Min bästa vaniljglass, med karamelliserade macadamianötter och dulche de leche

Glasshimlen öppnar sig, och extasen infinner sig.
Det är så gott att det är löjligt.
Jag tar en tugga till. Fyllig vaniljglass på råsocker och äkta vaniljstång. Krämig dulche de leche av kondenserad mjölk som fått koka ihop till såsig konsistens. Feta, knubbiga macadamianötter som slungats ned i en blandning av smält råsocker och ljust muscovadosocker. Vad säger ni om det?
Jag tro jag är kär.

Det här är en riktig godisdglass. Ja, den är nästan lite för mycket, till och med för mig. Men, den är gudomligt läcker.
Nötterna förtjänar nästan ett kapitel för sig. Jag köper rostade, saltade macadamianötter av den måhända obskyra mäskert Sun Dream på Willys. Detta är riktigt, riktigt fina macadamianötter, men precis lagom sälta.
I kanderat tillstånd blir dessa nötter en delikatess som jag redan fantiserar om att använda i andra sammanhang. Pröva, för sjutton, även om ni aldrig skulle få för er att ställa er och laga till hemmagjord glass! Ät dem som de är, de är så goda att de är sig själva nog.

Dulche de leche, förresten - min väninna A berättade i en kommentar till det förra inlägget, att i Chile kallas detta för manjar. Oavsett vad denna godsak kallas i Sydamerika, så känner jag att den för mig personligen mest påminner om messmör. Ja, helt ärligt, det smakar messmör!
Nu lät jag bara burken koka i drygt två timmar, eftersom jag ville ha en krämig sås som gick att klicka över glass - men det borde rimligtvis inte ha påverkat smaken?
Jag kan för övrigt upplysa er om att jag gjort nya upptäckter vad gäller glass. Rena självklarheter för vissa av er, kanske, men jag berättar ändå. I dag insåg jag att om man i likhet med mig, vill smaksätta glassen med coulis, såser och annat, så sker detta lämpligast efter att glassen har fått börja frysa.
Om man låter glassen stå och frysa till någon halvtimma efter att den förts över till sin fryslåda, är den inte lika kämslig, och riskerar inte att börja smälta lika snabbt.
En viktig upptäckt för mig - bättre sent än aldrig

Min bästa vaniljglass, med karamelliserade macadamianötter
och dulche de leche
5 äggulor
1,5 dl råsocker
3 dl vispgrädde
3 dl gammaldags mjölk
1 vaniljstång

Hetta uppp grädde, mjölk och ituskuren vaniljstång i en kastrull. Vispa under tidem socker och äggulor pösigt i en rostfri bunke. Tag upp vaniljstångenr, skrapa ur vaniljkornen och för tillbaka dem ned i gräddmjölken. Häll den sedan över äggvispet, under omrörning.
Skölj ur kastrullen, och fyll den med några centimeter varmt vatten. Hetta upp detta, och ställ den rostfria skålen med glassmet över kastrullen. Vispa noga i glassmeten, medan den låmgsamt tjocknar över vattenbadet. Badet skall sjuda eller småkoka, inte stormkoka.
I dag hällde jag helt sonika över glassmeten i en ny, kall binke, och ställde den raskt in i kylskåter - på grund av tidsbrist. Jag lät också glassmeten stå en kvart i frysen, innan jag hällde den i glassmaskinen.

Karamelliserade macadamianötter
0,25 dl ljust muscovadosocker
0,25 dl råsocker
1,5 dl rostade, saltade macadamianötter
0,5 dl 0,5 tsk bikarbonat

Hacka nötterna grovt. Hetta upp sockret i en torr gjutjärnsstekpanna. Rör om, och passa så att det inte bränns. Sänk värmen, och strö över bikarbonatet. Häll sedan genast över nötterna och blanda snabbt alltsaman. Det bubblar, ovch stelnar omedelbart. För över till bakplåtspaper, låt svalna en aning, och dela sedan i småbitar, lämpligast med fingrarna.
Lägg på en flat tallrik eller en liten bricka, och kyl ned i frysen.

Dulche de leche
1 burk kondenserad mjölk kokas i 2-3 timmar. Jag kan säga att jag inte direkt följde de råd jag fått när jag sökte information. Jag kokade, i stället för att sjuda, och jag behöll locket på kastrullen. Min koktid begränsades som jag nämnde ovan till drygt två timmar, eftersom jag ville ha en lite rinnigare konsistens på den kolasås som blir resultatet av att den kondenserade mjölken kokas samman i sin burk.

När jag kört glassmeten i glassmaskinen, förde jag över den till den nedkylda form jag alltid förvarar i frysen (well, that's me). Sedan lät jag glassen stå i frysen i 30 minuter, innan jag fördelade de karamelliserade macadamianötterna över den., Efter ytterligare drygt 30 minuter, klickade och ringlade jag dulche de leche över glassen.
In i frysen i ytterligare 10 minuter - därefter var det dags att utsätta familjen för ytterligare ett av mina glassexperiment.
Som ni förstår av min hänryckta skildring i början på inblägget, så föll det hela mycket väl ut.

Släng er i väggen, Ben & Jerry!

Nu har stunden kommit. Jag skall våga mig på att förvandla innehållet i denna tjusiga burk till krämig kolasmet, det vill säga till dulce de leche.

Jag har genom flitigt googlande läst mig till att två timmar borde vara lagom tid att sjuda burken om man som jag vill att innehållet skall anta en aningen lös konsistens. Vi säger väl 2,5 timmar då, för att vara på den säkra sidan?

Vad jag skall göra med resultatet säger väl sig självt, med tanke på titeln på detta inlägg? Det är ju trots allt fredag. Ni som läst här ett tag vet att fredag för vår familj oftast är synonymt med glass.
Ben & Jerry lanserade som många vet en ny smak tidigare i veckan. Jag skall självklart inte vara så banal att jag gör en kopia av den. Nej, jag skall göra något ännu bättre.
Jag ber att få återkomma!

Mest för min mamma - vårt surdegsbröd

Jag är ju i alla avseenden en novis när det handlar om surdeg. Har inte ens satt min egen, utan fått den av goda vänner. Det är en otroligt kraftfull liten sur, som växer och frodas och beter sig precis så som jag antar att en surdeg skall.
Jag tar en slatt av den, ungefär en gång i veckan, och matar den lika ofta. (Anledningen till att jag bakar så sällan, är att vi inte äter så mycket bröd. Vi vuxna äter i princip bara detta surdegsbröd, och barnen äter grötfrukostar.)

När vi hade besök av mina föräldrar för snart två veckor sedan, bjöd vi på min goda paté med Anna Billings havtorncumberlandsås, på nybakat surdegsbröd. Detta bröd uppskattades av mor och far, och de fick därför med sig lite av vår sur hem.

Nu vill mamma så klart veta hur hon skall gå till väga. Jag skall berätta. Så här gör jag nu; om någon månad gör jag kanske inte likadant. Jag vill pröva både vildjäst och att sätta en vetesurdeg. I väntan på detta, nöjer jag mig med att beskriva min version av den bleknade kopia ur en tidning från 80-talet, som vi fick av J och J tillsammans med vår sure lille vän.

Surdegsbröd på mitt sätt
Dag 1:
0,25 dl grundsur
2 dl ekologiskt rågmjöl, gärna Saltå
1,5 dl 40-gradigt vatten

Blanda alltsamman i en skål. Jag lägger sedan på en tallrik, ställer bunken i ett hörn av köket och glömmer bort den i 15-22 timmar.

Dag 2:
10 gram jäst
5 dl 37-gradigt vatten
surdegen från dag 1
1,5 dl fint rågmjöl
13 dl vetemjöl, gärna Saltå (knappt 800 gram)
1 msk salt

Jag börjar med att lösa jästen i vattnet. Detta gör jag i bunken på vår Electrolux-assistent. Därefter blandar jag i surdegen från dag 1. Allt detta sker på låg hastighet. Sedan blandar jag ned rågmjölet följt av vetemjölet. Assistenten får bearbeta degen på medelhastighet i uppemot fem minuter. Därefter får degen vila i 15 minuter,
Efter att degen vilat strör jag över saltet, och kör degen på nytt, på något högre hastighet i uppemot fem minuter.
Under tiden täcker jag insidan av en bunke med en kökshgandduk. Jag pudrar rejält med vetemjöl i handduken. När degen arbetats klart, och är seg och tung, för jag ned den på den mjölpudrade kökshandduken i bunken. Jag pudrar med mjöl över degen, och viker sedan ned handduken så att hela degen är inbäddads.
Nu får degen jäsa i en timma. Efter ungefär halva tiden sätter jag iugnen på 250 grader. Jag låter plåten som brödet skall gräddas på stå i ugnen och bli het. När degen jäst färdigt, lägger jag ett bakplåtspapper på plåten. Därfter stjälper jag snabbt upp degen på plåten, och stänger ugnen så snabbt som möjligt.
Brödet får nu gräddas på 250 grader i 10 minuter. Sedan sänker jag temperaturen till 175 grader, och gräddar brödet i ytterligare 50 minuter.

Ja, mamma - och alla andra - det är så här långt jag hittills kommit med surdegsbakning. Det är den här typen av bröd vi efterfrågar här hemma.
Jag är säker på att vi kommer experimentera mer under våren.

Pudding på en höft

Laxpudding med skirat smör - det är hur gott som helst. Detta är däremot inte någon mat jag vuxit upp med. Jag upptäckte min fäbless för denna rätt först för något år sedan, och har tagit varje tillfälle i akt att äta den sedan dess.
I dag fick jag användning för en hel del så kallade slattar vi hade i frysen. Ofta när vi köper laxfilé, så skär jag bort den tunna delen, för att få en mer jämnstor bit fisk att tillaga. Den tunnare biten fungerar i sin tur bra till exempel i en pastasås. Nu blev två påsar med laxslattar i stället basen för min laxpudding, i gott sällskap av ett halvt paket fryst, kallrökt lax.
Jag känner mig så barnsligt nöjd med mig själv när jag kan använda sådana här smårester, som var för sig inte räcker till en måltid, men som tillsammans kan bli till något så här gott.

Laxpudding på mitt sätt
1 kilo fast potatis
200 gram lax
100 gram kallrökt lax
smör till ugnsformen
nymald vitpeppar och salt
0,5 kruka dill
0,5 gul lök
2 dl vispgrädde
2 dl gammaldags mjölk
1 ägg

skirat smör till serveringen

Jag skar potatisarna i ganska tunna skivor, för att inte tillagningstiden skulle bli alltför lång. Löken finhackade jag, helt enkelt för att gömma den för skarpa barnaögon.
Jag smorde en ugnsform generöst med smör, och varvade sedan potatis med småbitar av laxsorterna, finhackad lök och dill. Saltet tog jag det lite försiktigt med, och vitpepparn får absolut inte bli för påträngande. Avslutningsvis täckte jag puddingen med ett tunnt lager potatisskivor. Sedan vispade jag ihop ett ägg med vispgrädde och mjölk, och hällde ned i formen. Avslutningevis pressade jag samman puddingen med handen så att vätskan fördelade sig mellan lagren.
Puddingen tillagades på 200 grader i mitten av ugnen i en timma.

Laxpudding når inte upp till Janssons frestelses höga höjder, men jag måste säga att det är en vansinnigt god fiskrätt - i synnerhet med skirat smör till. Barnen åt med god aptit. Mannen missade denna goda måltid, men det blev en portion över till honom med. Om jag inte smugglar undan den i frysen och sparar som en riktigt god matlåda.
På måndag börjar allvaret för mig - fyra dagar kvar...

Balansgång

Det viktigaste för mig är smaken. Det gör det ibland svårt att vara en god och miljömedveten konsument. I jämförelse med exempelvis Lotta och hennes familj är vi inte så medvetna konsumenter av ekologiska produkter som vi skulle kunna vara.

I förra veckan fick jag hembudat två smakprover av God Morgons ekologiska juicer, Apelsin/Blodapelsin och Apelsin/Morot (med bland annat äpple). Jag tycker självklart att det är jättebra att God Morgon lanserar ekologiska jouicer, och familjen klunkade glatt i sig dessa gratisprover.

Apelsin-Morot med äpple och citron blev barnens favorit. De tyckte mycket om den, och jag kan definitivt tänka mig att köpa den igen. Vi föräldrar tyckte den smakade bra, men det är inte tillräckligt syrlig för att tilltala våra mer vuxna gomar.

Apelsin-Blodapelsin smakade bra, men eftersom jag numera är helt såld på God Morgons färskpressade juicer kommer denna juice inte att vara mitt förstahandsval.
Smaken var det däremot inget fel på. Den står sig bra i konkurrensen med de vanliga, icke-ekologiska juicerna.

Med kort varsel: snabbmarinerade lårkycklingfiléer med stekta grönsaker och ris

Barnen och jag hade en fantastiskt trevlig, strålande vacker vinterdag hos en vän-familj på Adelsö. Plötsligt hade klockan skenat iväg, och det var dags att skyffla in barnaskaran i bilen och tuta hemåt. När vi stod och väntade på färjan över till Munsö, insåg jag hur mycket klockan verkligen var, och att vi med knapp nöd skulle kunna hinna hem i tid till Bolibompa. Vad gör man då?
Jo, givetvis ringer man, eller i det hör fallet jag, till sin man. Därför möttes vi vid hemkomsten av de ljuvligaste dofter från köket, och Bolibompa på timeshift (thank God!).
Mannen hade snabbmarinerat färska lårkycklingfiléer i japansk soja, riven ingefära och vitlök. Dessa fick snabbt steka i rapsolja. I en annan panna stekte han ett nöd-paket med wokgrönsaker. Dessa två komponenter serverades med jasminris, cashhwenötter och cocos - och det smakade helt gudomligt.
Det var längesedan jag åt den här typen av mat, och min man är avsevärt bättre än jag på att svänga ihop den här sortens anrättningar.
Tur att vi kan komplettera varandra.

Tisdagen med stort T

Allas vår Ture, här dock utan temla - om det inte skymtar en i kaffekorgen från Konditori Rosa, vill säga?
Bilden är helt fräckt lånad.

.

Några semlor blev det inte i dag, fettisdagen till trots. Jag närapå föråt mig på semlor härom året, då jag (givetvis) bakade egna, monsterstora semlor av en kaliber som hade kunnat golva en utsvulten skogshuggare.
Jag kände mig ändå aningen småtråkig, som inte förberett några goda vetebullar att fylla, dagen till ära. Det skall tilläggas att jag även föregående år lyckades missa fettisdagen. När jag frågade barnen om de var besvikna över att inte få semlor, verkade de tack och lov inte särskilt bedrövade.
Få se om jag kanske svänger ihop några minisemlor framåt helgen. Den som så vill kan ju alltid äta flera.

Jag är övertygad om att matbloggosfären darrat under den dignande tyngden av imaginära gräddberg i dag. Därför överlåter jag med varm hand semmel-dyrkandet åt andra, mer hugade bloggare.

För den som vill fördjupa sig i de delikata små gräddstinna skapelserna ytterligare, finns den här tilltalande lilla boken att tillgå.
Tillägg: boken får sökas på bibliotek eller antikvariat, då den är listad som definitivt slut.
Tillägg 2: Jag tackar Erika för tipset att boken finns på Bokia, dessutom till bokrea-pris.

Brödpinnar med västerbottensost

Jag ville pröva att baka brödpinnar, och det gav mig samtidigt ett bra skäl att använda den sista biten västerbottensost som låg och försmäktade i kylskåpet.
Givetvis hade jag kunnat torka brödpinnarna på eftervärmen och således fått grissini, men de hade en så strykande åtgång att det inte blev aktuellt.
Nästa gång skall jag göra dubbel sats. Degen blev oerhört smidig och lättbakad, sannolikt en kombination av durumvetemjölet och fettet i osten.
Jag kan tänka mig att det skulle smaka utmärkt att krydda degen, exempelvis med finhackade oliver eller soltorkade tomater. Inte så värst originellt och nyskapande - men väldigt gott till en kall öl eller ett glas vin. Mycket passande på en buffé, eller om man inte känner för att laga en förrätt, men ändå vill bjuda sina gäster på något att knapra på innan middagen.

Brödpinnar med västerbottensost
25 gram jäst
5 Edit: 2,5 dl ljummet vatten
1 tsk salt
0,5 tsk honung
300 gram durumvetemjöl
50 gram finriven västerbottensost
(en uppvispad äggvita till pensling, och flingsalt - om man så vill)

Lös jästen i vattnet. Tillsätt salt, honung och riven ost. Arbeta ned mjölet i degvätskan med hjälp av degkrokar; kör dem ett par minuter tills degen bildar en slät och smidig boll. Sätt ugnen på 250 grader, och låt degen jäsa övetäckt i 30 minuter.
Dela degen i 20 bitar. Rulla ut dem till långsmala korvar, och lägg dem på en plåt täckt med bakplåtspaper. Pensla med uppvispad äggvita. (Det gjorde jag inte själv, denna gång). Eventuellt kan man även strö lite flingsalt över. (Även detta moment hoppades över.) Grädda i mitten av ugnen i 8-10 minuter, tio brödpinnar åt gången.
Låt svalna på plåtarna.

Dessa brödpinnar blir aningen sega, med lagom tunn och krispig skorpa. Nästa gång jag bakar dem skall jag pröva att torka dem som man torkar skorpor, på 50 graders ugnsvärme.

Pastasås på färsk salsiccia med hemlagad tagliatelle

Det här blev resultatet av de goda korvarna jag skrev om i fredags. En pastasås av det lite rustikare slaget, får man nog lov att säga - och därmed helt i vår smak.
Jag lägger tveklöst hellre pengar på en sådan här makalös, hantverksmässigt tillverkad korv, än på en trist standardbit oxfilé i ett plasttråg från ICA.
Korvarna tillverkades i tisdags. Dofterna som steg upp när jag öppnade förpackningen går nästan inte att beskriva. Fänkål, vitt vin - och något annat, som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Kanske helt enkelt doften av en riktigt fin korvsmet?
Grovmalet fläskött, lagom stora bitar av fett, och hela fänkålsfrön.
Vilken känsla - jag har aldrig tidigare själv köpt och tillagat korv av sådan här kvalitet. Nu går det inte att gå tillbaka. Så illa är det, när man börjar tillåta sig själv att uppleva riktiga smaker.

Pastasås på färsk salsiccia med hemlagad tagliatelle
450 gram färsk salsiccia
2 schalottenlökar, finhackade
2 vitlöksklyftor, rivna
0,5 dl vitt vin
1,5 dl Mutti krossade tomater
0,5 dl vispgrädde
flingsalt och nystött svartpeppar

Drag skinnet av korvarna, och dela dem i inte alltför små bitar. Hetta upp lite olivolja i en gjutjärnsstekpana, och bryn korvbitarna några minuter till se fått lite stekyta. Tillsätt då schalottenlök och vitlök, sänk värmen, och kontrollera sdå att lökbitarna inte riskerar att brännas eller bli för hårt stekta. Vänd runt alltsamman någon minut, och tillsätt sedan vinet och tomatkonserven. Givetvis vore det fantastiskt gott att använda färska tomater, men jag tyckte inte riktigt att säsongen inbjöd till det.
Låt alltsamman puttra några minuter på medelvärme. Smaka av med salt och peppar, och runda av med grädden strax innan du skall servera.

Vi valde att äta hemlagad tagliatelle till, gjord på en deg av 3 ägg, 300 gram durumvetemjöl och 0,5 dl 0,5 tsk salt. Givetvis rev vi generöst med parmesanost över.

Till den här måltiden passade det utmärkt bra att dricka
Letizia Syrah (nr 29003)

Tom Sjöstedt gör en Jamie

Vad menar jag med det? Jo, att han i likhet med många internationellt kända kockar och matskribenter skapat en snygg hemsida.
Där kommer han enligt denna artikel i dagens DN mat & Dryck bland annat lägga upp sin familjs veckomatsedlar.
Tom Sjöstedt ger ett gott intryck. Jag gillar det jag hittills läst där!
Att döma av hans uppträdande på Årets Kock-middagen, så har han desutom en stor portion humor och självdistans, vilket nog inte alltid är så vanligt i kocksammanhang. Nu är jag absolut inte insatt, men som utomstående och lekman kan somliga kockar ibland ge ett minst sagt divigt intryck.

Tom Stöstedts trerättersmeny i DN hade jag inte haft något emot att smaka på. Vad sägs om det här:

Räkcoctail men äpple, prästost
och pepparrotsyoghurt

Rosmarinstekt kyckling med citrongrönsaker
och créme på kålrot

Nötbrownie med vaniljkräm och
varma hallon i brynt smör

Sådana här recept uppskattar jag verkligen, i synnerhet som jag befinner mig i en situation där jag i stort sett aldrig har möjhlighet att äta en middag på restaurang - åtminsone om jag vill göra det i sällskap av min man.
Barnvakt existerar inte för oss.
Faktum är att jag allvarligt funderar på att testa just denna meny nästa gång vi skall ha middagsgäster.

Den som vill kan även ta del av en tidigare meny siugnerat Tom Sjöstedt i DM, där denna förrätt, varmrätt och efterrätt ingår.

Min mans mat - strozzapreti med lax och sparris

När jag i går kväll kom hem efter en hel dags intensiv pralintillverkning, kan ni själva förstå hur underbart det var att få sätta sig till dukat bord och njuta av en vällagad måltid.
Min man hade svängt ihop en pastarätt enligt devisen att det enkla ofta är det goda. Ingredienserna är väl inte precis exakt uppmätta, men de ger en bra bild av hur han gick tillväga när han tillagade pastasåsen. Jag var mer än nöjd med denna lördagsmiddag.
Håll till godo!

Strozzapreti med lax och sparris
1 paket Zeta strozzapreti (500 gram)
600 gram lax
300 gram ICA's frysta sparris
2 vitlöksklyftor, rivna
1 msk smör
0,5 dl vitt vin
1,5 dl vispgrädde
0,5 fiskbuljongtärning
salt och peppar
1 tsk Maizena

Tillaga sparrisen enligt anvisningarna på paketet, men häll av vattnet medan den fortfarande är spänstig. Dela varje sparris i tre delar. Koka pastan efter anvisningarna på paketet. Pastasåsen tillagas medan pastan kokar, om alla ingredienser är förberedda.
Dela laxen i mindre kuber. Hetta upp smöret i en traktörpanna och låt vitlöken svettas en stund. Häll i vinet, och låt koka in helt lätt innan du häller över grädden.
När grädden börjar sjuda, lägger du i laxen. Lägg på locket, sänk värmen ordentligt, och låt laxen sjuda en knapp minut.
Vänd därefter laxbitarna försiktigt, och lägg sparrisbitarna ovanpå dem. Lägg på locket igen, och förtsätt tillagningen någon minut.
Tag några matskedar av vätskan och rör ut Maizenan. Häll denna blandning i pannan, blanda noggrant och försiktigt, och tag pannan från plattan. Servera med nykokt strozzapreti och generöst med parmesanost.

Till denna enkla men oerhört goda pastarätt drack vi
Dolce Vita Soave Borgoletto (nr 12502), en spritsig och syrligt frisk Soave som passade perfekt till måltiden. Dessutom är det ett ekologiskt vin.
Enligt min enkla mening dessutom ett mycket prisvärt sådant.

Choklad på längden och tvären

Kaffetryffel doppad i mörk choklad. Tack, Mia!

Kursen var jättebra. Vi fick handfasta tips, både om hur man skall tänka angående ingrediensernas proportioner och hur man lämpligast går till väga vid själva tillagningen. Vi fick även själva pröva på att temperera choklad
Mia Öhrn lät oss pröva på att laga fyra sinsemellan väldigt olika praliner:

Citrontryffel med blåa vallmofrön, doppad i vit choklad.

Mjölkchoklad- och cocostryffel doppad i mjölkchoklad och rullad i rostade cocosflingor och rostade, hackade hasselnötter.

Romtryffel på mörk ckoklad (pralinerna gjutna i mörk choklad i pralinformar)

Kaffetryffel på mörk choklad, doppad i mörk choklad (se ovan).

Vad kan jag säga om Mia Öhrn, som inte bara låter som ohöljt fjäsk? Hon har hållit dessa pralinkurser i åratal. Ändå förmedlar hon en sådan passion för choklad, genom sin pedagogiska begåvning, sin chosefria framtoning och smittande entusiasm. Det märktes verkligen att hon tycker det är roligt att vara kursledare.
En person dök inte upp på kursen, vilket ledde till att vi blev ojämna par. Jag grep chansen att få arbeta ensam. Inte för att jag är rädd för nya människor, utan helt enkelt därför att det var så skönt att få arbeta ensam och ostörd - i sanning en sällsynt lyx som fyrabarnmamma.
Mia servade mig, så att jag utan problem kunde vara hack i häl med de övriga deltagarna.
Jag fick med mig oväntat stora mängder choklad hem. "Tag med burkar", stod det i Medborgarskolans program. Det borde ha stått "Tag med stora burkar".

Jag kan inte annat än varmt rekomendera Mias pralinkurs!

Vit chokladglass ripplad med blåbärscoulis

Jag skall fatta mig mycket kort

Vit choklad och blåbär är riktigt bra kompisar. De gillar varandra, helt enkelt. De tycker om att umgås.
Att sjuda glasskrämen riktigt noggrant över vattenbad, som jag skrev förra veckan, är oöverträffligt om man eftersträvar en riktigt rund och fyllig glasskräm.
En lättsötad coulis av blåbär var en perfekt smaksättare, men jag kan säga att även halloncoulis eller björnbärscoulis hade fungerat alldeles utmärkt.
Egentligen skulle det räcka med fem ord för att beskriva familjens samlade bedömning av veckans fredagsglass:
Do try this at home!

Vit chokladglass ripplad med blåbärscoulis
5 äggulor
0,5 dl råsocker3 dl vispgrädde
3 dl gammaldags mjölk
1 krm ekologiskt vaniljpulver
200 gram vit choklad*

Gör som vanligt. Det vill säga, vispa äggulor och socker riktigt pösigt i en rostfri bunke. Under tiden hettar du upp grädde, mjölk och vaniljpulver i en kastrull. Bryt den vita chokladen i bitar, och låtr dem smälta ned i gräddmjölken. Häll sedan gräddmjölken över äggvispet, och blanda. Skölj ur kastrullen, och häll i ett par deciliter vatten. Ställ skålen på kastrullen, och vispa noga i glasssmeten medan den sjuder ovanpå vattenbadet.
Låt krämen svalna. Ställ den därefter att svälla och kylas ned i kylskåp ett par timmar; eller, ännnu hellre över natten.

Blåbärscoulis:
250 gram frysta blåbär
0,5 dl råsocker

Koka upp blåbär och socker till en sylt. Låt den svalna, och mixa den helt lätt med stavmixer. Passera genom en finmaskigf sil ned i en skål, och låt svalna i kylskåp

Ställ i en lämplig glassform i frysen. Kör glassmeten i glassmaskinen. Skopa ned glassen i den iskalla formen, och ringla blåbärscoulis över. Blanda de båda smakerna genom att försiktigt dra några snabba drag med en slickepott.
Ställ in glassen i frysen några timmar. Tag ut den cirka 10 minuter innan den skall serveras.

* Korrigering: Helena och Anne påpekade att jag glömt den vita chokladen i receptet...hade nog hjärnsläpp i går kväll efter min intensiva choklad-dag.

Fortbildning

I dag ser ni inte röken av mig här på bloggen.
Jag är på pralinkurs på Medborgarskolan med Mia Öhrn som kursledare. Hoppas bara att det inte är alltför basic. Må så vara att jag inte är något proffs, men jag har trots allt fuskat med praliner och tryffel i närmare tio år. Jag vill lära mig mer.
Säkert kommer jag få många konkreta tips på hur man rent praktiskt lättast bär sig åt för att lyckas, när man leker med choklad i köket. Det jag tillverkar får jag dessutom givetvis ta med mig hem.
En fördjupningskurs finns det, till råga på allt. Låter farligt.

Återkommer framåt kvällen med recept på vår fredagsglass, samt givetvis bildbevis på mina skapelser från kursen.

Bilderna är lånade från Medborgarskolan.

Vem skall laga maten?

Tack, men nej tack!

Aftonbladets Karin Ahlborg tycker att vi skall låta industrin laga maten. Varför då? Jo, därför att vi "varken har kokerskor eller hemmafruar längre".
Men snälla nån - inte kan vi väl bara kapitulera, för att vi lever i ett samhälle där de flesta förvärvsarbetar? Då får vi väl anpassa maten i så fall, och laga en pastasås i stället för att stå och trilla köttbullar en tisdagkväll.
Eller så kan man ju pröva på att planera. Präktigt - jag vet. Men medge att det ligger en hel del sanning i det?

Den där sortens resonemang gör mig mest illa till mods. Vi skall absolut ställa krav på industrin, och se till att få fram vettiga hel- och halvfabrikat.
I grund och botten anser jag ändå att en vuxen människa skall kunna klara av att laga ett mål mat en vardagskväll utan att få ett nervöst sammanbrott på kuppen.
Dessutom retar jag mig ofta på denna fixering vid att mat skall vara billigt. Priset är inte det viktigaste när jag handlar. Jo, jag är privilegierad i det avseendet, men jag tror samtidigt att det jämnar ut sig i längden. Av den enkla anledningen att vi aldrig köper hem hämtmat.
I stort sett aldrig äter ute (tyvärr).
Det tar tid att laga mat, helt enkelt därför att mat är en del av livet.
Livet tar tid.
De där 15 minuterna du sparar genom den där snabba färdiglagade maträtten - vad skall du använda dem till?

Återbloggning och note to self

I går blev det hemkokt ärtsoppa igen, och om det kan jag inte säga annat än att det är och förblir en av mina absoluta favoriträtter, om vi talar om svensk husmanskost.
Att soppan dessutom kokades med en stor, fin och lättrimmad fläsklägg av Nibble gårdsgris från Sandströms (de borde snart börja sponsra mig, så mycket reklam som jag gör!) gjorde verkligen inte saken sämre.
Det här är barndomsmat för mig, och samtidigt så tidlöst - nostalgi och nutid i skön förening.
Men jag måste fråga - hur sjutton kan det över huvud taget löna sig att odla gula ärtor, när ett kilo torkade kostar omkring fem kronor att köpa? Det måste vara något av det billigaste man kan äta?

Note to self: Jag skall se till att framledes alltid koka ärtsoppa på detta vis. Det är oslagbart.

Sofias Exkursioner - nu på Taffel

Jag följer så hysteriskt många matbloggar att jag varit tvungen att lägga in dem på hela tre sidor på Netvibes.

Sofias välskrivna blogg är en av alla dessa. Varför jag inte länkat till henne härifrån bloggen, kan väl endast förklaras med hjärnsläpp?

I vilket fall var det en riktigt glad överaskning att upptäcka att Sofia nu bloggar på Taffel. Det känns verkligen helt rätt - hon passar där!

Titta även gärna in på vad som väl nu får kallas för "gamla" Exkursioner.

Korv-lycka

I DN's söndagsdel kunde man läsa om den trevliga korvfabriken och butiken Taylor & Jones på Kungsholmen, som jag ännu inte kommit mig iväg för att besöka. Detta trots att Isobel Hadley-Kamptz skrev om dem på Taffel redan i april förra året.

Nu stod jag trots allt inte helt rådlös när jag ville köpa god korv. Jag begav mig till Sandströms, och införskaffade deras hemlagade salsiccia.
I kväll skall den få utgöra basen i vad jag hoppas blir en riktigt delikat pastarätt.
Fredagslyx? Absolut.

Men - ett besök på ovan nämnda korvbutik hägrar alltjämt.
Jag tror jag får planera in en liten kulinarisk stadspromenad nästa vecka, men stopp för inköp på ett antal trevliga ställen.
Någon som har några trevliga tips? Cajsa Warg, såklart och , Matdistriktet, för efter att ha läst Matälskaren Lisas lyriska artikel i höstas är jag mycket nyfiken. Matbruket? Om man skall prata om vanliga mataffärer, så lär ju Coop Konsum Hornstull och Zinken enligt de boende i närområdena vara sällsynt välsorterade?

Tillåter mig att sväva ut lite i tankarna...
Den typen av kulinariska utflykter ägnade jag och mannen oss ofta åt förr i tiden, IB - innan barnen.
Önskedrömmen vore så klart att det hade funnits en helt fantastisk och välsorterad butik alldeles i grannskapet, på gångavstång.
Vi är i stället hänvisade till den - på sitt sätt - alldeles makalösa butiken ICA Kvantum Bea i Svedmyra. Makalös, därför att man på deras bottenvåning i källaren verkligen kan hitta allt. Barnkalaspresenter, köksredskap, lampor, hemelektronik och kontorsvaror.
Samtidigt är butiken erbarmligt dålig på att ge det där lilla extra i termer av personlig service, eller att ta in specifika varor som kunden saknar. Min vän Lena blev mer eller mindre utskälld när hon frågade efter Godmorgon Nypressad apelsinjuice. Killen som har hand om juicedisken tyckte att hon kunde köpa någon annan av de fyrtiosjutton juicesorterna i stället...

Det är en ren lyx att så här i sluttampen av mitt livs sista föräldraledighet (var bara tvungen att skriva det igen) sitta och fundera på vilka butiker jag skall besöka under en liten stillsam stads-exkursion.
Någon brödbutik borde jag så klart slänga in också. Vad säger du, Rebecca? Efter dina goda recensioner vore det kanske dags för ett besök på Brunkebergs Bageri?

Ugnsrostad potatis med sardeller, rödlök, vitlök och parmesan

Receptidén till denna välsmakande potatisanrättning tror jag vi hittade i Elle mat och vin - på den tiden då tidningen i fråga fortfarande hette Elle á la carte.
Vi föråt oss på rätten i fråga för några år sedan, och lyckades dessutom förstöra den vid ett tillfälle genom att använda mjölig potatis, och tillaga en för stor mängd i en för liten form.
Mycket klantigt och onödigt.

I vilket fall - det här är god mat. Rödlök, vitlök och tydlig sälta från sardellerna. Den som inte tycker om sardeller kan så klart hoppa över dessa - eller varför inte tillsätta goda oliver mot slutet av tillagningen? Egentligen passar potatisarna kanske bättre framåt våren.
Jag skulle vilja pröva att tillaga färskpotatisar i foliepaket på grillen med dessa smaksättare. Det får jag återkomma till i sommar, på landet.
Förra fredagen blev potatisen god kamrat med ugnsstekta kycklingar kryddade med timjan och vitlök, samt salladen på flageoletbönor, avokado och fänkål.

Ugnsrostad potatis med sardeller, rödlök, vitlök och parmesan
1 kilo fast potatis
2 rödlökar
tio vitlöksklyftor
6 raka sardeller (eller efter smak
Maldon-salt, nystöt svartpeppar
1 dl finriven parmesan
generöst med olivolja

Sätt ugnen på 200 grader. Skala potatisarna, och skiva dem centimetertjockt. Häll en rejäl skvätt olivolja i en ugnsform, och blanda potatisarna med oljan. Salta och peppra. Ställ in i ugnen i 10 minuter så att de får ett försprång. Under tiden skär du rödlöken i lite halvtjocka klyftor, och skala vitlöksklyftorna. Ta ut formen ur ugnen. Blanda ned rödlök, vitlök och sardeller.
Ställ in formen i ugnen igen i ytterligare cirka 30 minuter, givetvis beroende på potatisarnas beskaffenhet. Rör runt i formen emellanåt. Vid behov kan man täcka över fdormen med alufolie mot slutet. Det gjorde jag, som tillagade potatisarna i varmluftsugn parallellet med två kycklingar.
Den rivna parmesanen blandar du ned när potatisarna är färdiga.

Jag blev alldeles lycklig när allt var uttaget ur ugnen, och dofterna slog emot mig. Varför har vi inte lagat dessa potatisar på så länge? Kycklingarna vresar glatt och ogenerat i bakgrunden.

Allt mitt är ditt...

Bilden är lånad från Kungliga Bibliotekets hemsida.

...men - äras den som äras bör. Matälskaren har skrivit ett mycket läsvärt inlägg som bland annat handlar om vad ett recept egentligen är värt, i dessa tider av upphovsrättsliga bataljer. Det är ganska ledsam läsning.
Personligen tycker jag väldigt illa om när man använder sig av ett recept utan att ange varifrån det kommer, eller varifrån man hämtat sin inspiration. Jag syftar då givetvis på när det existerar ett fysiskt recept, eller när man själv vet med sig om varifrån inspirationen kommer.

Vi är nog alla medvetna om att ingenting är nytt under solen. Eller - i varje fall nästan ingenting. Givetvis har någon någonstans lagat något som är nästan likadant eller väldigt likt det jag själv lagar. Det gör ju inte på minsta vis min mat mindre värd eller mindre god.
Att kunna tipsa om exempelvis en bra bok, en fantastisk kock eller en inspirerande matskribent är fantastiskt givande. Själva syftet med att matblogga är ju faktiskt att dela med sig. Om jag inte hade velat visa hela världen vad det är jag lagar, så hade jag nöjt mig med att skriva ned recepten i en privat mapp. Samtidigt skulle jag bli mycket besviken om jag skulle hitta ett av mina recept någon annanstans.

Det finns en ganska högt rankad matblogg på Bloggtoppen, vars hela koncept är att publicera andras recept. Stora delar av den bloggen saknar helt källhänvisningar.
Nu har bloggaren sedan några månader skärpt till sig, och anger i stort sett alltid varifrån recepten hämtats. Jag erkänner villigt att jag varit inne och kommenterat och uppmanat till denna förändring.

Lite lätt besatt av kött? Tomat- och fetaostfylld lövbiff med vispat örtsmör och ugnsbakade potatishalvor

Jag hade tillgång till fint kött, och fortfarande de läckra bilderna och recepten från Jens Linders lövbiffs-special i DN för några veckor sedan i färskt minne på näthinnan. Då var det inte särskilt svårt att ta beslutet att bjuda på fyllda lövbiffar till lördagsmiddag.
Mina kära föräldrar är de mest matglada och och entusiastiska matgäster man kan tänka sig. I deras närvaro uppför sig dessutom barnen som små änglar, av pur lucka över att mormor och morfar är på besök.
Vi hade en mycket trevlig middag i lördags, då menyn inleddes med snittarna med röra på rökt lax och avslutades med choklad-panna cotta. Däremellan njöt vi av en middag som kändes minst sagt aningen retro - men ack, så god.
Smaksatt smör är gravt underskattat som tillbehör, och just kombinationen av basilika och vitlök är jag särskilt svag för. När smöret dessutom vispas och blir alldeles fluddigt - då är njutningen total.

Lövbiffar fyllda med fetaost och soltorkade tomater
Fyllning:
150 gram fetaost
50 gram soltorkade tomater, mycket finhackade
2-3 msk vispgrädde

Blanda samtliga ingredienser till en smidig smet.
Fyllningen räckte med god marginal till drygt 800 gram lövbiff av innanlår, vilket i vårt fall motsvarade elva skivor. Jag kryddade biffarna med salt och nymald vitpeppar, och kluttade därefter dit rejäla klickar av fullningen. Biffarna veks ihop, och stektes sedan snabbt i gjutjärnspannan, på hög värme och i generöst med smör. Gör inte misstaget att steka lövbiff för länge, då blir de ju bara till trista skosulor.
Jag lade så klart lite alufolie över uppläggningsfatet, för att hålla värmen på de färdigstekta biffarna.

Basilika- och vitlökssmör
125 gram smör, rumstempererat
1 dl basilikablad, packade
2 vitlöksklyftor
flingsalt

Finhacka basilikabladen, och blanda dem och vitlöken med den rumsvarma smöret. Vispa sedan smöret luftigt med hjälp av en elvisp. Smaka av med flingsalt. Om du förbereder detta och förvarar smöret i kylskåpet - glöm inte att plocka fram det åtminstone 20 minuter innan maten skall serveras, så att det är mjukt och fluffigt.

Jag serverade halva, ugnsbakade potatisar som tillbehör. De är så löjligt enkla att göra, men jag beskriver ändå hur jag gick til väga. Jag sköljde och halverade ekologiska, fasta potatisar, och lade dem med snittytrorna upp i en ugnsform som jag smort med rapsolja. Därefter ringlade jag mer olja över potatisarna, och strödde på flingsalt.
Potatishalvorna ugnsbakades i ugn på 200 grader i cirka 40 minuter, men det beror såklart på potatissort och potatisarnas storlek.
Otroligt gott, och mäkta populärt hos barnen.

Valet av vin föll på
Valle Reale (nr 2355), ett vin som visade sig passa alldeles otroligt bra till de smaker som ingick i just den här måltiden.

Nigel Slaters curry om igen - lax och broccoli

Jag skrev ju att det är genialt att ha sin alldeles egna, hemgjorda gröna currypasta i frysen! I dag var det en liten magisk påse som tillsammans med lax och broccoli blev en alldeles fantastiskt god middag för hela familjen.
Tack vare den färdiga pastan tillagades vår curry samtidigt som riset kokade. Det kan kanske tyckas märkligt, men vi föredrar basmatiris som tillbehör.
Om det var någon som inte förstod curryns storhet senast jag skrev om den, kanske jag lyckas frälsa fler personer med denna enkla och snabba måltid.

Nästa gång jag gör currypasta (och det blir mycket snart) kommer jag - garanterat - att göra dubbel sats.

Grön curry med lax och broccoli
600 gram laxfilé i stora kuber
400 gram färsk broccoli i buketter
rapsolja
0,5 sats av Nigel Slaters green curry paste
1 burk Kung Markattas cocosmjölk
1 msk fisksås
saften av 0,5 lime
1 hönsbuljongtärning

Hetta upp rapsolja i en gjutjärnsstekpanna. Fräs broccolin ett par minuter. Häll sedan över cocosmjölken, pressa över limesaft och häll i fisksåsen. Blanda ned currypastan och lös buljingtärningen i såsen. Låt broccolibuketterna koka någon minut. Tillsätt därefter laxkuberna, och sänk värmen. Låt såsen småputtra tills laxen klar och broccolin är klara.

När du tycker de är klara - ja, det är så klart en smaksak. Jag kände inte för al dente-broccoli i kväll, som synes av bilderna.