Planer inför påsken

Bilden är lånad.

Veckan som gick präglades i hög grad av sjukdom. Det blev inte mycket mat lagad, och det som lagades är inget som jag inte redan skrivit om. Nu har jag tillbringat en mycket lugn och skön helg på landet med familjen, och ser fram emot att planera inför den stundande påskhelgen.

Alla har olika traditioner, men många är överens om att det skönaste med påskhelgen är att den inte är lika full av förpliktelser som julen. I vårt fall firas påsken på landet. Detta innebär inte på minsta vis att mathållningen blir frugal. Vårt kök på landet är sannolikt mer välutrustat än många kök i åretruntboenden. Det gäller bara att bestämma sig för vad vi ska äta, och vad jag ska laga och baka.

På långfredagen inleder vi påsken med att äta min mammas mandeltårta. I år ska jag pröva att göra två, tunnare mandelbottnar, och breda den goda äggkrämen både mellan dessa och överst. På långfredagen äter vi också påskbordet, där nubbesalladen är självklar.
På påskafton äter vi sedan några år tillbaka gärna smørrebrød till lunch. På kvällen serveras alltid lamm. Jag har inte riktigt bestämt vilken del av lammet vi ska smaska på i år, eller hur den ska tilagas.
Förra året åt vi grillad lammytterfilé. Jag minns att påskaftonen bjöd på rena rama försommarvärmen. Det lär vi nog inte kunna njuta av i år, dessvärre. Gräsmattan på vårt lantställe är fortfarande täckt av ett tjockt snötäcke.

Påskaftons dessert ska, tycker jag, traditionsenligt huvudsakligen bestå av choklad. Förra året bakade jag en mäktig, tung och nästan bitter fransk chokladtårta. Hur det blir i år har jag ännu inte helt bestämt.

Det blir, om inget oförutsett sätter käppar i hjulet för mig, två nya inslag på årets påskbuffé. Jag rotade fram min CD med recept från presslunchen med Adam Aamann förra våren. Nu har jag ett recept på paté på karré samt en hønsesallat som jag minns som helt otroligt goda.
Min önskan är att tiden ska räcka till för mig att med inspiration från dessa recept skapa vad som förhoppningsvis kan bli två nya klassiker på påskbordet.
Håll tummarna för mig.

Ge mig ert London!

Bilden är lånad.

Sista helgen i april reser jag och min man till London över en långhelg. Nota bene: vi reser utan barn. Detta är möjligt tack vare att mina fantastiska föräldrar ställer upp som barnvakt. Det är stort; inte alla mor- eller farföräldrar hade ställt upp på att passa fyra barn i åldrarna mellan 7,5 och 2 år i fyra dagar och tre nätter.

När vi väl är på plats i London vill vi så klart ägna oss åt shoppning i sådana butiker som vi saknar i Sverige, men givetvis också åt att äta och dricka. Som på beställning fullkomligt sprutar just nu både Anna Billing och Lisa Förare Winblad ur sig fina London-tips; den förstnämnda för att hon var där för några veckor sedan, den senare för att hon är där just nu. Jag kan inte vara annat än lycklig över dessa tillskott till min lista över butiker och matställen väl värda ett besök. Trots detta vill jag vända mig till er, mina kära läsare, med uppmaningen:

Ge mig ert London!

En omöjlig önskan, kan hända; staden är ju så stor, och det finns gränser för hur mycket tid jag är villig att lägga på transporter. Vi kommer att bo mycket centralt, mitt på Oxford Street.
Jag skulle vara hemskt tacksam om ni ville dela med er av de fantastiska tips som säkert många av er sitter på.

I nuläget har jag redan följande fina tips på min lista:

Borough Market
Brindisa
Monmouth Coffee Co.
Neal´s Yard Dairy
Côte Restaurants
Needoo's Grill
Tayyabs
Barshu Restaurant
Ottolenghi
Books for Cooks (så klart!)
Raouls
Fifteen
The River Café
La Fromagerie
Hix
Ba Shan
Fakhreldine

.....ja, och så alla fantastiska tips som jag ännu inte fått, men som kommer nu. Eller hur?

Drottningripplad vaniljglass i mandelflarnssskål

Den här ganska omoderna, men härliga efterrätten bjöd jag på för ett par veckor seda,n när vi hade goda vänner på middag. När jag var lite hände det ibland att min mamma gjorde skålar av havreflarn. Personligen tycker jag att mandelflarn är strået vassare.

Det är väldigt enkelt att göra sådana här skålar. Det enda man behöver tänka på är att inte göra misstaget att klicka för generöst av smeten på bakplåtspappret. Då kan det hända att alltsamman flyter ihop till ett enda stort, läckert flak. Men, inte ens då är loppet kört. När flaket varit ute ur ugnen några minuter, och svalnat och stelnat en aning men fortfarande är elastiskt, kan man faktiskt skära ut rundlar ur det med en vass kniv.

Jag vet vad jag talar om, för det var precis detta som hände mig denna gång vid mitt första försök. Vid andra försöket var jag mindre generös med smeten när jag formade rundlar, och fick då cirkelformade flarn som jag lätt och mjukt kunde kupa runt lagom stora skåler.

Mandelflarn
150 gram mandelflarn
1,5 dl ekologiskt rörsocker
1,5 msk sirap
3 msk vispgrädde
3 msk vetemjöl
150 gram smör
1 nypa flingsalt

Sätt ugnen på 150 grader. Blanda alla ingredienser i en kastrull och låt dem småputtra försiktigt. Klicka sedan ut rågade matskedar av smetyen på bakpåtsåaåer, och plata till klickarna så mycket det går.
Grädda i 8-10 minuter i nedre delen av ugnen. Om du vill göra skålar, låter du flarnen svalna nåfra minuter tills de håller ihop att lyftas av en stekspade, men fortfarande är muka och formbara. Lägg dem över uppochnedvända skålar, och kupa dem mjukt över dessa med hjälp av din hand. Låt dem sedan svalna och stelna ovanpå skålarna.

Vaniljglass ripplad
med drottningcoulis
4 dl vispgrädde
4 dl gammaldags mjölk
1 vanilkstång
6 äggulor
1,5 dl råsocker

Hetta upp grädde, mjölk och urskparad vaniljstång i en kastrull. Vispa under tiden äggulor och socker mycket pösigt. Blanda sedan ned gräddmjölken i äggvispet, och sjud därefter böandningen över vattenbad tills den ändrar karaktör och tjocknar.
Kyl ned krämen, och låt den gärna stå och sväla i kylskåp över natten.

Drottningcoulis
250 gram hallon och blåbär
1 dl råsocker

Koka ihop bären med sockret til en inte alltför lös sylt. Häll alltsamman i en sil, och pressa alltsamman genom silen så att endast kärnorna återtsår. Om coulin känns för lös, häller du bara tillbaka den och låter den reducera lite med. Låt den sedan svalna, och förvara i kylskåp.
Ställ en lämplig form i frysen, och kör sedan glasskrämen i glassmaskin. Rippla drottningcoulis i botten av den frysta formen, stjälp glassen över, och rippla därefter resten av coulin över. Kyl ned några timmar.

Tag fram glassen en kvart innman du ska börja forma den till kulor. Doppa en glasskopa i kokhett vatten, och forma sedan vackra kulor som du placerar i dina rånskålar.

Tranbärscumberlandsås till patén

På tok för sent kom jag i fredags på att jag ville ha cumberlandsås till patén. Jag hade faktiskt detta till trots lyckats med mitt projekt, om det inte hade varit för att jag avstod från arrowrot vid första försöket. Av oklar anledning trodde jag att såsen skulle stelna till rätt konsistens utan detta tillskott. Jag lagade till den, panikkylde den sedan i frysen, och när det var dags att sätta sig till bords hade den faktiskt mot alla odds uppnått rätt temperatur - men alltså inte rätt konsistens. Lite snöpligt, måste medges. Det var bara att värma på såsen på nytt, och duka fram andra till behör såsom cornichonger och syltlök.

Som tur är blev det paté över från fredagen. Vi åt faktiskt paté till middag även i går söndag. Alla i familjen utom den trumpne treochetthalvåringen tyckte att detta var det godaste vi ätit på mycket länge.

Tranbärscumberlandsås
225 gram tranbärsgelé
saft och fint rivet skal av en citron
0,5 tsk finriven färsk ingefära
1 tsk Colemans senapspulver
2 msk matlagningscognac (Eau de Vie)
1 tsk arrowrot

Blanda ala ingredienser utom arrowroten och hetta upp dem i en kastrull. Rör i gelen så att den smälter ned i vätskan. Sikta över arrowroten under omrörning.
Låt såsen kallna, och förvara den sedan i kylskåp. Jag skulle tippa att den lätt håller i ett par veckor.

Marinad till kyckling (barnsligt enkel, löjligt god)

Vi har ätit väldigt lite kyckling på sistone. Härom veckan slängde jag ihop en marinad till kycklingben, som var väldigt enkelt men samtidigt så otroligt god att jag bara måste dela med mig av den.
Vare sig kinesis soja eller sweet chilisås är ingredienser jag vanligtvis använder, men flaskorna finns ändå alltid skafferiet.

Reglera mängden sambal oelek både efter hur stark du förerar din kyckling, och hur nyöppnad burken är. Min dos på två teskedar var det sista i botten på en inte alldeles ny burk. Då är det alltid lite svagare styrka, enligt min erfarenhet, och marinaden fick ändå en påtaglig hetta.

Vi åt kycklingen tillsammans med ris och en blandad bönsallad. Jag valde också att vispa ur pannan med hälften vispgrädde och hälften crème fraishe. På så vis kom även de goda safterna från kycklingen till användnikng.

Enkel marinad till kycklingben
1,8 kilo kycklingben
0,5 dl kinesisk soja
1 dl sweet chilisås
1 dl olivolja
4 vitlöksklyftor, rivna
1-2 msk tsk sambal oelek (dvs efter önskad syrka)
1 tsk salt
svartpeppar på känn

Rör ihop ingredienserna till marinaden i en rymlig bunke, eller i dubbla plastpåsar, beriend epå hur du föredrar att marinera. Jag valde en bunke. I den lade jag sedan ned kycklingbenen, och blandade dem väl så att marinaden jämnt fördelade sig över bitarna.
Kycklingbenen fick marinera i en timma, och jag rörde runt bland dem vid ett par tillfällen under tiden.

Lägg kycklingbenen på ett galler över en form. Ställ formen i nedre delen av ugnen, och tillaga på 200 grader varmluft med grill. Vänd kycklingbenen efter cirka femton minuter, så att de blir jämnt tillagade.

Paté på kycklinglever och fläskfärs med cognac och kaljohanssvamp

Vi har frossat i goda korvar många fredagar den här vintern. Förra veckan bröt vi trenden, och njöt av hembakad surdegspizza med mozzarella och charkuterier. Inför denna fredag uttryckte min man en önskan om paté. Hemlagad paté med surdegsbröd, syltlök och cornichoner. Kanske lite cumberland därtill? Jag nappade ganska omedelbart.

Först funderade jag på att rota fram receptet på Adam Aamanns paté på fläskkarré (som jag smakade förra våren, och har på en CD någonstans), men tiden räckte inte riktigt till.
Det kommer fler tillfällen. I kväll blev det i stället en paté på kycklinglever och fläskfärs som smaksattes med cognac (eller närmare bestämt Eau de Vie) och torkad karljohanssvamp. Löftesrika smakkombinationer, helt klart. Kanske kan det blir tema fredagspaté här framöver?

Jag korrigerade proportionerna en aning utifrån julens recept på paté. Där var jag nöjd med smaken, men kände i efterhand att konsistensen kanske kunde utvecklas en smula. Doften från smeten var vad man brukar kalla förförisk, trots associationer till köttsmoothie. Smaken på den färdiga patén var god; mycket god. Detta är den bästa patén hittills. Jag tog det försiktigt med karljohanssvampen; kunde kanske tagit mer, men tycker ibland att den kan bli lite dominant.

Paté är för övrigt det perfekta fredagsmyset, och desutom riktigt barnvänlig mat. Våra barn älskar paté, och de är nog så kräsna med annan mat, så jag koketterar inte det minsta med att ha närt små gourmeter vid min barm.
Laga som jag en paté på torsdagskvällen, baka surdegsbaguetter på fredag, och komplettera med en hemlagad tranbärscumberlandsås (recept kommer) - eller köp bröd och sås, om du inte är lika insnöad som jag. Korka sedan upp en flaska
Château de Seguin (nr 3958)
- och njut av att det är fredag

Fredagspaté
2-3 schalottenlökar, beroende på storlek
2 vitlöksklyftor
1 ägg
0,5 dl eau de vie (matlagningscognac)
0,5 dl vispgrädde
500 fläskfärs
450 gram kycklinglever
0,5 dl torkad karljohanssvamp, blötlagd
2 tsk salt
svartpeppar

Sätt ugnen på 175 grader. Hacka schalottenlökarna grovt, och riv vitlöksklyftorna. Mixa dem med ägget. Mixa sedan i grädde, cognac och blötlagd svamp.
Putsa kycklinglevern; detta gör du enligt mig enklast med en kökssax. Mixa levern med övriga ingredienser. Tillsätt salt, och svartpepparn lite på känn. Lägg i fläskfärsen lite i taget, och mixa ned den.
Smöra din tjusiga patéform (alternativt en annan, för ändamålet lämplig avlång form), och häll i smeten. Släta till den med en slickepott. Lägg på locket, och ställ in i ugnen för en timmas tillagning.

Matminne från ett svunnet 80-tal

Lånad bild.

Som somliga av er kanske uppmärksammar är det Food Trend Blog Week den här veckan. Det är ett initiativ från Ridderheimsrapporten. I förmiddags läste jag detta inlägg hos Kari - Recept o Maten, och fick plötsligt en oerhört tydlig minnesbild från barndomen, närmare bestämt från mitten av åttiotalet.
Minns ni när de färska champinjonerna på allvar dök upp i mataffärerna? Minns ni hur lyxigt och nästintill exotiskt det kändes att kunna köpa färsk svamp? Burkchampinjonerna hade varit ett självklart inslag i kosthållningen i min familj. En av mina absoluta favoriträtter som barn var mammas champinjionstuvning, hälld över två rostade, Lätt och Lagom-bestrukna (hej, mitt åttiotal) skivor vitt formbröd. Det var (med undantag för de heliga kantarellerna) den yttersta formen av sublim njutning för mig. Men, som sagt - så kom de färska champinjonerna i i mitt liv.

Jag vill minnas att det förekom lockpriser på just champinjoner. 1,50 kilot - eller sviker minnet mig? Vi köpte i varje fall hem säckvis, mina föräldrar och jag. Stod sedan och skar dem i skivor, stekte (i margarin, skam sägandes), kryddade med salt och vitpeppar och skvätte grädde över. Avnjöt med rostat bröd. Frossade.

Detta var en delikatess. De färska champinjonernas intåg var för oss inget mindre än en kulinarisk revolution. Det är otroligt att föreställa sig i dag, när dessa svampar känns ungefär lika upphetsande som bakpotatisar eller bifftomater.
Så mycket har hänt i matbutikerna och i våra kök sedan åttiotalet. Jag skulle önska att jag kunde göra en tidsresa tillbaka och se hur det var. Så nära i tiden, men ändå ett helt annat liv.

Jag undrar självklart vad jag kommer att se tillbaka på om tjugo-tjugofem år, med samma reflektioner som jag nu ser tillbaka på champinjonerna? Jag kan inte komma på något på rak arm. Den som lever får se, helt enkelt.

Bolognese extra allt

Inte den första versionen; definitivt inte den sista, men helt klart den bästa just nu, enligt min mening. En sådan här sats räcker till både en bolognesemiddag, en lasagne och ett par luncher; åtminstone hemma hos oss.

Nästa gång ska jag pröva att ha i en del fläskfärs också. Men att köpa blandfärs - så långt sträcker jag mig inte. Om det ska blandas, så vill jag göra det själv. Det ska vara rätt proportioner.

Nu är detta ett bloggämne gammalt som gatan, för det finns tusentals varianter på köttfärssås/bolognese/vad man nu vill kalla det. Det enda jag vill säga är att denna rätt aldrig kan bli snabbmat. Den är per definition ett långkok. Inget man "slänger ihop på en kvart" (eller hur lång tid det nu är det påstås att folk lägger ned på matlagning på vardagar).
Om det är något snabbt man vill åt, då ska man laga något annat.

Bolognese extra allt
olivolja
1 gul lök
1 morot
1 selleristjälk
4 vitlöksklyftor
1 kilo nötfärs
200 gram rökt sidfläsk, fint tärnat
200 gram kycklinglever, putsad och hackad
2 lagerblad
1 msk nystötta fänkålsfrön
5 sardellfiléer
2 dl rödvin
2 burkar Mutti krossade tomater
2 msk Mutti trippelkoncentrerad tomatpuré
salt och svartpeppar
råsocker

Hacka löken, tärna moroten och sellerin. Riv vitlöken. Hetta upp olivolja i en gjutjärnsstekpanna, och stek grönsakerna på medelvärme tills de mjuknat. För över dem till en emaljerad gjutjärnsgryta. idigt som du finfördelar den med en gaffel.
Fräs sedan tärnat sidfläsk på ganska hög värme, tills de små kuberna börjar få fin färg. Lägg de, i grytan, tillsätt olja i stekpannan, och fräs levern samt.
Häll mer olja i stekpannan, öka på värmen, och fräs färsen i omgångar. Lägg ned den i grytan; tillsätt lagerblad, fänkål och sardeller. Häll över vin, tomatkonserv och tomatpuré. Krydda med salt, svartpeppar och strö över råsocker. Lägg på locket, och koka upp. Låt sedan småkoka på låg värme i ett par, tre timmar. Tag av locket mot slutet av tillagningen och låt såsen reducera.

Jag har även prövat att långlaga bolognese på 80 grader, över dagen (närmare tio timmar). Jag kan meddela att det fungerar alldeles utmärkt, men att bolognesen så klart behöver få reducera en aning på spisen för att inte vara för lös. Om man gör så, har man faktiskt en femtonminutersmiddag.
Eller möjligen en tjugominutersmiddag; man måste ju koka upp pastavatten, koka pastan och duka bordet innan det är dags att äta.

Den goda räkmoussen, och en ursäkt

Jag hittade ett recept på räkmousse på Tasteline för ett par år sedan. Receptet hade helt klart potential, men behövde i mitt tycke några ordentliga förändringar. Smaksättningarna var alldeles för snålt tilltagna; det behövdes kort sagt mer av allt. Blotta tanken på att som i Tasteline-varianten blanda ned löjrom i en sådan här mousse, ter sig för mig rent ut sagt blasfemisk. När de i mitt tycke nödvändiga förbättringarna väl var genomförda, resulterade de i en fantastiskt god, lättlagad och snygg räkmousse.

I höstas träffade jag några gamla kursare och vänner för en trevlig eftermiddag och kväll med god mat och vin. Jag hade föreslagit denna räkmousse som förrätt. Men, något hände i planeringen, och jag trodde lite väl självsäkert att jag skulle kunna laga moussen utan recept. Varför jag inte helt enkelt tog med mig receptet, det kan jag inte svara på. Förmodligen var jag alldeles överdrivet avslappnad av att vara tillfälligt barnfri.
För att inte historien ska bli alltför långrandig, så går jag inte in på några detaljer, utan vill bara erkänna att jag lagade en förrätt som faktiskt inte var mycket att hänga i julgranen. Inte alls.
Jag lovar er, AK, M, L och J, att jag kommer att laga den riktiga moussen åt er, någon gång i framtiden. Det där vi åt den där trevliga kvällen i november, det kan ni väl vara snälla och glömma bort?

I lördags hade vi goda vännerna A och M och deras flickor på middag. De råkade faktiskt vara våra middagsgäster första gången jag lagade moussen, och jag vet att de är precis lika förtjusta i den som vi är. Den är helt enkelt den perfekta starten på vilken middag som helst.

Den goda räkmoussen (4 portioner)
2 dl créme fraische
1,5 dl vispgrädde
2 msk hackad dill
2 msk hackad gräslök
2 msk finriven, färsk pepparrot
1 burk ishavsrom
salt och svartpeppar
1 msk citronsaft
700 gram frysta räkor (tinade och skalade)
2 gelatinblad

dill, gräslök och pepparrot till garnering

Lägg gelatinbladen i blöt i generöst med vatten. Skala de tinade räkorna. Plocka undan 5-6 stycken per portion av de snyggaste räkorna, och spara dem till gareringen. Blanda créme fraische, grädde (inte vispad), dill, gräslök och pepparrot. Hacka räkorna grovt, och blanda ned dem tillsammans med ishavsrommen. Smaka av med salt och svartpeppar.
Smält gelatinbladen med någon matsked vatten i en kastrull, och blanda sedan snabbt ned dem i moussen. Fördela den i fyra glas eller skålar. Ställ dem i kylskåpet i minst två timmar.
Tag fram dem strax innan serveringen, och dekorera med räkor, dillkvistar, finskuren gräslök och pepparrotsrasp.

Korv-kompisar, del III - en återbloggning

Det är dags att rikta ljuset mot en gammal favorit, som var bortglömd en period, men som återuptäcktes här hemma för drygt ett år sedan. Den känns så självklar, och smakerna fungerar så väl tillsammans. Ungsrostad potatis med sardeller, rödlök, vitlök och parmesan är en grymt god potatisrätt, och inte minst i mitt tycke ett fullvärdigt alternativ till potatisgratäng. Jag menar det verkligen. Gratäng i all ära, det är makalöst gott, men låt oss vara ärliga och säga att det inte alltid passar till allt som det serveras med.

Just vid detta tillfäller blev denna potatiskombo en korv-kompis. Den serverades till fyra olika sorters fläskkorvar från....Taylors and Jones, vad annars?

Vad gäller sardeller, då måste jag vara tråkig och dissa Zetas. Gillar inte doften, och smaken kunde vara betydligt bättre. Jag köper ett märke som heter Caber, som jag är väldigt nöjd med, och eftersom sardellerna är så viktiga i denna rätt, så gäller det verkligen att de håller hög kvalitet.

Ugnsrostad potatis med
sardeller, rödlök,
vitlök och parmesan
1 kilo mjölig potatis
2 rödlökar
10 vitlöksklyftor
6 sardellfiléer
olivolja
salt och svartpeppar
1 dl riven parmesanost

Sätt ugnen på 200 grader. Skala potatisen och skiva den i 3-4 millimeter tjocka skivor; gärna på en mandolin. Skala rödlöken och klyfta den. Skala vitlöksklyftorna. Olja enugnsfast form och blanda alltsamman i den. Finfördela gärna sardellfiléerna med finrarna. Salta och peppra.
Tillaga i ugnen i cirka 30 minuter; rör om vid ett par tillfällen. Parmesanen strör du äver när potatisen är klar och tas ut ur ugnen.

"Hej, jag heter Annika, och jag är fänkålsberoende"

Var är det där?, undrar ni kanske, när ni tittar på bilden.
"Det är ugnskokt torskfilé med fänkål och purjo; Ricard, grädde och citronsaft. Och det är faktiskt precis så gott som det låter!"

Fisken gömmer sig. Bilden gör verkligen inte fisken rättvisa. Det som ser ut som en bleksiktig kålpudding, eller en hög med gräddkokt, strimlad vitkål, är i själva verket en otrolig, ja, en fantastisk fiskrätt. Jag fick verkligen till det bra, i går kväll. Det var en så skön känsla, när inspirationen kom tillbaka till mig på allvar, under eftermiddagshetsen på ICA (igen, jag vet, fortfarande dålig planering; det är en sådan vecka, helt enkelt).

Vad var det då som var så märkvärdigt med den här måltiden? Jo, det var kontrasterna. Fisken ugnskoktes varsamt, och hade spänsten kvar. Fänkålen strimlades lövtunnt på mandolinen, och smörfrästes på låg värme med purjho och vitlök. En rejäl slatt Ricard fick koka in, och sedan tillsattes grädde, citronsaft, vitpeppar och salt. Det hela sjöd under lock en stund, och hälldes sedan över fisken. Därefter skötte ugnen tillagningen.
Fänkålen hade kvar sin spänst, såsen späddes av fisksafterna, och resultatet blev en rätt som lyckades vara både fänkålsstinn och mild på en och samma gång.

Jag skulle inte dra mig för att kalla rätten för elegant. Det här kan man bjuda på till fest, lika väl som till onsdagsmiddag.
Jag är helt enkelt mycket nöjd.

Fänkålstorsk, helt enkelt
800 gram torskfilé
smör
salt och vitpeppar
200 gram tunnt strimlad fänkål
150 gram tunnt strimlad purjolök
2 vitlöksklyftor, rivna
smör
0,5 dl Ricard (eller Pastis)
3 dl vispgrädde
3 msk citronsaft (eller efter smak)
salt och vitpeppar

Sätt ugnen på 175 grader. Byxa filéerna, salta och peppra dem på ömse sidor, och lägg dem i en smord ugnsfast form, tätt ihop. Täck formen med alufolie, ställ in den i ugnen, och låt fisken ugnskokas i 20 minuter.
Under tiden strimlar du fänkål och purjo. Smält smör i en traktörpanna. Fräs fänkål, purjo och vitlök på låg värme, tills de mjuknat. Häll över Ricard, och låt den ånga in. Tilsätt sedan gräde och citronsaft, salta och pepra; lägg på locket och lått småputtra i några minuter.
tag ut fisken. Häll över såsen och fördela fänkål- och purjoblandningen över filéerna. Lägg på alufolien och låt ugnskoka i ytterligare 20 miuter eller tills fisken känns klar.

Vi åt fisken med ett smörigt potatismos och sugar snap peas.

Jag älskar fänkål, i alla dess former, och
kärleken verkar hittills vara besvarad.

Pasta disperata

Just nu är jag lite som katten i visan, den som jagar sin egen svans, men inte kan få fatt den. Igår ställdes jag av olika skäl (låt oss inte ens gå in på temat dålig planering) inför det faktum att jag vid halv sextiden på kvällen var nödgad att besöka lokala ICA, i sällskap av hela den fyrhövdade barnaskaran. Det hela gick trots allt ganska lugnt till. Jag prisar de högre makterna för att det finns självscanning, och inte minst för att det finns kundvagnar i barnstorlek. Tilläggas ska att det vid denna tid på dygnet faktiskt är ganska lugnt och förhållandevis glest mellan kunderna vår närmast belägna matvarubutik.

Jag körde ett race genom butiken och ryckte åt mig de ingredienser som behövdes för en enkel, snabb pastarätt. Snabb pastarätt? Jo, när planeringen fallerar förvandlas jag från långlagningsdrottning till en helt vanlig småbarnförälder i tidsnöd.
I går lyckades jag slänga ihop en rätt som fick med beröm godkännt av barnen, trots att den var grönprickig av finhackad bladpersilja. Att huvudingrediensen dessutom var den billiga och ringaktade fläskfärsen, känner jag mig särskilt nöjd med.
Det ska tilläggas att valet av pasta var mycket medvetet och väl övervägt. Den underbart spänstiga och på något vis kompakta strozzapretin är en av mina absoluta favoriter. Om det sedan är det bästa valet, det får vi väl låta vara osagt; jag är inte någon expert i ämnet. Men eftersom denna rätt inte gör minsta anspråk på att vara autentisk, så spelar det ingen större roll. Det var gott, mycket gott, och det räcker.

Strozzapreti med fläskfärs, bacon,
vitlök, citron och bladpersilja
500 gram fkäslfärs
1 paket jägarbacon (för den extra rökigheten)
olivolja
2 schalottenlökar, finhackade
3 vitlöksklyftor, finhackade
skal och saft av en citron
salt, svartpeppar
2 dl bladpersilja, hackad

1 paket Casa di Luca strozzapreti
parmesanost

Hetta upp olivolja i en gjutjärnsstekpanna, och fräs lök och vitlök försiktigt i någon minut. Tillsätt sedan finhackat bacon, och stek tillsammans tills allt smält ihop. Tillsätt då fläskfärsen, öka på värmen, och bryn färsen medan du fördelar den med en gaffel och blandar den med baconfräset. Krydda med salt och svartpeppar. Tillsätt citronskal och citronsaft; smaka av med saften successivt, det är en smaksak hur syrlig man vill ha rätten. Tillsätt bladpersilja mot slutet, innan rätten ska serveras. Riv över parmesan och extra svartpeppar.

Korv-kompisar, del II

Jag fortsätter på temat korv-kompisar, helt enkelt för att det pasar såväl årstoden som mitt kynne. I början av februari kände jag en fredag att det var dags för ett gäng fina lammkorvar från Taylors & Jones (det verkar kanske som att jag är sponsrad av dem, men så är inte fallet, kan jag meddela). Jag blev verkligen inte besviken. Bara för att bjuda er på lite korv-matporr, så var jag tvungen att fota de vackra korvarna i rått tillstånd. De var otroligt goda. I synnerhet merguezen var makalös.

Först funderade jag på att laga en gammal potatis-klassiker med sardeller och parmesan (en återbloggning kommer i veckan). Sedan insåg jag att lammkorvarna krävde andra smaker. I all enkelhet blev denna lilla panna med potatisskivor, rödlöksklyftor, klyftade romantica-tomater och feta sådär grymt läcker om det nästan bara blir när man slänger ihop goda saker utan någon större finess. Rustik fredagsmat, när den är som bäst. Det blir smakrikt, ganska mäktigt, och helt enkelt oerhört gott.
Fungerar lika bra mitt i vintern, som i ett foliepaket på grillen en varm sommarkväll. Jag gör en egen notering, inför den säsong som komma skall.

Ugnsrostad potatis med
tomater, rödlök och feta
500 gram potatis
200 gram coctailtomater
2 stora rödlökar
100 gram riktigt fin fetaost
olivolja
flingsalt

Sätt ugnen på 200 grader. Ringla olivolja i en ugnsfast form. Skala och skiva potatisen, gärna med hjälp av en mandoloin, i 3-4 mm tjocka skivor. Skala och klyfta rödlökarna; klyfta tomaterna, och blanda alltsamman i formen. Ringla över mer olja, och strö över flingsalt.
Ugnsbaka i uppemot 30 miuter, och rör i blandningen med jämna mellanrum. Strö över smulad fetaost när du tar formen ur ugnen.

Bolognese på lammfärs, med fänkål och sardeller

Det blev en variant på bolognese i går kväll. En av många, definitivt inte den sista; alltid lika populärt. Jag gjorde inget remarkabelt, men det var väldigt gott med lammfärs, och inte minst att krydda den med rejält med fänkål. Jag är inne i något av en en fänkålsperiod, tror jag. Vill ha det i nästan allt.

Lammfärs är ju som regel ganska fet, och det gjorde denna bolognese till en krämig höjdare. Jag tog det lite varsamt med rödvinet, hade i ordentligt med lagerblad och tillsatte sardeller bara för att det är så gott, och för att det så fint förhöjer smaken.
Papardelle var det givna valet. Det var egentligen inte mer än så. Svartpeppar och parmesan, givetvis; men det säger ju sig självt.

Bolognese på lammfärs, med fänkål och sardeller
300 gram lammfärs
2 schalottenlökar, finhackade
3 vitlöksklyftor, finhackade
olivoja
2 msk hela fänkålsfrön
3 lagerblad
1 dl rödvin
1 burk Mutti krossade tomater
4 sardellfiléer
salt, svartpeppar, råsocker

Mortla fänkålen. Hetta upp olivolja i en gjutjärnsstekpanna. Fräs lök och vitlök med fänkålen försiktigt, på medelvärme. Tillsätt färsen, och fräs den medan du finfördelar den med en stor gaffel. Tillsätt lagerbladen, och häll över vin och tomatkonserv. Krydda med salt, svartpeppar och en gnutta råsocker. Lägg på lock, och låt koka på låg värme i åtminstone en halvtimma. Tag av locket, rör i bolognesen, och låt den koka ihop fem-tio minuter utan lock. Smaka av, och servera.

Korv-kompisar, del I

Jag skulle kunna skriva en drapa om den utmaning det är att baxa iväg fyra barn till simskolan, när det bara är de två äldsta i skaran som ska delta i själva undervisningen.
Det är verkligen frestande att försöka formulera något lustigt om hur svettframkallande och blodtryckshöjande det kan vara att dirigera in denna skara i ett omklädningsrum, och få de två äldsta att duscha och byta om. Detta samtidigt som jag mutar de två yngsta med chokladkex, och försöker att inte sticka ut alltför mycket i den i övrigt konforma skaran av mammor med ett (eller högst två) barn, alternativt farmor/mormor med ett barn, som dominerar dessa miljöer.
Likaledes skulle jag kunna beskriva den lättnadens suck som rister genom hela min kropp, när de två äldsta väl har vandrat bort mot bassängen, och jag kan ta de yngsta med mig ut ur lokalen för det ofta återkommande fredagsbesöket på Taylors & Jones.

I stället vill jag skriva några rader om att goda korvar kräver de bästa av tillbehör. Det handlar då inte enbart om ett brett urval av olika sorters senap. Många fredagar har jag slängt ihop olika sorters pannor där jag ungsrostat saker som råkar passa synnerligen väl ihop med korv.
Tidigare i vintras slogs jag av tanken att jag aldrig prövat att ugnsrosta brysselkål. Det är oklart hur jag kan ha missat att pröva detta, eftersom jag är så vansinnigt förtjust i kålen i alla dess former. Brysselkål passar alldeles ypperligt att tillagas i ugn. Jag lät dem dessutom ingå en liaison med blomkål, och kärlekssagan var ett faktum. Dubbel-kål; det blir inte bättre än så. Det enda negativa är att färgskalan inte precis är klatchig, men det kan jag leva med, när smakerna blir så delikata.
Jag serverade läckerheterna med en korv vid namn beef with chrushed black peppers. En lite gucka bestående av cème fraische, Liss-Elsas specialsenap, pepparrot och färsk timjan bidrog ytterligare till att detta blev en minnesvärd måltid. (Om ni undrar vad som skymtar bakom kålen, så är det förkokt och därefter ugnsrostad delikatesspotatis. Alla älskar märkligt nog inte kål.)

Ugnsrostad blomkål och brysselkål
500 gram blomkål
500 gram brysselkål
olivolja
flingsalt

Sätt ugnen på 200 grader. Häll en ordentlig skvätt olivolja i en ugnsfast form. Dela blomkålshuvudet i ganska små buketter, aningen större än brysselkålen. Putsa brysselkålen. Lägg dem i formen; strö flingsalt över. Blanda runt med oljan, och tillsätt mer om det behövs.
Ugnsrosta i uppemot 30 minuter, och banda med jämna mellanrum så att de blir jämnt tillagade.

Gucka med senap och pepparrot
1,5 dl crème fraische
3 tsk Liss-Elsas specialsenap
2 msk finriven pepparrot
1 tsk honung
flingsalt och svartpeppar

Blanda samtliga ingredienser. Låt stå en kvart, och smaka sedan av på nytt. Kanske behövs det mer av någon ingrediens? Det kan ta en stund innan man verkligen känner hur pepparroten biter till.
Guckan blir i mitt tycke godast om den får stå någon timma innan den ska serveras.
Den är bara ytterligare en i raden av alla dessa senaps- och pepparrotsskapelser jag älskar att avnjuta till stekt, panerad fisk, stekt panerad kyckling - eller korv. Senap och pepparrot är något av det godaste som finns. I synnerhet tillsammans.