måndag 31 januari 2011

På begäran: frikadeller med bacon och parmesan i vitvinsspetsad tomatsås


Jag hade först inte alls tänkt blogga om denna måltid. Tro det eller ej, men ibland orkar jag inte dokumentera för ett eventuellt blogginlägg; i synnerhet inte om det rör sig om något jag anser mig redan ha avhandlat. När jag uppdaterade min Facebokstatus senare på kvällen, och (föga originellt) skrev om vad jag precis tillagat, fick jag såpass mycket respons att jag insåg att det kanske vore intressant att dela med sig av detta recept, trots allt. Vilken tur att mitt minne för ingredienser är så vältränat numer, och att jag allt som oftast mäter upp ingrediensmängder för mina egna mentala noteringar, oavsett om jag planerar att blogga eller ej.

Just nu befinner vi oss i en period när flera av vardagskvällarna är såpass späckade med aktiviteter, att maten måste förberedas senast dagen innan. Men, även om man inte måste förbereda, så vinner frikadeller i tomatsås alltid på att tillagas i förväg. Föreställ er sedan den oerhörda lyxen att komma hem och bara behöva koka pasta. Sådana gånger fylls jag av djup tacksamhet gentemot mig själv. Aldrig uppskattar jag min egen, hemlagade mat så mycket som när jag bemödat mig att laga till den i förskott.

Jag trodde faktiskt att jag hade skapat en etikett vid namn Frikadeller. Jag borde ha en sådan etikett, den saken är säker; nu finns den. Även fast detta är snarlikt mycket av det jag lagat tidigare, så är det en helt ny variant, som blev godare än jag hade förväntat mig. I all enkelhet räckte det gott och väl att smaksätta nötfärsen med riktigt smakrik bacon och en veritabel rallarnäve nyriven parmesan. När dessa grymma frikadeller puttrat klart i sin vitvinsspetsade tomatsås, doftade det så gott att barnen kom in i köket för att ta redan på vad det var.
Således - ännu ett recept på frikadeller. Och jag kan lova att det lär bli fler, så länge jag fortsätter blogga.

Frikadeller med bacon och parmesan
i vitvinsspetsad tomatsås

2 schalottenlökar, finhackade
2 stora vitlöksklyftor, rivna
1 stort ägg
700 gram nötfärs
150 gram smakrik bacon, finhackad
1,5 dl finriven parmesanost
salt och svartpeppar

olivolja
2 vitlöksklyftor, finrivna
2 dl vitt vin
2 burkar Mutti tomatkonserv
2 msk Mutti trippelkoncentrerad tomatpuré
salt, svartpeppar och råsocker

Blanda schalottenlök, vitlök ägg, baconhack och parmesanost. Krydda på färsen, och blanda den sedan med de övriga ingredienserna till en riktigt smidig smet.

fräs vitlöken helt lätt i olivoljan i en emaljerad gjutjärnsgryta. Häll på vinet, och låt det koka ihop till hälften. Blanda då i krossade tomater och tomatpuré. Krydda med salt, svartpeppar och råsocker. Låt såsen koka ihop i cirka tio minuter.
Forma sedan färsen till små, fina frikadeller, och släpp försiktigt ned dem i såsen. Fös runt dem med en slev allt eftersom det successivt blir trängre i grytan.

Låt frikadellerna puttra i uppemot en halvtimme, och sedan kvar på eftervärmen, så att såsen tjocknar lite extra. Detta är absolut inte nödvändigt; bara något jag brukar göra.
Så här års är det sedan lättast att bara ställa ut grytan på balkongen eller altanen för att svalna. Om du inte har tillgång till endera av dessa, klan du ställa grytan i kallt vatten i diskhon för att få den att svalna av, innan den ställs in i kylskåpet. Om du inte helt sonika häller hela härligheten i en rymlig plastbytta, för vidare förvaring på lämplig plats?

söndag 30 januari 2011

Hembakad formfranska, vår frukostfrälsare

Jag är förmodligen en ansvarslös mor, som utfodrar mina barn med hembakad formfranska till frukost. Det struntar jag fullständigt i. Fibrer är, skämt å sido, ganska överskattade.

Bröddiskarna i matbutikerna fullkomligt svämmar över av olika typer av bröd som berikas med fibrer; den ena märkligare än den andra. Själv bakar jag sedan några veckor tillbaka dessa limpor, som minst sagt har blivit väldigt populära. Det viktigaste för mig, vad gäller vardagsfrukostar, det är att barnen får i sig sina smörgåsar med glatt humör och god aptit. Med dessa limpor vet jag garanterat att de äter.

Egentligen bloggar jag om dem mest för att dokumentera receptet, men också för att in man gav dem betyget godare än Leilas formfranskor. Helt enkelt ett grymt vitt bröd, med saftigt och gott inkråm, och krispig skorpa.

Ännu en formfranska
i paket jäst
3 tsk flingsalt
1 msk honung
0,5 dl smakrik olivolja
5 dl vatten
1 ägg
drygt 700 gram (drygt 11 dl) Manitoba cream (eller vetemjöl special)
neutral olja till brödformarna

Lös upp jästen i vattnet. Blanda i olivolja, ägg, salt och honung. Arbeta därefter ned mjölet noga i degvätskan; med degkrokar, eller med en köksmaskin.

Låt degen jäsa i uppemot en timma. Stjälp sedan upp degen på mjölat bakbord, dela den i två delar, och lägg dem i oljade brödformar. Grädda bröden på 200 grader i nedre delen av ugnen i 30-35 minuter.

fredag 28 januari 2011

Favorit i repris: vit choklad-panna cotta,
nu med passionsfruktstäcke


Härom veckan blev jag sugen på efterrätt, och kom att tänka på något jag lagat för mycket längesedan, som var både enkelt och gott. Jag är barnsligt förtjust i att täcka panna cotta med bär och gelé, men ibland behöver man inte göra det så svårt för sig. Det viktig är att täcka panna cottan, eller i det här fallet den vita chokladcrèmen, med något syrligt; något som bryter av mot det söta, och kompletterar det.

Passionsfrukt är fantastiskt gott, men vanliga, tinade hallon, eller björnbär, fungerar också bra. Jag gjorde inte exakt likadant som förra gången, men släktskapet är omisskännligt. Med detta inleder jag projekt fredagsefterrätt. Jag lovar definitivt inte att jag ska åstadkomma en ny efterrätt varje fredag, men kanske lite då och då?

Vit choklad-panna cotta med passionsfrukttäcke
(6 mindre portioner)

2 dl vispgrädde
1 dl gammaldags mjölk
100 gram vit choklad
0,5 tsk ekologiskt vaniljpulver
1,5 gelatinblad, generöst blötlagt

6 passionsfrukter

Värm grädde och mjölk i en kastrull, tillsammans med vaniljpulvret. Rör ned gelatinbladen så att de helt löses upp. Bryt chokladen i bitar, och lägg ned dem i den varma gräddmjölken. Rör noga tills chokladen smält och blandad sig väl.
Låt svalna en smula, och häll sedan i portionsglas. Ställ in i kylskåp ett par timmar innan serveringen. Dekorera med passionsfruktköttet det sista du gör, innan det är dags att äta.

torsdag 27 januari 2011

En helt vanlig torsdagsmiddag, hos oss

Ja, hur sjutton gör man spenatsoppan rättvisa på bild?

Jag bjuder på en alldeles ovanlig vanlig middag hos oss; det är på den nivån jag är, just nu. Inga krusiduller, bara riktigt god vardagsmat. Jag ska inte bli långrandig och omständlig. Den bakgrundsfakta jag kan erbjuda är följande:

Vad jag egentligen hade velat äta, det är en riktigt mustig kålsoppa med frikadeller. Jag gillar verkligen, nej, jag älskar verkligen kålsoppa med frikadeller. Detta är dock inte någon vidare värsta barnvänlig mat. Jo, det vill säga, själv åt jag det med god aptit som barn (så vitt jag kan minnas), men denna preferens har i varje fall inte gått i arv inom familjen. Det är över huvud taget inte särskilt populärt att servera soppor med bitar av grönsaker i här hemma. Det är en strid jag väljer bort, om ni förstår vad jag menar.
Släta soppor fungerar däremot oftast väldigt bra, i synnerhet broccolisoppa. Eftersom barnen trots allt också är mycket förtjusta i spenatsoppa, lagade jag i kväll en sådan; med frikadeller, i stället för de ägghalvor som jag oftast serverar till.

Spenatsoppa med frikadeller är både gott, förhållandevis billigt, och verkligen inte det minsta svårlagad. När efterrätten dessutom består av plättar med morfars hemkokta äppelmos, då äter barnaskaran med glupande aptit; var så säkra.

Spenatsoppa med frikadeller av fläskfärs
cirka 700 gram fryst, hackad spenat (drygt 1,5 påse à 450 gram)
cirka 1 liter hönsbuljong (beroende på tycke och smak)
1,5 dl vispgrädde
2 msk vetemjöl
salt, vitpeppar och muskot efter smak

500 gram fläskfärs
1 ägg
salt och vitpeppar efter smak

Koka upp hönsbuljong; börja med en mindre mängd, och späd senare till den soppkonsistens du föredrar. Lägg i spenaten, och låt den småkoka cirka fem minuter. Krydda med nymald vitpeppar och muskot. Rör ut vetemjölet med grädden. Vispa noggrant ned denna redning, för att undvika klumpar.

Blanda ägget med färsen, salt och vitpeppar. Forma frikadeller, som du försiktigt plumsar ned i den sjudande soppan. Smaka av, och se om det behövs ytterligare salt eller vitpeppar.

Plättsmeten lagar jag givetvis efter min pannkaksformel. Äppelmos är verkligen jättegott till plättar, i synnerhet om man kompletterar med att också pudra över lite kanel.

söndag 23 januari 2011

Alltid på en fredag


Omväxling kan vara väldigt överskattat. Nästan varje fredag utspelar sig samma scenario här hemma. Det inbegriper en deg som kalljäst över dagen, tomatsås, en hög med mozzarella samt salami av god kvalitet; gärna med fänkål. Av dessa ingredienser tillverkas, som ni säkert redan förstått, grymt goda pizzor. Eftersom hela familjen är så barnsligt förtjust i denna maträtt, ser vi ingen anledning att bryta denna vana, de fredagar vi tillbringar hemma (vilket, ska sägas, är de flesta).

Pizza är faktiskt något av det godaste jag vet, men det är givetvis helt beroende på tillagningssätt och råvaror. Att sätta tänderna i en både seg och frasig pizzabotten, bestruken med smakrik tomatsås, drypande av mozzarella, och med smältande krispig tunnskivad salami på toppen, det är verkligen en äkta, njutningsfull kulinarisk upplevelse.

Hemlagad pizza har jag bloggat om tidigare. Jag tror knappast det finns en matbloggare som inte bloggat om pizza. Det struntar jag i. Något så här gott förtjänar att bli omskrivet, och inte minst rikt illustrerat med bilder.
Om och om igen.

Så här gör jag, med mina stackars surdegar, som kanske inte behandlas fullt så väl som de borde. Jag fuskar helt friskt och tillsätter jäst; hemmabagare som jag ändock är. Degen sätts som regel vid sjutiden poå morgonen, och börjar kavlas ut vid sextiden på kvällen. Den som vill kalljäsa en vanlig jästdeg kan använda sig av 20 gram jäst, i stället för de av mig angivna mängderna gäst och surdegsurar.

Pizzadeg med två sorters surdeg (och en gnutta jäst)
10 gram jäst
50 gram vetesur
50 gram rågsur
5 dl vatten
3 tsk salt
cirka 700 gram vetemjöl (motsvarar ungefär 11 deciliter)

Lös upp jästen med vete- och rågsurarna och saltet i vattnet. Blanda i mjölet med hjälp av degkrokar eller i en köksmaskin. Lägg på ett lock på bunken, eller täck med på plastfolie. Ställ in i kylskåpet, och låt jäsa över natten.
Sätt ugnen på 225 grader varmluft. Låt plåtarna du ska använda stå bli heta i ugnen; givetvis utan bakplåtspapper på. Stjälp upp degen på ett mjölat bakbord. Fördela i åtta ungefär lika stora delar. Kavla ut två åt gången. Faktum är att jag använder en barnkavel; jag tycker det är absolut lättast så. Placera pizzorna på bakplåtspapper på det vid det här laget heta plåtarna. Därefter är det dags att breda på tomatsåsen, enligt följande recept:

Tomatsås
1 burk Mutti krossade tomater
2 vitlöksklyftorm rivna
0,5 dl olivolja
2 tsk råsocker
2 msk Mutti trippelkoncentrerad tomatpuré
salt och svartpeppar

Mixa samtliga ingredienser till en slät sås.

Bred 4-5 matskedar av såsen på varje pizza. Grädda pizzorna i 6-7 minuter, tills kanterna börjat jäsa upp men ännu inte fått färg. Tag då ut pizzorna, och fördela tunt skivad mozzarella över tomatsåsen. Jag brukar räkna med 6 paket mozzarella à 125 gram avrunnen ost till denna sats med pizza. Ställ in pizzorna i ugnen igen, och grädda tills mozzarellan är tillagad men inte fått för mycket färg; då kan den upplevas som torr.

Tag ut pizzorna, och lägg genast på tunna skivor av fin salami. Mängden salami till dessa antal pizzor brukar vara drygt 100 gram, men då pratar vi om riktigt tunna, fina skivor från charken. Vi brukar göra 2/3 salamipizzor, och 1/3 margherita, men vi har generöst med salami på pizzorna.
När salamin smält in i osten, och pizzorna svalnat en aning, är det dags att skära upp dem, gärna på amerikansk vis med en klassisk pizzaslicer.

Sedan är det bara att äta och njuta. Fredagsmys, i ordets bästa bemärkelse.

lördag 22 januari 2011

Kycklingfrikassé med
champinjoner och örter


Jag visste inte riktigt vad det var jag ville ha till middag i kväll, men jag vistte att det skulle innehålla kyckling. Det är längesedan vi slutade köpa fryst kyckling. Anledningen till detta är att jag en dag läste innehållsförteckningen, och insåg att fryst kyckling är behandlad med konserveringsmedel. Sedan dess är det enbart färsk fågel som gäller.
Om vi kan välja blir det lårkycklingfiléer, men härom veckan blev min man närapå provocerad av de hutlösa priserna på kycklingdelar i en ICA-butik. Han köpte i stället med sig en hel kyckling hem, styckade den, och skar loss köttet från benen med minimalt svinn. Nu måste bara jag öva mig på att bli lika skicklig med kniven.

Den mest framträdande vinsten är givetvis kilopriset, men utöver detta lärde vi oss genast att uppskatta blandningen av olika typer av kycklingkött. Om man lagar en rätt på exempelvis enbart lårfiléer, eller för den delen vanliga filéer, blir resultatet inte lika trevligt.

Jag använde mig av tre produkter jag aldrig tidigare prövat, och med risk för att tangera gränsen för produktplacering, så måste jag nämna att jag blev mycket positivt överraskad av såväl Fond du Chef kyckling som de frysta "Provencalska" örterna. Jag tycker ofta att jag blir så besviken när jag köper krukodlade örter. Dyra pengar för lite grönt fluff, som inte smakar särskilt mycket, gör i varje fall inte mig särskilt glad. Kycklingfond borde jag skam sägande ställa mig och koka själv, för vi har vid det här laget löjligt många skrov i frysen. I brist på detta fungerade ovan nämnda produkt helt okej som substitut.
Pastan vi åt var Bavette, en ny bekantskap för vår del; som plattare eller tunnare linguine, för att ge en hint om hur de tedde sig. Goda, men det behövdes mycket mer olja än jag är van vid för att de inte skulle klibba. Jag löper så sällan pasta från Barilla; är detta något speciellt för dem?

Jag väljer att etikettera denna rätt under Snabbt och enkelt, för det var det verkligen. Och gott, inte minst. Mycket gott.

Kycklingfrikassé med champinjoner och örter
750 gram kycklingkött
250 gram champinjoner, delade och skivade
smör
2 schalottenlökar, finhackade
1 stor vitlöksklyfta, finhackad
2 msk Eau-de-Vie
1 dl vitt vin
1 bägare Fond du Chef kycklingfond
2 dl crème fraîche
2 msk frysta Provencalska örter
salt och vitpeppar

Hetta upp smör i en stekpanna. Fräs försiktigt schalottenlök och vitlök tills de börjar mjukna. Tillsätt champinjonerna, och stek på medelvärme under omrörning tills dess att svampen fällt ut sin vätska och fått en lätt stekyta. Häll då över Eau-de-Vie, och låt koka in. För över lök- och svampfräset till en skål, klicka ned mer smör i pannan, höj värmen, och stek kycklingbitarna. Krydda med salt och vitpeppar.

Blanda sedan ned lök- och svampfräset igen, häll över vin och Fond du Chef, och låt koka upp. Blanda i crème fraîche och örter, och låt alltsamman småputtra en stund. Smaka av med mer salt och peppar, om det behövs.

Om igen


Ännu ett recept på brysselkål? Börjar det inte kännas uttjatat? Nej, faktiskt inte. Jag tröttnar aldrig på dessa delikata små huvuden; kålälskare som jag är. Härom kvällen var jag inte särdeles inspirerad, men jag lyckades åtminstone komma på ett nytt sätt att servera brysselkål. Må så vara, att rågmjölspanerad sejfilé kanske inte var det optimala komplementet; men gott, det var det.

Nästa gång tror jag att jag serverar ångkokt kolja med potatispuré smaksatt med salladslök; eller kanske gräslök? Strunt samma; att smaksätta brysselkålen med brynt smör och finhackad dill var ett snilledrag. Vad som sen ska serveras till, det är ärligt talat av sekundär betydelse.

Brysselkål med brynt smör och dill
500 gram brysselkål
50 gram smör, normalsaltat
0,5 dl finhackad dill

Koka brysselkålen i sdaltat vatten tills de känns mjuka. Ånga av dem. Smält under tiden smöret, tills det är brynt. Stjälp ned den ångade brysselkålen i en skål; häll sedan över det brynta smöret, och rör om. Strö över dillen, och rör dfunt bland bvrysselkålen, precis innan serveringen.

fredag 21 januari 2011

Godfather, goddamnit!


Min absoluta favoritdrink sommaren 2010 var Amaretto Sour. Min absoluta favoritdrink vintern 2010-11 är Godfather.
Vad har dessa två drinkar gemensamt, månne? Jo, en ganska försvarlig del Amaretto.

Det är fredag, och på fredagarna tar vi oss gärna en drink innan maten. Jag delar med mig av vår variant på Godfather, och jag är väl medveten om att detta kanske inte stämmer med de recept man kan hitta i drinkböcker.
Hur mycket jag än älskar Amaretto, så måste proportionerna vara balanserade. Man kan välja mellan whisky eller bourbon. Jag föredrar bourbon. Håll tillgodo.

Gotfather, på vårt sätt
5 cl bourbon
3 cl Di Saronno amaretto
2 coctailbär
generöst med is

Fyll ett glas med is.
Tillsätt sprit och bär.
Rör om med en sked.
Njut.

"Favoriternas favorit"
- det är tydligen jag, det!


I dagens Svenska Dagbladet (artikeln finns tråkigt nog inte på nätet i skrivande stund) intervjuas matbloggarna Linda på Kryddburken, Tina på Pickipicki, Theresia på Söta Saker, samt de verkliga matbloggsveteranerna Maria, Helena och Elin på Tre tjejer i köket. De sistnämnda hade den goda smaken att ange mig och Pytte som inspirationskällor.

Jag är givetvis stolt och hedrad.

Blev också lite upprymd när jag handlade på Sandströms i eftermiddags (inför kommande blogginlägg) och där fick veta att en herre varit inne och köpt bogbladsstek "eftersom han läst om det i en trevlig matblogg". Det kan ju vara här han har läst.

Alldeles oavsett - beröm är alltid trevligt, (nästan) oavsett varifrån det kommer, men det är något alldeles speciellt med beröm från andra matbloggare.

Jag måste förresten komma med ett tips, som kanske är gammalt för många av er, men mer okänt för andra. På Bloggtoppen under kategorin Mat hittar ni hundratals matbloggar, rangordnade efter besöksstatistik. Som ni vet finns det många fantastiska bloggar som lever ett alldeles för obemärkt liv helt enkelt därför att de drunknar i mängden och inte lyckas locka till sig rätt läsare. Botanisera, så kanske ni hittar nya favoriter?

onsdag 19 januari 2011

Resten av steken

Nu tänker jag upprepa mig en smula igen. Ibland känns det verkligen som att allt förr eller senare handlar om tomatsås, vart jag än vänder mig. Detta inlägg blir inget undantag. Kanske helt enkelt för att hemlagar tomatsås är så grundläggande; en förutsättning för den typ av matlagning jag älskar.

En bogbladsstek på två kilo räcker till två middagar för vår familj, samt därutöver till två jobbluncher. Det ger än mer perspektiv på hur oerhört prisvärd en sådan bit kött (med ben) faktiskt är.
Det som blev över från den första middagen, det rev och skar vi i småbitar. Dessa bitar rörde vi sedan ned i en vanlig tomatsås, en sådan som i olika varianter lagas minst en gång i veckan här hemma. Just denna sås fick en rejäl skvätt vitt vin i sig, samt en ordentligt med finhackad bladpersilja på slutet.

Vad ska vi kalla detta? En ragu? En kött-röra? I all enkelhet är detta något av det godaste jag ätit på mycket länge. Jag kan faktiskt inte säga vad som smakade bäst, den första måltiden, eller restmåltiden?
Än en gång är pasta ett bra tillbehör, men det hade fungerat lika bra med lantbröd. Samt, givetvis parmesan och svartpeppar. Men, det säger väl sig nästan av sig själv.

Restfest på bogbladsstek
olivolja
2 burkar Mutti krossade tomater
salt, svartpeppar, socker
2 vitlöksklyftor, rivna
1,5 dl vitt vin
0,5 dl finhackad bladpersilja, hårt packad
cirka 800 gram finfördelat kött från bogbladsstek

Hetta upp olivolja i en kastrull, tillsätt vitlöken, och rör hastigt runt så att den inte bränns. Häll i vinet, och låt det reducera en smula. Tillsätt sedan tomatkonserven, salt, peppar och råsocker. Låt såsen koka ihop på medelvärme i 30 minuter. Rör sedan ned köttet och persiljan, värm på, och låt småputtra en stund. Servera med kort pasta.

Jag rekommenderar dock inte den pastasort vi valde. Produkter från Zeta/Casa Di Luca serveras ofta här hemma hos oss, och är mycket uppskattade, men just denna sort, abbracci, föll oss inte alls i smaken. Märkligast var det faktum att pastans koktid 9-11 minuter, inte alls stämde. Och trots att vi kokade den i nära 20 minuter, kokade på jämn värme, och rörde runt med jämna mellanrum vara alla pastabitar inte helt färdiga. Det kändes nästan som att alla pastabitar inte var torkade samtidigt?
För kännedom; tag detta för vad det är.

måndag 17 januari 2011

Långlagad bogbladsstek i rödvin med hemlagade tagliolini


Ni har sett det förut, fast i annan tappning.

Det är mycket bogbladsstek nu. Jag och Patrik verkar ha snöat in parallellt. Tidigare har jag (obloggat) långlagat bogbladsstek på temperaturer mellan 100-125 grader, och serverat som stek. Nu var det dags att ge den en likadan, eller i varje fall liknande behandling, som jag tidigare givit karréer.
Sålunda stoppades en bogbladsstek utan svål in i ugnen i lördags förmiddag, tillsammans med finhackad schalottenlök, riven vitlök och ett par deciliter rödvin. Där fick den sedan ligga och må gott medan vi åkte skridskor, åt lunch, drack kaffe, läste DN och ägnade åt oss allmänt lördagsslappade.

När bogbladssteken var klar, reducerade jag vinet och köttsafterna; tillsatte sedan krossade tomater, tomatpuré, vispgrädde, råsocker och svartpeppar. Det hela serverades till hemgjorda tagliolini; givetvis också med mängder av parmesan, samt några extra tag med svartpepparkvarnen. Vad vore livet utan nymald svartpeppar?

Ni kanske undrar vad som skiljer bogbladsstekens kött från karrén? I vårt tycke är köttet mer smakrikt. Det är aningen grövre, eller upplevs åtminstone som grövre, men det är precis lika saftigt. Jag kommer helt klart att hålla mig till denna min nya vän framöver.

Långlagad bogbladsstek med rödvin
en bogbladsstek på cirka 2 kilo; utan svål
en skvätt olivolja
2 stora schalottenlökar, finhackade
2 stora vitlöksklyftor, rivna
3 dl rödvin
salt och svartpeppar

Sätt ugnen på 80-85 grader. Häll en skvätt olivolja i en emaljerad gjutjärnsgryta, och tillsätt schalottenlök och vitlök. Salta och peppra bogbladssteken runtom. Lägg ned den i grytan, lägg på locket, och ställ in den i ugnen.
Plocka ut grytan sju-åtta timmar senare. Plocka upp steken ur grytan, och reducera därefter innehållet tills cirka 1/3 återstår. Då är det dags att laga tomatsås på det goda rödvins- och köttsaftskoncentratet.

Tomatsås
reduktionen från bogbladssteken
1 burk Mutti krossade tomater
2 msk Mutti trippelkoncentrerad tomatpuré
1 dl vispgrädde
råsocker; mer än du tror
svartpeppar

Tillsätt tomatkonserv och tomatpuré. Låt alltsamman koja ihop till en krämig sås. Blanda i grädden, och smaka av med råsocker och svartpeppar. Detta blir en grymt mustig, närapå brunröd tomatsås. Hoppa vad ni än gör inte över vispgrädden; den är avgörande.

Jag rev loss ungefär hälften av stekens kött, fördelade det i mindre bitar, och lade upp det på ett serveringsfat. Jag serverade köttet och såsen till hemlagad tagliolini. Ni får receptet, så slipper ni söka på bloggen, om någon skulle ha lust att låta sig inspireras. Det var ganska längesedan vi gjorde pasta, men det är verkligen gott.
Jag använder Finax durumvete; det är klart godkänt, i mitt tycke.

Den gamla vanliga pastadegen
400 gram durumvetemjöl
4 ägg
0,5 tsk salt
extra mjöl till beredningen

Strö ut mjölet i en ring på arbetsbänken. Knäckte äggen i mitten. Strö saltet över äggen. Blandade samman äggen med mjölet; först genom att bara vispa medurs med ena handen, därefter genom jag knåda samman degen med båda händerna.

När ingredienserna har formats till en fast klump, fuktar du händerna helt lätt med vatten, och krama igenom degen på nytt. Dela därefter degen i två delar. Lägg dem i varsin plastpåse, eller slå in dem i plastfolie, och låt vila någon timma i rumstemperatur.
Kör sedan degen i pastamaskin på brukligt vis. Denna deg brukar inte bli så kladdig som vissa andra jag prövat, men strö gärna lite durumvetemjöl på kökshanddukar, som bi sedan kan lägga pastan på, innan den ska kokas.

Är det värt besväret med hemlagad pasta? Ja, ibland är det verkligen det. Kvällar som den i lördags är det inte ens något att diskutera.

Jag svärmar för bogbladsstek

En skönhet från helgen som gick utan svål.

Jag har inte övergivit min stora kärlek, fläskkarrén. Däremot tror jag att vi nog måste inleda en polyamorös relation med bogbladssteken, min senaste, stora förälskelse.

Karré är en fantastisk styckningsdetalj; både prisvärd och lätt att förvandla till allehanda goda rätter, i synnerhet om man långlagar. Jag älskar den alltjämt, men bogbladssteken, den har tagit mig med storm. Jag är helt enkelt blixtförälskad i denna löjligt billiga del av grisen. Trots att jag hos Sandströms köper bogbladsstek från Nibble gård, kommer jag undan med att betala 49 kronor kilot. I min värld är detta ett strålande exempel på att det går att köpa kött av hög kvalité utan att det måste kosta skjortan. Det gäller bara att välja rätt del av djuret.

Jag återkommer med recept på bogbladsstek under de närmaste dagarna.


Förra helgens lilla raring; med svål.

söndag 16 januari 2011

I stället för skridskoåkning:
kompensatorisk chokladmousse


I kväll hade vi tänk bege oss mangrant till den närbelägna bandyplan, där vår äldste son allt som oftast tränar. Väderleken satte aktivt stopp för våra trevliga planer. I andanom hade jag föreställt mig hur vi, min man och jag, efter att vi kommit hem från skridskobanan skulle servera våra rödkindade barn varm choklad och toast som kvällsmat, i glatt samspråk om skridskoåkandets fröjder.
Vad jag inte hade reflekterat över, var det faktum att det hela dagen varit plusgrader, och att detta tillsammans med ett ihållande duggregn förvandlat gatorna till blöta, såphala dödsfällor. Blotta tanken på att ens helskinnad lyckas ta sig fram till skridskoisen kändes plötsligt mycket orealistisk.

Tvärtemot allt tal om att det är fel att använda sig av mat som tröst, beslutade jag mig på stående fot för att det var läge för en söndagsefterrätt. Inte för att en sådan på långa vägar kunde kompensera för det uteblivna skridskoåkandet, nej, bara för att jag faktiskt kunde.

Jag svängde ihop en mousse, som blev våldsamt mäktig, men mycket god. Själv föredrar jag lite kompaktare chokladmousser. Den som vet med sig att den inte delar min smak i detta avseende, kan med fördel tillsätta mer grädde. Med en mörk choklad på 72%, som den jag valt till moussen, får den en mäktig chokladsmak även med en större mängd grädde.
Om man i likhet med min käre make tycker att allt som är mörkare än ljusaste mjölkchoklad smakar ögoncacao, väljer man med fördel en ljus chokladsort. Tag då inte för mycket grädde; mousser blir lösare med ljus choklad.

Smaksättning? Jovisst, lite vaniljpulver åkte ned i moussen; det går givetvis även att hälla i en slurk alkohol, eller en skvätt apelsinjuice, om man så önskar.

Hallonen jag dekorerade moussen med kommer från frysen. De har fått tina försiktigt på en tallrik. Jag kan jämföra med de frysta hallon i lösvikt jag köpte förra helgen, och gav samma behandling. De läckte inte en droppe saft medan de tinade. Dessa ful-hallon från Euroshopper, egentligen tänkta till en sylt eller coulis, läckte desto mer. Genom att jag försiktigt ställde dem på dubbelvikt hushållspapper innan jag placerade dem överst i mousseglasen, så gav de ändå ett aptitretande och läckert intryck. Pröva själva - jag råkar helt enkelt tycka att det känns så fundamentalt fel (och perverst dyrt) att köpa färska hallon i ask så här års, alldeles oavsett att de finns att tillgå i butik.

En kompensatorisk chokladmousse
200 gram 72% Anthon Berg Fairtrade choklad
4 äggulor
0,5 dl vispgrädde
0,5 tsk ekologiskt vaniljpulver
4-5 dl vispgrädde; efter smak
en nypa flingsalt

hallon, eller andra bär, till dekoration

Smält chokladen i micron eller över vattenbad. Blanda äggulorna och grädden i en kastrull, och värm försiktigt, under omrörning, till blandningen antar konsistensen av en tjock kräm. Rör ned detta i den smälta chokladen. Späd med mer av grädden, om det känns för kompakt. Låt svalna till rumstemperatur.

Vispa grädden mjukt fluffig. Vänd varsamt ned den i chokladblandningen med hjälp av exempelvis en slickepott.

Själv valde jag att hälla ned smeten i en spritspåse, och spritsa ned moussen i de glas som är några av mina favoriter till just desserter. Det går givetvis lika bra att med en sked klicka ned moussen i de glas eller små skålar man föredrar. Låt stå i kylskåp i en timma innan de ska ätas, och dekorera dem inte förrän precis innan de ska serveras.

onsdag 12 januari 2011

For all you brussel sprout lovers out there...


Vår senaste faiblesse vad gäller vintriga grönsaksrätter är brysselkål, dressad i en senapsvinaigrette som innehåller såväl honungsdijonsenap som den grövre, mer rustika sorten; den med hela senapskorn.

Absolut inget nytt under solen. Bara en osedvanligt god kombination av smaker, som dessutom passar till nästan allt, känns det som just nu; kanske för att jag närapå är förälskad. Lax, fläskkött, eller varför inte isterband? Gårdagskvällens middag kanske ter sig lite absurd, men tro mig, kombinationen av kålen, den smakstarka senapsdressingen och de extra syrliga isterbanden från Ello i Lammhult fick mig nästintill att stöna av kulinariskt välbehag. (De blev för övrigt Svenska mästare i just kategorin isterband vid Chark-SM; mycket välförtjänt, i mitt tycke.)

Så sent som i lördags lyckades vi dessutom omvända en brysselkåls-skeptisk vän med hjälp av detta recept. Jag brukade tro att brysselkål var en vattendelare; antingen älskar man dem, eller så avskyr man dem. Uppenbarligen är det inte fullt så binärt; det krävs bara en tillräckligt god smaksättare, för att omvända även de mer skeptiska.

Jag delar med mig av en ingredienslista, så kan den som vill själv smaka sig fram till sin egen perfekta version:

kallpressad rapsolja
balsamvinäger
honungsdijonsenap
grovkornig dijonsenap
riven vitlök
flingsalt

Svårare än så är det inte.

tisdag 11 januari 2011

Någon sorts återbloggning,
bara för att det är så gott...


Ni vet, när det är mitt i vintern, grillen är fullkomligt översnöad, och man inte orkar gå ut och skotta fram den bara för att grilla ett par burgare? Det kallas lättja; kanske låter det bekant?
Givetvis kan man steka goda burgare i en vanlig gjutjärnsstekpanna, men i söndags kväll gjorde vi något vi inte gjort tidigare. Med risk för att sparka in öppna dörrar, så vill jag bara rekommendera vår metod, i all enkelhet:

Smaksätt din nötfärs med ytterst finhackad bacon, riven gul lök och riven vitlök. Salt och peppar. Forma till generösa burgare, gärna i den sorts hamburgerpressar som saluförs både här och där. Grilla därefter burgarna på ömse sidor i en grillpanna, så att de får snygg yta. Placera dem i en lätt smord ugnsform, och låt dem sedan tillagas färdigt i ugn på 200 grader, i cirka tio minuter; vilket är perfekt, eftersom du ju givetvis bakar dina egna hamburgerbröd på denna temperatur, och plockar ut dem precis innan burgarna ska in. Inte sant?

Och, givetvis serveras burgarna med en variant på Pyttes chiliaioli. Fattas bara annat.

måndag 10 januari 2011

Min anklevermousse


Detta inlägg är kanske fruktansvärt feltajmat; inte alls vad ni är ute efter, men - strunt samma. Jag bara måste blogga om denna goda mousse, oavsett om ni vill läsa om den eller ej. Må så vara att detta var en del av vår nyårsmeny, men det är samtidigt en elegant förrätt som fungerar under hela vinterhalvåret.

Jag har samlat på anklever ett tag. Det låter väl inte riktigt klokt, men vad jag har gjort, det är helt enkelt att jag har tagit tillvara de anklevrar (hur skriver man egentligen lever i pluralis?) som jag fått när jag köpt hel, fryst anka. Levern kommer i en liten påse i krävan på ankan, tillsammans med andra inälvor. Man kan säkert uttrycka viss skepsis mot att jag halvtinar och sedan på nytt fryser, men det har fungerat utmärkt väl vad gäller just lever.

Jag hade en fix idé om mousse eller terrine på anklever. Egenhändigt tillverkad, till nyårsmiddagen. Nu är levern på dessa ankor jag köpt inte ens i närheten av att se ut som den ank- eller för den den gåslever man stöter på i andra sammanhang, i andra typer av anrättningar. Jag ville pröva, och jag hoppades att det skulle gå bra. Att det åtminstone skulle skilja sig en smula från kycklinglevermousse.

Det gjorde det. Redan den råa anklevern skiljde sig markant från kycklinglever. Den var ljusare i färgen, mjällare i konsistensen, och doftade annorlunda; inte minst när jag varsamt började steka den i smör.

Faktum är att jag tror att det skulle smaka mycket bra att tillämpa detta recept även på kycklinglever. Kanske med någon mer smaksättare: nu undvek jag mina gamla favoriter schalottenlök och vitlök, för att inte konkurrera ut ankleversmaken.

Det blev i varje fall makalöst gott. Över förväntan gott; tack och lov. Jag ska genast börja spara anklever igen.

Min första anklevermousse
knappt 200 g anklever
100 gram smör
cirka 0,5 tsk Maldonsalt
cirka 1 krm nymald vitpeppar
0,75 dl portvin

Putsa anklevern. Krydda den med salt och vitpeppar.. Hetta upp en rågad matsked av smöret i en stekpanna, och stek levern på låg värma. Vänd den efter någon minut. Tillsätt portvinet, och fortsätt steka på medelvärme, medan portvinet långsamt reduceras och levern tillagas.

När levern är genomstekt, för du över den till en mixer tillsammans med den vätska som återstår. I mitt fall rörde sig detta om cirka tre matskedar. Mixa det hela med resten av smöret, tills det fått en slät konsistens.
Häll över i en skål, och låt svalna i kylskåp.

På nyårsafton serverade vi anklevermoussen på smörstekta, tunna skivor av vetesurdegsbaguette, tillsammans med reduktion på tranbärsvinaigrettte och granatäppelkärnor. Jag kan varmt rekommendera dessa tilbehör. Om du inte får tag på tranbärsvinäger, fungerar det även bra med balsamicoreduktion. Det är lättare att forma ägg av moussen, om du tar framn den ur kylskåpet en halvtimma innan den ska serveras, och använder en sked som doppas i hett vatten. Lite i stil med när man formar snygga glasskulor, helt enkelt.

söndag 9 januari 2011

Jag är besatt av Öjebytoast


På trettondagen var på på middag hos våra goda vänner J och J. Det händer ganska sällan numera att jag blir bjuden på något som jag aldrig tidigare smakat i en eller annan variant, men den Öjebytoast som J och J bjöd på var en ny smaksensation, som bokstavligt talat fick min gom att jubla. Vilken tur vi har, som umgås med så matintresserade människor.

Jag har (märkligt nog) aldrig hört talas om denna rätt tidigare. J och J hade snubblat över den på Operabaren, några veckor innan vi sågs. Förmodligen finns det olika sätt att tillreda denna välsmakande kräftstjärtsröra, men jag valde att utgå delvis från DN's recept, delvis från J och J. Någon balsamicoreduktion, som DN föreslår, det ville jag inte ha som tillbehör, men att smaka av med honung på J och J's vis, det rekommenderar jag å det varmaste.

I går hade vi goda vännerna P och K på besök, och då kändes det naturligt att bjuda på Öjebytoast som förrätt. Eller, kanske ska jag snarare kalla det vi bjöd på för stora Öjebysnitar? Vi skar tunna skivor av hembakad vetesurdegsbaguette, smörade dem på ömse sidor, och stekte dem frasigt gyllene. När de svalnat en aning toppade vi dem med äggformade kulor av den grymt goda kräftröran. Detta vill jag äta mycket snart igen. Och då dricker jag gärna
Crémant de Bourgogne Brut (nr 75520).

Låt mig bara för säkerhets skull påpeka att ni ska köpa kräftstjärtar i lag som inte har dillarom. Denna i mitt tycke läskiga arom bidrar inte med något positivt i sammanhanget.

Öjebytoast; min variant
340 gram kräftstjärtar (motsvarar 2 mindre burkar med lag)
125 gram Västerbottensost, finriven
1 msk kumminfrön
2 msk finhackad dill
1 tsk honung

3 rågade matskedar hemlagad majonnäs på:
1 äggula
1 dl varmpressad rapsolja
1 tsk vitvinsvinäger
salt, vitpeppar

Börja med att smiska ihop en liten majonnäs av ingredienserna nämnda här ovan. (Eller strunta i det, om ni inte är lika känsliga som jag är, och tag då helt enkelt tre matskedar köpemajjo av god kvalitet). Häll kräftstjärtarna i en sil, och låt dem rinna av ordentligt. FInhacka dem sedan. Blanda med finriven Västerbottensost, kumminfrön och dill. Smaka av med honung; minst en tesked. Ställ kräftröran i kylskåp i minst en halvtimma. Servera på smörstekt, kantskuren toast eller tunna, smörstekta skivor av (surdegs)baguette.

I skrivande stund slogs jag plötsligt av hur makalöst gott det säkerligen vore att ta denna magiska röra och fylla krustader, dessa transfettsstinna små nostalgiframkallande gynnare. Det ska jag definitivt pröva, så snart tillfälle ges.

fredag 7 januari 2011

På förekommen anledning:
"Blogguppropet", och en fråga tilll er läsare

Det började i slutet av november, när min man skickade mig en länk till denna artikel i Dagens Media. Jag sympatiserade mycket med Kicki Normans initiativ, och kontaktade henne i december för att även jag, som matbloggare, ville vara med på listan över bloggar som följer de pressetiska reglerna (detta oavsett om man är journalist, eller ej).

Detta är kanske inte ett lika stort problem för oss matbloggare som det är för skönhets- och modebloggare, men vi matbloggare erbjuds också titt som tätt att pröva produkter.

I början av november, i samband med Det Goda Köket-mässan, var vi ett antal matbloggare som i workshop-form diskuterade gränser för vad som är etiskt och ärligt att skriva om på en matblogg.

I morse fick jag för första gången ett mail från ett företag (ej inom matvarubranschen) med förfrågan om jag kan tänka mig att skriva ett inlägg om företagets produkt, eller publicera ett inlägg skrivet av någon annan. Detta i syfte att göra reklam för företagets produkt, och mot ersättning. Jag har mailat företaget och tackat nej till detta erbjudande.
Just nu är jag mest förvånad över att ha blivit kontaktad av denna anledning. Det är intressant att det över huvud taget förekommer, tycker jag. Och vad hade jag tjänat på att tacka "ja"? Vad jag hade förlorat, det är säkerligen ett antal läsare, och många andra läsare hade börjat fundera över vad jag egentligen håller på med.

Samtidigt med allt detta, funderar jag en hel del på reklam på bloggen. Jag lägger ned mycket tid på att blogga, och det hade givetvis varit trevligt att kunna tjäna lite pengar på det arbete jag lägger ned. Det är mer av regel än undantag med reklam på bloggar, och under några månader i början av 2009 prövade jag Google AdSense, vilket inte gav mer än en spottstyver i ekonomisk utdelning och dessutom enbart förfulade bloggen. Sedan dess har jag hållit mig ifrån sådant.

Vad anse ni som läsare? Skulle ni kunna acceptera SMASKENS med annonser?

tisdag 4 januari 2011

Punschglass med kaffesirap
och chokladfyrverkeri

Min första glass smaksatt med alkohol. Sannerligen en utmaning; i synnerhet som nyårsaftons efterrätt inte fick bli en halvmesyr.
Min främsta oro gällde hur alkoholen påverkar glassmetens fryspunkt, samt, givetvis, hurdana proportionerna skulle vara mellan glassmeten och alkoholen. Jag var redan från början helt på det klara med att punschen i fråga inte skulle tillsättas förrän precis innan glassmeten skulle köras i glassmaskinen. Denna dryck skulle då, givetvis, ha legat i frysen, så att den var riktigt kall.

Jag tillsatte en extra äggula till min standardmängd smet som resulterar till en glass som räcker till många. Utöver detta tillsatte jag faktiskt också ett gelatinblad. Gelatin är annars inte en ingrediens som förekommer i mina glassar. Inte för att jag har något principiellt emot gelatin; tvärtom. Läs gärna Lisa Förare Winblads utmärkta blogginlägg om gelatinMatmolekyler (på Taffel, så klart) om just gelatin, om ni av någon anledning är styvmoderligt inställda till denna produkt.

Vanligtvis brukar rikligt med äggulor vara tillräckligt för att försäkra mig om att mina glassar ska bli krämiga. När jag nu experimenterade med alkohol, ville jag försäkra mig om en glass som inte skulle smälta alltför snabbt. Mängden gelatin valde jag utifrån mina tidigare erfarenheter av att göra gelé av vätskor. Min mardröm vore om glassen bokstavligt talat skulle kollapsa i skålarna vid middagen Så blev det nu inte. I stället blev glassen makalöst god, och med en fullkomligt ljuvlig konsistens.

Om det nu är någon som absolut inte vill befatta sig med gelatin, så dra i två extra äggulor i smeten. Det kan knappast bli fel. Ta det då bara extra försiktigt när ni sjuder glassmeten.

Nyårsaftons punschglass
5 dl vispgrädde
3 dl gammaldags mjölk
1,5 dl råsocker
8 äggulor
1 gelatinblad, generöst blötlagt
1,25 dl Cederlunds Caloric punsch (nr 592)

Hetta upp grädde och mjölk. Vispa råsocker och äggulor mycket fluffigt. Tillsätt detta till gräddmjölken. Sjud glassmeten på medelvärme, vispa den hela tiden, så att den inte fastnar i botten. Smeten ska inte börja koka. När smeten börjar tjockna och temperaturen höjs, tag den av plattan, och vispa noga i den blötlagda gelatinbladet. Smeten ska sedan kallna, och därefter svälla i kylskåp över dagen eller över natten.

Tillsätt iskall punsch, och blanda väl, precis innan glassmeten ska köras i glassmaskinen. Ställ in en lämplig skål eller burk i frysen medan glassmaskinen arbetar. Stjälp ned glassen i denna behållare så snart den är klar i maskinen. Frys glasen i några timmar innan den ska ätas.
Under en annan tid på året är jag övertygad om att denna glass skulle smaka utmärkt bra tillsammans med jordgubbar.

Kaffesirap
1,5 dl råsocker
0,5 dl vatten
1,5 dl mycket starkt kaffe

Koka upp råsocker och vatten, Tillsätt kaffet. Koka på hög temperatur, under omrörning, Blandningen ska reduceras, och bli trögflytande, med stora, sega bubblor. Passa bara noga så att den inte bränns vid. Låt svalna, och förvara i kylskåpet.
Laga inte denna sirap för långt i förväg. Efter två dagar började den sockra sig, vilket i och för sig inte påverkade smaken, men väl utseendet.

De tjusiga chokladfyrverkerierna gjorde min vän A genom att ringla smält choklad till snygga "nystan" på bakplåtspapper, varefter hon strödde på silverkulor. Mycket effektfullt, och passande, på nyårsafton.

Till denna glass passade det, otippat nog, oerhört bra att dricka
Vinsanto Serelle Ruffino (nr 8119)

måndag 3 januari 2011

Nyårsaftons improviserade brioche

Jag är långtifrån alltid ute i god tid, när det kommer till matlagning och bakning. Kvällen före nyårsafton var jag till exempel alldeles för bekväm för att göra rum för två degar i kylskåpet. Nyårsaftons frukostbaguetter hade högst prioritet. Jag fick helt enkelt tänka om gällande mina planer på att låta mitt livs första brioche kalljäsa över natten.

Jag vill definitivt pröva att baka brioche på mer traditionellt vis. Bakningsgurun Jan Hedh skriver till exempel i sin bok "Bröd" att "En förstklassig brioche kännetecknas av ett luftigt inre som åstadkoms genom lång jästid. Det går aldrig att fuska fram en kortare vilotid." Jag har inget att invända mot detta, annat än att vi som inte är proffsbagare kanske får ha en annan ambitionsnivå, om vissa saker över huvud taget ska bli av.

Självklart begriper jag att det blir en helt annan brioche än den jag bakade, om degen får jäsa "i kylen över natten, i minst 12 timmar och max 24 timmar". Det blir emellertid en klart godkänd variant av mitt recept, i synnerhet när syftet med brödet i fråga var att det skulle smörstekas och tjäna som madrass åt en generöst tilltagen mängd löjrom.

Att steka briochen var i sig en upplevelse. Degen innehåller ingen degvätska, utan består enbart av jäst, ägg, smör och mjöl. Brödskivorna betedde sig således närmast som om de var självstekande. Riktigt läckert att skåda. Och gott. Grymt gott.

En snabb(are) brioche
Receptet är en egen tolkning av de åtminstone åtta olika recept jag skummade igenom på min jakt efter något som skulle gå att få klart på tre timmar.

3 ägg
25 g jäst
175 gr vetemjöl (cirka 4,5 dl)
2 tsk råsocker
1 tsk havssalt
200 g kallt smör, skuret i tärningar

smör till formen
1 ägg till pensling

Vispa ihop ägg och jäst. Blanda mjöl, socker och salt i en skål. Tillsätt smörtärningarna, och blanda till en smulig deg. Blanda sedan ned ägg- och jästvispet, och rör snabbt ihop till en deg. Degen blir ganska lös.

Smörj en brödform generöst, och stjälp sedan ned degen i formen. Låt briochen jäsa övertäckt i två timmar. Glöm inte att i god tid sätta på ugnen. Grädda längst ned i ugnen, på 200 grader, i cirka 30 minuter. Brödet kan behöva täckas med folie under slutet av gräddningen, så att det inte får för mörk skorpa.
Stjälp upp brödet ur formen, och låt svalna på ett galler.

Nyår 2010:
en tolvrättersmeny

Hur ska vi kunna toppa detta nyårsfirande? Frågan är om det ens är möjligt? För tredje året i rad firade vi nyår tillsammans med goda vännerna A och M. Vi hade visserligen planerat vad vi skulle äta och dricka, och förberett ganska mycket, men det var trots allt en meny som innehöll flera tidigare oprövade recept. Vi var kanske lite våghalsiga, men det lönade sig, för allt blev faktiskt precis så bra som vi hoppats.

Jag väljer att kalla härligheten för en tolvrättersmeny; kanske är det inte korrekt att räkna granitéer och chokladpraliner som rätter, men de var trots alt viktiga punkter i menyn. Kanske skulle jag i stället kalla det för en tolvpunkters-meny?

Precis som tidigare år kommer jag fylla på med mina recept (det vill säga recepten på det jag lagade respektive bakade)under den kommande verkan, både med egen bloggpost för varje recept, och med länk från detta nyårsinlägg. För de rätter där jag inte stod för tillagningen, kommer jag inte blogga receptet. Jag fyller också på mer precist drycker, samt länkar till dessa på systembolaget.

Jag kan konstatera hur oerhört mycket roligare det är att fotografera med det nya objektivet jag fick i julklapp. I kombination med ett enkelt bildbehandlingsprogram, genererar det bilder som faktiskt nästan lyckas göra de goda rätterna rättvisa. Men bara nästan.

Någon frågade mig vid ett tillfälle, men matt stämma, hur vi orkar hålla på med sådana här menyer. Svaret är egentligen ganska enkelt. Om man, som vi, råkar vara fyra mycket matlagningsintrerserade människor, är planeringen och tillagningen av menyn nästan lika njutningsfullt som själva ätandet. Det är helt enkelt väldigt kul att ha tid och möjlighet att slå sig lös, och satsa på lite mer avancerade projekt (med våra mått mätt; vi är trots allt inte kockar, eller utbildade inom matlagning). Trerätters, det kan vi laga vilken lördag eller söndag som helst. Det är bara nyårsafton en gång om året.

Alla uppläggningar är gjorda av vår duktiga vän A. Jag har inte lagt mig i dem det minsta; dels för att hon är så road av uppläggningar, dels för att hon gör det så bra att all inblandning kändes ganska överflödig.

Nyår 2010 i bilder

Friterade getost
champagne

Löjrom med smetana och rödlök, serverad på
smörstekt brioche
champagne

Skagen på hummer
champagne

Gratinerade havskräftor
champagne

Granité på mandarinjuice, citron och vodka

Anklevermousse på en skiva smörstekt surdegsbaguette, med reduktion på tranbärsvinäger, samt granatäpplekärnor
champagne

Cognacsgravad oxfilé med äppelkompott och ärtskott
champagne eller öl

Granité på äppeljuice och äppelbacardi

Coeur de filet, potatiskaka med Falbygdens 1878 extralagrad prästost, madeirasås, sparrisbroccoli
rödvin

Blå Kornblomst, Morbier och Brie de Meaux; min fikonkompott smaksatt med kanel och cognacsglögg
Smith Woodhouse 10 Year Tawny (nr 8055)

Punchglass med kaffesirap och chokladfyrverkeri
Vinsanto Serelle Ruffino (nr 8119)

Kaffe, praliner
Grönstedts XO Christmas Cognac

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...