Väninnans fantastiska potatiskaka

En matbloggares främsta försyndelse är att inte med bilder dokumentera det som tillagas. I går klarade jag mig från detta med ett nödrop, då jag lagade och serverade vad jag kallar väninnans potatiskaka. VI har fått denna potatiskaka serverad vid åtskilliga tillfällen hos vännerna A ovh M, och den har figurerat vid nyårsmenyer under många års tid. Märkligt nog har jag ändå aldrig tidigare kommit mig för att blogga den.

Nu råder jag bot på detta, för det här är verkligen et recept som förtjänar att delas om och om igen. Som ni ser har bilden här ovan har rätten lagats många gånger sedan den för första gången får åratal sedan skrevs ned i min väninnas receptbok. Kaffegrädde förekommer inte i vare sig mitt eller A.s kök, men där gör såklart var och en som den själv vill.

Potatiskakan mår väldigt bra av att få stå och vila 20 minuter innan den ska serveras, då den inte bara svalnar, utan även stabiliserar sig så att den går att skära i fina skivor vid serveringen.

Huvudrätten vid vår påskaftonsmiddag bestod av lammrostbiff som marinerats i rosmarin och vitlök, potatiskaka, rödvinsreduktion samt vaxbönor. I glaset hade vi Lirac Les Chenaies.

Väninnans fantastiska potatiskaka (6 portioner)
750 gram mjölig potatis
2 ägg
2,5 dl vispgrädde
1 dl riven ost
1 dl hackad bladpersilja och gräslök
1 tsk salt
1 krm nymald svartpeppar
1 vitlöksklyfta, riven
smör till formen

1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Smörj ett bakplåtspapper generöst med smör och tryck ned det i en brödform.
3. Blanda grädde, ägg, ost, örter, salt och svartpeppar i en rymlig skål.
4. Hyvla potatisen i lövtunna skivor på en mandolin.
5. Blanda med händerna potatisen med övriga ingredienser så att allt fördelas jämnt.
6. Häll ned blandningen i formen, och jämna till ytan med handen.
7. Tillaga potatiskakan i nedre delen av ugnen i 1 timma. Täck sedan formen med alufolie, och tillaga i ytterligare 15 minuter.
5. Tag ut potatiskakan ur ugnen, och låt formen stå i åtminstone 20 minuter.
6. Stjälp försiktigt upp potatiskakan på en skärbräda, skär upp och servera.

Chokladtårta med röda bär

Jag bloggar numera sedan länge med vad jag kallar regelbunden oregelbundenhet. Emellanåt dyker något upp som fångar mitt intresse och som gör mig tillräckligt motiverad att sätta mig vid datorn och dokumentera ingredienser och tillagningsförfarande, så som i detta fall.

För snart två veckor sedan firade vi vår äldsta dotters elvaårsdag. Detta föranledde mig att göra verklighet av en tårtfantasi jag länge ruvat på. Tårtbotten, eller anslaget som det kallas på konditorspråk, kommer från ett recept min mamma hittade för närmare trettio år sedan. Den tårta detta anslag då var del av fylldes med och täcktes av vispad grädde som blandats med hackade hasselnötter och hackad mörk choklad. Den var på sin tid alldeles strålande god, men nu var det inte fyllningen jag var intresserad av.

Jag började med att googla recept på mjölkchokladganache, och hittade ett som visade sig bli alldeles för löst. Det syns dessbättre inte på bilderna, men det föranledde mig att korrigera mängden grädde i mitt eget recept. Denna mjölkchokladganache fick både fylla och täcka tårtbottnarna.

Tårtan täcktes, som ni själva ser, av röda bär. Jag delade och kvartade jordgubbar, men behöll flera hela. Jag strödde över hallon, och placerade strategiskt ut körsbär samt blad och små bladknippen från vår mynta i trädgården. Slutligen pudrade jag över florsocker.

Snyggt? Definitivt! Gott? Ja, absolut, i synnerhet som jag hittat ett riktigt roligt dessertvin åt oss vuxna att para ihop med tårtan, nämligen

Brachetto d´Acqui (6260), som stämde bra ihop med beskrivningen "söt, pärlande, bärig smak med inslag av körsbär, hallon och viol".

Tårtan blev mycket uppskattad, och jag kommer definitivt lägga den till min återkommande repertoar. (Den skulle även kunna dekoreras med rostade nötter och filéade apelsinklyftor, om man vill servera den under vinterhalvåret.)

Chokladtårta med chokladganache och röda bär
Mjölkchokladganache
400 gram mjölkchoklad
3 dl vispgrädde
1 krm flingsalt (en smaksak) 1. Hacka mjölkchokladen grovt.
2. Häll gräden i en kastrull tillsammans med chokladen och flingsalt.
3. Smält chokladen i grädden på medelvärme under omrörning.
4. Låt ganachen svalna helt och därefter stå i kylskåp i ett par timmar, så att den blir helt kall.
5. Tag ut ganachen ur kylskåpet och vispa upp den med elvisp så att den blir fluffig, precis innan tårtan ska monteras.

Tårtbotten
3 ägg
2 dl socker
1 msk vaniljsocker
0,5 tsk salt
90 gram vetemjöl (ca 1,5 dl)
0,75 dl potatismjöl
0,75 dl cacao
2 tsk bakpulver

Till dekoration och servering:
1 liter jordgubbar
1 låda hallon
0,5 liten körsbär
myntablad
florsocker att pudra över

1. Sätt ugnen på 175 grader, och smörj och mjöla en springform.
2. Vispa ägg, socker, vaniljsocker och salt fluffigt.
3. Sikta över och vänd ned vetemjöl, cacao, och bakpulver.
4. Häl ned smeten i springformen och grädda i nedre delen av ugnen i 35 minuter.
5. Tag ut kakan, låt den svalna helt och dela den därefter i två delar.

Montering:
1. Lägg den ena tårtbotten på ett tårtfat.
2. Bred över cirka 1/3 av mjölkchokladganachen.
3. Lägg på den andra tårtbotten, och bred resterande mängd mjölkchokladganache över tårtan.
4. Dekorera med kvartade, halverade och hela jordgubbar; hallon, körsbär och myntablad efter smak och förmåga.
5. Pudra florsocker över tårtan, och servera omedelbart.

På begäran - panir (en gammal klassiker i mitt kök)

Panir är en indisk färskost som används i matlagning. Jag lärde mig att tillverka panir av min vän M's föräldrar för mer än tjugo år sedan. Då för tiden var jag vegetarian, och min matlagning - ja, den var stundtals bra, men lämnade på det sotra hela taget en hel del övrigt att önska.

Nu har jag inte lagat panir på många år. Det som väckte lusten att återupptäcka denna goda, milda ost, det var faktiskt Facebookgruppen Fegvego - hälften så mycket, dubbelt så gott. En fantastiskt trevlig grupp, där tipsen är många, och stämningen öppen och tillåtande.

Med "fegvego" menas att vi inte alls nödvändigtvis avstår från animaliska produkter, men däremot använder dem selektivt och med måttfullhet. Detta tänk präglar numera min matlagning i högre utsträckning än tidigare. Sedan början av hösten skulle jag säga att vi äter vegetariskt cirka två dagar i veckan. Panir, det har det blivit ungefär varannan vecka.

Nu ger jag er det recept jag själv använder. Ingredienserna är blott två. Jag vet att om man googlar, så kan man hitta andra varianter. Jag har själv bara prövat kombinationen mjölk och yoghurt, och tycke det fungerar mycket bra.

Jag gör bara en sak med panir - skär den i bitar, och steker i olja och smör med currypulver och lite extra gurkmeja. Få se om eller när jag utvidgar min repertoar, men - när något smakar så bra och är så populärt som detta, då finns det ingen anledning att ändra ett vinnande koncept.

Panir (sex generösa portioner)
Jag tycker att Arlas matlagningsyoghurt är den som passar bäst när jag gör panir. Det går även bra att använda vanligt 3% naturell yoghurt, om man föredrar det. Det är viktigt att låta paniren rina av ordentligt i handduken i durkslaget, och att därefter dra åt handduken med kraft, då att paniren verkligen pressas ihop ordentligt.

3 liter gammaldags mjölk
8 dl Arlas matlagningsyoghurt (eller 3% naturll yogurt)

Vid tillagningen smör
neutral olja (till exempel varmpressad rapsolja)
currypulver
gurkmeja
flingsalt

1. Häll mjölks i en stor, rymlig kastrull.
2. Hetta upp mjölken under försiktig omrörning, så att den, inte bränner vid.
3. När mjölken sjuder och är precis på gränsen att koka rörs yoghurten ned.
4. Rör försiktigt i kastrullen.
5. När mjölken skär sig och blir ostmassa och vassle, tas kastrullen från spisen.
6. Lägg en kökshandduk i en rymlig finmaskig sil, och häll över ostmassan (den som vill kan givetvis spara vasslan för att till exempel använda som degvätska).
7. Låt paniren rinna av ordentligt i 30 minuter.
8. Slå sedan duken om paniren och vrid och drag åt den ordentligt.
9. Ställ paniren i kylskåp över natten. Jag brukar själv ställa stilen över en skål, och därefter ställa in alltsamman. 10. Dela ostklumpen i två bitar, och skär därefter i cirka 0,5 cm tjocka skivor. Dela i mindre bitar efter smak.
11. Hetta upp smör och olja, cirka 0,5 tsk currypulver och en gnutta gurkmeja i en stekpanna, Stek paniren i omgångar på medelvärme, cirka en minut på varje sida, så att den blir gyllenbrun och får en trevlig yta. Smula över flingsalt efter smak.
12. Fyll på med mer smör, olja och kryddor mellan varje stekning.

Servera med basmatiris, tomat- och spenatröra samt gärna raita.

Tomat- och spenatröra med indisk inspiration
smör och olja
1 gul lök, finhackad
3 vitlöksklyftor, finhackade
1 grön chilifrukt, finhackad
1 tsk garam masala
1 tsk spiskummin, nystött
1 tsk koriande, nystött
1 tsk gurkmeja
1 kanelstång
8 gröna kardemummakapslar
2 burkar krossade tomater
0,5-1 dl vaten
flingsalt
1 tsk rörsocker
400 gram bladspenat ( det går bra med fryst)

1. Hetta upp oja och smör i en rymlig traktörpanna eller emaljerad gjutjärndgryta.
2. Lägg i lök, vitlök, chili och kryddor, och fräs på låg värme tills löken mjuknat.
3. Häll över krossade tomater, salt och socker, blanda, och låt puttra på medelvärme i 15 minuter. Späd med vatten om blandningen tjocknar.
4. Blanda i spenat, och låt puttra i ytterligare 5 minuter eller tills spenaten känns tillagad.

Nyförälskad i bagels - mitt recept; mina knep

Ni vet säkert själva hur det kan vara - plötsligt minns man något man tycker väldigt mycket o, men inte ätit eller lagat till på alldeles för länge. Så var det för mig med avseende på bagels. Min man och min äldste son frukosterade på stan för några veckor sedan, och åt då riktigt goda bagels. Självklart väcktes tanken på att återigen baka själv.

Jag sökte mig tillbaka i bloggens svårnavigerade register och hittade mitt gamla bagelinlägg från 2008. Det känns som en evighet sedan; ett helt annat liv, och inte minst ett helt annat sätt att blogga. Jag skummade receptet och gav mig en lördagskväll för några veckor sedan i kast med att återskapa bagelmagi från förr.

Det gick inte bra. Inte alls. Jag var kaxig, och tänkte enbart på hur mycket bättre jag blivit på att baka under de år som förflutit. Receptets mått och steg avfärdade jag som onödiga. Resultatet blev små, kompakta och närmast rynkiga bagels. När de rostats och fyllt med gott pålägg var det fullt ätbara, men långtifrån fantastiska. Jag begrundade mina misstag. Vi googlade, och samlade kompletterande information och tips rörande bagelbakandets mysterier.

I lördags kväll bakade jag på nytt bagels, och nu blev de bra. Riktigt bra. Baserat på dessa mina erfarenheter vill jag förmedla följande budskap: följ receptet. De olika momenten kan tyckas onödiga och omständliga, kanske inte kemisk motiverade - vad vet jag? Det jag vet är att detta recept fungerar. Jag hyser stor förtröstan inte minst till mitt sista tillägg - det kalla vattenbadet. Resultatet blir alldeles rasande snygga och goda bagels.

Till vardags är jag en sådan där typ som förstör Socialstyrelsens statistik. Vare sig jag ska till jobbet eller till gymmet drar jag endast i mig en kopp kaffe med mjölk. På helgerna, däremot - då vill jag ha brakfrukost. Eller kanske snarare brakbrunch? Gärna bagels. Det kommer vi äta till söndagsfrukost många helger framöver.

Bagels (8 stycken)
Låt dina bagels svalna under kökshandduk när de gräddats färdig. Om du bakar dem på kvällen, och du ska äta dem nästa morgon, räcker det med att lägga dem i en plastpåse - annars behöver de givetvis frysas in. Vi klyver våra bagels och rostar dem lätt i vår smörgåsgrill inan vi fyller dem med pålägg.

1 paket torrjäst
3 tsk farinsocker
3 3/4 ljummet vatten
1 msk salt 1 liter vetemjöl (600 gram) polenta till bakplåtarna
2 msk sirap

1. Blanda jästen med en tesked farinsocker och det ljumma vattnet. Låt stå cirka 10 minuter, tills blandningen börjar bubbla.
2. Tag en rymlig bunke och blanda under tiden i de resterande två teskedarna farinsocker med hälften av mjölet och saltet. Rör ned det i degvätskan, och rör därefter ned resten av mjölet.
3. Kör degen i matberedare eller med elvispens degkrokar på låg hastighet i fem minuter, tills den är smidig och elastisk. Låt degen jäsa övertäckt i en timme.
4. Tag upp degen på ett bakbord och dela den i åtta bitar.
5. Strö generöst med majsgryn på bakplåtspapper på plåtar. Förbered också en bricka med kökshandduk på.
6. Rundriv varje degbit, och tryck sedan pekfingret genom dess mitt. Snurra lätt och forma till en ring.
7. Koka upp vatten med sirapen i en rymlig kastrull. Häll upp kallt vatten i en bunke.
8. Lägg två bagels åt gången i kastrullen, och låt dem sjuda 30 sekunder på varje sida.
9. För över varje sjuden bagel till bunken med kallt vatten, så att de svalnar. Lägg dem sedan på kökshanduken för att rinna av, och sedan vidare till plåten.
10. Grädda dem i 250 grader i 10-15 minuter, eller tills de fått fin färg.

"Fågel, fisk och marängsviss" - på söndag är det dags

Vår äldste son, i sällskap av Tom Sjöstedt. Sonen har
givetvis själv godkänt att jag publicerar bilden.

Det känns väldigt längesedan programmet spelades in. Första delen, den som spelades in hemma hos oss, var redan i maj förra året. Studioinspelningen var i början av september. Nu är det emellertid dags.

På söndag kan ni bänka er framför Barnkanalen klockan 18:30 om ni vill se min äldste son tillaga kycklinglevermousse, assisterad av mig, sin stolta och ömma moder.

Mer om mig och Matbloggspriset

Den snygga bilden är skapad av Christopher Anderton, som ju är en av grundarna till Matbloggspriset. Bilden ska smickrande nog föreställa mig. Jag är hedrad.

Jag borde bloggat om min grymma kantarellsoppa med sherry eller den fantastiskt goda äppel-crème brulée jag fick till i lördags. Det får bli en annan kväll. Men - om ni vill kan ni gå in här och läsa om min roll i juryn som tar fram Matbloggspriset 2013. Också ett kvällsnöje, inte sant?

Min största matutmaning heter vardagslunch

När jag för ganska många år sedan studerade till logoped var jag minst sagt hjärtligt trött på att varje dag ta med mig lunch till skolan. Med en härlig blandning av naivitet och optimism tog jag för givet att denna rutin en dag skulle kunna upphöra. För min inre syn såg jag mig själv den dag jag inte längre vad student, utan i stället förvärvsarbetande. Då skulle jag inte längre behöva släpa läckande plastlådor med matrester kors och tvärs över staden.

Som ni säkert förstå blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Till att börja med har jag under hela mitt yrkesverksamma liv haft min fasta bas i mindre centrum i kranskommun till Stockholm. På dessa platser har utbudet av luncher alltid varit minst sagt begränsad, ja, rent ut sagt förbaskat trist. Jag faller numera ibland till föga och köper lunch, men det sker motvilligt, och ofta med en känsla av att inte få valuta för pengarna. Även om jag arbetat mer central i Stockholm hade situationen säkerligen varit lika besvärlig. Det finns för mig ett dilemma i hela uppläget att köpa lunch. Ni som i likhet med mig är matintresserade, ni tänker säkert också på hur mycket råvaror ni hade kunnat köpa i en butik för motsvarande summan man betalar för en medioker lunch. Jo, jag är medveten om alla de kostnader som ingår i en köpt lunch utöver själva råvarorna, men jag känner mig ändå missnöjd.

Jag har inte råd att köpa lunch fem dagar i veckan, och jag tröttnade tidigt på att äta rester, hur goda de än månde vara. Under årens lopp har jag alternerat mellan överdriven ambition och total uppgivenhet. Större delen av sommarhalvåret 2013 åt jag turkisk yoghurt och färska bär till lunch. Hösten inleddes med diverse snabba små sallader; caprese, tomat-fetaost-avokado och liknande kreationer fungerande strålande bra, och jag var riktigt nöjd.

När temperaturerna sjönk var sallad och yoghurt inte längre fungerande alternativ. Det var då jag kom på temat för resten av hösten. Jo, jag snöar in på temat stup i kvarten, och håller fast vid dem ganska länge. Med hösten kom behovet av varm mat. Nu är temat således soppa. En enkel, grönsaksbaserad soppa som kompletteras med ost, ägg eller annat mättande protein, är för mig en perfekt lunch.

I dag njöt jag i fylla drag av spenatsoppa med krämigt kokta ägg. Soppan var kryddad med vitpeppar och muskot, kokt på kycklingbuljong, och rundades av med vispgrädde. Ni må tro att jag är lycklig över min nu nästan helt återvunna förmåga att uppfatta doft och smak. Det rör sig nästan om en sorts stillsam eufori.

Så enkla ingredienser som konserverade tomater av god kvalitet, gul lök, hönsbuljong, vitlök och chili, blir rent ut sagt delikata,i synnerhet om man bryter ned en mozzarella som får smälta i den krämiga soppan. Jag planerar att återuppleva hela Smaskens soppskatt under resten av hösten, och kan inte annat än att varmt rekommendera denna min nya lunchtrend.

Som en stillsam rebellisk gest mot de förhatliga plastlådorna, och för att det faktiskt är mer praktiskt, transporterar jag mina sopportioner i väl tillsluten plastpåse.

En släng av anosmi (är varje foodies mardröm)

Bilden är lånad.

Sedan i söndags lider jag av anosmi. Anosmi är den medicinska termen för avsaknad av luktförnimmelser. En osedvanligt elak förkylning har helt slagit ut denna så viktiga förmåga, och tro mig, jag lider. Jag misstänker att näspray kan ha ett finger med i spelet. Trots min skepsis gentemot detta preparat föll jag i söndags till föga, eftersom jag aldrig tidigare i mitt liv varit så fullkomligt tilltäppt i näsan.

Oavsett orsaken till min anosmi, så är tillståndet i sig något som under veckan som gått i allra högsta grad på verkat min livskvalitet. Det är en makaber och stundtals rent av obehaglig uppevelse att äta med anosmi. Jag har kunnat förnimma grundsmakerna, men därutöver ingenting. Plötsligt blir måltiderna ointressanta. Att äta blir en mekaninsk bukfyllaraktivitet, i stället för de njutningsfulla stunder som förgyller dagen. Att laga mat, ja, det blir närmast parodiskt. Mycket av vardagsmaten sitter i fingrarna, men uppevelsen att laga mat utan doft är rumphuggen.

I går stod jag och stekte pannkakor. Jag slapp stekoset, men jag saknade doften av brynt smör, och smaken av - ja, vad smakar pannkaka? Sötman och sältan fanns där, och så även den frasiga konsistensen, men i övrigt vad det helt tomt. Till saken hör att jag har ett mycket aktivt och känsligt luktsinne, som jag verkligen förlitar mig på i vardagen; inte enbart när det handlar om mat och dryck. Jag har ärligt talat känt mig väldigt stressad, och är fortfarande inte helt avslappnad inför situationen. Under eftermiddagen har jag några gånger, under bråkdelen av en sekund, tyckt mig förnimma dofter. Kanske är det bara inbillning. Jag hoppas innerligt att jag är på väg mot att vara återställd på måndag.

Livet utan dofter får mig att känna mig som en sensorisk krympling. Jag känner mig berövad på den stor del av det som ger just mitt liv mening. Bortsett från maten och drycken, så saknar jag även de dofter som kännetecknar mig och mina familjemedlemmar.

En mardröm för en foodie? Ja, absolut. Jag har aldrig varit med om något liknande. Nu hoppas jag bara att lukstinnet kommer tillbaka med full kraft. Ni kan säkert föreställa er vad jag kommer njuta - i fulla drag.

Fågel, fisk och marängsviss - och en fikonmarmelad med balsamvinäger

Vår äldste son, i sällskap av Tom Sjöstedt. Sonen har
givetvis själv godkänt att jag publicerar bilden.

I morgon är det en vecka sedan jag och äldste sonen tillbringade dagen i en matstudio i Bromma. Vi ägnade ett antal timmar åt att spela in vad som kommer att klippas ihop och bli ett avsnitt av SVT och Barnkanalens program "Fågel, fisk och marängsviss".

Sonen och jag är överens om att det var en både roligt och spännande upplevelse. Vi blev nöjda med våra gemensamma prestationer, och vi fick fin respons på kycklinglevermoussen (som både jag och sonen vid det här laget kan såväl rabbla ingredienslistan till som laga i sömnen).

Tom Sjöstedt gjorde en strålande insats som programledare under inspelningen. Han är faktiskt precis lika trevlig i verkligheten som han verkar när man ser honom på TV, och gudarna ska veta att så inte alltid är fallet med alla personer. Jag var givetvis tvungen att fotografera honom med vår son - fattas bara annat.

Kvällen innan TV-inspelningen övningslagade vi vår rätt en sista gång. Dessutom beslutade vi oss för att själva koka en fikonmarmelad med balsamvinäger till kycklinglevermoussen. Jag vet inte om marmelad egentligen är rätt namn på anrättningen, men jag kommer inte på något bättre. Detta lilla snabbt imroviserade tillbehör blev över förväntan gott. Det sötsyrliga passar perfekt ihop med den mustiga och smakrika kycklinglevermoussen. Den smakar även gott till ost, kan jag meddela. Lätt som en plätt att koka och kanske en sådan där perfekt present att ta med sig när man är bortbjuden?

Efter vår trevliga inspelningsdag känns det nästan lite märkligt att det allra bästa faktiskt återstår - själva programmet, som ska visas på TV. Jag meddelar givetvis när jag vet vilket datum som gäller.

Fikonmarmelad med balsamvinäger
250 gr torkade fikon
3 dl balsamvinäger
1dl råsocker
2 vatten

1. Skär bort de hårda skaften från de torkade fikonen, och finhacka dem.
2. Blanda fikonen, balsamvinäger, råsocker och vatten i en rymlig kastrull.
3. Låt blandningen koka upp, och därefter koka på medellåg temperatur i cirka 35 minuter. Rör om med jämna mellanrum.
4. Marmeladen är färdig när den antagit en tjock och lite seg konsistens.
5. Mixa marmeladen med stavmixer om du önskar en slät konsistens. 6. Häll upp i en väl rengjord glasburk, låt svalna, och förvara i kylskåp.

Food Revolution Day 2013

Den 17:e maj i år är det inte bara min födelsedag och Norges nationaldag, utan även Food Revolution Day 2013. "Vad är detta för ett jippo?, undrar kanske någon. Förklaringen står att finna här nedan:

"Food Revolution Day on 17 May is a global day of action for people to make a stand for good food and essential cooking skills. It's a chance for people to come together within their homes, schools, workplaces and communities to cook and share their kitchen skills, food knowledge and resources.

Food Revolution Day aims to raise awareness about the importance of good food and better food education for everyone by focusing on three simple actions – cook it, share it, live it. The first Food Revolution Day took place on 19 May 2012 with more than 1,000 events in 664 cities across 62 countries. Find out all about Food Revolution Day 2012 here."

Ett lovvärt initiativ, utifrån många hänseenden. Det enda evenemang i Sverige jag hittar relaterat till Food Revolution Day är i Malmö, på Green Matmarknad (eventet har en Facebookgrupp). Kanske har jag missat något, för nog borde detta uppmärksammas på fler ställen? Med det stora och breda matintresse som åtminstone förefaller finnas i Sverige är detta helt klart något som borde engagera?

Själv kommer jag sannolikt upmärksamma dagen genom att utlokalisera matlagningen till övriga familemedlemmar. Ja, i teorin låter det ju helt rätt; födelsedagen borde vara en dag då födelsedagsbarn inte själva behöver prestera i köket. OM jag känner mig själv väl tror jag nog att jag helt enkelt inte kommer kunna håla mig därifrån.

"Köksblåbär och premiärkockar" - matlagningskurs för barn

I söndags var vår äldste son på matlagningskurs. Temat var fisk, i samarbete med Norska Sjömatsrådet, och kursen hölls av kokboksförfattarna Johanna Westman och Karolina Sparring. Genom sponsring kunde kursen hållas i fantastiskt fina PS Matsal på Söder här i Stockholm, ett ställe jag besökt ett flertal gånger i andra sammanhang, och är oerhört förtjust i.

Jag lämnade en mycket förväntansfull som, som hade med sig sitt eget exemplar av Första kokboken i världen som han till sin stora förtjusming fick signerat av Johanna Westman.

Jo, jag medger att en viss indoktrinering kan sägas förekomma i vårt hem, i positiv bemärkelse. Det kan inte undgå barnen hur mycket tid jag och min man trots allt lägger ned på att prata om mat, laga mat och äta mat. Vi tittar i kokböcker, handlar hem diverse ingredienser, tar med barnen till butiker och påverkar dem på så vis till att förhoppningsvis bli lika stora matälskare och lika matintresserade människor som vi själva är.

Efter tre timmars kurs fick föräldrar, syskon och andra inbjudna komma och avnjuta det barnen tillagat. Sonen var påtagligt stolt och nöjd över sina och de andra barnens prestationer i köket.

Vi föräldrar var stolta, och faktiskt riktigt rörda. Ja, jag var verkligen rörd ända in i hjärteroten av att se sonen fördela bitar av sashimi på tallrikar, berätta om hur han smaksatt sin tzatziki och stolt meddela att han smakat på ostron.

Detta är ett fantastiskt initiativ av Johanna Westman och Karolina Sparring. Jag kommer absolut anmäla våra båda äldsta barn till fler sådana här kurser, för detta gav definitivt mersmak. Tänk den som ändå fått vara med om något sådant här när man var i samma ålder som dessa barn.

Här hittar ni Facebookgruppen Köksblåbär och premiärkockar.

Bon Appétit på min iPad

Jag erkänner villigt att jag helhjärtat och med öppna armar omfamnar nya format av såväl böcker som tidningar. MIn älskade Kindle (läsplatta av denna karaktär) är min käraste ägodel, och när jag för första gången läste Bon Appétit på iPad var jag såld. Helt och fullt. Detta är mer än en tidning. Det är en helt annan upplevelse.
Som jag tidigare nämnt, går min relation till denna amerikanska mattidning så långt tillbaka som till 1993. Jag arbetade under ett år som au pair på Island, i en familj som bott som diplomater i bland annat USA, och som hade en stor samling av gamla nummer av just Bon Appétit. Jag blev så förtjust i tidningen att jag inte sällan tog av min ytterst ringa lön och köpte dyra lösnummer i de mer välsorterade tidningsbutikerna i Reykjavik. I nuläget vet jag tyvärr inte riktigt var jag har dessa tidningar (som jag hoppats att jag sparat); de hade varit intressanta att bläddra i, förmodligen främst av nostalgiska skäl.

Bon Appétit på iPad är inte enbart vacker att skåda. Den har också intressanta och välskrivna artiklar, samt den i mitt tycke geniala receptfunktionen Kitchen Mode. Man scrollar enkelt fram tillagningsbeskrivningarna i lagom steg, och med ingredienserna i fetstil. det kanske inte låter så märkvärdigt, men det är stort i sig.

Låter jag en smula frälst? Det är jag också. Jag har inte mycket till överst för tidningar som bara känns pdf:er på iPad. Jag vill ha snygga funktioner, annars kan jag lika gärna sitta och bläddra i en papperstidning.

Lite kul också med en artikel om Saltimporten Canteen i Malmö. Sverige är onekligen ett högintressant matland för många.

Matkreatörsmiddag - och brownie med salt karamellglass

Förra fredagen gick den tredje Matkreatörsmiddagen av stapeln. Min vän och tillika bloggkollega Karoline Nordefors har skrivit mer utförligt om den fantastiska måltiden, och de drycker vi avnjöt till de respektive rätterna.

Vi är ett sällskap bestående av nio kvinnor som alla delar en passion för mat. Det var på Twitter allt började, även fast flera av oss var vänner eller bekanta även utanför detta medium. Själv missade jag Matkreatörsmiddag nummer två, och såg därför särskilt mycket fram emot det tredje tillfället.

Tre av oss gör förrätter, tre gör varmrätter och de resterande tre gör desserter. Det kändes nästan som att jag tog en genväg, då jag av praktiska skäl avstod från att vara kreativ, och satsade på säkra kort.

Sedan blev det ändå en smula kreativt, i bemärkelsen att jag insåg att jag ville bryta av mot browniens tunga chokladsötma med mer än min vanliga, om än makalöst goda, vaniljglass.

Jag använde mig av farinsocker som karamellg smaksättare, och tilsatte flingsalt till glassmeten. Succén var given. Var detta en salt karamellglass eller en salt vaniljglass? När man som jag aldrig använder vitt, raffinerat socker i glss, utan alltid rörsocker, ljust muscovadosocker, eller som nu, farinsocker, då blir smaken mer komplex.
Rundare och mer som karamell.
Salt karamellglass, helt enkelt.

Salt karamellglass
1 dl farinsocker
0,5 dl rörsocker strö
6 äggulor
1 tsk Maldonsalt
4 dl vispgrädde
3 dl gammaldags mjölk
1 vaniljstång

1. Vispa äggulorna, sockret och flingsaltet pösigt.
2. Dela och skrapa ur vaniljstången.
3. Lägg vaniljstången och kornen i en kastrull tillsammans med grädden och mjölken. Värm blandningen varsamt.
4. Rör ned äggvispet. Sjud försiktigt under omrörning. Krämen ska tjockna något, men får absolut inte börja koka. 5. Låt glassmeten svalna, och kyl därefter ned den i kylskåpet. Den får gärna stå och svälla ett halvt dygn innan den ska frysas i glassmaskinen.
6. Ställ in en låda eller skål i frysen. Kör glassmeten i glassmaskinen tills den är fast i konsistensen.
7. Stjälp ned glassen i den frysta skålen eller lådan, och frys glassen i ett par timmar innan den ska serveras.
8. Tag fram glassen minst 10 minuter innan den ska ätas. Då smakar den bättre, och det går lätare att forma kulor.

Receptet på mina makalösa brownies hittar ni här.

Sött och salt i sublim syntes - min mans baconmarmelad

Vi är knappast först på bollen med detta recept, min man och jag. INte sist heller, förvisso. Erkännas måste ändå att bacontrenden gått från att vara matbördig till att bli närmast folklig. Många har bloggat om baconmarmelad tidigare; långt tidigare, bland annat Gitto, som mer eller mindre frivilligt under en tid titulerades bacondrottning.

Hur som helst - det spelar ingen roll hur många som bloggat om baconmarmelad tidigare. Det förändrar inte min upplevelse av denna delikatess. Det förminskar inte heller värdet av mitt blogginlägg. I stället ger det mig ett ypperligt tillfäle attt nämna en av mina budord såsom matbloggare med en viss, om än måttlig, senioritet.

Många som bloggar, vare sig de skriver om mat eller annat, verkar omedvetna om eller rent utav ointresserade av att sätta sig själva i ett sammanhang. Någon har, i något sammanhang, någonstans och vid något tillfälle, skrivit något son är snarlikt det du skriver. Det ligger i sakens natur. Vi uppfinner inte hjulet på nytt. Vi är en del av detta sammanhang, och det vore ytterst baivt, för att inte säga djupt okunnigt, att inte förhålla sig till detta faktum på ett eller anat sätt.p>

Jag skule kunna låtsas som att jag vore den första som någonsin skrivit om baconmarmelad (i varje fall på svenska). Om jag hade varit riktigt full av mig själv, hade jag rent utav kunnat inbilla mig att jag faktiskt var först.

Min poäng är följande: jag visuliserar bloggosfären som ett gigantiskt spindelnät som täcker jordens yta. Vi har alla en indirekt relation till varandra, vi som bloggar om mat. Att ge någon annan den uppmärksamhet personen förtjänar eller den uppmärksamhet jag vill att personen ska få, det kan aldrig vara annat än positivt. Att inte inse att många av oss tänker snarlika tankar, lagar snarlika rätter och skriver snarlika texter - det är att leva i förnekelse.

Hur smakade då denna min mans baconmarmelad? Alldeles utmärkt, tackar som frågar. Min man lyckades verkligen få till en rent vansinnigt god baconmarmelad. Den förgyller våra helgmorgnar. Jag har (som genom ett mirakel) lyckats återfå min förmåga att baka surdegsbaguetter (med jästfusk), och baconmarmeladen smetas generöst på smörade bitar av dessa bakverk. Jag tycker personligen att mogen camembert är alldeles strålande smakamrat.

Min mans baconmarmelad
4 pkt bacon
2 gula lökar hacka
3 vitlöksklyftor, hackade
0,2 tsk chiliflakes
0,2 tsk chipotle
1/4 cup äppelcidervinäger
1/4 cup muscovado
1/4 cup lönnsirap
1/4 cup bourbon
1 cup bryggt kaffe

1. Strimla bacon i cirka 2 cm breda skivor. Stek i i 2-3 omgångar i stekpannan tills baconet fått färg och är krispigt. Lägg i en sil, och låt baconfettet rinna av i en skål. Lägg de avrunna baconbitarna på hushållspapper.
2. Torka ut stekpannan och återför 1 msk av baconfettet till pannan.
3. Häll i lök, och stek försiktigt i baconfettet; den ska inte få färg. Tillsätt vitlöken efter några minuter.
4. Tillsätt chiliflakes när löken mjuknat, och låt dem steka med någon minut. 5. Lägg löken och baconet i en sauteus eller vid kastrull.
6. Värm till, medeltemperatur och lägg i chipotle, äppelcidervinäger, lönnsirap, muscovadosocker och bourbon.
7. Rör om medan blandningen börjar sjuda, och tillsätt kaffe.
8. Blanda noga, och sänk temperaturen, så att blandningen försiktigt sjuder.
9. Reducera ned till en simmig sås. Detta kan ta upp till 1,5 timma.
10. Häll över den färdiga marmeladen i en mixer, och pulsa snabbt, mycket försiktigt, så att texturen inte blir för slät.
11. Häll marmeladen i en väl rengjord glasburk. LÅt den svalna, och förvara i kylskåp. Hållbarheten är åtminstone två veckor.

Afternon Tea - en trevlig bagatell

Jag fick denna bok hemskickad för en dryg månad sedan. Jag är rätt så övertygad om att de lättsamt hållna texterna kan tilltala en stor publik. Utbudet av böcker på detta tema förefaller ganska stort, däremot inte böcker på svenska. De två äldsta barnen blev genast förtjusta vid åsynen av boken, och jag insåg att konceptet Afternoon Tea helt klart tilltalar personer i alla åldrar. Det handlar i grund och botten om en sorts fika med substans - i brist på bättre ordval.

Boken är riktigt ögongodis för världsfrånvända anglofiler, och boken innehåller en mängd riktigt trevliga recept. Bland annat hittade jag nästan längst bak i boken en chokladtårta som jag garanterat kommer provbaka. Om inte förr, så blir det sannolikt när vår chokladälskande äldste son fyller tio år. Jag kan knappast annat än älska ett recept på en chokladtårta vid namn Heavy Chocolate Cake, som innehåller såväl ljust muscovadosocker som kaffe; utöver rent perversa mängder choklad, givetvis.

Boken är helt enkelt en trevlig bagatell, som jag är övertygad om att vi kommer inspireras av i höst.

Kycklingfrikassé med vinäger, timjan och kapris

Kvällsljusets sista suck? Inte ännu, men snart. Varje höst drabbas jag av samma känsla av panik. Jag är ohjälpligt hänvisad till kvällar och helger, för att fotografera maten jag lagar.

Ännu en frikassé; den andra under samma vecka? Ja, absolut. Om inte detta är en familjeklassiker, så vet jag inte vad en sådan ska sägas vara. Hela familjen delar samma faiblesse för denna rätt. Ursprungsrecepet kommer från kokboken "Medelhavsmat för svenska kök" av Mette Ankarloo; en kokbok som tog mig med storm när den kom ut 1998. Än idag kan jag bläddra i den och tycka att den står sig utmärkt väl i jämförelse med många av de kokböcker som kommit ut under de fjorton år som gått sedan just denna titel stod högst på min önskelista.

I originalreceptet är det kycklinglever som tilagas med rödvinsvinäger, timjan, kycklinbuljong, créme fraishe och kapris. När receptet var nyt för mig hade jag ännu inte lärt mig uppskatta kycklinglever. I många år lagade jag rätten av kycklingbröstfiléer, ända tills de överlägset saftiga och goda kycklinglårfiléerna dök upp i butik. Givetvis går det att använda hel kyckling, men lårfiléerna är helt klart att rekommendera.

Vad är det då som är så fantastiskt med denna bleksiktiga rätt, med för många säkerligen föga lockande smaksättare? Jo, smaken är fantastisk. Det händer så mycket när pannan bränns ut med rödvinsvinägern. Kycklingbuljong, crème fraîche och timjan bildar med vinägersyran en otroligt läcker sås. Många skulle säkerligen välja att avstå från kapris (obegripligt nog), men tro mig, de höjer rätten ytterligare en nivå.

Kycklingfrikassé med vinäger, timjan och kapris
Bästa serveringsförslaget? Ja, i mitt tycke måste det vara pappardelle. Även ris smakar bra till denna fina frikassé.

800 gram kycklinglårfiléer
smör och olivolja
vetemjöl till panering
flingsalt och svartpeppar
2 msk rödvinsvinäger
2 dl kycklingbuljong
2 dl crème fraîche
1,5 tsk torkad timjan
3-4 msk kapris

1. Putsa filéerna och dela dem i stora munsbitar. Krydda dem med salt och peppar, och doppa dem i vetemjöl.
2. Hetta upp en blandning av smör och olivolja i en emaljerad stekgryta, och stek kycklingbitarna i omgångar, så att de blir varsamt brynta.
3. Lägg tillbaka alla kycklingbitar i grytan. Häll vinägern i grytan, och låt den koka in.
4. Häll över kycklingbuljong och crème fraîche; smula över timjan.
5. Låt kycklingbitarna puttra i såsen i cirka femton minuter. Smaka eventuellt av med mer salt och peppar. Tillsätt kapris efter smak strax innan rätten serveras.

På resande fot

Nu sitter jag på min plats på det tåg som om sex minuter, eller närmare bestämt 06:10, ska ta mig till Göteborg. Jag ska besöka mässan Mitt Kök och se utdelningarna av alla Matbloggspriser, äta trevlig lunch med Västsvenska Turistrådet och slutligen bevista en matbloggsträff med rekordmånga deltagare, närmare ett femtiotal anmälda.

Som alltid när jag ska upp tidigt (läs: 04:30) för att passa en tid så har jag sovit dåligt. Det ska jag nu försöka ta igen på tåget.

En sak är i varje fall säker - ingen morgon utan kaffe.

4 år som matbloggare

Nu ska jag tillåta mig att bli ordentligt sentimental, och blicka tillbaka en smula. I dag för fyra år sedan publicerade jag mitt första blogginlägg här på Smaskens. När man som jag matbloggat så pass länge, är bloggen så intimt förknippad med livet att jag i dagsläget inte kan föreställa mig hur mitt liv skulle vara om jag inte matbloggade.

Det kan låta som stora ord, men det är precis så det förhåller sig. Bloggen är jag. Att vara matbloggare är en stor del av min identitet. Mycket vagt kan jag dra mig till minnes att det fanns en tid då jag bara lagade mat, och vare sig fotograferade den, dokumenterade recepten eller publicerade dem i bloggform. Detta säger kanske mer om mitt selektiva minne än det säger om livet som matbloggare, men det bjuder jag på.

Mitt liv har blivit roligare genom att jag började matblogga. Det är svårt att täcka in allt positivt det fört med sig, alla trevliga människor jag fått kontakt med, och allt jag lärt mig. Det är oerhört utmanande att hela tiden tvingas, eller snarare motiveras, till fortsatt kulinarisk utveckling. Utan sådan utveckling stagnerad bloggen. Detta är en ofrånkomlig sanning.

Mitt budskap så här på bloggens årsdag är i mångt och mycket detsamma i år som tidigare år, med undantag från förra året. Då bloggade jag också under vinjetten "Smaskens", men på alltommat.se. Jag hade bara några dagar tidigare tagit det svåra, men kloka beslutet att säga upp mitt avtal, och gå tillbaka till mitt eget forum. Denna bemärkelsedag, 25 augusti, uppmärksammade jag över huvud taget inte. I stället ångrade jag bittert att jag någonsin lämnat Smaskens.nu, och räknade dagarna tills jag skulle vara tillbaka.

Nu blev det lite gammal skåpmat, men detta utmynnar i några råd som jag själv önskar att någon givit mig. Trots att det finns många äldre bloggar än min, känner jag mig i många avseenden som något av en veteran:

1. Saker är aldrig fullt så bra som de förefaller vara. Var hälsosamt misstänksam mot de erbjudanden du får.

2. Ge aldrig upp möjligheten att fortsätta blogga under din egen bloggadress, även om du blir erbjuden att blogga någon annanstans. Det ena behöver inte utesluta det andra.

3. Viktigast av allt när man bloggar är och förblir att vara generös mot sina medbloggare. Länka, tipsa och försök bidra till sådant som kan gynna oss alla. Även om antalet matbloggar skjutit i höjden på närmast okontrollerat vis, så är vi ändå i jämförelse väldigt få, och väldigt små.

Vi får inte sluta att samverka och att visa generositet gentemot varandra. Du som bloggare förlorar aldrig något på att visa andra uppskattning, eller länka till andra som inspirerar dig, och som du imponeras av.

Jag hade själv den stora turen att några avsevärt större bloggar i början av min matbloggarkarriär länkade till mig. Det gav min trafik och min motivation en otrolig skjuts framåt, samtidigt som det var smickrande, och ett betyg på att det jag skrev nådde ut.

Nu är det längesedan Smaskens.nu hade sina storhetsdagar, men jag är tacksam över min trogna läsarskara, och jag uppskattar varje kommentar lika mycket idag som för fyra år sedan. Avslutningsvis har jag två frågor till er:

1. Vilket är ditt favoritrecept på Smaskens?

2. Vilket tror du själv är det mest lästa inlägget på Smaskens?

Tack för att du läser det jag skriver. Det betyder oerhört mycket för mig.

Matbloggsentralen - ett fantastiskt norskt matbloggnätverk

När jag var på Bloggforum 2012 i början av maj, träffade jag Ina-Janine Johnsen, en otroligt trevlig norska, som för övrigt var den enda norska deltagaren på Bloggforum-eventet. Tillsammans med Ina Shelby driver hon det norska matbloggnätverket Matbloggsentralen.

Att det tagit mig ända nu till att bli medlem och börja gilla deras Facebookgrupp, det kan bara skyllas på lättja. Jag är oerhört imponerad av detta nätverk, som i dagsläget engagerar 400 norska matbloggare. Matbloggsentralen förefaller drivas helt ideellt, utan vare sig annonsintäkter eller någon dold agenda. Av matbloggare, för matbloggare. Detta är bloggkärlek i kubik

Ina-Janine Johnsen och Ina Shelby.

Ina-Janine arbetar som inredningsarkitekt, och driver Mat på bordet, som är en av Norges största matbloggar. Ina Shelby är jurist och driver matbloggen [kjøkkentjeneste], samt har en matspalt i en norsk tidskrift och medverkar i en lokaltidning. Jag tycker verkligen ni ska ta er tid att gå in och botanisera på Matbloggsentralen, och provläsa någon av alla de fantastska norska matbloggar som finns representerade där. Visst har vi en uppsjö med otroligt fina och läsvärda svenska bloggar, men det skadar faktiskt inte att lyfta blicken en smula - och då inte enbart till USA och Storbritannien.

Om jag hade haft lite mer tid till mitt förfogande, så hade jag gärna startat upp något liknande här i Sverige. Det finns nämligen, mig veterligen, inget motsvarande här hos oss.

Kanske sitter det fler matbloggare där ute, som blir lika sugna som jag? Ibland funderar jag på hur det skulle vara att ingå i ett bloggkluster för matbloggare. Kanske är vi flera som tänker i samma banor?

En weekend i Köpenhamn

Vi hade tänkt London, ännu en gång, men av olika skäl blev det i stället Köpenhamn. Jag ser löjligt mycket fram emot at tillbringa en weekend i den danska huvudstaden. Vi har inte varit där tillsammans på tio år, och under många år undvek vi Köpenhamn som resmål på grund av att min man veckopendlat dit i långa perioder, och rent ut sagt var trött på stället.

Nu är situationen en annan. Jag ser verkligen fram emot att bland annat besöka den av Anders Öhman omskrivna saluhallen Torvehallerne, och tanken på att få äta smørrebrød hos Adam Aamann gör mig genuint lycklig till mods.

Bortsett från detta har jag i stort sett usel koll på Köpenhamn. Så - ge mig era bästa tips. Har ni någon favoritställe, eller har ni kanske något ställe vi absolut inte ska besöka, och i så fall - varför?

Jag ser fram emot era tips.