Fredagsmat: ugnsbakade fläskfärsfrikadeller i mustig tomatsås, toppade med mozzarella

En fredag härom veckan var huvudet tomt, kroppen trött och längtan stod till italiensk comfort food, av den hemsnickrade sort som förmodligen inte godkänns av någon bördig från landet i fråga men som aldrig misslyckas med att tillfredsställa såväl min kropp som min själ.

Efter denna något högtravande inledning, fortsätter jag i mer prosaisk stil med att helt enkelt konstatera att fredagskvällar sällan är rätt tillfälle för kulinariska excesser. Åtminstone inte vad mig anbelangar. Jag har nått det stadiet i livet då jag mätt i magen mest längtar tills jag hamnar i soffan, med den sista skvätten vin i glaset, varefter jag slutligen brukar somna; utmattad efter ännu en arbetsvecka.

Med detta sagt vill jag försäkra er att dessa frikadeller verkligen inte är besvärliga att åstadkomma. Arbetsinsatsen är i mitt tycke ytterst liten, med tanke på resultatet. Medan frikadellerna står i ugnen hinner man sätta sig en kort stund i soffan och smaka på vinet, inan det är dags att förbereda den polenta som i mitt tycke är det perfekta tillbehöret till denna rätt. Vill du inte ha polenta rekommenderar jag fettuccine, pappardelle eller varför inte mafaldine?.

Nej, jag hade inte amaretto i färsen, men väl i fredagsdrinken.

Ugnsbakade fläskfärsfrikadeller i tomatsås ned mozzarella
Frikadellerna blir oerhört saftiga och smakrika. Tomatsåsen får fin smak av rödvin, chili och sardellpasta. Jag vet att vissa av er läsare inte äter fläskkött, och för er rekommenderar jag i stället kycklingfärs.

Tomatsås
olivolja
2 schalottenlökar, finhackade
3 vitlöksklyftor, rivna
0,25 tsk chili flakes (eller efter smak)
1 dl rödvin
2 tsk sardellpasta
1 msk trippelkoncentrerad tomatpuré 2 burkar krossade tomater
1,5 tsk flingsalt
0,5 tsk rörsocker
nymald svartpeppar efter smak

1. Heta upp olivolja i en tjockbottnad kastrull eller emaljerad gjutjärnsgryta.
2. Tillsätt schalottenlök, vitlök, chili flakes och oregano, och fräs tills löken mjuknat, utan att ta färg.
3. Tillsätt sardellpasta och tomatpuré, och fräs på helt kort.
4. Häll över rödvinet, och låt den koka in.
5. Tillsält tomatkonserv, salt, socker och svartpeppar.
6. Låt såsen puttra i åtminstone 20 minuter. Den ska tjockna ordentligt och vara riktigt fat i konsistensen, eftersom den i ugnen kommer spädas av den vätska som läcker från frikadellerna och från mozzarellan.

Fläskfärsfrikadeller
2 skivor kantskuren formfranska, mixade
1 dl vispgrädde
1 ägg
1,5 tsk flingsalt
2 vitlöksklyftor, rivna
1 msk torkad oregano
500 gram fläskfärs
nymald svartpeppar efter smak

2 paket mozzarella

majsolja och smör till stekning

1. Sätt ugnen på 200 grader varmluft.
2. Blanda mixad formfranska, grädde, ägg och kryddor.
3. Arbeta därefter in fläskfärsen.
4. Forma till stora frikadeller, cirka 4,5 centimeter i diameter.
5. Hetta upp majsolja och smör i en stekpanna, och bryn frikadellerna hastigt runtom på medelhög värme, så att de får vacker färg.
6. Lägg frikadellerna i en mindre ugnsform smord med olivolja.
7. Häll över tomatsåsen, och täck därefter formen med ugnsfolie, och ställ in i mitten av ugnen.
8. Tillaga frikadellerna i ugn i 20 minuter.
9. Tag ut formen ur ugnen, ta av ugnsfolien.
10. Riv mozzarellan i munsbitar och fördela över frikadellerna.
11. Still därefter på nytt in formen i ugnen i cirka 5 minuter, eller till mozzarellan smält. 12. Låt frikadellerna svalna en stund medan du lagar till polenta eller kokar pasta. 13.Servera med parmesan och mer svartpeppar, för den som så önskar.

Gyoza på fläskfärs med salladslök, ingefära och sesamolja (och en massa mer)

Väldigt gott, inte särskilt svårt, men kanske ändå lite pilligt för den ovane. Så kan jag sammanfatta tillverkning av gyoza. Väl värt besväret, och populärt hos hela familjen - med andra ord något jag gärna lagar igen.
' Nu har vi sjudit dumplings och friterat wontons förr, men detta kändes av någon märklig anledning väldigt mycket enklare. Kanske för att jag har mer rutin, och inte längre känner mig lika handfallen och icke-autentisk när det kommer till det vi lite slarvigt benämner som astatisk mat.

Gör dig besväret. Tag tid på dig, och låt dig inte stressas. Det är värt ansträngningen, det lovar jag.

Gyoza på fläskfärs med salladslök, ingefära och sesamolja
(4 generösa eller 6 mindre portioner)

färdiga gyozaark från asiatisk butik (40 stycken)

500 gram fläskfärs
0,5 tsk salt
5 dl mycket finhackad salladskål (enbart det gröna)
2 vitlöksklyftor, finrivna
2 stjälkar salladslök, finhackade
1 tsk sesamolja
0,5 tsk chili flakes
0,5 tsk rörsocker
2 tsk röd misopasta

sesamolja + neutral olja till stekning (till exempel kallpressad rapsolja)

Dipsås
0,5 dl japansk soja
0,5 dl risvinäger
några droppar sesamolja

1. Blanda alla ingredienser tillsammans med fläskfärsen i en bunke till en jämn smet.
2. Slunga ned smeten i bunken några gånger, för att pressa ut luft.
3. Tag fyra gyosaark åt gången, och lägg små bullar av färsen (cirka 3 cm i diameter) på varje ark. (Håll under tiden resterande mängd gyozaark fuktiga genom att täcka dem med en lätt fuktad handduk, eller dubbelvikt fuktat hushållspapper.)

4. Blöt kanterna på arken med fingrar som doppats i vatten.
5. Vik ihop varje ark, och nyp sedan ihop till små pirogliknande knyten.

6. Hetta upp olja att steka i, och några droppar sesamolja, i en teflonpanna.
7. Lägg ned hälften av knytena i pannan och stek dem så att de får en brynt, gyllenbrun sida.
8. Häll över 0,5 dl vatten, lägg genast på lock, och låt gyoza ångkoka i någon minut tills de mjuknat men fortfarande har kvar sin form.
9. Lägg över på ett fat, torka ur pannan, och upprepa proceduren med resterande mängd gyoza.
10. Servera med dipsåsen.

Sent om sider - en ny (fläskfärsbaserad) familjeklassiker

Detta är inte den första period då jag legat lågt på bloggfronten, och inte heller den sista. Jag tänker inte urskulda mig, men jag är medveten om att det inte är lika roligt att följa en oregelbundet och glest uppdaterad blogg som det är att följa en mer aktiv.

Nu finns det hopp om livet - ljusare dagar, ny inspiration och lust att laga något annat än den tunga vintermaten. Jag är (säkerligen i likhet med de flesta av er) mäkta besviken på våren, så som den hittills tett sig. I mitt fall tror jag det handlar om bristande verklighetsuppfattning. Jag tror nog, innerst inne, att jag bor i ett land där gräsmattorna ska lysa gröna och vårblommorna frodas i början av april. Vilket skämt. Efter att ha tilöbringat påskhelgen i ett snö- och isfritt Göteborg, var det med dystra känslor jag återsåg Stockholms snöhögar och isklädda gångvägar. Det är så långt kvar till det jag kallar vår.

Vad ska vi roa oss med under tiden? Själv tänker jag dela med mig av en ny familjeklassiker. Den tillagades för över en vecka sedan, och lovade på Facebook att dela med mig av receptet. Sent om sider kommer det, en fånigt enkel men rasande god pastasås på fläskfärs, kryddad med bland annat vitt vin, sött, rökt paprikapulver och chili. Frågan är ändå om inte det var den generöst tilltagna mängden nymald svartpeppar ao verkligen lyfte rätten?

Min glädje över den goda måltiden var särskilt stark då den just vid det aktuella tillfället tillagades enbart av vad kyl,frys och skafferi hade att erbjuda. Det är alltid lika barnsligt tillfredställande.

Pastasås på fläskfärs med vitt vin, rökt paprika och chili
500 gram fläskfärs (20% fett, annars får det vara)
olivolja
2 schalottenlökar, finhackade
3 vitlöksklytor, rivna
1 tsk sött, rökt paprikapulver
0,5-1 tsk chiliflakes (efter smak
1 dl vitt vin
1 burk konserverade körsbärstomater
4 msk trippelkoncentrerad tomatpuré
1 dl vatten
mycket generöst med nymald svartpeppar
salt
0,5 tsk rörsocker
0,5 fl bladpersilja, finhackad

1. Hetta upp olovolja i en emaljerad gjutjärnsgryta. Fräs försiktigt schalottenlök och vitlök, utan att de tar färg.
3. Tillsätt fläskfärsen, och fördela den i grytan med en trägaffel medan den bryns.
4. Tillsätt paprikapulver och chiliflakes, och fräs någon minut
5. Häll över vinet, och låt det koka in nästan helt.
Tillsätt tomatkonserv, tomatpuré och vatten. 6. Salta, strö över sockret och krydda med svartpeppar - mycket generöst.
7. Låt såsen puttra under lock, på låg värme, i cirka 15 minuter.
8. Tag av locket, och låt såsen koka ihop på låg i ytterligare cirka 15 minuter. Blanda ned bladpersiljan mot slutet av tillagningen.
9. Smaka av med salt och förmodligen mer svartpeppar.

Friterade wontons med sötsur sås

Förra lördagen lagade vi inte bara sichuan dumplings, utan även friterade wontons, fyllda med fläskfärs och räkor. Jag köpte för andra gången i mitt liv jätteräkor, de MSC-märkta som finns på Hemköp.

Vi blev lika nöjda med resultatet av detta recept som vi blev med våra sichuan dumplings. Dessa friterade wontons var helt enkelt ljuvliga. Sen sötsura dipsåsen var helt enkelt urgod.

Det gällde dock att arbeta snabbt, när det väl var dags att fördela fyllningen på wonton-plattorna och nypa ihop dem. Jag var lite fundersam kring hur de skulle bete sig när de friterades, men min oro visade sig helt obefogad.

Det är längesedan jag kände mig så barnsligt nöjd med något jag åstadkommit i köket. Att pröva något nytt, något som inte liknade något jag tidigare lagat - det borde jag helt enkelt göra oftare.

Att våra barn dessutom gillade måltiden gjorde inte upplevelsen mindre trevlig. Lite pilligt, lite tidsödande, men definitivt värt besväret.

Behöver jag säga att jag varmt rekommenderar denna kokbok? Tack än en gång för tipset, Sara.

Friterade wontons med sötsur sås
Sötsur sås
1,5 dl vaten
2 msk rörsocker strö
3 msk risvinäger
3 msk tomatpuré
salt
0,5 tsk vitpeppar
1 tsk Maizena, blandad med 2 tsk vatten

1. Blanda alla ingredienser utom Maizena i en kastrull. 2. Koka upp, blanda i Maizenan och låt småputtra i en minut.
3. Ställ åtsidan, låt svalna och förvara i kylskåp.

Fyllning
200 gr skalade, råa räkor (1 påse kungsräkor från Hemköp)
100 gram 20% fet fläskfärs
1,5 tsk flingsalt
salt
svartpeppar
3 msk finhackad vårlök
2 tsk torr sherry eller risvin
0,5 tsk rörsocker strö
1,5 tsk sesamolja
1 äggvita, lättvispad

250 gr wonton-plattor
8 dl neutral olja till fritering

1. Finhacka räkorna, lägg dem i en skål och blanda dem väl med fläskfärsen. Tillsätt salt och dra några drag med svartpepparkvarnen.
2. Tillsätt övriga ingredienser.
3. Fördela rågade matskedar av fyllningen på wonton-plattor.
4. Lägg en plata med fyllning på i handflatan, fukta kanterna på plattan med vatten, och nyp sedan med blöta fingrar ihop plattan till ett knyte.
5. Hetta upp olja i en kastrull. Fritera fem-sex wontons åt gången. LÅt dem rina av på hushållspapper.
6. Servera med den sötsura såsen.

Sichuan dumplings med kryddstark sås - inspiration från Ken Hom

De bästa dumplings jag någonsin ätit åt jag på restaurang Yauatcha i London. Jag erkänner utan omsvep att den måltid jag och min man avnjöt där är den första och hittills enda i mitt liv som fått mig att faktiskt gråta. Det var så obeskrivligt gott att ögonen tårades.

När vi i lördags lagade dumplings och friterade wonton grät jag inte, men jag kunde däremot konstatera att dessa hemlagade läckerheter klådde allt i denna väg som jag hittills jag ätit i Sverige: det blev helt enkelt sällsynt lyckat.

Det enda med dessa dumplings som är svårt, det är att wonton-plattorna torkar ganska snabbt. Man måste hålla ett högt tempo när man fyller och formar dumplings. Bortsett från detta är det egentligen inte några större konstigheter. Det krävdes ett kompletterande besök til en asiatisk butik, men det var också allt.

Kokboken som receptet kommer från är Complete Chinese Cookbook av Ken Hom, som jag gav min man i julklapp. Att jag upptäckte boken i fråga har jag en annan bloggare att tacka för, närmare bestämt fantastiska Sara, som inte är en renodlad matbloggare, men som oerhört förtjänstfullt bloggar om bland annat mat.

Boken är oerhört inspirerande, och jag måste konstatera att de två första recepten vi prövat var så lyckade att mina förväntningar på resterande recept är minst sagt höga. Givetvis måste jag därför dela med mig av vår tolkning av receptet i fråga.

Sichuan dumplings med kryddstark sås
Kryddstark sås
1 tsk jordnötsolja
2 tsk chiliolja
1 tsk vitlök, finhackad
2 msk finhackad vårlök
2 tsk rostade och mortlade sechuanpepparkorn
3 msk sesampasta
2 msk mörk soja
1 msk socker
2 tsk chilibönpuré
8 dl kycklingbuljong

1. Hetta upp jordnötsolja och chiliolja i en traktörpanna. Tillsätt vitlök och vårlök och fräs hastigt i knappt en halv minut under omrörning.
2. Häll över övriga ingredienser och låt koka ihop under fem minuter.
3. Häll såsen i en skål och låt svalna. Förvara i kylskåp.

Fyllning
25 gram torkade kinesiska svarta champinjoner
400 gram fet fläskfärs (20%)
4 msk finhackad vårlök
1 äggvita
1 matsked Maizena
2 tsk sesamolja
salt och svartpeppar

225 gram wonton-plattor

1. Lägg ungefär en struken matsked fyllning på varje wonton-platta. Fukta kanterna, och nyp sedan ihop plattan med fuktiga fingrar till ett litet knyte.
2. Koka upp vatten i en rymlig kastrull. Pochera en näve dumplings i taget i cirka 3 minuter, tills de flyter upp till ytan. Rör om försiktigt medan de tillagas, så att de inte fastnar i botten av kastrullen.

Best of Smaskens: tomatsås med fusk-salsiccia

Jag blir alltid väldigt stressad när jag får en bloggsvacka. Det har ni säkert förstått, ni som hängt här ett par år. Det är fullt naturligt att inte konstant prestera en strid ström av fullmatade blogginlägg; det är jag väl medveten om, och blir med viss regelbundenhet påmind om av vänner och bekanta (och läsare) som vill hjälpa mig att känna mig mindre stressad. Smaskens är inte mitt jobb, jag har plikter och åtagandet och inte minst en familj och fyra barn som måste komma i första rummet.

De senaste veckorna har vi mestadels ätit gamla klassiker. Jag har dessutom har oerhört mycket omkring mig, och inspirationen har lyst med sin frånvaro. Träffar med vänner har frusit inne på grund av att alla har så mycket att stå i. En sedan länge planerad middagsbjudning i lördags gick om intet, då gästerna blev sjuka. Kort sagt - förutsättningarna för inspirerande experiment i köket har inte varit de bästa.

Vad gör jag då? Jo, jag återbloggar en riktig klassiker. Låt oss kalla temat för "Best of Smaskens". Även fast detta är en favorit i repris, finns det garanterat de av er läsare som aldrig tidigare stött på på den. Rätten är billig, snabb och enkel; ja, utan falsk ödmjukhet vill jag hävda att den är något av det godaste jag skapat i köket.

Till råga på allt är den en strålande rätt för alla de som av outgrundkig anledning aldrig riktigt fallit för fläskfärs. I butik saluförs två sorters fläskfärs - en med 10% fett, och en med 20% fett. Jag väljer tveklöst den fetare varianten. Hade ni trott något annat?

Det är sardeller, vitt vin, fänkål, schalottenlök och vitlök som ger tomatsåsen dess goda smak. Grädden rundar av; som en fet smekning. Valet av tomatkonserv är emellertid inte helt oviktigt. Just i detta fall vill jag slå ett slag för märket Delizie, som jag allt oftare köper, när jag får tag på dem.

När jag ändå är inne och skamlöst rekommenderar produkter, vill jag också passa på att nämna att Casa Di Lucas fettucini är väldigt fina. Just idag blev det fettucini till fusk-salsicciasåsen, men spagetti, eller ännu hellre linguine, passar givetvis utmärkt bra till - de också.

Tomatsås med fusk-salsiccia
Hoppa inte över sardellfiléerna - såsen blir än mer smakrik om man tillsätter dem. Tveka inte heller vad gäller grädden; det är den som höjer såsen från rasande god till fantastist.

3 vitlöksklyftor, finrivna
2 sardellfiléer
olivolja
1 dl vitt vin
500 gram fläskfärs
1 burk Delizie krossade tomater
1 tsk finstötta fänkålsfrön (eller efter smak)
0,5 tsk rörsocker strö
salt, svartpeppar
0,5 dl vispgrädde

1. Hetta upp olivolja i en traktörpanna eller emaljerad gjutjärnsgryta. Fräs schalottenlök, vitlök och sardellfiléer på låg värme, så att de mjuknar utan att ta färg.
2. Lägg fläskfärsen i pannan, och fördela den med hjälp av en gaffel. Fräs den runtom.
3.Häll över vinet, och låt det till hälften koka in.
4. Häll över tomatkonserv, och tillsätt socker och finstött fänkål. Krydda med salt och svartpeppar.
5. Låt såsen småputtra i cirka 20 minuter. Tillsätt grädden. Smaka eventuellt av med mer socker, salt eller svartpeppar.
6. Servera med nykokt pasta, parmesanost och nymald svartpeppar.

Min mans tortiglinoni med sås på "fusk-chorizo"

Trots att det så här års grillas runt om i vårt land som om livet berodde på det, så finns det kvällar då åtminstone min familj är sugen på något som inte tillagats över glödande kol. Nu njuter vi av semestern, och jag njuter i dubbel bemärkelse, då min man passar på att ta plats i köket.

Vi är båda lika matlagningsintresserade, min man och jag, och det är verkligen inte enbart symboliskt att han har en egen etikett vid namn Min mans mat. Det enda som skiljer oss är att jag bloggar, och har förmånen att kunna tillbringa mer tid i köket. Vi har lite olika inriktningar i vår matlagning, som tur är, då omväxling trots allt förnöjer, förutom att det givetvis breddar utbudet på den mat som serveras här hemma.

den rätt min man serverade ärm kvällen hade måhända lika gärna kunnat tillagas av mig, men nu var det han som fick den strålade idén att göra en tomatbaserad sås med vad han själv kallar fusk-chorizo. Jag har själv skapat rätter med fusk-salsiccia, så konceptet att blanda till en sorts variant på korvsmet är inte det minsta främmande för oss.

Min man blev lite besviken över att färsen inte höll ihop bättre i såsen, men det får stå för honom. Övriga familjemedlemmar smorde kråset med denna sällsynt goda pastarätt, som jag hoppas snart igen få serverad till middag.

Min mans pastasås på fusk-chorizo
2 röda paprikor
2 schalottenlökar
olivolja
400 g fläskfärs
1 pkt bacon
2 vitlöksklyftor
1,5 tsk stark rökt paprikapulver
2 krm chipotlepulver
2 burkar krossade tomater
1 msk tomatpure
salt

1. Ta ut kärhuset och dela paprikorna i stora bitar.
2. Skapa schalottenlöken och dela grovt.
3. Lägg paprika och lök i en mixer och finfördela noggrant.
4. Värm olivolja i en liten kastrull, och fräs försiktigt paprikapulver och chipotlepulver.
5. Tillsätt lök- och paprikasmeten, och låt den puttra på medelvärme i cirka fem miuter, så att den kokar ihop.
6. Dela baconet grovt, och mixa till en färs. Blanda med fläskfärsen, och häll sedan i lök. och paprikafräset.
6. Salta efter smak.
7. Hetta upp olivolja i en kastrull. Tillsätt tomatkonserv, tomatpuré och riven vitlök.
8. Låt såsen koka upp, och småputtra i cirka femton minuter.
9. Forma små, frikadellliknande kluttar v fläskfärssmeten, och lägg försiktigt ned dem i såsen.
10. Vänd varsamt i såsen med en spatel.
11. Koka kort pasta av valfri sort medan såsen försiktigt puttrar. Vänd runt såsen med den nykokta pastan, och servera omedelbart.

Köttigt värre - därför väljer jag svenskt

Bilden är, ironiskt nog, från Borough Market i London. Den här sortens vackra köttdiskar, med mycket grönt i, hittar man inte i Sverige, då reglerna för att motverka risken för jordbakterier sätter stopp för sådant. Jag kan tacka Anna Billing för denna kunskap.

De senaste månaderna har jag tänkt mycket på kött. Jag har läst om kött, spanat i köttdiskarna i matbutikerna jag besöker och även pratat med vänner och bekanta om köttkonsumtion, köttproduktion och vilka val vi gör som konsumenter.

Många av er har kanske noterat att jag valt att placera Svenskt Kötts logotype i högerspalten här på Smaskens. Detta är helt och fullt mitt eget initiativ, och jag har ingen som helst anknytning eller överenskommelse med branschorganisationen i fråga kring detta beslut.

Anledningarna är flera till att jag så tydligt vill skylta med hur viktigt svensk kött är för mig. Dels handlar det om att jag själv inte köper annat än svenskt kött, och inte har gjort på många år. När det kommer til vissa chark- och fågelprodukter köper jag även icke-svenskt, men vad gäller gris, nöt och lamm är det enbart svenkst kött som gäller hemma hos oss.

Så här har det inte alltid varit. Mitt uppvaknande vad gäller medveten köttkonsumtion inträffade 2008; förhållandevis sent, med tanke på mitt mångåriga matlagningsintresse och den urskiljning med vilken jag redan då valde många andra råvaror. Det var 2008 jag fick upp ögonen för att det finna andra sätt att få tag på kött än att köpa det inplastat i den lokala mataffären. Jag började handla på Sandströms kött, blev mer medveten i mit val av styckningsdetaljer och kom framför allt ur villfarelsen att svenskt kött skulle vara dyrt.

Jag mins så väl första gången jag med stor skepsis och en viss blygsel närmade mig en manuell köttdisk. Fundersam över prissättningen, osäker över hur jag som kund förväntades bete mig, och med en obestämd känsla av att inte känna mig riktigt bekväm. Denna känsla förbyttes snart i ren och skär tillfredsställelse.

Ett av mina absoluta favoritnöjen är nu sedan länge att köpa kött över manuell disk. Att få prata om köttet, välja den bit jag helst vill ha, utbyta råd och tips. Och priset? Ja, inte sällan skiljer det förvånansvärt, ja, närapå skamligt lite mellan det jag köper i lokala matbutiken och i fina köttdisken. I synnerhet om man tar kvaliteten på köttet i beräkningen.

Jag hävdar med bestämdhet och med en dåres envishet att svenskt kött inte är dyrt. Inte i förhållande till vad vi får för pengarna. Det handlar om den goda djurhållning som jämfört med andra länder bedrivs i Sverige, och om en ärlig önskan om att vi ska ha en någorlunda befolkad svensk landsbygd med bondgårdar, levande landskap och produktförädling. Det handlar om arbetstillfällen i produktionsleden, om yrkeskunskap, om trygghet i att veta varifrån köttet kommer och möjlighet att som konsument komma med synpunkter och ställa krav. Detta är några av skälen till varför jag väljer att köpa svenskt kött.

Kött är ett dyrbart livsmedel, som ska väljas med omsorg och hanteras med respekt. Det är inget självändamål att äta stora mängder kött. Jag propagerar inte för frosseri, men jag propagerar för att välja med urskiljning. Vi ska inte äta mer kött, men vi ska äta bättre kött, och vi ska bli kunnigare och mer medvetna konsumenter och matlagare.

Det handlar inte heller om att kvaliteten alltid nödvändigtvis skulle vara sämre på icke-svenskt kött. Det känns bara som att snålheten bedrar visheten, när samma personer som väljer den irländska lövbiffen eller köttfärsen framför den svenska på grund av det lägre kilopriset, bara stunden senare lägger större summor än mellanskillnaden på att köpa snacks och läsk. Det handlar om hur motbjudande jag tycker det är med lockpriser på kött. Kött ska inte vara billigt. För mig är det rent ut sagt motbjudande.

Detta är inte några djupa analyser eller utmejslade formuleringar. Det är ett första blogginlägg av förmodligen många. Ni som följer Smaskens.nu på Facebook vet att jag ofta länkar till artiklar jag snappar upp via Svenskt Kött, LRF och andra aktörer. Jag begär inte att alla ska hålla med mig, eller köpa just mina argument och tankar, men jag ville helt enkelt passa på att skriva några rader om ett ämne som verkligen engagerar mig.

Påskens fläskfärsbullar- en succé från 2011

Jag har förstått att många människor har fördomar mot fläskkött, och blandade känslor när det kommer till fläskfärs. Den betraktas som fet, och används inte i den utsträckning som jag tycker den borde. Själv har jag å andra sidan fördomar mot blandfärs; en produkt jag aldrig köper. Vi har nog alla våra fixa idéer, lite till mans.

I år har jag hittills tagit det lugnt, men förra året funderade jag ovanligt mycket på påskmaten. Jag överrumplades av receptidéer på de mest oväntade platser. På jobbet, när jag satt och skrivit journaler. Recept och idéer dök bokstavligt talat dykt på mig, och jag hade haft fullt sjå med att försöka minnas dem, och i bästa fall anteckna dem, innan de försvann. Detta var när jag precis hade börjat blogga på alltommat.se, och förtfarande befann mig i någon sorts febrilt nervös smekmånadsfas.

Dilemmat för mig och många andra matbloggare är att vi ofta hamnar i sitsen att skriva om mat i efterhand. Givetvis vill alla dela med sig av recepten i förväg, innan påskhelgen infaller. I år har jag den goda turen att kunna återblogga läckerheter från förr, däribland föregående års goda recept, så som dessa fläskfärsbullar. Hur många av er läste om den inför påsken 2011? Inte så många som de förtjänar, den saken är säker.

Här kommer således ett helt nytt påskrecept, signerat Smaskens. Nu i helgen stod jag och stekte vad jag väljer att kalla Påskens fläskfärsbullar - på buffén, eller som tilltugg. Det här var en av idéerna som plötsligt dök upp en morgon i bilen på väg till jobbet. Plötsligt framstod det som fullkomligt självklart att smaksätta fläskfärs med finriven Västerbottensost, skånsk senap och dill.

Sagt och gjort. Det blev otroligt smakrika små fläskfärsbullar, med en vuxen och i mitt tycke helt ny smak. Jag serverade dem på påskbordet, och blev lika populära hos barnen som hos oss vuxna. Som tilltugg till en kall öl är de helt enkelt perfekta. Ja, jag går så långt att jag säger att detta är ett av mina genom tiderna bästa fläskfärsbaserade recept.

Givetvis går de bra att laga till i förväg, och frysa ned. Värm dem försiktigt i en stekpanna, med en klick smör.

Påskens fläskfärsbullar
Förberedelser: 10 minuter
Tillagningstid: cirka 40 minuter

500 gram fläskfärs
1 ägg
0,5 dl vispgrädde
25 gram dagsgammalt vitt bröd, smulat
1 dl finriven Västerbottensost (50 gram)
1 dl finhackad dill
2 msk skånsk senap, stark och söt
salt och vitpeppar
smör och varmpressad rapsolja till stekning

1. Blanda ägg, grädde och smulat bröd till en jämn smet.
2. Rör ned Västerbottensost, dill och senap
3. Salta och peppra på färsen, efter smak.
4. Blanda sedan färsen väl med övriga ingredienser.
5. Forma färsen med fuktiga händer till små, fina bullar.
6. Hetta upp smör och rapsolja i en gjutjärnspanna.
7. Stek cirka ett dussin bullar åt gången i pannan. Bryn dem väl runtom, så att de får jämn färg.

Pork Mince Chili Soup, på mitt sätt

På sistone har jag haft lite svårare än vanligt att hitta inspiration. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men det har nog i grund och botten en hel del att göra med årstiden. Då är det tur att det finns andra matbloggare att inspireras av.

Min bloggvän Mike, som skriver på Freestyle Cookery, är nog en av de jag har följt längst i matbloggosfären. Jag är inte helt säker, men det kan mycket väl vara så att vi upptäckte varandra redan 2008. Mike lagar alltid inspirerande och frestande mat, men just den Pork Mince Chili Soup som fick tjäna som förebild till vår middag i onsdag var en sådan rätt som väckte kärlek vid första ögonkastet.

Det är sopptider, och en soppa som lyckas vara både lättlagad, rasande god och dessutom prisvärd, den förtjänar verkligen att hyllas. Det gläder mig särskilt att soppan innehåller fläskfärs, vilket jag - som ni vet - råkar ha ett gott öga till.

Jag frångick Mikes recept på några punkter, då jag anpassade den efter familjen, och inte minst efter vad som råkade finnas i kryddskåpet. Improvisationsmöjligheterna förefaller närmast oändliga. Ett tag funderade jag på att tillsätta svarta bönor, och det tror jag att gör nästa gång jag lagar denna soppa.

Hur stark man vill göra soppan, det är givetvis en ren smaksak. Jag anpassade mig efter det faktum att vi inte hade någon gräddfil hemma, vilket annars hade kunnat tillåta mig att ta ut svängarna lite mer med den starka, rökta paprikan. För barnens skull valde jag i stället att göra soppan medelstark.

Det som gjorde soppan så oerhört snabblagad var att jag använde mig av ett tips som jag tog till mig från Jamie Olivers 30 minute meals förra året. I stället för att stå och finhacka grönsakerna, valde jag att mixa dem. Detta är ett sådant där knep som i all enkelhet är så självklart, att man inte kan förstå varför man inte själv kommit att tänka på det för längesedan. Numera underlättar det allt som oftast för mig, i maträtter som inte absolut tjänar på att man står och tärnar för hand.

Dessutom kan det, vad barnens preferenser anbelangar, ibland vara ganska praktiskt att det inte syns så väl vad som ingår i soppan. Det gör att vissa onödiga diskussioner vid matbordet kan undvikas, och alla njuter i stället av den goda smaken.

För oss vuxna var färsk koriander det som höjde anrättningen till skyarna. Barnen, som för övrigt åt med lika god aptit som oss vuxna, valde i stället att tillsätta majs. Det goda, platta pitabrödet, samma som jag tog en genväg med i det här receptet, var ett perfekt tillbehör.

Vinterns bästa soppa? Ja, näst efter kycklingsoppa, så är detta den bästa soppa jag ätit på mycket länge.

Pork Mince Chili Soup (4-6 portioner)
olivolja
2 tsk spiskummin, nymortlad
1 tsk koriander, mald
2 tsk sött, rökt paprikapulver
1 tsk starkt, rökt paprikapulver
500 gram fläskfärs
1 gul lök
2 stjälkar bladseleri
3 stora vitlöksklyftor
1 röd paprika
6 dl hemkokt hönsbuljong
1 burk Mutti krossade tomater
1 msk Mutti trippelkoncentrerad tomatpuré
salt och svartpeppar
1 tsk rörsocker strö
1 kruka färsk koriander
majs och gräddfil till serveringen

1. Heta upp olivolja i en emaljerad gjutjärnsgryta eller en kastrull.
2. Fräs kryddorna försiktigt. Tillsätt fläskfärsen, och vinfördela den medan den fräses.
3. Mixa lök, selleri och vitlök fint. Tillsätt detta till färsen, och lät fräsa med.
4. Mixa den röda paprikan, och tillsätt också den.
5. Fräs altsamman någon minut.
6. Tillsätt buljong, tomatkonserv och tomatpuré.
7. Tillsätt salt, svartpeppar och socker.
8. Låt soppan koka på låg värme i 15-20 minuter.
8. Servera med koriander, majs och kanske en gräddfilsklick til den som så önskar. Pitabröd passar bra til.

Julens fina fläskfärsbullar, med senap och kryddpeppar

I dag, den trettonde december, tänker jag inte blogga om något särskilt som anknyter till Lucia. Det är det så många andra som gör. I stället blir det riktig julmat i advent, i form av fläskfärsbullar.

I påskas, när jag bloggade på alltommat.se, delade jag med mig av ett riktigt bra recept på påskens fläskfärsbullar. Jag sparas det för en återbloggning längre fram, men här kommer i gengäld ett precis lika bra recept. Som ni säkert förstått vid det här laget, är jag väldigt svag för just fläskfärs. Den är saftig och smakrik, och vad passar bättre till julbordet än att helhjärtat satsa just på griskött?

Hela familjen föll för dessa små bullar, som jag hade smaksatt med söt, grov senap och kryddpeppar. Inget märkvärdigt eller krångligt, men - så gott. Jag skulle till och med vilja gå så långt som till att utmana alla fläskfärsskeptiker att ta sig an detta recept, bara för att bevisa en gång för alla att griskött är det främsta köttet.

Edit: en läsare mailade och undrade, och - jo, jag steker mina köttbullar ganska hårt. Det är en ren smaksak, som så mycket annat.

Julköttbullar anno 2011 - fläskfärs,
kryddpeppar och senap
500 gram fläskfärs
1 ägg
0,25 dl ströbröd
0,5 dl vispgrädde
2 msk söt, grov senap
0,5 tsk nymortlad kryddpeppar
0,5 gul lök, riven
salt och lite svartpeppar
smör till stekning

1. Blanda ägg, grädde, ströbröd, kryddpeppar senap och och riven lök. Låt stå och svälla i 10 minuter
2. Krydda fläskfärsen med salt och lite svartpeppar, och blanda ned i äggsmeten.
3. Fukta handflatorna och rulla små, fina bullar. Stek dem i smör tills de fått vacker färg runtom.

I dag för ett år sedan, den trettonde december 2010, bloggade jag om mina adventsskorpor med ingefära och farinsocker. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från trettonde december 2009 och 2008.

Lantpaté - den perfekta fredagsmaten

Det var dags för paté igen. Äldste sonen har vid flera tillfällen frågat när vi ska äta denna rätt som står främst bland hans favoriträtter. Nu är säsongen helt rätt för denna typ av mat, och faktum är att hans påminnelse kom som en skänk från ovan. Jag och min man hade redan utbytt åsikter om att vi behöver få in nya rutiner för våra fredagar.

De av er som läst här ett tag vet att vi har en fredagsvana som vi med få undantag håller fast vid. Nu är det ju ändock så, för de flesta av oss, att fredagskvällen är den tyngsta av veckans kvällar. Man är minst sagt trött. Man är hungrig. Tanken vi fick är att försöka se till att underlätta för oss själva, genom att både planera och tillaga fredagarnas middagar i förväg. Det är helt enkelt väldigt skönt att bara kunna plocka fram något färdigt ur kylskåpet.

Det kanske inte låter så snabbt och enkelt för er, när jag beskriver hur jag tillagar paté. I ärlighetens namn så ska jag erkänna att jag lät det ta sin tid. Jag syftar på när jag i godan ro lagade till denna lantpaté, i torsdags kväll. Arbetet förlöpte stillsamt och njutningsfullt. Jag hackade, fräste, mixade och vispade. Dofterna steg i köket. Faktum är att det räcker med att jag plockar fram min fina patéform, för att jag ska bli på oerhört gott humör.

Enda smolket i bägaren var att jag inte hade haft möjlighet att införskaffa riktigt bacon. Jag tittade faktiskt på pancettan i charken på vår lokala ICA-butik, som ett tänkbart alternativ men - tro det eller ej - den var alldeles för mager. Därför fick det bli vanligt bacon denna gång. Jag får helt enkelt ta och köpa mig ett litet lager med finbacon för patébruk, och förvara i frysen, när behovet dyker upp.

När jag sent i torsdags kväll ställde ut patéformen på altanbordet, för att den skulle få stå och svalna över natten, kände jag mig så där fånigt nöjd med mig själv som jag nog egentligen bara gör när jag vet att jag är steget före. Jag kände mig bara aningen mer nöjd när vi skar upp patén på fredagskvällen, och dukade fram dess tillbehör.

Vilka är då dessa tillbehör? För oss handlar det alltid om syltlök, cornichoner, nybakade surdegsbaguetter, smör i stora lass samt någon variant av cumberlandsås, nästan alltid hemlagad. Jag prövade en ny sorts sås denna gång, som fick puttra på spisen medan jag ägnade mig åt att hantera de ingredienser som krävs för att en paté i mitt tycke ska bli riktigt lyckad. Receptet på såsen kommer senare i veckan.

Säga vad man vill, men att sätta en deg på kalljäsning, baka ut och baka av några baguetter, och därefter skära upp redan färdig paté - det är i mitt tycke något av det enklaste i middagsväg jag kan komma på, en fredagskvälll i slutet av oktober.

Lantpaté - andra versionen
150 gram bacon
100 gram färska trattkantareller, mycket finhackade
2 schalottenlökar, finhackade
2 vitlöksklyftor, rivna
smör till stekning
0,5 dl Eau-de-Vie
1 ägg
2 msk vetemjöl
1 dl crème fraishe
0,5 dl finhackad bladpersilja
450 gram kycklinglever, putsad
300 gram finmalen fläskfärs
300 gram färskt sidfläsk, mycket fint tärnat
2 tsk salt
svartpeppar

1. Sätt ugnen på 150 grader.
2. Stek trattkantarellerna i smör i en stekpanna, och lägg dem åt sidan.
3. Fräs schalottenlök och vitlök i generöst med smör. Tillsätt Eau-de-Vie, och låt det koka in nästan helt.
4. Putsa kycklinglevern. Mixa den i en mixerkanna tillsammans med ägge, vetemjöl, crème fraishe, bladpersilja och lökfräset.
5. Blanda fläskfärsen med det finhackade sidfläsket i en rymlig bunke. Krydda med saltet, och med svartpeppar efter smak.
6. Tillsätt de stekta trattkantarellerna och kycklingleverblandningen, och blanda därefter alltsamman med hjälp av elvisp på lägsta effekt.
7. Klä en patéform eller annan avlång form med baconskivorna. Häll ned patésmeten, drag sedan försiktigt med en gaffel genom smeten för att komma åt eventuella luftbubblor.
8. Vik över baconet, och lägg på locket på patéformen, eller täck ugnsformen med alufolie.
9. Ställ formen i vattenbad i nedre delen av ugnen, och tillaga i 1 timma och 15 min.
10. Låt patén svalna, och tag sedan upp den ur formen. Linda in den i plastfolie, och förvara i kylskåp; minst ett dygn, men gärna två. Den är ärligt talat godast efter två dygns mognad.

En annan lasagne

Ja, nu radar jag upp ett gäng familjeklassiker här på SMASKENS. Inget särskilt nydanande eller uppseendeväckande, men garanterat en riktigt god måltid som gör hela familjen nöjd.

Precis som jag skrev i inlägget om frikadeller i förrgår, så är min familj inne i en intensiv period med många aktiviteter på kvällstid. Att förbereda en lasagne dagen innan, eller åtminstone flera timmar innan den ska avnjutas, har blivit ett knep jag tar till även när det egentligen inte behövs av pur tidsnöd. Det gör i mitt tycke lasagnen ännu godare. Den sväller, den sätter sig, och får en helt annan och trevligare konsistens än om man äter den direkt när den kommer ut ur ugnen.
En snabb titt i arkivet fick mig att inse att jag förvånansvärt nog inte tidigare haft någon etikett vid namn Lasagne; denna rätt verkar ha varit lika diskriminerade som Frikadellerna, men detta har jag nu rått bot på. Uppenbarligen har jag tillagat lasagne på såväl fågel, fisk (ja, i varje fall skaldjur) och mittemellan, även fast den mest vanligt förekommande lasagnen hos hos fylls med min grymma bolognese extra allt.

Det finns ingen anledning att ta i tills man slår knut på sig för att variera vardagsmaten, men detta råkade faktiskt vara en alldeles för strålande bra idé, för att jag skulle ha hjärta att ignorera den. Jag klappar mig själv på axeln, och konstaterar att jag egentligen inte gjort något nytt, inte alls, jag har bara vidareutvecklat min gamla fixering vid att kombinera fläskfärs, vitt vin och fänkål. Precis som i denna pastasås med falsk salsiccia, eller dessa pizzor. Nu ger jag er deras hittills okända syskon, lasagnen.
Ni förstår nog själva hur gott detta är; och så, dessutom, mozzarella. Inte bara ovanpå lasagnen, utan också mellan dess lager. Ren njutning.

Lasagne på fänkålskryddad fläskfärs, med
vitvinsspetsad tomatsås och mozzarella
3 schalottenlökar, finhackade
4 vitlöksklyftor, finhackade
olivolja
800 gram fläskfärs
1 msk fänkålsfrön, finstötta
salt, svartpeppar
2 dl torrt, vitt vin
2 burkar Mutti krossade tomater
råsocker, salt, svartpeppar

Hetta upp olivolja i en gjutjärnsstekpanna. Fräs schalottenlök och vitlök mjuka på medelvärme. Tillsätt fläskfärsen, dela den i mindre bitar med en gaffel, och fräs den på medelvärme. Krydda med salt, svartpeppar och nystött fänkål.
Häll över vinet, höj temperaturen, och låt vinet koka in ungefär till hälften. Häll sedan över tomatkonserverna. Krydda med med salt och svartpeppar, samt strö över råsocker. Lå sedan såsen koka ihop med låg värme under 40 minuter, eller tills den ser fyllig och reducerad ut.

Bèchamelsås
3 msk smör
4 msk vetemjöl
6 dl gammaldags mjölk
salt, vitpeppar, muskot

Smält smöret i en sauteuse eller annan lämplig kastrull. Tag kastrullen från plattan, tillsätt mjölet och vispa genast medan du späder med mjölken så att du undviker klimpbildning. Ställ tillbaka kastrullen på plattan, och vispa medan såsen kokar upp och tjocknar.
Bli inte förskräckt över att såsen snarast liknar en tjock stuvning - det ska vara så. Mozzarellan kommer att läcka så mycket vätska att såsen måste vara fast, annars skulle lasagnen bli på tok för lös.

Montering
3 paket mozzarella (á 125 gram avrunnen ost)
9 lasagneplattor

Smörj en ugnsfast form generöst. Häll någon deciliter sås i botten. Lägg på tre lasagneplattor, täck dem med en tredjedel av fläskfärssåsen, ringla över mer sås, och täck lagret med ett tunt skivat paket mozzarella. Upprepa proceduren, och avsluta därefter med ett lager färssås, ett lager sås och slutligen en skivad mozzarella.
Baka lasagnen i 200 grader i nedre delen av ugnen, i 30-35 minuter. Om du gör som jag gör, täcker du lasagnen med alufolie och lägger på något tungt, varefter du ställer ut den för att kallna över natten.

En helt vanlig torsdagsmiddag, hos oss

Ja, hur sjutton gör man spenatsoppan rättvisa på bild?

Jag bjuder på en alldeles ovanlig vanlig middag hos oss; det är på den nivån jag är, just nu. Inga krusiduller, bara riktigt god vardagsmat. Jag ska inte bli långrandig och omständlig. Den bakgrundsfakta jag kan erbjuda är följande:

Vad jag egentligen hade velat äta, det är en riktigt mustig kålsoppa med frikadeller. Jag gillar verkligen, nej, jag älskar verkligen kålsoppa med frikadeller. Detta är dock inte någon vidare värsta barnvänlig mat. Jo, det vill säga, själv åt jag det med god aptit som barn (så vitt jag kan minnas), men denna preferens har i varje fall inte gått i arv inom familjen. Det är över huvud taget inte särskilt populärt att servera soppor med bitar av grönsaker i här hemma. Det är en strid jag väljer bort, om ni förstår vad jag menar.
Släta soppor fungerar däremot oftast väldigt bra, i synnerhet broccolisoppa. Eftersom barnen trots allt också är mycket förtjusta i spenatsoppa, lagade jag i kväll en sådan; med frikadeller, i stället för de ägghalvor som jag oftast serverar till.

Spenatsoppa med frikadeller är både gott, förhållandevis billigt, och verkligen inte det minsta svårlagad. När efterrätten dessutom består av plättar med morfars hemkokta äppelmos, då äter barnaskaran med glupande aptit; var så säkra.

Spenatsoppa med frikadeller av fläskfärs
cirka 700 gram fryst, hackad spenat (drygt 1,5 påse à 450 gram)
cirka 1 liter hönsbuljong (beroende på tycke och smak)
1,5 dl vispgrädde
2 msk vetemjöl
salt, vitpeppar och muskot efter smak

500 gram fläskfärs
1 ägg
salt och vitpeppar efter smak

Koka upp hönsbuljong; börja med en mindre mängd, och späd senare till den soppkonsistens du föredrar. Lägg i spenaten, och låt den småkoka cirka fem minuter. Krydda med nymald vitpeppar och muskot. Rör ut vetemjölet med grädden. Vispa noggrant ned denna redning, för att undvika klumpar.

Blanda ägget med färsen, salt och vitpeppar. Forma frikadeller, som du försiktigt plumsar ned i den sjudande soppan. Smaka av, och se om det behövs ytterligare salt eller vitpeppar.

Plättsmeten lagar jag givetvis efter min pannkaksformel. Äppelmos är verkligen jättegott till plättar, i synnerhet om man kompletterar med att också pudra över lite kanel.

En paté i advent

Adventsfriden har någorlunda lägrat sig över vårt hem. Jag ser fram emot en dag med mycket matlagning, även en del bakning, om inte tidsoptimisten i mig fått bågot om bakfoten än en gång.
I går lagade jag paté, eller rättare sagt adventspaté. Namnet har inget med smaksättningen eller utseendet att göra. I grund och botten är detta endast ytterligare en paté i raden. Endast en i raden kan tyckas lite nedvärderande, och det var inte min avsikt, för det här råkar vara en alldeles strålande god paté.

Det geniala med denna maträtt, eller vad den bäst kallas, är att den, förutom att vara lätt att tillreda, dessutom går att förbereda i god tid. Den serveras kall,eller lätt rumstempererad; ingen uppvärmning eller annan framförhållning behövs. En paté är helt enkelt otroligt praktisk att ha till hands i kylskåpet, den tid på året då många har mycket att göra.

Tveka inte att pröva detta recept. Låt dig inte luras av att det innehåller kycklinglever, om du skulle råka tillhöra dem som inte (tror sig) tycka om lever. Om du kan laga köttfärslimpa, då kan du också laga en paté. Ja - det räcker med att du kan hantera kniv och skärbräda, och har en mixer och en brödform i din ägo.
Sätt igång; alltid imponerar du på någon. Men, vad du än gör, så fuska inte med baconet. Vanligt, sladdrigt vacuumförpackat bacon fungerar inte. Det ska vara tunna skivor av riktigt, rökt sidfläsk av bästa kvalitet; inget annat duger. Själv köper jag Sandströms eget, fina bacon till min paté.

En paté i advent
2 schalottenlökar
3 vitlöksklyftor
1 ägg
0,5 dl Eau-de-Vie
0,5 dl crème fraische
1 msk vetemjöl
600 gram finmald fläskfärs
450 gram kycklinglever
0,5 dl finhackad bladpersilja, hårt packad
1 msk inlagda dragonblad
salt, svartpeppar
100 gram fint bacon i tunna skivor

Sätt ugnen på 175 grader. Skala schalottenlökarna och vitlökarna, och dela dem grovt. Finhacka persiljan. Lägg alltsamman i en mixer. Tillsätt dragon, ägg, crème fraische, vetemjöl och Eau-de-Vie och mixa tills allt finfördelats. Putsa kycklinglevern, och mixa även den med övriga ingredienser.
Krydda fläskfärsen med salt och svartpeppar. Tillsätt slutligen ungefär hälften av färsen till blandningen, och mixa noga. Tillsätt sedan ned resterande mängd färs i mindre bitar, så alltsamman blir ordentligt blandat.

Smörj en patéform, eller annan avlång ugnsfast form, helt lätt med smör. Klä den med baconskivorna, genom att lägga dem jämnt tvärs över formen. Häll patésmeten i formen, och platta till för att undvika luftfickor. Vik sedan de överhängande baconskivorna så att de ligger lite omlott och täcker patén. Lägg på locket, eller täck med aluminiumfolie.
Grädda i 50 minuter i nedre delen av ugnen. Tag ut patén, låt den svalna något, och stjälp sedan upp den på en skärbräda där den kan svalna helt. Förvara i kylskåp. Jag rekommenderar inte att frysa denna paté, men den har en hållbarhet på minst fyra dagar, om den hanteras varsamt, och man inte skär upp och tar fram mer åt gången man ska äta.

För ett år sedan, den femte december 2009, bloggade jag om "Mamie Eisenhower 2009". Vad är då detta? Följ länken, och se. Då finner ni i blogginlägget dessutom en länk tillbaka till andra december 2008, och min första adventskalender.

Min andra födelsedagspaté (ett inlägg som skulle ha publicerats i maj)

Så konstigt det kan bli. Plötsligt, när jag botaniserar bland mina idéer i form av icke publicerade blogginlägg, stöter jag på detta. En bild, och ett fullständigt dokumenterat recept; förutom på en punkt, nämligen tillagningstiden, men den kan jag ganska lätt gissa mig till. Jag vet hur jag brukar göra, när jag lagar paté.
Jag minns tydligt att detta var en riktigt fin paté, till och med en praktpaté. Det kan alla de som hjälpte till att äta upp den intyga.

Något som känns konstigt, det är att se en bild som tagits i dagsljus. Det är något som förekommer ganska sällan under vinterhalvåret. Inte ens på helgerna lyckas jag få till det; när maten väl är tillagad, har solen oftast hunnit gå ned. (Enda undantaget är frukostmat.) Just denna bild går knappast till historien. Jag dokumenterade buffén i fråga ganska dåligt. Detta är en detalj ur en större bild, men det visade åtminstone hur det hela såg ut.

Jag rannsakar mitt minne, och tittar på ingredienslistan, för att försöka komma på vad som möjligtvis kan utmärka just denna paté. Var det något särskilt jag tänkte eller ville när jag lagade den? Nej, jag tror inte det. Jag ville helt enkelt äta paté. Sherry och trattkantareller är inte särskilt ovanliga eller exotiska smaksättare.
Det enda som sticker ut i receptet, i jämförelse med tidigare patérecept jag publicerat, det är ingrediensen potatismjöl. Det bidrog till konsistensen, och till att det nästan inte alls läckte ut någon vätska under tillagningen. Kanske bidrog detta med en saftighet, vilket kan förklara att det smakade så ovanligt bra? Inte vet jag. Därför måste jag nog helt enkelt lagar den igen; mycket snart.

Min andra födelsedagspaté
3 schalottenlökar
2 vitlöksklyftor
1 ägg
0,5 dl crème fraische
0,5dl halvtorr sherry
0,5 dl torkade trattkantareller, blötlagda
2 msk potatismjöl
450 gram kycklinglever, putsad
500 gram fläskfärs
svartpeppar
2 tsk salt
smör till patéformen

Sätt ugnen på 175 grader. Mixa schalottenlökarna, vitlöken och den blötlagda svampen. Tillsätt crème fraische, sherry, potatismjöl och putsad kycklinglever. Krydda färsen med salt och svartpeppar efter smak, och mixa slutligen ned den i blandningen.

Smörj en patéform eller en annan avlång form, exempelvis en brödform. Häll patésmeten i formen, och släta ut den. Grädda i uppemot en timma, i nedre delen av ugnen. Låt patén svalna i formen, och sedan bli helt kall i kylskåpet, innan du tar ut den ur formen. Det brukar vara lättast så, enligt min erfarenhet. Det säger sig väl själv att den helst ska lagas dagen innan den ska ätas?

Frysfynds-frikadeller med kylskåpsrens

Åh, vad jag kände mig nöjd, när jag lagade till dessa frikadeller. Vi ska inte ens gå in på hur många frikadeller jag rullat i mina dagar, för att inte tala om hur många fler det förhoppningsvis lär bli under återstoden av mitt liv.
Frikadeller i tomatsås är, kort och gott, en av världens bästa maträtter. Går att varieras, går att improvisera, går i princip inte att misslyckas med.

Låt mig inledningsvis introducera er för något jag kallar kapris-syndromet. Om ni fungerar ungefär så som jag och min käre man gör, så har ni också ett kylskåp proppfullt av diverse små burkar med godsaker. Burkar som inhandlats för att man tror att man inte har ingrediensen i fråga hemma; man är inte säker, och man har ingen lust att chansa.
Det kan handla om kapris; det kan handla om senap. Det kan också handla om syltlök, eller varför inte någon liten grönsak inlagd i olja?
Döljer det sig en burk med kräm på soltorkade tomater bakom marmeladen? Kanske står det längst in på en hylla en burk med en bottenskyla pesto; från en desperat, sen middag någon stressig vardagskväll, när barnen utfodrats separat, och de vuxna däckat i soffan med varsitt tråg pasta, långt efter vad som får räknas som en normalsvensk middagstid.

Diverse små glasburkar med spännande, och förhoppningsvis inte alltför härsket innehåll, huserar i vårt rymliga kylskåp. Nog förstår ni att jag kände mig nöjd, när jag i torsdags fick gräva djupt i två av dessa, och använda ingredienserna för att smaksätta mitt makalösa frysfynd från föregående kväll, nämligen fin färs av både gris och lamm. De hade legat gömda i frysens dunka vrår. De hade blivit över i samband med vissa...experiment, och blev nu kärleksfullt och raskt trillade små söta frikadeller.

Ni måste verkligen inte ha både lamm- och fläskfärs för att laga till dessa läckerheter, men nötfärs, det rekommenderar jag inte.
Gris eller lamm; eller båda.
Väljer ni fläskfärs, så blir det en oftast löjligt prisvärd middag. Under förutsättning att också ni har kylskåpsfynd att botanisera bland, vill säga. Annars får ni smaksätta med något annat.

Frysfynds-frikadeller med kylskåpsrens
(löjligt enkelt - vansinnigt gott)
250 gram fläskfärs
250 gram lammfärs
eller
500 gram av någondera

2 msk pesto
2 msk kräm av soltorkade tomater
1 vitlöksklyfta, riven
salt, svartpeppar

olivolja
2 burkar Mutti krossade tomater
1 liten, smulad peperoncini (torkad pepparfrukt)
salt, svartpeppar, råsocker

Blanda färsen med pesto, kräm på soltorkade tomater, riven vitlök, salt och svartpeppar.
Häll en skvätt olivolja i en kastrull; tillsätt tomatkonserv, riven vitlök, smulad peperoncini salt, svartpeppar och råsocker. Låt såsen koka upp, och börja småputtra.
Rulla små, fina frikadeller och släpp varsamt ned dem i såsen. De sjuds långsamt; såsen kokar ihop, och efter en knapp halvtimme (om ens det) har du en festmåltid som förgyller vilken torsdag som helst.

Servera med spagetti eller linguini, parmesan och svartpeppar.
Snabbt och enkelt? Ja, jag tycker det.

I stället för...det där

När jag som jag tidigare berättat klätt av crépinetterna, återstod små biffar av finmald lamm- och fläskfärs. Finmald i bemärkelsen mald två gånger. Jag må vara lite fånig, men jag finner en så oerhört stor tillfredsställelse i att ha möjlighet att gå till en riktig köttbutik, be om ovan nämnda färser, och därefter ha nöjet att vänta medan färsen mals. Visst, jag har en egen köttkvarn, men jag sticker inte under stol med min bekvämlighet.

Det blir en fascinerande kompakt konsistens när färsen är så finmald. Jag kryddade färsbiffarna med rosmarin, bladpersilja, schalottenlök, vitlök, vitt vin, salt och svartpeppar. De stektes i smör, och serverades till linguini, tillsammmans med en enkel sås på färska tomater som bas.

Dessa biffar kommer vi helt klart att laga igen. jag skulle vilja göra dem större, och pröva att grilla dem. Eller, varför inte göra små, fina köttbullar av smeten?
Lamm och fläsk är verkligen bra kompanjoner.
Smaken blir fantastisk.

Örtkryddade lamm- och fläskfärsbiffar
200 gram finmald fläskfärs
200 gram finmald lammfärs
2 msk finhackad bladpersilja
1 msk finhackad rosmarin
1 finhackad schalottenlök
1 finhackad vitlök
3 msk vitt vin
salt och nymald svartpeppar

Blanda samtliga ingredienser noga i en rymlig skål till en smidig smet. Slunga gärna ned smeten i skålen ett par gånger, för att pressa ut lyft. Låt den sedan helst vila i kylskåp i en timma, så att smakerna får mogna.
Forma smeten till små biffar. hetta upp smör i en gjutjärnsstekpanna. bryn biffarna runtom, så att de får vacker färg, och stek dem sedan p lägre värme så att de blir ordentligt tillagade.

Crépinette och crépinette (eller: när jag prövade, tvekade och fegade ut)

Varning! Inlägget innehåller rikligt med bilder
på bukhinna och färs i olika konstellationer.
Känsliga läsare bör kanske hålla sig undan...

I söndags bombarderade jag såväl Facebook som twitter med mobilkamerabilder på bukhinnan från en gris. Så kan det bli, när jag gått och undrat över något tillräckligt länge. Ända sedan den olycksaliga patén i påskas, då jag berusad av inspiration från Adam Aamann gav mig i kast med något jag helt klart inte behärskade, har jag någonstans i bakhuvudet bevarat en hang up på svinnät. Ja, det vill säga, jag trodde det hette så, tills jag för en knapp vecka sedan blev upplyst om att det kallas crépinette.

Det var tack vare ett ingripande från Sandströms jag fick tag på en sådan. Och jag var så girig att jag införskaffade den trots att jag borde vetat bättre. Veckan som gick var minst sagt hektisk, och den stackars crépinetten fick vila i kylskåpet ända tills i lördags, innan jag slutligen tog hand om den. Huruvida det var ett klokt eller dåraktigt beslut, det är jag ännu inte på det klara med. Det finns en viss risk att den hade utvecklats till det sämre under dygnen i vårt kylskåp. Inget tydde på det vad gällde dess doft i rått tillstånd, men efter att den tillagats var jag lite mer fundersam.
Nu ska jag inte gå händelserna i förväg.

Jag beslutade mig att pröva crépinette på två vis. Dels ville jag verkligen veta hur det fungerar att använda den till att klä en patéform, dels hade jag läst hos Jane Grigson att det finns en rätt som heter crépinette. Det fanns tillräckligt med bukhinna för att räcka till båda dessa saker; mer därtill, om jag så hade önskat.

Själva hinnan i sig var inte det minsta obehaglig att hantera. Jag fick visserligen väldigt många associationer både till människokroppen och till naturfenomen, när jag iakttog hinnorna och dess närmast bladnervliknande fettsträngar, men allt annat vore väl närmast underligt. Jag följde Jane Grigsons rekommendation, och lät crépinetten vila i ljummet vatten med en gnutta vinäger, för att mjuka upp den.
Patésmeten var en förenklad version av ovan nämnda tolkning av ett Aamann-recept. Jag kommer inte att återge den, trots att smaken blev mycket fin. Skälet till detta var att jag dristade mig till ett experiment med en kombination av mixad kycklinglever, finmald fläskfärs och mycket grovmald fläskfärs. Jag kan nu en gång för alla konstatera att jag ska hålla mig till de mer finfördelade konsistenserna, om jag vill ha en paté som håller ihop när den skivas.
Så vet ni det.

Jag smorde patéformen mycket lätt med smör, och fodrade den sedan med crépinette. Därefter fyllde jag den med patésmeten, och vek sedan över crépinetten så att patén förslöts. Det var väldigt estetiskt tilltalande.

>Vad som däremot faktiskt inte alls var så vidare värst tilltalande, det var att crépinetten efter en timmas tillagning i 175 graders ugnsvärme inte alls smält in i patén och blivit ett med den, så som jag föreställt mig. Den låg kvar som ett skal. Ett faktiskt inte alls särskilt tilltalande skal.
Detta var vad som fick mig att fega ut. När patén svalnat och legat till sig i kylskåpet, avlägsnade jag crépinetten. Vad annars kunde jag göra? Jag hade annars, helt ärligt, inte kunnat äta patén.

Crépinette, det vill säga korvsmet omsluten av ovan nämnda bukhinna, var det andra experimentet. Jag blandade till en rent ut sagt förbaskat god smet av finmald fläsk- och lammfärs, schalottenlök, vitlök, örtkryddor och vitt vin. Tack och lov för att jag dokumenterar det jag lagar, för detta kommer jag att göra igen. Utan hinnan i fråga, ska tilläggas.

Ni kan själva se på bilden hur snygga de faktiskt var i rått tillstånd. Men, dessa råa små skönheter skulle tillagas efter min paté-upplevelse. Jag var inte direkt sugen på att steka dem efter att ha upplevt hur crépinetten reagerat i patéformen. Därför klädde jag helt sonika av dem, och, voilá, hade i stället ett litet gäng små biffar, som stektes i smör och avnjöts med linguine och en sås på färska tomater.

Ja, jag fegade ut. Säkert gjorde jag något fel; jag är trots allt bara en glad amatör, när det kommer till sådana här experiment. Jag är ändå väldigt glad över att jag faktiskt höll fast vid min lilla fixering och inte gav mig förrän jag testat svinnätet. Nu har jag nämligen skrivit det där franska ordet så många gånger i denna text att jag inte orkar skriva det en till gång.

Få se om jag vågar mig på att experimentera med detta igen, framöver. I så fall vill jag gärna göra det i sällskap av en expert, som verkligen kan vägleda mig och visa hur det ska gå till. För så här skulle det förmodligen inte gå till, så mycket kan jag i varje fall säga.

Nu har jag i varje fall fått ut svinnätet ur mitt system, det kan jag lova er. Få se vad som blir nästa hang up.

Jag kallar det "lantpaté"

Det var alldeles för längesedan jag lagade paté. Det beror givetvis på att årstiden inte inbjudit till den typen av mat. Nu är det höst, oavsett vad meteorologoerna säger om dygnsmedeltemperatur. Eftersom jag gillar höstmat mest av allt, är jag således i mitt esse.
Till min bestörtning upptäckte jag att jag glömt att blogga om en av mina födelsedagspatéer från i maj, men jag kan inte överdosera patéerna, så jag får helt enkelt spara den någon vecka eller två.

Låt mig i stället presentera min lantpaté, tillagad på de finaste av råvaror. Jag var och handlade alldeles ensam i söndags; en sann lyx, i synnerhet som jag hade tillfälle att besöka Sandströms butik i Älvsjö, och shoppa loss på diverse trevliga produkter, däribland fläskfärs, lammfärs och sublim, riktig bacon.
De maler färsen finare än den man får i vanliga matbutiker, och det var därför jag avstod från att mixa patésmeten, vilket jag annars ofta gör.

Det som främst skiljer denna paté från de tidigare jag bloggat om, är att jag, inspirerad av Jane Grigson, klädde min älskade patéform med tunna skivor bacon. Patén är smaksatt med schalottenlök, vitlök och örter. Kombinationen fläskfärs och lammfärs är klockren; bacon är bacon, vad kan egentligen gå fel?
Håll tillgodo, patéälskare. Detta kan vara den bästa paté jag hittills lagat.

Lantpaté - första versionen
100 gram fint bacon, tunnt skivat
2 schalottenlökar
2 vitlöksklyftor
1 ägg
2 smk vetemjöl
0,25 dl grädde
0,5 dl Eau-de-Vie
0,5 dl finhackade örter såsom timjan, rosmarin och bladpersilja
450 gram kycklinglever, putsad
300 gram finmalen fläskfärs
300 gram finmalen lammfärs
salt och svartpeppar

Sätt ugnen på 175 grader. Mixa schalottenlök, vitlök, ägg, vetemjöl, örtkryddor, kycklingfilé, grädde och Eau-de-Vie. Krydda färserna med salt och svartpeppar. Blanda sedan kycklinglevermixen med färserna i en rymlig bunke, helst för hand.
Smörj en patéform eller brödform lätt med smör (för säkerhets skull). Klä den sedan med baconskivorna. Häll i patésmeten, pressa försiktigt ned den med en slickepott. Vik baconskivorna på plats över smeten, täck formen med ett lock eller med aluminiumfolie, och tillaga i mitten av ugnen i uppemot en timma.
Låt svalna, och förvara i kylskåpet tills dagen därpå.

Jag har skrivit det förut, och jag skriver det mer än gärna igen - pate är riktigt bra barnmat. Våra barn älskar paté, med en intensitet som nästan gör mig rörd. Det är den perfekta middagen, lätt att förbereda och snabb att plocka fram; den blev en lyxig vardagsmiddag, en hektiska onsdagseftermiddag mellan äldsta dotterns kyrkokör och äldste sonens schackklubb.
Vi åt patén med en experimentsås. Recept kommer