På begäran - panir (en gammal klassiker i mitt kök)

Panir är en indisk färskost som används i matlagning. Jag lärde mig att tillverka panir av min vän M's föräldrar för mer än tjugo år sedan. Då för tiden var jag vegetarian, och min matlagning - ja, den var stundtals bra, men lämnade på det sotra hela taget en hel del övrigt att önska.

Nu har jag inte lagat panir på många år. Det som väckte lusten att återupptäcka denna goda, milda ost, det var faktiskt Facebookgruppen Fegvego - hälften så mycket, dubbelt så gott. En fantastiskt trevlig grupp, där tipsen är många, och stämningen öppen och tillåtande.

Med "fegvego" menas att vi inte alls nödvändigtvis avstår från animaliska produkter, men däremot använder dem selektivt och med måttfullhet. Detta tänk präglar numera min matlagning i högre utsträckning än tidigare. Sedan början av hösten skulle jag säga att vi äter vegetariskt cirka två dagar i veckan. Panir, det har det blivit ungefär varannan vecka.

Nu ger jag er det recept jag själv använder. Ingredienserna är blott två. Jag vet att om man googlar, så kan man hitta andra varianter. Jag har själv bara prövat kombinationen mjölk och yoghurt, och tycke det fungerar mycket bra.

Jag gör bara en sak med panir - skär den i bitar, och steker i olja och smör med currypulver och lite extra gurkmeja. Få se om eller när jag utvidgar min repertoar, men - när något smakar så bra och är så populärt som detta, då finns det ingen anledning att ändra ett vinnande koncept.

Panir (sex generösa portioner)
Jag tycker att Arlas matlagningsyoghurt är den som passar bäst när jag gör panir. Det går även bra att använda vanligt 3% naturell yoghurt, om man föredrar det. Det är viktigt att låta paniren rina av ordentligt i handduken i durkslaget, och att därefter dra åt handduken med kraft, då att paniren verkligen pressas ihop ordentligt.

3 liter gammaldags mjölk
8 dl Arlas matlagningsyoghurt (eller 3% naturll yogurt)

Vid tillagningen smör
neutral olja (till exempel varmpressad rapsolja)
currypulver
gurkmeja
flingsalt

1. Häll mjölks i en stor, rymlig kastrull.
2. Hetta upp mjölken under försiktig omrörning, så att den, inte bränner vid.
3. När mjölken sjuder och är precis på gränsen att koka rörs yoghurten ned.
4. Rör försiktigt i kastrullen.
5. När mjölken skär sig och blir ostmassa och vassle, tas kastrullen från spisen.
6. Lägg en kökshandduk i en rymlig finmaskig sil, och häll över ostmassan (den som vill kan givetvis spara vasslan för att till exempel använda som degvätska).
7. Låt paniren rinna av ordentligt i 30 minuter.
8. Slå sedan duken om paniren och vrid och drag åt den ordentligt.
9. Ställ paniren i kylskåp över natten. Jag brukar själv ställa stilen över en skål, och därefter ställa in alltsamman. 10. Dela ostklumpen i två bitar, och skär därefter i cirka 0,5 cm tjocka skivor. Dela i mindre bitar efter smak.
11. Hetta upp smör och olja, cirka 0,5 tsk currypulver och en gnutta gurkmeja i en stekpanna, Stek paniren i omgångar på medelvärme, cirka en minut på varje sida, så att den blir gyllenbrun och får en trevlig yta. Smula över flingsalt efter smak.
12. Fyll på med mer smör, olja och kryddor mellan varje stekning.

Servera med basmatiris, tomat- och spenatröra samt gärna raita.

Tomat- och spenatröra med indisk inspiration
smör och olja
1 gul lök, finhackad
3 vitlöksklyftor, finhackade
1 grön chilifrukt, finhackad
1 tsk garam masala
1 tsk spiskummin, nystött
1 tsk koriande, nystött
1 tsk gurkmeja
1 kanelstång
8 gröna kardemummakapslar
2 burkar krossade tomater
0,5-1 dl vaten
flingsalt
1 tsk rörsocker
400 gram bladspenat ( det går bra med fryst)

1. Hetta upp oja och smör i en rymlig traktörpanna eller emaljerad gjutjärndgryta.
2. Lägg i lök, vitlök, chili och kryddor, och fräs på låg värme tills löken mjuknat.
3. Häll över krossade tomater, salt och socker, blanda, och låt puttra på medelvärme i 15 minuter. Späd med vatten om blandningen tjocknar.
4. Blanda i spenat, och låt puttra i ytterligare 5 minuter eller tills spenaten känns tillagad.

Bon Appétit på min iPad

Jag erkänner villigt att jag helhjärtat och med öppna armar omfamnar nya format av såväl böcker som tidningar. MIn älskade Kindle (läsplatta av denna karaktär) är min käraste ägodel, och när jag för första gången läste Bon Appétit på iPad var jag såld. Helt och fullt. Detta är mer än en tidning. Det är en helt annan upplevelse.
Som jag tidigare nämnt, går min relation till denna amerikanska mattidning så långt tillbaka som till 1993. Jag arbetade under ett år som au pair på Island, i en familj som bott som diplomater i bland annat USA, och som hade en stor samling av gamla nummer av just Bon Appétit. Jag blev så förtjust i tidningen att jag inte sällan tog av min ytterst ringa lön och köpte dyra lösnummer i de mer välsorterade tidningsbutikerna i Reykjavik. I nuläget vet jag tyvärr inte riktigt var jag har dessa tidningar (som jag hoppats att jag sparat); de hade varit intressanta att bläddra i, förmodligen främst av nostalgiska skäl.

Bon Appétit på iPad är inte enbart vacker att skåda. Den har också intressanta och välskrivna artiklar, samt den i mitt tycke geniala receptfunktionen Kitchen Mode. Man scrollar enkelt fram tillagningsbeskrivningarna i lagom steg, och med ingredienserna i fetstil. det kanske inte låter så märkvärdigt, men det är stort i sig.

Låter jag en smula frälst? Det är jag också. Jag har inte mycket till överst för tidningar som bara känns pdf:er på iPad. Jag vill ha snygga funktioner, annars kan jag lika gärna sitta och bläddra i en papperstidning.

Lite kul också med en artikel om Saltimporten Canteen i Malmö. Sverige är onekligen ett högintressant matland för många.

Ett nostalgiskt, nygammalt såstips - i elfte timmen

Det var så här det började; långt före bloggen. Min dokumentation av recept skedde till en början i en vaxduksklädd bok från 10-gruppen. (Jag ber er särskilt notera patinan i form av den strategiskt placerade fläcken, strax nedanför tillagningsbeskrivningen.)
Jag minns inte exakt när boken införskaffades, men den har minst tolv år på nacken. Det första recept jag skrev ned var Akvavit- och cognacssås.

Detta recept har regelbundet återkommit under de år som boken funnits i vår ägo. Jag bloggade om det i samband med nyår 2009 , då vi lagade såsen till nyårsmenyns varmrätt. Jag vet att vi lagt den sedan dess, men när jag i går eftermiddag på nytt skulle tillred den uppstod en situation som fic mig att inse att den förtjänade en återbloggning.

Väglaget i Stockholm, precis som i många andra delar av landet, är i nuläget så uselt att man nästan borde snöra på sig skridskorna när man ska bege sig ut. När vi således insåg att vi glömt köpa enbär vid dagens tur till lokala ICA, var det inte ett alternativ att på nytt ge sig ut. I stälet beslutade jag mig att hänfalla till min nya favoritkrydda, nämligen stjärnanis. Denna aromatiska och välsmakande krydda har förgyllt mången måltid under hösten. Senast fick den ge smak åt julaftons sås till ankbröst. Det är något närspå magiskt med stjärnanis. Den ger åsserna ett djup, en touch av anis, som ligger och mullrar i bakgrunden utan att på minsta sätt ta över. Faktum är att många som smakar inte på rak arm kan identifiera smaken.

När jag nu lagat denna såsklassiker med stjärnanis i stället för enbär, kan jag konstatera att jag bara måste rekommendera denna variant. faktum är att den är bättre än originalet. Håll tillgodo, kanske är det några av er som ännu inte beslutat vilken sås ni ska äta till kvällens eventuella köttbit? Om det inte blir av i kvälll, så måste ni pröva vid ett annat tillfälle. Enklare (och godare) än så här blir det knappast.

Akvavit- och konjakssås med stjärnanis

1 dl rödvin
3 dl vispgrädde
2 lagerblad
4 torkade stjärnanisfrukter
4 msk fond (till exempel kalv-, eller vilt- och kantarellfond)

2 schalottenlökar
2 msk smör
2 msk matlagningscognac, Eau-de-Vie eller brandy
1 msk vetemjöl
1 krm svartpeppar
2 msk akvavit

1. Häll vin, grädde, kryddor och fond i en kastrull. Koka upp, och stäng därefter av plattan. Låt kastrullen stå på eftervärme i 15-20 minuter.
2. Finhacka schalottenlöken. Smält smöret i en panna eller kastrull, och låt löken fräsa sig mjuk i smöret, utan att ta färg.
3. Häll över Eau-de-Vie eller brandy, och låt den puttra in i löken. Pudra över mjölet, så att det blandar sig med smöret.
4. Häll över såsen, och ge den ett uppkok. Smaka av med svartpeppar och akvavit.
5. Sila av såsen innan den ska serveras.

Såsen går utmärkt väl att förbereda. Jag har ofta tillagat den dagen innan den ska avnjutas. Se bara till att värma den försiktigt, när den kommer iskall ur kylskåpet.

4 år som matbloggare

Nu ska jag tillåta mig att bli ordentligt sentimental, och blicka tillbaka en smula. I dag för fyra år sedan publicerade jag mitt första blogginlägg här på Smaskens. När man som jag matbloggat så pass länge, är bloggen så intimt förknippad med livet att jag i dagsläget inte kan föreställa mig hur mitt liv skulle vara om jag inte matbloggade.

Det kan låta som stora ord, men det är precis så det förhåller sig. Bloggen är jag. Att vara matbloggare är en stor del av min identitet. Mycket vagt kan jag dra mig till minnes att det fanns en tid då jag bara lagade mat, och vare sig fotograferade den, dokumenterade recepten eller publicerade dem i bloggform. Detta säger kanske mer om mitt selektiva minne än det säger om livet som matbloggare, men det bjuder jag på.

Mitt liv har blivit roligare genom att jag började matblogga. Det är svårt att täcka in allt positivt det fört med sig, alla trevliga människor jag fått kontakt med, och allt jag lärt mig. Det är oerhört utmanande att hela tiden tvingas, eller snarare motiveras, till fortsatt kulinarisk utveckling. Utan sådan utveckling stagnerad bloggen. Detta är en ofrånkomlig sanning.

Mitt budskap så här på bloggens årsdag är i mångt och mycket detsamma i år som tidigare år, med undantag från förra året. Då bloggade jag också under vinjetten "Smaskens", men på alltommat.se. Jag hade bara några dagar tidigare tagit det svåra, men kloka beslutet att säga upp mitt avtal, och gå tillbaka till mitt eget forum. Denna bemärkelsedag, 25 augusti, uppmärksammade jag över huvud taget inte. I stället ångrade jag bittert att jag någonsin lämnat Smaskens.nu, och räknade dagarna tills jag skulle vara tillbaka.

Nu blev det lite gammal skåpmat, men detta utmynnar i några råd som jag själv önskar att någon givit mig. Trots att det finns många äldre bloggar än min, känner jag mig i många avseenden som något av en veteran:

1. Saker är aldrig fullt så bra som de förefaller vara. Var hälsosamt misstänksam mot de erbjudanden du får.

2. Ge aldrig upp möjligheten att fortsätta blogga under din egen bloggadress, även om du blir erbjuden att blogga någon annanstans. Det ena behöver inte utesluta det andra.

3. Viktigast av allt när man bloggar är och förblir att vara generös mot sina medbloggare. Länka, tipsa och försök bidra till sådant som kan gynna oss alla. Även om antalet matbloggar skjutit i höjden på närmast okontrollerat vis, så är vi ändå i jämförelse väldigt få, och väldigt små.

Vi får inte sluta att samverka och att visa generositet gentemot varandra. Du som bloggare förlorar aldrig något på att visa andra uppskattning, eller länka till andra som inspirerar dig, och som du imponeras av.

Jag hade själv den stora turen att några avsevärt större bloggar i början av min matbloggarkarriär länkade till mig. Det gav min trafik och min motivation en otrolig skjuts framåt, samtidigt som det var smickrande, och ett betyg på att det jag skrev nådde ut.

Nu är det längesedan Smaskens.nu hade sina storhetsdagar, men jag är tacksam över min trogna läsarskara, och jag uppskattar varje kommentar lika mycket idag som för fyra år sedan. Avslutningsvis har jag två frågor till er:

1. Vilket är ditt favoritrecept på Smaskens?

2. Vilket tror du själv är det mest lästa inlägget på Smaskens?

Tack för att du läser det jag skriver. Det betyder oerhört mycket för mig.

Blåbärsfrossa

Förra sommaren fanns det mängder av blåbär i skogarna runt vårt dåvarande lantställe. Blåbärsrisen dignade tunga av stora, saftiga bär. Jag plockade bär nästan varje dag, men en alldeles särskild dag gav jag mig ut i blåbärsskogen med våra döttrar. Den då treåriga yngsta dottern var inte mycket att lita på; hon plockade föga förvånande rakt in i sin lilla mun. Äldst dottern däremot, sju år vid tillfället, var och är en flitig bärplockerska. Det är nästan så att man kan fundera på om bärplockningsförmågan är ärftligt betingad. Med hennes hjälp fick jag ihop drygt åtta deciliter.

Med så mycket bär hade nog många tänkt i termer av paj, men inte jag. I vårt fall var valet enkelt. Jag ugnsbakade bären med ett knäckigt mandeltäcke, och serverade härligheten med min kallrörda vaniljsås. Inget slår den. Få saker slår över huvud taget denna efterrätt. Tveka inte att pröva den med andra bär - hallon, vinbär eller varför inte björnbär, om du är lycklig nog att ha tillgång till sådana?

Hur mycket socker man vill ta i blåbärsfrossan, det är en ren smaksak, men eftersom det knäckiga mandeltäcket är ganska så sött, är det gott om bären i sig inte är alltför sötade.

Blåbärsfrossa med knäckigt mandeltäcke.
8 dl färska blåbär
0,75 dl rörsocker strö
4 msk Maizena
smör till ugnsformen

75 gram smör
1 dl rörsocker strö
2 msk sirap
2 msk vispgrädde
60 gram vetemjöl (cirka 1 deciliter)
75 gram sötmandel, grovt mixad eller hackad (en dryg deciliter
0,5 tsk bakpulver

1. Sätt ugnen på 200 grader. Smörj en ugnsform generöst.
Blanda blåbär, rörsocker och Maizena i en skål, och fördela jämnt i formen.
3. Baka blåbären i mitten av ugnen i 30 minuter.
4. Tillaga under tiden knäcktäcket: Blanda samtliga ingredienser i en kastrull, och värm dem under omrörning.
5. Drag kastrullen från värmen så snart blandningen börjar bubbla.
6. Tag blåbären ur ugnen då de bakat klart. Fördela knäcksmeten jämnt över blåbären genom att klicka över den med hjälp av två skedar.
7. Sätt på grillen på ugnen, och ställ in formen på nytt, i mitten av ugnen.
8. Tillaga knäcktäcket i cirka 10 minuter, lite beroende på hur effektiv ugnen är. Täcket ska vara gyllenbrunt.
9. Låt blåbärsfrossan svalna, innan den serveras; helst med kallrörd vaniljsås.

Elvaårig bröllopsdag

Jag skrev ett snarlikt inlägg förra året, då jag bloggade på Allt om Mat, men jag kör helt sonika en personlig favorit i repris.

I dag för elva år sedan vigdes jag och min man i Tjolöholms slottskyrka. Jag behöver inte hänge mig åt några klyschor om hur snabbt tiden går eller hur obegripligt det är att vi varit gifta så länge. Ni förstår säkert själva hur det är när man plötsligt inser att ett decennium av ens liv har passerat förbi.

Det är i sig ett väldigt vackert minne, att ha haft den stora turen att bröllopsdag i alla avseenden var fri från missöden och besvikelser. Det fanns verkligen ingenting att anmärka på, vare sig vad gällde service, servering eller meny. Mat och dryck smakade utmärkt, och dukningen var strålande vacker.

Mattrender kommer och går, och vi hade inte valt dessa rätter om vi hade gift oss i dag. För mig ter den sig ändå riktigt sympatisk, även så här i backspegeln. Eftersom detta var många år innan jag började matblogga, så saknas det dessvärre bildbevis på maten. Jag hade ännu inte nått det tillstånd då jag närapå omdömeslöst fotar det mesta som hamnar på en tallrik framför mig.

Bilderna är dessutom tagna långt innan vi införskaffade digitalkamera, och jag saknar scanner. Således fick jag ta till den något udda metoden att fota foton. Ni får därför ta bildkvaliteten för vad den är.

För mig är det nostalgi. För er blir det kuriosa.

Om jag hade blåbär (och en ugn):pojkarnas kaka

Vi sålde vårt lantställe i början av sommaren, och detta är därför första sommaren sedan 2007 vi tillbringat någon annanstans än västra Sörmland. Jag kan ärligt säga att jag inte saknat lantstället en enda gång i sommarn. Vad jag däremot saknat en smula, det är tillgång på bär. Min mamma, som är på besök och som var inne en sväng i stan i dag, rapporterade om stora lådor med blåbär på Hötorget. Det fick mig att minnas tidigare somrars blåbärsexkursioner. Vi hade faktiskt blåbärsris på tomten, och barnen var i stort sett konstant blåa om läppar och tunga.

Ibland hamnade bären rakt i munnen, andra gånger räckte de til en liten efterrätt; en skål blåbär med socker och gräddmjölk. Om vi repade lite mer, och fick ihop några deciliter, bakade vi gärna något gott. Denna blåbärskaka bakade jag tillsammans med mina båda söner förra sommaren

Jag erkänner utan förbehål att jag inte är så värst bra på att låta barnen vara delaktiga i köket; fast jag har blivit bättre på det under det senaste året. Helst av allt lagar jag mat och bakar på egen hand. Kanske kan detta bero på att vi är så många i familjen, att det ibland känns som ett väldigt stort och tidsödande projekt, att låta barnen vara med? Vad gällde denna blåbärskaka, så minns jag tydligt att det föll det sig väldigt naturligt att bara två av fyra barn fick vara med och baka. Dessa två barn var, av förklarliga skäl, de barn som plockat bären.

Kakan i sig är en bearbetning av ett gammalt favoritrecept, som jag under årens lopp anpassat på alla möjliga sätt för att tilltala mina smaklökar och för att det ska passa med olika smaksättningar. Om man inte har så mycket blåbär som vi hade (sommaren 2011 var en fantastisk blåbärssommar i västra Sörmland), så går det ändå alldeles utmärkt att baka kakan. Den är god nog i sig.

Det givna tillbehöret är, givetvis, kallrörda vaniljsås. Jag är ganska lite osäker kring ifall jag har bloggat om den. Om så inte är fallet, så kommer den. Detta blev helt enkelt en sällsynt god blåbärskaka. Jag dristar mig till att påstå att den fungerar bra att baka, även för den som enbart har frysta bär att tillgå. Var då lite extra generös med Maizenamjölet; för säkerhets skull, och häll av överflödig vätska från de tinade bären. Annars blir kakan för blöt.

Lite nostalgisk blir jag av bilden; de växer
en hel del bara på ett år, barnen.

Pojkarna blåbärskaka
3 ägg
3 dl rörsocker strö
2 msk äkta vaniljsocker
1 rejäl nypa flingsalt
125 gram smör, smält
180 gram vetemjöl (cirka 3 deciliter)
1 tsk bakpulver
smör och mjöl till springformen

3 dl färska blåbär
0,5 msk florsocker av rörsocker
2 tsk Maizenamjöl

florsocker av rörsocker att pudra på kakan

1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Spänn ett bakplåtspapper i botten av en springform. Smörj pappret och formens kanter, och mjöla. Slå av allt överflödigt mjöl.
3. Vispa ägg, socker, vaniljsocker och salt riktig pösigt.
4. Rör ned det smälta smöret.
5. Blanda mjölet och bakpulvret, och vänd ned dessa i smeten.
6. Vänd ned florsocker och Maizenamjöl i blåbären, så att de fördelas jämnt över bären.
6. Häll smeten i formen, ställ in den i nedre delen av ugnen, och grädda i 10 minuter.
7. Tag ut kakan ur ugnen. Fördela blåbären över kakan, men lämna en marginal på cirka 2 centimeter ut mot kanten.
8. Ställ på nytt in kakan i ugnen, och grädda den i ytterligare 35-40 minuter.
9. Vicka på kakan, och se till att den är fast i mitten, innan du tar ut den ur ugnen.
10. Låt kakan svalna. Pudra över lite florsocker innan serveringen, och bjud gärna kallrörd vaniljsås till.

Mormors manglade biff, på mammas vis

Grytan visar biffen i sin sås innan den blivit redd, och
rundats av med en rejäl skvätt grädde.

När jag var nere i Göteborg, för några helger sedan, lagade min mamma manglad biff så som min mormor brukade laga den. Precis som så ofta när jag var barn, vaknade jag på söndagsmorgonen och kände dofterna från att mamma redan stod och brynte kött nere i köket. Den manglade biffen tillagades under tidig förmiddag, och fick sedan stå och dra sig innan den skulle ätas til middag.

Först hade jag märkligt nog inget minne av att tidigare ha ätit rätten i fråga, men mina föräldrar försäkrade nig om att så var fallet. Manglad biff tillagades i varje fall några gånger om året under min uppväxt.

När jag väl smakade på biffen kom matminnet tillbaka. Manglad biff tillhör den typ av rätter som är obegripligt smakrika och läckra, när man beaktar hur få ingredienserna är. Ingen fond, ingen buljong, och inga andra kryddor än salt och vitpeppar. Enbart nötkött, lök och vatten. Såsen reds med vetemjöl, och rundas av med grädde. Hur kan det bli så gott? Det är ett mysterium.

Den manglade biffen blir mör på det där lite gammaldags sättet. Det blir lite kort och trådigt, och fullkomligt smälter i munnen. Vad gäller att mangla biffen, så fick mamma detta utfört hos sin lokala kötthandlare, precis som mormor, på sin tid. Kötthandlaren manglade skivorna av fransyska; en gång på längden, och en gång på tvären. Den som inte har tillgång till sådan prima service, får helt enkelt köpa sig en bit hel fransyska, skära den i två centimeter tjocka skivor, och banka ut dessa med hjälp av en köttyxa eller en kavel.

Mamma serverade den manglade biffen med kokt potatis, kokta morötter och smörstekta champinjoner som tillbehör. Jag åt så mycket jag bara orkade, och passade dessutom på att ta mig en portion till lunch, dagen därpå, innan jag satte mig på tåget hem till Stockholm.

Jag tänker pröva att laga till detta i min CrockPot. Det ska bli spännande att se om det blir någon påtaglig skillnad i konsistens. Valet at använda Crock Pot är enbart av bekvämlighetsskäl. Jag har inget att invända mot min mammas sätt att tillaga manglad biff. Godare än så blir det inte.

Mamma i full fart med att lägga sista handen vid såsen.

Mormors manglade biff, på mammas vis
1 kg fransyska, i manglade skivor
4 gula lökar, halverade och strimlade
smör
salt
vitpeppar
vatten
vetemjöl
1 dl vispgrädde

1. Dela köttskivorna i kotlettstora bitar.
2. Heta upp smör i en stekpanna; bryn köttskivorna i omgångar, och krydda dem med salt och vitpeppar.
3. Heta upp mer smör, och bryn löken.
4. Lägg kött skivorna i en stekgryta, och lägg löken överst.
5. Vispa ur stekpannan med vatten, och häll det i grytan. Fyll vid behov på med vatten, så att det knappt nuddar det översta lagret kött.
6. Lägg locket på grytan, och öka på värmen så att innehållet börja sjuda.
7. Låt grytan sjuda i en och en halv til två timmar. Koktiden varierar beroende på köttkvaliteten, men det ska vara riktigt sönderfallande mört, när man provsticker det.
8. När köttet har sjudit färdigt, få grytan svalna, och förvaras i kylskåpet tills det är dags att äta.
9. Innan serveringen plockas köttet och den mesta löken upp ur grytan. Red såsen genom att pudra över et par matskedar vetemjöl under flitigt vispande. Häll i någon deciliter vispgrädde, och låt såsen koka upp, och därefter småkoka några minuter. Smaka av med mer salt och vitpeppar, om det behövs

En klassiker, i frukosttappning

I fredags kom jag plötsligt att tänka på rosenbröd. Numera är jag så fast förankrad, ja, närapå slentrianmässigt låst i mina standardbröd under veckorna; formfranskor till vardagsfrukostarna, och så surdegsbaugetterna till helgen.
De klassiska rosenbröden har länge lyst med sin frånvaro; bortsett från att jag, faktiskt, slängde ihop en rosenbrödsdeg, och bakade oss färskt frukostbröd på nyårsdagen. Det låter kanske rent motbjudande präktigt, men jag tyckte att nyårsfirandet tarvade en ståndsmässig frukost som avrundning.

När jag var liten var rosenbröd synonymt med något min mamma bakade när det skulle vara festligt. När vi skulle ha middagsgäster, och det skulle serveras kuvertbröd.
Mamma bakade rosenbröden med särskilda Tupperware-tillbehör. Dessa inbegrep en särskild, för ändamålet avsett bunke; en bakduk, och ett redskap som man stansade ut och formade bullarnas med. Alltsamman mycket praktiskt och smart, men något sådant har jag inte i min ägo. Jag kan dock tydligt se mamma framför mig, när hon står och förbereder dessa goda små brödbullar. Ibland hände det också att hon i stället för bullar formade långa bröd, som sedan följaktligen skars i skivor.

Rosenbröden penslades med uppvispat ägg, beströddes med vallmofrön, och gräddades tills de blev gyllenbruna.

Namnet rosenbröd kommer sig, så vitt jag vet, av att bröden i original snittas med ett kors på ovansidorna, så att bullarna närgräddas får en dekorativ blomliknande form. Så brukar jag själv inte göra, kanske för att mamma aldrig gjorde så.

Alldeles oavsett, så är detta ett rasande gott frukostbröd. Nu hade jag inte några vallmofrön. I stället beströdde jag bullarna med Maldon-salt. Jag gräddade dem också på muffinsplåt. De blir så särskilt fina då.
I dessa tider av kalljäsning och surdegsbröd, smakar det utmärkt bra med en nostalgitripp, och ett riktigt, klassiskt jästbröd, som omväxling.

Rosenbröd till helgfrukosten (16 stycken)
Förberedelser: 20 minuter
Jästid: 45 minuter
Gräddning: 15 minuter

50 gram jäst
1 tsk råsocker
2 tsk salt
75 gram smör
5 dl gammaldags mjölk
750 gr vetemjöl
1 ägg
Maldon-salt, eller annat havssalt av god kvalitet
rapsolja (varmpressad) till formarna

Smält smöret i en kastrull, och häll i mjölken. Smula ned jästen i en rymlig skål, tillsätt socker och salt, och häll sedan över degvätskan under omröring så att allt löser sig.
Häll i mjölet, och arbeta därefter ihop ingredienserna med hjälp av degkrokar. Täck över degen, och låt den jäsa i 45 minuter.
Ställ en timer på 20 minuter, och sätt då på ugnen på 200 grader. Låt sedan degen jäsa ytterligare 25 minuter.
Strö lite vetemjöl på bakbordet, och stjälp upp degen. Dela den i sexton delar. Forma delarna till bullar. Smörj muffinsformarna med rapsolja, om du vill använda sådana. Placera bullarna i formarna. Pensla dem med uppvispat ägg, och strö sedan en nypa salt över varje bröldbulle.
Grädda i nedre delen av ugnen i 15 minuter. Plocka upp bullarna ur formarna ganska snart efter att de tagits ur ugnen, annars kan de bli fuktiga.

Min muffinsplåt har tolv formar, så jag fick således grädda i två omgångar.

Advents-uppdaterade favoritkakor (och en nostalgisk återbloggning)

Vet ni vad som var det allra första inlägg jag postade på SMASKENS? Några av er som läser här var faktiskt med redan på den tiden, men jag förväntar mig inte att särskilt många ska kunna besvara denna fråga. Svaret lyder emellertid: Matilda Alms ingefärskakor, den småkaka som nog får klassas som min absoluta favorit bland småkakor. Så, varför ger jag mig då på att variera dess smaksättning? Anledningen är ren och skär nostalgi; inte svårare än så.

Jag var au pair på Island under ett års tid, direkt efter att jag gått ut gymnasiet. På Island smakar pepparkakorna inte så som de svenska. De smakar faktiskt ganska mycket som kakorna jag bakat efter detta omgjorda recept. Isländska pepparkakor är tjockare, segare och mjukare. Och, i ärlighetens namn faktiskt godare än svenska hembakade pepparkakor. Så var det sagt; så tycker jag, och det står jag för.

Jag lyckades bara få med mig ett halvt, ofullständigt recept på pepparkakor hem från Island, och har därför inte kunnat återskapa dem. Fram tills nu, vill säga; genom en nytolkning av det recept som varit i min ägo i så många år. Om du tröttnat på det gamla vanliga, så pröva min variant på islensku piparkökur i stället. Eftersom jag är svag för välgräddade kakor, drar jag mig inte för att låta dem stanna kvar i ugnen så länge det bara går. Då blir kakorna snarare knäckiga än sega, men det är i mitt tycke precis lika gott.

Advents-uppdaterade favoritkakor
4,5 dl råsocker
1,5 dl mörk sirap
500 g rumstempererat smör
2 msk malen ingefära
1,5 msk kanel
2 tsk kryddnejlika
1 tsk nystött kardemumma
1 msk bikarbonat
knappt 600 gram vetemjöl (cirka 10 dl)

Rör smöret mjukt med socker och sirap. Blanda ingefära, bikarbonat och mjöl. Knåda ihop ingredienserna, forma till rullar och låt dem vila i kylskåp någon halvtimma. Skär centimeterbreda skivor och placera på plåtar klädda med bakplåtspapper. Inte för tätt, kakorna flyter ut en aning. Grädda i 200 grader i cirka 10-12 minuter. Kakorna blir ganska stora och sega.
Kan förvaras praktiskt taget hur länge som helst i plåtburk. Det lite lustiga är att de aldrig blir riktigt likadana varje gång jag bakar dem. Ibland har det hänt att jag provbaka några först, för att kontrollera mängden mjöl. Det orkade jag inte med denna gång, kan jag meddela.

I dag för ett år sedan, den sjuttonde december 2009, bloggade jag om kanel-panna cotta med lingon i glöggelé; hur gott som helst. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till sjuttonde december 2008, och min första adventskalender.

Det var sommaren 2010

Uteeldstaden är helt klart den bästa symbolen
för sommaren på landet 2010.

Rosé och pissaladière - den perfekta
sommarmaten, i mitt tycke.

Ny variant på gammalt recept blev
sommarens kaka 2010.

Min mans mat. Grymma, grillade tjocka revbensspjäll;
rubbade och glazeade med mycket kärlek.

Barnen plockade blåbär, på längden och tvären.
Men mest rakt in i munnen.

Iskall vattenmelon på altanen, en av de
hetaste dagarna i juli.

Drypande saftiga, grillade fläskkotletter.
Marinerade i citron, vitlök och den overkligt
aromatiska timjan som växer i vårt kryddland.

En vanlig lunch, dagar då solen gassar. Surdegsbröd, smör, ostar och charkuterier.

Kikärtssallad med rostad paprika, gurka,
fetaost och ovan nämnda timjan.

Grillad kyckling. Min mans grillade kycklingar är ett av de starkaste matminnena från sommaren. Vi kommer fortsätta grilla sådana kycklingar, även när höstvindarna drar in.

Gammal skåpmat? Inte alls.

Först vara jag i valet och kvalet, ska jag ärligt erkänna. Morotskaka känns väldigt mycket nittiotal för mig. Gammal skåpmat. Blogga om morotskaka, är det inte lite desperat; hur lågt kan jag egentligen sjunka?
Sedan insåg jag att det faktiskt finns en mycket god anledning till varför receptet på Rosendals morotskaka finns nedskrivet i den legendariska vaxduksboken. Det är helt enkelt ett otroligt bra recept; ett av de bästa kakrecepten jag stött på.
Och vad jag letade; ni ska veta att jag letade, på den tiden då morotskaka med färskostsfrosting kändes nytt och spännande. Jag bakade mängder av olika varianter av morotskakor. Så fort jag snubblade över ett nytt recept, så prövade jag det. Somliga blev torra och smaklösa, andra blev tunga, blöta och stabbiga. När jag till slut snubblade över det perfekta receptet, slöt jag det till mitt bröst och satte det omedelbart på pränt, inför framtida behov.
Någon gång om året dyker behovet upp, och då bakar jag kakan. Och njuter i fula drag, precis som jag gjorde igår eftermiddag då jag bjöd på den på mitt jobb.

Mitt enda problem är att jag någonstans på vägen lyckats blir riktigt värdelös på att lyckas med frosting. En gång i tiden fungerade receptet, men resultatet blir numera alltid för löst. I helgen insåg jag att hemligheten bakom en lyckad frosting förmodligen ligger i att höfta sig fram. Jag rörde med lätt hand ihop en alldeles strålande lyckad frosting, som sedan ful-spritsades på muffinsen medelst en vanlig plastpåse. Jo, det händer att jag ägnar mig åt den typen av bakning, även fast det inte är det jag helst sysslar med. Anledningen till ansträngningarna var vår äldsta dotters sexårskalas. Mitt experiment kan summeras ungefär såhär:

100 gram Philadelphiaost
100 gram smör
3 dl florsocker
2 tsk vaniljsocker
skalet från en citron
karamellfärg, om det känns motiverat

Det blir garanterat bättre än den misslyckade, lösa smet jag rörde ihop i måndags kväll, då jag trots helgens nya upptäckt ville pröva det gamla receptet, bara en gång till.

Avslutningsvis ska jag bjuda er på lite personlig Rosendals-kuriosa. Första gången jag besökte denna plats var i augusti 1998. Det var det år då Stockholm var europeisk kulturhuvudstad. Jag var på besök hos goda vänner. När jag satt i godan ro efter lunchen, och njöt av bit morotskaka, anade jag inte att jag samma kväll för första gången skulle träffa den som skulle komma att bli min äkta man. Fet nostalgi-tripp, med andra ord, varje gång jag äter denna kaka.
Baka den. Den är helt fantastiskt god. Några smärre ändringar har jag gjort i receptet, men det är i all väsentlighet detsamma som originalet.

Rosendals morotskaka
2,5 dl råsocker
1 dl farinsocker
2 dl varmpressad rapsolja (eller annan neutral olja)
3 ägg
4 dl finrivna morötter
1 msk vaniljsocker
2 tsk kanel
1 tsk muskot
0,5 tsk salt
1 tsk bakpulver
1 tsk bikarbonat
4 dl vetemjöl
1 rågad dl hackade valnötter

Sätt ugnen på 200 grader. Vispa socker och olja vitt. Vispa därefter ned äggen. Tillsätt morötter, kryddor och salt. Blanda bakpulver och bikarbonat med mjölet, och vänd ned detta i smeten. Rör avslutningsvis ned nötterna.
Smörj och mjöla eller bröa en springform modell större; jag brukar använda mig av en som mäter 25 cm i diameter. Häll smeten i formen, och grädda i nedre delen av ugnen i uppemot 30 minuter. Passa så att kakan inte blir för mörk; täck den i så fall med aluminiumfolie. Provstick; stickan ska vara torr, då är kakan färdig.
Låt kakan svalna, och därefter vila inlindad i folie ett par timmar. Jag brukar ibland, som i tisdags, dela kakan, och bre frosting emellan. det blir både snyggt och gott. garnera med exempelvis hackade valnötter eller vackra, halva valnötskärnor. Lite kanel på blir snyggt, det med.

Tack och lov för de pålitliga klassikerna

Ibland är det så skönt att bara kapitulera, och laga en gammal omodern klassiker till middag. Retro-mat, fast inte av det trendiga slaget. I kväll blev det ugnsomelett med räkstuvning.

Mitt recept på ugnsomelett kommer från en fantastisk, lite oansenlig kokbok, som än så länge är i min mammas ägo. Någon gång, förhoppningsvis om många, många år, hoppas jag få ärva denna lilla skatt. Boken i fråga är en lärobok i hemkunskap från femtio-sextiotalet som lyder till det fantastiska namnet "Födan - hemmet - ekonomin". Ja, det sammanfattar väl det mesta, eller hur?

När jag var liten avnjöts ugnsomeletten oftast med en välsmakande stuvning på konserverade champinjoner. Själv har jag prövat med lite olika stuvningar, varav skinkstuvning eller räkstuvning nog är de godaste. Omeletten passar annars mycket bra att ätas med någon skiva kallrökt lax och lite snabbfräst spenat. Då förvandlas den genast till något helt annat; blir nästan en smula elegant.

I kväll blev det räkstuvning baserad på ledsna, skalade räkor jag fann i en (gud vet hur) gammal påse i frysen. Säga vad man vill om skalade räkor - roliga är de inte, men de ger ganska bra smak åt just en sådan här stuvning. Upphottad med en matsked vitt vin och lite nyklippt dill, blev det enkla lilla stuvningen ett fullt godtagbart tillbehör till den dallrande, saftiga ugnsomeletten.

Ugnsomelett
5 ägg
4 dl gammaldags mjölk
3 tsk vetemjöl
0,5 tsk salt
svartpeppar
smör till ugnsformen

Sätt ugnen på 200 grader. Vispa upp äggen, tillsätt mjöl, salt och svartpeppar, och därefter mjölken. Smörj formen, och häll i smeten. Tillaga i nedre delen av ugnen i 20 minuter.

Räkstuvning
2,5 dl halvtinade, skalade räkor
2 msk smör
2 msk vetemjöl
2 dl gammaldags mjölk
1 dl vispgrädde
salt och vitpeppar efter smak
1 msk vitt vin
någon matsked finhackad dill

Smält smöret i en kastrull. Blanda ned mjölet; späd med successivt mjölken, så att blandningen blir slät. Blanda i grädden och vinet. Koka upp under omrörning, och låt småputtra någon minut.
Stäng sedan av plattan. Smaka av med salt och peppar. Rör ned räkorna och dillen, och låt räkorna bli varma i stuvningen. Späd eventuellt med lite mjölk om stuvningen är för fast för din smak.
Häll stuvningen över omeletten så snart den tagits ut ur ugnen.

Förmodligen en återbloggning

Jag är rätt övertygad om att detta är en återbloggning. Det spelar emellertid ingen som helst roll, för denna kycklinggryta är en riktig klassiker. I förra veckan kom jag att tänka på den, och blev något så vansinnigt sugen. Grytan var en av mina absoluta favoriträtter under min uppväxt.
Då för tiden lagades den med konserverade champinjoner. Just den nostalgitrippen avstår jag gärna ifrån. Vilken typ av chili mamma använde sig av har jag ärligt talat inte en aning om. Jag tog av de små elaka peperoncini jag har i en påse i skåpet. Mot alla odds tycks dessa bli starkare ju äldre de blir. Att smaka sig fram med sambal oelek lär garanterat fungera alldeles utmärkt.

Det här är riktig comfort food; helt enkelt en perfekt vardagsmiddag. Jag vill inte ha några grönsaker till, jag vill bara få sitta och trycka i mig av kycklinggryta och ris. Det blir inte mycket bättre än så.

Mammas kycklinggryta - ett återbesök
1 färsk kyckling på cirka 1,2 kilo
smör
2 schalottenlökar, finhackade
4 vitlöksklyftor
1 paket jägarbacon, finhackat
150 gram champinjoner, skivade
2 st peperoncini (alternativt 1 tsk sambal oelek)
1 dl vitt vin
1 burk Mutti krossade tomater
1 dl vispgrädde
salt och svartpeppar

Stycka kycklingen så som du själv önskar. Jag delade den bara lie slarvigt i fyra delar. Krydda dem med salt och svartpeppar.
Hetta upp smör i en emaljerad gjutjärnsgryta, och fräs schalottenlök, vitlök och bacon på låg värme i ett par minuter. Tillsätt därefter champinjonerna, och fräs alltsamman tills de mjuknat.
Lägg i kycklingdelarna, och häll över vin, tomatkonserv, grädde, peperoncini och några nypor råsocker. Lägg på locket, och koka på medelvärme i uppemot en halvtimma. Tag sedan av locket och rör runt efter bästa förmåga. Låt eventuellt såsen koka ihop en stund. Servera med ris.

Ett fullständigt galet onsdagsprojekt

Är man vid sina sinnens fulla bruk om man ställer sig och spontant börjar experimentera fram det perfekta receptet på torskqueneller, en snöig onsdagskväll i januari? Det kan inte jag avgöra, men det var i varje fall precis vad som hände i vårt kök i går kväll.
Katalysatorn till det hela var att jag tänkt passa på att servera pocherad torsk med äggsås till fem sjättedelar av familjen, eftersom den sjättedel som inte är så förtjust i denna rätt befann sig på lokal.
Plötsligt kändes tanken på vanlig, pocherad torskfilé, rakt upp och ned utan krusideuller, helt enkelt väldigt - tråkig. Vad skulle jag då ta mig till?
Först funderade jag på att blanda en smet och steka någon sorts fiskbiffar, men det föll på den totala bristen på inspiration vad gällde tillbehör till sådana. När jag plötsligt kom på att jag skulle göra queneller, eller helt enkelt mina egna fiskbullar, då var saken klar.

Må så vara att det blev en sen middag, men det blev rasande gott, och uppskattat av alla kring bordet. Min enda fadäs var att jag underskattade tillagningstiden på quenellerna, och därför inte varmhöll dem på ett lämpligt vis. Tack vare denna miss kan jag trots allt konstatera att de smakar utmärkt även när de är avsvalnade.
Detta känns som ett perfekt exempel på husmanskost med en twist. Jag älskar fisk, och jag har faktiskt alltid varit förtjust i fiskbullar. Men, sådana här lyxiga fiskbullar har jag aldrig tidigare smakat.

Queneler på torskfilé, serverade
med äggsås (cirka 24 stycken)
1 schalottenlök, finhackad
2 msk citronsaft
1 ägg
1 dl vispgrädde
cirka 700 gram torskfilé
salt och vitpeppar

Mixa schalottenlök, citronsaft, ägg och grädde. Byxa filéerna, tärna dem, och krydda över dem på känn med salt och vitpeppar. Jag kan inte ge några andra instruktioner; det är så jag själv gör. Tillsätt sedan torsken i mixern, lite i taget. Mixa med korta stötar;, det ska inte bli för smetigt. Det är inte hela världen om någon lite större bit fisk slinker med.
Helst skulle jag givetvis ha malt fiskfärs, men förutsättningarna saknas.
Koka sedan upp saltat vatten i en traktörpanna eller kanske ännu hellre en rymlig kastrull. Forma queneller av smeten med hjälp av två matskedar. Pochera quenellerna; jag tog inte fler än sex åt gången. För över dem till någon form av varmt kärl när de är klara. Täck åtminstone över dem. det är mer än jag gjorde, kan jag ärligt säga.

Äggsås
2 åttaminutersägg, hackade
3 msk smör
2 matskedar vetemjöl
4 dl gammaldags mjölk
1 dl vispgrädde
0,5 fiskbuljongtärning, smulad
salt, vitpeppar
någon matsked av spadet från quenell-pocheringen

(Åttaminutersäggen är mitt standardsätt att koka ägg: koka upp vatten, släpp försiktigt ned äggen i det kokande vattnet med hjälp av en sked; sätt timern på åtta minuter. När timern ringer, häll då av vattnet, och fyll kastrullen med kallt vatten.)
Smält smöret i en kastrull. Tillsätt mjölet och en aning av mjölken, blanda till en jämn smet, och späd med resterande mjölk och grädde. Rör ned fiskbuljongtärningen. Koka upp, och låt småkoka någon minut under omrörning. Smaka av med salt och vitpeppar.
Rör ned de hackade äggen. Tillsätt några matskedar av spadet som quenellerna pocherats i. Servea med pressad potatis, och exempelvis smörslungade haricots verts. Drick öl till.

Vad köket hade att erbjuda

Jag kompletterar gårdagens mastodontlånga inlägg med att i kväll leverera ett lite kortare och snärtigare. Dagen har tillbringats innanför hemmets fyra väggar. Jag har ägnat mig åt det som allmänt kallas för att vabba. Detta vabbande har inneburit att jag inte varit ens i närheten av att kunna komplettera innehållet i kyl, frys och skafferi. En utmaning, så god som någon. Begränsningarna till trots ville jag givetvis att vi skulle få en god middag.
Efter lite rotande i skåp och lådor och lite tankeverksamhet, insåg jag ganska snart att det fick bli något nötfärsbaserat. Men, vad?

Det blev något jag inte lagat på mycket länge, närmare bestämt inte sedan oktober 2008 . Min morbrors piroger; eller snarare hans pirogdeg. Fyllningen blev någon sorts chili på nötfärs, med rökt sidfläsk och svarta bönor.
Piroger är fantastisk mat. Varför lagar jag inte det oftare? Kom även att tänka på de jag förra veckan såg hos Gitto; de verkar så goda. Kanske prövar jag någon variant av dem nästa gång.

Tisdagspiroger
Min morbrors R's pirogdeg (dubbel sats)
30 gr jäst
150 gr smält smör
3 dl gammaldags mjölk
1 tsk salt
2 ägg
drygt 700 gram vetemjöl (cirka 12 dl vetemjöl)
uppvispat ägg till pensling (det fick jag strunta i i dag, på grund av äggbrist)

Smält smöret och blanda med ljummen mjölk och salt. Lös jästen i blandningen. Rör ned äggen. Arbeta sedan ned mjölet, gärna med degkrokar. Degen blir ganska kompakt, med ändå smidig och bildar en boll i degbunken. Låt jäsa övertäckt i 40 minuter.

Dagens fyllning
en skvätt olivolja
150 gram rökt sidfläsk, tärnat
1 stor gul lök, finhackad
3 vitlöksklyftor, rivna
600 gram nötfärs
0,5 tsk chipotle chili
1 tsk pasilla chili
1 tsk mald kanel
1 tsk mald spiskummin
salt, svartpeppar
1 burk svarta bönor, avrunna och sköljda

Hetta upp oljan i en gjutjärnsstekpanna. Stek lök och sidfläsk på medelvärme i ett par minuter. Tillsätt vitlöken; pasa den så att den inte bränns, det kan gå fort. Lägg färsen i stekpanna, öka på värmen, och finfördela färsen med en gaffel. Tillsätt sedan chili, kanel och spiskummin och låt dem steka med en stund. Häll därefter över tomatkonserv, salt, svartpeppar och en skvätt råsocker.Blanda väl, och låt alltsamman koka ihop i uppemot tio minuter. Tag sedan stekpanna från plattan, och låt fyllningen svalna en stund.
Stjälp upp degen på mjölat bakbord. Dela sedan degen i ett trettiotal delar. Forma delarna till bollar, och kavla ut dem till rundlar; inte alltför tunnt, då finns risken att fyllningen spränger sig ut. Lägg en klick fyllning på varje rundel. Lägg dem sedan med kanten ned, och tryck sedan om du vill med den yttre spetsen av en lätt mjölad gaffel, för att ytterligare försmuta kanterna.
Det är så lätt hänt man att fyller pirogerna för mycket; jag gjorde själv misstaget i dag på ett par stycken. Stäng dem genom att nypa ihop kanterna från mitten och utåt sidorna.
Låt pirogerna jäsa i 20 minuter på plåt, och pensla dem därefter med uppvispat ägg (om du har ägg, vill säga). Grädda på 200 graders ugnvärme strax under mitten av ugnen i 10-15 minuter, eller tills de fått vacker färg.

Jag serverade pirogerna med mitt skafferifynd burkmajsen, och mina kylskåpsfynd gräddfildutten och crème fraische-slatten som jag blandade med mezeyoghurt (den feta, goda, 10%-iga). Enbart gräddfil hade varit önskvärt, men denna nödblandning fungerade riktigt bra. Det fanns åtminstone öl i kylen. Alltid något att glädjas åt.

Revansch för ett märkligt matminne

Ni vet väl att skolmatsal heter bamba i Göteborg och stora delar av västsverige? En gammal förkortning av barnbespisning, som uttalas med akut accent.
Om jag inte minns fel, så tyckte jag nog från början som liten skolflicka att skolmaten var godkänd. I takt med att åren gick blev mina betyg på maten i fråga sämre och sämre.
Några matminnen framstår som värre än andra. Jag vet inte om det var ett renodlat Göteborgs-fenomen, men jag vill minnas att det serverades två typer av anrättningar baserade på en osedvanligt grov och lång variant på falukorv. Den första av dessa i sanning hemska anrättningar var falukorv fylld med bostongurka. Tag en falukorv av halvtaskig kvalitet med låg kötthalt, skär en bred skåra längs hela korven och fyll sedan denna skåra med Bostongurka. Servera med pulvermos och billigaste möjliga storköksketchup.
Falukorvsanrättning nummer två kallades som det sig bör i Lilla London för - håll i er nu - Göteburgare. Ja, inte ens i skolmatsalen undkom vi den góa göteborgska humorns härjningar. Detta var helt enkelt svampiga hamburgerbröd, tjocka skivor av stekt falukorv samt tillbehör såsom kethcup, senap och - just det, bostongurka.
Under gymnasietiden var jag pretantiöst alternativ, och därmed givetvis vegetarian. Fattas bara annat. Skollunch för en vegetarian kunde vara en anrättning som man på menyn hade fräckheten att kalla risotto. I själva verket rörde det sig om vanligt, kokt skolmatsalsris, blandat med den klassiska frysta grönsaksmixen ärtor, majs och paprika. Ni förstår nog själva att det vegetariska alternativet inte var något skolmatsalen direkt lade krut på.

Nu har jag laddat upp inför det matminne som satt störst spår. jag talar om den legendariska kulinariska upplevelsen fisk med pizzasmak. Detta måste ha varit anmodern till alla obegripliga tacofiskgratänger och andra märkliga företeelser om florerar nuförtiden. Fisken med pizzasmak var givetvis ett dåligt maskerat försök att flörta med den så kallade pizzagenerationen, i tron att man med ett täcke av blaskiga krossade tomater, generöst med torkad oregano och ost av typen pizzapost kunde dupera de fiskskeptiska att smaka. Alla smakminnen av rätten i fråga har jag förträngt. Ändå dök detta märkliga minne upp i huvidet i förra veckan. Veckans fisk på vår lokala ICA var spättafiléer. Tänkt om jag skulle ta och täcka filéerna med en riktigt mustig tomatsås med färsk oregano, och strössla parmesanost över det hela. Kanske servera med ris?
Jag kunde inte motstå frestelsen. Och resultatet - det blev riktigt bra.

Fisk med pizzasmak 2009 - alias
spättafiléer i ugn med oregano-
doftande tomatsås och parmesantäcke
800 gram spättafiléer
salt och vitpeppar
smör
olivolja
3 vitköksklyftorm rivna
2 burkar Mutti krossade tomater
0,5 dl vitt vin
salt, svartpeppar och råsocker
0,5 kruka oregano
1 dl riven parmesanost

Hetta upp olivolja i en rymlig kastrull. Svetta vitlöksrivet helt hastigt, och häll sedan ned tomatkonserverna och vitvinet. låt tomatsåsen koka ihop under 30 minuter. Smaka av med salt, svartpeppar och råsocker. Rör ned oreganon.
Smörj en ugnsfast rorm, Salta och peppra filéerna på köttsidan, och rulla ihop dem. Lägg dem i formen, och häll tomatsåsen över. Tillaga i gn under folietäcket på 200 grader i uppemot 40 minuter. Strö över parmesaonsten under de sista fem minuterna i ugnen; osten ska bara smälta.

Nu frångår jag mina vanor och ber er att dela med er av era egna, märkliga mionnens från skolmatsalar runtom vårt avlånga land. Vad har etsat sig fast i era minnen?