Nyårsaftons punchglass med punchmarinerade sultanarussin

Nyårsaftons punchglass var makalöst god, men den känns lika avlägsen som om i åt den för et halvår sedan. När en läsare som redan tidigare frågat efter recept emellertid på nytt hörde av sig med en försynt förfrågan, insåg jag att jag faktiskt bör blogga detta recept. Glassen blev trots allt oerhört lyckad.

Numera har jag börjat minska mängden grädde i mina; absolut inte av någon sorts önskan att minska fetthalten i sig, utan helt enkelt därför att jag upptäckt att konsistensen blir bättre på detta vis. Jag har ingen ambition att gå tillbaka och ändra gamla recept, men jag vågar påstå att alla glassrecept jag skapat viner på detta.

Glassen blir helt enkät smidigare, lite lättare att forma kulor av, och den hinna jag måste erkänna att jag (de goda smakerna till trots) ibland tidigare känt i gommen när glass avnjutits är ett minne blott med dessa nya proportioner.

Jag tillåter mig att vara lite vag i rekommendationen 0,75-1 dl punch. Det är en fråga om tycke och smak. Jusötare punch, desto mer vav drycken behövs, om den du använder är lyte spretigare kan det räcka med den mindre mängden.

Som vanligt tillsätter jag ett gelatinblad, som en försäkring, för konsistensens skull. Et blöad gelatin gör en deciliter vätska geleartad; sådana är proportionerna. Vill du inte ha gelatin i din smet, så kan du om du vill ta en eller två extra äggulor.

Lika gott på nyårsdagen - här snackar vi lyxrester.

Nyårsaftons punchglass med punchmarinerade sultanarussin
Jag började med russinen och lät dem ligga och suga åt sig punch i 1,5 dygn innan de skulle serveras. Rekommenderas å det varmaste.

Punchrussin
1 dl sultanarussin
0,75 dl punch

1. Blanda russin och punch i en plastpåse, och låt det vara lite svängrum kvar i påsen när du knyter den. Låt först russinen ligga i rumstemperatur ett par timmar; vänd påsen emellanåt.
Lägg in russinen i kylskåp tills de ska serveras.

Glassmet
5 dl vispgädde
'5 dl gammaldags mjölk
1,5 dl råsocker
1 vaniljstång, urskrapad
8 äggulor
0,75-1 dl punch (efter smak)
1 gelatinblad

1. Värm grädde och mjölk med vaniljstång i en kastrull. Vakta noga så att blandningen inte börjar koka.
2. Lägg gelatinbladet i blöt i generöst med vaten.
3. Vispa äggulor och socker fluffigt.
4. Blanda ned äggvispet i gräddmjölken under omrörning.
5. Vakta glassmeten noga medan den sakta värms upp. Rör flitigt och se till att det inte börjar oka. Du ,ärker med blotta gör när krämen långsamt blir tjockare.
6. Tag glassmeten från spisen och rör ned gelatinbladet. Blanda därefter med punchen.
7. Låt glassmeten svalna, i vattenbad eller rumstemperatur beroende på hur bråttom du har.
8. Smeten mår allra bäst av att få stå och svälla i kylskåp över natten.
9. Ställ in en burk eller form i frysen innan du kör glassmeten i glassmaskinen.
10. Kör glassmeten i glassmaskinen enligt instruktionen för just den maskin du använder.
11. Stjälp upp smeten i den kalla lådan eller formen, och låt sedan glassen stå i frysen i ett par timmar.
12. Servera med de punchmarinerade sultanarussinen, och exempelvis mandelflarn.

Ett nostalgiskt, nygammalt såstips - i elfte timmen

Det var så här det började; långt före bloggen. Min dokumentation av recept skedde till en början i en vaxduksklädd bok från 10-gruppen. (Jag ber er särskilt notera patinan i form av den strategiskt placerade fläcken, strax nedanför tillagningsbeskrivningen.)
Jag minns inte exakt när boken införskaffades, men den har minst tolv år på nacken. Det första recept jag skrev ned var Akvavit- och cognacssås.

Detta recept har regelbundet återkommit under de år som boken funnits i vår ägo. Jag bloggade om det i samband med nyår 2009 , då vi lagade såsen till nyårsmenyns varmrätt. Jag vet att vi lagt den sedan dess, men när jag i går eftermiddag på nytt skulle tillred den uppstod en situation som fic mig att inse att den förtjänade en återbloggning.

Väglaget i Stockholm, precis som i många andra delar av landet, är i nuläget så uselt att man nästan borde snöra på sig skridskorna när man ska bege sig ut. När vi således insåg att vi glömt köpa enbär vid dagens tur till lokala ICA, var det inte ett alternativ att på nytt ge sig ut. I stälet beslutade jag mig att hänfalla till min nya favoritkrydda, nämligen stjärnanis. Denna aromatiska och välsmakande krydda har förgyllt mången måltid under hösten. Senast fick den ge smak åt julaftons sås till ankbröst. Det är något närspå magiskt med stjärnanis. Den ger åsserna ett djup, en touch av anis, som ligger och mullrar i bakgrunden utan att på minsta sätt ta över. Faktum är att många som smakar inte på rak arm kan identifiera smaken.

När jag nu lagat denna såsklassiker med stjärnanis i stället för enbär, kan jag konstatera att jag bara måste rekommendera denna variant. faktum är att den är bättre än originalet. Håll tillgodo, kanske är det några av er som ännu inte beslutat vilken sås ni ska äta till kvällens eventuella köttbit? Om det inte blir av i kvälll, så måste ni pröva vid ett annat tillfälle. Enklare (och godare) än så här blir det knappast.

Akvavit- och konjakssås med stjärnanis

1 dl rödvin
3 dl vispgrädde
2 lagerblad
4 torkade stjärnanisfrukter
4 msk fond (till exempel kalv-, eller vilt- och kantarellfond)

2 schalottenlökar
2 msk smör
2 msk matlagningscognac, Eau-de-Vie eller brandy
1 msk vetemjöl
1 krm svartpeppar
2 msk akvavit

1. Häll vin, grädde, kryddor och fond i en kastrull. Koka upp, och stäng därefter av plattan. Låt kastrullen stå på eftervärme i 15-20 minuter.
2. Finhacka schalottenlöken. Smält smöret i en panna eller kastrull, och låt löken fräsa sig mjuk i smöret, utan att ta färg.
3. Häll över Eau-de-Vie eller brandy, och låt den puttra in i löken. Pudra över mjölet, så att det blandar sig med smöret.
4. Häll över såsen, och ge den ett uppkok. Smaka av med svartpeppar och akvavit.
5. Sila av såsen innan den ska serveras.

Såsen går utmärkt väl att förbereda. Jag har ofta tillagat den dagen innan den ska avnjutas. Se bara till att värma den försiktigt, när den kommer iskall ur kylskåpet.

Smaskens "Best of Nyår"

Då var det dags att planera årets nyårsmeny. Det är inte så bra tajming så här i slutet av året, skule man kunna tycka. Det ena spektaklet avlösa det andra. Vi ska, precis som de tidigare fyra åren i rad, fira med våra goda vänner A och M. Redan efter förra årets något överdrivet tilltagna meny beslutade vi oss för att i år ta det betydligt lunare. Färre rätter, börja äta tidigare och satsa på säkra kort. Inga experiment. Helt enkelt Best of Nyår. Med tanke på de menyer vi tillsammans skapat under dessa år vi firat tillsammans, så finns det ju minst sagt inspiration att hämta.

Om man söker under bloggens etikett Nyår, så hittar man lite allt möjligt. Jag har ofta bloggat en grovplanering, därefter bloggat en bildkavalkad över kvällens meny, och sedan allt eftersom kompletterat med länkar till bloggade recept.

Under årens lopp har samma dilemma upprepats gång på gång - de recept jag inte själv lagat, har jag inte heller bloggat om. Därför kan man säga att det saknas en hel del, men å andra sidan kan detta kanske tjäna som inspiration? Snarlika recept går att finna på andra ställen.

Själv ligger jag än så länge knappt i startgroparna. Jag återkommer när jag vet lite mer säkert vad vi ska laga, och äta, i år. Håll tillgodo med lite inspiration så länge. Länkar till bloggade recept finner ni under respektive bild i varje inlägg.

Nyårsmenyn 2008

Nyårsmenyn 2009

Nyårsmenyn 2010

Nyårsmenyn 2011

Rapport från nyår 2011 - innan jag glömmer

Ja, jag är väl medveten om att nyår för de flesta av oss redan känns oerhört avlägset. Jag borde givetvis ha tagit mig i kragen, och så snart som möjligt bloggat om vad vi åt och drack. Nu blev det av olika skäl inte så.

Det blev en proppmätt nyårsafton. Våra portioner var denna gång, till skillnad från nyår 2010, helt enkelt för generöst beräknade. Vi orkade inte ens äta de goda ostarna, och pralinerna, de blev til största delen över til nyårsdagen.

Vår lärdom till nyårsafton 2012, som blir den femte i ordningen vi firar tillsammans med vännerna A och M, det är helt enkelt att satsa på aningen färre rätter. Fyra förrätter, en varmrätt, ost och dessert. Det är tillräckligt i sig. Vad gäller dryckerna till maten, så hade jag inte varit inblandad i själva valet, utan hade enbart nöjet att njuta av dem. Jag ska se om jag kan få hjälp av de andra att ta redan på exakt vilka viner vi drack.

Jag ger er de bästa bilderna på det vi åt, så får ni ha i åtanke att bildbehandlingsprogrammet och jag inte är bästa vänner just nu.

Slutligen har jag en efterlysning. Är det någon av er som vet ifall detta är en vanligt förekommande produkt. Krabbcrème kan verka lite märkligt, men det är en grym produkt, och var en fantastisk smaksättare till A's gudomliga krabbsoppa, som serverades med basilikaoljafrästa king crab-klor. Jag ser tacksamt fram emot eventuella tips.

Innan maten åt vi små bitar av brie med karamelliserade valnötter, men de bilderna ska jag förskona er ifrån.

Löjrom med klassiska tillbehör. Altid lika gott

Chévre-panna cottan blev en chévretimbal, och serverades med kallrökt lax, sikrom och gräslök. Gott, men mäktigt.

A's goda fiskpaté, i de fina små grytorna. För stora portioner, men fantastisk smak. Ett mycket lyckat experiment.
Recept kanske kommer?

Krabbsoppan med stort K. Serverad med basilikaoljafrästa king crab-klor. Hur gott som helst, men receptet improviserade A fram medan hon lagade soppan. Jag får väl helt enkelt önska mig att hon ska bjuda på den igen, och då dokumentera mer?

Hummer, alltid lika gott. Här gratinerad med smör,
schalottenlök och bladpersilja.

Anklever med en liten katrinplommon-och balsamicokompott -
om jag inte minns fel?

Och så - oxkinderna.

Slutligen - romglassen med de rommarinerade sultanarussinen

Rödvinsbrässerad oxkind - nyår 2011

Vi kände oss så nöjda, min man och jag, när vi kom på att oxkind skulle stå på menyn för 2011 års nyårsfirande. När vi kom till vår favorit bland köttbutiker, Sandströms, möttes vi av ovationer, när vi deklarerade att den sedvanliga oxfilén skulle få stå tillbaka för en mer rustik styckningsdetalj.

Vi äter ytterst sällan oxfilé; faktiskt så sällan som två-tre gånger om året, men det har ofta blivit så att valet fallit på just filé till nyår, av gammal tradition och hävd. Märkligt, egentligen, med tanke på hur jag annars väljer kött. Nu skulle jag tro att traditionen för all framtid är bruten.

Detta var faktiskt första gången vi själva tillagat oxkind. Jag har njutit av oxkinder som tillagats av andra, avsevärt mer kompetenta händer. Föga förvånande har jag, i likhet med många andra njutit av en smältande mör rödvinsbrässerade oxkind på Rolfs kök, där den varit ett stående inslag på menyn sedan tidigt 2000-tal. Senast det begav sig, så var det på Högberga gård i samband med Barolo-kvällen i slutet av november, som så förtjänsfullt anordnades av Fredrik på Who Cut the Cheeze. Det var den oxkindsanrättning vi bjöds på den kvällen som vi lät oss inspireras av till vår nyårsmiddag.

Jag måste erkänna att oxkinden trots våra ansträngningar inte blev fullt så bra som den kunnat bli. Vi fegade ur, och en kombination av logistik och nödtvång gjorde att vi avbröt långlagningen lite för tidigt. Vi var helt enkelt tvungna att påbörja tillagningen hemma i vårt eget kök, och senare under dagen förflytta såväl oss själva som vår CrockPot till våra goda vänner, i vars hem vi skulle fira nyårsaftonen. Under senare experiment (jag har fått en liten hang up på just oxkind) har jag kommit fram till att det krävs närmare sex timmars tillagning för att oxkinden ska bli så dallrande mör som jag vill ha den.

Detta recept är nu inte mindre värt på grund av att betyget på nyårsaftons varmrätt blev väl godkänt, om än inte mycket väl godkänt. Jag kan trots allt ge er ledtråden som gör att just er egen tillagning blir perfekt. Inte illa, eller hur?

Det mest fascinerande med själva tillagningen i ärlighetens namn den blandning av slump, och angenäm salongsberusning, som gjorde oss vilda och galna nog att låta rödvinet reducera till vad som måste benämnas som en sirapsliknande konsistens. Den trögflytande, smörblanka rödvinsreduktion ni ser på tallriken på bilden ovan, är resultatet av denna lössläppthet. Jag trodde under en fasansfulla sekunder att reduktionen var förstörd, kanske vidbränd, när jag plötsligt såg att denna av mig aldrig tidigare skådade konsistens. Ni kan säkert föreställa er min lättnad, då jag insåg att jag oroat mig i onödan.

I glasen hade vi Fratelli Revello Barolo 2007 DOCG, ett fantastiskt vin, som dessvärre inte kan beställas från Systembolaget. Det gick med andra ord ingen nöd på oss, denna 2011 års sista kväll.

Rödvinsbrässerad oxkind med smörig
rödvinsreduktion (4 portioner)
2 oxkinder à cirka 725 gram styck
salt och vitpeppar
3 schalottenlökar, delade
2 morötter, grovt delade
10 stjälkar bladpersilja
stjälkarna från 0,5 kruka rosmarin
2 lagerblad
1 flaska Nebbiolo av medelkvalitet
rörsocker efter smak
smör efter smak

1. Putsa oxkinderna efter tycke och smak. Tag dock inte bort allt fett.
2. Lägg lök, morötter, persiljestjälkar, lagerblad och rosmarin i botten av en CrockPot (eller i en gruta av emaljerat gjutjärn).
3. Salta och peppra oxkinderna runtom, och placera dem ovanpå grönsakerna.
4. Häll över rödvinet. Lägg på locket och ställ in din CrockPot på tillagning på lägsta effekt i 6 timar. Alternativt: Lägg på locket på din emaljerade gjutjärnsgryta, och ställ in den på 80 grader ugnsvärme i 6 timmar.
4. Plocka varsamt upp oxkinderna ur grytan, så att de inte ramlar isär, och täck över dem med alufolie.
5. Sila ned vätskan ur grytan i en kastrull. Reducera vätskan tills den tjocknar. Smaka av den med rörsocker, och eventuellt salt och vitpeppar. Blanka av den med en generös klick smör.

Som tillbehör serverade vi en liten pytt, som vi förberett tidigare under dagen. Den bestod av fint tärnade, hastigt blancherade morötter, knaperstekta tärningar av rökt sidfläsk, sant rostade, hackade hasselnötter. Samtliga dessa ingredienser transporterades förvarade i plastpåsar. Därefter stektes de på, i sidfläskets eget fett, strax innan serveringen. En fluffig puré gjordes på potatis, rotselleri, stora mängder smör samt en skvätt gammaldags mjölk. Vi åt, och vi njöt. Mycket godare än så blir det inte.

Romglass med romarinerade sultanarussin

Trots att jag gjort hemlagad glass i ganska många år, och under dessa år tycker mig ha tilägnat mig ganska mycket kunskap i ämnet, så finns det alltid nya handgrepp och knep att lära sig. Vår nyårsglass 2011 var en romglass, smaksatt med fin 25 år gammal rom, och till denna serverades Saltås fantastiskt goda sultanarussin, vilka fått ligga och dra i rom i över ett dygn. Som dekoration hade min vän A gjort eleganta virvlar av smält socker, som vi kunde sticka ned i glasen.

Att smaksätta glassmet med alkohol, det är en konst i sig. Alkoholen påverkar glassens fryspunkt. Det gäller dessutom att ta det varligt, så att smaken inte blir för dominant. Förra årets punschglass lärde mig en hel del, men punsch skiljer mycket från rom. Den simmiga, sockerstinna punschen reagerade helt annorlunda med glassmet än romen.

Rikligt med äggulor, och ett blad gelatin, det är en grundförutsättning för den här typen av glass. Vid detta tillfälle ville jag också för första gången pröva att ha glukos i glassmeten. Jag tycker mig ha klarat mig ganska bra utan denna produkt, men då den påstås minsta risken för kristallisering, tyckte hag det kunde vara på sin plats att ge den en chans.

Helt oproblematiskt är detta inte för mig, då sockret i mina glassmetar är så mycket mer än enbart sötning. Det är lika mycket en smaksättare. Jag väljer sockret omsorgsfullt. Rörsocker strö, eller ljust muscovadosocker? Eller, kanske farinsocker? Då är det inte helt oproblematiskt att ösa glukos i smeten.(Just i denna smet kom jag alldeles för sent op att jag skulle ha tagit ljust muscovadosocker i stället för rörsocker strö. Det ska jag göra nästa gång.)

Eftersom jag inte visste vilken mängd som var lagom, prövade jag med en halv deciliter. Mängden rom var jag också en smula osäker kring, men det blev en hel deciliter. Den som vill ha en mildare smak kan minska mängden till 0,75 deciliter.

Nu har jag orerat en hel del kring själva tillagningen. Ni undrar säkert hur resultatet blev? Smakade det bra? Ja, absolut. Det blev en härlig glass, med vuxen smak. Det tog lång tid för den i glassmaskinen, och jag fick låta mig nöja med en betydligt lösare konsistens än smeten vanligtvis får, då jag stjälpte ned den i den skål den skulle förvaras i i frysen. Jag rekommenderar definitivt fler experiment med att smaksätta glass med alkoholhaltiga drycker, men - helt okomplicerat, det är det inte. Inget för nybörjare, om jag ska uttrycka mig riktigt klart och tydligt.

Slutligen måste jag än en gång be om ursäkt för den usla bilden. Även fast just denna glass inte direkt var färgstark, och sultanarussinen är ju - russin. Ljusbruna. Jag jobbar på att försöka lära mig detta nya bildbehandlingssätt.

Romglass med rommarinerade sultanarussin
5 dl vispgrädde
3 dl gammaldags mjölk
0,5 vaniljstång
0,5 dl glukos
1 dl rörsocker strö eller ljust muscovadosocker
8 äggulor0,75-1 dl ljus, lagrad rom (kylskåpskall)

1 dl Saltå sultanarussin
0,5 + 0,5 dl ljus,lagrad rom

1. Hetta upp grädde, mjölk, urskrapad vaniljstång och des frön samt glukos i en kastrull.
2. Vispa rösocker och äggulor mycket fluffigt. Tillsätt detta till gräddmjölken.
3. Sjud glassmeten på medelvärme, vispa den hela tiden, så att den inte fastnar i botten. Smeten får inte börja koka.
4. När smeten börjar tjockna och temperaturen höjs, tag den av plattan, och vispa noga i den blötlagda gelatinbladet. Smeten ska sedan kallna, och därefter svälla i kylskåp över dagen eller över natten.
5. Häll russinen och 0,5 dl rom i en burk. Tryck ned russinen i romen. Sätt på ett lock, och låt stå över natten eller i varje fall ett par timar. Tillsätt sedan resterande halva deciliter rom, då russinen absorberat den första slurken.
6. Tillsätt kylskåpskall rom til glassmeten, och blanda väl, precis innan glassmeten ska köras i glassmaskinen. Glöm inte att fiska up den halva vaniljstången.
7. Ställ in en lämplig skål eller burk i frysen medan glassmaskinen arbetar.
8. Stjälp ned glassen i denna behållare så snart den är klar i maskinen. Frys glasen i några timmar innan den ska ätas.
9. Tag ut glassen en kvart innan den ska ätas. Forma kulor med en glasslev som du doppar i hett vatten. Dekorera med de rommarinerade russinen.

Nyårsmenyn 2011

Varje år blir jag lika förvånad över att nyåret kommer så snabbt inpå julhelgen. Det borde inte komma som någon överraskning, men faktum kvarstår - nyår kommer som något av en överraskning. Lite lätt överrumplade har vi rådgjort med våra goda vänner som vi firat de senaste nyåren med, och utan minsta bekymmer enats om en passande meny för nyårsafton 2011.

Vi lider alla av en känsla av utmattning, efter en krävande höst och en intensiv decembermånad. Detta är inte året då vi experimenterar och tar ut svängarna. Nu är våra gemensamma nyårsmenyer inte direkt kända för att vara oortodoxa. De brukar innehålla de givna råvarorna, de som många av oss inte vill vara utan. I skrivande stund inser jag att vi nog varit ganska kreativa, trots allt. Ta bara en sådan sak som att den närmast obligatoriska oxfilén bytts ut mot oxkind, i en liten flört med varmrätten jag och min man avnjöt på Högberga gård i november. Chèvre-panna cotta är inte heller det något vi tiogare lagat i nyårssammanhang, men någon gång ska vara den första. Jag delar med mig av menyförslaget så här långt, och återkommer givetvis med kompletterande beskrivningar, och mer exakta dryckesval, samt givetvis vissa recept.

Varje år råkar jag ut för att några hamnar här då de söker på olika rätter, och efterfrågar recept på rätter som vare sig jag eller min man lagat. De är det enda dilemmat med våra nyårsmenyer. Sådant som jag inte själv lagat, vill och kan jag inte heller blogga recept på. Våra köksskickliga goda vänner är makalösa matlagare, men de är inte matbloggare, och dokumenterar således inte så som matblogare gör. Det kan jag inte heller begära att de ska göra. Dessa receptlösa rätter får i stället tjäna som inspiration, och det är inte det sämsta - eller hur?

Slutligen vill jag, i år som alla tidigare år, tipsa om den största tjänst man kan göra sig själv inför nyårsdagen. Laga en bolognese, en chili eller kanske en lasagne. Att ha middagen färdig just på nyårsdagen, det är helt enkelt oslagbart.

Brie med karamelliserade nötter
champagne

Löjrom med klassiska tillbehör, serverad på smörstekt brioche
champagne

Chèvre- panna cotta med kallrökt lax och sikrom
champagne

Gratinerad hummer
champagne

Krabbsoppa
champagne

Ankleverterrin med tillbehör
champagne

Granité

Rödvinsbräserad oxkind med potatispuré, smörfrästa morotstärningar, sidfläsk och hasselnötter med rödvinsreduktion

Fratelli Revello Barolo 2007 DOCG

Granité

Tre utvalda ostar från Mi Piace, serverade med cogna, senapspäronkompott och rödlöks- och marsalakompott
Tokai

Romglass med rommarinerade russin
Rom

Kaffe, avec och praliner från Chokladfabriken

Mjölkchokladtryffeltårta med rostade nötter och flingsalt

I lördags hade vi goda vänner på middag. Vi bjöd på mat som helt saknade anknytning till svensk julmat, vilket faktiskt kändes väldigt skönt. Som avslutning på middagen åt vi denna fantastiska tårta, och då slog det mig att den fungerar strålande bra även under julhelgen. Choklad är helt enkelt aldrig fel.

I vår familj är juldagen först och främst vår äldste sons födelsedag, vilket innebär att julfirandet får stå tillbaka under dagen, till förmån för tårtkalas och tillbörligt födelsedagsfirande. Just i år kommer jag baka denna tårta, då den seglat upp som den chokladälskande äldste sonens absoluta favorit.

Faktum är att jag blev påmind om tårtan tidigare i veckan, då en läsare mailade och desperat efterlyste receptet. Den har nämligen bloggats tidigare, denna tårta, men då på alltommat.se. Nu får en en välförtjänt comeback, för detta är kort sagt något av det godaste i chokladväg som jag bakat.

Tårtan är enkel att göra, kan lagas i förväg och räcker till många. Bättre än så kan det knappast bli, vare sig under julstress eller under resten av året, inte sant? Och - om det skulle vara så någon av er eventuellt funderar på nyårsefterrätten redan nu, så är denna tårta absolut en kandidat.

Mjölkchokladtryffeltårta med rostade nötter och flingsalt
Förberedelser: 30 minuter
Tillagningstid: 30 minuter
Montering: 10 minuter

Tårtbotten
2ägg
3 dl rörsocker strö
2 tsk ekologiskt vaniljsocker
0,5 tsk salt
1 dl kakao
150 gram smält smör
120 gr vetemjöl (cirka 2 dl)

Mjölkchokladtryffel
1 dl grädde
50 gram smör
300 gram mjölkchoklad
75 gram hasselnötter
75 gram pecannötter
flingsalt efter smak

1. Sätt ugnen på 175 grader. Fäst ett bakplåtspapper i botten på en springform, och smöra pappret och formens kanter.
2. Vispa ihop ägg, rörsocker, vaniljsocker och salt.
3. Tillsätt den smälta smöret, och blanda väl.
4. Blanda kakao och vetemjöl, och rör i det i smeten.
5. Häll smeten i springformen, och grädda i nedre delen av ugnen i 30 minuter. Kakan kommer att gunga och verka lös när du tar ut den, men det är helt i sin ordning.
6. Smält smöret i en kastrull. Tillsätt grädden, och blanda. Det ska bli varmt, men inte sjuda.
7. Bryt chokladen i mindre bitar, och vispa ned dem i kastrullen så att det blir en tjock, jämn tryffelsmet. Drag kastrullen från plattan, och låt tryffeln svalna och stelna.
8. Grovhacka nötterna, och rosta dem försiktigt i en het panna. Låt dem svalna.
9. Låt gärna tårtbotten vara kvar i springformen, och helst stå i kylskåpet över natten, innan du brer på tryffeln. Tryffeln kan stå framme i rumstemperatur, i plastad kastrull. Bred tryffeln jämnt över tårtbotten.
10. Förvara tårtan i kylskåp fram till någon timme innan den ska serveras, och strö på nötterna och flingsaltet strax innan den ska avnjutas.

I dag för ett år sedan, den nittonde december 2010, bloggade jag om knäck extra allt. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från nittonde december 2009 och 2008.

Min anklevermousse

Detta inlägg är kanske fruktansvärt feltajmat; inte alls vad ni är ute efter, men - strunt samma. Jag bara måste blogga om denna goda mousse, oavsett om ni vill läsa om den eller ej. Må så vara att detta var en del av vår nyårsmeny, men det är samtidigt en elegant förrätt som fungerar under hela vinterhalvåret.

Jag har samlat på anklever ett tag. Det låter väl inte riktigt klokt, men vad jag har gjort, det är helt enkelt att jag har tagit tillvara de anklevrar (hur skriver man egentligen lever i pluralis?) som jag fått när jag köpt hel, fryst anka. Levern kommer i en liten påse i krävan på ankan, tillsammans med andra inälvor. Man kan säkert uttrycka viss skepsis mot att jag halvtinar och sedan på nytt fryser, men det har fungerat utmärkt väl vad gäller just lever.

Jag hade en fix idé om mousse eller terrine på anklever. Egenhändigt tillverkad, till nyårsmiddagen. Nu är levern på dessa ankor jag köpt inte ens i närheten av att se ut som den ank- eller för den den gåslever man stöter på i andra sammanhang, i andra typer av anrättningar. Jag ville pröva, och jag hoppades att det skulle gå bra. Att det åtminstone skulle skilja sig en smula från kycklinglevermousse.

Det gjorde det. Redan den råa anklevern skiljde sig markant från kycklinglever. Den var ljusare i färgen, mjällare i konsistensen, och doftade annorlunda; inte minst när jag varsamt började steka den i smör.

Faktum är att jag tror att det skulle smaka mycket bra att tillämpa detta recept även på kycklinglever. Kanske med någon mer smaksättare: nu undvek jag mina gamla favoriter schalottenlök och vitlök, för att inte konkurrera ut ankleversmaken.

Det blev i varje fall makalöst gott. Över förväntan gott; tack och lov. Jag ska genast börja spara anklever igen.

Min första anklevermousse
knappt 200 g anklever
100 gram smör
cirka 0,5 tsk Maldonsalt
cirka 1 krm nymald vitpeppar
0,75 dl portvin

Putsa anklevern. Krydda den med salt och vitpeppar.. Hetta upp en rågad matsked av smöret i en stekpanna, och stek levern på låg värma. Vänd den efter någon minut. Tillsätt portvinet, och fortsätt steka på medelvärme, medan portvinet långsamt reduceras och levern tillagas.

När levern är genomstekt, för du över den till en mixer tillsammans med den vätska som återstår. I mitt fall rörde sig detta om cirka tre matskedar. Mixa det hela med resten av smöret, tills det fått en slät konsistens.
Häll över i en skål, och låt svalna i kylskåp.

På nyårsafton serverade vi anklevermoussen på smörstekta, tunna skivor av vetesurdegsbaguette, tillsammans med reduktion på tranbärsvinaigrettte och granatäppelkärnor. Jag kan varmt rekommendera dessa tilbehör. Om du inte får tag på tranbärsvinäger, fungerar det även bra med balsamicoreduktion. Det är lättare att forma ägg av moussen, om du tar framn den ur kylskåpet en halvtimma innan den ska serveras, och använder en sked som doppas i hett vatten. Lite i stil med när man formar snygga glasskulor, helt enkelt.

Punschglass med kaffesirap och chokladfyrverkeri

Min första glass smaksatt med alkohol. Sannerligen en utmaning; i synnerhet som nyårsaftons efterrätt inte fick bli en halvmesyr.
Min främsta oro gällde hur alkoholen påverkar glassmetens fryspunkt, samt, givetvis, hurdana proportionerna skulle vara mellan glassmeten och alkoholen. Jag var redan från början helt på det klara med att punschen i fråga inte skulle tillsättas förrän precis innan glassmeten skulle köras i glassmaskinen. Denna dryck skulle då, givetvis, ha legat i frysen, så att den var riktigt kall.

Jag tillsatte en extra äggula till min standardmängd smet som resulterar till en glass som räcker till många. Utöver detta tillsatte jag faktiskt också ett gelatinblad. Gelatin är annars inte en ingrediens som förekommer i mina glassar. Inte för att jag har något principiellt emot gelatin; tvärtom. Läs gärna Lisa Förare Winblads utmärkta blogginlägg om gelatin på Matmolekyler (på Taffel, så klart) om just gelatin, om ni av någon anledning är styvmoderligt inställda till denna produkt.

Vanligtvis brukar rikligt med äggulor vara tillräckligt för att försäkra mig om att mina glassar ska bli krämiga. När jag nu experimenterade med alkohol, ville jag försäkra mig om en glass som inte skulle smälta alltför snabbt. Mängden gelatin valde jag utifrån mina tidigare erfarenheter av att göra gelé av vätskor. Min mardröm vore om glassen bokstavligt talat skulle kollapsa i skålarna vid middagen Så blev det nu inte. I stället blev glassen makalöst god, och med en fullkomligt ljuvlig konsistens.

Om det nu är någon som absolut inte vill befatta sig med gelatin, så dra i två extra äggulor i smeten. Det kan knappast bli fel. Ta det då bara extra försiktigt när ni sjuder glassmeten.

Nyårsaftons punschglass
5 dl vispgrädde
3 dl gammaldags mjölk
1,5 dl råsocker
8 äggulor
1 gelatinblad, generöst blötlagt
1,25 dl Cederlunds Caloric punsch (nr 592)

Hetta upp grädde och mjölk. Vispa råsocker och äggulor mycket fluffigt. Tillsätt detta till gräddmjölken. Sjud glassmeten på medelvärme, vispa den hela tiden, så att den inte fastnar i botten. Smeten ska inte börja koka. När smeten börjar tjockna och temperaturen höjs, tag den av plattan, och vispa noga i den blötlagda gelatinbladet. Smeten ska sedan kallna, och därefter svälla i kylskåp över dagen eller över natten.

Tillsätt iskall punsch, och blanda väl, precis innan glassmeten ska köras i glassmaskinen. Ställ in en lämplig skål eller burk i frysen medan glassmaskinen arbetar. Stjälp ned glassen i denna behållare så snart den är klar i maskinen. Frys glasen i några timmar innan den ska ätas.
Under en annan tid på året är jag övertygad om att denna glass skulle smaka utmärkt bra tillsammans med jordgubbar.

Kaffesirap
1,5 dl råsocker
0,5 dl vatten
1,5 dl mycket starkt kaffe

Koka upp råsocker och vatten, Tillsätt kaffet. Koka på hög temperatur, under omrörning, Blandningen ska reduceras, och bli trögflytande, med stora, sega bubblor. Passa bara noga så att den inte bränns vid. Låt svalna, och förvara i kylskåpet.
Laga inte denna sirap för långt i förväg. Efter två dagar började den sockra sig, vilket i och för sig inte påverkade smaken, men väl utseendet.

De tjusiga chokladfyrverkerierna gjorde min vän A genom att ringla smält choklad till snygga "nystan" på bakplåtspapper, varefter hon strödde på silverkulor. Mycket effektfullt, och passande, på nyårsafton.

Till denna glass passade det, otippat nog, oerhört bra att dricka
Vinsanto Serelle Ruffino (nr 8119)

Nyårsaftons improviserade brioche

Jag är långtifrån alltid ute i god tid, när det kommer till matlagning och bakning. Kvällen före nyårsafton var jag till exempel alldeles för bekväm för att göra rum för två degar i kylskåpet. Nyårsaftons frukostbaguetter hade högst prioritet. Jag fick helt enkelt tänka om gällande mina planer på att låta mitt livs första brioche kalljäsa över natten.

Jag vill definitivt pröva att baka brioche på mer traditionellt vis. Bakningsgurun Jan Hedh skriver till exempel i sin bok "Bröd" att "En förstklassig brioche kännetecknas av ett luftigt inre som åstadkoms genom lång jästid. Det går aldrig att fuska fram en kortare vilotid." Jag har inget att invända mot detta, annat än att vi som inte är proffsbagare kanske får ha en annan ambitionsnivå, om vissa saker över huvud taget ska bli av.

Självklart begriper jag att det blir en helt annan brioche än den jag bakade, om degen får jäsa "i kylen över natten, i minst 12 timmar och max 24 timmar". Det blir emellertid en klart godkänd variant av mitt recept, i synnerhet när syftet med brödet i fråga var att det skulle smörstekas och tjäna som madrass åt en generöst tilltagen mängd löjrom.

Att steka briochen var i sig en upplevelse. Degen innehåller ingen degvätska, utan består enbart av jäst, ägg, smör och mjöl. Brödskivorna betedde sig således närmast som om de var självstekande. Riktigt läckert att skåda. Och gott. Grymt gott.

En snabb(are) brioche
Receptet är en egen tolkning av de åtminstone åtta olika recept jag skummade igenom på min jakt efter något som skulle gå att få klart på tre timmar.

3 ägg
25 g jäst
175 gr vetemjöl (cirka 4,5 dl)
2 tsk råsocker
1 tsk havssalt
200 g kallt smör, skuret i tärningar

smör till formen
1 ägg till pensling

Vispa ihop ägg och jäst. Blanda mjöl, socker och salt i en skål. Tillsätt smörtärningarna, och blanda till en smulig deg. Blanda sedan ned ägg- och jästvispet, och rör snabbt ihop till en deg. Degen blir ganska lös.

Smörj en brödform generöst, och stjälp sedan ned degen i formen. Låt briochen jäsa övertäckt i två timmar. Glöm inte att i god tid sätta på ugnen. Grädda längst ned i ugnen, på 200 grader, i cirka 30 minuter. Brödet kan behöva täckas med folie under slutet av gräddningen, så att det inte får för mörk skorpa.
Stjälp upp brödet ur formen, och låt svalna på ett galler.

Nyår 2010: en tolvrättersmeny

Hur ska vi kunna toppa detta nyårsfirande? Frågan är om det ens är möjligt? För tredje året i rad firade vi nyår tillsammans med goda vännerna A och M. Vi hade visserligen planerat vad vi skulle äta och dricka, och förberett ganska mycket, men det var trots allt en meny som innehöll flera tidigare oprövade recept. Vi var kanske lite våghalsiga, men det lönade sig, för allt blev faktiskt precis så bra som vi hoppats.

Jag väljer att kalla härligheten för en tolvrättersmeny; kanske är det inte korrekt att räkna granitéer och chokladpraliner som rätter, men de var trots alt viktiga punkter i menyn. Kanske skulle jag i stället kalla det för en tolvpunkters-meny?

Precis som tidigare år kommer jag fylla på med mina recept (det vill säga recepten på det jag lagade respektive bakade)under den kommande verkan, både med egen bloggpost för varje recept, och med länk från detta nyårsinlägg. För de rätter där jag inte stod för tillagningen, kommer jag inte blogga receptet. Jag fyller också på mer precist drycker, samt länkar till dessa på systembolaget.

Jag kan konstatera hur oerhört mycket roligare det är att fotografera med det nya objektivet jag fick i julklapp. I kombination med ett enkelt bildbehandlingsprogram, genererar det bilder som faktiskt nästan lyckas göra de goda rätterna rättvisa. Men bara nästan.

Någon frågade mig vid ett tillfälle, men matt stämma, hur vi orkar hålla på med sådana här menyer. Svaret är egentligen ganska enkelt. Om man, som vi, råkar vara fyra mycket matlagningsintrerserade människor, är planeringen och tillagningen av menyn nästan lika njutningsfullt som själva ätandet. Det är helt enkelt väldigt kul att ha tid och möjlighet att slå sig lös, och satsa på lite mer avancerade projekt (med våra mått mätt; vi är trots allt inte kockar, eller utbildade inom matlagning). Trerätters, det kan vi laga vilken lördag eller söndag som helst. Det är bara nyårsafton en gång om året.

Alla uppläggningar är gjorda av vår duktiga vän A. Jag har inte lagt mig i dem det minsta; dels för att hon är så road av uppläggningar, dels för att hon gör det så bra att all inblandning kändes ganska överflödig.

Nyår 2010 i bilder

Friterade getost
champagne

Löjrom med smetana och rödlök, serverad på
smörstekt brioche
champagne

Skagen på hummer
champagne

Gratinerade havskräftor
champagne

Granité på mandarinjuice, citron och vodka

Anklevermousse på en skiva smörstekt surdegsbaguette, med reduktion på tranbärsvinäger, samt granatäpplekärnor
champagne

Cognacsgravad oxfilé med äppelkompott och ärtskott
champagne eller öl

Granité på äppeljuice och äppelbacardi

Coeur de filet, potatiskaka med Falbygdens 1878 extralagrad prästost, madeirasås, sparrisbroccoli
rödvin

Blå Kornblomst, Morbier och Brie de Meaux; min fikonkompott smaksatt med kanel och cognacsglögg
Smith Woodhouse 10 Year Tawny (nr 8055)

Punchglass med kaffesirap och chokladfyrverkeri
Vinsanto Serelle Ruffino (nr 8119)

Kaffe, praliner
Grönstedts XO Christmas Cognac

Mitt bästa nyårstips, (nästan) bara för er...

Nu ska jag vara en smula präktig ( alldeles förfärligt präktig, i själva verket), och predika lite för er. Faktum är att jag har skrivit om detta åtminstone void ett tidigare tillfälle, men det spelar ingen som helst roll, för detta budskap tål att upprepas om och om igen.

Den absolut bästa tjänst ni kan göra er själva inför nyårsdagen, vet ni vad det är? Jo, det ska jag berätta för er. Oavsett om ni dricker alkohol eller ej, oavsett om ni somnar innan tolvslaget eller festar hela natten, så är nyårsdagen en mycket slö och avslagen dag, för de flesta av oss. Att ringa efter hämtpizza, eller hänfalla åt andra desperata nödåtgärder, kan te sig som en alltför lockande lösning på middagsproblemet.

Jag ber er - gör inte så. Var i stället förutseende nog att laga en gryta med bolognese, en chili, eller bara något liknande, som sedan står och väntar på er på nyårsdagens kväll. Det är inte för sent; det går att göra under dagen.

Vad ni än hittar på, så kan jag lova att ni kommer att vara er själva evigt tacksamma. Det är en sådan fantastisk lyx att plocka fram en färdig gryta ur kylskåpet; vilken dag som helst, men i synnerhet den första januari.

Nyåren som gick

Bilden är lånad.

Jag vill inte vara övertydlig, men om ni följer denna hänvisning, så kommer ni till samtliga mina tidigare bloggposter som rör nyårsmiddagar. Jag har ju trots allt bara matbloggat i knappt två och ett halvt år, men de två senaste nyåren har vi ägnat oss åt ganska ambitiösa menyer, och kanske finns där något som kan inspirera er?

Det finns inte recept till alla rätter, men när det finns, så har jag genomgående länkat till dessa. Det finns även länkar till Systembolagets hemsida, vad gäller våra tidigare dryckesval. Många rätter sådana som det finns en uppsjö av varianter på; det är bara att söka på någon av alla de matsajter som nätet fullkomligt vimlar av. Jag har skrivit det förr, och jag skriver det gärna igen - för mig är nyår inte ett tillfälle för experiment, eller nya smaksensationer. Jag vill ha en hyfsat klassisk meny.

Kanske kan de tidigare nyårsmenyerna inspirera någon? I så fall är ingen gladare än jag.

Planering inför nyårsmenyn 2010

Jag fick dåligt samvete, när mitt klumpiga finger av misstag råkade trycka på fel knapp, och publicera ett inlägg som inte ens var embryot till ett inlägg, snarare bara en idé; början till en tanke om nyårsaftons efterrätt. För att inte göra en eventuell bloggbesökare alldeles för besviken, publicerar jag därför en ytterst, med betoning på ytterst, preliminär nyårsmeny.

Friterade getost
champagne (märke ännu ej bestämt)

Tillägg: Löjrom med smetana och rödlök, serverad på
smörstekt brioche
champagne (märke ej bestämt)

Skagen på hummer
champagne (märke ännu ej bestämt)

Gratinerade havskräftor
champagne (märke ännu ej bestämt)

Anklevermousse (tillbehör ej ännu bestämda)
champagne (märke ännu ej bestämt)

Granité (smaksättning på planeringsstadiet)

Oxfilé, potatiskaka med Falbygdens 1878 Reserva extralagrad prästost , whiskysås, grönsakstillbehör madeirasås, sparrisbroccoli
rödvin (vilket ännu ej bestämt

Granité (smaksättning på planeringsstadiet)

Osttallrik
Förtydligande: Smith Woodhouse 10 Year Tawny (nr 8055)

Punchglass med kaffesirap och chokladfyrverkeri
Förtydligande: Vinsanto Serelle Ruffino (nr 8119)

Kaffe, praliner
avec

Jag fyller på med detaljer; ändrar, lägger till, drar ifrån och flyttar om, allt eftersom den stora dagen närmar sig.
Håll tillgodo, så länge.

Nyårsglassen: min bästa vaniljglass ripplad med portvinskokta fikon; portvinsreduktion, mandelflarn

Nej, nu är det dags att resa sig ur blogg-komat, damma av tangenterna, och se om jag fortfarande kan formulera mig tillräckligt väl för att dela med mig av den himmelskt goda glass vi avnjöt på nyårsafton.
det har ätits så mycket slentriamat här hemma att jag inte har ett endaste dugg nytt att förtälja i receptväg, annat än det vi åt på årets sista dag.

Faktum är att detta glassrecept fanns som receptidé redan i advent 2008. Då hann jag inte med att pröva; fantiserade dock om kombinationen. Nu kändes det som den givna desserten efter en lång, lyxig måltid.
Varje gång jag lagar min finaste vaniljglass, på råsocker, med vaniljstång och mycket grädde, konstaterar jag att det egentligen är den godaste glass som finns. Smaken av vanillin, av trist storpacksglass, förpassade i många år vaniljglassen till den absolut bottennotering på min egen topplista över glassmaker. Den här glassen är rent ut sagt sublim. Skulle det verkligen fungera att rippla den med portvinskokta fikon? Dessa fikon är egentligen det vi kallar för min mans marmelad. Hur man tillagar den, kan ni läsa om här. I år var det jag som lagade marmeladen, och jag hackade de torkade fikonen så fint jag någonsin förmådde.

Att ha portvinsreduktion och mandelflarn till är absolut inte något måste, men det är ortoligt gott. Glassen fungerar emellertid alldeles utmärkt även i egen majestät.

Nyårsglassen 2009
4 dl vispgrädde
2 dl gammaldags mjölk
1 vaniljstång
1,5 dl råsocker
6 äggulor

Jag gick till väga på sedvanligt vis, hettade upp grädde, mjölk och snittat vaniljstång med urskrapade korn. Vispade under tiden råsockret och äggulorna riktigt hårt. Jag måste verkligen med eftertryck uppmana er att använda råsocker i vaniljglass. Smaken blir så otroligt mycket godare än med vanligt, raffinerat socker.
Den varma gräddmjölken hälldes över äggvispet under omrörning. Därefter sjöd jag glassmeten över vattenbad, tills den började tjockna. sedan fick den svalna, och stå och svälla i kylskåpet över natten.
Jag hade, min vana trogen, i god tid ställt in en form i frysen; allt för att glassen inte ska hinna smälta mer än nödvändigt när den slussas från glassmaskinen och vidare in i frysen. Jag körde smeten i glasmaskinen, och prövade sedan något nytt, som jag funderat en del på. I stället för att genast rippla glassen med rumstempererad fikonmarmelad (rumstempererad för att inte vara för fast och svårarbetad), valde jag att först frysa glassen i en halvtimma. Därefter gjorde jag spår i den med hjälp av en slickepott, och placerade fikonmarmeladen i spåren.
Det må kanske se lite smetigt ut, på bilden nedan, men glassen sedan formades till kulor, fördelade sig fikonmarmeladen alldeles så som jag önskat.
Varför jag inte kommit på detta tidigare? Ja, säg det. Det fungerade i varje fall precis så bra som jag trodde, och det blir helt klart min melodi framöver.

Portvinsreduktionen var busenkel. Låt helt enkelt ungefär två deciliter portvin och två matskedar råsocker sjuda i en kastrull tills dess att så mycket vätska reducerat att det återstår en seg portvinssirap. Det fina med denna reduktion är att den beter sig väl även efter att den svalnat. I varje fall gjorde vår reduktion det. Den gick fortfarande fint att ringla även över den andra portionen dessert.

receptet på mandelflarnen kommer från Sju sorters kakor; en riktig klassiker. Det var dock inte jag som bakade dessa, utan goda vännen A (medan jag själv sminkade mig och gled ned i nyårs-stassen; hon är rasande effektiv i köket, min kära A!). Jag väljer att inte använda min tid till att kopiera detta recept; kanske blir det aktuellt vid något tillfälle då jag själv bakar mandelflarn.

Deta är utan överdrift en av de godaste glassar jag ätit. Den ligger helt klart och trängs uppe i toppen med min absoluta favorit av dem alla, min glass på rostade hasselnötter. Ett mycket gott betyg, som ni säkert förstår.
Det känns som att det här med nyårsglass borde ha potential att bli en tradition?

Vårt nyår - i ord och bilder

Vilken underbar nyårsafton! Maten var fantastisk, och sällskapet lika trevligt som alltid. Att min goda vän A är så makalöst skicklig på uppläggningar och dekorationer bidrog ytterligare till att förhöja måltiden. Trots att planeringen sprack redan vid starten, genom att vi kom en och en halv timma senare till vännerna än vi tänkt, så gick allt som på räls.
Alla rätter blev lyckade, och A's fantastiska granitéer var nog menyns största överraskning. Tänk, inte hade jag en aning om att det kan vara så uppfriskande och aptitretande med granité mellan rätterna?

Pyttes vodkaspetsade gräslöks-panna cotta med löjrom var precis så god som jag trott. Vi hade i dubbelt så mycket vodka som det stor i receptet, och lade dessutom till lite finhackad rödlök, vilket bara gjorde den ännu godare.
A´s fiskpaté var len och otroligt välsmakande. Hummersoppan var den godaste jag ätit.
Vid anklevermousserullarna bytte vi champagne, och vi serverade dem med lite sallat och balsamicoreduktion. Dessutom valde vi att inte smaksätta dem med tryffelolja, eftersom ingen av oss är särskilt förtjust i sådan. Reduktionen var precis vad rullarna behövde, de tillförde en fin liten syra och sötma som ytterligare förhöjde smaken. Så gott; kommer definitivt göras igen.

Huvudrätten var i mångt och mycket en kopia av den vi åt förra nyåret; endast såsen var en annan. Rödvinet till var så perfekt valt av min käre man, och smakade betydligt mer än det kostade.
Ostarna var en blandning av klassiker och för mig lite nyare smaker. Två små getostar från Falbygdens mejeri, brie de Meaux och roqueford; lite fikonmarmelad därtill.
Mina funderingar kring hur lämpligt det egentligen var att rippla vaniljglass med portvinskokta fikon kom helt på skam - det var en av de godaste glassar jag ätit! Med portvinsreduktion och ett litet mandelflarn som komplement var detta en både elegant och läcker efterrätt.

Sedan tog det faktiskt stopp. Vi orkade inte pralinerna. Dem åt vi som efterrät på nyårsdagen, när vi smort kråset med M's fantastiska frittata och resterna från nyårsmenyn. Det var första gången jag ätit löjromssnittar och anklevermousse till frukost, den saken är säker.

Sammantaget är vi alla fyra löjligt stolta och nöjda över vår gemensamt komponerade meny, och inte minst över att alltsamman blev så lyckat. Frågan är bara hur vi ska kunna toppa detta 2010.
Det är tur att det är ett år tills nästa gång!

Det enda som stör mig är att bilderna inte gör maten rättvisa. Jag har svårt att tolerera blixt när jag fotar mat. Alternativet är att det ligger ett lejongult skimmer över bilderna. Jag skäms inte så lite över att jag först nu upptäckt de inbyggda redigeringsmöjligheter som vårt bildprogramm erbjuder. Jag har gjort mitt bästa, och ni får ta bilderna för vad de är - jag är trots allt inte någon fotograf av rang.

Nyårsmenyn 2009 i bilder (jag kommer fortlöpande komplettera med recept och länkar):

Pyttes vodkaspetsade panna cotta på kavring med löjrom.
Moët & Chandon Brut Impérial

Fiskpaté med örtsås och räkor
Moët & Chandon Brut Impérial

Hummersoppa
Moët & Chandon Brut Impérial

Hummercocotte
Moët & Chandon Brut Impérial

Pyttes ankleverrullar med bresaola, serverade med sallat och balsamicoreduktion
André Clouet Grande Réserve (nr 7686)

Granité på ginger ale och vodka med citrongräs och lime

Helstekt oxfilé med grönpepparsås, potatiskaka
samt baconlindade haricots verts
Crozes-Hermitage 2007

Granité på vitt vin med lingon och kanel

Blandade ostar
Domìni Veneti Recioto della Valpolicella Classico

Min finaste vaniljglass på råsocker ripplad med portvinskokta fikon, serverad med portvinsreduktion och mandelflarn
Domìni Veneti Recioto della Valpolicella Classico

Kaffe och praliner (vilka vi i ärlighetens namn inte åt förrän efter brunchen på nyårsdagen)