White chicken chili

Plötsligt händer det! Hallå - är det någon som läser, eller har ala givit upp? De vore inte konstigt. Min personliga kokbok Smaskens har inte uppdaterats på mer än sex månader. Nu drabbades jag plötsligt av lust att dokumentera gårdagens middag. Den var enkel, och väldigt god, samt inte minst en perfekt vinterrrätt. Vem kan motstå en soppgryta med smältande mör, långlagad kyckling, bönor och majs? (Originalreceptet kommer från Epicurius.)

Jag tog det försiktigt med kycklingfonden, eftersom den an köper i butik lätt tar över smakmässigt. Jag hade tyvärr ingen hemkokt buljong. I ställt resonerade jag som så, att det faktum att kycklingen fick sjuda i den svaga buljongen i åtta timmar tillsammans med smaksättarna gul lök och stjälkselleri, nog ändå borgade för att soppgrytan trots allt skulle bli smakrik.

Kanske vill någon ha den mer salt? Smaka då av med flingsalt mot slutet. Personligen kunde jag tänkt mig dubbla mängden chili, men nu var det inte bara min smak som skulle råda. Det var helt rätt beslut, av gensvaret att döma från de familjemedlemmar som är känsligare för chilistyrka.

Hur bekvämt är det inte att ycklinglårfiléerna vare sig behöver putsas eller delas? De blir smältande möra av den långa tillagningen. När man mot slutet av tillagningen blandar ned bönorna och majsen går filéerna isär i lagom munsbitar alldeles av sig själva.

White chicken chili - på mitt sätt
2 msk olivolja
1 kg kycklinglårfiléer
2 gula lökar, finhackade
2 stjälkar selleri, finhackade
4 vitlöksklyftor, finhackade
8 dl vatten
2 tsk flingsalt
1 puck kycklingfond (Knorr Touch of taste)
0,5 tsk svartpeppar
2 msk ICA:s frysta gröna chili
2 tsk spiskummin
2 tsk korianderfrön, nymortlade
2 burkar cannelinibönor
ca 0,5 påse fryst majs (ICA basic)
en näve finhackad koriander + mer till servering

1. Häll olivolja i botten på CrockPot-grytan.
2. Blanda ned alla övriga ingredienser i grytan.
3. Häll på vatten, och blanda ned kycklingfonden.
4.Laga i CrockPoten på lägsta effekt 8 h.

Till servering: 1 lime
1 paket majstortillas
gräddfil

1. Blanda ner bönorna, majsen och cirka 0,5 deciliter hackad koriander i soppan, och höj temperaturen till max.
2. Kör soppan i CrockPoten på högsta effekt 30 min.
3. Rosta under tiden majstortillas i en stekpanna, eller grilla hastigt i en kontaktgrill, och skär i snibbar.
4. Klyfta lime, hacka upp grön chili och hacka upp koriander.

Servera med limeklyftor, hackad grön chili, gräddfil och grillade majstortillas.

Ful men god soppa på svarta bönor

Om jag tittar tillbaka på de få inlägg jag publicerat det senaste dryga året, så dominerar (minst sagt) sopprecepten. Smaskens kanske tillfälligt har blivit en soppblogg? Detta är min variant på en soppa jag hittade hos Jamie Oliver, men anpassat efter vad som råkade finnas i vårt kylskåp. Jag vill dessutom passa på och nämna att korrekturläsningen av recept i Jamies kokböcker verkar minst sagt svajig numera. På sistone har jag stött på åtskilliga recept där jag varit tacksam över mina kunskaper och min erfarenhet av matlagning, så att jag kunnat undvika mindre lyckade resultat.

Nåväl, inget ont om den fantastiske Mr Oliver, hans gärning talar för sig själv. Det gör faktiskt också denna soppa, även fast en soppa med svarta bönor som huvudsaklig ingrediens inte direkt får något skönhetspris. Smaken är däremot inget att klaga över. Lagerblad och timjan kan tyckas som ett ovanligt val av kryddor för en soppa av denna typ, men de gör verkligen underverk med smaken. Röd, färsk chili kan ju vara allt ifrån tokstark till söt och mild, så var och en får helt enkelt själv smaka sig fram till något som passar de egna preferenserna.

Så här års är det lika gott att använda sig av fryst koriander i maten; den färska, fjösiga och hårt drivna som säljs i krycka kan på sin höjd tjäna som dekoration. Jag hade en liten bunt färsk koriander som kom med en låda från Årstiderna, och den fick hamna på soppan. I soppan tog jag ICA's frysta.

Jätteburken? Jo, vi är helt enkelt för lata för att koka bönor själva, och för snåla för att köpa småburkar. Därför blir det konserver av storköksmått som trängs i våra skåp.

Ful men god soppa på svarta bönor (4 stora eler 6 mindre portioner)
2 rödlökar, finhackade
2 selleristjälkar, finhackade
1 stor morot,fint tärnad
2 vitlöksklyftor, rivna
röd chili, finhackad (mängd efter styrka och smak)
0,5 tsk torkad timjan, smulad
2 lagerblad
olivolja
500 gram kokta, svarta bönor (motsvarar ungefär två normalstora konservburkar)
10-12 deciliter kraftig grönsaksbuljong
flingsalt
svartpeppar ur kvarn
3 msk finhackad koriander (fryst fungerar utmärkt)

färsk koriander till servering

1. Hetta upp olivolja i en emaljerad gjutjärnsgryta eller en rymlig kastrull.
2. Fräs röd lök, selleri, morot och vitlök tillsammans med chili flakes och timjan tills grönsakerna mjuknat.
3. Tillsätt lagerblad, bönor och en liter buljong; lägg på locket, och koka upp.
4. Låt soppan koka på medelvärme i en kvart.
5. Tillsätt koriandern, mixa soppan slät, späd eventuellt med mer buljong och smaka av med svartpeppar (och eventuellt salt).
6. Servera soppan med färsk koriander.

Jag har prövat fryst koriander från både Picard och ICA, och jag tycker ICA's är bäst av dessa två.

Soppa på rostad blomkål och cannelinibönor

Jaha - tre och en halvmånad sedan jag senast skrev ett blogginlägg, och då var det också ett sopprecept. Det kanske inte är en slump? Majssoppan jag skrev om där i juni är fortfarande en flitigt förekommande vardagsrätt i vårt kök. Må så vara att jag inte längre titulerar mig själv matbloggare, men Smaskens.nu är fortfarande en välbesökt blogg, som inte minst jag själv hela tiden återkommer till, för att laga mina egna recept.
Instagram är numera mitt forum för matdokumentation, och det var gensvaret från min gamla vän A som fick mig att inse att jag måste se till att åtminstone jag själv kommer ihåg hur det gick till när soppan tillagades. Det jag blivit slarvigare med är att dokumentera det jag lagar, det ska erkännas. Just i fallet med denna soppa hade jag länge funderat på själva grundidén, och hade kanske därför en större motivation att faktiskt lägga på minnet vad jag använde och hur jag gjorde.
Det händer nämligen något magiskt när man ugnsrostar blomkålsbuketter. Det måste vara det omtalade Maillardreaktionen som slår till, den magiska reaktionen kemiska som sker mellan kolhydrater och aminosyror när de hettas upp, som både ger brun färg och utvecklar doft och smak. Min husgud Lisa Förare Winbladh har för övrig skrivit om Maillardreaktionen så upplysande och samtidigt underhållande som bara hon kan. (Och skulle det nu visa sig att det inte alls är denna kemiska reaktion som ger den goda smaken, så har vi i varje fall lärt oss något nytt på kuppen).
Billiga ingredienser, enkel tillagning, och dessutom ett recept som med några enkla modifikationer kan bli både helt vegetarisk (samt vegansk respektive helt fri från mjölkprodukter, om man utesluter parmesanosten) - det läns nästan lite för trendigt för att vara jag. Min egen måndagssoppa blev fegvego, då jag använde kycklingbuljong, och parmesanosten i soppan höjde den i mitt tycke det ett snäpp, till den slutgiltigt delikata nivån.
Det bygger ju onekligen upp till en ny familjefavorit, i synnerhet som två av barnen åts med stor entusiasm, och de övriga två trots allt gav soppan betyget "godkänd". Själv är jag (om ni inte redan läst er till det) grymt nöjd med denna soppa, som dessutom tack vare den rostade blomkålen får en betydligt snyggare beigebrun färgån vanlig vit blomkålssoppa. Med lite ringlad olivolja, parmesan och svartpeppar ser den till och med riktigt elegant ut.

Soppa på rostad blomkål och cannelinibönor
drygt 1 kilo blomkål, putsad och delad i mindre buketter
1 gul lök, finhackad
2 vitlöksklyftor, rivna
olivolja
ungefär 1 liter kycklingbuljong (mängd efter smak)
1 burk cannelinibönor flingsalt
svartpeppar
1,5 dl finriven parmesanost
1. Sätt ugnen på 225 grader varmluft.
2. Olja in en ugnsfast form generöst med olivolja.
3. Vänd runt blomkålsbuketterna i ugnsformen så att de får lite olja runtom.
4. Rosta blomkålsbuketterna i ugnen i åtminstone 30 minuter, och vänd dem regelbundet så att de får jämn färg. De ska bli ordentligt gyllenbruna.
5. Fräs gul lök mjuk i olivolja i en emaljerad gjutjärnsgryta. Tiosätt vitlöken när löken börjat mjukna, och stek den försiktigt så att den inte bränns.
6. Häll i blomkålsbuketterna i grytan, vänd runt dem i löken, höj värmen en smula och låt allesamman brynas tillsammans i några minuter under omrörning.
7. Tillsätt cirka 8 deciliter kycklingbuljong, lägg på locket, och låt soppan koka upp.
8. Koka i 10 minuter på medelvärme.
9. Tillsätt avrunna och sköljda cannelinobönor och resten av buljongen.
10. Mixa soppan slät, späd med mer buljong om du önskar justera konsistensen.
11. Rör ned parmesanosten i soppan så att den smälter och blandas, och smaka av med flingsalt och generöst med svartpeppar från kvarn.
12. Servera soppan med parmesanost, svartpeppar och gärna en riktigt smakrik olivolja; pepprig eller fruktig, beroende på tycke och smak.

Vintersoppa med italiensk inspiration - fegvego i sin prydno

Den är god, den är nästan helt vegetarisk och den mättar bra. Dessutom är den snäll mot plånboken. Bättre än så blir det väl knappast?

Så här års tillhör jag de som verkligen får kämpa för att hålla den symboliska näsan över vattenytan. Vinter suger. Mars är inte en vårmånad, det är bara en påminnelse om att jag bor på fel bredddgrad. Våren? ja, den kommer i maj - om vi har tur.

Jag tröstar mig med denna matiga, mulliga soppa, kurar därefter ner mig under en filt i soffan och fortsätter drömma om spirande gräs, vårblommor, solsken och tunna skor,

Vintersoppa med italiensk inspiration - fegvego i sin prydno
(6 portioner)
"Fegvego" kallas numera det som inte är vegetariskt men däremot innehåller väldigt liten del animaliskt protein. I denna matiga soppa för sex personer består det fegvego i ett halvt paket bacon, samt kycklingbuljong. Den som så onskar utesluter givetvis det förstnämnda och ersätter den senare med grönsaksbuljong.

2 gula lökar, fint tärnade
3 morötter, fint tärnade
2 stjälkar selleri, fint tärnade
4 vitlöksklyftor, finhackade
0,5 paket bacon, finhackat
0,25 tsk chili flakes
1 msk torkad oregano
olivolja
2 burkar hela tomater, mixade
6 dl vatten
2 hönsbujongtärningar
2 burkar cannelinibönor, sköljda
cirka 0,5 huvud savoykål, sköljt, rensat och grovt tärnat
0,5 tsk flingsalt
generöst med nymald svartpeppar
2 tsk råsocker

1. Hetta upp en rejäl skvätt olivolja i en emaljerad gjutjärnsgryta.
2. Tillsätt bacon, lök, morot, selleri, vitlök, chili flakes och oregano.
3. Sänk temperature, och stek på medelvärme under omrörning tills grönsakerna svettats färdigt och blivit glansigt genomstekta.
4. Häll i mixade tomater (en ren smaksak, men jag föredrar dem så), vatten, hönsbuljongtärningar och en extra skvätt olivolja i grytan.
5. Blanda allt, låt koka upp under lock och därefter puttra på medelvärme i 20 minuter.
6. Rör ned bönorna i grytan, och låt soppan koka ytterligare 10 minuter.
7. Lägg i savojkålen, tryck ned den i soppan med en slev så att den ligger överst i soppan utan att bli blandad.
8. Lägg på locket på nytt, och låt sedan savoykålen bli tillagad. detta tar cirka 10-15 minuter beroende på hur genomkokt du vill ha kålen.

Smaka av soppan, och servera med svartpeppar, parmesanost och en pepprig olivolja att ringla över. Jag brukar själv skämma bort familjen med nybakat bröd som tillbehör.

Fantastisk falafel med yoghurt- och tahinisås

Jag är väl medveten om att detta recept skiljer sig en hel del från hur man egentligen gör falafel. Under kvällen då jag lyckligt tillagade dessa sällsynt läckra, frasiga kikärtsskapelser påminde mig min vän Anna Billing om när hon skrev om falafel på Talfel.

I ett program jag såg om food trucks förra året, minns jag att någon sade at kikärtorna i falafel ska enbart blötläggas, och därefter malas - inte kokas och mixas. Oavsett hur det egentligen förhåller sig, kan jag bara konstatera att denna min tolkning av diverse olika recept blev otroligt lyckad. Jag gjorde ett recept som passar till vår familj, och alla åt generösa portioner.

Vi höftled oss fram till yoghurtsåsen, så var och en får följa sin egen gom med avseende på ingrediensernas mängder. Detsamma gäller salladen på tomat, bladpersilja, rödlök och citronsaft - gå på känn. Då får du det precis så som just du vill ha det.

Fantastisk falafel med yoghurt- och tahinisås

Falafelsmet
4 dl kokta kikärtor (varken mer eller mindre)
3 silverlökar, finhackade
8 vitlöksklyftor, finhackade
2 dl finhackad bladpersilja
1 dl finhackad koriander
3 tsk spiskummin
0,5 tsk chili flakes
1,5 tsk flingsalt
60 gram (cirka 1 dl) vetemjöl

olivolja till stekning

1. Mixa kikärtorna.
2. Häll övriga ingredienser i en rymlig skål, och knåda därefter ihop dem med de mixade kokärtorna till en smidig med ändå fast smet. 3. Forma små falaflar och lägg på en skärbräda eller på fat i väntan på stekning.
4. Stek falaflarna i omgångar, tills de är gyllenbruna på varje sida. 5. Lägg de fördigstekta falaflarna att rinna av på dubbelvikt hushållspapper.

Yoghurtsås med tahini
2 dl turkisk yoghurt
3 msk tahini
1-2 tsk honung
0,5 msk citronsaft

1. Blanda alla ingredienser, och smaka av.
2. Tillsätt därefter eventuellt mer av någon av ingredienserna om du så önskar.

Serveringsförslag:
libanesiska pitabröd eller vanliga pitabröd
sallad på finhackade tomater och bladpersilja, med rödlök och citron

Linssås bolognese style - på ren trots

I eftermiddags hetsade jag stressad genom lokala ICA, och fann till min frustration att hyllan med butiksmald färs var tom. Vanligtvis innebär det inte något större besvär - man får ta en kölapp i delikatessdisken och be att få färs mald. Just denna eftermiddag hävdade emellertid en ung man i disken att de hade slut på kött, och att jag fick hålla tillgodo med den färdigpackade färsen.

Knappast.

Jag blev ärligt talat tvärsur, och bestämde mig på stående för för att laga vegetarisk lasagne, och att fylla den med en linssås kryddad som en bolognese. Enkelt och självklart, kan tyckas. Resultatet blev över förväntan. Rent fantastiskt gott lyder mitt eget omdöme om detta recept. Den som inte vill använda såsen till att fylla en lasagne kan med fördel servera den till pasta.

Jag kallar såsen linssås boplognese style, givetvis med glimten i ögat. Den är smaksatt med lök, vitlök, rödvin och örter och har en liten finstämd underton av chili. Jag kan inte tänka anat än att det var meningen att jag skulle få lov at tänka om denna torsdagseftermiddag. Det är trots allt inte första gången en motgång i matbutiken resulterar i nya upptäckter.

Linssås bolognese style
1 stor gul lök, finhackad
3 vitlöksklyftor, finhackade
1 nypa chiliflakes (efter smak)
olivolja
2 dl rödvin
2 dl små, gröna linser
2 burkar Delizie krossade tomater
1 tsk rörsocker
0,5 tsk havssalt (eller efter smak)
1 Knorr fond du chef grönsaksfond
svartpeppar från kvart
1 msk provencalska örter (frysta, ta mindre mängd om du använder torkade och smaka dig fram)

1. Hetta upp olivolja i en emaljerad gjutjärnsgryta eller tjockbottnad kastrull.
2. Fräs lök och vitlök med chiliföakes tills löken mjuknat.
3. Tillsätt rödvin, linser, krossade tomater, socker, salt, grönsaksfond och svartpeppar.
4. Koka upp, och låt koka på medelvärme i minst 30 minuter, eller tills linserna är mjuka, och såsen reducerat och tjocknat.

Gyllene kikärtscurry i gråa november

November 2014 är så grå. Jag kan verkligen inte minnas att jag någonsin upplevt denna månad så här tung. Det känns som att simma klädsim; som att allt sker med ett fysiskt motstånd. Hösten brukar annars inte påverka mitt umör. Jag gillar hösten, och brukar helt ärligt se november som en trevlig uppstart på advent.

Inte i år. I år kämpar jag för att hålla orken uppe. Då hjälper det verkligen att försöka vara lite smart i köket. Förra måndagskvällen lagade jag två middagar; båda kikärtsbaserade. Den första har jag redan bloggat här, och nu är det dags för den andra.

När jag stod vid grytan drabbades jag av plötsligt tvivel. Jag fick någon sorts flashback till mina ungdomsår som vegetarian, då jag lagade mat hellre än bra, och trodde att improvisation och god vilja var det enda som krävdes för att skapa god vegetarisk mat.

Till skillnad från min ungdoms impressionistiska matlagning är det snarare så som jag säger till våra barn: erfarenhet och rutin är en förutsättning för lyckad improvisation. Visst kan det vara kul att vara lite "wild and crazy" i köket; att slänga saker på måfå i grytorna, men man vill ju helst att resultatet ändå ska vara baserat på kunskap om ingrediensernas egenskaper, och att anrättningen i slutändan ska bli aptitligt.

Aptitiligt blev det sannerligen inte alltid när det begav sig i min gröna matlagningsungdom. Förra måndagen stirrade jag därför ned i den gyllene blandningen i grytan med en viss nervositet och vånda. Jag kände dofterna av indiska kryddor och stekt lök, och kastades med ens tjugo år tillbaka i tiden.

"Vad har jag gett mig in på", tänkte jag. "Kikärtscurry - vilken jäkla kliché. Hur ska detta gå? Kommer det smaka bra, eller bara tjäna som en påminnelse om hur tråkig vegetarisk mat kan vara? Kommer barnen äta?.

Jag kan glatt meddela (om nu någon trodde något annat) att resultats faktiskt blev riktigt bra. Våra barn, som verkligen gillar baljväxter men föredrar linser och bönor framför kikärtor, åt av grytan med god aptit. Jag serverade den med basmatiris, raita, mango chutney och färsk koriander. Det räckte även till en njutbar jobblunch.

Då vi är latmaskar köper vi konserverade kikärtor. Allra gladast blir vi när vi har vägarna förbi butiker som säljer storkökskonserver av märket Monarch. De riktigt stora rymmer 1,5 kilo kikärtor (avrunnen vikt). Just dessa är stora, mjälla och smakar inte det minsta konserv.

Stöter ni på dem (de finns även i lite mindre burk) så tveka inte - köp! Det som inte går åt på en gång kan man frysa in. (Över huvud taget har Monarch mycket bra konserverade baljväxter. Kidneybönorna är väldigt fina, och de har även stora så kallade smörbönor.)

En gammal bild från Smaskens tidigar barndom.

Gyllene kikärtscurry (6 vuxenportioner)
1 stor gul lök, finhackad
3 vitlöksklyftor, finhackade
2 mjöliga potatisar, finhackade
smör och neutral olja (till exempel varmpressad rapsolja)
1 msk riven ingefära
1 tsk currypulver
1 tsk gurkmeja
1 tsk garam masala
1 tsk spiskumin, nymortlad
1 tsk koriander, nymortlad
1 stor knelstång
4 gröna kardemummakapslar
2 tsk rörsocker
1 tsk flingsalt
2 krm chili flakes (eller efter smak)
450 gram kikärtor (motsvarande tre vanliga konservburkar)
1 burk Kung Markatta cocosmjölk
2 dl passerade tomater

1. Hetta upp smör och olja i en tjockbottnad kastrull eller emaljerad gjutjärnsgryta.
2. Fräs lök, vitlök och potatis med samtliga kryddor på låg värme tills löken mjuknat. Rör flitigt så att inte stärkelsen i potatisen bränner fast i botten.
3. Tillsätt kikärtor, cocosmjölk och passerade tomater.
4. Låt grytan putra under lock på låg värme i 20 minuter.
5. Smaka av med socker och salt.
6. Laga gärna grytan dagen innan den ska ätas - det mår den bara bra av.

Smaskens vego: kikärtsgryta med rökt paprika och kummin; vitlök- och chilistekt spenat och stekt ägg

Det här har varit en vecka då jag ätit vegetariskt till middag fyra av fem vardagskvällar. Närapå oavsiktligt, men det avspeglar vår nuvarande trend i köket. Jag älskar kött precis lika mycket som förut - tro inget annat. Jag har bara blivit än mer selektiv med vilken typ av kött jag vill konsumera. Dessutom ser jag det som en kulinarisk uppfostran och en utmaning att servera mer varierad kost till våra barn.

Mottagandet har varit överväldigande. Den här typen av mat är inte det minsta konstig att servera i vår familj. Det hade varit betydligt märkligare att slänga fram en stroganoff på sojakorv, köttfärssås på sojafärs eller quornfilé. Tro mig - sådana rätter hade fått tummen ned av vår fyrhövdade barnaskara.

Den typen av helfabrikat är inte min melodi. Jag lagar som alltid maten från grunden, och baljväxter är rena fröjden att arbeta med. Tacksamma att smaksätta, prisvärda och goda.

Detta var vår middag i måndags. Jag serverade ( som ni redan förstått) kikärtsgrytan med vitlök- och chilistekt spenat, som just nu är det godaste jag vet. Jag stekte en hel drös med ekologiska ägg, repade bladen av den fantastiska bunt koriander jag fyndade i butiken nära mitt jobb och hällde på en rejäl skvätt Cholula chipotlesauce.

Så jäkla gott. SÅ prisvärt, så mättande och så uppskattat.

Då känner sig matmamman i mig väldigt glad och nöjd.

Kikärtsgryta med ökt paprika och kummin; vitlöksstekt spenat med chili och stekt ägg (6 portioner)
1 stor gul lök, finhackad
smör och smakneural olja (tull exempel varmpressad rapsolja)
3 vitlöksklyftor, finhackade
2 tsk kummin, mortlad
1 tsk rökt, söt paprika
2 burkar krossade tomater
2 burkar kikärtor (motsvarar 300 gram)
1 tsk rörsocker
svartpeppar
chiliflakes efter smak

1. Värm smör och olja i en emaljerad gjutjärnsgryta.
2. Fräs lök, vitlök och kryddor på medelvärme tills löken mjuknat.
3. Häll över krossade tomater och blanda väl. Späd eventuellt med lite vatten.
4. Häll i kikärtorna och låt småkoka under lock i 25-30 minuter.
5. Tag av locket, smaka av med salt, svartpeppar och eventuellt chili flakes.
6. Låt koka ihop om tomtsåsen känns lös.

Vitlök- och chilistekt spenat
smör
400 gram bladspenat
2 vitlöksklyftor, finhackade
1 liten, finhackad chilifrukt (eller efter smak)
flingsalt

1. Smält smör i en traktörpanna.
2. Lägg i vitlök och chili, och frös hastigt utan att de tar färg.
3. Lägg i spenaten, och höj värmen.
4. Vänd runt spenaten i pannan så att den fräses med vitlöken och chilin.
5. Salta, och tillsätt gärna en extra klick smör.

Servera kikärtsgrytan och spenaten med basmatiris. Stek så många ägg som ditt sällskap önskar. Färsk koriander och Cholula chipotlesauce är givna tillbehör i vårt kök.

Daal på röda linser - så enkelt, så gott

Röda linser är en sådan där fånigt billig råvara. Obegripligt prisvärd, även när man köper ekologiska linser. Det går knappt att förstå att det ens kan finnas någon ekonomi i att sälja dem?

När nu linserna är så prisvärda, då tycker jag man ska satsa lite extra på exempelvis en sådan råvara som cocosmjölk. Personligen köper jag numera bara ett märke av cocosmjölk, nämligen Kung Markatta, dåjag blev mäkta irriterad av att se innehållsförteckningen på de andra märkena i min butik. Om du i likhet med mig tycker det räcker fint med att cocosmjölk innehåller cocosnöt och vatten; om du känner att du klarar dig utan exempelvis emulgeringsmedel och förtjockningsmedel, då tycker vi lika.

Jag har en plan den här hösten att försöka vidga mina vyer och hitta en ny repertoar för våra middagar. Detta gäller såväl vardag som helg. Vi gör inte så förfärligt stor skillnad mulan dessa, annat än att vi ofta ägnar oss åt rätter som tar lite längre tid på helgerna; precis som så många andra.

I detta upplägg gäller förnyelsen även en ärlig strävan att laga mer vegetarisk mat. Jag ställer höga krav på hur sådan ska smaka, och i min värld ingår inte produkter av sojaprotein eller quorn. Jag är old school, och gillar baljväxter.

Hemligheten bakom denna oerhört goda variant på den indiska linsgrytan är ingen hemlighet. Det kan väl inte bli annat än gott, med sådana ingredienser och kryddor? Jag tycker det är viktigt att linserna får koka ganska länge på låg temperatur, då jag föredrar dem mjuka. Detta är dock en ren smaksak.

Den som vill kan blanda i bladspenat mot slutet, men så våghalsig var inte jag, då det hade kunnat orsaka ramaskri här hemma. I stället smörstekte jag bladspenat med vitlök och en finhackad, grön chili. Ett väldigt gott grönsakstillbehör som passade perfekt till.

En liten improviserad raita är inte heller dumt att ha till daal. Jag smaksätter själv helt oortodoxt gräddfil eller fjällfil med honung, flingsalt, mald spiskummin och torkad mynta.

Dall på röda linser
Jag råkade använda en ovanligt mild grön chilifrukt, och fick därför hotta upp min dala med en gnutta chiliflakes mot slutet. Den ska vara åt det milda, men ändå ha en diskret underton av chili - så tycker jag.

neutral olja
25-50 gram smör
1 grön chilifrukt, finhackad
3 vitlöksklyftor, finhackade
1 gul lök, finhackad
1 msk riven ingefära
1 tsk garam masala
1 tsk gurkmeja
1 tsk korianderfrön, nystötta
1 tsk spiskummin, nystötta
1 kanelstång
6 gröna kardemummakapslar
1 tsk socker
2 tsk flingsalt
2 dl röda linser
1 burk cocosmjölk (400 gram)
1 paket passerade tomater (400 gram) lime- eller citronsaft efter smak
chiliflakes efter smak

1. Heta upp olja i en traktörpanna eller emaljerad gjutjärnsgryta. Fräs lök, vitlök och olja på medelvärme tills löken mjuknat.
2. Tillsätt de torra kryddorna, och eventuellt en skvätt olja; låt dem steka med löken helt kort.
3. Rör ned i linserna
4. Blanda i cocosmjölk, passerade tomater, socker och salt..
5. Koka upp, rör noga runt, sänk temperaturen och lägg på lock.
6. Låt koka på låg värme i cirka 20 minuter. Titta till emellanåt, rör runt, och tillsätt eventuellt lite vatten.
7. När linserna är mjukkokta ska smöret röras ned. Det är inget måste, men det blir väldigt gott.
8. Smaka av med lime- eller citronsaft och vid behov chiliflakes.

Jag och mina soppor

Det är ganska angenämt att vara envåldshärskare på sin egen blogg, och kunna snöa in på vilka ämnen som helst; det erkänner jag. De senaste månaderna har det varit mycket soppa i mitt liv, och så lär det sannolikt fortsätta. Vardagsluncherna är ett aldrig försvinnande problem som alltid behöver en lösning, och jag måste helt enkelt ha ett visst mått av matkreativ beredskap. Inte ens en sådan person som jag, som lätt kan äta samma lunchrätt flera dagar i rad, vill riskera att tröttna på något av mina sköna, säkra kort.

Gårdagskvällens soppkok började som improviserad nödlösning, och slutade som en sällsynt lyckad och läcker soppa inspirerad av ett recept jag för många år sedan hittade i DN. Av den ursprungliga linssoppan från Ustica står inte mycket att finna, säkert hälften av ingredienserna saknades, men det var ändå denna soppa jag hade i åtanke när jag gjorde något av det mest tillfredställande man i mitt tycke kan göra i sitt kök - jag tog av det som fanns hemma.

Dagsgammalt surdegsbröd kan med fördel skäras i kuber och röras ned i soppan innan den ska serveras. Då får man en enklare variant av klassisk, italiensk ribollito.

En inspirerad soppa (4 portioner)
Det är givetvis möjligt att avstå från att finfördela grönsakerna, om man önska en soppa med grövre struktur. Jag själv föredrar helt enkelt soppor med mindre bitar.

1 gul lök, finhackad
3 vitlöksklyftor, rivna
generöst med olivolja
4 små, torkade röda chilifrukter
8 dl kraftig grönsaksbuljong
1 burk konserverade körsbärstomater
2 msk tomatpuré
1 burk borlottibönor
1 dl röda linser
400 gram fryst broccoli
0,5 tsk rörsocker
salt, svartpeppar från kvarn
3-4 msk balsamvinäger

fruktig olivolja och parmesanost till serveringen

1. Hetta upp en rejäl skvätt olivolja i en rymlig kastrull.
2. Fräs lök, vitlök och chilifrukter tills löken mjukmnat, utan att ta färg.
3. Tillsätt övriga ingredienser, lägg på locklet, och låt koka upp.
3. Koka soppan i uppemot 20 minuter, eller tills bönor och broccoli mjuknat.
4. Tag grytan av plattan, och stöt därefter soppan med en potatisstöt så att grönsakerna delvis mosas sönder. 5. Smaka av soppan med salt och svartpeppar.
6. Låt var och en ringla över fruktig olivolja och riva över parmesanost när soppan serverats.

Mer orecchiette - med grönkål och cannelinibönor

Nu hamnar vi i kategorin "goda rätter jag faktiskt trodde att jag för längesedan bloggat om". Hur det nu skulle ha gått till. Inlägg bloggar sig inte av sig själva.

Jag försöker ta mig själv i kragen. Strävar efter att få samma avspända och självklara inställning till Smaskens.nu som jag har till Smaskens på Facebook. Kanske är det ett tecken i tiden att bloggformatet börjar kännas lite otympligt och obekvämt? Vad mig anbelangar så har jag hittills inte hittat något annat sätt för att förmedla mig.

Strax inan jul bloggade jag om bruschetta med grönkål och canelinibönor. Detta var väldigt gott, men det blev trots god aptit ändå över grönkål och bönor. Dagen efter värmde vi på blandningen, tillsatte grädde, och blandade med nykokta orechiette. Hur gott som helst.

Jag vet inte hur god tillgången är på grönkål i butik just nu? Nog är den i säsong, men så rikliga mängde som kring jul tror jag knappast butikerna tar in. Detta receptförslag fungerar såväl med grönkål som med spenat. Bönorna ger både god smak, mättnad och tillskott av protein. Den gamla vegetarianen i mig hade definitivt behövt mer mat av denna kaliber när det begav sig (jag var vegetarian mellan 15 och 20 års ålder och åt erbarmligt proteinfattig, kolhydratstin mat.)

Orecchiette med grönkål och cannelinibönor - en receptidé
(2 generösa portioner)
Spenat mjuknar på några sekunder, medan grönkål behöver längre stektid. Om du använder spenat kan det vara lämpligt att först fräsa på vitlök och chiliflakes, och därefter tillsätta spenaten.

250 gram orecchiette
150 gram färsk grönkål; ansad, sköljd och finhackad
(eller 300 gram färsk spenat)
1 burk canelinibönor, sköljda och avrunna
smör och olivolja
0,25 tsk chili flakes
1 vitlöksklyfta, finhackad
0,5-1 dl vispgrädde (mängd efter smak)
rikligt med långlagrad parmesanost
havssalt
svartpeppar från kvarn

1. Koka pastan efter anvisningar på paketet, medan du förbereder grönsakerna.
2. Hetta upp smör och olivolja i en stekpanna, och fräs grönkålen eller spenaten med vitlök och chili flakes tills den mjuknat. 3. Tillsätt bönorna, och låt dem bli varma. Mosa eventuellt en mindre mängd av bönorna i pannan.
4. Tillsätt vispgrädde, och låt koka in.
5. Smaka av med salt och svartpeppar.
6. Blanda omedelbart med avrunnen, nykokt pasta.

Grönare högtider med Las Moras -bruschetta med grönkål och cannelinibönor

Jag älskar kål och jag älskar bönor, och faktum är att just grönkål och cannelinibönor även verkar älska varandra. Under vintern är det lätt att överdosera på rotfrukter. Som följ av detta riskerar man att falla till föga och köpa grönsaker som inte alls tillhör säsongen - och som egentligen inte smakar särskilt mycket.

Konsten är väl helt enkelt att hitta något nytt, något som är riktigt gott och som lyfter vinterns grönsaker till en högre nivå. Med denna blandning av grönkål och cannelinibönor känner jag att jag lyckats uppnå just detta. Det gjorde inte saken sämre att det som inte åts upp samma dag blev huvudingrediens i en rasande god middag dagen därpå, men det ber jag att få återkomma till.

För många är bruschetta detsamma som hackade tomater på en bit bröd, men det är mycket mer än så. Här har ni en riktigt god vinterförrätt, eller varför inte en lunch? Utmana dig, om du mot förmodal är grönkålsskeptiker (eller för den delen bönskeptiker). Jag vågar påstå att du säkerligen blir glatt överraskad.

Varför inte följa denna länk och tävla med ditt eget gröna julrecept?

Bruschetta med grönkål och cannelinibönor
250 gram grönkål, ansad, sköljd och finhackad
3 msk olivolja
1 vitlöksklyfta, finhackad
0,25 tsk chili flakes
salt och svartpeppar
1 burk canelinibönor, sköljda och avrunna

8 skivor surdegsbröd
1 vitlöksklyfta
parmesanost
smakrik olivolja till serveringen

1. Hetta upp olivolja i en teflonpanna.
2. Fräs grönkålen så att den får färg och släpper ifrån sig sin vätska.
3. Tillsätt vitlök och chili flakes, och fräs tils vitlöken mjukmnat men inte tar färg.
4. Häll över cannelinibönorna, sänk värmen, och låt bönorna steka med några minuter.
5. Smaka av med salt och svartpeppar.
6. Dela eventuellt brödskivorna, rosta dem lätt och gnid sedan försiktigt vitlöksklyftan mot brödskivorna.
7. Fördela grönkåls- och canneliniblandningen på brödskivorna. Ringla över olivolja och riv grova flagor av parmesanost över.

Mezze maniche med soffritto, pancetta och kikärtor

Herregud. Jösses. Vad är det som händer? Vissa dagar glömmer jag nästan bort att jag har en matblogg. Vi äter god mat varje dag, men just nu är det gamla klassiker som gäller. Nästan inget nytt. Vad finns då att blogga om?
Tack och lov infann sig lusten att pröva något nytt; ett recept jag fann i senaste numret av Bon Appètit. Vi lät oss inspireras. Nu blev vår version inte lik originalet - jag undrar faktiskt en smula ver hus receptmakarna formulerat sig. Oavsett detta, så blev rätten rent djävulusiskt god. Löjligt god.

Hur bra kan det bli, när basen är så löjligt enkel som soffritto, en gnutta chili, pancetta och vitt vin? Hur bra som helst, uppenbarligen. Med tillägg av tomatpuré och kikärtor skapades en rätt som var så smakrik och läcker att jag fann mig själv famla efter ord för att beskriva dess smaker.

Stora ord, jag vet, men som min man så klokt sade - vete och kikärtor är ju de ursprungliga grödorna, det som de första bofasta jordbrukarna odlade. Soffritto är i sin tur basen i många italienska rätter. Grunden. Hur kan det bli annat än läckert?

Det vita vinet och pancettan lade vi själva till. Jag vet inte hur nödvändiga desssa ingredienser egentligen är för smaken. Om man tar bort dem, och tänker sig ett scenario med en betydligt mindre lat person än jag; sådan jag var när jag var yngre, och kokade alla baljväxter jag åt - ja, då är detta plånboksvänlig studentmat.

Om pastan är äggfri, ja, då är det till och med veganmat. Helt oavsiktligt - jag eftersträvar ite en dylik kosthållning.

Fast, jag själv vill inte utesluta pancettan och vinet. De kännetecknar i alltför hög grad min matlagning. Låt er inte avskräckas av rättens något fula yttre. Jag har lagt ala fotografiska ambitioner på is. Så här såg maten ut, strax efter sju i måndags kväll. Vackert så.

Mezze maniche med soffritto, pancetta och kikärtor
500 gram Mezze maniche
100 gram pancetta, fint tärnad
olivolja
1 gul lök, skalad och kvartad
1 medelstor morot, skalad och slantad
1 selleristjälk, slantad
4 vitlöksklyftor, delade
1 dl vitt vin
0,5 dl bladpersilja (ett litet knippe
0,5 tsk chili flakes
flingsalt
2 msk tomatpuré
2 burkar kikärtor, väl sköljda

1. Lägg lök, morot, selleri, vitlök och vitt vin i en matberedare eller mixer och finfrdela till en slät massa. 2. Värm en liten smula olivolja i en gryta, och fräs pancettan. Tillsätt grönsaksblandningen efter några minuter, och fortsätt fräsa på medelvärme.
3. Koka upp vatten till pastan.
4. Tillsätt kikärtorna, tomatpuré och två deciliter vatten. Låt småputtra i 10-15 minuter. Soäd med ,er vaten vid behov.
5. Tag ifrån cirka 1,5 av blandningeb och mixa slätt. För tillbaka i grytan och blanda väl.
6. Häll av vattnet från pastab, men spara någon deciliter. Blanda därefter pastan med kikärtsröran, och späd med kokvatten till smidig konsistens. Servera omedelbart.

Blåmusslor och linguine med tomat, chili och canellinibönor

De senaste åren har mit enda nyårslöfte varit att äta mer skaldjur, och dricka med champagne. I enlighet med dessa inofficiella löften har vi blivit duktigare på att köpa och tillaga musslor. Ett nät med blåmusslor är oftast prisvärt och i det här fallet resulterade detta inköp i upptäckten och omarbetningen av ett trevligt recept från Bon Appetit, och i förlängningen en väldigt god måltid.

Det var och är min man som lagade till dessa musslor. Jag vet inte riktigt varför vi har hamnat i denna fördelning av roller, men hittills har han stått för musselkoken i detta hus. Inte mig emot, när resultatet blir så bra som detta.

Som kuriosa kan jag berätta att Bon Appetit var den första icke-svenskspråkiga mattidning jag började läsa. Det kom sig av att jag året efter studenten arbetade ett på Island, och familjen jag bodde hos hade en mängd gamla nummer av tidningen i fråga. Jag blev så förförd att jag tog av min ynka au pair-lön och i stort sett varje månad gick till en välsorterad tidningsbutik köpte mig ett rent ut sagt svindyrt nummer. Det fantastiskt goda vita vinet köpte jag på Matbloggarresan till Helsingfors. Jag borde verkligen ha köpt fler flaskor - precis som du så klokt sa, Kicki.

Blåmusslor och linguine med tomat, chili och canellinibönor
500 g linguine

olivolja
4 vitlökslyftor, finhackade
2 + 1 dl torrt vitt vin
2 burkar hela tomater, avrunna
1 burk cabellinibönor, sköljda och avrunna
ett nät blåmusslor
3 msk bladpersilja, finhackad (skrapade och noggrant bedömda)
1 tsk chiliflakes
Maldonsalt
svartpeppar

1.Koka upp saltat vatten, och häll ned linguine.
2. Häll ned en skvätt olivolja i en rymlig kastrull. Tillsätt vitlök och chiliflakes, och värm runt dem i oljan utan att låta vitlöken ta färg.
3. Tillsätt vinet
4. Mosa tomaterna och blanda ned dem i vinet. Rör om, och låt blandningen reducera tills hälften återstår.
5. Tillsätt salt och peppar.
6. Häll ned de sköljda avrunna canellinibönorna i tomatsåsen, och låt dem bli varma.
7. Häll över tomatsåsen i en skål och ställ, den åt sidan. Skölj inte ur tomatresterna ur kastrullen.
8. Sätt tillbaka kastrullen på spisen, och höj temperaturen till max.
9. Häll i en skvätt olivolja, låt den bli het, men häll i musslorna innan den börjar ryka.
10. Häll i den resterande decilitern vin, och lägg på locket. Ruska på kastrullen några gånger, tills musslorna öppnat sig.
11. Häll av vattnet från den färdigkokta pastan i ett durkslag. Blanda pastan med tomatsåsen persilja, och häll upp i en riktigt rymlig skål. Häll över musslorna och eventuell resterande vätska. Blanda försiktigt, och servera omedelbart.

Crème Ninon - som aldrig förr

Det var åratal sedan jag senast åt grön ärtsoppa, föga likt den gudomliga Crème Ninon min man lagade till förrätt i kördags. Vi hade våra goda vänner P och K på besök, och vi ville laga en riktig festmåltid som skulle gå att förbereda, så att vi inte behövde tillbringa för mycket tid i köket.

Till förrätt blev det alltså soppa, och då en Crème Ninon lagad efter alla konstens regler; så vitt vi känner till dem. När jag lagat den har jag varit bekväm, och bara mixat ärtorna tills soppan blivit slät. Nu gjorde min man sig det extra besväret att passera soppan genom en finmaskig sil, och tor mig, det är verkligen värt besväret. I själva verket är det inte ens särskilt besvärligt.
Att försiktigt vända ned lättvispad grädde precis innan serveringen, för att därefter låta gästerna själva hälla i en skvätt champagne, det ger en särskilt festlig touch till soppan.
Oststången ni ser på bilden har jag tidigare propagerat för i Smaskens Facebookgrupp. De kommer från Liedl, har en mycket tilltalande inehållsförteckning, och är både billiga och läckra. De innehåller faktiskt smör, till skillnad från den så kallade smördeg som saluförs i Sverige.

Min mans Crème Ninon (6 portioner)
Soppan föll inte bara oss vuxna i smaken, utan även tre fjärdedelar av barnaskaran. Jag beräknar att den räcker till sex vuxenportioner.

2 msk smör
1 stor charlottenlök, finhackad
1 vitlöksklyfta, finhackad
1,5 dl torrt vitt vin
1,5 l hemkokt kycklingbuljong (eller 1,5 l vatten och 2 st fond du chef kyckling)
1 kg frysta ärtor
1,5 dl visppgrädde
flingsalt
några centiliter champagne
(ärtskott till garnering, och ostsänger till serveringen)

1. Smält smöret i en rymlig kastrull.
2. Sänk temperaturen, och häll ned charlottenlök- och vitlökshack. Fräs dem under omrörning, så att de mjuknar utan att de tar färg.
3. Tillsätt vinet, och låt det reducera under omrörning tills knappt hälften återstår.
4. Häll i kycklingbuljongen, och koka upp.
5. Lägg i ärtorna, och koka dem mjuka.
6. Mixa soppan så slät som möjligt, och passera den därefter genom en finmaskig sil.
7. Vispa grädden lätt.
8. Servering: värm soppan tills första bubblan. Rör försiktigt ned den lättvispade grädden i soppan. Smaka av med flingsalt.
Häll upp i skålar, och dekorera med ärtskott Låt gästerna hälla i en skvätt champagn i soppan vid vid bordet
Servera gärna soppan med oststänger.

Långlagad chili på märgpipa, med porter och choklad

På samma gång som jag är vansinnigt förtjust i vår CrockPot, är jag en smula rädd för att fastna i en rutin. Det håller inte att slentrianmässigt slänga ingredienser i grytan, och riskera hamnar i en sits där jag bedriver långkok in absurdum. Jag har hittills inte valt bort at publicera något av det jag långlagat, men den dagen kommer kanske? Just vid detta tillfälle slapp jag överväga detta alternativ, då höstens första långlagade gryta till och med blev bättre än förväntad.

Trots att jag hela sommaren fantiserat om att långlaga och sedan grilla short ribs, har vår CrockPot bokstavligt talat stått och samlat damm i flera månader. Nu kommer säsongen för grytor; hand i hand med att våra vardagarna mer eller mindre står och faller på god framförhållning och middagsförberedelser.

Jag fick tag på en fin bit märgpipa i den annars så trista köttdisken på lokala ICA. Öl är en vanlig ingrediens i chili, men jag hade aldrig tidigare lagat chili med porter. Så snart tanken slagit mig kändes det givet att denna dryck borde kunna höja en chili till nya nivåer. Det är stora ord, men jag vågar hävda att detta är en av de bästa chilis jag smakat.

Pröva gärna Wisby Oaked Porter, om du har möjlighet, annars finns klassikern Carnegie Porter att få tag på i stort sett i alla mataffärer.

Att servera guacamole till chilin var nytt för oss. I fortsättningen vill jag aldrig vara utan detta tillbehör. Våra farhågor att chilin skulle vara för stark för barnen kom på skam. Äldsta dottern beklagade sig en smula, men det var inget som inte gick att lösa med en extra klick gräddfil. Övriga barn smorde kråset, berömde smaken och bad om påfyllning. Jag sög girigt i mig deras beröm. Pröva själva; jag tror knappast ni blir missnöjda.

Långlagad chili på märgpipa, med porter och choklad
drygt 1 kilo märpipa
olivolja
1 stor gul lök, finhackad
2 röda paprikor, finhackade
4 stor vitlöksklyftor, rivna
2 röda chilifrukter, finstrimlade (med kärnor)
1 burk plommontomater
3 msk trippelkoncentrerad tomatpuré
2 dl porter
1 tsk mald spiskummin
2 tsk mald kanel

1 tsk Chef Prudhommes chipotle
2 tsk sött, rökt paprikapulver
flingsalt, svartpeppar
3 tsk rörsocker strö
2 burkar kidneybönor
25 gram 70% mörk choklad

1. Häll generöst med olivolja i botten av grytan.
2. Blanda gul lök, paprika, vitlök, chili och övriga kryddor i boten av grytan.
3. Häll över tomatkonserv och porter, och blanda ned tomatpuré.
4. Strö över rörsockret.
5. Krydda märgpipan med salt och svartpeppar, och tryck ned den i grytan.
6. Sätt CrockPoten på lägsta effekt, 8 timmars tillagningstid.
7. Plocka varsamt upp det möra köttet ur grytan.
8. Ställ grytan på spisen, och låt såsen börja reducera. Tillsätt choklad och kidneybönor.
9. Putsa bort fett, ben och hinnor. Riv isär det möra köttet i småbitar, och blanda ned det i såsen i grytan.
10. Låt chilin puttra ihop 10-15 minuter, medan du kokar ris, blandar till en guacamole och dukar bordet.

Välsignade kycklingsoppa

Jodå, jag lever, och jag äter. Däremot har det inte lagats lika mycket mat som vi brukar här hemma den senaste dryga veckan. Vi har hankat oss fram på gamla klassiker, frysfynd, enstaka restauranbesök och goda vänners mat.

Nu försöker jag samla ihop mig en smula, innan jag blir alltför ringrostig. Sedan vi fick för drygt ett år sedan fick för vana vana att regelbundet koka vår egen kycklingbuljong, har nivån på matlagningen här hemma höjts ytterligare. Om hösten är grytornas tid, så är vintern soppornas tid; så var det förra året, och så är det även nu. Det finns få saker som smakar så bra efter en iskall vinterdag som just kycklingsoppa, och den går dessutom att variera nästintill oändligt.

I måndags hade min man än en gång lagat kycklingsoppa, en sådan där gudomligt god variant som kan göra vem som helst tårögd av lycka. När man som ja kom hem, frusen och hostig, känns det som en högvinst att få slå sig ned vid ett dukat bord och få sig serverat en rykande skål av en sådan här doftande, fullmatad soppa. Det smakar så gott, men är samtidigt så enkelt och billigt att det knappt går att begripa hur så lite kan smaka så mycket.

Den utlösande faktorn till att vi på allvar kom igång med egna buljongkok var, som jag tidigare nämnt, när vi började köpa hel kyckling i stället för lårfiléer. Orsaken till detta regimskifte kom sig av ett besök i en mindre mataffär innanför tull, där priset på kycklingdelar låg på orimliga nivåer. Ibland kan en enstaka händelse verkligen få oanade följder.

Nu bågnar vår frys allt som oftast av kycklingskrov, tack vare detta nya konsumtionsmönster, och ingen är gladare för det än jag. En konstant tillgång på hemkokt kycklingbuljong är en otrolig tillgång, och det har fått mig att inse att just denna buljong passar i fler maträtter än man kan föreställa sig.

Den senaste soppan i mängden låter kanske inte så märkvärdig, ja, den kan nog låta ganska oansenlig, men tro mig, det var en rent överjordiskt god soppa. Kycklingsoppa en gång i veckan känns som ett helt rätt val, vintern ut.

Vad krävs då för en sådan här god soppa? I grund och boten inte så mycket. Det kan tyckas som många ingredienser, men den som inte råkar stå och hacka grönsaker kan riva eller mixa i en matberedare. Några skivor bacon, eller ännu hellre pancetta, ger soppan ett extra djup, men kan givetvis uteslutas om man så önskar. Borlottibönor är en av mina favoriter, men små vita eller cannelinibönor fungerar bra, de med.

Det enda man inte bör kompromissa med är i grund och botten den goda buljongen. Trots detta påstående vill jag inte avråda något från att koka sig en soppa på buljongtärning. Det vill säga, om personen lovar att frysa in kycklingskrovet, samla på sig några fler, och inom en snar framtid koka sig buljong.

Kycklingsoppa med bacon- och paprikasoffritto och borlottibönor
1 kyckling på minst 1,3 kilo
1 stor gul lök, finhackad
2 vitlöksklyftor, finhackade
2 selleristjälkar, finhackade
1 stor morot, fint tärnad
1 stor röd paprika, fint tärnad
5 skivor bacon eller pancetta, smått skurna
olivolja
8 dl hemkokt kycklingbuljong
1 burk Mutti krossade tomater
salt, svartpeppar
1 burk borlottibönor
0,5 tsk rörsocker

parmesanost, olivolja och svartpeppar till serveringen

1. Stycka kyckling, skär loss köttet, och finstrimla det.
2. Fräs de tärnade grönsakerna i olivolja, tills de mjuknat.
3. Tillsätt kycklingbuljong och tomatkonserv. Låt småkoka i 15 minuter.
4. Lägg i kycklingköttet, och låt det blir genomkokt.
5. Smaka av med salt, svartpepar och rörsocker.
6. Servera med parmesanost, och mer svartpeppar för den som önskar.

Kycklingsoppa med risoni, borlottibönor och en gnutta chili

Nej, jag kan inte få nog av kycklingsoppa. Jag tycker helt enkelt att det är något av det bästa man kan äta till middag, i synnerhet nu, när det milda hösvtädret slutligen börjat ersättas av mer vintriga temperaturer. I veckan som gick blev det en variant med risoni, borlottibönor och en gnutta chili. En någorlunda ny soppvariant, som fick en annan textur tack vare pastan och de genom min tillagningstekning ordentligt mjukkokta bönorna.

Risoni är, för de av er som mot förmodan inte känner till det sedan tidigare, sådana här små riskornsliknande pastagryn. Vad risonin gör, är att läcka stärkelse, så att soppan närmast reder sig själv. Dessutom lät jag borlottibönorna koka med ända från början, så att de blev mjuka, och närmast upplästa. Själv har jag ibland rett soppor med just mixade bönor, så detta var en i allra högsta grad medveten strategi från min sida.

Chilin, det var en eftergift för de vuxnas smaklökar. Barnen uppskattade det inte, men ibland tillåter jag mig att vara en smula egoistisk. De fick fiska upp kycklingbitarna och bönorna ur soppan.

Bladpersilja, parmesan och extra svartpeppar är givna tillbehör när jag äter kycklingsoppa. Dagen till ära fanns det dessutom alldeles nybakade baguetter att tillgå. Som så många andra soppor, smakar även denna närmast ännu bättre dagen efter. Givetvis blir upplevelsen en annan om man inte har tillgång till hemkokt kycklingbuljong, men pröva för all del att laga soppan ändå. Det här är strålande höstmat, helt klart.

Kycklingsoppa med risoni, borlottibönor och en gnutta chili
finstrimlat kött från en kyckling på 1,4 kilo(cirka 700 gram)
1 stor gul lök, finhackad
4 vitlöksklyftor, rivna
1 liten, torkad pepparfrukt
olivolja
8 dl hemkokt kycklingbuljong
1 burk Mutti coctailtomater
0,5 dl risoni
1 burk borlottibönor, väl avrunna
salt, svartpeppar
1 tsk rörsocker
0,5 dl finhackad bladpersilja
mer svartpeppar, samt långlagrad parmesanost, till serveringen

1. Hetta upp olivolja i en emaljerad gjutjärnsgryta.
2. Fräs gul lök, vitlök och chili, tills löken mjuknat, utan att den tar färg.
3. Tillsätt kycklingbuljong, tomatkonserv och risoni. Koka upp, och låt därefter soppan koka på medelvärme i cirka 10 minuter, tills risonin mjuknat. Tillsätt borlottibönorna redan i detta skede, om du vill att de ska bli mosiga.
4. När risonin mjuknat, tillsätt kycklingköttet och borlottibönorna, om du föredrar fastare bönor. Låt soppan småkoka i to minuter, tills kycklingen är hullständigt tillagad.
5. Smaka av soppan med salt, svartoeppar och rörsocker.
6. Servera soppan med bladpersiljan och parmesanosten.

Igår var det torsdag

Det här blir ett inlägg som tidsmässigt kommer helt fel; nästan så fel det kan bli. Nästan ingen går igång på att läsa om ärtsoppa med fläsklägg; en fredagskväll i oktober. Detta till trots, så råkar det förhålla sig så att jag bara måste skriva.

Ärtsoppa tillhör mina absoluta favoriträtter. Ändå lagar jag det alldeles för sällan. Skam sägandes kan det mycket väl hända att jag inte lagat ärtsoppa sedan sist. En gång om året? Ja, av bloggposterna att döma, så verkar det inte vara oftare än så jag får till det med fläsket och ärtorna.
Å andra sidan blir det rent burdust gott, när jag väl kommer till skott.

Vad skiljer då onsdagskvällens kok från tidigare kok? Vad är det som gör att detta soppkok, denna minst sagt ospännande torsdagsmat, gör sig förtjänt av ett långt blogginlägg? Jo, det är flera saker.
Dels handlar det om alla minnen jag har förknippade med ärtsoppkok från min barndom.
En annan aspekt är den krassa ekonomin, och funderingar kring hur det över huvud taget kan löna sig att odla och distribuera gula ärtor, när de är så ohemult billiga?
Därtill kommer kött-aspekten. Att koka ärtorna långsamt och länge tillsammans med en rimmad fläsklägg är i mitt tycke det ultimata tillagningssättet för ärtsoppa.

I onsdags kväll kokade jag vad som närmast kan beskrivas som en minimalistisk ärtsoppa. Kalla mig pretentiös, men hur hade ni själva bäst kategoriserat ett recept som detta:

en 2-kilos, rimmad fläsklägg från en Nibble-gris; inhandlad hos Sandströms.
0,5 kilo gula ärtor, blötlagda i ett dygn
2 gula lökar, finhackade
1 lagerblad

Det är allt, gott folk. Allt jag hade i min ärtsoppa. Ja, och så vatten, förstås; cirka 1,5 liter.

Jag satte igång soppkoket vid sextiden i onsdags kväll. Därefter försvann jag från hemmet; jag skulle ut och äta med vänner. Soppan fick stå och småputtra, under min mans överinseende. Efter cirka tre timmars långsam tillagning, stängdes plattan av. Soppan, den fick stå kvar på eftervärmen, i ytterligare en dryg timme.

När jag kom hem, framåt tiotiden på kvällen, lyfte jag upp den rejäla fläskläggen. Köttet var då rent otroligt mört. Jag kunde med hjälp av två gafflar lyfta av svålen, och sedan utan större ansträngning gaffla loss köttet från benet.

Fantastiska fläsklägg; värd betydligt mer än det ytterst modesta kilopriset. När jag gafflat loss allt kött, lade jag tillbaka det i kastrullen, och rörde om. Sedan ställde jag ut kastrullen på altanen över natten.
Rena rama utomhuskylskåpet, så här års.

På torsdag morgon tog jag in kastrullen, och ställde den i kylskåpet. På eftermiddagen, när jag kom hem, tillsatte jag 1,5 deciliter vatten, och värmde därefter varsamt soppan på låg värme. Sedan smakade jag av, och de var då beskrivningen minimalistisk ärtsoppa dök upp i mitt huvud.
När jag helt enkelt insåg att soppan var perfekt.
Det behövdes ingen mer krydda; förutom lite repad timjan, och givetvis en klick senap i tallriken. Ärtorna var mjälla utan att vara fullständigt mosiga; fläskläggköttets textur hade ett klart släktskap med det hos långlagad karré. Samma långa fibrer, samma saftighet.
Jag var nästintill salig.

I torsdags kväll avnjöt vi denna festmåltid. Långlagad ärtsoppa med fläsklägg, eller snarare, långlagad fläsklägg i ärtsoppa, av proportionerna att döma.

Till efterrätt serverades lövtunna pannkakor; stekta i smör i pannkakslagg; givetvis efter pannkaksformeln. Dessa frasiga, gyllenbruna läckerheter avnjöts med vispad grädde och hemkokt sylt; hjortron eller skogshallon.
Jag var nöjd.
Mer än nöjd.
Jag var rent ut sagt tillfredsställd.
Det blir inte godare än så.

Bönor och korv

Jag hittade fina korvar från Sandströms i frysen, sådana korvar som vi grillade mängder av i somras. Merguez, den grymma lammkorven, och Toulouse, en fantastisk fläskkorv som snabbt blev min favorit när jag först smakade på den i början av sommaren.
Nu kände vi inte för att grilla. Tur att det går lika bra att varsamt tillaga korvarna i ugn, med en lite lätt grilleffekt. Till dessa korvar serverades, förutom senap, en fin ragu på smörbönor och tomat. Den liknar mycket av det vi ätit förr, men den är ändå värd att beskrivas lite närmare.

Egentligen är den en brunchrätt, i mitt tycke. Hela kvällens måltid hade lika gärna kunnat intagits en söndagsförmiddag, med ett stort glas iskall apelsinjuice till, i stället för ett glas öl. Stekt bacon och brödskivor stekta i baconfett hade fulländat en måltid som skulle ha kunnat göra vem som helst lite lyckligare dagen efter kvällen före.

Nu var det trots allt fråga om en vanlig måndagskväll, om än med en ovanligt god måltid. Jag delar med mig av en receptskiss. Det är för övrigt min man som stått vid grytorna, ska tilläggas.
Äras den som äras bör.

Ragu på smörbönor och tomater
(6 generösa portioner)
olivolja
1 gul lök, finhackad
2 st vitlöksklyftor, finhackade
1 tsk Chef Paul´s pasilla chile
2 msk balsamvinäger
250 gram färska plommontomater, kvartade
1 burk Mutti krossade tomater
2 burkar smörbönor (cirka 500 gram)
salt, svartpeppar, råsocker
hackad bladpersilja till serveringen

Hetta upp olivolja i en traktörpanna. Fräs lök på medelvärme, tillsätt vitlöken något senare; därefter pasilla chile. Häll över vinägern, och låt den smälta in i löken.
Skölj av bönorna, och tillsätt dem till lökblandningen. Värm på bönorna en stund, och häll därefter över tomatkonserven. Lägg på locket, och låt puttra några minuter. Tillsätt sedan de kvartade plommontomaterna. Låt koka ihop under lock i åtminstone fem minuter. Smaka av med salt, svartpeppar och socker.