Det var med stor förväntan vi för några veckor sedan högg in på de charkuterier och ostar vi köpte med oss hem från Korsika. Vi hade valt tre fårostar, varav en var ihandlad och provsmakad på marknaden, medan de två övriga var spontana, färdigvaccade inköp på den lokala supermarket som låg två minuter från hotellet.Ostdisken i denna modesta butik var för övrigt helt otrolig. Förutom de obligatoriska standarddessertostarna i lösvikt, fanns där säkerligen ett tjugotal lokala varianter att tillgå. Ja, ni ser ju själva på bilden.
Jag tycker det här är fantastiskt. Korsika är trots allt en liten ö, men en ganska så liten befolkning på 260 000 invånare. Ön är glesbefolkad, ja, den får nog klassas som riktig glesbygd, med sydeuropeiska mått mätt. Trots detta finns det en så otroligt rikt utbud av lokala produkter. Detta beror, skulle jag kunna tänka mig, helt enkelt därför att innevånarna vill äta det de själva har producerat. Det står också nära till hands att anta att det finns ett inte så litet mått lokalpatriotism, utöver en brinnande längtan efter självständighet från Frankrike. Säkert finns det också en övertygelse om att de korsikanskt producerade produkterna är överlägsna sådana som kommer utifrån. 
De ostarna vi had med oss hem visade sig, som väl var, vara ganska så olika sinsemellan. Den gemensamma nämnaren var att de alla var gjorda på fårmjölk. Osten vi köpte på marknaden fick jag aldrig något namns på. 
Den kallades tomme de Corse, men tomme betyder bara "ost", och "Korsikansk ost" är ju inte ett så uttömmande namn. En etikett på förpackningen gav informationen att denna ost tydligen vunnit guldmedaljen vid någon osttävling i Paris 2005. Ja, otroligt god var, och är den, i varje fall. Denna ost var till en början inte lika smakrik som den vi provsmakade på marknaden, men efter några veckors förvaring och lagring i kylskåpet har den nu börjat anta samma rika smak. Nu börjar jag fundera på om den inte skulle kunna fungera utmärkt bra lite lätt upvärmd, men korsikansk maquis-houng ringlad över.
De övriga ostarna heter L'Ostriconi, en smakrik, grottlagrad fårost, samt en mild fårost vid namnPetit Pecurinu. Samtliga smakade mycket bra i sällskap av fikonmarmelad.
Coppa är saltad fläskkkarré.Den är lagrad och pressad och får mogna i vinindränkta dukar. Coppa är klassiskt italiensk smörgåspålägg. Den korsikanska coppa vi köpt, och nu njuter av, är dessutom rullad i aska under torkningen. 
Lonzo är fläskfilé, som dränkts in i vin och örter, och sedan lufttorkats.
Till dessa godsaker drack vi ett korsikanskt rosévin, som vi köpte med oss hem efter att ha druckit det till maten en av våra första kvällar på resan. Vinet heter Clos D'Alzeto, och kommer från den här vingården. Lite allmän information om korsikansk vinproduktion kan man till exempel få på Systembolagets hemsida. Jag har ingen aning om hur lätt eller svårt det är att få tag på korsikanskt vin i Sverige, eller i vilken utsträckning det över huvud taget exporteras utanför Frankrike? Just vinexport- och import är inte mitt område.Jag måste ta reda på om, eller förhoppningsvis var, man kan få tag på coppa och lonzo i Sverige. Hötorgshallen är nog ett bra ställe att börja leta på. Jag är ganska säker på att just coppa kommer att gå att hitta, eftersom den är vanligt förekommande i Italien. Lonzo däremot, kan kanske komma att bli en utmaning.Det känns härliga att vi fortfarande har både ost och charkuterier kvar, och kan njuta av dem vid åtminstone två ytterligare tillfällen.En resa vara länge, när man som vi kan fortsätta att äta godsaker långte efter att vi kommit hem.
