En halv rapsgris, och några ord om kött

I onsdags eftermiddag besökte jag för första gången ett slakteri, närmare bestämt Scans slakteri i Linköping. Jag och de övriga officiella bloggarna för Årets Kock, Karoline Nordefors, Madeleine Landley och Lisa Lönner Pullkinen reste ned till ovan nämnda ort, där vi till att börja med fick information och en rundtur. Detta var en upplevelse jag sett fram emot ända sedan jag i början av december, då jag fick veta att vi skulle få möjlighet att både besöka slakteriet och att få stycka rapsgris.

Inför besöket funderade jag en hel kring hur jag skulle komma att reagera, då jag inte har några tidigare liknande erfarenheter. Jag är inte särskilt blödig, har inte svårt för kött eller blod och har alltid varit väldigt intresserad av och nyfiken på hur kroppar fungerar; såväl mänskliga kroppar som djurkroppar. Att få ta del av hela kedjan, från bedövning och avlivning till finstyckning och paketering, det var ärligt talat fullständigt fascinerande.

Den som äter kött kan inte, eller ska inte, fjärma sig från varifrån köttet kommer. Vi gör det aktiva valet att äta andra varelser som levt och som tagits av daga för att vi vill ha deras kött. Att besöka ett slakteri borde egentligen vara en självklarhet för alla som får möjlighet.

Jag är inte macho-typen av karnivor som går igång på slakt, det vill jag tydligt markera, men jag kunde ha stått ganska mycket längre än vi ändå gjorde och studerat processen. Det hårda arbete som utförs av personalen, och hur djurkropparna tas omhand. Jag kände en oerhört stor respekt, både för djuren och för de människor som arbetar med dessa uppgifter.

Att studera professionella styckare, ja, det var i sig en upplevelse. När det väl var dags för oss att ta oss an våra respektive halva grisar, då undrade jag i sanningens namn hur väl jag skulle kunna prestera. Med god hjälp av de trevliga och kunniga Scan-medarbetare som handledde oss genom processen lärde jag mig handgrepp som jag kommer ha god nytta av framöver.

Nu har vi frysen full av fint griskött, och då delade vi ändå med oss till mat- och grisglada goda vänner. Jag kan inte annat än tacka Scan för denna möjlighet att få förkovra mig och öka mina kunskaper. Om ni någon gång har möjlighet att besöka ett slakteri, så uppmanar jag er att ta chansen. Det är allmänbildande och upplysande utifrån många aspekter.

Man kan tycka vad man vill om den svenska köttindustrin, men vi har kommit oerhört långt i vårt land om man jämför med de flesta andra europeiska länder. Trots uppstramade EU-regler vet vi att djur i andra länder hanteras sämre än svenska djur, från födsel till slakt; att de ofta medicineras i förebyggande syfte, med antibiotikaresistens som ett hot eller ett redan existerande faktum. Vi vet att dessa djur lever ett avsevärt mycket sämre liv än svenska djur, och ändå väljer alltför många att enbart låta plånboken styra när de handlar.

Kött ska faktiskt inte vara billigt. Kött är högst upp i näringskedjan, och ska kosta därefter. Det ska köpas med urskiljning, tillagas med omsorg och ätas med inte mindre än en viss vördnad för det faktum att vi äter något som kommer från en anan levande varelse.

Jag brukar kalla det för filé-syndromet (förlåt mig nu, alla vänner och bekanta som jag redan tjatat sönder med mina tirader). Många människor verkar inte vilja acceptera att med kött, det vill säga muskler, kommer per automatik även senor, hinnor, ben, fet, brosk och ibland svål. Man behöver inte tycka att detta är tilltalande, men man kan inte köpa fettfria, släta filéer i något sorts försök att låtsas som att muskeln i fråga inte suttit på ett djur som levt och som dödats i slakt för att hamna i din gryta och på din tallrik.

Jag rekommenderar er att läsa denna artikel på Svenska Dagbladet Brännpunkt/Opinion för mer välformulerade och faktaspäckade tankar i samma, eller angränsade, ämne.

Rapsgrisen i sig har ett fantastiskt saftigt och fint kött. Vi har med största nöje njutit av de produkter vi tidigare fått möjlighet att smaka, och jag måste i synnerhet framhålla kassler av rapsgris, som smakar så som kassler smakade innan den började sprutas så full av saltlake att den fullkomligt simmar runt i sin egen vätska om man ger sig på att försöka bräcka eller steka den. Kassler på rapsgris är köttig, smakrik och allt annat än vattnig. Lägg detta på minnet.

Ketchupeffektens efterskalv

Jag hade helt ärligt inte kunnat föreställa mig att blogginlägget jag skrev igår kväll skulle få ett fullt så omfattande genomslag. Detta speglar i sig inte bara aktiviteten i matbloggosfären, utan också hur förödande det är att inte hålla sig inom ramarna för god bloggton.

Det finns gränser för vad som är ett adekvat beteende om man utnyttjar sociala medier som en kommunikationskanal.

Nu har Matilda gjort en pudel. Det är i sig positivt, men det handlade aldrig enbart om mig. Det handlade lika mycket om en raljant och otrevlig ton mot mina läsare, och mot andra matbloggare. När detta levereras av en Pr/Marknadschef, då är det inte underligt att effekten inte låter vänta på sig.

Nu ska vi äta middag. I kväll blir det spagetti och hemkokt tomatsås. Om någon undrar, så kan jag svara: ja, såsen är faktiskt tillagad på Muttis krossade tomater. Tro det eller ej.

Hur tänkte du nu, Matilda?

Jag fick i eftermiddags en kommentar under ketchupinlägget från i söndags, som innehöll en länk. Jag följde länken, och det som stod att läsa i blogginlägget länken ledde till, förvånade mig mycket.

Matbloggosfären kännetecknas i hög grad av en god stämning, och en tillåtande atmosfär. Vad som stod i inlägget i fråga var så långt god stämning och tillåtande atmosfär man kan komma. Så här skriver Matilda Mondolfi, på bloggen Matildas Matparadis.se:

"Lite tragikomiskt och löjligt när en matbloggare: "smakens.nu" och andra matbloggare tillsammans diskuterar den enes recept på makens ketchup och påstår att Heinz är det enda rätta(förutom mannens hemlagade ketchup?! med bl.a smör?! i) och att Mutti -Ketchup, inte smakar något. Antingen har de fel på smaklökarna eller så är de konservativa ut i fingerspetsarna och kör racet inbördes beundran, så jag tar det igen:

Ingen och då menar jag ingen, på den svenska marknaden, vad gäller ketchup innehåller hela 2,2 kg solmogna tomater, helt GMO-fri, utan tillsatser dessutom innehåller Mutti tomatketchup hela 68% tomat jämfört med Heinz 55 %, ; ja , ni kan läsa resten själva. Att påstå att Mutti Tomatketchup inte smakar något och kommer vara ute från hyllorna snart i butikerna är att , få se sig själv bita sig i tungan. De som vill äta en schysst och GMO-fri ketchup med garanterat 100% italienska, solmogna tomater kommer alltid välja Mutti framför Heinz, oavsett vad Smaskens.nu och hennes matbloggs-polare tycker."

Vem är då Matilda Mondolfi, som tyckte så illa om mitt ketchupinlägg, att hon kände sig nödgad att formulera sig på detta sätt? Jo, hon är, som ni kan se nedan, PR/Marknadschef på Matric Italgross, som har generalagentur för Mutti i Sverige.

Anser inte PR/Marknadschefen att man får lov att ha åsikter om deras produkter? Har inte mina läsare rätt att i kommentarsfältet på min blogg yppa sina spekulationer kring produkters eventuella livslängd i butikernas sortiment?

När jag insåg vem som låg bakom blogginlägget, blev jag mycket besviken. Jag har i alla år framhållit Muttis utmärkta produkter i god dager, skrivit uppskattande om dem, och omnämnt dem i otaliga recept. Jag har skrivit om dem så ofta och så odelat positivt att jag inte hade varit förvånad om någon har trott att jag var sponsrad.

Nu råkar det alltså vara en av Muttis produkter, som inte faller mig i smaken. Då kallas mitt blogginlägg, där jag ger uttryck för min personliga smak för "lite tragikomiskt och löjligt".

Det enda som är tragikomiskt och löjligt, det är möjligtvis hur en PR/Marknadschef, en representant för Matric Italgross, gör en fundamental vurpa i sin användning av sociala medier som marknadsföringskanal.

Man upphör aldrig att förvånas.

Jag fick svar från kokbok24.se

Senare under gårdagen fick jag detta mail till svar på det irriterade mail jag skickat:

"Hej Annika.

Jag ber om ursäkt för detta.

Det ska ha gått ut ett epost till samtliga men jag tar genast bort det!

Mvh Rickard"

Exakt bvad han syftar på vet jag inte. I mitt mail skrev jag ungefär samma saker som i detta blogginlägg. Under gårdagen stängdes bloggen i fråga ned och den är i skrivande stund fortfarande inte uppe. Orsaken till detta känner jag inte till. Kanske har bloggägaren insett att saker och ting inte riktigt fungerar så som han trodde?

Jag är inte smickrad - jag är arg

Jag blev för en stund sedan uppmärksammad (tack, uppmärksamma Pipopp!)på att mina, och många andras matbloggares blogginlägg publiceras i sin helhet, inklusive bilder, på kokbok24.
Jag har självmant registrerat mig på ett antal sidor som återger vad som publiceras i matbloggosfären. Denna sida hade jag emellertid aldrig tidigare hört talas om, och jag ställer mig minst sagt mycket skeptisk till det sätt på vilket de publicerar andras texter och bilder.

Det bjöd mig faktiskt emot att länka till dem. Jag vill egentligen inte driva trafik dit, men jag vill ha er syn på saken. Se själva där inne. I anslutning till själva inlägget, med bild, text och recept, syns ingenting som på minsta länkar tillbaka till bloggen receptet kommer ifråpn. I en kolumn till vänster syns med mycket liten text recepten i den ordning de publicerats, och där kan man se med ännu mindre text se varifrån receptet härör.

I höger kolumn, där man som läsare får veta vad för sorts sida detta är, står detta klämkäcka budskap att läsa:

"Välkommen
Den här bloggen länkar till några av Sveriges mest kända hemsidor när det gäller Recept, Matlagning och bakverk.
Detta är inte länkkatalog eller liknande utan en BLOGG som vill samla alla Recept och information om Matlagning och bakverk på ett och samma ställe.
Om era blogginlägg finns med på den här bloggen kan jag GRATULERA, då detta är en väldigt bra inlänk (backlink) till er hemsida och som kommer att hjälpa er att klättra högra i Googles organiska träff lista.
Har ni ändå något emot att de publiceras här är ni välkomna att kontakta oss på info@personalkontakten.se

säljes
Den här domänen är till salu för rätt pris. intresserad? kontakta info@personalkontakten.se"

Ser man på. Så kan man tydligen också bete sig?

Jag tycker inte jag är överkänslig. Må så vara att SMASKENS underrubrik lyder Ett bra recept är till för att spridas, men jag tror vi alla är överens om att det tillhör god ton att tydligt ange varifrån man lånar ett recept, och att aldrig, aldrig låna en bild utan att fråga först.
Det är egentligen ganska basalt, eller hur?

Jag har mailat till bloggen i fråga för att höra hur de egentligen resonerar. Jag är nämligen inte smickrad, inte det minsta.

Jag vet att man kan få mer trafik genom att göra reklam för diverse produkter, anordna tävlingar och andra jippon. Det är allmänt kännt att sådant driver trafik. Självklart vill jag ha trafik till min blogg, men argumentationen i citatet ovan haltar ordentligt.

Jag rekommenderar alla ni andra matbloggare som eventuellt läser här, och inte minst ni läsare som kanske känner igen inlägg från matbloggar ni själva följer, att ta kontakt med bloggägarna och fråga om de tycker att detta är ok.

Hagström vs Hofberg

Visserligen brukar jag säga att inget är nytt under solen, men det finns ju ändå gränser för hur mycket man kan låta sig inspireras av andra. Norsteds förlag stoppar nu Caroline Hofbergs kokbok. Jag trodde knappt det var sant när jag läste om detta, vilket ju framstår som ett solklart fall av plagiat. Formuleringarna är identiska.
I kommentarsfältet inne på DN var det någon som slängde fram teorin att både Hagström och Hofberg plagierat samma urkund, det vill säga att det skulle röra sig om en översättning från ytterligare en kokbok. Denna långsökta teori känns inte särskilt relevant, men jag kan inte låta bli att undra hur man som kokboksförfattare tänker om det verkligen är så att det rör sig om regelrätt plagiat. Tror man inte att någon skall upptäcka det hela?

Den brittiska marknadens påverkan på dansk grisuppfödning

Jag citerar Ekots hemsida:

"De stora brittiska matvarukedjorna har i flera år redan ställt hårdare krav på djuromsorgen för de danska grisarna och nu föds det upp särskilda grisar, så kallade UK-grisar, för den brittiska marknaden i Danmark."

Om de svenska livsmedelsjättarna tagit för givet att alla danska grisfarmar fugerar enligt svenska normer - då har vi ett problem. Att svenska konsumenter inte är tilräckligt engagerade i djurhållningens betydelse i köttproduktionen - då har vi ett ännu större problem.
Trots att det under de senaste åren väckts en diskussion om både tillsatser och kvaliteten på maten vi köper, så är nog många konsumenter lyckligt ovetande, eller i värsta fall fullkomligt ointresserade av djuromsorg.

"Djuromsorgen har inte varit någon stor fråga bland de svenska importörerna. Det säger Morten Pedersen på största köttexportören Danish Crown."

Där är vi tillbaka i diskussionen om vad kött får lov att kosta.

"Enligt Phil Brooke på organisationen Compassion in world farming är det viktigt matuvarukedjorna vet vad de köper och ställer högre krav än lagarna föreskriver."

Ja - det är det som förhoppningsvis kan bli resultatet av den här "skandalen". En ökad medvetenhet från livsmedelsbranchen om vad man väljer att köpa in.
Den onormalt billiga fläskfilén kommer nog även fortsättnigsvis att fungera som lockbete för alltför många konsumenter.

Det kom ett mail från DMA...

Kött är komplicerat, ur många perspektiv. Kanske lät jag lite hätsk i morgonens inlägg. Givetvis finns det utmärkta grisfarmar även i Danmark, och jag skulle aldrig komma på tanken att föreslå en generell bojkott mot danskt fläskkött.
Problemet är större än så. Kött kostar pengar. Många konsumenter förväntar sig att kött skall vara billigt, eller att det i varje fall inte skall kosta alltför mycket. Huruvida detta är rimligt, det är en fråga jag skulle önska kunde diskuteras på bred front.

Jag fick ett mail från DMA, som jag vill dela med mig av till er. Det låter betydligt trevligare än den bild som målas upp i dagens Eko-sändningar och i artikeln i tidskriften FILTER, vilka jag refererade till i det förra inlägget. Även livsmedelsbranchen har givetvis reagerat starkt på nyheten.
Det är så klart upp till var och en att söka information och bilda sig en uppfattning, och informationen i mailet är densamma som gått ut i många andra sammanhang under dagen.

Hej!

I ett reportage från Sveriges Radios Ekoredaktion visas brister hos vissa uppfödare av grisar i Danmark. Men de hemska bilder som reportaget visar ger ingen representativ bild av grisuppfödningen i Danmark. Vi skulle vilja klargöra ett par saker om våra regler som du säkert undrar över efter att ha sett reportaget och uppmana dig att höra av dig till oss om du har några frågor.

I det svenska reportaget framkommer saker hos enskilda uppfödare som inte är acceptabla och som inte stämmer med gällande regler. Bristerna ska inte förekomma i dansk svinuppfödning och måste omedelbart rättas till. Bristerna är inte representativa för dansk grishållning. Gällande regler om djurskydd måste följas och vi bedriver inom branschen ett ständigt utvecklingsarbete för att förbättra djurskyddet.

Danmark har en tydlig djurskyddslagstiftning som bygger på EU:s direktiv om djurskydd, men som på många områden går längre än dessa direktiv. I Danmark finns både en lagstadgad myndighetskontroll, en certifierad oberoende branschkontroll och Danish Crown har egna förhållningsregler som samtliga grisuppfödarna måste följa.

Kontrollen av slakterier och grisuppfödare sker enligt ett strikt reglemente där alla besättningar kontrolleras av myndigheter. Att det ändå upptäckts brister visar att det finns skäl att se över kontrollsystemet. Vi kommer inom branschen att ta initiativ för att se över kontrollrutinerna.

Danmark är ett stort uppfödnings- och exportland för grisar och griskött. Vi föder upp 25 miljoner grisar om året. Den danska framgången med grisuppfödning har skett tack vare en god djurhållning. Vi är därför angelägna om att fortsätta att utveckla en god djurhållning för att värna om vårt goda rykte runt om i världen.

Följande regler gäller för dansk grisproduktion:

· Djurskyddslagen fastställer att grisarna ska få en skonsam drivning från stall till transport och till slakt
· Lagen säger vidare att rum och ytor ska inredas på ett sådant sätt att djurets behov tillgodoses. Varje grisstall ska vara inredda så att varje djur kan lägga sig, resa sig och vila utan problem. Suggor hålls en kort tid fixerade i samband med att de får kultingar. Syftet är att hindra att suggan skadar kultingarna. Krav på lösgående suggor i alla nya stall ska vara infört senast 1 januari 2013. Idag är mer än 75 % av suggorna lösgående.
· Grisar ska permanent ges tillgång till halm och strö för att uppfylla deras behov av sysselsättning.
· Kupering av svansar är enbart tillåtet inom en kort period då kultingarna är mycket unga och om det finns risk att de annars kan skada sig själva och andra allvarligt.

Mvh
Erik Bisgaard Madsen, vice direktör för Danish Meat Association

Det är mycket gris just nu

Bilden är lånad från FILTER.

I helgen läste jag en intressant och ganska skrämmande artikel av Christopher Friman i utmärkta tidskriften FILTER, som handlade om grisuppfödning. I artikeln jämförs en grisfarm i Danmark med en "vanlig" svensk grisbonde i Halland och en ekologisk uppfödare på Österlen. Läsningen var tankeväckande och inte så lite upplysande.
Morgonens stora nyhet på Ekot handlade även den om grisuppfödning, som nog många av er vet vid det här laget.
Det verkar vara en grundläggande skillnad i synsättet på djur? Antingen ser ma grisarna som en vara som skall produceras till billigast möjliga pris, eller så ser man dem som levande varelser som skall behandlas väl och ha drägliga förhållanden under den tid de vistas på grisfarmen. Eller är det svårare än så?

Smørrebrødevenemanget jag skrev om igår var sponsrat av Danish Meat Association. Deras representant vid tillfället betonade att danska grisupfödare tar ett stort ansvar både vad gäller miljötänkande och djurens villkor. Hur mycket sanning det ligger i det kan man så klart bara spekulera kring. I nuläget skulle jag nog förhålla mig aningen skeptisk till båda dessa faktorer.

Man kan bara hoppas att sådana här larm kan påverka konsumenter att hoppa över den där billiga, danska fläskfilén till förmån för något som producerats under trevligare omständigheter. Jag kan inte åta bli att lösryckt hänvisa till artikeln i FILTER, där författaren skriver att det inte ens fanns danskt griskött att köpa i den matvarubutik som låg närmast den danska grisfarm han besökte. Orsaken till detta var enkel - det tyska grisköttet var billigare än det danska, och enligt de personer han intervjuat i texten är priset det viktigaste för danska konsumenter.
Inte urspung, eller under vilka förhållanden köttet producerats.
Nog så tankeväckande i sig.

Carbonara - himmel och helvete

vatten
grädde
kött av gris 7,2%
bacon 6,5%
vegetabilisk olja
modifierad stärkelse
ost 2,7%
salt
lök
arom (med bl. a sojasås, vete, jästextrakt)
smakförstärkare (mononatriumglutamat, dinatriuminosinat)
emulgeringsmedel (E452, E472e, E339)
socker
stabiliseringsmedel (xantangummi, guargummi)
vitlök
surhetsreglerande medel (natriumkarbonat)
glukossirap
färgämne (betakaroten)

Är det här carbonara? Ja, Knorr tycker det.
Och även alla de som köper Knorrs färdiga carbonarasås. Det faktum att det dessutom existerar carbonara i pulversåsmix från Knorr är inget mindre än en skam.

Jag skräder inte orden när det handlar om de läbbiga helfabrikaten. Keldas färdiga sås Carbonara Crush - vem köper egentligen en så motbjudande produkt? Hur står sig denna färdiga sås i jämförelse med Knorrs?

bog 3 %
salt
druvsocker
jästextrakter
rökextrakt
ostpulver (cheddar 4 %, parmesan 2 %)
modifierad stärkelse
vitlök
emulgeringsmedel (E452, E339, E472e)
salt
arom
svartpeppar
gurkmeja

Inte fullt lika läskig som Knorr, men likafullt en ganska otrevlig produkt. Kan man tänka sig, på Keldas egen hemsida står det att läsa att detta är en ostsås gjord på mjölk och grädde. Intressant, med tanke på bristen på båda dessa produkter i innehållsförteckningen.*

Tänk att något så skenbart oskyldigt som pasta carbonara väcker så starka reaktioner? Inte bara hos mig, skall tilläggas. Jag har varit runt och läst på många matbloggar och receptsiter, och känslorna har svallat höga när olika smaker och synpunkter ställts mot varandra.

Bacon, pancetta eller rökt sidfläsk?
Grädde - en nödvändighet, eller en styggelse?
Hela ägg, eller bara gulor?
Somliga vill ha purjolök (!).
Andra vill ha gröna ärtor (!?) till.

Låt mig genast bedyra att jag faktiskt, helt ärligt, inte bryr mig ett dugg om hur någon annan väljer att tillaga sin carbonara. Så länge den tillagas från grunden, struntar jag blankt i vilka ingredienserna någon annan föredrar.
(Låt oss inte ens gå närmare in på lunchrestaurangernas varianter på carbonara. Vad sägs om överkokt pasta av dålig kvalitet med stabbig béchamelsås, i vilken det simmar runt lök och några ynkliga bitar bacon - eller, ve och fasa, skinka!)

Nu är det säkert så att många är så vana vid de färdiga såserna, att deras smaklökar föredrar dessa. Risken att de läser det här är inte särskilt stor, men om så är fallet, skulle jag vilja berätta följande: Nu tycker säkert någon att det jag skriver andas snobbism. Låt oss enas om att det man behöver göra, oavsett vilken sås man föredrar - det är att sätta på pastavatten.
Medan vattnet kokar upp, finhackad man gul lök och bacon. Somliga vill ha vitlök; det avstår vi från.
Därefter lägger man i sin pasta i vattnet, och börjar fräsa lök och bacon i en gjutjärnsstekpanna.
Under tiden pastan kokar och stekpannan fräser, vispar man ihop äggulor, riven vällagrad parmesanost samt en generös skvätt grädde. Att sedan slunga den nykokta pastan med baconfräset och äggblandningen, och strö på mer parmesan och nystött svartpeppar - det är inte direkt så att man behöver gå en matlagningskurs för att ro iland det hela - eller hur?
Om inte det här är snabbmat, då vet jag inte vad snabbmat är.

Min mans carbonara - en receptidé**
2 normalstora gula lökar, finhackade
2 paket bacon á 150 gram styck, finhackade
6 äggulor
2 dl finriven parmesanost
1 dl vispgrädde
flingsalt och nystött svartpeppar
500 gram papardelle (jo, det är jättegott till carbonara - tro oss)

mer parmesan och svartpeppar till serveringen

* Edit 090323: Det framgår på själva den fysiska Kelda-förpackningen att mjölk och grädde ingår, däremot inte hur många procent.
**Se i kommentarerna; min man hade några tillägg med avseende på själva tillagningen.

Vem skall laga maten?

Tack, men nej tack!

Aftonbladets Karin Ahlborg tycker att vi skall låta industrin laga maten. Varför då? Jo, därför att vi "varken har kokerskor eller hemmafruar längre".
Men snälla nån - inte kan vi väl bara kapitulera, för att vi lever i ett samhälle där de flesta förvärvsarbetar? Då får vi väl anpassa maten i så fall, och laga en pastasås i stället för att stå och trilla köttbullar en tisdagkväll.
Eller så kan man ju pröva på att planera. Präktigt - jag vet. Men medge att det ligger en hel del sanning i det?

Den där sortens resonemang gör mig mest illa till mods. Vi skall absolut ställa krav på industrin, och se till att få fram vettiga hel- och halvfabrikat.
I grund och botten anser jag ändå att en vuxen människa skall kunna klara av att laga ett mål mat en vardagskväll utan att få ett nervöst sammanbrott på kuppen.
Dessutom retar jag mig ofta på denna fixering vid att mat skall vara billigt. Priset är inte det viktigaste när jag handlar. Jo, jag är privilegierad i det avseendet, men jag tror samtidigt att det jämnar ut sig i längden. Av den enkla anledningen att vi aldrig köper hem hämtmat.
I stort sett aldrig äter ute (tyvärr).
Det tar tid att laga mat, helt enkelt därför att mat är en del av livet.
Livet tar tid.
De där 15 minuterna du sparar genom den där snabba färdiglagade maträtten - vad skall du använda dem till?