Mini-panna cotta med rabarberkompott och kardemummakryddat havrekrisp

Jag har för längesedan tappat räkningen på hur många gånger jag bjudit på mini-panna cotta vid större kalas eller middagsbjudningar. Det enda jag kan vara säker på är att denna m in förtjusning tack vare mitblogandet) är väldokumenterad i sävl ord som i bilder.

När jag för några veckor sedan hade öppet hus för att uppmärksamma min 40-årsdag var valet av desserter självskrivet. De klassiskt vaniljkryddade panna kotorna fick ett täcke av vackert skär rabarberkompott, och toppades slutligen med kardemummakryddat havrekrisp, för att ge kontrast i såväl smak som konsistens.

Jag hade den oerhörda turen att hitta finfin ekologisk rabarber. I vanlig ordning i butiker stod information om rabarberns sort inte att fina, men väl hemma styrktes jag i det jag misstänkt redan i butiken, nämligen att jag fått tag på jordgubbsrabarber. Vacker skär, med mindre syra, var detta precis vad jag önskat mig för just den kompott jag hade i åtanke.

Som syns på bilden blev kompotten otroligt vacker i färgen, och den blev behagligt syrlig. De späda stjälkarna behövde inte skalas. Om ni inte får tag på lika fin rabarber, så försök åtminstone sålla bry de grövsta stjälkarna för just detta ändamål.

Det kan tyckas lite omständigt att göra så här många små individuella portioner, men det är förvånansvärt enkelt, och går framför allt att förbereda i god tid - bortsett då från havrekrispet, som inte ska strös på förrän precis sinnan serveringen. Dessa små panna cottor blev mycket uppskattade, och givetvis måste jag då dela med mig av receptet, som för övrigt går att halvera utan minsta problem, om man inte vill ha fullt så många portioner. Mini-panna cotta med rabarberkompott och kardemummakryddat havrekrisp (80 stycken)

80 stycken engångssnapsglas av plast

15 dl grädde
5 dl gammaldags mjölk
2 dl råsocker
2 vaniljstänger; delade och urskrapade
10 gelatinblad, generöst blötlagda

1. Häll ned grädde och mjölk i en rymlig kastrull.
2. Tillsätt socker och vaniljstänger (både frön och stänger).
3. Värm altsamman försiktigt - blandningen får inte koka upp.
4. Visla ned gelatinbladen så att de löser sig i gräddmjölken.
5. Tag kastrullen från plattan, och låt grädmjölksblandningen svalna; gärna i vattenbad.
6. När gräddmjölken svalnat, fördelas den i de små plastglasen. Lättast görs detta genom att hälla väl blandad gräddmjölk i en mindre kanna, och att därefter successivt fylla de små glasen.
7. Ställ in glasen i kylskåp och låt dem stå och stelna i ett par timmar.

Kardemummakryddat havrekrisp
3 dl havregryn
0,5 dl rörsocker
25 gram smör 0,5 kardemummakärnor, mortlade
några nypor flingsalt, efter smak

1. Smält smöret i en stekpappa och tillsätt socker och kardemumma.
2. Häll i havregrynen och blanda snabbt alltsamman.
3. Fräs havregrynen på medelvärme, så att de blir gyllenbruna i färgen.
4. Strö över någon eller några nypor flingsalt, och smaka av.
5. Häll havregrynen på ett bakplåtspapper, och låt svalna.

Rabarberkompott
800 gram späd rabarber
(0,5 -1 dl vaten)
1,5-2 dl råsocker
2 msk maizena + 0,5 dl vatten

1. Skiva rabarber tunnt, och lägg i en kastrull tillsammans med råsockret.
2. Koka upp, och tillsätt lite vatten om det behövs, innan rabarbern börjar släppa ifrån sig sin egen vätska.
3. Koka kompotten tills den är slät.
4. Blanda maizena med vatten, och häl ned blandningen i kompotten under omrörning. Ge kompotten ett uppkok.
5. Låt kompotten svalna.

Montering
1. När panna cottan stelnat, fördelas rabarberkompotten ovanpå varje litet glas.
2. Strö på havrekrispet precis innan serveringen, annars riskerar du att det blir uppm,hukat av att ligga på kompotten.

Hallontiramisú - en födelsedagsgåva från äldste sonen

Jag fyllde (som jag nämnt) 40 år i lördags. Solen sken, blomsterbud levererade vackra buketer och jag överaskades av fantastiska presenter.

Självklart åts och dracks det också goda saker. Äldste sonen ville laga en efterrätt åt mig som födelsedagspresent, vilket givetvis applåderades och emottogs som den fantastiskt goda idé det var. Han valde att göra en hallontiramisú, delvis inspirerad av en liknande han lagat på en av de otaliga matlagningskurser han deltagit det senaste året. Jag rördes djupt i mitt modershjärta av hans ansträngning.

Faktum är att denna mycket ortodoxa tiramisú var en av de godaste jag ätit. Med en fin balans mellan sötma och syrlighet; precis lagom mycket kaffe och amaretto samt en perfekt konsistens blev den en mycket uppskattad avsluting på en oerhört god födelsedagsmiddag.

Sonens hallontiramisú
Av hänsyn till barnen tog vi bara en symbolisk matsked amaretto. Om ni enbart är vuxna som ska äta kan ni hälla i lite mer.

2 ägg
2 msk florsocker
0,5 msk vaniljsocker
2,5 dl hallon
2 msk halonsylt
250 gram mascarpone
rivet skal av i citron
0,75 dl starkt brygkaffe
1 msk amaretto (eller någon droppe bittermandelessens)
10 savoiardikex

2 dl hallon, björnbär och blåbär till serveringen (citronmeliss eller myntablad)

1. Separera äggulor och vitor. Vispa vitorna till ett hårt skum.
2. Vispa äggulor, florsocker och vaniljsocker.
3. Blanda hallon och hallonsylt.
4. Tag knappt 1 dl av hallonblandningen, och rör ned i mascarponen tilsammans med citronskalet.
5. Bred resterande mängd hallon i botten av en liten form. (Cirka 15 gånger 20 centimeter.)

Häll kaffet och amaretton i en grund skål, och doppa hastigt savoardikexen - de får inte bli för blöta.
6. Lägg kexen på hallonblandningen i formen, och bred därefter försiktigt på mascarponen.
7. Ställ i kylskåp i åtminstone två timmar innan serveringen.
8. Servera med bär och garnera eventuellt med myntablad eller citronmeliss.

En ny stjärna på min glasshimmel

Nyskapande.
Utmanande.
Ständigt på jakt efter nya upplevelser.

Nej - sådan är jag inte. Finfina egenskaper, men de stämmer ganska dåligt in på mig. Jag hamnar ofta i gamla smaker, och i kända tekniker. Ändå sker det hela tiden en utveckling, och det är egentligen fantastiskt i sig. Rätterna förändras gradvis, så långsamt att det knappast märks. Först när förändringarna nått en viss gräns inser jag att jag förändrat och förädlat något väletablerat och hemvant. Spetsat till och förfinat smakerna; förbättrat tekniken och faktiskt - kanske genom att också tillsätta - någon ingrediens nått en högre nivå.

Min favorit bland hemlagade glassar har i åratal varit vaniljglass. Från att ha varit en smak som jag länge skydde som pesten, har just vaniljglass för mig kommit att bli symbolen för ett gott glasshantverk. Det finns få saker som kan smaka så illa som glass av dålig kvalitet, och att smaksätta med diverse vaniljsubstitut gör inte saken bättre.

För några år sedan kom det till min kännedom att man när man utvinner vaniljextrakt från äkta vaniljstänger sparar de svarta fröna. Dessa kan sedan, efter att ha tömts på all smak, saluföras som en naturprodukt, blandas ned i en glass som därefter kan sägas innehålla äkta vanilj, även fast smaken i sig kommer är syntetisk. Förekomsten av svarta prickar i produkter med smak av vanilj är med andra ord icke alls någon kvalitetsgaranti.

När jag själv gör vaniljglass experimenterar jag gärna med proportionerna mellan råsockret och det ljusa muscovadosockret, som i mitt tycke förhöjer smaken något oerhört. Vitt socker har jag aldrig i glass. En ren smaksak, förvisso, men en nog så viktig faktor just i min kära vaniljglass.
Längre än så sträckte sig inte min äventyrlighet innan jag förra året i samband med en matkreatörsmiddag gjorde en salt karamellglass. Sälta och sötma i balans får mig att gå igång på alla cylindrar. Det är inte för inte jag är löjligt svag för butterschotch eller caramel au beurre salée.

På annandagen 2013 gjorde jag min absolut bästa vaniljglass hittills. Utöver råsocker och generöst med bourbonvanilj innehöll denna glass två fantastiska smakförhöjare, nämligen bourbon och flingsalt. Bara så mycket bourbon så att vaniljsmaken förstärktes och fördjupades, och den gnutta salt som kärvdes för att göra smaken riktigt intressant. Ingen som åt glassen hade någonsin kunnat föreställa sig eller ens tänka tanken att den innehöll salt.
Ingen mer än jag.

I dag gjorde jag glassen på nytt, och den smakade precis lika bra. En ny favorit - tveklöst.

Min bästa vaniljglass - med bourbon och salt
Hur mycke bourbon du vill smaksätta med handlar om något så svårt som tycke och smak. Börja gärna med en mindre mängd, och smaka av glassmeten. På så sätt hittar du bäst det som passar för just dig.

5 dl vispgrädde
4 dl gammaldags mjölk
1,5 vaniljstång
1,5 dl råsocker
7 stora äggulor
(1 gelatinblad, väl blötlagt)
0,25-0,5 dl Bourbon (jag använde Maker´s Mark)
2 krm flingsalt

1. Värm grädde, mjölk och urskrapad vaniljstång (inkusive stången) i en kastrull på medelvärme. Blandningen får inte koka.
2. Vispa äggulor, socker och salt fluffigt.
3. Blötlägg gelatinbladet.
4. Rör ned äggvispet i gräddmjölken.
5. Låt blandningen försiktigt värmas på under omrörning, så att smeten sväller. Passa noga så att den inte blir för varm.
6. Vispa slutligen ned bourbon och gelatin.
7. Låt glassmeten svalna, och därefter stå och svälla i kylskåp; gärna över natten, men åtminstone ett par timar.
8. Förbered en skål eller burk till glassen genom att ställa in den i frysen i god tid.
9. Kör glassmeten i glassmaskin tills den fått fin konsistens. Stjälp ned glassen i den kylda formen eller burken. Låt glassen stå i frysen i ett par timmar innan glassen ska serveras.

På bilden ser ni mandel- och kardemummaflarn. Dessa bakar du på följande sätt:

100 gram mandel, mixad
1 dl råsocker
100 gram smör
1 msk ljus sirap
2 msk grädde
2 msk vetemjöl
1 tsk kardemummakärnor, mortlade

1. Sätt ugnen på 150 grader. 2. Blanda ingredienserna i en kastrull, och sjud på medelvärme.
3. Fördela smeten i matskedsstora kulor på bakplåtspapper. på plåtar klädda med bakplåtspapper.
4. Grädda i 8-9 minuter eller tills flarnen fått gyllenbrun färg.

Låt mig chocka er med en tiramisu

Jag vill egentligen blogga. Varje dag. Jag har bara blivit ringrostig och lat. Nu fann jag mig plötsligt ostörd hemma, ledig med barn som är ute och leker. Ett strålande tillfälle att passa på att skriva några rader, inte sant?

Vi hade middagsgäster tre lördagar i rad i april. Jag älskar det. När vi ska ha middagsgäster är det oftast en långdragen process, som inte sällan tar över och blir dagens huvudsakliga aktivitet. Några av er känner säkert igen sig - planering, inköp, tillagning och slutligen måltiden. Det dukade bordet, maten, vinet och vännerna. Det blir inte mycket bättre än så.

En av dessa lördagar avslutade vi måltiden med tiramisu. Jag har ett riktigt bra recept, som jag inte lagat på åratal. Tiramisu är annars en i mitt tycke förrädisk efterrätt. De flesta gånger jag bjudits på den har det smakat ganska förskräckligt. Jag tänker inte ge mig på att lansera min version som autentisk. Jag vet inte ens varifrån receptet ursprungligen kommer; så blir det ibland, när det gått ett decennium sedan recept första gången skrevs av.

Vad jag däremot kan säga, är att proportionerna i detta recept i mitt tycke är perfekta. Allra bäst blir denna tiramisu om den tillagas på förmiddagen och avnjuts på kvällen samma dag. Dagen efter kan den upplevas som lite blöt, och om man försöker äta den för tidigt har den ännu inte hunnit stabilisera sig.

Tiramisú
Personligen föredrar jag att servera mina gäster var sin portion tiramisu upplagd på assiett. Det blir helt enkelt snyggare än om var och en själv ska gräva i formen. Om detta handlar om kulinarisk estetik, eller om mitt kontrollbehov, det kan vi låta vara osagt.

2 dl starkt, kallt kaffe
0,4 dl Triple sec
0,4 dl Amaretto
4 äggulor
1 dl råsocker
4 äggvitor
400 gram mascarpone
skalet från 1 citron, ordentligt tvättad (cirka 0,5 tsk)
skalet från 1 apelsin, ordentligt tvättad (cirka 0,5 tsk)
20-24 savoiardikex (cirka 200 gram = ett paket)
2-3 tsk cacao

1. Blanda kallt kaffe och likör.
2. Vispa gulor och socker riktigt pösigt. Blanda ned mascarpone i äggvispet.
3. Tillsätt apelsin- och citronskal; börja med en mindre mängd, och smaka dig fram. 4. Vispa äggvitorna till hårt skum, och vänd ned dem i smeten.
5. Doppa kexen hastigt i kaffe- och likörblandningen. Lägg hälften av dem på botten av en form.
6. Täck kexen med hälften av ostkrämen. Lägg sedan på resterande hälft doppade kex, samt bred på resten av krämen.
7. Ställ formen i kylskåpet i ett par timmar
8. Pudra över kakao strax innan tiramisun ska serveras.

Bourbonglass med vanilj och ljust muscovadosocker

Måltiden som inleddes med Crème Ninon, och fortsate med halstrad röding, avslutades med en riktigt fin bourbonglass. Det händer ibland att saker och ting blir godare än jag förväntat mig, och så var det sannerligen just i detta fall.

Att smaks ätta glass med sprit är inget nytt för mig. Punchglassen från nyår 2010 var en riktig höjdare; så också romglassen från nyår 2011. Frågan är ändå om inte denna glass slår de tidigare med hästlängder, och det beror inte enbart på den goda smaken, utan lika mycket på den fantastiska konsistensen min glasstillsats till Kitchen Aid åstadkommer.

Kanske hade jag kunnat låta bli gelatinbladet i smeten, men jag tillsatte det av gammal vana, då det trots allt är så att alkohol påverkar fryspunkten samt att flytande smaksättning späder glassmeten. Vilken bourbon man vill använda sig av är givetvis en fråga om tycke och smak. Jag valde den runda, mjuka smaken hos Maker's Mark, då den är en stor favorit hos mig. Visst har vi finare bourbon i vår ägo, men den föredrar jag att dricka ur glas.

Receptet på mandelflarn hittar ni här. Kaffesirap med bourbon var ett experiment som bestod av 0,5 dl rörsocker strö, 0,5 dl starkt kaffe samt 1 dl bourbon. Koka ihop till simmig konsistens och kyl ned. Gå till väga på samma sätt som i detta recept.

Bourbonglass med vanilj och ljust muscovadosocker
4 dl vispgrädde
3 dl gammaldags mjölk
1 vaniljstång, urskrapad
1,5 dl ljust muscovadosocker
6 äggulor
0,5 dl Maker's Mark
1 gelatinblad, generöst blötlagt

1. Häll grädde och mjölk i en kastrull, och tillsätt vaniljstången och de urskrapade fröna. Värm blandningen försiktigt.
2. Vispa muscovadosocker och äggulor fluffigt.
3. Lägg gelatinbladet i blöt.
4. Blanda ned äggvispet i den varma gräddmjölken. Vakta blandningen och vispa kontinuerligt medan den värms upp. Den får inte koka.
5. Tag kastrullen från plattan när krämen börjar tjockna. Vispa ned gelatinbladet, så at det blandas ned i smeten.
5. Låt krämen svalna, och därefter bli kall i kylskåp. Låt den gärna stå och svälla ett par timmar, helst över natten.
6. Ställ in en bunke eller en skål i frysen. Kör glassmeten i glassmaskinen.
7. Stjälp ned glassen i den iskalla bunken eller lådan, och frys den sedan i 2-3 timmar.
8. Tag fram glassen 10-15 minuter innan den ska serveras.

Blåbärsfrossa

Förra sommaren fanns det mängder av blåbär i skogarna runt vårt dåvarande lantställe. Blåbärsrisen dignade tunga av stora, saftiga bär. Jag plockade bär nästan varje dag, men en alldeles särskild dag gav jag mig ut i blåbärsskogen med våra döttrar. Den då treåriga yngsta dottern var inte mycket att lita på; hon plockade föga förvånande rakt in i sin lilla mun. Äldst dottern däremot, sju år vid tillfället, var och är en flitig bärplockerska. Det är nästan så att man kan fundera på om bärplockningsförmågan är ärftligt betingad. Med hennes hjälp fick jag ihop drygt åtta deciliter.

Med så mycket bär hade nog många tänkt i termer av paj, men inte jag. I vårt fall var valet enkelt. Jag ugnsbakade bären med ett knäckigt mandeltäcke, och serverade härligheten med min kallrörda vaniljsås. Inget slår den. Få saker slår över huvud taget denna efterrätt. Tveka inte att pröva den med andra bär - hallon, vinbär eller varför inte björnbär, om du är lycklig nog att ha tillgång till sådana?

Hur mycket socker man vill ta i blåbärsfrossan, det är en ren smaksak, men eftersom det knäckiga mandeltäcket är ganska så sött, är det gott om bären i sig inte är alltför sötade.

Blåbärsfrossa med knäckigt mandeltäcke.
8 dl färska blåbär
0,75 dl rörsocker strö
4 msk Maizena
smör till ugnsformen

75 gram smör
1 dl rörsocker strö
2 msk sirap
2 msk vispgrädde
60 gram vetemjöl (cirka 1 deciliter)
75 gram sötmandel, grovt mixad eller hackad (en dryg deciliter
0,5 tsk bakpulver

1. Sätt ugnen på 200 grader. Smörj en ugnsform generöst.
Blanda blåbär, rörsocker och Maizena i en skål, och fördela jämnt i formen.
3. Baka blåbären i mitten av ugnen i 30 minuter.
4. Tillaga under tiden knäcktäcket: Blanda samtliga ingredienser i en kastrull, och värm dem under omrörning.
5. Drag kastrullen från värmen så snart blandningen börjar bubbla.
6. Tag blåbären ur ugnen då de bakat klart. Fördela knäcksmeten jämnt över blåbären genom att klicka över den med hjälp av två skedar.
7. Sätt på grillen på ugnen, och ställ in formen på nytt, i mitten av ugnen.
8. Tillaga knäcktäcket i cirka 10 minuter, lite beroende på hur effektiv ugnen är. Täcket ska vara gyllenbrunt.
9. Låt blåbärsfrossan svalna, innan den serveras; helst med kallrörd vaniljsås.

Körsbärsglass med amaretto

Mitt minne är nog i många avsenden ohälsosamt selektivt, det vill säga, jag minns sådant som är viktigt för mig, snarare än sådant som är praktiskt användbart. Ett exempel på något som uppfyller båda dessa kriterier är emellertid receptet på denna fantastiska körsbärsglass. Det första försöket att laga körsbärsglass var tämligen lyckat, men detta det andra försöket blev utan överdrift helt fantastiskt.

Jag är evigt tacksam att det numera finns frysta, urkärnade körsbär av märket Garant, för med tanke på att jag igår såg en ICA-butik ha mage att ta rövarpriset 79:- för en burk av min favoritmarmelad, så lär jag nog bli nödgad att koka egen sådan här framöver.

Jag kokade upp två paket körsbär med råsocker, och smaksatte med körsbärssirap och amaretto. Sirapen är samma fantastiska körsbärssirapen jag fick som produktprov från Ninas mat är fortfarande still going strong. (Tyvärr har de inte längre denna fantastiska sirap i sitt lager, och grossisten Armano's deli verkar inte heller ha den inne.)

Amaretto, det vill säga bittermandellikör, förstärkte körsbärssmaken. Jag har läst någonstans att körsbärskärnor smakmässigt har ett avlägset släktskap med bittermandel, och något måste det ligga i detta påstående. Sirap och amaretto visade sig nämligen vara precis det som behövdes för att höra körsbärssmaken från god till gudomlig.

Man skulle kanske kunna invända att det är olämpligt att blogga ett recept som innehåller en ingrediens som är svår att få tag på. Jag tänker emellertid som så, att det går att kompromissa genom att använda koncentrerad körsbärssaft av god kvalitet. Resultatet blir säkerligen fint då också.

Som synes av bilden var jag i en viss tidsnöd när jag tillverkade glassen. Den hade gott kunnat få stå i frysen en timma til, men å andra sidan smakar glass som godast när dem är lite halvsmält, som denna.

Körsbärsglas med amaretto
4 dl vispgrädde
3 dl gammaldags mjölk
1 tsk vaniljpulver
6 äggulor
1 dl rörsocker strö
1 gelatinblad, generöst blötlagt

450 gram körsbär
1 dl rörsocker strö
1 dl Maraska Amarena körsbärssirap (eller saftkoncentrat)
0,5 dl Disaronno amarettolikör

1. Värm grädde, mjölk och vaniljpulver i en kastrull.
2. Vispa äggulor och socker fluffigt.
3. Rör ned äggvispet i gräddmjölken. Värm försiktigt, och under ständig omrörning. Blandningen får inte koka. Tag blandningen från plattan är den börjar tjockna. Vispa ned gelatinbladet, så at det löses upp. Låt därefter blandningen svalna. Förvara i kylskåp et par timmar, eller över natten.
4. Koka upp körsbär, socker, körsbärssirap (eller saft) och amaretto. Låt alltsamman koka på låg värme i 45 minuter till en timma, så att vätskan reducerar och blandningen tjocknar. Mosa eventuellt bären en smula med en potatisstöt. Körsbärssylten får svalna, och därefter bli kall i kylskåpet.
5. Stäl in en passande form eller burk i frysen. Kör därefter glassmeten och körsbärssylten i glasmaskin i cirka 40 minuter.
6. Stjälp upp glassen i den frysta skålen eller lådan. Låt glassen stå i frysen i två till tre timmar. Glassen bör stå framme i tio minuter innan den ska serveras. Då är det lättare att forma vackra kulor, och den smakar bättre.

Efterrätt för alla dagar

"Får vi efterrätt idag?", frågar vår yngsta dotter i stort sett varje kväll. Vanligen får hon ett trist "nej" till svar, men nu är det trots allt sommar och semester, och det har lett till en ny regim i vårt hem.

Nu har jag helt tappat räkningen på hur många dagar i rad vi avslutat middagen med denna typ av efterrätt. Just i det här fallet finns det verkligen ingen anledning att ändra ett välfungerande koncept. Vi är nog många som ser yoghurt och frukt som den perfekta avslutningen på vilken sommarmiddag som helst.

Efter att ha prövat oss fram har vi insett att den grekiska yoghurten är vår favorit. Smaklökarnas pålitlighet kan säkert diskuteras, och jag vet inte om vi skulle klara oss vid ett blindtest. Emellertid finns det i vårt tycke en sorts torr strävhet i den grekiska yoghurten, som vi inte hittar hos någon av de andra.

Vi sötar yoghurten med honung, och smaksätter den sedan med antingen bourbonvaniljpulver eller nystött kardemumma.

Vad vi sedan toppar yoghurten med, ja, det varierar från dag till dag. Det faktum att vi i år har semester i stan har hittills strypt tillgången på egenhändigt skördade bär från skog och mark. Som tur är finns det frukt- och frysdiskar i närmaste mataffär, med ett aldrig sinande utbud.

Små koppar och glas har toppats av hallon, med eller utan blåbär. En annan höjdare är kvartade (och vid behov lätt sötade)jordgubbar. Härom kvällen fick det bli en liten improviserad kompott på persikor vilka vägrat mogna i den hastighet jag hade önskat.

Vill man, så kan man toppa härligheten med hackade nötter, rostad kokos eller nypa av något litet blad ur örtträdgården (i vårt fall de prunkande krukorna och korgarna på uteplatsen).

Nu drömmer jag om krusbär. Dessa bär är obegripligt svåra att få tag på, om man inte har tillgång till en välsorterad saluhall och en tjock plånbok. Ja, eller givetvis - en egen trädgård med bärbuskar. Innan sommaren är slut vill jag njuta av yoghurt toppad av krusbär. Innan dess hägrar björnbär som en potentiell höjdare. Om vi inte börjar om från början med hallon, vill säga.

För kallt för fruktsallad?

Man kan säga att jag återupptäckt fruktsallad, tack vare att jag under en period inte kunnat baka desserter. Mina barndomsminnen av fruktsallad är ganska sunkiga; ni vet, den där sortens dagis-sallader bestående av trista golden delicious, för stora bitar brunskiftande banan, grovt tillskurna apelsinklyftor med sega hinnor och, om man hade tur, en och annan druva, full av kärnor.

Det vore synd att låta sådana minnen stå i vägen för det faktum att en fruktsallad i grund och botten är något av det godaste man kan njuta av efter en god middag. På senare tid har vi frossat i sådan här god fruktsallad. Jordgubbar, kiwi, banan, gröna och blåa druvor och gärna söt melon. Som om inte allt detta vore nog, serverar jag lättvispad grädde eller matlagningsyoghurt som tillbehör, smaksatt med vaniljpulver och honung.

Rostad cocos och mixad choklad gör slutligen desserten riktigt lyxig. Varför mixad choklad? Jo jag mixar grovhackad chokladen för att den då får mjukare brottytor, och blandar sig finare med cocos och frukt. En ren smaksak, givetvis.

Crème caramel-glass - den godaste på länge

Jag gör inte glass så ofta som jag borde, vilket helt och hållet beror på lättja, det ska villigt erkännas. Fastän butikerna är fulla av undermålig glass, finns det tack och lov tillräckligt med glassmaker av hög kvalitet för att jag allt om oftast ska hänfalla till att köpa glass, i stället för att göra det roliga jobbet att laga själv.

Det var i söndags jag blev sugen på crème caramel-glass. Jag har snuddat vid tanken tidigare, men inte kommit mig för at pröva. Hade jag vetat hur gott det skulle bli, hade jag lagat den för längesedan. Nu avnjöt vi glassen precis som den var, men den skulle kunna vara ett fantastiskt tillbehör till exempelvis stekta bananer - eller, varför inte toppa en bit brownie med en kula av denna glass?

det är så kul att i all enkelhet experimentera med socker, och det är fantastiskt att vaniljen och den gyllenbruna sockerlagen faktiskt kan få glassmeten att smaka snarlikt en crème caramel.

Nu blev jag än mer sugen att pröva mina slumrande glassidéer. Efter experimentet i december, då jag lyckades få panna cotta att smaka som smörkola, vore det inte orimligt att pröva på att få glassmet att smaka lika läckert?

medan jag experimenterar vidare delar jag med mig av detta riktigt fina glassrecept.

Crème caramel-glass
1 vaniljstång
4 dl vispgrädde
3 dl gammaldags mjölk
6 äggulor
2 dl ekologiskt strösocker
0,75 dl vatten

1 Snitta upp och skrapa ur vaniljstången.
2. Koka upp grädde, mjölk och vaniljstång med frön i en kastrull. Ställ den åt sidan
3. Koka upp sockret och vattnet, och passa det noga, för det bränns vid snabbare än man kan tro. När sockret blivit brunt, ska det snabbt vispas ned i gräddmjölken. Använd grillvante och tag det försiktigt, för det kan skvätta , och man kan bränna sig.
4. Vispa upp äggulorna, och häll sedan ned dem i gräddmjölken under omrörning.
5. Vispa ned gräddmjölken i äggblandningen, och häll sedan tillbaka alltsamman i kastrullen.
5. Sjud blandningen försiktigt några minuter, under flitig omrörning, men den får inte koka.
6. När du märker att krämen börjar tjockna, drar du den från plattan.
7. Häll över glasskrämen i en skål, när den svalnat, och ställ den i kylskåpet för att svälla åtminstone ett halvt dygn. Passa nu också på att ställa in en lämplig glasslåda i frysen.
8. Kör glasskrämen i glassmaskin.
9. Stjälp upp den färdiga glassen i den låda du haft stående i frysen.
10. Frys glassen i åtminstone två timmar innan den ska ätas.

Rabarbersås med stjärnanis, till min bästa vaniljglass

Bilden gör inte godaskerna rättvisa, men så hade det också hunit bli mörkt innan vi satte oss till bords föär att njta av denna efterrätt.

Jag är så otroligt förtjust i min vaniljglass som jag sedan några år gör med en blandning av rörsocker strö och ljust muscovadosocker. Den blir inte alltid likadan, eftersom skafferiets innehål avgör sockerproportionerna. Jag rekommenderar verkligen alla som tycker om att göra glass att pröva att göra den på något anat än det vita, raffinerade sockret. Rörsocker ger en mjukare sötma, en intressantare smak. Ljust muscovadosocker lägger till en ytterligare smakdimension som närmast påminner om kola.

Riktigt läckert blir det när man vågar välja bort det konventionella sockret, och smakmässigt avsevärt mycket mer intressant. Sådan här fin vaniljglass som den jag lagar är alldeles fantastiskt god bara som den är, och tillsammans med denna rabarbersås blir det hela en lyxigt god efterätt, med smak av vår.

Som ni vet är jag väldigt förtjust i att passera frukter och bär, och denna sås är inget undantag. Den blir fantastiskt läcker, slät och len, utan de grova rabarberfibrerna. Färgen blir dessutom vacker, då man slipper skala rabarbern om den passeras efter tillagningen.

Stjärnanis är en sådan där krydda som jag ibland glömmer bort, men alltid återkommer till. Den passar så bra i de mest oväntade sammanhang; vare sig det är att ge en extra dimension åt en gräddsås, eller att smaksätta frukt och bär. Mina var inte alldeles färska, så om du köper en ny påse behöver du inte ta lika många som jag gjorde. Då riskerar smaken att bli väl intensiv.

Rabarbersås med stjärnanis (4 portioner)
375 gram rabarber
1 dl vatten
1 dl rörsocker
6 st stjärnanis

1. Ansa rabarberstjälkarna, och dela dem i 3-4 centimeter breda bitar.
2. Koka rabarbern mjuk tillsammans med vatten, socker och stjärnanis. Stöt lite i rabarnern under kokningen, så att de mosas.
3. Passera rabarbern ned i en skål genom en finmaskig sil. Låt såsen svalna.
4. Förvara såsen i kylskåpet om den inte genast ska serveras. Såsen är godast rumstempererad, eller lät ljummad, tillsammans med en kula fin vaniljglass.

Kanske är det lika bra att jag repriserar glassreceptet, så slipper ni som eventuellt vill laga glassen leta i arkivet?

Min bästa vaniljglass
1 vaniljstång
4 dl vispgrädde
3 dl gammaldags mjölk
6 äggulor
1,5 dl råsocker, eller ljus muscovadosocker (eller hälften av varje)

1 Snitta upp och skrapa ur vaniljstången.
2. Koka upp grädde, mjölk och vaniljstång med frön i en kastrull. Ställ den åt sidan
3. Vispa äggulor och socker riktigt fluffigt.
4. Vispa ned gräddmjölken i äggblandningen, och häll sedan tillbaka alltsamman i kastrullen.
5. Sjud blandningen försiktigt några minuter, under flitig omrörning, men den får absolut inte koka.
6. När du märker att krämen börjar tjockna, drar du den från plattan.
7. Häll över glasskrämen i en skål, när den svalnat, och ställ den i kylskåpet för att svälla åtminstone ett halvt dygn. Passa nu också på att ställa in en lämplig glasslåda i frysen.
8. Kör glasskrämen i glassmaskin.
9. Stjälp upp den färdiga glassen i den låda du haft stående i frysen.
10. Frys glassen i åtminstone två timmar innan den ska ätas.

Kardemummakryddad rabarbersoppa med vaniljmascarpone och krossade mandelbiskvier

Som jag nämnt fyllde jag år förra torsdagen. Min man lagade middagsmaten, men jag stod själv för efterrätten. Varje vår, i början av rabarbersäsongen, känner jag alltid samma sug efter att experimenteras och pröva nya tillagningssätt och användningsområden. Vare sig rabarbern spelar huvud- eller birollen, så är det något alldeles särskilt med dess distinkta smak som jag inte kan få nog av.

När jag satt ock skrev detta inlägg, och började söka på Smaskens efter mina rabarberfavoriter från tidigare säsonger, så insåg jag att de är så många att de förtjänar ett eget temainlägg. Hittills i år har jag redan skapat två riktigt fina recept. För några veckor sedan lagade jag till en (ännu obloggad) riktigt fin rabarbersås med stjärnanis.

I torsdags blev det en både god och vacker rabarbersoppa, kryddad med kardemumma, som jag serverade med vaniljmascarpone, krossade mandelbiskvier (köpta, inte hembakade) samt toppade med lite grovt stött kardemumma och finhackad citronmeliss. (Om sanningen ska fram är det inte första gången jag lagar rabarbersoppa, men denna är så mycket bättre än den förra.)

Soppan delade familjen, bokstavligt talat. Jag, min man och vår äldste son fullkomligt älskade den. De tre yngre barnen var ganska så skeptiska. Ett av dem för att hon helt enkelt inte gillar rabarber. De övriga åt upp sin mascarpone, men förhöll sig skeptiska till soppan. Då hade jag ändå sötat den lite mer än vad jag som vuxen egentligen hade önskat, i ett försök att blidka deras smaklökar.

Jag valde att servera soppan ur kafekoppar. Att strö på både grovt stött kardemumma och hackad citronmeliss var inte enbart ett försök till dekoration. Det blev helt enkelt otroligt gott, även fast det kanske får soppan att på håll se ut som en tomatsoppa med krutonger och basilika?

Mandelbiskvier, förresten – det tänker jag baka, så snart jag har tillgång till ugn igen. (Det börjar kanske bli tjatigt, men jag misstänker med rätta att vi kommer vara utan ugn en månad till, då vi har en mängd andra saker vi måste ta itu med.)

Kardemummakryddad rabarbersoppa med vaniljmascarpone och krossade mandelbiskvier (6 portioner)

Det finns flera fördelar med att att passera soppan, i synnerhet om det inte är den späda primörrabarbern man har att göra med. Man slipper man de grova fibrerna, och genom att man inte behöver skala rabarberstjälkarna ger skalet soppan den vackert röda rabarberfärgen som jag är så förtjust i.

1 kilo rabarber4 dl vatten
2,5-3 dl rörsocker strö (efter smak)
1 tsk grovt krossade kardemummakärnor
1-2 msk potatismjöl

200 gram mascarpone
1 vaniljstång, urskrapad
1 tsk flytande honung0,5 dl mandelbiskvier
2 krm kardemummakärnor, fint stötta
några blad av citonmeliss, hackade

1. Ansa och skär rabarbern i 3-4 centimetersbitar. Koka upp dem med vattnet, rörsocker strö och kardemumma
2. Låt rabarbern koka på medelvärme i uppemot 20 minuter. Rör och stöt i den under tiden.
3. Häll av soppan i en bunke genom en finmaskig sil. Passera fruktköttet med silen med hjälp av en sked, och pressa så att så mycket puré som möjligt kommer med.
4. Släng de grova fibrerna som blir över.
5. Koka upp soppan på nytt, och red av den med 1-2 msk potatismjöl, utvispat i kallt vatten (beroende på hur fast du önskar din soppa).
6. Låt soppan svalna, och ställ den sedan i kylskåp, om den inte genast ska serveras.
7. Skrapa ur fröna ur vaniljstången. (Spara själva stången i en försluten burk till något annat gott.) Blanda vaniljfröna med mascarpone och honung.
8. Krossa mandelbiskvierna, sött kardemumman och hacka citronmelissen.
9. Fördela soppan jämnt i sex koppar eller skålar. Klicka i mascarpone som du formar till ägg med hjälp av två skedar. Strö sedan över krossade mandelbiskvier, kardemumma och citronmeliss.

Mandelkaka med ugnsbakad rabarber och vaniljmascarpone

Denna kaka renderade mig en semifinalplats i "Årets bak- och dessertmästare 2011". Hur det gick till är egentligen en historia i sig. En sen kväll i början av maj föra året fick jag för mig att jag skulle ladda upp just detta recept som tävlingsbidrag till veckofinalen för ovan nämnda tävling.

Jag minns tydligt att det tog fruktansvärt lång tid att ladda upp receptet. Till slut hade det dröjt så länge att jag blev tveksam till om det hela var vettigt, eller ens skulle fungera. Därför stängde jag ned datorn för kvällen. Uppenbarligen hade receptet och bilden slutligen ändå laddats upp, för jag fick ett telefonsamtal från en PR-byrå en tidig morgon i början på nästföljande vecka, som gav mig beskedet att jag var semifinalist för vecka 18; den tionde av sammanlagt femton semifinalister.

Min föga publikfriande bittermandelkaka hade inte mycket till chans mot bidrag i form av bakverken av choklad, cheesecakes och cupcakes. Jag måste ändå säga att kakan i fråga är och förblir en riktig höjdare, i synnerhet i sällskap av de tillbehör jag matchade den med.

Att kalla den mandelkaka är egentligen inte helt med sanningen överensstämmande, eftersom den enda mandeln i kakan står att fina i bittermandelessensen, och den flagade mandeln som fungerar som dekoration. Det var just mandeln som väckte minnet av kakan förra våren, när jag plötsligt såg den saftiga och lite tunga kakan som för min inre blick. Det här är nämligen ett gammalt recept som min mamma fick av en vän någon gång på åttiotalet. Jag skrev upp det i min gamla, malätna anteckningsbok med viktiga recept, som jag hade med mig under mitt år som au pair på Island 93-94, och där har receptet sedan funnits kvar.

Jag kan inte minnas vad min mamma eventuellt hade som tillbehör till kakan, när hon bjöd på det, eller om hon ens hade något tillbehör. Den fungerar faktiskt väldigt bra i egen majestät, gärna till en kopp te.

När jag förra våren för första gången på över tjugo år skulle baka den, ville jag ge den en ny inramning. Tanken väcktes på att ugnsbaka lite större bitar av rabarber, och då föll det sig ganska naturligt att servera härligheten med en klick mascarpone smaksatt med vanilj. Det var en chansning, även fast jag ju var någorlunda säker på att det skulle fungera med sådana säkra kort. Risken kändes ganska liten att smakerna inte skulle passa bra ihop.

Resultatet blev alldeles strålande - en riktigt fin dessert. Lätt att förbereda, och något utöver det jag vanligtvis brukar servera, med avseende på kompositionen. Helt enkelt ett annat och betydligt roligare sätt att bjuda på rabarber än den gamla slentrianmässiga pajen.

Mandelkaka med ugnsbakad rabarber och vaniljmascarpone
(8-10 portioner)
Förberedelser: 30 minuter
Tillagningstid: 25 + 20 minuter

Mandelkaka
2 ägg
1 dl rörsocker strö
1,5 dl ekologiskt rörsocker
5-6 droppar bittermandelessens
150 gram smör, smält
180 gram vetemjöl (ungefär 3 dl
cirka 50 gram flagad mandel )

1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Smörj en springform.
3. Rör äggen med en gaffel, så att de blandas.
4. Rör sedan ned sockret och bittermandelessensen.
5. Tillsätt det smälta smöret, och rör slutligen ned mjölet.
6. Fördela smeten i formen, och strö flagad mandel över.
7. Grädda i nedre delen av ugnen i 25 minuter, och låt därefter kakan svalna, medan du ugnsbakar rabarbern.

Ugnsbakade rabarber
750 gram rabarber
25 gram smör
0,5 dl torrt, vitt vin
0,5 dl rörsocker strö
0,5 dl farinsocker

1. Höj temperaturen i ugnen till 200 grader.
2. Smörj en ugnsfast form med smöret.3. Putsa rabarberstjälkarna, och dela dem i 4-5 centimeter långa bitar. Lägg dem i formen.
4. Häll vinet i foprmen, och strö sedan råsocker och farinsocker över rabarberbitarna.
5. Ugnsbaka i nedre delen av ugnen i 20 minuter. Vänd lite på rabarberbitarna efter cirka halva tiden.
6. Låt dem svalna, och servera den lätt ljumna.

Vaniljmascarpone
2 paket mascarpone à 250 gr
1 vaniljstång
2 msk råflorsocker

Blanda mascarpone med urskrapad vaniljstång och socker.

Lägg upp på tallrikar, eller låt var och en servera sig själv. Allt efter tycke och smak.

Amarettoglass med ljust muscovadosocker och pistagekrokant

Kanske är detta inte det mest strategiskt placerade blogginlägget efter den sockerstinna orgie som påskhelgen verkar vara för många av oss? I mitt fall så kan jag ärligt säga att vi i min familj inte frossade i godis. Vi var måttfulla, givetvis utan att neka barnen deras påskägg eller oss själva våra vhokladägg till kaffet. nej, snarare handlar det nog om att det åts så mycket god mat, att vi inte saknade sötsakerna. Tro det eller ej, men påskaoftons dessert glömdes halvt om halvt bort, och åts i stället på påskdagen.

Denna amarettoglass har i själva verket sitt ursprung i en amarettoparfait jag lagade i somras. Då befann vi oss på landet, och jag hade valt att inte prioritera att ta med glassmaskinen. Smaken var på parfaiten var precis så god som jag hade hoppats på, men, konsistensen lämnade trots allt en del att önska. Det går inte att bortse från att parfait och glass inte är samma sak.

Att det skulle dröja mer än ett halvår innan jag försökte mig på att köra den perfekt smaksatta smeten i glassmaskinen, det var kanske lite otippat. Samma goda vänner som i somras åt av parfaiten, fick nu för ett par veckor sedan njuta av glassen. Vi gav den full poäng. Tänk er själva hur fint ljust muscovadosocker, amaretto och rörsockerkanderade, rostade pistagemandlar gifter sig med varandra. Jag vet att det finn flera av er läsare som är precis lika sålda på dessa smaker som jag själv är.

Någon tjusig glassbild på kulor beströdda med pistagekrokant, det kan jag emellertid inte bjuda på, för vid det laget då desserten avnjöts var det redan mörkt ute. Ni får spana på glassen i formen, och använda er fantasi. Håll tillgodo - detta är ren njutning.

Amarettoglass med ljust muscovadosocker och pistagekrokant
75 gram pistagemandlar
0,5 dl rörsocker strö
5 äggulor
2 dl gammaldags mjölk
1,5 dl ljust muscovadosocker
1 vaniljstång
4 dl visgrädde
0,5 dl Disaronno originale
1 gelatinblad

1. Rosta pistagemandlarna försiktigt på medelvärme, i en torr stekpanna. Hacka dem därefter. 2. Smält rörsockret i stekpannan, och rör flitigt medan det smälter. Akta så att det inte bränns.
3. Tillsätt de hackade pistagemandlarna, blanda alltsammans snabbt, och häll upp på ett bakplåtspapper. Låt svalna, och hacka sedan pistagekroanden i bitar av lite varierande storlek.
4. Vispa äggulorna och muscovadosockret.
5.Blanda grädden och mjölken med den urskrapade vaniljstången i en kastrull, och sjud blandningen försiktigt. Tillsätt äggvispet, och blanda alltsammans.
5. När smeten börjar tjockna, är det dags att ta kastrullen av plattan. Glöm inte att plocka upp vaniljstången.
6. Vispa då ned det blötlagda gelatinbladet, så att det helt löser sig i smeten. Tillsätt därefter amaretton.
7. Låt svalna helt, och sedan stå och svälla i kylskåp ett par timmar, eller över natten.
8. Kör smeten i glassmaskin. Ställ in en form i frysen under tiden.
9. Fördela en tredjedel av pistagekrokanten i botten av formen. Stjälp i glassen, och strö en tredjedel av krokanten över ytan. Spara resterande mängd korkant till serveringen.
10. Låt glassen stå i frysen ett par timmar, innan den ska ätas.

Mina bästa, söta påskrecept

Jag gör ett litet samlingsinlägg, och tipsar er om sådant som ofta förekommer på vårt bord under påskhelgen. Att avsluta middagen på påskafton med just en mäktig chokladtårta, det kändes i många år som en självklarhet. Förra året bröt vi dock den trenden, men vad i åt i stället, det kan jag faktisk inte dra mig till minnes? Märkligt, jag som annars alltid brukar minnas mat och dryck.

Den som tycker det känns lite för mycket med en tung, mäktig tårta, men ändå gärna vill ha en efterrätt med choklad, kan kanske inspireras av denna goda chokladsemifreddo med kanderade valnötter och marshmallows?

En annan kall dessert är den glasstårta på mörk och vit choklad som jag gjorde till påskafton 2010. Den blev fantastiskt god, och fick riktigt fin konsistens, trots att jag gjorde den utan glassmaskin.

På långfredagen har vi som tradition att äta min mammas goda mandeltårta.

Förra året prövade jag vid ett tillfälle att göra denna variant på mandeltårta, med mandelkrokant i äggkrämen, som också blev fantastiskt god.

Hur vi gör i år, det har jag faktiskt ännu inte helt bestämt. Att det blir mandeltårta på långfredagen, det är det enda som är säkert. Vad vi sedan avnjuter till dessert på påskafton, det återstår att se.

Vid närmare eftertanke blir det kanske vare sig en tårta eller en fryst efterrätt. Dessa snygga och vansinnigt goda små miniportioner av chokladcrème vore kanske en perfekt avslutning på påskaftonsmiddagen?

Brownies - det enda recept du behöver

När det kommer till chokladkakor har jag nolltolerans. Jag betackar mig för de alltför vanligt förekommande torra chokladsockerkakorna, och jag får allergiska reaktioner av så kallade kladdkakor, som i grund och botten bara är dåligt gräddad kaksmet.

Jag vill helst få slippa att utsättas för kakor där man varit så snål med cacao att de är beigebruna. Inte heller kan jag med chokladkakor där det saknas salt i smeten. En smula sälta är det som rundar av och, helt enkelt, fulländar chokladkakor; så är det bara.

Efter denna harang, är jag glad och stolt över att åter presentera min grymma fudge brownie med pecannötter och vit choklad. (Ja, det här är en gammal återbloggning från hösten 2008. En välförtjänt sådan, för det här var på den tiden jag bara hade en handfull läsare.)

Denna brownie är tung, saftig och aningen seg; mättad med mörk choklad. Ofta har jag, som på bilderna, smaksatt den med bitar av söt, vit choklad och knapriga pecannötter. Sist jag bakade den avstod jag från nötter, och använde mig av mörk choklad i stället för vit choklad, då jag serverade den med körsbärsglass. Jag kan lova att i stort sett vilken glassmak som helst, som innehåller bär, nötter eller choklad, blir till en otroligt lyxig efterrätt i sällskap av denna i mit tycke perfekta chokladkaka.

Vill man inte servera kakan med glass, så går det givetvis bra med en klick crème fraiche eller vispad grädde; kanske smaksatt med lite cognac eller punch? Extra lyxigt blir det om man ringlar över lite hemkokt chokladsås, eller varför inte kolasås?

Kakan är godast dagen efter att den bakats. Så är det enligt min erfarenhet med de tunga chokladkakorna, och det finaste är, om man önskar baka i förväg, att den nästan är som bäst efter att den varit frusen. Så här års, då det fortfarande är kallt ute, har jag med framgång stält ut den nybakade kakan och snabbt kylt ned den, och då har kunnat serveras efter bara någon timma, med läckert tungt och saftigt innanmäte.

Om ni är chokladälskare av min kaliber, då är detta sannerligen något för er.

Fudge brownies med pecannötter och vit choklad
200 g mörk choklad, hackad
150 g smör, rumstempererat
3 dl råsocker
1 msk äkta vaniljsocker
3 ägg
0,5 tsk salt
60 gr vetemjöl (cirka 1 dl)
4 msk kakao
100 g pecannötter, grovt hackade
100 gr vit choklad, grovt hackad

1. Sätt ugnen på 175 grader. Blanda smöret med råsocker, vaniljsocker och salt. Vispa ned äggen, ett i taget.
2. Smörj ett bakplåtspapper och forma det efter en kvadratisk form, 24 gånger 24 centimeter.
3. Smält chokladen över vattenbad, eller i micro, och rör ned den.
4. Sikta över kakao och vetemjöl, och blanda ned dem i smeten.
5. Blanda slutligen ned pecannötterna och den vita chokladen.
6. Häll smeten i formen, och jämna till den med en slickepott.
6. Grädda kakan i mitten av ugnen i 30-35 minuter, beroende på vilken typ av form du använder. Provstick efter 30 minuter, så att kakan inte blir för välgräddad.
7. Tag ut kakan ur ugnen, låt den svalna, och placera den därefter i kylskåp ett par timmar.
8. När jag delar kakan, brukar jag först skära bort de yttre kanterna, för att det ser snyggare ut. Därefter delar jag den först fyra gånger på längden, därefter fyra gånger på tvären. Kakan är dock såpass mäktig, att den kan serveras i ännu mindre bitar.

Körsbärsglass, efter många om och men

I höstas fick jag ett varuprov från Ninas mat på en rent makalöst fantastisk produkt, nämligen denna körsbärssirap. Just nu finns sirapen inte i lager, och det är jag den första att beklaga, för den är en dröm för en körsbärsälskare som jag. Några av er minns kanske när jag i lyriska ordalag utgjöt mig över min favoritmarmelad, som det för övrigt nu var alldeles för längesedan jag smakade.

Det är annars lite glest, tycker jag, bland körsbärsprodukterna i butikerna. Nyligen fick jag syn på en körsbärssylt av märket Granny's Secret i min lokala ICA-butik, som jag absolut måste pröva.

Jag blev rent ut sagt överlycklig när jag sent i höstas förstod att det nu finns frysta körsbär av märket Garant att få tag på i vanliga matbutiker. Dessvärre hade jag inte hunnit iväg för att köpa mig sådana när jag skulle laga till glassen, vilket var synd, för de hade säkerligen gjort den ännu godare. Jag satsar på att inkludera bär vid nästa tillfälle. Jag kan komma på mängder av saker jag känner för att laga till av just körsbär, så jag antar att det är lika bra att jag köper på mig ett litet lager, när jag väl kommer mig iväg till butiken.

Det har gått ganska lång tid sedan vi bjöd på körsbärsglass med brownie och körsbärschokladsås som avslutning på en lång och god middag med våra vänner J och J och deras barn. Ännu längre sedan är det jag började drömma om körsbärsglass, så det är sannerligen på tiden att denna bloggpost blev av.

Tur för mig att jag åtminstone hade vett att anteckna mängderna när jag stod vid spisen, för trots att jag brukar berömma mig om att ha bra minne när jag lagar mat, så finns det gränser även för min förmåga att hålla saker i huvudet.

Bättre sent än aldrig, som man brukar säga.

Min körsbärsglass
4 dl vispgrädde
2 dl mjölk
6 äggulor
1 gelatinblad, väl blötlagt
1 dl rörsocker strö
1 tsk ekologiskt vaniljpulver
2 dl körsbärssirap

1. Värm grädde, mjölk och vaniljpulver i en kastrull.
2. Blanda ned det blötlagda gelatinbladet, så att det helt löses upp.
3. Vispa äggulorna och sockret fluffigt.
4. Blanda ned äggvispet i gräddmjölken, och vispa sedan flitigt på medelvärme tills glassmeten börjar tjockna.
5. Låt smeten svalna. Blanda ned körsbärssirapen, och ställ sedan smeten i kylskåpet för att svälla några timmar; helst över natten.
6. Ställ en burk eller en form i frysen, innan du kör glassen i glassmaskinen.
7. Stjälp ned glassen i den kalla formen eller lådan, och ställ in den i frysen ett par timmar. Servera gärna med körsbärschokladsås.

Körsbärschokladsås
1 dl körsbärssirap
0,5 dl rörsocker strö
1 dl vispgrädde
100 gram mörk choklad

1. Låt körsbärssirapen koka ihop i en kastrull tills 2/3 återstår.
2. Blanda ned sockret och grädden, och koka upp.br>3. Tag kastrullen av plattan. Bryt ned chokladen i kastrullen, och vispa tills allt blandats ordentligt.
4. Låt såsen svalna. Om den blir lite för fast och seg, så värm, den försiktigt igen, eventuellt med ytterligare en skvätt grädde.

Kanske min favorit bland glassmaker, med bästa chokladsåsen

Detta är på sätt och vis en återbloggning, men ändå inte. Något så här gott förtjänas att bloggas om och om igen, i synnerhet som det var några år sedan sist. I lördags slog det mig nämligen med full kraft, att jag verkligen inte kan begripa att inte glassmaken kardemumma slagit på bred front.

Egentligen är det nog snarast vanilj/kardemumma smaken borde heta, eller kanske till och med muscovadoglass med smak av vanilj och kardemumma. Det ljusa muscovadosockret i glassmeten är ju en avgörande smaksättare i sig. Jag skulle helt ärligt aldrig komma på tanken att använda vanligt vitt socker i en glassmet. Det smakar ju ingenting - bara sött.

Glass och chokladsås, ska det vara något att yvas över? Kanske inte, om man bjuder på Big Pack med O'hoj, men nu pratar vi glass och sås på en helt annan nivå. Att bjuda på hemlagad glass till efterrätt, så som vi gjorde i lördags, är dessutom det självklara valet, om man vill kunna förbereda i god tid.

Krämig, smakrik glass, med en riktigt seg och fyllig chokladsås som tillbehör, tillfredställer smaken även hos den mest kräsne gäst. Nu var det inte några kräsna gäster vi hade på middag när vi bjöd på detta, snarare matglada och tacksamma gäster, även om vännerna P och K förvisso är finsmakare. De uppskattade kardemummaglassen med chokladsås precis lika mycket som vi själva gjorde.

Chokladsåsen är egentligen nästan en lös fudgesmet, och den behöver inte mer än ljummas för att få en perfekt konsistens. Den som så föredrar, kan vispa ned mjölkchoklad i den, i stället för mörk choklad.

Muscovadoglass med vanilj och kardemumma
3,5 dl vispgrädde
3 dl gammaldags mjölk
0,5 vaniljstång, ursrapad
1,5 tsk kardemumakärnor, grovt stötta
6 äggulor
1,5 dl ljust muscovadosocker

1. Värm grädde, mjölk, den urskrapade halva vaniljstången och kardemummakärnorna i en kastrull. Vispa under tiden äggulorna riktigt fluffiga med sockret.
2. Häll ned äggvispet i den varma gräddmjölken, under omrörning.
3. Sjud glasskrämen under flitigt vispande tills den börjar tjockna.
4. Tag kastrulen från plattan, och låt krämen svalna. Ställ den sedan i kylskåpet för att svälla (över dagen, över natten, eller i varje fall ett par timmar).
5. Sila bort kardemummakärnorna, och kör sedan glasskrämen i glassmaskin. Jag har alltid en tom form i frysen som stå redo att fyllas med smet. Stjälp ned glassen i formen, och ställ in den i frysen i ett par timmar.

Bästa chokladsåsen
2 dl gammaldags mjölk
1 dl rörsocker strö
1 dl cacaopulver
2 msk ljus sirap
125 gram mörk choklad

1. Koka upp mjölk, socker, sirap och cacao i en kastrull. Låt koka på låg värme under omrörning i några minuter.
2. Tag kastrullen från plattan. Låt blandningen svalna något.
3. Bryt chokladen i mindre bitar, och vispa ned dem, så att de smälter och alltsammans blandas väl.
4. Värm såsen förstiktigt strax innan den ska serveras.

Romglass med romarinerade sultanarussin

Trots att jag gjort hemlagad glass i ganska många år, och under dessa år tycker mig ha tilägnat mig ganska mycket kunskap i ämnet, så finns det alltid nya handgrepp och knep att lära sig. Vår nyårsglass 2011 var en romglass, smaksatt med fin 25 år gammal rom, och till denna serverades Saltås fantastiskt goda sultanarussin, vilka fått ligga och dra i rom i över ett dygn. Som dekoration hade min vän A gjort eleganta virvlar av smält socker, som vi kunde sticka ned i glasen.

Att smaksätta glassmet med alkohol, det är en konst i sig. Alkoholen påverkar glassens fryspunkt. Det gäller dessutom att ta det varligt, så att smaken inte blir för dominant. Förra årets punschglass lärde mig en hel del, men punsch skiljer mycket från rom. Den simmiga, sockerstinna punschen reagerade helt annorlunda med glassmet än romen.

Rikligt med äggulor, och ett blad gelatin, det är en grundförutsättning för den här typen av glass. Vid detta tillfälle ville jag också för första gången pröva att ha glukos i glassmeten. Jag tycker mig ha klarat mig ganska bra utan denna produkt, men då den påstås minsta risken för kristallisering, tyckte hag det kunde vara på sin plats att ge den en chans.

Helt oproblematiskt är detta inte för mig, då sockret i mina glassmetar är så mycket mer än enbart sötning. Det är lika mycket en smaksättare. Jag väljer sockret omsorgsfullt. Rörsocker strö, eller ljust muscovadosocker? Eller, kanske farinsocker? Då är det inte helt oproblematiskt att ösa glukos i smeten.(Just i denna smet kom jag alldeles för sent op att jag skulle ha tagit ljust muscovadosocker i stället för rörsocker strö. Det ska jag göra nästa gång.)

Eftersom jag inte visste vilken mängd som var lagom, prövade jag med en halv deciliter. Mängden rom var jag också en smula osäker kring, men det blev en hel deciliter. Den som vill ha en mildare smak kan minska mängden till 0,75 deciliter.

Nu har jag orerat en hel del kring själva tillagningen. Ni undrar säkert hur resultatet blev? Smakade det bra? Ja, absolut. Det blev en härlig glass, med vuxen smak. Det tog lång tid för den i glassmaskinen, och jag fick låta mig nöja med en betydligt lösare konsistens än smeten vanligtvis får, då jag stjälpte ned den i den skål den skulle förvaras i i frysen. Jag rekommenderar definitivt fler experiment med att smaksätta glass med alkoholhaltiga drycker, men - helt okomplicerat, det är det inte. Inget för nybörjare, om jag ska uttrycka mig riktigt klart och tydligt.

Slutligen måste jag än en gång be om ursäkt för den usla bilden. Även fast just denna glass inte direkt var färgstark, och sultanarussinen är ju - russin. Ljusbruna. Jag jobbar på att försöka lära mig detta nya bildbehandlingssätt.

Romglass med rommarinerade sultanarussin
5 dl vispgrädde
3 dl gammaldags mjölk
0,5 vaniljstång
0,5 dl glukos
1 dl rörsocker strö eller ljust muscovadosocker
8 äggulor0,75-1 dl ljus, lagrad rom (kylskåpskall)

1 dl Saltå sultanarussin
0,5 + 0,5 dl ljus,lagrad rom

1. Hetta upp grädde, mjölk, urskrapad vaniljstång och des frön samt glukos i en kastrull.
2. Vispa rösocker och äggulor mycket fluffigt. Tillsätt detta till gräddmjölken.
3. Sjud glassmeten på medelvärme, vispa den hela tiden, så att den inte fastnar i botten. Smeten får inte börja koka.
4. När smeten börjar tjockna och temperaturen höjs, tag den av plattan, och vispa noga i den blötlagda gelatinbladet. Smeten ska sedan kallna, och därefter svälla i kylskåp över dagen eller över natten.
5. Häll russinen och 0,5 dl rom i en burk. Tryck ned russinen i romen. Sätt på ett lock, och låt stå över natten eller i varje fall ett par timar. Tillsätt sedan resterande halva deciliter rom, då russinen absorberat den första slurken.
6. Tillsätt kylskåpskall rom til glassmeten, och blanda väl, precis innan glassmeten ska köras i glassmaskinen. Glöm inte att fiska up den halva vaniljstången.
7. Ställ in en lämplig skål eller burk i frysen medan glassmaskinen arbetar.
8. Stjälp ned glassen i denna behållare så snart den är klar i maskinen. Frys glasen i några timmar innan den ska ätas.
9. Tag ut glassen en kvart innan den ska ätas. Forma kulor med en glasslev som du doppar i hett vatten. Dekorera med de rommarinerade russinen.

Smörkola-panna cotta med lingon i gelé

En liten kul detalj med detta i mitt tycke alldeles fantastiska recept, det är att jag har haft det ute på provlagning hos en bloggvän. Jag hade nämnt tillkomsten av dessa vackra små godsaker i ett annat sammanhang, och möttes av sådan entusiasm från personen i fråga, att jag genast erbjöd mig att dela med mig av receptet innan det rent formellt publicerats här på bloggen.

Till min stora glädje uppskattade hon, och de personer hon bjöd att smaka, dessa panna cottor lika mycket som jag själv gjorde. Lite lustigt är också att reaktionen från såväl mina barn, som från de barn i hennes sällskap som smakade, var densamma. De tyckte helt enkelt att lingonen i gelé var för syrliga. Själv tycker jag att balansen mellan panna cottans sötma och ett syrligt tillbehör är det som fulländar desserten i fråga. Jag vill bara förvarna om att det förhåller sig på detta vis, för då kan ju den som så önskar söta lingondrickan en smula.

Jag lagade faktiskt butterscotch pudding tidigare i höstas, med ganska katastrofalt resultat. Vackert, men rätt så äckligt, skulle man nog kunna kalla det hela. Dessa små smörkola-panna cottor är en värdig upprättelse. Den smöriga kolasmaken med sin sälta finns där, tack vare den löjligt enkla kombinationen av grädde, farinsocker och flingsalt. Hur gott som helst - helt enkelt.

Smörkola-panna cotta med lingon i gelé (25 stycken)
5 dl grädde
1 dl farinsocker
0,5 vaniljstång; delad och urskrapad
2,5 gelatinblad, generöst blötlagda
0,5 tsk flingsalt

125 gram lingon
1 dl Finnerödja koncentrerad lingondricka
1 dl vatten
1,5 gelatinblad

1. Börja med att blötlägga gelatinbladen till panna cottan.
2. Värm grädde, farinsocker, fröna från vaniljstången och saltet i en kastrull. Vispa ned gelatinet, så att det löses upp och blandar sig.
3. Låt blandningen svalna, och fördela den sedan i 25 små snapsglas av plast. Enklast gör man detta om man packar glasen tätt i en form, och häller i gräddblandningen med hjälp av en kanna.
4. Ställ in panna cottorna i kylskåpet i minst en timma.
5. Förbered gelén genom att blötlägga gelatinet, värma lingondrickan och vattnet i en kastrull, och lösa upp gelatinet i vätskan. Låt svalna till åtminstone rumstemperatur, gärna kallare.
6. Fördela lingonen i panna cotta-glasen, och häll därefter över gelén. Börja med en struken tesked per glas; fördela sedan den lilla skvätt som blir över där det passar.
7. Förvara panna cottorna i kylskåp i åtminstone en timma, innan de kan serveras. De går att förbereda en eller två dagar innan de ska ätas, men förvara dem då övertäckta med plstfolie.

I dag för ett år sedan, den fjärde december 2010, bloggade jag (passande nog) om . Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från fjärde december 2009 och 2008.