barnen uppskattar! Men, det var vanligt förekommande med två maträtter på vardagarna. Under våren började min man, med all rätt, ifrågasätta varför jag höll på med detta. Jag kunde inte annat än hålla med honom.
Vi var ense om att familjens långa sommarledighet var ett bra tillfälle att komma tillbaka till utgångsläget att hela familjen skall äta samma mat.
Sagt och gjort!
Under den gångna sommaren har vi lyckats få detta att fungera riktigt bra. Givetvis äter barnen inte allt vi äter! Men - de smakar på det mesta, och de har vant sig vid att plocka bort sådant de inte gillar, och de har rent generellt en mer positiv inställning till ny mat.

Våra två äldsta är nu så stora att de inte dör av svält om de äter lite mindre till middag vissa dagar, om det råkar vara så att maten inte riktigt faller dem på läppen. Vår yngste son är betydligt mer fördomsfri, i kraft av sin ålder. Han är knappt två och ett halvt år, och enligt min erfarenhet är det i treårsåldern som barnen börjar bli kräsna och petiga med vad de äter.

Bortsett från den där ödesdigra perioden för två och ett halvt år sedan, och det merarbete den medförde för mig, så är min uppfattning den att barnen sällan är kräsna samtidigt. De brukar turas om med att vara krångliga med maten. Som tur är.

Det känns i vart fall väldigt skönt att vi kommit så långt att jag inte automatiskt funderar på vilka ingredienser som skall uteslutas eller tillagas separat, så fort jag tänker på middagsmat. Sedan får man inte vara omöjlig. Vissa saker måste man acceptera att barnen inte tycker om. Det finns väldigt få människor som äter allt!

Lotta har skrivit en hel del mycket intressant om sin mellanson, och dennes ganska speciella matpreferenser. Det är verkligen inte lätt, det här med barn och mat!

Mat och dubbelmoral, då? Jo, i det avseendet har jag själv skärpt till mig ordentligt. Förut kunde det faktiskt kännas ganska tveksamt att föreläsa för barnen om godis på lördag och glass på fredag när jag själv unnade mig både det ena och det andra; ja, nästan något onyttigt varje dag i veckan! Den tiden är över nu, då jag lagt om min kost och kommit bort från mitt nästintill tvångsmässiga snaskande. Nu kan jag verkligen med gott samvete motivera för barnen varför man inte äter vissa saker så ofta. Och jag kan med bibehållen självrespekt och trovärdighet säga att det faktiskt smakar godare om de godsaker jag unnar mig, när jag inte äter det varje dag!

Min mans gulash


I natt hade vi den första nattfrosten här i södra Stockholm. I morgon är det den första oktober. Det är med andra ord höst på allvar nu!
Hösten förknippas med tung, mustig och värmande mat, eller hur? Den lätta och fräsha mat man med glädje knaprade på för bara några veckor sedan känns nu mycket avlägsen. Blotta tanken på ett glas svalt vitt vin eller rosévin är ju bara så fel! Nu börjar gryt- och rödvinssäsongen!

Först ut av våra grytor blir min mans goda gulash. Det har alltid varit han som tillagat denna rätt i vårt hem. Innan jag träffade honom hade jag aldrig lagat den här typen av köttgryta.
Det är lite lustigt vilken uppdelning som kan råda i en relation; vem som lagar vilka saker. Min man är en mycket duktigt amatörkock, och precis lika road av att stå vid spisen som jag själv. Men eftersom jag har förmånen att vara föräldraledig, är det just nu oftast jag som huserar i köksregionen.
Just detta att vi båda är lika hyfsat begåvade och roade av matlagning, har orsakat en del knorrande hos personer runt omkring under årens lopp. Som att det skulle vara någon sorts slöseri eller överdrift om båda trivs i köket. Somliga tyckte att denna typ av intresse och fallenhet i rättvisans namn borde fördelas annorlunda, då det finns par där ingen tycker om att laga mat. Inte mycket vi kan göra åt det, tråkigt nog.
Det var efter en sådan kommentar från en person i omgivningen, som jag och mannen började spåna kring ifall folk kanske borde vara lite med uppmärksamma på att hitta en eventuell partner som är bra i köket! Visst är det en nog så viktig talang i en relation?

Detta är en stor sats gulash. Den räcker till två middagar för vår familj som i nuläget består av två föräldrar och tre barn som äter lagad mat. Det fjärde lilla barnet tittar storögt på, och gör utfall mot matbordet. Om ett par månader kan hon också få vara med!
Det är viktigt att klargöra, att denna gulash tillagades i söndags, men att vi åt den nu i kväll, två dygn senare. Den är absolut godast när den fått stå någon dag eller två.

Min mans gulash
1,4 kilo grytbitar av nötkött
3 röda paprikor, skurna i mindre bitar
3 gula lökar, finhackade
2 vitlöksklyftor, hackade
1 rågad matsked LaRoc mild paprikapúré
3 köttbuljongtärningar
2 burkar Mutti krossade tomater
2 dl vatten
1 paket Scan Kolbász, skuren i cirka i,5 cm tjocka skivor
olivolja och smör till stekning

Samma dag som gulashen skall ätas:
8 mjöliga potatisar
1 paket fryst persilja

Putsa grytbitarna efter behov. Dela dem i mindre kuber, cirka 3 cm i diameter. Bryn dem i smör i en vid gjutjärnsstekpanna, det blir tre-fyra omgångar. Krydda med salt och vitpeppar. Lägg över köttet i en skål allt eftersom det brynts färdig. Stek därefter korven, och lägg över också den i skålen.
Hetta upp smör och olivolja i en stekgryta. Bryn lök, vitlök och paprika och paprikapuré mycket försiktigt på låg värme, så att blandningen svettas ihop och mjuknar. Den skall inte få färg! Blanda i paprikapurén efter en stund, så att den försiktigt steker med. Tillsätt sedan köttet och korven, buljongtärningarna, tomatkonserverna och vattnet.
Nu får gulashen småputtra under lock i omkring en och en halv timma. Därefter får den stå kvar på plattan och svalna. Vi ställer in den i kylskåpet på kvällen, och plockar fram den, som i dag, två dygn senare. Nu i kväll tog jag först undan halva gulashen och frös in den. Därefter tillsatte vi de åtta medelstora, skalade mjöliga potatisar skurna i tunna skivor. Den oerhört viktiga ingrediensen persilja rördes också ned. Det är viktigt att tillsätta ordentligt med vätska, eftersom potatisen skall koka. Vi hällde i närmare en halv liter kokande vatten i grytan, och rörde återigen om ordentligt.
Sedan fick alltsamman koka på medelvärme tills potatisarna blivit mjuka. Detta tog närmare 40 minuter. Vi serverade gulashen med en klick gräddfil.

Det var en mycket uppskattad måltid av hela familjen! Här finns verkligen något för alla smaker. Med både korv, kött och potatis i grytan, finns det i vart fall inget för vår barnaskara att klaga på!

söndag 28 september 2008

Hallon- och blåbärspaj med vit chokladglass

Det är så tacksamt att servera en efterrätt! Jag känner mig verkligen som en God Mor när jag serverar familjen hembakad paj och hemlagad glass. Det går ju så bra att säga att det är för barnens skull jag gör det! Fastän det givetvis är för att jag själv är en riktig gottegris. Och eftersom jag håller mig i skinnet på vardagarna, smakar helgens njutningar dubbelt så gott!

Jag var lite orolig för att fyllningen skulle bli för söt, men den var perfekt. Aningen syrlig; superb tillsammans med den söta, och liksom mättade vit chokladglassen. Det är återigen Elisabeth Johanssons Iskallt som stått för glassreceptet. Pajen däremot kom ur mitt eget huvud. Något får man ju försöka hitta på själv...

Hallon- och blåbärspaj
Pajdeg:
100 gr smör
1/2 msk socker
drygt 3,5 dl vetemjöl
2 msk iskallt vatten

Hacka ihop smör, socker och vetemjöl till en smulig deg. Blanda sedan ned det iskalla vattnet. Sätt på ugnen på 225 grader. Låt degen vila i kylskåp i åtminstone en haltimma.

Kavla ut degen på mjölat bakbord. För den försiktigt över kaveln så att du kan rulla ut den över pajformen. För ned degen i formen och tag bort överflödig deg runt kanten. Sätt aluminiumfolie över kanterna, nagga boten och förgrädda pajskalet i 10-15 minuter; det skall inte få färg. Tag därefter ut formen ur ugnen och avlägsna aluminiumfolien.

Fyllning:
2 paket frysta hallon och blåbär (à 250 gr styck)
1 dl råsocker
1 tsk Maizena

Halvtina bären i sina paket. Låt dem stå upprätt, så att vätska samlas i botten av paketen och bären inte blir för blöta. Blanda råsocker och Maizena. Strö några teskedar på botten av pajskalet. Fördela därefter bären jämnt över pajskalet. Strö sedan resterande socker och Maizena över bären. Grädda i knappt 20 minuter.


Vit chokladglass
1/2 vaniljstång (mitt tillägg)
4 dl mjölk
3 1/2 dl grädde
5 äggulor
1 dl råsocker
150 gr vit choklad, grovhackad

Dela den halva vaniljstrången, och skrapa ut kärnorna. Lägg stången och kärnorna i mjölken och grädden i en kastrull, och koka upp.
Vispa äggulorna fluffiga tillsammans med sockret. Häll den varma gräddmjölkblandningen över, och blanda. Häll sedan tillbaka den i kastrullen, och värm försiktigt, utan att blandningen börjar koka! Lägg chokladen i bunken du vispade ägg och socker i, och häll äggmjölkblandningen äver chokladen, samtidigt som du vispar. Häll sedan blandningen igenom en finmaskig sil tillbaka ned i kastrullen.
Precis som med chokladglassen jag gjorde i fredags, blir det en del hällande fram och tillbaka genom silar. Häll tillbaka massan i bunken igen. Förvara gärna i kylskåp över natten, eller åtminstone tills smeten blivit riktigt kall.
Kör glassen i glassmaskin, och låt den därefter stå i frysen ett par timmar.

Baconlindad köttfärslimpa med marinerad brysselkål, pressad potatis och gräddsås


Det är ganska mycket nostalgi som ryms i denna rätt. Väninnan M lärde min mamma att det blev extra gott om man lindade bacon runt köttfärslimpan.
När jag växte upp serverades denna anrättning med skysås, kokt potatis och lingonsylt. Skysåsen bestod av köttsaften som rinner ur köttfärslimpan då den tillagas i ugnen, spädd med lite vatten i formen.
Jag älskar sås, och det gör även barnaskaran.
Därför brukar jag sila denna sky, smaksätta den med kalvbuljong och vitpeppar, hälla i grädde och reda upp den till en delikat liten gräddsås, som får hjälp med sin gyllenbruna färg av koloritsoja. En smakrik och välkokt hemlagad sås är ju aldrig fel! I synnerhet inte en sås som förenar grädde, bacon och ugnsstekt nötfärs till en sublim smakupplevelse...

Så här på hösten längtar i vart fall jag efter den här typen av lite tyngre mat. Svensk husmanskost kan ju vara precis hur god som helst! Det här är verkligen en av våra riktiga familjefavoriter. (Läs hos Brazilian Linda för mer info!)
Familjefavoriter125x125

Baconlindad köttfärslimpa
500 gr nötfärs
1 liten gul lök, riven
1 ägg
salt och svartpeppar
1 pkt bacon
smör till ugnsformen

Blanda den rivna löken med ägget i en bunke. Salta och peppra på färsen efter smak, och blanda därefter färsen mycket noga med ägg och lök. Jag brukar dessutom slå färsen i bunken, det vill säga ta klumpen i handen och med full kraft slänga ned den i bunken ett par gånger. På detta sätt trycks luften ur färsen, och man får en perfekt, kompakt köttfärslimpa utan luftfickor.
Färsen formas därefter till en hög och fin limpa, som jag lägger i en generöst smord ugnsform; inte för vid! Jag häller i cirka en deciliter vatten, och ställer in formen i 200 graders ugnsvärme för tillagning i uppemot 45 minuter.

Sås
skyn från köttfärslimpans ugnsform, silad
knappt 1/4 kalvbuljongtärning
1 dl grädde
1 dl mjölk
vitpeppar
1/2 msk vetemjöl
koloritsoja

När köttfärslimpan är klar, lyfter jag den ur formen genom att spetsa den i kortsidorna med två gafflar, och lyfter över den på en skärbräda, där den får ligga och vila i 10 minuter. Jag silar stekskyn (det brukar röra sig om knappt 3/4 deciliter) genom en finmaskig sil ned i en kastrull, och tillsätter grädde, mjölk och kalvbuljong. Jag pudrar aningens lite vitpeppar över, och värmer på kastrullen så att det börjar sjuda. Då pudrar jag över vetemjölet med en liten sil, under konstant vispande. Såsen får därefter småkoka försiktigt en stund. Sedan vispar jag ned en gnutta koloritsoja, så att såsen antar den för mig önskvärda bruna nyansen. Såskastrullen får stå kvar på plattan och hålla värmen.

Brysselkål i dressing
Här använder jag samma marinad (eller dressing) som till de marinerade grönsakerna vi åt i torsdags. Denna marinad är fantastisk tilsammans med brysselkål! Personer som egentligen inte uppskattar dessa små raringar, brukar plötsligt tycka hur bra som helst om dem när de serveras på detta vis:

Dressing
2 matskedar olivolja
2 matskedar balsamvinäger
1 vitlöksklyfta, riven
flingsalt och svartpeppar

Blanda ingredienserna och låt dem stå och dra under tiden brysselkålen kokar. Häll av vattnet från kålen när du tycker den är klar. Personligen vill jag att den skall vara välkokt. Stjälp upp den i en skål, och häll genast över dressingen och blanda.

Till baconlindad köttfärslimpa med sås och marinerad brysselkål smakar det enligt min mening allra bäst med pressad potatis. Detta är verkligen husmanskost när den är som bäst. En riktigt god söndagsmiddag, helt enkelt!

lördag 27 september 2008

Ransonering


Jag trodde aldrig det skulle vara så här roligt att skriva om mat. Inte trodde jag heller att det skulle ta så mycket tid! Jag tänker inte på det när jag sitter och skriver, helt uppfylld av det jag håller på med.

Men - i samråd med min käre man har jag nu kommit fram till att jag måste begränsa mig, eller i vart fall gardera mig. Innan jag skaffat mig ett problem, ett beroende. Innan min förälskelse övergår i besatthet....

Så - två timmar om dagen. Det är vad jag får lägga här på matbloggen. Om det inte räcker - ja, då får jag helt enkelt ta en paus och fortsätta nästa dag!

Så här i början finns det ju så mycket jag vill skriva om. Det nästan svämmar över! Efter hand kommer kanske ämnena att sina, maträtterna går i repris, och jag hamnar i en sits då det av naturliga skäl inte finns lika mycket att skriva om som det gör nu. Men, tills dess:

Ransonering. Dock - en mycket generös sådan...

Helstekt kotlettrad med savojkål i senapsgrädde och ugnsbakade potatisskivor


Vår lokala ICA hade bra pris på benfri kotlettrad den här veckan. Det gav mig en anledning att spana inne på Allt om Mat efter inspirerande recept som innehåller just denna del av grisen! Jag hittade flera intressanta recept, men det blev det här jag fastnade för och som vi lät oss inspireras av då vi lagade till kvällens middag.

Det var faktiskt en lättlagad lördagsrätt, även fast den innehåller en del moment. Allt utom savojkålen tillagas ju i ugnen, och kålen var i sig barnsligt enkel att tillreda. Dessutom var den något så vansinnigt god att vi blev alldeles upprymda!
Både jag och min man är förtjusta i grönsaker, och kål är en ofta alltför försummad grönsak. Detta enkla tillbehör kommer vi definitivt laga ofta!

Helstekt kotlettrad
en benfri kotlettrad på cirka 800 gram
3 röda chilifrukter, milda
2 msk olivolja
1 msk honung
1 tsk flingsalt
smör till stekning

Putsa bort eventuella senor frånkotlettraden. Lägg den i en plastpåse. Blanda chili, olivolja, honung och salt till en marinad, och häll den över kotlettraden i påsen. Knyt till, och ruska och vänd påsen noga så att marinade sprids jämnt runt köttbiten. Låt den vila i påsen medan du skär potatisarna och steker bacon, cirka 15-20 minuter.
Hetta därefter upp smör i en gjutjärnsstekpanna, och bryn kotlettraden runtom. För över den till en ugnsfast fat, lätt smort med olivolja. Jag hällde faktiskt över resterande marinad som hamnat i plastpåsen.
Sätt en stektermometer i köttbitens tjockaste del, och ställ in den i ugnen på 175-200 grader. Hur länge den behöver stå inne är lite svårt att säga. Det beror ju till exempel på hur tjock köttbiten är.

Ugnsbakade potatiskivor
Detta är samma tillagningssätt som jag använde mig av till gårdagens måltid. I dag tog jag tolv medelstora potatisar, och skar dem i 1/2 cm tjocka skivor. Jag lade dem i en ugnsfast form som jag smort generöst med olivolja. Jag ringlade lite mer olivolja över, strödde över flingsalt och blandade. Potatisarna ställde jag in i ugnen när kotlettraden stått inne i cirka 15 minuter.

Jag nämnde bacon ovan. Enligt receptet steker man ett paket bacon som skurits i små bitar. Det får rinna av på hushållspaper, och strösslas över det skivade köttet då det är klart. Detta är en smaksak. Jag tyckte att baconet med sin rökta smak och sälta kompletterade de övriga ingredienserna; inte minst den lite sötaktiga marinaden. Kålen och baconet blev också goda vänner!

Grädd- och senapskokt savojkål
Jag läste inte ens igenom vad det stod i receptet. I stället tog jag ungefär 5 dl finskuren savojkål och förvällde den i cirka tio minuter i hönsbuljong. Jag hällde sedan av vätskan,

och hettade upp en deciliter grädde med två matskedar Bornier Moutarde à l'Ancienne fullkornssenap och en gnutta vitpeppar. Jag vände ned den förvällda kålen i senapsgrädden så att allt blandades väl, och hällde sedan upp den i en karott.

När potatisen och kotlettraden var klara, tog vi ut dem ur ugnen och hällde över potatisen i en vid skål. Köttet skar vi upp och lade i ett djupt uppläggningsfat. Vi hällde stekskyn från det ugnsfasta fatet över, och strödde över baconet.

Det är faktiskt inte helt lätt att beskriva hur jag/vi gör när det pågår så många aktiviteter parallellt i köket - det har jag insett de senaste dagarna! Alla beskrivningar blir aningen ungefärliga. Men detta är samtidigt såpass tålig och lättlagad mat att ingenting står och förstörs om det skulle bli en liten förskjutning i tiden vad gäller tillagningen. Det är då det är extra skönt att stå i köket!

Chokladglass med chokladtryffel


Det har blivit en tradition hemma hos oss att äta efterrätt på fredagar, fastän vi började med det för bara två veckor sedan. I går testade jag ett recept ur Iskallt, som jag velat pröva ända sedan jag köpte boken.

Elisabeth Johansson rekommenderar att man använde sig av choklad av riktigt god kvalitet när man gör glassen. Eftersom jag nu hade en burk med belgisk matlagningschoklad hemma, använde jag mig av den, även fast den innehåller 53% kakao. Glassen blev jättegod, och hela familjen åt med god aptit. Till och med min man, som brukar säga om allt som är mörkare än Marabou mjölkchoklad att
"Det smakar Ögonkakao!", tyckte att glassen smakade bra.

Jag rekommenderar ändå den som vill pröva att laga denna glass att använda en choklad med högre kakaohalt. Även fast smaken blev helt okej med den choklad jag använde, så påverkar mänden fett i chokladen texturen på glassen, och för den delen även chokladtryffeln! Allt över 70% är således att rekommendera. Gillar man inte så mörk choklad, så finns det ju mänder av andra, goda recept att pröva!

Chokladglass med chokladtryffel
1/2 vaniljstång
3 dl mjölk
2 dl vispgrädde
2 msk glykos eller honung (detta glömde jag bort, och det gick bra utan!)
5 äggulor
1 dl råsocker (jag har börjat använda råsocker i allt större utsträckning)
125 gram mörk choklad

Dela den halva vaniljstrången, och skrapa ut kärnorna. Lägg stången och kärnorna i mjölken och grädden i en kastrull, och koka upp. Det var här jag glömde bort att ta i honung eller glykos...
Vispa äggulorna fluffiga tillsammans med sockret. Häll den varma gräddmjölkblandningen över, och blanda. Häll sedan tillbaka den i kastrullen, och värm försiktigt, utan att blandningen börjar koka! Lägg chokladen i bunken du vispade ägg och socker i, och häll äggmjölkblandningen äver chokladen, samtidigt som du vispar. Häll sedan blandningen igenom en finmaskig sil tillbaka ned i kastrullen.
Jag vet att det låter som att man bara häller glassmassan fram och tillbaka mellan kärlen - men, häll nu slutligen tillbaka massan i bunken igen! Låt den svalna, och förvara i kylskåp, gärna över natten! Eller gör som jag om du har bråttom, och fuska genom att ställa den i frysen en timma eller så, och vispa sedan igenom den ordentligt innan den skall ned i glassmaskinen.

Kör glassmassan i glassmaskin, och häll chokladtryffeln över innan du fryser den ett par timar:

Chokladtryffel
4/4 dl vispgrädde
50 gr mörk choklad

Jag smälter chokladen i grädden i en skål i mocron, på låg värme. Låter den sedan stelna i kylskåpet, men tar fram den en stund innan den skall hällas över glassmassan, så att den inte är för hård - men inte heller för ljummen, så att den hindrar glassen från att frysa!

Egotripp

Har du prövat att googla på Smaskens, frågade mannen i går kväll.

Nej, vad händer då?, undrade jag; lite lätt disträ, då jag satt och passade in bilder i kvällens inlägg på matbloggen.

Då kommer din blogg upp på tredje plats.

Oj...,svarade jag. Och blev tvungen att gå in och kolla min besöksstatistik. Jag började matblogga den 25:e augusti. Den 17:e september böjde jag mig slutligen för min inneboende nyfikenhet, och satte in en besöksräknare för unika besök på bloggen.
Till min oerhörda förvåning står denna räknare i skrivande stund, kl 10.39 lördagen den 27:e september, på 733 besökare!

För mig är detta oerhört stort. Det sitter människor och läser om maten, efterrätterna och glassarna jag lagar och bröden jag bakar.

Störst är ändå min inre känsla av tillfredställelse. Jag visste att jag ville börja matblogga, men jag hade ingen aning om att det skulle vara så här roligt!

fredag 26 september 2008

Kryddstekt fläskfilé med honungsrostade palsternackor, spenat, kantareller och chèvre


Jag har ganska blandade känslor för Allt om Mat. En del av mig tycker att recepten som förekommer i tidningen är både vansinnigt tråkiga och på samma gång ibland onödigt tillkrånglade. Samtidigt är det väldigt tryggt att veta att de recept som publiceras verkligen har provlagats noggrant och faktiskt går att tillaga.
Somliga tidningar innehåller recept som ibland känns enbart påhittade, och som inte skulle gå att återskapa ens i det mest avancerade provkök...

Det är fredag i dag, och det inspirerde mig till att lägga ned lite extra möda vid spisen, och försöka hitta ett nytt recept som jag verkligen känner för att pröva. Jag sökte på måfå på fläskfilé, först på Tasteline, och därefter på Allt om Mat. Vad som hänt med Tasteline vet jag inte riktigt. Visst är det trevligt med medlemmarnas egna recept, men det känns inte kul när dessa recept är i majoritet. Ärligt! Det var verkligen inte det jag var ute efter just i dag.

Till sist hittade jag detta recept inne på Allt om Mat, som jag villigt lät mig inspireras av. Resultatet fick klart godkänt av barnen, och väl godkänt av mig och mannen!
Som vanligt har jag gjort vissa förbättringar, både utifrån vad vi har hemma och utifrån mina personliga preferenser. I det här fallet tyckte jag att salladen i originalreceptet kändes trist och lite för somrig. Jag föredrog att blanda de honungsrostade palsternackorna med smörstekta kantareller och spenat, som fick steka med kantarellerna i pannan, då dessa var färdigtillagade.
I barnens måltid ingick också i dag en variant av potatis tillagad i ugn.

Kryddstekt fläskfilé
en fläskfilé på cirka 600 gram
2 tsk paprikapulver
2 tsk spiskummin
2 tsk brödkryddor (mald anis och fänkål)
1 matsked flingsalt
smör till stekning

Fläskfilén putsades på de värsta senorna och det överflödiga fettet. (Det blev några mindre bitar av filén som skars loss tillsammans med det som putsades bort. Dessa tillagades bara i stekpannan.) Jag hällde kryddorna och saltet i en mortel och stötte dem tillsammans. Därefter masserade jag in kryddorna i fläskfilén, virade in den i lite folie och lät den ligga medan jag förberedde palsternackorna och potatisen samt fixade lite annat smått och gott i köket. Det innebar att den låg och sög åt sig kryddorna i åtminstone 20 minuter. Jag hettade då upp smör i en rymlig gjutjärnsstekpanna , och lade ned hela filén i den. När filén var brynt runtom, förde jag över den till ett lätt inoljat ugnsfast fat, placerade en stektermometer i dess tjockaste del, och ställde in fatet på ett ugnsgaller ovanför potatisarna och palsternackorna i 200 grader i varmluftsugn.

Honungsrostade palsternackor
cirka 500 gr ekologiska, späda och fina små gotländska palsternackor
2 msk olivolja
1 msk honung
flingsalt

Jag skalade palsternackorna och delade dem. Hur stora eller små bitar man väljer att dela dem i är givetvis en fråga om tycke och smak, men det avgör ju tillagningstiden. Den ena matskeden olivolja smorde jag generöst en ugnsform med. Den andra matskeden hällde jag över palsternackorna i formen, tillsammans med honungen, och blandade runt dem med händerna så att det fördelades jämnt. Därefter strödde jag över en aning flingsalt. Palsternackorna ställdes sedan in i 200 grader i varmluftsugn.
Samtidigt ställde jag in barnens ugnsbakade potatisskivor:
Jag skar sex stycken medelstora, mjöliga potatisar i cirka 0,5 cm tjocka skivor. Smorde därefter en ugnsfast form generöst med olivolja. Jag stjälpte i potatisbitarna, och hällde därefter över lite mer olivolja och strödde över flingsalt.
Potatisskivorna fick därefter tillagas tillsammans med palsternackorna i 200 grader i varmluftsugn.
Jag rörde runt bland palsternackorna och potatisarna vid några tillfällen, så att de skulle tillagas jämnt. Jag skulle uppskatta att de hade stått inne i cirka 30 minuter, när jag ställde in fläskfilén för att den skulle bli genomstekt.
Jag gillar verkligen inte rosa fläskkött, och genom att bryna köttet och sedan tillaga det färdigt i ugn, är man enligt min erfarenhet garanterad en fläskfilé som lyckas kombinera egenskaperna att vara tillräckligt genomstekt och ändå makalöst saftig!
Medan allt detta stod och tillagades i ugnen, grep jag mig an kantarellerna och spenaten uppe på spisen:

Knappt 2 hekto kantareller delades i lite större bitar, och bryntes i smör i en het lite gjutjärnspanna. Jag kryddade dem med flingsalt och helt lite vitpeppar. När jag tyckte att de var klara, lade jag i ett paket färsk spenat (motsvarande 5 dl, löst packad). Spenaten blir ju varm i pannan, och krymper avsevärt när den tillagas.
Jag varvade sedan kantarellerna med spenat och palsternackor på ett uppläggningsfat, och tryckte ned bitar av cirka 100 gram rumstempererad chèvre i salladen.

torsdag 25 september 2008

Stekt lax med marinerade, ugnsbakade grönsaker


Jag blev riktigt ledsen efter gårdagens misslyckande. Just middagen är för mig dagens viktigaste måltid, och jag är väl helt enkelt lite bortskämd med att den oftast smakar alldeles utmärkt bra!
Som motvikt bestämde jag att vi i dag skulle äta något vi inte ätit på mycket länge, nämligen lax. Barnen älskar lax, och jag tycker själv att det är en helt okej fisk, även fast man får passa sig och inte äta den för ofta. Då är det lätt att man får en överdos.

Till laxen serverades ugnsbakad squash, paprika, rödlök och broccoli smaksatta av en marinad eller dressing; vad man nu väljer att kalla det.

Ugnsbakade potatisklyftor gjorde måltiden fullständig för barnen. De vill inte ha marinerade ugnsbakade grönsaker, utan föredrar att knapra på varsin stor morot innan maten. De vill också gärna ha en sked gräddfil till potatisarna.

Ugnsbakade potatisklyftor
Egentligen känns det lite fånigt att komma med ett recept på något så enkelt. Men, alla har vi olika matvanor och olika rutin i köket. Det finns många varianter av klyftpotatis, men så här gör jag: jag väljer så kallat normalstora mjöliga potatisar. Sköljer av dem, och torkar dem. Delar dem vardera i sex klyftor. Dessa klyftor ställer jag med skalet ned i en ugnsfast form smord med aningen olivolja. Jag saltar ovanpå med flingsalt. Därefter låter jag potatisarna bakas i mitten av ugnen i 200 grader i cirka 45 minuter, eller helt enkelt tills de känns klara. Det är inte svårare än så.

Marinerade ugnsbakade grönsaker
Jag kallar detta för att marinera grönsakerna, fastän det egentligen bara är ugnsvarma grönsaker som får suga i sig en god dressing. Det känns som att de blir marinerade, tack vare att de absorberar och blandar sig med den doftande dressingen, så att upplevelsen av att äta dem blir lika mycket en doftupplevelse som en smakupplevelse! Jag kan tråkigt nog inte ta åt mig äran att själv ha kommit fram till detta sätt att smaksätta ugnsrostade grönsaker. Som så mycket annat, kommer också denna inspiration från Zeta.
I dag valde jag grönsaker utifrån vad vi hade i kylskåpet. Det blev:

2 röda lökar skurna i klyftor
2 små röda ungerska paprikor, urkärnade och halverade
2 lite större vita ungerska paprikor, urkärnade och delade
1 stor broccoli, delad i mindre buketter
1 squash, delad i mindre klyftor

Jag häller olivolja i en ugnsfast form, stjälper i grönsakerna och blandar dem. Sedan bakar jag dem i 20-30 minuter på 200 grader. Tillagningstiden beror givetvis på vilken typ av grönsakernas man väljer, och på bitarnas storlek.Medan grönsakerna står i ugnen, blandar jag till:

Marinad
2 matskedar olivolja
2 matskedar balsamvinäger
1 vitlöksklyfta, riven
flingsalt och svartpeppar

Blanda ingredienserna och låt dem stå och dra medan grönsakerna tillagas. När grönsakerna är färdiga, häller jag dem i en skål, och häller dressingen över dem. Jag blandar väl, och låter dem stå några minuter innan jag serverar dem. Denna marinad, eller dressing, funkar till många olika sorters varma grönsaker. Vi använder den till bland annat gröna bönor, och inte minst till brysselkål!

Att steka lax är ju inte svårt. Vi tog ett fyrpack individuellt frysta portionsbitar av lax. De fick tina i kylskåp. De fick ligga i rumstemperatur en stund, och därefter stekte vi dem i smör på medelvärme, några minuter på varje sida. Kryddade med flingsalt och vitpeppar, och pressade lite citronsaft över innan vi åt dem.

onsdag 24 september 2008

När det bara blir fel


Jag hade fullständigt oflyt i dag. Allt verkade så bra, till att börja med. Jag har varit hemifrån i drygt ett dygn på grund av en familjeangelägenhet, men såg fram emot att ställa mig vid spisen och laga middag. Jo, jag var ganska trött och lite distraherad, men matlagningsförmågorna borde trots detta vara intakta, tycker man?

När alla ingredienser var för sig är så rätt. En fin kyckling, kokt salsiccia (rå korv är ju hopplöst att få tag i i Sverige), grönsaker och god tomatkonserv. När receptet låter gott när man läser det. Hur kan då resultatet bli så fullständigt lamt? Det var inte direkt äckligt, det var bara....konstigt.
Kycklinggryta med salsiccia, tomat, oliver och kapris - det verkar inte så dumt, eller hur? Serverat med välkokt polenta, krämig av smör och nyriven parmesanost.

Det var en klockren besvikelse. Det enda positiva var att vi blev påminda om hur gott det är med polenta, och att det var alldeles för längesedan vi åt den.
Men - grytan. Mina kärleksfullt inköpta små korvar verkade ha lyckats absorbera all smak ur tomatsåsen, samtidigt som de själva fullkomligt läckt ut späck och en alltför påträngande smak av fänkål.
Resultatet var en otroligt fet tomatsås, som ändå inte smakade någonting alls! Så märkligt...

Det var helt enkelt inte min dag i dag. I morgon blir det något helt annat, den saken är klar. Något som suddar ut minnet av denna misslyckade måltid.

Återupprättelse, tack!

måndag 22 september 2008

Ribollita på savojkål och borlottibönor


Söndagskvällens måltid präglades verkligen inte av harmoni. Det är en ren underdrift att skriva att vår soppa inte uppskattades det minsta av vår barnaskara. Jag och min man tyckte däremot att soppan var alldeles fantastiskt god! Så kan det ju vara i bland...

Det var ju bara väntat med ett bakslag. Våra barn har på senare tid med ganska gott mot smakat på både det ena och det andra. Att just savojkål inte skulle bli en klockren hit, det var ganska lätt att räkna ut. I bland bara måste föräldrar få lov att vara egoistiska när det gäller middagsmat!

Vad är egentligen en ribollita? I kokböcker beskrivs den som en toscansk soppa som innehåller bönor, någon grön bladgrönsak och dagsgammalt lantbröd. Originalversionen innehåller oftast den fantastiska grönsaken svartkål, vilken är praktiskt taget omöjlig att få tag på i Sverige! (Nästa år tänker vi odla den själva, på vårt lantställe.)Vi har i vår försvenskade verion under årens lopp prövat divere olika grönsaker såsom broccoli, spenat, mangold, grönkål - och som i dag, savojkål.

Jag citerar ur Jamie Olivers kokbok Jamies Italien, för en målande beskrivning av denna kung bland soppor:

"Ribollita betyder bokstavligen 'kokt igen'. Nu för tiden är det en toscansk soppa gjord på bönor, bröd och svartkål, men ursprungligen gjordes den på rester av soppan från igår. (...)Det råder ofta förvirring om vad ribollita egentligen är. Det är inte en minestrone, eftersom den inte är tunn som buljong och det inte finns någon pasta i den. Den liknar faktiskt mer en pappa al pomodoro, eftersom den är tjock med bröd som bas."

Vad kan jag säga? Jag hoppas att vi kan återfå våra barns förtroende på sopp-fronten, genom att nästa vecka servera dem en ribollita med broccoli. Dels därför att broccoli är en snällare grönsak än savojkål, och dels därför att den rent praktiskt är avsevärt mycket lättare att peta bort...

Ribollita på vårt sätt
1 gul lök, finhackad
1 morot, finhackad
2 stjälkar bladselleri, finhackade
3 vitlöksklyftor, finhackade
100 gr rökt sidfläsk, finskuret
1/2 dl rödvin
1 burk Mutti plommontomater
3 hönsbuljongtärningar
2 burkar borlottibönor
450 gr savojkål, grovt hackad
3-4 skivor dagsgammalt lantbröd, med kanterna bortskurna, delat i större bitar
olivolja
generöst med bladpersilja och parmesanost till serveringen

Hetta upp olivolja i en rymlig stekgryta eller en kastrull. Fräs lök, vitlök, selleri, morot och sidfläsk tills grönsakerna mjuknat. Häll över rödvinet. Tillsätt buljogtärningarna; skär burktomaterna i bitar och tillsätt dem och resterande tomatjuice i burken. Häll i cirka en liter vatten, och låt koka upp. Lägg då i kålen. Täck med lock och låt småkoka i 20 minuter. Tillsätt då bönorna. Låt koka i ytterligare 10 minuter. Vänd ned brödet strax innan serveringen.
Ringla gärna lite olivolja över och strö över lite svartpeppar, parmesan och hackad bladpersilja.

Lite extra nybakat lantbröd vid sidan av är inte dumt det heller! I synnerhet inte om man skall muta sin motspänstiga avkomma...

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...