Grönare högtider med Las Moras - gratäng på jordärtskocka, persiljerot och potatis med gryère och mandel

Mitt sista recept för Grönare högtider med Las Moras är något så härligt publikfriande som en riktigt mullig, krämig gratäng. Det perfekta tillbehöret till lammsteken, om ni frågar mig. Denna gratäng är emellertid sig själv nog, vilket kan intygas, då vi själva åt enbart gratäng och sallad till middag härom kvällen; fullt tillfredställda av den kulinariska upplevelsen.

Potatisgratäng med inslag jordärtskocka är inget nytt, vare sig för mig eller för de flesta andra. Men, när jag botaniserade i grönsaksdiskarna inför detta uppdrag, snubblade jag över en rotfrukt som jag tidigare aldrig funderat över. Jag syftar på persiljerot, en riktigt kul rotfrukt som till förvillelse liknar palsternackan. Smaken är som en blandning av bladpersilja och palsternacka, med en mindre dominerande sötma än den hos den sistnämnda. I denna gratäng samsades persiljeroten i bästa samförstånd med potatisen och jordärtskockan.

Att pimpa sin gratäng med grottlagrad gryère får närmast b etraktas som en dekadent utsvävning, men det blev å andra sidan så onaständigt gott att det var värt varenda krona.Mandeln då, vad ville jag med den? Syftet med mandeln är att förstärka den nötiga smaken jag tycker finns både hos osten och hos jordärtskockorna. Det, och det faktum att rostad mandel är så oerhört gott. Dessutom är det snyggt. Fler argument behövs knappast, eller bvad säger ni?

Det fruktiga, fiska och i detta sammanhang läskande Las Moras Chardonay kompletterade gratängen på ett utmärkt sätt. I sällskap av detta vin skulle jag rekommendera att gratängen för den som så önskas kompletteras med ugnsstekt majskyckling, eller varför inte varmrökt lax?

Gratäng på jordärtskocka, persiljerot och potatis med gryère och mandel (6 portioner)
300 gram jordärtskocka
300 gram persiljerot
800 gram mjölig potatis
6 dl vispgrädde
1 vitlöksklyfta
100 gram gruyère, grovt riven
1 dl mandelflarn
smör till ugnsformen
salt
svartpeppar

1. Sätt ugnen på 200 grader. Smörj en ugnsfast form.
2. Skala jordärtskockorna och lägg dem genast i vatten så att de inte missfärgas.
3. Skala potatisarna och persiljerötterna.
4. Värm grädden i en rymlig kastrull tilsammans med en skalad, krossad vitlöksklyfta.
5. Skiva potatis och persiljerötterna tunnt.
6. Tag upp vitlöksklyftan ur grädden, och vänd med potatis- och persiljerotskivorna.
7. Skiva sist av allt jordärtskockorna, en i taget, och vänd genast ned i grädden.
8. Lägg hälften av potatis- och rotfruktsblandningen i ugnsformen. Salta och peppra, och strö över knappt hälften av den rivna gryèren.
9. Täck med resterande mängd potatis- och rotfruktsblandning, salta och peppra och strö sedan över resterande mängd ost. Strö sist av allt ver den fagade mandeln.
10. Tillaga i mitten av ugnen i cirka 40 minuter, eller tills gratängen känns mjuk om man provsticker den.
11. Låt gärna gratängen stå och svalna 20 minuter innan den ska ätas.
12. Servera gärna gratängen med en blandad sallad med edamamebönor.

Grönare högtider med Las Moras- soppa på grön sparris och sparrisbroccoli, serverad med örtstekta krutonger

Här kommer mitt andra recept i påsk för Grönare högtider med Las Moras. Soppa till förrätt på påskafton? Gärna det, säger jag. Någonstans känns det som att sparis numera hör påsken till, och färsk, importerad grön sparris syns numera i grönsaksdiskarna i stort sett året runt. I min lokala ICA-butik fanns spansk grön sparris, men de stänglar som tillreddes till denna soppa kom faktiskt från frysdisken. Det fungerar i mitt tycke alldeles strålande bra, som alternativ.

Jag är kanske lite löjligt förtjust i den späda sparrisbroccolin. Den förenade sig så fint smakmässigt med sparrisen i denna extremt enkla soppa. Så här goda smaker behöver inte krångla till. I mitt tycke hade soppan vunnit på att tillagas på hemkokt hönsbuljong, men just denna gång valde jag att hålla den vegetarisk.

Servera soppan i små förrättsportioner med de örtstekta krutongerna. Den fruktiga och friska Las Moras Chardonnay kompletterar soppans och krutongernas smaker på ett utmärkt sättEn riktigt bra start på en påskmiddag, i mitt tycke.

Glöm inte att tävla med Las Moras!

Soppa på grön sparris och sparrisbroccoli, serverad med örtkrutonger (6 små förrättsportioner)
200 gram grön sparris
200 gram söt sparrisbroccoli (Bellaverde)
0,5 liten vitlöksklyfta, finriven
8 dl grönsaksbuljong
0,5 dl torrt, vit vin
0,5 dl vispgrädde
salt
svartpeppar
två skivor dagsgammalt surdegsbröd, skuret i mindre bitar
olivolja
1 msk blandade, hackade örter (t ex oregano, persilja och timjan)

1. Hetta upp olivolja i en stekpanna, och bryn försiktigt brödbitarna tills de fått vackert gyllene färg, Tillsätt örterna, och låt dem steka ed helt kort, så att de inte bränns.
2. Ansa sparris och broccoli och dela dem i mindre bitar.
3. Koka upp grönsaksbuljong, tillsätt sparris och broccoli och koka dem tills de mjuknat.
4. Mixa soppan slät. Tillsätt därefter vitt vin och vispgrädde.
5. Smaka av med salt och svartpeppar. 6. Stör krutongerna över soppan precis då den ska serveras.

Jag återupptäcker focaccia - för andra gången

Sommaren 2011 återupptäckte jag focaccia. Det var åratal sedan jag senast bakade detta bröd, och det vete sjutton om min återupptäckta variant påminde så värst mycket om det jag gjort många år tidigare. Jag insåg hur gott och lättbakat detta bröd är, och dessutom att det fungerar förvånansvärt bra också dagen efter.

Just detta är ett osedvanligt gott betyg från mig, som annars är ganska känslig för dagsgammalt bröd. Inte sällan krävs det någon form av åtgärd för att maskera just den smaken hos bröd, men när det kommer till focaccia, så fungerar det bra alldeles som det är.

Härom dagen kom jag att tänka på focaccia, och hur längesedan det var jag bakade det. Om inte minnet sviker mig kan det vara så länge sedan som augusti 2011. Hög tid för ännu en återupptäckt, med andra ord.

När jag bläddrade tillbaka i mitt arkiv, och tittade på dessa bilder, mindes jag sommarmåltiderna. Jag blev då än mer nedstämd över kylan och den snö och is som fortfarande ligger kvar här i mina trakter. Sommarvärmen och de enkla måltiderna baserade på sallad, nybakat bröd och något gott från grillen känns oändligt avlägsna.

Jag var sjuk förra veckan, och även fast jag egentligen är näst intill återställd, så är det som att de sista krafterna inte riktigt vill infinna sig. Den genuina matlusten saknas. I kväll ska vi ändå försöka frammana en blek känsla av den sköna tid som komma skall. Focaccia, sallad och charkuterier ska förhoppningsvis förgylla kvällen och höja livsandarna.

Focaccia, på mitt sätt
Man kan bete sig lite som man vill, vad gäller tjockleken på focaccian. Min man föredrar den tjockare, medan jag tycker bättre om den när den är tunn. Vi landar således i någon sorts kompromiss. Det är ju inte direkt finlir, när det handlar om att trycka ut en deg, och pensla rikligt med olja över.

50 gr jäst
5 dl kallt vatten
2 tsk salt
0,75 dl olivolja
725 gram vetemjöl (cirka 12 dl)

olivolja och flingsalt efter utbakningen

1. Lös upp jästen i vattnet.
2. Tillsätt salt och olivolja.
3. Arbeta ned mjölet tills degen känns smidig. Låt jäsa övertäckt i en timma.
4. Sätt ugnen på 225 grader.
5. Lägg ett bakplåtspapper på en plåt, och pensla pappret generöst med olivolja.
6. Stjälp upp degen på bakplåtspappret, och tryck ut den med mjölade händer så att den i stort sett täcker pappret.
7. Pensla rikligt med olivolja på degen, och strö över smulat flingsalt.
8. Låt degen jäsa i 20 minuter på plåten.
9. Grädda focaccian nedre delen av ugnen i 30 minuter, eller tills den fått vackert gyllenbrun färg. 10. Låt svalna på galler.

Grönare högtider med Las Moras - krämig påsksallad på rostad morot, persiljerot, och gulbeta med svenskt äpple, serverad på crostini

Här kommer mitt första gröna påskrecept för Gröna Högtider med Las Moras. Om jag får lov att säga det själv (och det får jag) så blev det oväntat bra. Redan på idéstadiet blev jag förälskad i receptet, och det färdiga resultatet överraskade mig.

Jag är egentligen rent ut sagt hjärtligt trött på rostade rotfrukter. Jag tror jag fick en överdos för ett par år sedan. Att jag ändå beslutde mig för att rosta tärnade rotfrukter till en krämig liten påsksallad, det kom sig av att jag använde mig vt de inte självklara rotfrukterna persiljerot och gulbeta. Tilsammans med morot och äpple skapade dessa en smak som helt enkelt blev något annat; något som faktiskt tilltalade min gom, och det i allra högsta grad.

Det svenska äpplet Gloster tog mig med storm. Jag tror inte att jag tidigare smakat på just denna sort - det borde jag kommit ihåg, i så fall. Fruktigt, aromatiskt och med en sytlig fräshör fulländade det min smakkombination. Honungsdijonsenap, citron och smetana bildade tillsammans med rotfrukterna och äpplet något som lurade min man att tro att jag smiskat ihop en liten majonnäs. Så icke, även fast jag funderade på saken.

Med denna lilla oortodoxa, krämiga påsksallad vill jag flörta med öl- och smørrebrødstraditionen, fast med en twist. Min variant är denna krämiga, vegetarisk röra serverad på crostini, med ett glas fruktig och fräsh Las Moras chardonnayRöran och vinet fungerar i mitt tycke alldeles strålande bra tillsammans. Jag har själv serverat smørrebrød till påskaftonslunch de senaste fem-sex åren. I år är chansen stor att just denna röra blir en av de utvalda.

Krämig påsksallad på rostad morot, persiljerot, och gulbeta med svenskt äpple, serverad på crostini (förrätt eller förmingel för 8 personer)
100 gram morot
80 gram persiljerot
80 gram gulbeta
0,5 msk olivolja
1 svenskt äpple, aromatiskt och syrligt (gärna Gloster)
2 dl smetana
2 tsk honungsdijonsenap
1 msk citronsaft
2 msk bladpersilja, finhackad
svartpeppar
flingsalt
cirka 25 crostini

1. Skala och tärna morot, persiljerot och gulbeta.
2. Hetta upp olivolja i en teflonpanna. Rosta försiktigt rotfruktstärningarna på medelvärme, tills de mjuknat. Vänd dem regenbundet under tiden, och vakta så att de inte bränns.
3. Ställ dem åt sidan för att svalna.
4. Tärna äpplet, men behåll skalet på. Blanda det med smetana, senap, citronsaft och bladpersilja. Vänd därefter ned rotfrukterna. Smaka av med salt och svartpeppar samt eventuellt mer citronsaft.
5. Lägg upp salladen på crostini precis innan de ska serveras.

Grönare högtider med Las Moras

Under 2013 kommer jag tillsammans med fyra andra matbloggare delta i ett riktigt roligt projekt i samarbete med vinimportören Primewine. Det är en receptserie som lyder till namnet Grönare högtider med Las Moras.

Las Moras är ett vin och varumärke med ursprung i Argentina. Det finns både som rött och vitt vin, i bag-in-box och på flaska. I höstas lanserades Las Moras Chardonnay PET; ett KRAV-märkt vin, som både ett bättre miljöval, och som fått mycket goda recensioner från landets vinkritiker.

Mitt och de andra bloggarnas uppdrag är att skapa tre gröna recept till tre högtider under 2013, recept som passar bra tillsammans med Las Moras Chardonnay. Recepten kommer slutligen att sammanställas i en kokbok som kommer släppas under början av 2014.

Projektet Grönare högtider med Las Moras sker också i samarbete med receptsiten Kokaihop.I samband med varje högtid, där Kokaihops läsare tävlar om att komma med i receptboken med ett grönt recept jämte de etablerade matbloggarna. Ni kan alltså, om ni så vill, själva tävla med era bästa gröna recept.

Den första högtiden är påsken. Under denna och nästföljande vecka kommer jag publicera mina tre gröna recept till påsk, och jag hoppas ni ska tycka lika mycket om dem som jag själv gör.

För mig är detta en riktigt rolig, kreativ utmaning. Jag fick så många bra idéer när jag satt och brainstormade, att det nästan var svårt att välja. Tanken är att vi ska utgå från säsongens grönsaker, och det är i sig en utmaning.

De svenska primörerna kommer inte förrän framåt sommaren, och grönsaksdiskarna bågnar av importerade grönsaker. Det kan vara en utmaning att försöka skapa något av de svenska rotfrukter och grönsaker som finns i våra diskar. Varför inte ta chansen att vara kreativa, ni också?

De övriga matbloggarna som deltar är:

Lyxlagat
Salt och peppar
Mat och odla
Mat med vänner

Årets Sill 2013 - bacon och pepparrot

I förmiddags klockan 11:00 offentliggjordes Årets Sill 2013. Vi i juryn var helt eniga i vårt beslut att den sill som smakade allra bästa är Bacon och pepparrot. Många som läste på Facebook och twitter reagerade med förvåning och undrade hur denna sill kan tänka smaka. Då jag själv är en person som i nio fall av tio föredrar klara sillinläggningar framför krämiga, kan jag försäkra er om att denna krämiga sill är rent otroligt välsmakande.

Årets SIll 2013 kommer inte börja säljas förrän den 6:e juni, Sillens Dag på Klädesholmen - och i hel Sverige, för den delen. Jag ser mycket fram emot att njuta av den i sommar.

Många har undrat vilka sillar som kommit i fråga vid bedömningen. Det är kökschef Jonas Espefors på Salt & Sill Klädesholmen (som för övrigt gick till semifinal i Årets KOck 2012) som skapat de fyra sillinläggningar som vi i juryn i förmiddags noggrant smakade på, doftade på och betygsatte.

Årets Sill-jury, fr vänster Malin Söderström, Annika Ingemarsson, Timo Räisänen, Peter Harryson, Paul Svensson, Rolf Westerström

Vi i juryn var rörande eniga i våra bedömningar, så det behövdes inga förhandlingar för att komma fram till den vinnande inläggningen.

Vi lade ett gott ord för den sillinäggning som kom på andra plats (nummer två uppifrån på tallriken i bilden här nedanför), en klar sill smaksatt med apelsin, fänkål och kummin, som också den var mycket god.

Det var fantastiskt roligt och smickrande att bli tillfrågad att medverka i årets jury. Som sillälskare och värnare av svensk mat ser jag Årets Sill som en kulinarisk höjdpunkt i almanackan. Kulturen kring sill är både historia och samtid, och något som är värt att värna om och att utveckla. Särskilt glad blev jag över att få bli hedersmedlem i Sillakademien.

"Sillakademien Bohuslän lyfter och bevarar intresset kring sillen i Bohuslän. Akademien är en ideell förening som samverkar med forskare, yrkesfiskare och producenter samt företag inom besöksnäringen i hela Bohuslän. Akademien är öppen för alla personer och företag som vill stödja och få information om föreningens arbete.

Att sillen har haft stor betydelse för Bohusläns kustsamhällen är något som måste spridas och utvecklas vidare. I generationer har sillen funnits med i svenska högtider och förknippas ofta med fest, glädje och samvaro. Innovativa idéer, forskning och förädling är också en viktig del i akademiens arbete. "

Jag är med i juryn för Årets Sill

I skrivande stund sitter jag på tåget från Stockholm ned till Göteborg, för vidare avfärd mot Stenungsund och slutdestination restaurang Salt & Sill på Klädesholmen. I morgon kl 11:00 offentliggörs Årets Sill 2013 vid en presskonferens på Klädesholmen.

Tidigare i år blev jag tillfrågad om att sitta med i juryn som väljer Årets Sill, och jag tackade ja utan större betänketid. Varje år sedan fyra år tillbaka tas Årets Sill fram i samarbete mellan Klädesholmen Seafood ochskärgårdskrogen Salt & Sill. Restaurangens köksmästare skapar fyra moderna och innovativa sillinläggningar. Dessa sillar presenteras för en jury, vars medlemmar därefter provsmakar och slutligen utser Årets Sill.

I år är det femte året som Årets Sill utses. Varje år samlas en namnkunnig jury på skärgårdskrogen Salt & Sill på Klädesholmen, på västkusten, för att utse en vinnare. Syftet med Årets Sill är att bevara och samtidigt utveckla svenska silltraditioner.

I årets jury ingår, förutom skådespelaren och ständige ordföranden 
Peter Harryson, de erkända kockarna och matinspiratörerna Paul Svensson och Malin Söderström, skådespelerskan Ewa Fröling, musikern och sångaren Timo Räisänen och matbloggaren Annika Ingemarsson.
Dessutom ingår som alltid Sjöräddningssällskapets vd Rolf Westerström.

Årets Sill tillverkas sedan till stöd för Sjöräddningssällskapets arbete för att rädda liv till sjöss. Försäljningen av Årets Sill 2012 gav 75 500 kronor till sjöräddningen. Årets Sill börjar säljas på Sveriges nationaldag den 6 juni, samtidigt som Sillens dag firas på Klädesholmen.

Om ni undrar över syftet med Årets Sill, så är det att bevara och utveckla svenska silltraditioner. Samtidigt bidrar man med en krona per såld burk till Sjöräddningssällskapets verksamhet. Sjöräddningssälskapet är en ideell organisation som ensam står för hela 70% av sjöräddningen i Sverige, utan bidrag från staten.

En halv rapsgris, och några ord om kött

I onsdags eftermiddag besökte jag för första gången ett slakteri, närmare bestämt Scans slakteri i Linköping. Jag och de övriga officiella bloggarna för Årets Kock, Karoline Nordefors, Madeleine Landley och Lisa Lönner Pullkinen reste ned till ovan nämnda ort, där vi till att börja med fick information och en rundtur. Detta var en upplevelse jag sett fram emot ända sedan jag i början av december, då jag fick veta att vi skulle få möjlighet att både besöka slakteriet och att få stycka rapsgris.

Inför besöket funderade jag en hel kring hur jag skulle komma att reagera, då jag inte har några tidigare liknande erfarenheter. Jag är inte särskilt blödig, har inte svårt för kött eller blod och har alltid varit väldigt intresserad av och nyfiken på hur kroppar fungerar; såväl mänskliga kroppar som djurkroppar. Att få ta del av hela kedjan, från bedövning och avlivning till finstyckning och paketering, det var ärligt talat fullständigt fascinerande.

Den som äter kött kan inte, eller ska inte, fjärma sig från varifrån köttet kommer. Vi gör det aktiva valet att äta andra varelser som levt och som tagits av daga för att vi vill ha deras kött. Att besöka ett slakteri borde egentligen vara en självklarhet för alla som får möjlighet.

Jag är inte macho-typen av karnivor som går igång på slakt, det vill jag tydligt markera, men jag kunde ha stått ganska mycket längre än vi ändå gjorde och studerat processen. Det hårda arbete som utförs av personalen, och hur djurkropparna tas omhand. Jag kände en oerhört stor respekt, både för djuren och för de människor som arbetar med dessa uppgifter.

Att studera professionella styckare, ja, det var i sig en upplevelse. När det väl var dags för oss att ta oss an våra respektive halva grisar, då undrade jag i sanningens namn hur väl jag skulle kunna prestera. Med god hjälp av de trevliga och kunniga Scan-medarbetare som handledde oss genom processen lärde jag mig handgrepp som jag kommer ha god nytta av framöver.

Nu har vi frysen full av fint griskött, och då delade vi ändå med oss till mat- och grisglada goda vänner. Jag kan inte annat än tacka Scan för denna möjlighet att få förkovra mig och öka mina kunskaper. Om ni någon gång har möjlighet att besöka ett slakteri, så uppmanar jag er att ta chansen. Det är allmänbildande och upplysande utifrån många aspekter.

Man kan tycka vad man vill om den svenska köttindustrin, men vi har kommit oerhört långt i vårt land om man jämför med de flesta andra europeiska länder. Trots uppstramade EU-regler vet vi att djur i andra länder hanteras sämre än svenska djur, från födsel till slakt; att de ofta medicineras i förebyggande syfte, med antibiotikaresistens som ett hot eller ett redan existerande faktum. Vi vet att dessa djur lever ett avsevärt mycket sämre liv än svenska djur, och ändå väljer alltför många att enbart låta plånboken styra när de handlar.

Kött ska faktiskt inte vara billigt. Kött är högst upp i näringskedjan, och ska kosta därefter. Det ska köpas med urskiljning, tillagas med omsorg och ätas med inte mindre än en viss vördnad för det faktum att vi äter något som kommer från en anan levande varelse.

Jag brukar kalla det för filé-syndromet (förlåt mig nu, alla vänner och bekanta som jag redan tjatat sönder med mina tirader). Många människor verkar inte vilja acceptera att med kött, det vill säga muskler, kommer per automatik även senor, hinnor, ben, fet, brosk och ibland svål. Man behöver inte tycka att detta är tilltalande, men man kan inte köpa fettfria, släta filéer i något sorts försök att låtsas som att muskeln i fråga inte suttit på ett djur som levt och som dödats i slakt för att hamna i din gryta och på din tallrik.

Jag rekommenderar er att läsa denna artikel på Svenska Dagbladet Brännpunkt/Opinion för mer välformulerade och faktaspäckade tankar i samma, eller angränsade, ämne.

Rapsgrisen i sig har ett fantastiskt saftigt och fint kött. Vi har med största nöje njutit av de produkter vi tidigare fått möjlighet att smaka, och jag måste i synnerhet framhålla kassler av rapsgris, som smakar så som kassler smakade innan den började sprutas så full av saltlake att den fullkomligt simmar runt i sin egen vätska om man ger sig på att försöka bräcka eller steka den. Kassler på rapsgris är köttig, smakrik och allt annat än vattnig. Lägg detta på minnet.

Ricotta-gnudi med tomatsås från Gattimondo

I mitten av förra veckan vankades det gnocchi, och i söndags njöt vi av gnudi till förrätt. Jag hade aldrig tidigare lagat gnudi, men blev så vansinnigt sugen av detta recept från Bon Appétit - helt klart min största inspirationskälla för tillfället. (Där kan ni också se en betydligt mer aptitretande bild än den jag själv kan leverera).

Jag blev bjuden på fantastiskt goda gnudi hos Fredrik i somras, men dessa var anorlunda. Fluffigare, och då ska ni veta att jag ändå hade i mindre mängd ricotta än originalreceptet angav. Jag utgick av praktiska skäl från storleken på de burkar som saluförs här, snarare än Bon Appétits rekommendationer.

Gnudi var inte särskilt svåra att tillaga. Det som är viktigt at tänka på är att mjöla bakplåtspappret riktigt väl, att ha en skål med mjöl att doppa skedarna i när de ska formas samt att vara lätt på handen med hålsleven, både när de ska i och när de ska ur grytan.

Degen, eller smeten, var lätt, mjuk och fluffig att arbeta med. Jag formade gnudi med två skedar, och doppade den ena av dessa skedar i mjöl innan jag försiktigt föste ned den färdiga lilla pucken på mjölat bakplåtspapper.

För ovanlighetens skull serverade jag inte hemkokt tomatsås. Jag fick en burk sås av Roberto på Gattimondo för någon månad sedan, och hade sparat den til ett särskilt tilfälle. Denna tomatsås är betydligt förskare i smaken är min mustiga, långkokade sås. Den har en behaglig syrlighet i smaken och är alldeles lagom kryddad med basilika. Till dessa gnudi fungerade den perfekt. Att den dessutom är ekologiskt är ju ett stort pluss i kanten.

Tre av fyra barn i familjen blev helsålda på gnudi. Jag serverade små förrättsportioner, men de hade velat äta mer. Yngste sonen deklarerade att han insann ville ha gnudi till förrätt på sin födelsedag. Bättre betyg går väl knappast att få? Det blir snart dags för gnudi igen. Jag fick minst sagt mersmak - detta är mat i min stil.

Ricotta-gnudi (cirka 20 stycken)
250 gram ricotta
1 dl finriven, smakrik parmesanost
1 ägg + i äggula
1 tsk flingsalt
några tag med svartpepparkvarnen
60 gram durumvetemjöl + mer

1. Blanda samtliga ingredienser till en jämn smet.
2. Mjöla ett bakplåtspapper generöst.
3. Forma gnudi med två skedar. Doppa den övre skeden i mjöl och fös med den försiktigt ned gnudin på det mjölade bakplåtspappret. Strö lite mjöl över varje färdig gnudi.
4. Koka upp saltat vatten i en rymlig gryta.
5. Lyft försiktigt upp gnudi med en hålslev, en i taget, och släpp varsamt ned i det kokande vattnet.
6. Koka i 5-6 minuter, låt fortsätta koka en kort stund även efter att de flyter upp i grytan.
7. Lyft gnudi ur grytan med hålslev och severa omedelbart.

På äventyr med Scan, och en lektion i att stycka gris

Bilden är lånad från Scans hemsida - läs mer här om rapsgris.

I dag ska jag tillsammans med en skara matblogarvänner på stycka rapsgris nere på Scans anläggning i Linköping. Vi ser allesamman mycket fram emot detta och jag hoppas kunna delge er av min upplevelse. Der återstår att se i vilken mån jag nu kan dokumentera den i bild, men jag kan i varje fall återge den i ord.

Ni känner till min kärlek till grisskött, och jag är väldigt glad över att få möjlighet att ta del av den kunskap som krävs för att stycka. Med min bakgrund har jag aldrig tidigare upplevt något liknande. Det är helt enkelt på tiden att jag får göra något sådant här, och det är särskilt roligt att få göra det i trevligt sällskap.

Jag kommer göra mitt bästa för att uppdatera på Facebookgruppen Smaskens.nu och mitt twitterkonto @SMASKENS, men jag vågar inte lova för mycket, me tanke på den miljö jag kommer befinna mig i och hur upptagen jag kommer vara.

På återseende inom kort!

Häagen-Dazs Salted Caramel - potentiell ny storfavorit

Nu är den här - och den är fantastisk. Det säger jag inte bara för att jag är med i Häagen-Dazs glassakademi. Salted Caramel, eller salt smörkola som det kanske kan kallas på svenska, är något av det absolut godaste jag vet.

Denna smak kvalar definitivt in som potentiell ny storfavorit här hemma. Jag gjorde ju själv en salt karamellglass bara för några veckor sedan, faktiskt bara helgen innan jag själv fick vetskap om denna kommande smak. Salt glass ligger i tiden?

Terra del Vino - en vinprovarkväll utöver det vanliga

Signore Angelo Coluccia. De svartvita bilderna har jag skamlöst lånat av Fredrik; i sällskap av en sådan fotograf står sig mina egna bilder slätt...

Det är inte första gången jag tack vare bloggvännen Fredrik på Who Cut the Cheeze blir medbjuden på trevliga saker - och förhoppningsvis inte heller den sista. Senast det begav sig var jag tvungen att av familjeskäl lämna återbud på kort varsel - och ni skulle bara veta, vad det sved i själen (och i magen).
I torsdags veckan som gick befann jag mig i ytterst celebert sällskap av bland andra David, Sofija, Red Scream, Kinna och Magnus i Bertazzonis showroom på Torsgatan 5 här i Stockholm. Anledningen till sammankomsten var att Angelo Caluccio presenterade sin hyligen startade nätbaserade vinhandel Terra Del Vino (som Fredrik för övrigt byggt - läs gärna mer här hos honom om kvällen och om Terra del Vino). Vi som samlats för kvällen fick smaka på oerhört spännande viner.

Som jag skrev i min blygsamma krönika på Din Vinguide, så är jag pinsamt, plågsamt och skamligt dålig på vin i jämförelse med mat. Jag råkar dessutom vara välsignad (eller begåvad) med ett överaktivt luktsinne, vilket försätter mig i den prekära situationen att jag bombarderar mig själv med sinnesintryck samtidigt som jag saknar adekvat vokabulär för att sätta ord på de dofter och smaker jag så starkt upplever. En ren plåga, även om jag förstår att det låter som ett litet problem sett ur et större sammanhang.

Några av kvällens viner:

Smakade som en Riesling-smocka

Orange vin - ny upplevelse

Kanske kvällens godaste?

Efter denna utläggning vill jag bara försäkra er om att jag avnjöt viner vars smak inte liknade något jag tidigare upplevt. Ofta äter och dricker jag snarlika rätter och drycker; vanemänniska som jag i likhhet med många andra är. Jag tror nog gärna att jag varierar mig mer än jag i verklighetyen gör. Just därför var det särskilt spännande att få smaka dessa produkter.

Utöver vinerna från Terra del Vino bjöd Roberto Gatti (som syns på bilden ovan) som driver Gattimondopå diverse godsaker såsom bland annat den grymma parmesanosten Vacche Rosse, den godaste jag smakat (som jag hyllat här), och Roberto Carvutto som driver Apuliens Smak bjöd på röror, oliver och sina fantastiska oljor.

Båda dessa trevliga män saluför produkter av högsta klass, som skåpar ut i stort sett allt jag smakat ur vanliga butikers standardsortiment. Bara så ni vet.

Mezze maniche med soffritto, pancetta och kikärtor

Herregud. Jösses. Vad är det som händer? Vissa dagar glömmer jag nästan bort att jag har en matblogg. Vi äter god mat varje dag, men just nu är det gamla klassiker som gäller. Nästan inget nytt. Vad finns då att blogga om?
Tack och lov infann sig lusten att pröva något nytt; ett recept jag fann i senaste numret av Bon Appètit. Vi lät oss inspireras. Nu blev vår version inte lik originalet - jag undrar faktiskt en smula ver hus receptmakarna formulerat sig. Oavsett detta, så blev rätten rent djävulusiskt god. Löjligt god.

Hur bra kan det bli, när basen är så löjligt enkel som soffritto, en gnutta chili, pancetta och vitt vin? Hur bra som helst, uppenbarligen. Med tillägg av tomatpuré och kikärtor skapades en rätt som var så smakrik och läcker att jag fann mig själv famla efter ord för att beskriva dess smaker.

Stora ord, jag vet, men som min man så klokt sade - vete och kikärtor är ju de ursprungliga grödorna, det som de första bofasta jordbrukarna odlade. Soffritto är i sin tur basen i många italienska rätter. Grunden. Hur kan det bli annat än läckert?

Det vita vinet och pancettan lade vi själva till. Jag vet inte hur nödvändiga desssa ingredienser egentligen är för smaken. Om man tar bort dem, och tänker sig ett scenario med en betydligt mindre lat person än jag; sådan jag var när jag var yngre, och kokade alla baljväxter jag åt - ja, då är detta plånboksvänlig studentmat.

Om pastan är äggfri, ja, då är det till och med veganmat. Helt oavsiktligt - jag eftersträvar ite en dylik kosthållning.

Fast, jag själv vill inte utesluta pancettan och vinet. De kännetecknar i alltför hög grad min matlagning. Låt er inte avskräckas av rättens något fula yttre. Jag har lagt ala fotografiska ambitioner på is. Så här såg maten ut, strax efter sju i måndags kväll. Vackert så.

Mezze maniche med soffritto, pancetta och kikärtor
500 gram Mezze maniche
100 gram pancetta, fint tärnad
olivolja
1 gul lök, skalad och kvartad
1 medelstor morot, skalad och slantad
1 selleristjälk, slantad
4 vitlöksklyftor, delade
1 dl vitt vin
0,5 dl bladpersilja (ett litet knippe
0,5 tsk chili flakes
flingsalt
2 msk tomatpuré
2 burkar kikärtor, väl sköljda

1. Lägg lök, morot, selleri, vitlök och vitt vin i en matberedare eller mixer och finfrdela till en slät massa. 2. Värm en liten smula olivolja i en gryta, och fräs pancettan. Tillsätt grönsaksblandningen efter några minuter, och fortsätt fräsa på medelvärme.
3. Koka upp vatten till pastan.
4. Tillsätt kikärtorna, tomatpuré och två deciliter vatten. Låt småputtra i 10-15 minuter. Soäd med ,er vaten vid behov.
5. Tag ifrån cirka 1,5 av blandningeb och mixa slätt. För tillbaka i grytan och blanda väl.
6. Häll av vattnet från pastab, men spara någon deciliter. Blanda därefter pastan med kikärtsröran, och späd med kokvatten till smidig konsistens. Servera omedelbart.