Soppa på rostad blomkål och cannelinibönor

Jaha - tre och en halvmånad sedan jag senast skrev ett blogginlägg, och då var det också ett sopprecept. Det kanske inte är en slump? Majssoppan jag skrev om där i juni är fortfarande en flitigt förekommande vardagsrätt i vårt kök. Må så vara att jag inte längre titulerar mig själv matbloggare, men Smaskens.nu är fortfarande en välbesökt blogg, som inte minst jag själv hela tiden återkommer till, för att laga mina egna recept.
Instagram är numera mitt forum för matdokumentation, och det var gensvaret från min gamla vän A som fick mig att inse att jag måste se till att åtminstone jag själv kommer ihåg hur det gick till när soppan tillagades. Det jag blivit slarvigare med är att dokumentera det jag lagar, det ska erkännas. Just i fallet med denna soppa hade jag länge funderat på själva grundidén, och hade kanske därför en större motivation att faktiskt lägga på minnet vad jag använde och hur jag gjorde.
Det händer nämligen något magiskt när man ugnsrostar blomkålsbuketter. Det måste vara det omtalade Maillardreaktionen som slår till, den magiska reaktionen kemiska som sker mellan kolhydrater och aminosyror när de hettas upp, som både ger brun färg och utvecklar doft och smak. Min husgud Lisa Förare Winbladh har för övrig skrivit om Maillardreaktionen så upplysande och samtidigt underhållande som bara hon kan. (Och skulle det nu visa sig att det inte alls är denna kemiska reaktion som ger den goda smaken, så har vi i varje fall lärt oss något nytt på kuppen).
Billiga ingredienser, enkel tillagning, och dessutom ett recept som med några enkla modifikationer kan bli både helt vegetarisk (samt vegansk respektive helt fri från mjölkprodukter, om man utesluter parmesanosten) - det läns nästan lite för trendigt för att vara jag. Min egen måndagssoppa blev fegvego, då jag använde kycklingbuljong, och parmesanosten i soppan höjde den i mitt tycke det ett snäpp, till den slutgiltigt delikata nivån.
Det bygger ju onekligen upp till en ny familjefavorit, i synnerhet som två av barnen åts med stor entusiasm, och de övriga två trots allt gav soppan betyget "godkänd". Själv är jag (om ni inte redan läst er till det) grymt nöjd med denna soppa, som dessutom tack vare den rostade blomkålen får en betydligt snyggare beigebrun färgån vanlig vit blomkålssoppa. Med lite ringlad olivolja, parmesan och svartpeppar ser den till och med riktigt elegant ut.

Soppa på rostad blomkål och cannelinibönor
drygt 1 kilo blomkål, putsad och delad i mindre buketter
1 gul lök, finhackad
2 vitlöksklyftor, rivna
olivolja
ungefär 1 liter kycklingbuljong (mängd efter smak)
1 burk cannelinibönor flingsalt
svartpeppar
1,5 dl finriven parmesanost
1. Sätt ugnen på 225 grader varmluft.
2. Olja in en ugnsfast form generöst med olivolja.
3. Vänd runt blomkålsbuketterna i ugnsformen så att de får lite olja runtom.
4. Rosta blomkålsbuketterna i ugnen i åtminstone 30 minuter, och vänd dem regelbundet så att de får jämn färg. De ska bli ordentligt gyllenbruna.
5. Fräs gul lök mjuk i olivolja i en emaljerad gjutjärnsgryta. Tiosätt vitlöken när löken börjat mjukna, och stek den försiktigt så att den inte bränns.
6. Häll i blomkålsbuketterna i grytan, vänd runt dem i löken, höj värmen en smula och låt allesamman brynas tillsammans i några minuter under omrörning.
7. Tillsätt cirka 8 deciliter kycklingbuljong, lägg på locket, och låt soppan koka upp.
8. Koka i 10 minuter på medelvärme.
9. Tillsätt avrunna och sköljda cannelinobönor och resten av buljongen.
10. Mixa soppan slät, späd med mer buljong om du önskar justera konsistensen.
11. Rör ned parmesanosten i soppan så att den smälter och blandas, och smaka av med flingsalt och generöst med svartpeppar från kvarn.
12. Servera soppan med parmesanost, svartpeppar och gärna en riktigt smakrik olivolja; pepprig eller fruktig, beroende på tycke och smak.

Vintersoppa med italiensk inspiration - fegvego i sin prydno

Den är god, den är nästan helt vegetarisk och den mättar bra. Dessutom är den snäll mot plånboken. Bättre än så blir det väl knappast?

Så här års tillhör jag de som verkligen får kämpa för att hålla den symboliska näsan över vattenytan. Vinter suger. Mars är inte en vårmånad, det är bara en påminnelse om att jag bor på fel bredddgrad. Våren? ja, den kommer i maj - om vi har tur.

Jag tröstar mig med denna matiga, mulliga soppa, kurar därefter ner mig under en filt i soffan och fortsätter drömma om spirande gräs, vårblommor, solsken och tunna skor,

Vintersoppa med italiensk inspiration - fegvego i sin prydno
(6 portioner)
"Fegvego" kallas numera det som inte är vegetariskt men däremot innehåller väldigt liten del animaliskt protein. I denna matiga soppa för sex personer består det fegvego i ett halvt paket bacon, samt kycklingbuljong. Den som så onskar utesluter givetvis det förstnämnda och ersätter den senare med grönsaksbuljong.

2 gula lökar, fint tärnade
3 morötter, fint tärnade
2 stjälkar selleri, fint tärnade
4 vitlöksklyftor, finhackade
0,5 paket bacon, finhackat
0,25 tsk chili flakes
1 msk torkad oregano
olivolja
2 burkar hela tomater, mixade
6 dl vatten
2 hönsbujongtärningar
2 burkar cannelinibönor, sköljda
cirka 0,5 huvud savoykål, sköljt, rensat och grovt tärnat
0,5 tsk flingsalt
generöst med nymald svartpeppar
2 tsk råsocker

1. Hetta upp en rejäl skvätt olivolja i en emaljerad gjutjärnsgryta.
2. Tillsätt bacon, lök, morot, selleri, vitlök, chili flakes och oregano.
3. Sänk temperature, och stek på medelvärme under omrörning tills grönsakerna svettats färdigt och blivit glansigt genomstekta.
4. Häll i mixade tomater (en ren smaksak, men jag föredrar dem så), vatten, hönsbuljongtärningar och en extra skvätt olivolja i grytan.
5. Blanda allt, låt koka upp under lock och därefter puttra på medelvärme i 20 minuter.
6. Rör ned bönorna i grytan, och låt soppan koka ytterligare 10 minuter.
7. Lägg i savojkålen, tryck ned den i soppan med en slev så att den ligger överst i soppan utan att bli blandad.
8. Lägg på locket på nytt, och låt sedan savoykålen bli tillagad. detta tar cirka 10-15 minuter beroende på hur genomkokt du vill ha kålen.

Smaka av soppan, och servera med svartpeppar, parmesanost och en pepprig olivolja att ringla över. Jag brukar själv skämma bort familjen med nybakat bröd som tillbehör.

Inför måndagen - överraskande läcker soppa på broccoli och grönkål

Jag lagade denna soppa i månadsskifte mars-april; en kväll då jag plötsligt insåg att jag inte hade någon lunch planerad inför nästkommande dag. Klockan var för mycket för att jag ens skulle orka tänka tanken att åka och handla. Det fick, som så många gånger förr, bli en soppa baserad på vad som råkade finnas hemma.

Tur var väl det, för denna oansenliga, helt vegetariska soppa är beviset för att man med några få, enkla ingredienser kan åstadkomma något vansinnigt gott. Enda kruxet är nog att du måste gilla broccoli och grönkål - men, vem gör inte det?

Nu för tiden har jag nästan chiliflakes i allt. Det är verkligen inte så att det alltid är fråga om några större mängder. Jag är inte ute efter någon egentlig chilihetta; snarare vill jag ha en liten underton av chili - en mullrande bordunstämma av värme.

När jag serverat mig själv soppan som jobblunch, har jag kompletterat den med nymald svartpeppar och generöst med finriven parmesanost. Slutligen har jag ringlat över fruktig olivolja. Det skulle kunna fungera lika bra med pecorino, ja, jag tror säkert att mozzarella bruten i mindre bitar bitar skulle fungera med soppan.

Detta var en soppa jag njöt av vid många jobbluncher. Jag var nästan lite ledsen när den tog slut. Den fungerar även som vårmat, trots att säsongen för soppa kanske för vissa tar slut när vinter går över i vår. Just efter denna småkyliga helg känns den återigen helt rätt.

Soppa på broccoli och grönkål (6 lunchportioner)

1 stor gul lök, finhackad
2 vitlöksklyftor, finhackade
0,25 tsk chili flakes
olivolja
0,5 dl vitt vin
8-10 deciliter kraftfull grönsaksbuljong
500 gram broccoli, tinad
400 gram grönkål, tinad
salt och nymald svartpeppar

parmesan, nymald svartpeppar och fruktig olivolja till serveringen

1. Heta upp olivolja i botten av en rymlig kastrull.
2. Fräs gul lök vitlok och chili flakes mjuka i oljan, utan att de tar färg.
3. Häll över broccoli och grönkål, och blanda runt grönsakerna.
4. Häll över vitt vin och cirka åtta deciliter kraftfull grönsaksbuljong.
5. Koka up soppan, och låt den koka på medelvärme i cirka 20 minuter, eller tills broccolin mjuknat.
6. Stöt i kastrullen med en potatisstöd, så att broccolibuketterna mosas en smula, och blir mer finfördelade.
7. Smaka av soppan med salt och nymald svartpeppar. Servera med parmesan, nymald svartpeppar och fruktig olivolja.

Mer orecchiette - med grönkål och cannelinibönor

Nu hamnar vi i kategorin "goda rätter jag faktiskt trodde att jag för längesedan bloggat om". Hur det nu skulle ha gått till. Inlägg bloggar sig inte av sig själva.

Jag försöker ta mig själv i kragen. Strävar efter att få samma avspända och självklara inställning till Smaskens.nu som jag har till Smaskens på Facebook. Kanske är det ett tecken i tiden att bloggformatet börjar kännas lite otympligt och obekvämt? Vad mig anbelangar så har jag hittills inte hittat något annat sätt för att förmedla mig.

Strax inan jul bloggade jag om bruschetta med grönkål och canelinibönor. Detta var väldigt gott, men det blev trots god aptit ändå över grönkål och bönor. Dagen efter värmde vi på blandningen, tillsatte grädde, och blandade med nykokta orechiette. Hur gott som helst.

Jag vet inte hur god tillgången är på grönkål i butik just nu? Nog är den i säsong, men så rikliga mängde som kring jul tror jag knappast butikerna tar in. Detta receptförslag fungerar såväl med grönkål som med spenat. Bönorna ger både god smak, mättnad och tillskott av protein. Den gamla vegetarianen i mig hade definitivt behövt mer mat av denna kaliber när det begav sig (jag var vegetarian mellan 15 och 20 års ålder och åt erbarmligt proteinfattig, kolhydratstin mat.)

Orecchiette med grönkål och cannelinibönor - en receptidé
(2 generösa portioner)
Spenat mjuknar på några sekunder, medan grönkål behöver längre stektid. Om du använder spenat kan det vara lämpligt att först fräsa på vitlök och chiliflakes, och därefter tillsätta spenaten.

250 gram orecchiette
150 gram färsk grönkål; ansad, sköljd och finhackad
(eller 300 gram färsk spenat)
1 burk canelinibönor, sköljda och avrunna
smör och olivolja
0,25 tsk chili flakes
1 vitlöksklyfta, finhackad
0,5-1 dl vispgrädde (mängd efter smak)
rikligt med långlagrad parmesanost
havssalt
svartpeppar från kvarn

1. Koka pastan efter anvisningar på paketet, medan du förbereder grönsakerna.
2. Hetta upp smör och olivolja i en stekpanna, och fräs grönkålen eller spenaten med vitlök och chili flakes tills den mjuknat. 3. Tillsätt bönorna, och låt dem bli varma. Mosa eventuellt en mindre mängd av bönorna i pannan.
4. Tillsätt vispgrädde, och låt koka in.
5. Smaka av med salt och svartpeppar.
6. Blanda omedelbart med avrunnen, nykokt pasta.

Grönare högtider med Las Moras -sallad på finstrimlad brysselkål med apelsin-dijonvinaigrette, rostade hasselnötter och pecorino

Letar ni efter det perfekta, gröna tillbehöret till skinkan eller den rökta laxen? Då kan ni sluta leta, för här har ni det. Denna lilla brysselkålssallad är fantastisk. Allra godast blir den om brysselkålen får ligga och marinera, eller kanska snarare suga i sig, dressingen i ett par timmar innan den ska ätas. Nötterna och osten är mer än bara dekoration (om nu någon trodde det). Konsistensarna och smakerna hänger ihop på ett alldeles rasande bra sätt.

Om du inte är lika frälst på brysselkål som jag, så går det garanterat att pröva receptet med någon annan sorts kål. Rödkål skulle till exempel vara fantastiskt vackert. Dressingen passar bra till annat än brysselkål, så tveka inte att experimentera. Det tänker jag göra.

Varför inte följa denna länk och tävla med ditt eget gröna julrecept?

Sallad på finstrimlad brysselkål med apelsin-dijonvinaigrette, rostade hasselnötter och pecorino
500 gram brysselkål, ansad
1 dl rostade hasselnötter, grovt hackade
1 dl pecorino, grovt riven
Dressing:
0,5 dl färskpressad apelsinjuice
3 msk olivolja
1 tsk dijonsenap
0,5 vitlöksklyfta, finriven
flingsalt och svartpeppar

1. Strimla ⅔ av brysselkålen fint på en mandolin eller i en matberedare.
2. Plocka loss bladen från resterande mängd brysselkål.
3. Blanda samman ingredienserna till dressingen.
4. Lägg brysselkålen i en rymlig skål och blanda ned dressingen, lite i taget, så att kålen suger åt sig dressingen. Det kan hända att all dressing inte behövs - salladen ska inte kännas blöt.
5. Lät gärna salladen stå och ta smak av dressingen en stund innan den ska serveras.
6. Lägg upp salladen i en serveringsskål eller på ett fat. Strö över hasselnötter och pecorino strax innan den ska serveras.

Grönare högtider med Las Moras -bruschetta med grönkål och cannelinibönor

Jag älskar kål och jag älskar bönor, och faktum är att just grönkål och cannelinibönor även verkar älska varandra. Under vintern är det lätt att överdosera på rotfrukter. Som följ av detta riskerar man att falla till föga och köpa grönsaker som inte alls tillhör säsongen - och som egentligen inte smakar särskilt mycket.

Konsten är väl helt enkelt att hitta något nytt, något som är riktigt gott och som lyfter vinterns grönsaker till en högre nivå. Med denna blandning av grönkål och cannelinibönor känner jag att jag lyckats uppnå just detta. Det gjorde inte saken sämre att det som inte åts upp samma dag blev huvudingrediens i en rasande god middag dagen därpå, men det ber jag att få återkomma till.

För många är bruschetta detsamma som hackade tomater på en bit bröd, men det är mycket mer än så. Här har ni en riktigt god vinterförrätt, eller varför inte en lunch? Utmana dig, om du mot förmodal är grönkålsskeptiker (eller för den delen bönskeptiker). Jag vågar påstå att du säkerligen blir glatt överraskad.

Varför inte följa denna länk och tävla med ditt eget gröna julrecept?

Bruschetta med grönkål och cannelinibönor
250 gram grönkål, ansad, sköljd och finhackad
3 msk olivolja
1 vitlöksklyfta, finhackad
0,25 tsk chili flakes
salt och svartpeppar
1 burk canelinibönor, sköljda och avrunna

8 skivor surdegsbröd
1 vitlöksklyfta
parmesanost
smakrik olivolja till serveringen

1. Hetta upp olivolja i en teflonpanna.
2. Fräs grönkålen så att den får färg och släpper ifrån sig sin vätska.
3. Tillsätt vitlök och chili flakes, och fräs tils vitlöken mjukmnat men inte tar färg.
4. Häll över cannelinibönorna, sänk värmen, och låt bönorna steka med några minuter.
5. Smaka av med salt och svartpeppar.
6. Dela eventuellt brödskivorna, rosta dem lätt och gnid sedan försiktigt vitlöksklyftan mot brödskivorna.
7. Fördela grönkåls- och canneliniblandningen på brödskivorna. Ringla över olivolja och riv grova flagor av parmesanost över.

Grönare högtider med Las Moras - Krämig blomkålssoppa med saffran

Soppa till jul? Ja - varför inte? Detta är en verkligt atypisk soppa vad mig som receptmakare anbelangar. Den innehåller nämligen vare sig kycklingbuljong eller grädde. Dessa två ingredienser är närmast obligatoriska när jag lagar till soppa, men just i detta fall var de överflödiga. Den som använder olja i stället för smör, den har en vegansoppa. Oavsett till vilken kosthållning du bekänner dig är detta en läcker, lyxig och ovanlig delikat soppa vars ingredienser och smaksättare balanserat varandra på ett ovanligt bra vis.

Varför inte servera denna soppa med ett glas Las Moras som förrätt? Det passar lika bra vare sig det är da´n före doppareda'n eller juldagen. Eller - varför inte som lunch på julafton?

Själv är jag löjligt nöjt - riktigt fånigt nöjd. Jag har ätit denna soppa till lunch på jobbet, och njutit i fulla drag. Arbetskamrater har nyfiket frågat efter receptet. "Det kommer mot slutet av veckan", har jag sagt. Nu har ni det.

Jag vet inte vad som riktigt kan sägas vara hemligheten bakom soppans delikata smak, men jag vågar påstå att jag tror att det avgörande är den väl avvägda mängden saffran. Det är farligt lätt att överdosera saffran, med följden att den fullständigt andra smaker. Tag därför inte mer än ett halvt paket, vad ni än gör. Soppan ska smaka både blomkål och saffran (och gul lök - den är viktig).

För mycket saffran blir inte bra.
Behärska er - det är mitt bästa råd.

Varför inte följa denna länk och tävla med ditt eget gröna julrecept?

Krämig blomkålssoppa med saffran
500 gram blomkål, grovt hackad
1 liten gul lök, hackad
2 msk smör
0,25 gram saffran (ett halvt paket)
8-10 dl grönsaksbuljong
salt och svartpeppar efter smak

Spara gärna några späda blomkålsblad till garnering.

1. Smält smöret i en rymlig kastrull. Fräs löken på medelvärme tills den mjuknat.
2. Tillsätt saffran och blomkål, rör om väl och fräs helt kort.
3. Häll över åtta deciliter grönsaksbuljong, lägg på ett lock och låt koka upp.
4. Koka blomkålen tills den mjuknat.
5. Mixa soppan slät. Smaka av med salt och peppar, och späd med mer buljong om soppan behöver tunnas ut.

Här hittar ni mina tidigare recept på temat
"Grönare högtider med Las Moras".

Trottole med brässerad brysselkål, bacon och pecorino.(Tack till min räddare i nöden.)

En söndag för några veckor sedan var jag mer än någonsin tacksam för all den inspiration jag och min familj får från Bon Appétit. När den egna inspirationen tryter är det tur att det finns andra resurser, som aldrig verkar sina. Min man och jag är brysselkålsälskare i själv och hjärta. Brysselkål i en pasta kan tyckas att utmana ödet en smula, även i vår familj, där äldsta dottern ändå delar vår faiblesse.

Det finns många fördelar med att lite större barn. Nåja, allt är relativt, men när yngsta barnet hunnit fylla fem är det inte fråga om småbarn längre. Det som inte passar i en rätt, det står det var och en fritt att efter bästa förmåga peta bort. Om jag vill ha brysselkål i en pasta så gör jag det; må så vara att det genererar lite småsura miner från tre av barnen.

Nu var det inte jag som gjorde pastan. Det var min man. Och originalreceptet hittade vi här. Jag kallar utan tvekan detta för höstens godaste pasta - hittills. Det enda jag vänder mig emot är att kalla deta för carbonara. Carbonara är carbonara, och det är detta inte fråga om. Däremot är det perverst gott, men det får inte grumla omdömet så till den milda grad att man inte kallar saker för sin rätta namn. Punkt slut.

Trottole med brässerad brysselkål, bacon och pecorino
Trottole är en pastasort vi snubblade över på ICA. Originalets orecchiette finns i Sverige av bland annat märket De Ceccho. Det går självklart bra att välja en kort pastasort efter din egen, smak om du inte hittar någon av dessa förslag.

500 g färsk brysselkål
2 paket bacon, finhackad
2 vitlöksklyftor, rivna
1,5 dl grädde
4 äggulor
2 dl riven pecorino
500 g pasta
salt
peppar

1. Ta loss bladen från brysselkålen. Vi avstod från att använda de allra minsta.
2. Koka upp pastavatten och lägg i ditt val av pasta. Koka enligt instruktionerna på paketet.
3. Värm upp en torr stekpanna så att den blir riktigt het. Lägg i brysselkålsbladen i omgångar, och slunga runt så de får färg och mjuknar. Lägg över i en skål.
4. Stek baconet krispigt i omgångar. Häll av överflödigt fett och lägg det färdiga baconet på hushållspapper. 5. Lägg tillbaka baconet i pannan, och fräs vitlöken med baconet så att den blir mjuk. Tillsätt därefter bsysselkålen, och blanda och värm allt tillsammans.
6. Smaka av med salt och nymald svartpeppar.
7. Blanda grädde, äggulor och pecorino i en skål. Tillsätt några nypor salt mal över svartpeppar.
8. Häll av den färdigkokta pastan, men spara någon deciliter av kokvattnet i en skål.
9. Häll tilbaka pastan i kastrullen. Rör ned gräddblandningen, och tillsätt därefter bacon- och brysselkålsfräset.4 äggulor
10. Tillsätt lite av det sparade kokvattnet om pastan behöver mer vätska. Smaka av med mer salt och svartpeppar om så behövs, och servera pastan med mer riven pecorino.

Om igen

Ännu ett recept på brysselkål? Börjar det inte kännas uttjatat? Nej, faktiskt inte. Jag tröttnar aldrig på dessa delikata små huvuden; kålälskare som jag är. Härom kvällen var jag inte särdeles inspirerad, men jag lyckades åtminstone komma på ett nytt sätt att servera brysselkål. Må så vara, att rågmjölspanerad sejfilé kanske inte var det optimala komplementet; men gott, det var det.

Nästa gång tror jag att jag serverar ångkokt kolja med potatispuré smaksatt med salladslök; eller kanske gräslök? Strunt samma; att smaksätta brysselkålen med brynt smör och finhackad dill var ett snilledrag. Vad som sen ska serveras till, det är ärligt talat av sekundär betydelse.

Brysselkål med brynt smör och dill
500 gram brysselkål
50 gram smör, normalsaltat
0,5 dl finhackad dill

Koka brysselkålen i sdaltat vatten tills de känns mjuka. Ånga av dem. Smält under tiden smöret, tills det är brynt. Stjälp ned den ångade brysselkålen i en skål; häll sedan över det brynta smöret, och rör om. Strö över dillen, och rör dfunt bland bvrysselkålen, precis innan serveringen.

For all you brussel sprout lovers out there...

Vår senaste faiblesse vad gäller vintriga grönsaksrätter är brysselkål, dressad i en senapsvinaigrette som innehåller såväl honungsdijonsenap som den grövre, mer rustika sorten; den med hela senapskorn.

Absolut inget nytt under solen. Bara en osedvanligt god kombination av smaker, som dessutom passar till nästan allt, känns det som just nu; kanske för att jag närapå är förälskad. Lax, fläskkött, eller varför inte isterband? Gårdagskvällens middag kanske ter sig lite absurd, men tro mig, kombinationen av kålen, den smakstarka senapsdressingen och de extra syrliga isterbanden från Ello i Lammhult fick mig nästintill att stöna av kulinariskt välbehag. (De blev för övrigt Svenska mästare i just kategorin isterband vid Chark-SM; mycket välförtjänt, i mitt tycke.)

Så sent som i lördags lyckades vi dessutom omvända en brysselkåls-skeptisk vän med hjälp av detta recept. Jag brukade tro att brysselkål var en vattendelare; antingen älskar man dem, eller så avskyr man dem. Uppenbarligen är det inte fullt så binärt; det krävs bara en tillräckligt god smaksättare, för att omvända även de mer skeptiska.

Jag delar med mig av en ingredienslista, så kan den som vill själv smaka sig fram till sin egen perfekta version:

kallpressad rapsolja
balsamvinäger
honungsdijonsenap
grovkornig dijonsenap
riven vitlök
flingsalt

Svårare än så är det inte.

"Hej, jag heter Annika, och jag är fänkålsberoende"

Var är det där?, undrar ni kanske, när ni tittar på bilden.
"Det är ugnskokt torskfilé med fänkål och purjo; Ricard, grädde och citronsaft. Och det är faktiskt precis så gott som det låter!"

Fisken gömmer sig. Bilden gör verkligen inte fisken rättvisa. Det som ser ut som en bleksiktig kålpudding, eller en hög med gräddkokt, strimlad vitkål, är i själva verket en otrolig, ja, en fantastisk fiskrätt. Jag fick verkligen till det bra, i går kväll. Det var en så skön känsla, när inspirationen kom tillbaka till mig på allvar, under eftermiddagshetsen på ICA (igen, jag vet, fortfarande dålig planering; det är en sådan vecka, helt enkelt).

Vad var det då som var så märkvärdigt med den här måltiden? Jo, det var kontrasterna. Fisken ugnskoktes varsamt, och hade spänsten kvar. Fänkålen strimlades lövtunnt på mandolinen, och smörfrästes på låg värme med purjho och vitlök. En rejäl slatt Ricard fick koka in, och sedan tillsattes grädde, citronsaft, vitpeppar och salt. Det hela sjöd under lock en stund, och hälldes sedan över fisken. Därefter skötte ugnen tillagningen.
Fänkålen hade kvar sin spänst, såsen späddes av fisksafterna, och resultatet blev en rätt som lyckades vara både fänkålsstinn och mild på en och samma gång.

Jag skulle inte dra mig för att kalla rätten för elegant. Det här kan man bjuda på till fest, lika väl som till onsdagsmiddag.
Jag är helt enkelt mycket nöjd.

Fänkålstorsk, helt enkelt
800 gram torskfilé
smör
salt och vitpeppar
200 gram tunnt strimlad fänkål
150 gram tunnt strimlad purjolök
2 vitlöksklyftor, rivna
smör
0,5 dl Ricard (eller Pastis)
3 dl vispgrädde
3 msk citronsaft (eller efter smak)
salt och vitpeppar

Sätt ugnen på 175 grader. Byxa filéerna, salta och peppra dem på ömse sidor, och lägg dem i en smord ugnsfast form, tätt ihop. Täck formen med alufolie, ställ in den i ugnen, och låt fisken ugnskokas i 20 minuter.
Under tiden strimlar du fänkål och purjo. Smält smör i en traktörpanna. Fräs fänkål, purjo och vitlök på låg värme, tills de mjuknat. Häll över Ricard, och låt den ånga in. Tilsätt sedan gräde och citronsaft, salta och pepra; lägg på locket och lått småputtra i några minuter.
tag ut fisken. Häll över såsen och fördela fänkål- och purjoblandningen över filéerna. Lägg på alufolien och låt ugnskoka i ytterligare 20 miuter eller tills fisken känns klar.

Vi åt fisken med ett smörigt potatismos och sugar snap peas.

Jag älskar fänkål, i alla dess former, och
kärleken verkar hittills vara besvarad.

Korv-kompisar, del I

Jag skulle kunna skriva en drapa om den utmaning det är att baxa iväg fyra barn till simskolan, när det bara är de två äldsta i skaran som ska delta i själva undervisningen.
Det är verkligen frestande att försöka formulera något lustigt om hur svettframkallande och blodtryckshöjande det kan vara att dirigera in denna skara i ett omklädningsrum, och få de två äldsta att duscha och byta om. Detta samtidigt som jag mutar de två yngsta med chokladkex, och försöker att inte sticka ut alltför mycket i den i övrigt konforma skaran av mammor med ett (eller högst två) barn, alternativt farmor/mormor med ett barn, som dominerar dessa miljöer.
Likaledes skulle jag kunna beskriva den lättnadens suck som rister genom hela min kropp, när de två äldsta väl har vandrat bort mot bassängen, och jag kan ta de yngsta med mig ut ur lokalen för det ofta återkommande fredagsbesöket på Taylors & Jones.

I stället vill jag skriva några rader om att goda korvar kräver de bästa av tillbehör. Det handlar då inte enbart om ett brett urval av olika sorters senap. Många fredagar har jag slängt ihop olika sorters pannor där jag ungsrostat saker som råkar passa synnerligen väl ihop med korv.
Tidigare i vintras slogs jag av tanken att jag aldrig prövat att ugnsrosta brysselkål. Det är oklart hur jag kan ha missat att pröva detta, eftersom jag är så vansinnigt förtjust i kålen i alla dess former. Brysselkål passar alldeles ypperligt att tillagas i ugn. Jag lät dem dessutom ingå en liaison med blomkål, och kärlekssagan var ett faktum. Dubbel-kål; det blir inte bättre än så. Det enda negativa är att färgskalan inte precis är klatchig, men det kan jag leva med, när smakerna blir så delikata.
Jag serverade läckerheterna med en korv vid namn beef with chrushed black peppers. En lite gucka bestående av cème fraische, Liss-Elsas specialsenap, pepparrot och färsk timjan bidrog ytterligare till att detta blev en minnesvärd måltid. (Om ni undrar vad som skymtar bakom kålen, så är det förkokt och därefter ugnsrostad delikatesspotatis. Alla älskar märkligt nog inte kål.)

Ugnsrostad blomkål och brysselkål
500 gram blomkål
500 gram brysselkål
olivolja
flingsalt

Sätt ugnen på 200 grader. Häll en ordentlig skvätt olivolja i en ugnsfast form. Dela blomkålshuvudet i ganska små buketter, aningen större än brysselkålen. Putsa brysselkålen. Lägg dem i formen; strö flingsalt över. Blanda runt med oljan, och tillsätt mer om det behövs.
Ugnsrosta i uppemot 30 minuter, och banda med jämna mellanrum så att de blir jämnt tillagade.

Gucka med senap och pepparrot
1,5 dl crème fraische
3 tsk Liss-Elsas specialsenap
2 msk finriven pepparrot
1 tsk honung
flingsalt och svartpeppar

Blanda samtliga ingredienser. Låt stå en kvart, och smaka sedan av på nytt. Kanske behövs det mer av någon ingrediens? Det kan ta en stund innan man verkligen känner hur pepparroten biter till.
Guckan blir i mitt tycke godast om den får stå någon timma innan den ska serveras.
Den är bara ytterligare en i raden av alla dessa senaps- och pepparrotsskapelser jag älskar att avnjuta till stekt, panerad fisk, stekt panerad kyckling - eller korv. Senap och pepparrot är något av det godaste som finns. I synnerhet tillsammans.

När vi tog coleslaw till en ny nivå

Jag vet att jag har bloggat om såväl hamburgare som om coleslaw tidigare, men den coleslaw vi gjorde lördags i kväll slog allt vi gjort med hästlängder.
Först och främst gjorde vi överdimensionerat mycket dressing, som kålen fick ligga och suga i sig. Utöver detta blandade vi ned den grymma aiolin med gräddfilen, och dressade kålen med denna sagolikt krämiga blandning.

Coleslaw kan vara ganska motbjudande om det tillreds på fel sätt. Denna coleslaw är däremot den godaste jag någonsin ätit.

Världens förmodligen godaste coleslaw
cirka 750 gram strimlad vitkål
6 msk äppelcidervinäger
3 tsk salt
3 tsk socker
1,5 tsk Dijonsenap
svartpeppar

1 dl aioli
1,5 dl gräddfil

Blanda vinäger, salt, socker, senap och svartpeppar dressingen, och blötlägg kålen i detta; gärna i uppemot en timma. Häll sedan av drssingen, och blanda ned aioli och gräddfil.
Smaka, och du kommer att önska att du gjort dubbel sats.

Burgare på nötfärs, såklart, med lättstekt bacon i smeten. Heinz ketchup, romansallat, romanticatomater, tunnt skivad gul lök, champinjoner som fått steka i smör direkt efter burgarna, och så aioli på det. Brödet är ett experiment på hamburgerbröd med vetesur. Alltsamman blir en närapå religiös upplevelse.

Svartpeppar- och vitlöksgnuggad rostas, brysselkålspuré och crudité, jordärtskocksgratäng och portvinssås med timjan

Årets Kock var riktigt inspirerande i år, måste jag säga. Gustav Trädgårdh var verkligen en värdig vinnare. Mycket av det kockarna gör är oerhört imponerande och inspirerande, men samtidigt inte något jag känner att just jag kan återskapa i mitt kök, med mina kunskaper och förutsättningar. De är ju inte för inte proffs.
Av allt det jag såg under programmets gång, var det som fastnade i mitt minne Linus Ströms brysselkålspuré och crudité. Edit 100203: Och även hos Silverkocken, som synes. I ett måhända fåfängt försök att efterapa en professionell kock, beslöt jag mig för att försöka laga något liknande till lördagskvällens middag. Måltiden inleddes med dessa goda snittar, och avslutades med en sällsynt läcker panna cotta.

Jag tror att vi måste köpa en ny stektermometer, för köttet blev inte alls så som jag förväntat mig. Jag var missnöjd. Dessutom kan jag meddela att rostas inte är en köttbit som faller mig i smaken. Trots mycket varsam tillagning (där jag först brynte den runtom och därefter lät den steka klart på låg ugnstemperatur) uppfyllde den inte mina förväntningar.

Det är inte något självändamål för mig att variera och experimentera. När det kommer till jordärtskockgratäng, är det klokast att inte krångla till det. När det blir så sagolikt gott med enbart de goda skockorna, potatis, salt, svartpeppar och grädde, vore det bara pretantiöst av mig att slänga in någon ny krydda.

Svartpeppar och vitlöksgnuggad rostas - en receptidé
Mortla svartpepparkorn med flingsalt. Tillsätt några rivna vitlöksklyftor, och hungga med mortelstöten till en grov smet. Bryn en rumstempererad och avtorkad bit kött i smör på ganska hög värme runtom.
Lägg köttet på ett smort ungsfast fat, och masserá in kryddblandningen runtim. Sätt en stektermometer i dess tjockaste bit. Baka på 150 grader till en innertemperatir av 60-65 grader, veroende på tycke och smak.

Brysselkålspuré och crudité
500 gram brysselkål
salt, vitpeppar
cirka0,75 dl vispgrädde
2 msk smör
citronsaft

Skala och putsa brysselkålen. Lägg undan 3-4 stycker till crudité. Koka resterande mängd i lättsaltat vatten tills de är al dente, och ännu inte helt förlorat sin klargröna färg. Man skulle kanske heöt enkelt kunnma säga att de ska vara halvmjuka? Häll av vattnet, och mixa dem sedan med grädde och smör till en slät puré. Smaksätt den med salt, vitpeppar och citronsaft.

Crudité gjorde jag genom att helt enkelt skiva rå brysselkål mycket tunnt, och snabbt marinera den i lite citronsaft och en aning flingsalt.

Jordärtskocksgratäng med potatis
Behövs det ett recept? Jag vill inte förolämpa någon, men så här kan man till exempel göra: Smöra en ugnsfast form. Skala 600 gram jordärtskockor och lika mycket fast potatis. Skiva dem lövtunnt på mandolin. Varva dem sedan i formen, och krydda mellan lagren med salt och svartpeppar. Häll över ungefär 4 deciliter vispgrädde. Tillaga i nedre delen av ugnen på 200 grader, tills gratängen fått fin färg och blivit riktigt genommjuk.

Portvinssås med timjan
3 dl portvin
2 dl rödvin
1 schalotenlök, grovt hackad
1 vitklök, delad
8 svartpepparkorn
0,5 tsk råsocker
2 msk kycklingfond
0,5 kruka timjan

Låt alltsamman koka och långsamt reducera till tjock, sirapsliknande konsistens.

Något av det svåraste jag vet med upplägningar är att få maten att hålla sig varm. Då är det ändå sällan jag lägger upp till fler än fyra personer. Det handlar om att ha varma tallrikar (det hade jag inte), att se till att maten är varm när den läggs upp (nja...gratängen var bara ätvarm) samt att lägga upp det som ska vara varmt sist av allt (den turordningen lyckades jag i varje fall med).
Våra gäster, vännerna P och K, verkade dessa små fadäser till trots uppskatta maten. Jag tyckte själv det smakade bra. Men, som jag skrev ovan - rostas, det är ingenting för mig. Om det nu inte möjligtvis är så att jag ska skylla på att vår gamla stektermometer börjar ge upp?

Lite för hög värme + lite för lång tillagningstid = gott, i alla fall

I går långlagade jag en benfri kotlettrad över dagen. Jag var lite ovarsam, och satte in den på 80-90 grader. Jag borde verkligen ha vågat mig på en ännu lägre temperatur - 65, eller liknande. Kanske skulle jag till och med ha vågat mig på att ställa in kotlettraden i kall ugn?
Kotlettraden smordes in med en blandning av:

2 msk olivolja
finrivet skal från en citron
2 finrivna vitlöksklyftor
1 msk flingsalt.

Jag kryddade upp köttet med vitpeppar, innan jag kletade in det med citron- och vitlöksoljan.
Det fick sedan stå inne i ugnen i närmare nio timmar. Varför så länge? Jo, jag var helt enkelt på jobbet.
Resultatet blev en riktigt god, om än aningen för länge tillagad, köttbit. Det var inte det att den var torr - den vara bara aen smula well done. Inte för att jag är någon förespråkare av alltför rosa griskött, men fulständigt genomlagat behöver det inte vara.
Någonstans mittemellan.
Det prövar jag nästa gång.
Vad har jag lärt mig av det här? Jo, att kotlettrader verkligen kräver ett mer ömsint handlag och lägre tillagningstemperatur än exempelvis karré. Helt enkelt därför att en kotlettrad är en ganska så mager köttbit. Dessutom har jag lärt mig att jag kanske ska passa på att långlaga den när jag har möjlighet att komma hem lite tidigare; när jag, så att säga, kan bevaka den.

Något av det bästa med köttbiten i fråga var faktiskt den fantastiska köttsky som långsamt sipprat ur den under de många timmarna i ugnen. Denna sky tog jag givetvis kärleksfullt tillvara. Jag skar fast potatis i knappt centimetertjocka skivor, och lät dessa vältra sig med köttskyn i en ugnsform på 250 grader i cirka 30 minuter. Lite extra flingsalt var allt som behövdes, för att dessa potatisar skulle smake himmelskt.

Jag är verkligen inte det minsta sugen på salladsgrönsaker så här års. Tack och lov, skulle man kunna tillägga, eftersom det ju verkligen inte är säsong för sallad, gurka och tomater. Nej, så här års vill jag ha kål - i alla dess former.
Till kotlettraden och de nästan smärtsamt läckra potatisarna serverade jag därför rödkål, hastigt stekt i smör, och smaksatt enbart med äppelcidervinäger, råsocker och salt. Det är inte svårare än så; förutsatt att man är lika förtjust i kål som jag är.

Rödkål med äppelcidervinäger och råsocker
ett halvt rödkålshuvud, cirka 1 kilo
3 msk äppelcidervinäger
2 msk råsocker
salt

Tag av de yttersta bladen på kålhuvudet, och skär bort stammen samt det grövsta i mitten. Hetta upp smör i en gjutjärnsstekpanna. Fräs kålen på medelvärme, tills den mjuknat. Tillsätt äppelcidervinäger, och låt den koka in. Rör sedan ned råsockret. Salta slutligen, och smaka av.

Nästan lite julkänsla - fläskkött och rödkål. Inte dumt alls.

Reclaimade järpar med karljohanssvamp och timjan

Jag blir lika barnsligt lycklig varje gång jag prövar en ny idé, som faktiskt visar sig fungera lika bra i verkligheten som i mitt huvud. Det händer titt som tätt att maträtter inte alls blir som jag tänkt mig. Min besvikelse brukar anta orimliga proportioner. Jag har insett att jag faktiskt måste hålla tand för tunga inför omgivningen. När jag beklagar mig möts jag sällan av sympati. Det är ju "bara " mat det handlar om.
Som kompensation tjatar jag glatt på och skryter om min egen förträfflighet, vid de tillfällen när resultaten av mina ansträngningar verkligen smakar riktigt, riktigt bra.

Härom kvällen fick jag anledning att lovsjunga min egen kokkonst. Varje gång jag formar nötfärs till vad som brukar kallas för järpar, gör jag det nämligen med en ironisk blinkning till alla som i likhet med mig tvingades inmundiga de faktiskt riktigt läskiga järpar som serverades i skolmatsalen (bamba). Jag har helt enkelt reclaimat järparna, för att använda ett uttryck som egentligen inte har någon som helst positivt laddning för mig.
Jag utgick från att jag hade torkade trattkantareller i skåpet, men det blev torkad carljohanssvamp i stället. Jag tror att i stort sett vilken smakrik svamp som helst hade fungerat. Timjan stod i krukan i fönstret; spetskålhuvudet låg i kylskåpet och bara ropade efter att bli strimlat, och kärleksfullt behandlat med smör och grädde.
Det smakade verkligen höst, och min pappas lingonsylt var det perfekta tillbehöret.

Höstjärpar med karljohanssvamp och timjan
700 gram nötfärs
1 rågad deciliter torkad karljohanssvamp
1 dl hett vatten
0,5 kruka timjan
0,5 vispgrädde
salt, svartpeppar
smör till stekning

Blötlägg svampen en stund i vattnet. Plocka sedan upp svampen, och sila vätskan så att den inte innehåller grus eller andra otrevligheter. Lägg svampen, blötläggningsvattnet, timjan och grädde i en mixer och kör till en slät blandning. Salta och peppra på färsen. Vispa upp ägget helt lätt i en rymlig skål, rör ned svampmixen, och blanda sedan väl med färsen. Forma smeten till järpar. Hetta upp smör i en gjutjärnsstekpanna, och bryn järparna fint runtom. Stek dem sedan på medellåg värme tills de är garanterat genomstekta. Jag förde slutligen tillbaka allesamman till stekpannan, och lät dem stå på låg värme och mysa medan jag förberedde tillbehören.

Järparna avnjöts som synes av bilden med smörstekt, gräddslungad spetskål, pressad potatis och min pappas goda lingonsylt.

Fänkålssoppa med dillolja - en perfekt förrätt

Jag var nästan helt uppgiven i går morse. Inspirationen stod inte att finna någonstans, trots att jag bläddrade igenom åtskilliga kokböcker och samtidigt försökte associera fritt. Vi skulle ha goda vännerna A och M på middag, och jag hade under hela veckan försökt komma på lämpliga kandidater till en passande trerättersmeny.
När jag nästan hade givit upp hoppet, dök plötsligt en idé upp i min käre mans huvud - en soppa på fänkål. Och, som genom ett trollslag var inspirationen tillbaka. Soppan följdes av lammfilé med kantarellpotatismos och rödvinsreduktion med lingon. Därefter bjöd vi på kardemumma-panna cotta med vanilj- och kanelkokta äpplen. Recept kommer, var så säkra.

Det blev en fantastisk soppa, som toppades med dillolja och serverades med enklaste enkla tänkbara tillbehör, nämligen smördegspinnan med parmesan och pinjenötter. Mer om dem lite senare.

Många tror sig inte tycka om fänkål. Färsk fänkål. menar jag då givetvis. Torkad fänkål har väl en grundmurat stark ställning som brödkrydda i vårt avlånga land. Den färska fänkålen slängs ofta i fisksoppor, skuren i vad som i mitt tycke är alltför grova bitar. Ugnsbakad fänkål är fantastiskt gott, rå fungerar den som många upptäckt utmärkt väl tunnt strimlad i sallader.
Som huvudingrediens i en soppa fungerade fänkålen så makalöst bra, att jag inte för mitt liv kunde begripa varför vi inte tidigare kommit på att tillaga den på just detta vis. Snabbt gick det också, och den fungerade givetvis utmärkt bra att förbereda. Den tillhör med andra ord den tacksamma typ av förrätter som kan lagas långt i förväg.
den som vill kan med fördel toppa soppan med fina räkor, men den var sig själv nog; inklusive den smakrika oljan, som verkligen var pricken över i:et i samanhanget.

Fänkålssoppa med dillolja
350 gram ansad fänkål (cirka 450 gram i oansad vikt)
3 msk finhackad schalottenlök
2 msk smör
5 dl grönsaksbuljong
0,5 dl vispgrädde
salt, vitpeppar
2 msk Ricard, Pernod eller annan pastis

Skär fänkålen i mindre bitar. Fräs den på låg värme i smöret, tillsammans med schalottenlöken. Tillsätt buljongen, låt koka upp, och därefter småkoka i uppemot 20 minuter eller tills fänkålen är fullständigt mjuk. Tillsätt grädden, och mixa soppan slät. Späd med vatten till önskad komsistens, smaka av med salt och vitpeppar. Ricarden tillsatte jag när jag värmde på soppan innan den skulle serveras.

Dillolja
0,5 kruka dill
0,75 dl kallpressad rapsolja

Mixa oljan och dillen, förvara kallt, och ringla i soppskålarna precis innan serveringen.

De goda brödpinnarna av vad som inte borde få kallas för smördeg (eftersom den inte innehåller minsta spår av smör) är löjligt snabba och enkla att slänga ihop. Kavla helt lätt ut en platta knappt tinad smördeg. Pensla med uppvispat ägg, riv parmesanost över, strö över pinjenötter och sporra eller skär i smala strimlor (cirka 1 sm breda). Grädda i 225 grader i mitten av ugnen i omkring 10 minuter, eller tills stängerna fått fin färg. Men passa dem noga. Som synes av bilden blev mina pinnar välgräddade. de smakade lika gott för det, men jag fick ut dem ur ugnen med ett nödrop.

Svartkålssoppa med kalvfrikadeller

Jag älskar kål, och ser därför fram emot hösten med tillförsikt eftersom jag vet vad som väntar. I lördags besökte vi vad jag numera kallar Bondens kaotiska Marknad på Katarina Bangata på Söder här i Stockholm. Kaotisk - därför att där är så proppfullt med folk, och så trångt mellan stånden som sträcker sig längs gångvägen i allén i mitten av gatan i fråga.
Själva läget är nog så pittoreskt, och jag gläds givetvis över att det är många besökare, men det är direkt ohållbart om man som vi råkar vara en familj modell lite större. Inte så barnvagnsvänligt, med andra ord - och meterlånga köer till de mest populära stånden.
Därför gick jag i lördags dit med enbart äldste sonen i sällskap. Medan han gick runt och fotograferade blommor och grönsaker, stod jag i kö för att få tag på vissa för mig så eftertraktade grönsaker och rotfrukter.
Ett av mina mål med besöket var att få tag på fin svartkål från Järna, och jag kom inte hem tomhänt. Resultatet av mina ansträngningar i köket blev i kväll en soppa på finhackad svartkål, med kalvbuljong, vispgrädde, och inte minst små fina kalvfrikadeller. Detta var verkligen en soppa som föll mig i smaken och jag kommer helt klart att laga den igen.

Min svartkålssoppa med kalvfrikadeller
Soppa
300 gram svartkål
3 msk smör
12 dl vatten
2 kalvbuljongtärningar
1 dl vispgrädde
1,5 msk vetemjöl
vitpeppar
muskot

Skölj svartkålen, och skär bort den grova nerven i mitten av bladen. Strimla och hacka så fint du bara kan. Hetta upp smör i en rymlig kastrull, och fräs kålen någon minut så att den drar ihop sig och börjar läcka ut vätska.
Häll på vattnet, lägg på locket och koka upp alltsamman. Låt sedan kålen koka på medelvärme i åtminstone 20 minuter. Blanda grädde och vetemjöl, och vispa ned blandningen i soppan. Koka upp på nytt, och smaka av med vitpeppar och muskot.

Frikadeller
500 gram kalvfärs
1 ägg
salt, vitpeppar

Krydda färsen efter smak, och blanda den med ägget till en jämn smet. Forma smeten till ganska små frikadeller. Lägg försiktigt ned dem i den sjudande soppan, ge den ett uppkok, och låt frikadellerna koka på låg värme i åtminstone tio minuter.

Ända sedan jag för första gången serverades svartkål har jag varit lite löjligt fascinerad av denna grönsak. Det var för nio år sedan, under en vistelse i italienska Padova, som jag valde en primo piatti på en meny, och fick ut en tallrik med något som jag först inte alls förstod vad det var. När jag frågade kyparen, svarade han att det var pesto på svartkål. Det verkligen otroligt gott.
Väl hemma i Sverige glömde jag bort detta matminne, och när det dök upp i huvudet förra hösten trodde jag först att svartkål skulle vara omöjligt att få tag på. Så var nu inte fallet.
Vi hade tänkt odla svartkål på landet i sommar, men det blev av olika skäl inte av. Nästa vår får det inte komma någonting emellan. Detta är verkligen en av de mest fantastiska grönsaker jag vet.

En gammal, lånad bild, som inte längre finns kvar
på sidan jag lånade den ifrån.

Denna goda soppa med bland annat svartkål lagade jag förra hösten. Det är skönt att soppsäsongen snart är över oss på allvar.

Hamburgare och coleslaw

Det blev precis som jag hade anat hamburgare till middag i fredags. Saftiga, läckra burgare på nötfärs som smaksatts med finhackat bacon och dijonsenap.
De serverades i hembakade hamburgerbröd, med bland annat French's Original Yellow mustard och Sweet Baby Rays honey chipotle barbecue sauce.
Utöver detta lade jag i strimlad isbergssallad, ketchup, hemgjord hamburgerdresing, rödlök, tomat och bacon.
När det handlar om hamburgare är det verkligen more is more som gäller för mig .

Det finns få saker som är så goda som en bra burgare. Allt hemlagat är inte godast, det kan vi nog alla intyga, men när det kommer till just hamburgare gillar vi i vår familj verkligen att sköta det hela på hemmaplan. Min hamburgerman hade dessutom gjort vår goda coleslaw, vars ursprungsrecept kommer från kokboken Culinaria USA. Coleslaw kan vi mitt tycke vara rent ut sagt vidrigt - men det här receptet har precis rätt balans mellan syra, sötma och krämighet.
Att ställa sig och göra hamburgare från grunden, baka bröd därtill samt fixa en coleslaw kan inte precis etiketteras under Snabbt och enkelt. Enkelt, möjligtvis, för det är inte svår mat. Det tar trots allt ändå en stund att planera och tillaga alltsamman. Eftersom min man är föräldraledig, hade han tid och möjlighet att lägga en stor del av eftermiddagen på de nödvändiga förberedelserna.

Min mans hamburgare
1 kilo nötfärs
2 ägg
1 stor gul lök, riven
0,5 paket bacon, finstrinlat
0,5 msk Bourniers Dijonsenap
salt och svartpeppar
smör till stekning (om man nu inte grillar

Blanda ägg, lök och bacon i en rymlig skål. Krydda färsen med salt och svartpeppar ( vi tycker det är lättare att ögonmåtta kryddorna om vi kryddar på färsen). Blanda alltsamman väl; slunga gärna färsklumpen ned i bunkern ett par gånger för att slå ur luft och göra färsblandningen mer kompakt. Vät händerna, forma platta biffar och lägg dem på fuktade tallrikar i väntab på att de skall stekas eller grillas. Grillat är godast, precis som reklamen säger, men i fredags valde vi ändå att steka våra burgare.

Vanliga, enkla hamburgerbröd
50 gram smör
5 dl mjölk
1 tsk salt
1 msk råsocker
700 gram vetemjöl(knappt 12 dl)

1 uppvispat ägg, samt sesamfrön

Smält smöret och blanda med mjölken. Låt blandningen svalna tills den är knappt fingervarm. Smula jästen i en bunke. Häll över degvätskan, rör ned salt och socker och blanda slutligen i mjölet. Arbeta med degkrokar eller i hushllsassistent. Låt degfen jäsa i 45-50 minuter. Forma till önskat antal hamburgerbröd. Pensla dem med ägg och strö över sesdamfrön om du så önskar. grädda bröden i 225 grader i nedre delen av ugnen tills bröden blivit gullenbruna.

Coleslaw - så som den skall smaka
750 gram (cirka 9 deciliter) strimlad vitkål
1/2 msk Bournier Dijonsenap
2 msk vitvins- eller äppelcidervibäger
1 tsk salt
1 tsdk socker
svartpeppar
1,75 dl gräddfil
1 dl äkta majonnäs

Blanda senap, vinäger, salt, socker och svartpeppar. Nu kommer ett viktigt tips - vintervitkålen som finns till hands så här års är motspänstig och krävde i fredags tredubbel sats dressing för att få rätt smak. Dessutom behövde den få stå och dra till sig dressing i närmare en timma. Den fina, späda vitkålen som finns på hösten beter sig helt annorlunda, och drar dessutom till sig senapssmaken på ett trevligare sätt.
Nu blev det, detta till trots, ändå en mycket god coleslaw. det kan bara vara bra att ha detta i åtanke, så här års. Lita inte på vintervitkål.
När kålen väl hade antagit rätt smak, blandades den med gräddfilen och majonnäsen och fick stå i kylskåp i en dryg timma innan det var dags för oss att slå oss ned och njuta av en god fredagsmiddag som faktiskt tilltalade samtliga familjemedlemmar.

Soppa på flageoletbönor, savojkål och purjolök med bladpersilje- och valnötspesto

Det var alldeles för längesedan vi åt en riktigt fullmatad, mättande soppa till middag. Nu när jag känner mig trygg i förvissningen om att mitt förråd är fyllt med flageoletbönor, vill jag ta tillfället i akt att använda bönorna i en soppa tillsammans med savojkål och purjolök.
Det är svårt att förklara varför flageoletbönor är så goda. Smaken låter sig inte beskriva så lätt. De är väldigt milda, och kanske är de inte riktigt lika mjöliga i konsistensen som vissa andra sorter är. Många som inte gillar bönor, brukar just klaga på konsistensen snarare än smaken. Jag använde mig både av hela bönor och av mixade, för att reda upp soppan.

Persiljepeston kom sig av att jag älskar bladpersilja (lika mycket som jag avskyr krusbladig), och hade en stor bukett stående i köket som jag inte ville skulle gå till spillo. Kombinationen bladpersilja och valnötter råkar dessutom helt enkelt väldigt god.
En klutt av denna pesto i soppan höjde en redan gott rätt till skyarna.

Soppa på flageoletbönor, savojkål och purjolök
med bladpresilje- och valnötspesto
6 dl kokta flageoletbönor (175 gram torkade)
100 gram rökt sidfläsk, fint tärnat
1 stjälk selleri, finhackad
1 liten purjolök, finhackad (100 gram)
400 gram finskuren savojkål
2 vitlölsklyftor, rivna
3 msk finhackad bladpersilja
olivolja
1 liter vatten
1 hönsbuljongtärning
4 buskiga stjälkar timjan
salt och peppar efter smak

Koka flageoletbönorna enligt dessa anvisningar. Hetta upp en gjutjärnsstekpanna, och fräs det fint tärnade rökta sidfläsket. För över det till en emaljerad stekgryta. Häll i en skvätt olivolja, och tillsätt selleri, purjo, vitlök och bladpersilja. Låt fräsa en stund under omrörning.
Tillsätt sedan savojkålen, och låt den fräsa med. Häll över vatten, lägg i buljongtärningen och timjan
samt 4 dl av bönorna. Låt soppan koka upp under lock. Soppan skall sedan koka på medelvärme i uppemot 30 minuter.
Mixa de resterande bönorna med en halv deciliter buljong ur soppgrytan, och rör ned dem efter cirka 20 minuters koktid. Passa samtidigt på att plocka upp timjankvistarna ur grytan. Smaka av med salt och svartpeppar.

Bladpersilje- och valnötspesto:
2 dl bladpersiljeblad, packade
2 dl valnötter
0,5-0,75 dl olivolja
flingsalt efter smak

Mixa ingredienserna och smaka av med flingsalt. Den som vill kan givetvis också ha med lite riven vitlök.

Servera soppan med en generös kluck av peston.
Till vår förtjusning hade vi dessutom kvar ett sådant här valnötsbröd i frysen, vilket inte gjorde måltiden sämre.