tisdag 24 september 2013

Ett förhandsbesök på Lilla Ego

Förra måndagen hade jag det stora nöjet att tack vare Årets Kock och mitt tidigare bloggande för LRF få sitta ned och inta mat kreerad av Daniel Räms, Årets Kock 2013. Platsen för denna måltid var Lilla Ego, vars namn inspirerats av en låt av bandet Kent. Restaurangen öppnar officiellt 5 oktober, och den kommer drivas av vännerna Tom Sjöstedt och Daniel Räms. Redan innan restaurangen öppnas har den varit flitigt omskriven, så som exempelvis i denna artikel i Svenska Dagbladet (varifrån jag också lånat bilden på de båda herrarna.

Mitt liv är numera sällsynt fattigt på sådana här guldkorn till upplevelser, då jag dragit ned på alla roliga sidoaktiviteter till förmån för att hålla vardagen flytande. Just därför kändes det sällsynt lyxigt att få sitta ned och äta mat i toppklass. För toppklass, det var det verkligen. Om detta är representativt för den typ av mat som kommer serveras på Lilla Ego så kommer jag mer än gärna tillbaka. Menyn andades helt klart höst, och så gjorde även vädret, då förra måndagen var den första rengtunga dagen i september.

Vi bjöds först på saltbakad körsbärspotatis, syltas lök, potatisskum och potatischips som toppades av tryffel som vi själva fick riva över. Jag blir så imponerad av den här sortens vegetariska rätter som är sig själva nog. Rena smaker, omsorgsfullt tillagade råvaror och den lilla pricken över i:et. Makalöst gott.

Till varmrätt bjöds höstlammsadel, lammkorv, helstekt rotselleri, syltad rotselleri, skogschampinjoner (både råa och lågtempade) samt lammsky. Jag älskar rotselleri, och den helstekta var som en dröm - mjuk och krämig inuti, men med en krispigt gyllenbrynt yta. Jag hade kunnat äta hur mycket som helst.

Just min dessert serverades på den i fotosammanhang föga smickrande bruna stengodstallrik ni ser på bilden. I verkligheten bildade den en mycket vacker bakgrund till kräm på Åkeröäpplen, sirapsbakade svarvade äpplen, gräddfilsglass, kanderade nötter och färskost med brynt smörpulver samt kolasås på vassle. En raffinerad dessert som verkligen höll samma nivå som de tidigare rätterna, vilket jag annars inte alltid tycker är fallet.

Jag skulle inte säga att jag är lätt att imponera på. Som ni förstår imponerade alla dessa rätter oerhört på mig, och ag hoppas verkligen ha möjlighet att besöka Lilla Ego igen senare i höst. Restaurangen kommer ha ett antal platser som inte går att boka, så det fins möjlighet för drop in-besök för den som vågar chansa. GIvetvis hoppas jag att detta projekt blir en succé för Daniel Räms och Tom Sjöstedt. Det förtjänar de.

måndag 23 september 2013

Matbloggspriset 2013
- snart är det dags igen!

Något av det roligaste jag var med om förra året var att jag genom Smaskens.nu vann Matblogsprisets hedersutnämning, eller "Hall of Fame" som det kallades 2012.

Jag minns tydligt när Christopher Anderton ringde upp mig för att berätta den goda nyheten. Stoltheten var stor, och jag kände mig genuint hedrad och rörd.

Nu drar ruljansen igång igen, och det är precis som tidigare en jury (där jag i år är stolt medlem) som utser alla priser utom Folkets val. Från och med nu på onsdag 25 september kan man börja nominera till detta pris. Ju fler som nominerar, desto mer ljus på detta det äldsta bloggpriset i norden; ett pris som inte får den uppmärksamhet det förtjänar och som i alla år drivits av eldsjälar; inte sällan i motvind.

Matbloggspriset är numera något av en institution. Gå gärna in och läs om dess historia på Matbloggsprisets egen sajt. Det finns i dagsläget tusentals matbloggar i Sverige, av alla de slag och med alla tänkbara olika inriktningar. Själv känner jag mig som att jag och Smaskens är en gammal institution. Jag står inte för förnyelse, men det finns det så många andra som gör.

Konkurensen är större än någonsin när så många bloggar tävlar om att synas. Jag tror ändå i grund och botten att de flesta bloggare 2013 drivs av samma passion som pinjärerna gjorde tidigt 2000-tal. Vi har allesammans ett geniunt maintresse, och vi brinner för att dela med oss av det vi skapar i köket; såväl i ord som i bilder.

Matbloggarnas betydelse för svenska folkets under 2000-talet exploderande matintresse går knappast att överblicka. Vad är hönan, och vad är ägget? Det kan jag inte svara på. Det fins vissa som klagar på att det är för mycket mat i mediarna, men det kan jag faktiskt inte alls hålla med om. Även fast jag själv inte är intresserad av matprogrammen på svensk television, och ytterst sällan läser recept i tidningar, så är den stora förekomsten av matrelaterade program och publikationer för mig fullständigt logisk. Gör en jämförelse med hur mycket utrymme exempelvis sport tillåts ta i medier?

När jag förra året fick veta att jag vunnit Matbloggsprisets hedersutnämning hade jag sedan många år givit upp tanken på att ens komma i åtanke till ett pris. Nu kan jag luta mig tillbaka och glädjas åt min vinst, och samtidigt än en gång aktivt uppmana er alla att nominera bloggar ni uppskattar och som ni tycker förtjänar uppmärksamhet. Det finns få saker som är så uppmuntrande som att få den uppskattning en nominering innebär. Den glädjen kan vi gott bjuda andra på.

tisdag 17 september 2013

Fågel, fisk och marängsviss - och en
fikonmarmelad med balsamvinäger

Vår äldste son, i sällskap av Tom Sjöstedt. Sonen har
givetvis själv godkänt att jag publicerar bilden.

I morgon är det en vecka sedan jag och äldste sonen tillbringade dagen i en matstudio i Bromma. Vi ägnade ett antal timmar åt att spela in vad som kommer att klippas ihop och bli ett avsnitt av SVT och Barnkanalens program "Fågel, fisk och marängsviss".

Sonen och jag är överens om att det var en både roligt och spännande upplevelse. Vi blev nöjda med våra gemensamma prestationer, och vi fick fin respons på kycklinglevermoussen (som både jag och sonen vid det här laget kan såväl rabbla ingredienslistan till som laga i sömnen).

Tom Sjöstedt gjorde en strålande insats som programledare under inspelningen. Han är faktiskt precis lika trevlig i verkligheten som han verkar när man ser honom på TV, och gudarna ska veta att så inte alltid är fallet med alla personer. Jag var givetvis tvungen att fotografera honom med vår son - fattas bara annat.

Kvällen innan TV-inspelningen övningslagade vi vår rätt en sista gång. Dessutom beslutade vi oss för att själva koka en fikonmarmelad med balsamvinäger till kycklinglevermoussen. Jag vet inte om marmelad egentligen är rätt namn på anrättningen, men jag kommer inte på något bättre. Detta lilla snabbt imroviserade tillbehör blev över förväntan gott. Det sötsyrliga passar perfekt ihop med den mustiga och smakrika kycklinglevermoussen. Den smakar även gott till ost, kan jag meddela. Lätt som en plätt att koka och kanske en sådan där perfekt present att ta med sig när man är bortbjuden?

Efter vår trevliga inspelningsdag känns det nästan lite märkligt att det allra bästa faktiskt återstår - själva programmet, som ska visas på TV. Jag meddelar givetvis när jag vet vilket datum som gäller.

Fikonmarmelad med balsamvinäger
250 gr torkade fikon
3 dl balsamvinäger
1dl råsocker
2 vatten

1. Skär bort de hårda skaften från de torkade fikonen, och finhacka dem.
2. Blanda fikonen, balsamvinäger, råsocker och vatten i en rymlig kastrull.
3. Låt blandningen koka upp, och därefter koka på medellåg temperatur i cirka 35 minuter. Rör om med jämna mellanrum.
4. Marmeladen är färdig när den antagit en tjock och lite seg konsistens.
5. Mixa marmeladen med stavmixer om du önskar en slät konsistens. 6. Häll upp i en väl rengjord glasburk, låt svalna, och förvara i kylskåp.

tisdag 10 september 2013

Bisarra cravings: brownies med mjölkchoklad-
och jordnötssmörtopping




Tidigare förhöll jag mig ganska likgiltig till jordnötter. Dessa i mitt tycke trista standardnötter dök som oftast upp i tråkiga sammanhang. Som regel alldeles för hårt saltade kändes de som det obligatoriska tillbehöret till blek standardöl på krogen.

Detta var innan jag upptäckte Snickers. Efter att bokstavligt talat ha sett ljuset, insåg jag att Snickers jämte Kexchoklad är mina två fulgodis-cravings.

Därefter upptäckte jag Sevans jordnötssmör. Jag insåg jordnötssmörets kulinariska storhet. Världen blev en smula vackrare.

Vad har nu detta med brownies att göra? Låt mig börja med att berätta (för de som inte är trogna bloggläsare) att jag har en förkärlek för att smeta topping och tryffel på tunga chokadkakor. Det är nog vad jag helst bakar; om, och när, jag bakar. 

Peanut butter brownies började dyka upp i de mest oväntade sammanhang. Det var som att något kallade på mig. Jag kämpade emot, men föll tillslut till föga - på sätt och vis.

Jag har låtit min brownie förbli ren, men smaksatt min mjölkchoklad med jordnötssmör. Funderade ett tag på att blanda jordnötter i smeten, men insåg att det skulle ha blivit för mycket. Nötterna jag strödde på när jag fotade var ärligt talat mer för estetiken skull än för smaken. Något för er att ta ställning till, när - eller om - ni själva bakar dessa mäktiga läckerheter.

Resultatet blev minst sagt godkänt. Återigen har jag mutat mig till mina barns kärlek. Strunt samma. Om dessa brownies kan få barnen att avstå från terapi, är de värda sin vikt i guld. Och då syftar jag inte på barnen.

Brownies med mjölkchoklad- och jordnötssmörtopping

Brownies mår bra av att stå kallt, och kakan är betydligt enklare att skära i om den är riktigt kall. Jag skär bort kanterna, delar den i munsbitar, ocg fryser in - perfekt att plocka fram en kvart innan jag sätter på kaffet.

Brownie:
200 g mörk choklad, hackad
150 g smör, rumstempererat
3 dl råsocker
1 msk äkta vaniljsocker
3 ägg
0,5 tsk flingsalt
60 gr vetemjöl (cirka 1 dl)
4 msk kakao
(enebtuelt saltade, hackade jordnötter att strö över)

Topping
0,5 dl vispgrädde
150 gram mjölkchoklad, hackad
1 dl jordnötssmör

1. Värm grädden i en kastrull.
2. Blanda ned den hackade chokladen i den varma grädden, och rör tills chokladhacket smält.
3. Blanda ned jordnötssmöret.
4. Låt toppingen svalna i rumstemperatur.

1. Sätt ugnen på 175 grader. Blanda smöret med råsocker, vaniljsocker och salt. Vispa ned äggen, ett i taget.
2. Smörj ett bakplåtspapper och forma det efter en kvadratisk form, 24 gånger 24 centimeter.
3. Smält chokladen över vattenbad, eller i micro, och rör ned den.
4. Sikta över kakao och vetemjöl, och blanda ned dem i smeten.
5. Häll smeten i formen, och jämna till den med en slickepott.
6. Grädda kakan i mitten av ugnen i 30-35 minuter, beroende på vilken typ av form du använder. Provstick efter 30 minuter, så att kakan inte blir för välgräddad.
7. Låt kakan svalna. Bred på toppingen, och ställ den därefter i kylskåpet, eller ännu hellre en stund i frysen, innan du delar den.

söndag 8 september 2013

På begäran: min mans fabulösa ketchup
med chipotle och balsamvinäger

Ja, vad ska man säga? Ännu en av många goda hemkokta ketchups signerade min köksbegåvade bättre hälft. Att vara gift med en man som är bra i köket har helt klart sina fördelar. I synnerhet när man, som i vårt fall, kompletterar varandra. Jag skulle aldrig komma på tanken att koka ketchup. Han skulle aldrig komma på tanken att baka brownies med mjölkchoklad- och jordnötssmörstopping. Det är väl det som kallas att komplettera varandra?

När vi funderade på mat inför helgen längtade vi efter mustiga köttgrytor. Det gick nog knappast att tänka sig ett mer felaktigt val just denna helg, då vi haft sommarvärme, och njutit av ett septemberväder som måste varit det bästa i mannaminne. Snabbt ändrade vi våra planer, och landade i att grilla hamburgare. Det finns trots allt få saker som slår en vällagad burgare till lördagsmiddag.

Som ni själva ser på bilden här ovan hade jag, utöver makens ketchup, laddat min burgare med romansallat, avokado och rödlök. Själva burgaren bestod av nötkött smaksatt med riven gul lök, vitlök, finhackad bacon, svartpeppar och salt. Brödet var hembakat; enklaste sorten, med vatten som degvätska, och en rejäl skvätt olivolja i degen.

Senast jag bloggade om min mans ketchupkok hade orsakade detta helt oavsiktligt ett gigantiskt debacle. Denna gång tror jag vi är på den säkra sidan. Eller, som min man själv (med en rejäl portion humor) formulerar sig: För säkerhets skull så använde jag olivolja denna gång . Jag vill och vågar ju inte gå emot den samlade vetenskapen och på nytt gå över etablerade gränser för hur man gör så traditionstyngda saker som ketchup.

Håll tillgodo. Det här var sälsynt smaskigt.

Min mans chipotle-balsamico-ketchup
1 msk olivolja
1 gul lök
2 vitlöksklyfta
1 tsk sött, rökt paprikapulver
1 tsk chipotlepulver
2 burkar Mutti krossade tomater
1 dl balsamvinäger
0,5 dl rörsocker strö
0,5 dl mörkt muscovadosocker
2 tsk salt

1. Riv löken och vitlöken. 2. Värm olivolja i en kastrull. 3. Lägg i lök och vitlök. Tillaga på medelvärme, och rör om. Det får absolut inte ta färg. 4. Tillsätt paprikapulvrer och chipoptlepulver, och fräs försiktigt under omrörning i cirka en minut. 5. Häll över tomatkonserv, balsamvinäger, socker och salt. 6. Låt alltsamman koka ihop på medelvärme till ketchupkonsistens, det vill säga omkring en halvtimma, eller så länge som du själv föredrar. Glöm inte att röra runt emellanåt, och passa noga så att det inte kokar för kraftigt. 7. Häll upp i en väl rengjord glasburk, och förvara i kylskåp.

onsdag 4 september 2013

Smaskens och son med kycklinglevermousse
- snart i en TV nära dig

I början på maj hade vi representanter från ett produktionsbolag här hemma. En hel dags TV-inspelning ägde rum, inför vad som ska bli ett avsnitt i en serie matlagningsprogram för och med barn. "Fågel, fisk och marängswiss" heter programmet, som gått i Barnkanalen tidigare säsonger. I höst kommer ni vid ett tillfälle få se vår äldste son laga kycklinglevermousse i TV, assisterad av sin ömma moder, det vill säga undertecknad.

Valet av rätt kan för en utomstående tyckas tillgjort. Ni som har lite insyn i mitt kök och i våra matvanor, ni vet att just kycklinglevermousse (och även pastej och paté) är en familjefavorit sedan flera år tillbaka. När programmet visas kommer ni också, om man inte redigerar för hårt, se hur hela min familj med stor entusiasm smorde kråsen med kycklinglevermousse, serverad på crostini och toppad med en fantastiskt god fikon-balsamico-röra från Gattimondo.

Nästa vecka ska sonen och jag tillbringa en dag i en studio för kompletterande inspelningar. Jag vet ännu inte när under hösten programmet där vi medverkar kommer visas, men jag skriver säkert några rader om det när det är aktuellt.Under tiden bjuder jag på receptet på sonens och mitt förbättrade recept; långt ifrån det första på just kycklinglevermousse här på Smaskens, men helt ärligt det absolut godaste hittills.

Kycklinglevermousse (som förrätt till 6-8 personer)

450 g kycklinglever
4 st schalottenlök
3,st vitlöksklyftor
1 selleristjälk
2 st sardellfiléer
0,5 msk tomatpuré
0,5 msk dijonsenap
1 msk dijonsenap
0,5 dl Eau-de-Vie
1 krm svartpeppar
0,5 tsk torkad timjan
25 gr smör, rumsvarmt
1 dl vispgrädde + 1 dl vispgrädde

Till servering:
40 st crostini

1. Hacka lök, vitlök och selleri.
2. Stek dem i smör med sardellen och timjan.
3. Häll på Eau-de-Vie och låt koka in.
4. Putsa levern. Lägg den i pannan och stek den. Vänd några gånger.
4. Krydda med salt och peppar.
5. Lägg upp allt i en skål och låt svalna.
6. Mixa med senap, tomatpuré och 1 dl av vispgrädden.
7.Låt svalna i kylskåp.
8. Vispa 1 dl grädde och vänd ned i moussen.
9. Servera på crostini med en liten klick balsamicokokta fikon eller något motsvarande.

söndag 1 september 2013

Lyckad tapas-pastisch:
spanskifierade köttbullar i tomatsås

I fredags fick jag för mig att vi skulle äta plockmat av matigare karaktär. Inte bara bröd, ost och charkuterier, utan även några mer lagade rätter. Utöver min klassiker räkor i gudagod mnarinad fick jag för mig att experimentera med köttbullar. Ja, om det nu kan kallas experiment, när det handlar om såpass ofarliga aktiviteter som att byta ut sedvanliga smaksättare.

Jag lyckades i varje fall rktigt bra med dessa köttbullar, som jag måhända med falsk blygsamhet kallar tapas-pastisch och spanskifierade, bara för att helgardera mig i fråga om autenticitet. OM det nu är så intressant? Det vet jag inte, men det spanska köket är inte min hemmaplan, så mycket kan jag säga.

Det blev sherry, lagerblad och söt rökt paprika som fick spela huvudrollen i smakpaletten. Jag var medvetet försiktig med chilihetta i tomatsåsen. Den som så önskar ökar givetvis på denna ingrediens.

Spanskifierade köttbullar i tomatsås (tapasrätt för 6 personer)
Färssmeten smaksattes med kryddor från våra egna krukodlingar. Vår timjan är fantastiskt aromatisk och smakrik, så långt ifrån de hårt drivna färska butiksörterna man kan komma. Har du inte motsvarande färsk timjan att tillgå, så använd hellre torkad.

Köttbullar
500 gram finmald nötfärs
2 msk ströbröd
0,5 dl gammaldags mjölk
2 vitlöksklyftor, rivna
0,5 gul lök, riven (den andra halvan hamnar i tomatsåsen)
2 tsk färsk timjan, finhackad (eller 1 tsk torkad, smulad)
0,5 dl bladpersilja, finhackad
salt och svartpeppar

1. Blanda ströbröd, mjölk, örter, vitlök och lök och låt blandningen svälla några minuter.
2. krydda färsen med salt och svartpeppar och blanda den därefter noga med ströbrödssmeten.
3. Forma färsblandningen till valnötsstora köttbullar.

Tomatsås
4 msk olivolja
1 vitlöksklyfta, riven
0,5 gul lök, riven
1 tsk söt, rökt paprika
0,25 tsk chiliflakes
0,5 dl torr sherry
1 burk krossade tomater
2 msk tomapuré
0,5 dl rött vin
1 tsk rörsocker strö
salt och svartpeppar

1. Hetta upp olja i en emaljerad gjutjärnsgryta.
2. Fräs vitlök, gul lök, paprikapulver och chiliflakes på medelvärme tills löken mjuknat.
3. Tillsätt sherryn, och låt den koka in i lökblandningen.
4. Blanda ned krossade tomater, tomatpuré och rött vin. 5. Krydda med socker, salt och svartpeppar.
6. Låt såsen koka ihop i 15-20 minuter, så att den reduceras.
7. Lägg försiktigt ned köttbullarna i såsen, och låt dem puttra i cirka 15 minuter utan lock. Vänd dem då och då, försiktigt, så att de inte går sönder.
8. Häll över de färdiga köttbullarna och såsen i en skål, och låt svalna. Servera rumstempererade eller kalla. De smakar lika bra vilket som.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...