tisdag 24 december 2013

Jag önskar er god jul
- kanske med en Christmas Sour?

God jul! Julfriden har infunnit sig och strax ska jag skjutsa in saffranssnurror i ugnen, bakade på deg som fått kalljäsa under natten. Även fast jag absolut anser att vi alla bör vara måttfulla med alkohol, i synnerhet under julhelgen, så vill jag ändå tipsa om den goda drink min man vispade ihop härom veckan. Han kallar den Christmas Sour, och med mandarinjuice som en av huvudingredienserna är det ett minst sagt passande namn.

Vi äter inte traditionellt julbord på julafton, det gjorde vi i söndags på Långbro Värdshus. Nej, här blir det snittar och champagne till lunch, och till middag ankbröst med goda tillbehör. Så gör vi just i denna period i livet. Vad sak har sin tid, och omväxling förnöjer. Det känns ganska skönt att kunna skala ned en smula och inte tillbringa större delen av julafton med att plocka saker i och ur kylskåpet och duka upp buffé. Hur matlagningsintresserad jag än må vara, så finns det trots allt gränser för hur mycket tid jag vill tillbringa i köket en dag som denna.

Jag önskar er alla en riktigt god jul, men god mat och dryck och gemenskap. Nya traditioner, gamla traditioner, förhoppningsvis många glada stunder - och lagom mycket julklappar.
Julefrid!

Christmas Sour (2 personer)
saft från 4 clementiner
0,5 tsk sirap
en skvätt angostura
6 cl Maker's Mark

1. Fyll en mixbägare med is.
2. Hällned ingredienser ovan, och rör tills blandat - skaka inte.
3. Häll upp i glas fyllda med is och dekorera med clementinskal.

söndag 22 december 2013

Grönare högtider med Las Moras
-sallad på finstrimlad brysselkål med apelsin-dijonvinaigrette, rostade hasselnötter och pecorino

Letar ni efter det perfekta, gröna tillbehöret till skinkan eller den rökta laxen? Då kan ni sluta leta, för här har ni det. Denna lilla brysselkålssallad är fantastisk. Allra godast blir den om brysselkålen får ligga och marinera, eller kanska snarare suga i sig, dressingen i ett par timmar innan den ska ätas. Nötterna och osten är mer än bara dekoration (om nu någon trodde det). Konsistensarna och smakerna hänger ihop på ett alldeles rasande bra sätt.

Om du inte är lika frälst på brysselkål som jag, så går det garanterat att pröva receptet med någon annan sorts kål. Rödkål skulle till exempel vara fantastiskt vackert. Dressingen passar bra till annat än brysselkål, så tveka inte att experimentera. Det tänker jag göra.

Varför inte följa denna länk och tävla med ditt eget gröna julrecept?

Sallad på finstrimlad brysselkål med apelsin-dijonvinaigrette, rostade hasselnötter och pecorino
500 gram brysselkål, ansad
1 dl rostade hasselnötter, grovt hackade
1 dl pecorino, grovt riven
Dressing:
0,5 dl färskpressad apelsinjuice
3 msk olivolja
1 tsk dijonsenap
0,5 vitlöksklyfta, finriven
flingsalt och svartpeppar

1. Strimla ⅔ av brysselkålen fint på en mandolin eller i en matberedare.
2. Plocka loss bladen från resterande mängd brysselkål.
3. Blanda samman ingredienserna till dressingen.
4. Lägg brysselkålen i en rymlig skål och blanda ned dressingen, lite i taget, så att kålen suger åt sig dressingen. Det kan hända att all dressing inte behövs - salladen ska inte kännas blöt.
5. Lät gärna salladen stå och ta smak av dressingen en stund innan den ska serveras.
6. Lägg upp salladen i en serveringsskål eller på ett fat. Strö över hasselnötter och pecorino strax innan den ska serveras.

torsdag 19 december 2013

Grönare högtider med Las Moras
-bruschetta med grönkål och cannelinibönor

Jag älskar kål och jag älskar bönor, och faktum är att just grönkål och cannelinibönor även verkar älska varandra. Under vintern är det lätt att överdosera på rotfrukter. Som följ av detta riskerar man att falla till föga och köpa grönsaker som inte alls tillhör säsongen - och som egentligen inte smakar särskilt mycket.

Konsten är väl helt enkelt att hitta något nytt, något som är riktigt gott och som lyfter vinterns grönsaker till en högre nivå. Med denna blandning av grönkål och cannelinibönor känner jag att jag lyckats uppnå just detta. Det gjorde inte saken sämre att det som inte åts upp samma dag blev huvudingrediens i en rasande god middag dagen därpå, men det ber jag att få återkomma till.

För många är bruschetta detsamma som hackade tomater på en bit bröd, men det är mycket mer än så. Här har ni en riktigt god vinterförrätt, eller varför inte en lunch? Utmana dig, om du mot förmodal är grönkålsskeptiker (eller för den delen bönskeptiker). Jag vågar påstå att du säkerligen blir glatt överraskad.

Varför inte följa denna länk och tävla med ditt eget gröna julrecept?

Bruschetta med grönkål och cannelinibönor
250 gram grönkål, ansad, sköljd och finhackad
3 msk olivolja
1 vitlöksklyfta, finhackad
0,25 tsk chili flakes
salt och svartpeppar
1 burk canelinibönor, sköljda och avrunna

8 skivor surdegsbröd
1 vitlöksklyfta
parmesanost
smakrik olivolja till serveringen

1. Hetta upp olivolja i en teflonpanna.
2. Fräs grönkålen så att den får färg och släpper ifrån sig sin vätska.
3. Tillsätt vitlök och chili flakes, och fräs tils vitlöken mjukmnat men inte tar färg.
4. Häll över cannelinibönorna, sänk värmen, och låt bönorna steka med några minuter.
5. Smaka av med salt och svartpeppar.
6. Dela eventuellt brödskivorna, rosta dem lätt och gnid sedan försiktigt vitlöksklyftan mot brödskivorna.
7. Fördela grönkåls- och canneliniblandningen på brödskivorna. Ringla över olivolja och riv grova flagor av parmesanost över.

måndag 16 december 2013

Pepparkaksbrownies med vit choklad- och cocosfudge

Det här är en variant på en gammal favoit från min adventskalender 2009, nämligen pepparkaksbrownies med saffranstryffel. Jag betraktar fortfarande denna kaka som en av mina främsta skapelser under de fyra år då jag slet med adventskalender här på bloggen. Förra året, inför december 2012, tog jag det kloka beslutet att faktiskt inte ens försöka upprätthålla denna roliga med enormt slitsamma prestation. Detta år, 2013, kan jag bara konstatera att det aldrig hade gått att genomföra en adventskalender på Smaskens med mindre än att jag tagit semester från mitt jobb.

Livet förändras, tiderna förändras. För knappt ett år sedan var jag fortfarande en närapå manisk, gränsande till matbloggningsberoende person med enorma krav på mig själv. Under 2013 har jag blivit (eller kanske snarare utvecklats till) en väldigt avspänd bloggare. Nu har jag en lustfyllt inställning till bloggandet och allt det för med sig. Nerven, den där driften att till varje pris hitta något värt att blogga om, den har kanske gått förlorad. Det är det i så fall värt.

Var sak har sin tid - och det är mer än en klyscha, det kan jag intyga.

Jag kan med förundran bläddra i mina arkiv och närmast häpna över hur mycket jag åstadkommit. Då händer det sig inte sällan att jag, som denna gång, snubblar över ett gammalt favoritrecept, och drabbas av lust att variera det.

Nu tar jag mig friheten att skriva receptet så som jag hade tänkt göra det. Jag bakade nämligen denna kaka kcv'len innan jag skulle bjuda på den på mitt jobb, och jag upptäckte väldigt sent att jag glömt köpa cocosgräddde. Därför använde jag vispgrädde i min tryffel, men cocosgrädde blir sublimt- jag lovar. Kombinationen av den kryddiga, men samtidigt chokladstinna och saftiga brownien och cocostryffel är makalös. Om ni undrar hur jag vågar påstå det efter att ha erkänt att jag glömde köpa cocosgrädde, så säger jag bara som så att jag har prövat olika varianter tidigare - jag vet vad jag talar om.

Kakan gjorde succé på jobbet. Jag tog fula bilder med Instagram-filter; kakorna låg på ett trist glasfat som stod på ett ganska fult laminatbord. Det får ni leva med. Dagarna med ambitioner att fixa vackra foton är sedan länge förbi. Det är ett faktum.

Baka denna kaka. Ni kommer inte ångra er.

Pepparkakabrownies med vit choklad. och cocostryffel
150 gram smör
3 dl råsocker
1 msk vaniljsocker
2 tsk mald kanel
0,5 tsk mald ingefära
0,5 tsk mald kardemumma
0,5 tsk mald nejlika
0,5 tsk pomerans
1/2 tsk salt
3 ägg
200 gram mörk choklad
60 gram vetemjöl (cirka 1 deciliter)
4 msk kakao

1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Blanda smöret väl med råsocker, vaniljsocker, salt och kryddor.
3. Vispa ned äggen, ett i taget.
4. Smält chokladen över vattenbad eller i micron och rör ned den i smeten.
5. Sikta kakao och vetemjöl ned i skålen, och vänd ned i smeten.
6. 6. Täck en rektangulär form med smort bakplåtspapper. (Min form mäter 24*24 centimeter.)
7. Häll ned smeten i formen, och bred ut den.
8. Grädda kakan i mitten av ugnen i 30 minuter - och inte en minut mer.

Vit choklad- och cocostryffel
0,75 dl cocosgrädde
200 gram vit choklad, hackad

1 dl cocosflingor att strö över kakan

1. Värm grädde försiktigt i en kastrull tillsammans den hackade chokladen. 2. Smält chokladen i grädden under omrörning.
3. Låt tryffelns svalna, och bred den sedan över kakan.
4. Strö cocosflingorna jämnt över tryffeln.
5. Ställ in kakan i kylskål i en timma, så att tryffeln stelnar.
6. Skär kakan i bitar. Jag kanstskär ofta kakan för snyggare effekt, och delar den gärna i ganska små bitar, då den är väldigt mäktig.

söndag 15 december 2013

Grönare högtider med Las Moras -
Krämig blomkålssoppa med saffran

Soppa till jul? Ja - varför inte? Detta är en verkligt atypisk soppa vad mig som receptmakare anbelangar. Den innehåller nämligen vare sig kycklingbuljong eller grädde. Dessa två ingredienser är närmast obligatoriska när jag lagar till soppa, men just i detta fall var de överflödiga. Den som använder olja i stället för smör, den har en vegansoppa. Oavsett till vilken kosthållning du bekänner dig är detta en läcker, lyxig och ovanlig delikat soppa vars ingredienser och smaksättare balanserat varandra på ett ovanligt bra vis.

Varför inte servera denna soppa med ett glas Las Moras som förrätt? Det passar lika bra vare sig det är da´n före doppareda'n eller juldagen. Eller - varför inte som lunch på julafton?

Själv är jag löjligt nöjt - riktigt fånigt nöjd. Jag har ätit denna soppa till lunch på jobbet, och njutit i fulla drag. Arbetskamrater har nyfiket frågat efter receptet. "Det kommer mot slutet av veckan", har jag sagt. Nu har ni det.

Jag vet inte vad som riktigt kan sägas vara hemligheten bakom soppans delikata smak, men jag vågar påstå att jag tror att det avgörande är den väl avvägda mängden saffran. Det är farligt lätt att överdosera saffran, med följden att den fullständigt andra smaker. Tag därför inte mer än ett halvt paket, vad ni än gör. Soppan ska smaka både blomkål och saffran (och gul lök - den är viktig).

För mycket saffran blir inte bra.
Behärska er - det är mitt bästa råd.

Varför inte följa denna länk och tävla med ditt eget gröna julrecept?

Krämig blomkålssoppa med saffran
500 gram blomkål, grovt hackad
1 liten gul lök, hackad
2 msk smör
0,25 gram saffran (ett halvt paket)
8-10 dl grönsaksbuljong
salt och svartpeppar efter smak

Spara gärna några späda blomkålsblad till garnering.

1. Smält smöret i en rymlig kastrull. Fräs löken på medelvärme tills den mjuknat.
2. Tillsätt saffran och blomkål, rör om väl och fräs helt kort.
3. Häll över åtta deciliter grönsaksbuljong, lägg på ett lock och låt koka upp.
4. Koka blomkålen tills den mjuknat.
5. Mixa soppan slät. Smaka av med salt och peppar, och späd med mer buljong om soppan behöver tunnas ut.

fredag 13 december 2013

Nu är det dags igen - Grönare högtider med Las Moras

Under 2013 har jag deltagit i samarbete med vinimportören Primewine deltagit i ett väldigt roligt och utmanande projekt, nämligen Grönare högtider med Las Moras. Tillsammans med fyra andra matbloggare har jag skapat vegetariska recept, som passar utmärkt ihop med vinet Las Moras. Detta är ett vin och varumärke med ursprung i Argentina. Det finns både som rött och vitt vin, i bag-in-box och på flaska. Hösten 2012 lanserades Las Moras Chardonnay PET; ett KRAV-märkt vin, som både ett bättre miljöval, och som fått mycket goda recensioner från landets vinkritiker.

Mitt och de andra bloggarnas uppdrag har varit att skapa tre gröna recept till tre högtider under 2013; påsk, midsommar och nu slutligen jul. Recepten kommer slutligen att sammanställas i en kokbok, som planeras at släppas under början av 2014.

Jag har tvingats utmana mig själv en smula, och därmed lyckats skapa fina, vegetariska recept som jag känner mig både stolt och nöjd över. Denna högtid, julen, skiljer sig inte från de tidigare i detta avseende. På söndag, 15 december, kommer mitt första av sammanlagt tre vegetariska julrecept. Jag är oerhört nöjd med recepten - de är både goda och vackra, och dessutom lättlagade. Jag ser verkligen fram emot att presentera dem för er.

Jag älskar klassisk julmat, men omväxling förnöjer. Så är det bara. Jag hoppas därför kunna utmana er till lite nytänkande i köket inför den stundande julen.

De svenska primörerna har en kortlivad säsong, och grönsaksdiskarna bågnar av importerade grönsaker. Trots detta har varje årstid sina specifika, inhemska råvaror . Det kan vara en utmaning att försöka skapa något av de svenska rotfrukter och grönsaker som finns i våra diskar. Varför inte ta chansen att vara kreativa, ni också?

Projektet Grönare högtider med Las Moras sker även i samarbete med receptsiten Kokaihop.I samband med varje högtid, kommer Kokaihops läsare tävlar om en plats i receptboken med ett grönt recept jämte de etablerade matbloggarna. Ni kan alltså, om ni så vill, själva tävla med era bästa gröna recept nu i juletid.
Tävlingen startar 16 december.

Det är viktigt att komma ihåg att julledigheten består av fler dagar än julafton. Det finns trots allt ingen lag som säger att vi måste äta klassisk julmat en hel vecka. Faktum är att jag och flera med mig känner ett starkt behov av att bryta av med andra smaker och upplevelser. Detta gäller drycker likaväl som mat. Las Moras passar alldeles strålande bra ihop med mina recept, det kan jag garantera.

De övriga matbloggarna som deltar är:

Lyxlagat
Salt och peppar
Mat och odla
Mat med vänner

söndag 8 december 2013

Knäck för oss lata gottegrisar

Vad gör man om man är gottesugen, vill laga till julgodis men har extremt låg ambitionsnivå? Svaret är enkelt - man kokar knäck. Det låter förmodligen helt befängt, för pillgörat med knäckformar som välter, het knäck som klibar och bränns förknippas knappast med lättja och låg ambitionsnivå.

Just därför är det tur att det går lika bra att täcka en liten form med bakplåtspapper och hälla ned knäcken däri. När det sedan stelnat, kan man bedoende på knäckens knäckighet antingen klippa, skära eller bryta den i lagom stora bitar. Et voilá - knäck för lata gottegrisar.

Omfamna lättjan i jul, hörni. Gör möjligtvis, kanske, en sats snygg-knäck i form till julafton, bara för sakens skull. För att så att säga hålla stilen en smula. Kanske.

En liten sats knäck
Jo, jag har flingsalt i knäcken, sedan förra året. Den blir så otroligt mycket godare då. Dessutom bryter det så fint mot nästan alla smaksättare.

1,5 dl vispgrädde
0,5 dl mörk sirap
0,5 dl råsocker
0,5 tsk flingsalt

100 gram mjölkchoklad, grovt hackad eller 1 dl rostade hasselnötter, grovt hackade

1. Blanda grädde, sirap och socker i en kastrull.
2. Koka på medelvärme, rör om emellanåt.
3. När knäcken börjat anta en bubblig och seg konsistens kan det vara på sin plats att göra ett kulprov.
4. Häl den färdiga knäcken i en liten form klädd med bakplåtspapper. Strö över önska smaksättning.
5. Låt stelna.
6. Dela, ät och njut.

måndag 2 december 2013

Cocosbollar 2.0 - också ett julgodis

I lördags sparkade jag bakut, och vägrade köpa plockgodis till barnen. Min man var ytterst tveksam till mina planer och trodde nog att våra ätteläggar skulle brista i gråt av chockartad besvikelse. Till hans (och delvis min) stora förvåning var det ingen, faktiskt inte ett enda av barnen som ens nämnde avsaknaden av det sedvanliga lördagsgodiset. Vi är ändå ganska modesta vad gäller mängden sötsaker vi säter i oss, men så här i adventstid tycker jag gott man kan tjuvstarta och snaska loss ända fram till julafton. Då brukar ändå de flesta vara så stinna av julmat att det inte går ned några större mängder godis.

Receptet i fråga är vårt vanliga. Inget märkvärdigt als. Nästa löjligt att blogga. Inget avancerat, men på några sätt skiljer det sig kanske från vissa andra? Till att börja med så mixar vi havregrynen. Utöver detta är kaffe och flingsalt livsviktiga smaksättare. Smeten ska vara lite lös. Detaljen som höjer nivån ett snäpp är att cocosbollarna fryses in en stund, spetsas med tandpetare och därefter doppas i choklad. Sedan rullas de snabbt i cocosflingor. Ja, just de sista två moenten är de som gör cocosbolarna till nivån 2.0. Den som vill vara lite mer ambitiös rostar cocosflingorna helt lätt. Det ger en fantastiskt fin och nötig smak.

Cocosbollar 2.0
4 dl havregryn
100 gram rumsvarmt smör
1 dl råsocker
1 msk äkta vaniljsocker
2 msk cacao
0,5 tsk flingsalt
1 tsk snabkaffepulver
1 msk hett vatten
1 msk vispgrädde

tandpetare, rejäla 200 gram blockchoklad (även kallad "fulchoklad"
2-3 dl cocosflingor

1. Mixa havregrynen till ett grovt mjöl.
2. Blanda rumsvarmt smör med socker, vaniljsocler, cacao och salt.
3. Lös upp snabbkaffet i hett vatten, och häll i grädden. 4. Tillsätt kaffet i smörröran, och blanda noga.
5. Häl slutligen ned havregrynen och blanda till en slät smet.
6. Forma till cirka 25 cocosbollar (givetvis beroende på den storlek du önskar) och lägg dem på ett fat.
7. Ställ in cocosbollarna i frysen i 20 minuter.
8. Smält chokladen över vattenbad och rosta cocosflingorna - om du så önskar. Förbered en bricka eller ett stort fat täckt med bakplåtspapper.
9. Tag ut cocosbolarna ur frysen. Spetsa dem på tandpetare.
10. Doppa och vrid hastigt varje cocosboll i den smälta chokladen, och rulla därefter i cocos.
11. Ställ cocosbolarna på bakplåtspappret, och låt stelna.

måndag 11 november 2013

Trottole med brässerad brysselkål, bacon och pecorino.
(Tack till min räddare i nöden.)

En söndag för några veckor sedan var jag mer än någonsin tacksam för all den inspiration jag och min familj får från Bon Appétit. När den egna inspirationen tryter är det tur att det finns andra resurser, som aldrig verkar sina. Min man och jag är brysselkålsälskare i själv och hjärta. Brysselkål i en pasta kan tyckas att utmana ödet en smula, även i vår familj, där äldsta dottern ändå delar vår faiblesse.

Det finns många fördelar med att lite större barn. Nåja, allt är relativt, men när yngsta barnet hunnit fylla fem är det inte fråga om småbarn längre. Det som inte passar i en rätt, det står det var och en fritt att efter bästa förmåga peta bort. Om jag vill ha brysselkål i en pasta så gör jag det; må så vara att det genererar lite småsura miner från tre av barnen.

Nu var det inte jag som gjorde pastan. Det var min man. Och originalreceptet hittade vi här. Jag kallar utan tvekan detta för höstens godaste pasta - hittills. Det enda jag vänder mig emot är att kalla deta för carbonara. Carbonara är carbonara, och det är detta inte fråga om. Däremot är det perverst gott, men det får inte grumla omdömet så till den milda grad att man inte kallar saker för sin rätta namn. Punkt slut.

Trottole med brässerad brysselkål, bacon och pecorino
Trottole är en pastasort vi snubblade över på ICA. Originalets orecchiette finns i Sverige av bland annat märket De Ceccho. Det går självklart bra att välja en kort pastasort efter din egen, smak om du inte hittar någon av dessa förslag.

500 g färsk brysselkål
2 paket bacon, finhackad
2 vitlöksklyftor, rivna
1,5 dl grädde
4 äggulor
2 dl riven pecorino
500 g pasta
salt
peppar

1. Ta loss bladen från brysselkålen. Vi avstod från att använda de allra minsta.
2. Koka upp pastavatten och lägg i ditt val av pasta. Koka enligt instruktionerna på paketet.
3. Värm upp en torr stekpanna så att den blir riktigt het. Lägg i brysselkålsbladen i omgångar, och slunga runt så de får färg och mjuknar. Lägg över i en skål.
4. Stek baconet krispigt i omgångar. Häll av överflödigt fett och lägg det färdiga baconet på hushållspapper. 5. Lägg tillbaka baconet i pannan, och fräs vitlöken med baconet så att den blir mjuk. Tillsätt därefter bsysselkålen, och blanda och värm allt tillsammans.
6. Smaka av med salt och nymald svartpeppar.
7. Blanda grädde, äggulor och pecorino i en skål. Tillsätt några nypor salt mal över svartpeppar.
8. Häll av den färdigkokta pastan, men spara någon deciliter av kokvattnet i en skål.
9. Häll tilbaka pastan i kastrullen. Rör ned gräddblandningen, och tillsätt därefter bacon- och brysselkålsfräset.4 äggulor
10. Tillsätt lite av det sparade kokvattnet om pastan behöver mer vätska. Smaka av med mer salt och svartpeppar om så behövs, och servera pastan med mer riven pecorino.

fredag 8 november 2013

Nachoplåt med ölbrässerad, långlagad chipotlekarré
- den ultimata fredagsmaten

Även denna gång kom inspirationen som så ofta från Bon Appétit, närmare bestämt här. Vi skruvade så klart det hela ett halvt varv genom att anamma vår egen långlagningstradition, snarare än den metod som användes i inspirationsreceptet.

Att slänga en bit kött i Crock Poten innan jobbet är inget nytt i den här familjen; det vet ni som läst här ett tag. Upplevelsen av att komma hem till ett hus som doftar gudomligt av ingredienser som småputtrat i många timmar gör mig fortfarande lika förundrad och glad. Det är helt enkelt ett vinnande koncept. I just detta fall förenas två ytterligheter det genuina långlagade köttet möter helfabrikat i form av nackos. Hela härligheten toppas med minst sagt generösa mängder ost. Det blir en skön symfoni av smaker.

De murriga Instagram-bilderna bidrar onekligen till att förmedla stämningen. Om jag var lite darrig på handen när jag fotade, så får ni ha överseende. Kombinationen av glupande hunger och klädsam salongsberusning här fredagskvällen till. Så var det sagt.

Comfort food, det ultimata fredagsmaten eller helt sonika riktigt förbaskat gott - kalla det vad ni vill, men vi insåg redan första gången vi prövade detta att en familjeklassiker var född.

En riktigt lat fredag mosar jag ihop en balja guacamole (och det är ett kapitel i sig), öppnar en burk ful-salsa och ställer fram gräddfil. Kalla öl plockas fram ur kylskåpet, och saken är biff. Helgen kan börja!

Nachoplåt med ölbrässerad, långlagad chipotlekarré
800 gram fläskkarré
salt och svartpeppar
1 stor gul lök, grovt hackad
4 vitlöksklyftor, grovt rivna
2 tsk spiskumin
2 tsk sött, rökt paprikapulver
1 msk pulverkaffe
0,5 tsk chipotlepulver
1 tsk råsocker
3 dl ljus lager

1. Lägg lök och vitlök i botten av Crock Pot-grytan.
2. Krydda fläskkarrén runtom med salt och svartpeppar och lägg den ovanpå löken.
3. Strö över kryddor, kaffepulver och socker.
4. Häl på ölen.
5. Tillaga på lägsta effekt i Crock Pot i åtta timmar.

Om du inte har en Crock Pot: Gå till väga på samma sätt men lägg alla ingredienser i en emaljerad gjutjärnsgryta. Ställ in den i kall ugn som sätts på 80-90 grader. En förutsättning är du kan lita på att din ugn är någorlunda pålitlig vad gäller att håla temperaturen. Långlaga ingredienserna i ugn i uppemot tio timmar.

500 gram nachochips
1 röd paprika, finhackad
paprikapulver
3 dl riven ost, gärna med lite smak

Montering av nachoplåten:
Sätt ugnen på 200 grader. Tag upp fläskkarén ur grytan. Putsa bort eventuellt överflödigt fett (om du så önskar), och fördela köttet i mindre bitar. Täck en plåt med bakplåtspapper. Strö över nachochips. Fördela köttet över nachochipsen, strö över riven ost och finhackad paprika, och sprinkla slutligen över paprikapulver.
Tillaga nachoplåten i ugnen i 10-1 minuter, eller tills osten smält.

onsdag 6 november 2013

Ny bakgrund, och höstens godaste sallad

Plötsligt hände det. Jag vaknade upp ur mitt hemmablinda, närapå vegetativa bloggartillstånd och insåg att Smaskens.nu sett likadan (eller snarare lika tråkig) ut alldeles för länge. Nu står det inte i min makt att åstadkoma några dramatiska förändringar, men en ny bakgrund kunde jag i varje fall ruska fram.

På tal om något helt annat - har det inta varit ovanligt gott om granatäpplen denna höst? Aldrig tidigare har jag sett dem förekomma vanliga matvarutiker - i sådan omfattning, och till så bra priser som denna höst. Inte mig emot. De är både vackra, goda och nyttiga, och de har förgyllt mången sallad. Vi äter kärnorna med blandad grönsallad, gärna med lite chèvre, och saften som blir över när man plockar kärnorna ur frukten (förslagsvis över en skål) blandar vi i en vanlig dijonvinaigrette. Beroende på hur syrlig safte är justerar vi vinaigretten med mer olivolja och honung.

Jag vet inte hur många vi bjudit på sådan sallad och inte heller hur många kvällar vi själva njutit av dessa fina smakkombinationer.

För de som mot förmodan undrar, så har jag på grund av svårartad lättja helt förfallit till att använda mina egna Instagram-bilder i bloggen. De är tillräckligt bra för mitt syfte - att komma över det första hindret för att över huvud taget skriva ett blogginlägg. Denna årstid vill vi matbloggare som inte har tillgång till att fora i dagsljus (det vill säga alla vi som inte jobbar skift, är egenföretagare, föräldralediga, studenter eller arbetslösa) helst av allt gråta över mörkret. Det är och har varit samma elände varenda höst och vinter. Sorgligt, men sant.

tisdag 5 november 2013

Upp i smöret med MAJO - en av höstens höjdpunkter

Logotyp skapad av kostnären Titti Winbladh.

Till min förtjusning och stolthet (och stillsamma eufori) är jag medlem i MAJO. För att förklara för er vad MAJO är, ska jag löst citera min förebild och ständiga inspirationskälla Lisa Förare Winbladh:

"Målgruppen för MAJO är alla som är matjournalister, beter sig som om de vore det eller önskar att de vore det. MAJO är lite som matjournalistikens Nordkorea - fast med en doft av smör."

Själv var jag i torsdags twitteransvarig vid eventet Upp i smöret, en fantastisk tillställning iscensatt av ovan nämnda Lisa samt Per Styregård och Annica Lewander. Under loppet av några timmar var vi en smörsalig skara som fick lyssna till föredrag av fantastiske smörentusiasten och visionären ( jag kan inte kalla honom något annat) Patrik Johansson.

Han berättade om sitt och sin hustru Zandra Brings smörhantverk på Vallmobackens mejeri, om hur det är att leverera smör till NOMA; om att kärna smör med vild mjölksyra från dagg, om moss-smör samt det horribla faktum att Sverige, en gång en stolt smörexportöroch framstående mejerination, numera är mer känt för likriktning och stordrift, med en smörkultur som för en tynande tillvaro. Ack, ja.

Vi befann oss på Restaurangakademin. Miljön var närmast scenografiskt iscensatt. Ljudet av vispar som slog mot kastrullväggar ackompanjerade föreläsningarna. I luften låg en konstant doft av brynt smör. Rena himelriket, med andra ord.

När vi sedan fick prova fem sorters smör, prova fem sorters hollandaise (på rumstempererat, 40-gradigt, klarat, 90 gradigt samt brynt smör) - då var jag i sjunde himlen. Shottar av kärnmjölk, Lisa FW's kärnmjölkssoppa med ärtor, smör-Johans jungfrusmör och smör på långfil...lyckas jag förmedla att det var en förtrollad kväll?

Vi bibringades kunskaper om smörsyror, smörs smakämnen och smörhistoria. Jag twittrade så fingrarna glödde och mina tweets samlades här på Storify av sympatiske @anderseriksson.

Sponsorer som generöst bidrar till arrangemang utan att kräva motprestation - existerar det ens? Denna kväll fanns de på plats - Matlandet Sverige, Arvid Nordqvist, Brödinstitutet och Svenskt Kött. Jag lämnade Restaurangakademin vederkvickt till både kropp och själ, efter att ha njutit av såväl mat och dryck som sällskap och samtal.

Dessutom fick jag av och övriga åhörare av Lisa FW ytterligare kunskap om maillardreaktionen, en nog så viktig företeelse så snart man pratar om smör. Lisa har skrivit åtskilligt om detta ämne, bland annat här på Matmolekyler. Matnörderi i sin prydno. Bättre än så blir det knappast.

måndag 4 november 2013

Min bästa kantarellsoppa med sherry,
salladslök och timjan

Finns det någon bortre gräns för hur gamla recept det går att blogga? Helst av allt vill jag sätta mig och skriva när smaken fortfarande dröjer sig kvar i munnen, men det är ju fullständigt orealistiskt; på alla sätt. Just i det här fallet har det förflutit en månad sedan soppan i fråga tillagades, avnjöts och dessutom räckte till en lunchportion på jobbet. Ljuvligare dofter har sällan spridit sig över min arbetsplats lunchrum.

Kantarellerna skördade vi på Hötorget. Frysen var full av kycklingbuljong och i krukorna på terassen prunkade kryddorna fortfarande ymnigt. Vi har en timjan som börjat bli vedartad, med tjocka så aromatiska blad. Den är sagolik, och lyckas vara både smakrik och samtidigt så pass mild att den inte helt tar över. Om du inte har tillgån till sådan timjan är det lika bra att köra på torkad. Den färska, hårt drivna krukodlade varianten som återfinns i de flesta mataffärer tjänar bara till ett syfte - dekoration.

Inspirerad av min bokcirkelvän Å beslutade jag mig för att fräsa vårlök med de större bitar kantareller som skulle få bryta av och ge den i övrigt släta soppan spänst. Jag har annars väldigt svårt med att förmå mig att smaksätta kantareller. Smör, salt, en gnutta vitpeppar och en skvätt vispgrädde; det räcker för mig. Fram tills nu, vill säga. Timjan och salladslök är bästisar med kantareller.

Sherry i soppan blir mycket godare än vitt vin. GÄsterna smackade och njöt. Själv led jag fortfarande av sviterna efter min anosmi, och kände i själva verket först två dagar senare, vid restlunchen på jobbet, hur gott soppan smakade.

Kantarellsoppa med sherry, vårlök och timjan
750 + 100 gram kantareller
30 + 20 gram smör
2 msk gul lök, finhackad
0,5 dl halvtorr sherry
8-10 dl kycklingsbuljong
salt och vitpeppar
1 dl vispgrädde
några kvistar färsk timjan (av den kraftiga, aromatiska sorten)
4 stjälkar salladslök, ansade och tunt strimlade

1. Rensa kantarellerna, och tag undan de spädaste och finaste 100 grammen till dekoration.
2. Hetta upp en kastrull eller emaljerad gjutjärnsgryta. Tillsätt svampen i grytan, och låt vattnet i största möjliga mån koka bort ur svampen.
3. Lägg i smöret när svampen blivit mjuk och vattnet nästan helt är borta. Tillsätt löken, och fräs böandningen i någon minut på medelvärme.
4. Häll på sherry, och låt koka in.
5. Börja med 8 deciliter kycklingbuljong, och låt soppan koka tills svampen är helt mjuk.
6. Mixa soppan, späd med mer buljong till önskad konsistens, och smaka av med salt och vitpeppar.

7. Inför serveringen smörsteks den resterande mängden svamp tilsammans med timjan; strimlad salladslök tillsätts mot slutet så att den mjuknar utan att få färg. . Salt och peppar efter smak.
8. Fördela svampblandningen i botten av soppskålar. Servera därefter soppan ur kanna vid sittande bord. Strö eventuellt lite med timjan över.

lördag 2 november 2013

Matblogsträff på Mitt Kök-mässan

I samband med Mitt Kök-mässan och dagen efter utdelningen av Matbloggspriserna är det dags för Matbloggsträff! Jag kan själv tyvärr inte närvara, men uppmanar alla bloggare som kan att anmäla sig. Det är trots allt något visst med att träffa andra matbloggare.

Stockholm 2013
Datum: fredagen den 8 november 2013
Tid: 13.40
Plats: Mitt kökmässan, Älvsjö, konferensrum T4, Rica Talk Hotell som ligger intill mässan och C-hallen.
Så här hittar du dit.
Program: presentation finns här.

torsdag 24 oktober 2013

Ni röstar väl på Folkets val i Matbloggspriset?

I år går pengarna som samlas in under omröstningen i Matbloggspriset till Stockholms Stadsmission och arbetet med barnfamiljer i svåra ekonomiska situationer. Stockholms Stadsmission delar varje år ut presentkort på mat så att familjer kan klara sig över julhelgen och kanske unna sig något extra.

Skicka ett SMS till 72980. Skriv MAT1 för att rösta på blogg nr 1, MAT2 för att rösta på blogg nr 2 osv. Varje SMS kostar 10 kronor (+ ev. operatörsavgift) och går till Stockholms Stadsmission. Det går att rösta flera gånger. Omröstningen stängs kl 00.00 den 3:e november 2013. Den blogg som fått in flest röster, och därmed dragit in mest pengar till Stadsmissionen står då som vinnare.

De tio nominerade bloggarna och mer information om röstningen hittar ni här.

måndag 14 oktober 2013

Mer om mig och Matbloggspriset

Den snygga bilden är skapad av Christopher Anderton, som ju är en av grundarna till Matbloggspriset. Bilden ska smickrande nog föreställa mig. Jag är hedrad.

Jag borde bloggat om min grymma kantarellsoppa med sherry eller den fantastiskt goda äppel-crème brulée jag fick till i lördags. Det får bli en annan kväll. Men - om ni vill kan ni gå in här och läsa om min roll i juryn som tar fram Matbloggspriset 2013. Också ett kvällsnöje, inte sant?

onsdag 9 oktober 2013

Min största matutmaning heter vardagslunch

När jag för ganska många år sedan studerade till logoped var jag minst sagt hjärtligt trött på att varje dag ta med mig lunch till skolan. Med en härlig blandning av naivitet och optimism tog jag för givet att denna rutin en dag skulle kunna upphöra. För min inre syn såg jag mig själv den dag jag inte längre vad student, utan i stället förvärvsarbetande. Då skulle jag inte längre behöva släpa läckande plastlådor med matrester kors och tvärs över staden.

Som ni säkert förstå blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Till att börja med har jag under hela mitt yrkesverksamma liv haft min fasta bas i mindre centrum i kranskommun till Stockholm. På dessa platser har utbudet av luncher alltid varit minst sagt begränsad, ja, rent ut sagt förbaskat trist. Jag faller numera ibland till föga och köper lunch, men det sker motvilligt, och ofta med en känsla av att inte få valuta för pengarna. Även om jag arbetat mer central i Stockholm hade situationen säkerligen varit lika besvärlig. Det finns för mig ett dilemma i hela uppläget att köpa lunch. Ni som i likhet med mig är matintresserade, ni tänker säkert också på hur mycket råvaror ni hade kunnat köpa i en butik för motsvarande summan man betalar för en medioker lunch. Jo, jag är medveten om alla de kostnader som ingår i en köpt lunch utöver själva råvarorna, men jag känner mig ändå missnöjd.

Jag har inte råd att köpa lunch fem dagar i veckan, och jag tröttnade tidigt på att äta rester, hur goda de än månde vara. Under årens lopp har jag alternerat mellan överdriven ambition och total uppgivenhet. Större delen av sommarhalvåret 2013 åt jag turkisk yoghurt och färska bär till lunch. Hösten inleddes med diverse snabba små sallader; caprese, tomat-fetaost-avokado och liknande kreationer fungerande strålande bra, och jag var riktigt nöjd.

När temperaturerna sjönk var sallad och yoghurt inte längre fungerande alternativ. Det var då jag kom på temat för resten av hösten. Jo, jag snöar in på temat stup i kvarten, och håller fast vid dem ganska länge. Med hösten kom behovet av varm mat. Nu är temat således soppa. En enkel, grönsaksbaserad soppa som kompletteras med ost, ägg eller annat mättande protein, är för mig en perfekt lunch.

I dag njöt jag i fylla drag av spenatsoppa med krämigt kokta ägg. Soppan var kryddad med vitpeppar och muskot, kokt på kycklingbuljong, och rundades av med vispgrädde. Ni må tro att jag är lycklig över min nu nästan helt återvunna förmåga att uppfatta doft och smak. Det rör sig nästan om en sorts stillsam eufori.

Så enkla ingredienser som konserverade tomater av god kvalitet, gul lök, hönsbuljong, vitlök och chili, blir rent ut sagt delikata,i synnerhet om man bryter ned en mozzarella som får smälta i den krämiga soppan. Jag planerar att återuppleva hela Smaskens soppskatt under resten av hösten, och kan inte annat än att varmt rekommendera denna min nya lunchtrend.

Som en stillsam rebellisk gest mot de förhatliga plastlådorna, och för att det faktiskt är mer praktiskt, transporterar jag mina sopportioner i väl tillsluten plastpåse.

fredag 4 oktober 2013

En släng av anosmi (är varje foodies mardröm)

Bilden är lånad.

Sedan i söndags lider jag av anosmi. Anosmi är den medicinska termen för avsaknad av luktförnimmelser. En osedvanligt elak förkylning har helt slagit ut denna så viktiga förmåga, och tro mig, jag lider. Jag misstänker att näspray kan ha ett finger med i spelet. Trots min skepsis gentemot detta preparat föll jag i söndags till föga, eftersom jag aldrig tidigare i mitt liv varit så fullkomligt tilltäppt i näsan.

Oavsett orsaken till min anosmi, så är tillståndet i sig något som under veckan som gått i allra högsta grad på verkat min livskvalitet. Det är en makaber och stundtals rent av obehaglig uppevelse att äta med anosmi. Jag har kunnat förnimma grundsmakerna, men därutöver ingenting. Plötsligt blir måltiderna ointressanta. Att äta blir en mekaninsk bukfyllaraktivitet, i stället för de njutningsfulla stunder som förgyller dagen. Att laga mat, ja, det blir närmast parodiskt. Mycket av vardagsmaten sitter i fingrarna, men uppevelsen att laga mat utan doft är rumphuggen.

I går stod jag och stekte pannkakor. Jag slapp stekoset, men jag saknade doften av brynt smör, och smaken av - ja, vad smakar pannkaka? Sötman och sältan fanns där, och så även den frasiga konsistensen, men i övrigt vad det helt tomt. Till saken hör att jag har ett mycket aktivt och känsligt luktsinne, som jag verkligen förlitar mig på i vardagen; inte enbart när det handlar om mat och dryck. Jag har ärligt talat känt mig väldigt stressad, och är fortfarande inte helt avslappnad inför situationen. Under eftermiddagen har jag några gånger, under bråkdelen av en sekund, tyckt mig förnimma dofter. Kanske är det bara inbillning. Jag hoppas innerligt att jag är på väg mot att vara återställd på måndag.

Livet utan dofter får mig att känna mig som en sensorisk krympling. Jag känner mig berövad på den stor del av det som ger just mitt liv mening. Bortsett från maten och drycken, så saknar jag även de dofter som kännetecknar mig och mina familjemedlemmar.

En mardröm för en foodie? Ja, absolut. Jag har aldrig varit med om något liknande. Nu hoppas jag bara att lukstinnet kommer tillbaka med full kraft. Ni kan säkert föreställa er vad jag kommer njuta - i fulla drag.

tisdag 24 september 2013

Ett förhandsbesök på Lilla Ego

Förra måndagen hade jag det stora nöjet att tack vare Årets Kock och mitt tidigare bloggande för LRF få sitta ned och inta mat kreerad av Daniel Räms, Årets Kock 2013. Platsen för denna måltid var Lilla Ego, vars namn inspirerats av en låt av bandet Kent. Restaurangen öppnar officiellt 5 oktober, och den kommer drivas av vännerna Tom Sjöstedt och Daniel Räms. Redan innan restaurangen öppnas har den varit flitigt omskriven, så som exempelvis i denna artikel i Svenska Dagbladet (varifrån jag också lånat bilden på de båda herrarna.

Mitt liv är numera sällsynt fattigt på sådana här guldkorn till upplevelser, då jag dragit ned på alla roliga sidoaktiviteter till förmån för att hålla vardagen flytande. Just därför kändes det sällsynt lyxigt att få sitta ned och äta mat i toppklass. För toppklass, det var det verkligen. Om detta är representativt för den typ av mat som kommer serveras på Lilla Ego så kommer jag mer än gärna tillbaka. Menyn andades helt klart höst, och så gjorde även vädret, då förra måndagen var den första rengtunga dagen i september.

Vi bjöds först på saltbakad körsbärspotatis, syltas lök, potatisskum och potatischips som toppades av tryffel som vi själva fick riva över. Jag blir så imponerad av den här sortens vegetariska rätter som är sig själva nog. Rena smaker, omsorgsfullt tillagade råvaror och den lilla pricken över i:et. Makalöst gott.

Till varmrätt bjöds höstlammsadel, lammkorv, helstekt rotselleri, syltad rotselleri, skogschampinjoner (både råa och lågtempade) samt lammsky. Jag älskar rotselleri, och den helstekta var som en dröm - mjuk och krämig inuti, men med en krispigt gyllenbrynt yta. Jag hade kunnat äta hur mycket som helst.

Just min dessert serverades på den i fotosammanhang föga smickrande bruna stengodstallrik ni ser på bilden. I verkligheten bildade den en mycket vacker bakgrund till kräm på Åkeröäpplen, sirapsbakade svarvade äpplen, gräddfilsglass, kanderade nötter och färskost med brynt smörpulver samt kolasås på vassle. En raffinerad dessert som verkligen höll samma nivå som de tidigare rätterna, vilket jag annars inte alltid tycker är fallet.

Jag skulle inte säga att jag är lätt att imponera på. Som ni förstår imponerade alla dessa rätter oerhört på mig, och ag hoppas verkligen ha möjlighet att besöka Lilla Ego igen senare i höst. Restaurangen kommer ha ett antal platser som inte går att boka, så det fins möjlighet för drop in-besök för den som vågar chansa. GIvetvis hoppas jag att detta projekt blir en succé för Daniel Räms och Tom Sjöstedt. Det förtjänar de.

måndag 23 september 2013

Matbloggspriset 2013
- snart är det dags igen!

Något av det roligaste jag var med om förra året var att jag genom Smaskens.nu vann Matblogsprisets hedersutnämning, eller "Hall of Fame" som det kallades 2012.

Jag minns tydligt när Christopher Anderton ringde upp mig för att berätta den goda nyheten. Stoltheten var stor, och jag kände mig genuint hedrad och rörd.

Nu drar ruljansen igång igen, och det är precis som tidigare en jury (där jag i år är stolt medlem) som utser alla priser utom Folkets val. Från och med nu på onsdag 25 september kan man börja nominera till detta pris. Ju fler som nominerar, desto mer ljus på detta det äldsta bloggpriset i norden; ett pris som inte får den uppmärksamhet det förtjänar och som i alla år drivits av eldsjälar; inte sällan i motvind.

Matbloggspriset är numera något av en institution. Gå gärna in och läs om dess historia på Matbloggsprisets egen sajt. Det finns i dagsläget tusentals matbloggar i Sverige, av alla de slag och med alla tänkbara olika inriktningar. Själv känner jag mig som att jag och Smaskens är en gammal institution. Jag står inte för förnyelse, men det finns det så många andra som gör.

Konkurensen är större än någonsin när så många bloggar tävlar om att synas. Jag tror ändå i grund och botten att de flesta bloggare 2013 drivs av samma passion som pinjärerna gjorde tidigt 2000-tal. Vi har allesammans ett geniunt maintresse, och vi brinner för att dela med oss av det vi skapar i köket; såväl i ord som i bilder.

Matbloggarnas betydelse för svenska folkets under 2000-talet exploderande matintresse går knappast att överblicka. Vad är hönan, och vad är ägget? Det kan jag inte svara på. Det fins vissa som klagar på att det är för mycket mat i mediarna, men det kan jag faktiskt inte alls hålla med om. Även fast jag själv inte är intresserad av matprogrammen på svensk television, och ytterst sällan läser recept i tidningar, så är den stora förekomsten av matrelaterade program och publikationer för mig fullständigt logisk. Gör en jämförelse med hur mycket utrymme exempelvis sport tillåts ta i medier?

När jag förra året fick veta att jag vunnit Matbloggsprisets hedersutnämning hade jag sedan många år givit upp tanken på att ens komma i åtanke till ett pris. Nu kan jag luta mig tillbaka och glädjas åt min vinst, och samtidigt än en gång aktivt uppmana er alla att nominera bloggar ni uppskattar och som ni tycker förtjänar uppmärksamhet. Det finns få saker som är så uppmuntrande som att få den uppskattning en nominering innebär. Den glädjen kan vi gott bjuda andra på.

tisdag 17 september 2013

Fågel, fisk och marängsviss - och en
fikonmarmelad med balsamvinäger

Vår äldste son, i sällskap av Tom Sjöstedt. Sonen har
givetvis själv godkänt att jag publicerar bilden.

I morgon är det en vecka sedan jag och äldste sonen tillbringade dagen i en matstudio i Bromma. Vi ägnade ett antal timmar åt att spela in vad som kommer att klippas ihop och bli ett avsnitt av SVT och Barnkanalens program "Fågel, fisk och marängsviss".

Sonen och jag är överens om att det var en både roligt och spännande upplevelse. Vi blev nöjda med våra gemensamma prestationer, och vi fick fin respons på kycklinglevermoussen (som både jag och sonen vid det här laget kan såväl rabbla ingredienslistan till som laga i sömnen).

Tom Sjöstedt gjorde en strålande insats som programledare under inspelningen. Han är faktiskt precis lika trevlig i verkligheten som han verkar när man ser honom på TV, och gudarna ska veta att så inte alltid är fallet med alla personer. Jag var givetvis tvungen att fotografera honom med vår son - fattas bara annat.

Kvällen innan TV-inspelningen övningslagade vi vår rätt en sista gång. Dessutom beslutade vi oss för att själva koka en fikonmarmelad med balsamvinäger till kycklinglevermoussen. Jag vet inte om marmelad egentligen är rätt namn på anrättningen, men jag kommer inte på något bättre. Detta lilla snabbt imroviserade tillbehör blev över förväntan gott. Det sötsyrliga passar perfekt ihop med den mustiga och smakrika kycklinglevermoussen. Den smakar även gott till ost, kan jag meddela. Lätt som en plätt att koka och kanske en sådan där perfekt present att ta med sig när man är bortbjuden?

Efter vår trevliga inspelningsdag känns det nästan lite märkligt att det allra bästa faktiskt återstår - själva programmet, som ska visas på TV. Jag meddelar givetvis när jag vet vilket datum som gäller.

Fikonmarmelad med balsamvinäger
250 gr torkade fikon
3 dl balsamvinäger
1dl råsocker
2 vatten

1. Skär bort de hårda skaften från de torkade fikonen, och finhacka dem.
2. Blanda fikonen, balsamvinäger, råsocker och vatten i en rymlig kastrull.
3. Låt blandningen koka upp, och därefter koka på medellåg temperatur i cirka 35 minuter. Rör om med jämna mellanrum.
4. Marmeladen är färdig när den antagit en tjock och lite seg konsistens.
5. Mixa marmeladen med stavmixer om du önskar en slät konsistens. 6. Häll upp i en väl rengjord glasburk, låt svalna, och förvara i kylskåp.

tisdag 10 september 2013

Bisarra cravings: brownies med mjölkchoklad-
och jordnötssmörtopping




Tidigare förhöll jag mig ganska likgiltig till jordnötter. Dessa i mitt tycke trista standardnötter dök som oftast upp i tråkiga sammanhang. Som regel alldeles för hårt saltade kändes de som det obligatoriska tillbehöret till blek standardöl på krogen.

Detta var innan jag upptäckte Snickers. Efter att bokstavligt talat ha sett ljuset, insåg jag att Snickers jämte Kexchoklad är mina två fulgodis-cravings.

Därefter upptäckte jag Sevans jordnötssmör. Jag insåg jordnötssmörets kulinariska storhet. Världen blev en smula vackrare.

Vad har nu detta med brownies att göra? Låt mig börja med att berätta (för de som inte är trogna bloggläsare) att jag har en förkärlek för att smeta topping och tryffel på tunga chokadkakor. Det är nog vad jag helst bakar; om, och när, jag bakar. 

Peanut butter brownies började dyka upp i de mest oväntade sammanhang. Det var som att något kallade på mig. Jag kämpade emot, men föll tillslut till föga - på sätt och vis.

Jag har låtit min brownie förbli ren, men smaksatt min mjölkchoklad med jordnötssmör. Funderade ett tag på att blanda jordnötter i smeten, men insåg att det skulle ha blivit för mycket. Nötterna jag strödde på när jag fotade var ärligt talat mer för estetiken skull än för smaken. Något för er att ta ställning till, när - eller om - ni själva bakar dessa mäktiga läckerheter.

Resultatet blev minst sagt godkänt. Återigen har jag mutat mig till mina barns kärlek. Strunt samma. Om dessa brownies kan få barnen att avstå från terapi, är de värda sin vikt i guld. Och då syftar jag inte på barnen.

Brownies med mjölkchoklad- och jordnötssmörtopping

Brownies mår bra av att stå kallt, och kakan är betydligt enklare att skära i om den är riktigt kall. Jag skär bort kanterna, delar den i munsbitar, ocg fryser in - perfekt att plocka fram en kvart innan jag sätter på kaffet.

Brownie:
200 g mörk choklad, hackad
150 g smör, rumstempererat
3 dl råsocker
1 msk äkta vaniljsocker
3 ägg
0,5 tsk flingsalt
60 gr vetemjöl (cirka 1 dl)
4 msk kakao
(enebtuelt saltade, hackade jordnötter att strö över)

Topping
0,5 dl vispgrädde
150 gram mjölkchoklad, hackad
1 dl jordnötssmör

1. Värm grädden i en kastrull.
2. Blanda ned den hackade chokladen i den varma grädden, och rör tills chokladhacket smält.
3. Blanda ned jordnötssmöret.
4. Låt toppingen svalna i rumstemperatur.

1. Sätt ugnen på 175 grader. Blanda smöret med råsocker, vaniljsocker och salt. Vispa ned äggen, ett i taget.
2. Smörj ett bakplåtspapper och forma det efter en kvadratisk form, 24 gånger 24 centimeter.
3. Smält chokladen över vattenbad, eller i micro, och rör ned den.
4. Sikta över kakao och vetemjöl, och blanda ned dem i smeten.
5. Häll smeten i formen, och jämna till den med en slickepott.
6. Grädda kakan i mitten av ugnen i 30-35 minuter, beroende på vilken typ av form du använder. Provstick efter 30 minuter, så att kakan inte blir för välgräddad.
7. Låt kakan svalna. Bred på toppingen, och ställ den därefter i kylskåpet, eller ännu hellre en stund i frysen, innan du delar den.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...