I morgon börjar det

Bilden är lånad.

Jag stökar för fullt i vårt kök. Bakar som besatt. Det vill säga, så mycket sötsaker som jag bakar i adventstid, bakar jag knappt under hela det resterande året.

Jag tillåter mig själv att löpa en smula amok. Detta förklarar den tillfälliga bloggbakgrunden. Ni får helt enkelt stå ut med den, fram till och med jul. Jag behöver stämningen; den tilltalar mig, och jag hoppas att den inte ska avskräcka någon av er från att komma hit och läsa om vad jag bakar, lagar och tänker.

Under de två tidigare årens adventskalendrar har jag bara vid ett enda till fälle råkat ut för den känsla av panik som infinner sig när något går helt fel, och tiden är knapp. Jag hoppas innerligt att jag ska slippa uppleva det i år.

Man kan verkligen fråga sig om det är värt besväret. På sätt och vis är det ett fullständigt vettlöst projekt, men, om jag har klarat av det två tidigare år, så ska jag nog klara det i år också.

Hemligheten är givetvis att ligga steget före. Att inte stå sena kvällar och kämpa mot klockan för att få ut dagens inlägg innan midnatt. Det är så jag har försökt att tänka. Vis av tidigare erfarenheter vet jag att det annars lätt blir förfärligt betungande.

Jag drar ett djupt andetag. Nu börjar det. Önska mig lycka till.

Jag ger er - SMASKENS adventskalender 2010.
Hoppas det ska smaka.

Obegripligt obloggad aptitretare

Kan det vara sant? Kan det verkligen vara så att jag aldrig tidigare skrivit om denna lilla aptitretare, denna enklaste bland enkla förrätter, dessa små läckra krustader? Ja, alla tecken tyder på det.

Det här är en riktig gammal klassiker hos oss, som jag tror att alla vi känner blivit bjudna på minst en gång. Vi kan ibland tycka att vi tar till den som en tråkig nödlösning, men när de små varma, doftande godsakerna garnerats med honung och pinjenötter, och när bubblet är upphällt i glasen, då är det ingen som klagar; tvärtom. Det smakar så gott, det är så enkelt, och enda smolket i bägare är det härdade vegetabiliska fettet i krustaderna. Men, vad sjutton - jag ror vi överlever det.
Just i lördags, när vi bjöd på detta, var både varmrätten och efterrätten delvis oprövade kort. Då är det särskilt bekvämt att kunna slita fram en beprövad aptitretare, eller kanske lätt förrätt, som ett ess ur rockärmen.

Rosta pinjenkärnor på låg värme i en torr stekpanna, tills de fått gyllenbrun färg runtom. Skär små bitar av chèvre, och placera dem i krustader. Tillaga i ugn på 200 grader i 2-3 minuter. Ringla över en smakrik, flytande honung, och styrö de rostade pinjenkärnorna över.

Jag hade nästan lite för trevligt sällskap när krustaderna skulle värmas, och missade att sätta en timer; därav resultatet på bilderna. Krustaderna blev så att säga well done, men det smakade trots detta hur gott som helst, och om ni följer mina tillagningsangivelser bättre än vad jag själv gjorde, så kommer det att resultera i att ni kan stoltsera med krustader som är betydligt snyggare än mina. Alltid något att glädjas åt.

Louis Bouillot Crémant de Bourgogne Brut (nr 7688)
var vad vi valde att dricka till dessa små krustader.
Så gott; så prisvärt.

Mina bullar är godast

När det handlar om att baka vetebröd, då frångår jag med glädje allt som handlar om kalljäsning, surdegskulturer och långsam jäsning med små mängder jäst. Jag har ett perfekt recept, det perfekta receptet, och det räcker gott för mig. Vårt gamla recept på lussekatter från Allt om Mats julnummer 1973 har blivit en veritabel institution i familjen.
Ni skola inga andra vetedegsrecept hava jämte detta.

Vad jag inte är, det är en bullmamma, som ställer till med storbak och fyller frysen till bristningsgränsen med proppfulla påsar. Jag är i grund och botten av den uppfattningen att nybakat är det enda som gäller, vad vetebröd anbelangar. Inte frysta, upptinade bullar; om jag får välja. Just därför är det perfekt att sätta en liten deg. En deg som vid detta tillfälle resulterar i sexton generöst tilltagna bullar. (Att bullarna sedan, mina fixa idéer till trots, faktiskt blev infrysta, det är en historia för sig, som jag inte tänker gå in på vid det här tillfället. Det handlade om framförhållning, och det är ett kapitel för sig.)

Jag smaksatte fyllningen med nystött kardemumma och ekologiskt vaniljpulver. Kanel är verkligen inte det alena saliggörande i en bullfyllning. Smör, givetvis generöst med smör, men i stället för det råsocker (eller rättare sagt rörsocker) jag brukar använda så tog jag tillfället i akt att tömma mitt paket med rörsocker flor. En knapp matsked maizenamjöl i fyllningen gör att den inte lika lätt rinner ur bullarna.

Lat som jag är nu för tiden, så orkar jag inte beskriva fullt ut hur jag bar mig åt när jag snodde ihop bullarna. Men för att inte verka alltför nonchalant gentemot er läsare, så länkar jag tillbaka till ett inlägg från kanelbullens dag 2008, där det finns såväl bildbevis som ingående beskrivning.

Kardemummasnurror med vanilj
(cirka sexton stycken)
Vetedeg
50 gram jäst
2,5 dl gammaldags mjölk
100 gram smält smör
1 dl råsocker
0,5 tsk salt
1 tsk nystött kardemumma
1 litet ägg
500 gram vetemjöl (lite drygt 8 deciliter)

Fyllning
Blanda samman följande ingredienser till en smidig smet:

100 gram rumsvarmt smör
1 tsk nystött kardemumma
0,5 tsk ekologiskt vaniljpulver
1 dl rörsocker flor
0,5 msk maizenamjöl
1 nypa salt

1 uppvispat ägg till pensling, samt pärlsocker till garnering

Blanda smält smör och kall mjölk. Lös upp jästen i denna degvätska. Rör ned socker, salt, kardemumma och uppvispat ägg. Arbeta ned mjölet noggrant, under några minuter. Jäs sedan degen övertäckt i ungefär en timma.
Sätt ugnen på 225 grader. Kavla ut degen, bred på fyllningen och vik och dela därefter enligt bildinstruktionerna i detta blogginlägg. Pensla med uppvispat ägg, och strö över pärlsocker.
Grädda bullarna i nedre delen av ugnen i 12 minuter, eller tills de fått fin färg.

Det var det här jag ville ha till middag

Inspirationen, den föddes ur detta recept av Jens Linder, i söndagens DN. Receptet väckte ett minne från när jag precis hade börjat arbeta som logoped; ett hembesök, för många år sedan. En familj bjöd på dessa fantastiska pizzor; den turkiska varianten. Jag fick med mig två kryddpåsar när jag gick därifrån.

Min version är inte i närheten av det jag bjöds på, där och då. Jag gjorde bara något jag fick en plötsligt uppblossande lust att äta. Något som i sanning förgyllde den regnruskiga och gråmulna måndagskvällen.

Jag insåg bara några minuter innan det var dags att gå hemifrån, i måndags morse, att det var absolut nödvändigt att sätta en pizzadeg. Förmodligen måste jag ha slarvat när jag vägde mjölet, för den blev minst sagt kompakt. Jag hade inte tid att fundera så mycket över detta. Degen åkte in i kylskåpet för kalljäsning, och tro det eller ej - denna deg visade sig vara en alldeles ypperlig pizzadeg. Kanske är det inget nytt för er som läser, men detta fick åtminstone mig att inse att en pizzadeg aldrig, aldrig ska vara för vek.

För oss var smulad, smakrik fetaost och rikligt med finhackad bladpersilja de självklara tillbehören. En yoghurtsås med mynta, bladpersilja och vitlök hade säkerligen varit ett lika gott tillbehör.
Vet ni vad - det kan mycket väl vara så att jag i kväll skapade en framtida familjeklassiker; en lika kär vän som vår pissaladière.

Måndagspizza
Kalljäst pizzadeg (till tio, lite mindre pizzor)
25 gram jäst
7 dl vatten
3 tsk salt
1 tsk råsocker
4 msk olivolja
drygt ett kilo vetemjöl (pröva dig fram)

Lös jästen i vattnet. Blanda i salt, socker och olivolja. Häll i mjölet, och kör den fasta degen några minuter i matveredare. Täck därefter över den, ställ den i kylskåpet och gå till jobbet.

Tomatsås - den gamla vanliga
olivolja
2 vitlöksklyftor, rivna
2 burkar Mutti krossade tomater
salt , svartpeppar, råsocker efter smak

Hetta upp olivoljan i en kastrull. Blanda ned vitlöken, rör om några sekunder i den heta oljan, och tillsätt sedan tomatkonserverna. Krydda med salt, svartpeppar och en gnutta råsocker, och låt därefter tomatsåsen koka ihop under en knapp halvtimma, medan du förbereder färsen och börjar kavla ut pizzabottnar.
Vid det här laget kan det vara läge att sätta på ugnen - 225 grader om du har en vanlig ugn; 200 grader i varmluftsugn

Den kryddiga nötfärsen
1 gul lök, finhackad
4 vitlöksklyftor, finrivna
olivolja
1 tsk starkt paprikapulver
2 tsk sött paprikapulver
1 msk torkad mynta
1 msk nystött spiskummin
600 gram nötfärs

Hetta upp ett par matskedar olivolja i en gjutjärnsstekpanna. Fräs löken, vitlöken och kryddorna på låg värme under några minuter. Tillsätt nötfärsen, och finfördela den med en gaffel medan den bryns i stekpannan. Krydda med salt och svartpeppar. Färsen behöver inte bli helt genomstekt, den ska trots allt in i ugnen.

Kavla ut två pizzabottnar åt gången; för över dem till bakplåtsklädd plåt. Bred ett par matskedar tomatsås på varje pizzabotten, och toppa med några matskedar av den brynta färsen.
Grädda i tio-tolv minuter, eller tills kanterna på pizzan fått färg och färsen är helt genomstekt.
Toppa gärna med smulad fetaost och finhackad bladpersilja. Eller, doppa bitar av pizzan i turkisk yoghurt.

Att komma hem till en gulasch

När jag steg in genom dörren här hemma i lördags, doftade hela huset av gulaschen som puttrade på spisen. Det är i sanning en lyx att komma hem och få sätta sig till dukat bord. Den som inte uppskattar det efter förtjänst, borde få sig en riktig tankeställare.

Vi är väldigt olika i köket, men man och jag, och det är enbart positivt. Vi uppskattar varandras mat, men drar i grund och botten åt lite olika håll. Han lagar ofta sådan som jag aldrig hade kommit på tanken att göra, lika lite som min man skulle komma på tanken att laga till exempelvis en paté.

Den viktigaste ingrediensen i gulasch måste väl ändå vara paprika - såväl grönsaken, som den torkade kryddan. Bladpersiljan vill vi inte heller vara utan. Någon kummin var det däremot inte i denna min mans version av de ungerska nationalrätten. Min man valde att köpa högrev med ben, plocka upp köttbitarna när de var färdiga, och därefter gaffla loss det möra köttet från benet och föra tillbaka ned i soppan. Det tillförde något alldeles extra.

Att skiva potatisen tunt är kanske inte så genuint, men tro mig, detta var en fantastisk gulasch; det bästa jag ätit på mycket länge.

En gulasch att komma hem till
3 msk smör
2 tsk rökt paprikapulver
3 gula lökar, finhackade
5 röda paprior, delade och smått strimlade
1,2 kilo högrev med ben, grovt skivat
salt och vitpeppar
2 burkar Mutti krossade tomater
3 dl vatten
2 förpackningar fond du Chef
6 medelstora potatisar, mjöliga
1 knippa bladpersilja, finhackad

Hetta upp smör i en emaljerad gjutjärnsgryta. Fräs paprikapulvret helt kort i smöret, så att det börjar dofta. Blanda ned löken i paprikapulvret, och fräs i ett par minuter tills den mjuknat.
Tillsätt paprikorna, och blanda runt. Låt det hela fräsa i cirka fem minuter. Salta och peppra under tiden köttskivorna. Lägg dem ovanpå grönsakerna, och häll på tomatkonserv, vatten och fond. Lägg på locket, och låt gulaschen småkoka på låg temperatur i uppemot tre timmar. Plocka då upp köttbitarna ut grytan, och låt dem svalna i en skål.
Skala under tiden potatisen, och skär den i mycket tunna skivor, gärna på en mandolin. Lägg potatisskivorna i en kastrull fylld med vatten, så att deras stärkelse sköljs av. Häll av vattnet, och blanda ned potatisskivorna i grytan.
Plocka köttet av benen med hjälp av exempelvis en gaffel, och dina fingrar. Rör ned köttet i grytan. Lägg på locket, och låt koka tills potatisskivorna mjuknat. Detta kan ta avsevärt mycket längre tid än man kan tro; för oss tog det drygt en timma. Blanda ned bladpersiljan innan serveringen. VI tycker att gräddfil passar bra att servera till.

Jodå, jag kör i år igen:SMASKENS adventskalender 2010

Bilden är lånad

Jag är förmodligen inte riktigt klok, men - det bjuder jag på. Mitt uppe i mitt eget lilla livsinferno av bristande inspiration och (självpåtagna) tidskrävande engagemang sitter jag och gör mentala noteringar kring vad jag vill baka, rulla och röra för godsaker i advent.
Det blir i vanlig ordning en kalender med fokus på både mat och bakverk. Kanske en överdos av sötsaker för några av er, men, ni får helt enkelt ha överseende med mig, och förlita er på att jag kommer att förse er även med recept på riktig mat.

Jag älskar advent. I år firar vi själva julen i Göteborg, vilket innebär att jag själv inte behöver planera, eller stå över grytorna, dagarna innan jul. Hur mycket jag än tycker om att laga mat och baka, så känns hela upplägget att åka iväg hemifrån just i år som nästintill en befrielse.
Jag kan i lugn och ro fokusera på att skapa och njuta för stunden, utan framförhållning och strategier.

Nedräkningen kan börja: det är 15 dagar kvar till den förste december, 38 dagar kvar till julafton. Jag kavlar upp ärmarna redan nu...

Sill och choklad, isterband och marmelad

I går morse vaknade jag, och kunde konstatera att det gamla uttrycket "be carefull what you whish for" har mer innehåll än man kanske kan tro. Jag hade rent ut sagt önskat att förkylningen som bubblat i min kropp skulle bestämma sig för hur den ville ha det, och då bröt den såklart ut; med besked. Jag släpade mig detta till trots iväg till Det Goda Köket-mässan, och en efterlängtad, mycket lyckad workshop med en mängd trevliga matbloggare. Därefter vankade jag, mitt hälsotillstånd till trots, runt några timmar på mässan med Anna.

Mässan i sig var, precis om förra året, en vin- och spritbemängda tillställning. Många av besökarna svajade fram med ett vinglas i handen, och var så där överdrivet entusiastiska inför vissa produkter och demonstrationer på det sätt som kännetecknar den som fått sig lite under västen.
Jag är absolut inte den som spottar i glaset, men det hade varit trevligt om proportionerna mellan utställarna av mat och utställarna av alkoholhaltiga drycker varit annorlunda. Kanske hade jag resonerat annorlunda, om jag varit där med det uttalade syftet att prova vin?

Mina hemsläpade kassar tyngdes av produkter som inte är det minsta exotiska eller specifika för mässan, men som visat sig vara relativt svåra för mig att få tag på. De butiker jag oftast besöker har vare sig Klädesholmens sill eller isterband från Ello i Lamhult i sina sortiment. Och när Werners Gourmetservice säljer fyra burkar marmelad för en hundralapp, endast på grund av att de ska byta utseende på sina etiketter, då slår jag såklart till snabbare än blixten. Marmelad och smör är mina favoritpålägg på helgens frukostsmörgåsar.

Sill och choklad, isterband och marmelad sammanfattar ganska väl mina inköp på mässan. Om jag kommer tillbaka nästa år? Ja, jag tror faktiskt det. Och då borde jag kanske ta och köra lite vinprovning?

Det är då som den stora bloggtorkan rullar in...

Bilden är lånad.

Det händer inte mycket just nu. Sammantaget beror det på flera saker; årstiden, nederbörden, logistiken, lusten, orken, den bristfälliga planeringen...låt mig helt enkelt konstatera att jag har hamnat i en av de där perioderna igen.

Det finns kanske en cyklicitet i det hela? Bloggandet går upp och ned. Jag har via SMASKENS Facebooksida fått några fina tips, för att bryta torrperioden. Få se om jag inte sparkar igång mig innan helgen? Ett tappert försök ska jag nog få till, hoppas jag.

På återseende, inom kort.

Fairtrade banana cookies

Detta är inte första gången jag försöker baka dessa cookies. Första gången gick det till så som berättelsen här nedan beskriver. Tilläggas ska att jag efter min katastrofala kakbakskväll fick veta att datumet för sista tävlingsdagen flyttats fram, eftersom det som från början var Anna Billings blogg-tävling med all rätt transformerades till en Taffel-tävling. Med andra ord var mina ansträngningar utförda helt i onödan. Jag kunde ju helt sonika har väntat till sista dagen, i stället, vilket jag (givetvis) gjorde - det vill säga, tills idag.
Idag gick det bra.

"Kvällen var lite skakig, skulle man kunna säga. Jag packade för fullt inför en Göteborgsresa med de äldsta barnen, min man var bortrest över natten, och jag hade arbetat sent samt avslutat dagen med ett utvecklingssamtal. Inte de bästa förutsättningarna, inte alls. Ändå lyckades jag få till riktigt grymma banana cookies.

Banan och choklad var den första idé som dök upp i mitt huvud när jag började tänka på vad jag skulle ställa mig och baka. Lite trist, kan tyckas, och med stor sannolikhet en mycket vanlig smakkombination, eftersom just bananer och choklad är så välkända Fairtrade-produkter.

Som tur var googlade jag, och fann ett enda recept på banana cookies. Det verkade utmärkt, men jag var alldeles för trött för att orka ställa mig och omvandla mått, så jag höftade, och hoppades på det bästa. Det skulle jag verkligen inte ha gjort. Det gick inte bra. Inte alls bra. Riktigt förbaskat illa, ärligt talat."

Skam den som ger sig. Idag följde jag receptet, och då gick det bättre. Tänk att till och med en icke-tävlingsmänniska så som jag kan lockas att delta i en tävling, bara syftet är tillräckligt gott.

Fast, hur gångbart är det att delta i en tävling med ett lånat recept? Det fungerar såklart inte. Jag får helt enkelt delta utom tävlan, med syftet att förmedla ett riktigt bra, lånat kakrecept, och för att framhålla betydelsen av att konsumera Fairtrade-produkter.

De ingredienser som var Fairtrade i dessa kakor var, förutom bananerna, råsocker och rörsocker flor. Om jag hade haft Fairtrade-vaniljsocker hemma (vilket jag vanligtvis brukar), så hade jag använt mig av det. Nu fick det i stället bli ekologiskt vaniljpulver. Jag vet att det lär ska finnas Fairtrade-nötter, men några sådana hade jag tyvärr inte lyckats införskaffa.

En viss panik infann sig när jag insåg att de tre mogna bananerna i fruktskålen inte alls motsvarde en cup mosade bananer. Som tur var hade jag vid något tillfälle slängt in ett gäng övermogna bananer i frysen, vilket blev min räddning. Jag försökte trots allt följa receptet. Sedan många år har jag en sats med olika cup-mått i en kökslåda, och även om de inte så ofta kommer till användning så finns det tillfällen, så som detta, då de är väldigt bra att ha.

Varför jag den där stressade kvällen för en och en halv vecka sedan ens gav mig på att försöka höfta till ett recept, när detta redan fanns, det övergår mitt förstånd. Man ska väl inte krångla till det för sig i onödan?

Banana cookies - ett lånat recept
1/2 cup of unsalted butter, room temperature
1 cup of sugar0,5 cup råsocker + 0,5 cup rörocker flor
1 egg, room temperature
1 cup of mashed bananas (about 2 ½ large bananas) motsvarar ungefär 4 normalstora Faitrade-bananer
1 teaspoon of baking soda
2 cups of flour
pinch of salt
1/2 1 teaspoon of ground cinnamon
1/2 teaspoon of ground mace or nutmeg
1/2 teaspoon of ground cloves1 tsk ekologiskt vaniljpulver
1 cup of pecans (walnuts and chocolate chips are fine alternatives)

Method
1 Preheat the oven to 350°F (175 grader). Cream the butter and sugar together until light and fluffy. Add the egg and continue to beat until the mixture is light and fluffy.
2 In a bowl, mix the mashed bananas and baking soda. Let sit for 2 minutes. The baking soda will react with the acid in the bananas which in turn will give the cookies their lift and rise.
3 Mix the banana mixture into the butter mixture. Mix together the flour, salt, and spices and sift into the butter and banana mixture and mix until just combined.
4 Fold into the batter the pecans or chocolate chips if using. Drop in dollops onto parchment paper-lined baking sheet. Bake for 11-13 minutes or until nicely golden brown. Let cool on wire racks.
Makes about 30 cookies.

Min andra födelsedagspaté (ett inlägg som skulle ha publicerats i maj)

Så konstigt det kan bli. Plötsligt, när jag botaniserar bland mina idéer i form av icke publicerade blogginlägg, stöter jag på detta. En bild, och ett fullständigt dokumenterat recept; förutom på en punkt, nämligen tillagningstiden, men den kan jag ganska lätt gissa mig till. Jag vet hur jag brukar göra, när jag lagar paté.
Jag minns tydligt att detta var en riktigt fin paté, till och med en praktpaté. Det kan alla de som hjälpte till att äta upp den intyga.

Något som känns konstigt, det är att se en bild som tagits i dagsljus. Det är något som förekommer ganska sällan under vinterhalvåret. Inte ens på helgerna lyckas jag få till det; när maten väl är tillagad, har solen oftast hunnit gå ned. (Enda undantaget är frukostmat.) Just denna bild går knappast till historien. Jag dokumenterade buffén i fråga ganska dåligt. Detta är en detalj ur en större bild, men det visade åtminstone hur det hela såg ut.

Jag rannsakar mitt minne, och tittar på ingredienslistan, för att försöka komma på vad som möjligtvis kan utmärka just denna paté. Var det något särskilt jag tänkte eller ville när jag lagade den? Nej, jag tror inte det. Jag ville helt enkelt äta paté. Sherry och trattkantareller är inte särskilt ovanliga eller exotiska smaksättare.
Det enda som sticker ut i receptet, i jämförelse med tidigare patérecept jag publicerat, det är ingrediensen potatismjöl. Det bidrog till konsistensen, och till att det nästan inte alls läckte ut någon vätska under tillagningen. Kanske bidrog detta med en saftighet, vilket kan förklara att det smakade så ovanligt bra? Inte vet jag. Därför måste jag nog helt enkelt lagar den igen; mycket snart.

Min andra födelsedagspaté
3 schalottenlökar
2 vitlöksklyftor
1 ägg
0,5 dl crème fraische
0,5dl halvtorr sherry
0,5 dl torkade trattkantareller, blötlagda
2 msk potatismjöl
450 gram kycklinglever, putsad
500 gram fläskfärs
svartpeppar
2 tsk salt
smör till patéformen

Sätt ugnen på 175 grader. Mixa schalottenlökarna, vitlöken och den blötlagda svampen. Tillsätt crème fraische, sherry, potatismjöl och putsad kycklinglever. Krydda färsen med salt och svartpeppar efter smak, och mixa slutligen ned den i blandningen.

Smörj en patéform eller en annan avlång form, exempelvis en brödform. Häll patésmeten i formen, och släta ut den. Grädda i uppemot en timma, i nedre delen av ugnen. Låt patén svalna i formen, och sedan bli helt kall i kylskåpet, innan du tar ut den ur formen. Det brukar vara lättast så, enligt min erfarenhet. Det säger sig väl själv att den helst ska lagas dagen innan den ska ätas?

Den fula, goda koljan

Jag känner inte någon större inspiration för tillfället. Det är som det är med den saken; bara att ta det lugnt, och avvakta tills det vänder. Underligt nog borde jag sprudla av tankar och idéer, eftersom jag denna vecka haft mer tid till mitt förfogande än jag vanligtvis brukar. Det handlar inte om att jag är ledig, men man skulle kunna kalla det för att jag sedan en vecka tillbaka bara varit förälder på deltid. Eftersom vi är sex personer i familjen, märks det tydligt om två av dessa tillfälligt är bortresta. Jag har helt enkelt gått omkring och lekt tvåbarnsmor.
Våra barn är verkligen vare sig osedvanligt bråkiga eller besvärliga, men nog vore det underligt om det inte märktes att arbetsbördan minskat och att tiden plötsligt verkar räcka till mer saker än den brukar?

Jag kan erkänna att jag ibland kan känna en avundsjuk tanke till de som inte har lika många personer att tänka på och ta hänsyn till som jag har. Jag absolut vill inte byta bort något ur mitt familjeliv, men tanken på en gnutta mer flexibilitet och frihet kan emellanåt te sig oerhört lockande.
I brist på det kan det vara nog så tillfredsställande att, den bristande inspirationen till trots, faktiskt lyckas slänga ihop en riktigt god rätt på kolja. En rätt som i varje fall inte liknar något jag lagat tidigare. Dessutom skrapade jag det sista ur burken med crème av soltorkade tomater, på tal om att rensa kylskåpet. Bara en sådan sak är i sig nog att få mig att känna mig nöjd.
Vacker, det kan jag inte med bästa vilja säga att rätten blev; i synnerhet inte fotad i det kompakta höstmörker som omsluter oss.
Å andra sidan är det, just i det här fallet, viktigare att vara god än att vara snygg.

Kolja med trippel-tomat och dragon
500 gram koljafilé
salt och vitpeppar
2 msk smör
2 schalottenlökar, finhackade
1 vitlöksklyfta, finhackad
2 msk Mutti tomatvinäger
400 gram coctailtomater, klyftade
1 msk dragonblad i vinäger, hackade
en rågad matsked crème av soltorkade tomater
2 dl crème fraische
en nypa råsocker
0,5 dl vatten

Börja med att byxa filéerna; salta och peppra med vitpeppar. Hetta upp smör i en traktörpannna. Fräs schalottenlök och vitlök mjuka på låg värme. Tillsätt tomatvinägern, och låt den koka in. Tillsätt cirka 1/3 av coctailtomaterna, och låt dem fräsa i pannan så att de mjuknar och släpper ut sin vätska.
Blanda sedan i crème av soltorkade tomater och dragon, tillsammans med crème fraische och vatten. Koka upp såsen så att den småputtrar. Sänk då värmen till lägsta läget på spisen, tryck försiktigt i fiskbitarna, lägg på locket, och låt fisken varsamt tillagas på låg värme under ett par minuter.
Lyft sedan på locket, och se om värmen möjligtvis behöver justeras uppåt, eller om fisken är färdig. Strö då över resterande mängd coctailtomater.
Jag serverade fisken med ris. Det kändes som det självklara valet.

Ankans lilla sås - ett lyckat experiment

För att inte riskera att förvirra någon, så vill jag bara påpeka att detta alltså var varmrätten, den som kom efter trattkantarellsoppan och innan äppelglassen med rostade, kanelkanderade valnötter. Dessutom ska det erkännas att jag inte lyckades fånga såsen på bild. Så kan det också gå, när maten smakar riktigt gott.

Jag hade aldrig lagat anka i ugn tidigare, och någon gång ska ju vara den första. Det går alltid att bli bättre, vilket är vad jag tar fasta på till nästa tillagningstillfällen. Skinnet blev nämligen inte så som det enligt mer insatta och erfarna matlagare borde ha kunnat bli.
Strunt samma; potatisen var gudomlig; guldgul och frasig efter att ha nästintill friterats i ankfett. Ankan var saftig, och såsen - den var helt fantastisk.

Jag hade googlat runt och spånat kring smaksättningar, snubblat över kombinationen anka och rabarber, och slagits av det faktum att vi hade våra egna rabarber från landet i påsar i frysen. Jag älskar ankans feta, goda kött, men det behövs något som bryter av, vilket den syrliga rabarbern i allra högsta grad gör. Den kändes som en självklar smaksättare till min sås.

Nu hoppas jag att jag inte gör någon besviken; detta är nämligen i grund och botten inte något märkvärdigt. Jag skulle nästan drista mig till att skriva att jag fuskade en smula, även fast det kanske är att vara väl självkritisk.

Om ni undrar varför jag snålade, och inte använde mig av levern för att smaksätta såsen, så vill jag bara meddela att anklevern, den sparar jag för betydligt ädlare ändamål. Jag har en ankleversamling i frysen. De ska bli mousse, terrine eller paté till nyår, nämligen. Dem håller jag hårt i . Resterade innehåll i påsen i ankans kräva fick emellertid bidra till att ge såsen smak.

Syrlig och gräddig sås med rabarer - till anka
2 schalottenlökar, hackade
2 msk smör
2 msk äppelcidervinäger
ankans inälvor, förutom levern; delade
1 dl vatten
1 dl rödvin
2 msk kycklingfonr
3 dl finskuren rabarber
1 dl vispgrädde
0,5 tsk råsocker
1 tsk kinesisk soja
1 tsk vetemjöl, eller efter önskemål
salt, vitpeppar och råsocker efter smak

Smält smöret i en kastrull, och fräs schalottenlöken mjuk. Häll över äppelcidervinägern, och låt den puttra in i löken. Tillsätt därefter ankans inälvor, rabarber, vatten, vin och kycklingfond. Lägg på locket, och låt det hela stå och puttra på låg värme i ungefär tjugo minuter. Drag sedan kastrullen från plattan och låt innehållet stå och svalna och mulla till sig någon timma.
Sila sedan av inälvsbitar och schalottenlök; tillsätt grädde och soja. Låt såsen koka upp, och red av den helt lätt genom att pudra över vetemjöl under omrörning. Mängden vetemjöl handlar helt om hur tjock sås du vill ha. Jag ville ha en ganska tunn sås, och tog därför bara denna mindre mängd.
Smaka slutligen av såsen med salt (om det mot förmodan behövs), vitpeppar och inte minst råsocker. Servera såsen riktigt varm, gärna i en så kallad såstermos. Det kan verka fånigt, men det är en av mina favoritprylar i köket.

Om ni undrar var jag har hållit hus

Det har varit tyst här inne i en hel vecka. Under tiden har jag roat mig med diverse, delvis matrelaterade, aktiviteter.
Ni som har skolbarn vet att denna vecka infaller det så kallade höstlovet, och med anledning av det ledsagade jag förra onsdagen mina två äldsta barn ned till Göteborg. Skälet till att vi valde att tjuvstarta lovet i fråga var att jag skulle ha möjlighet att delta vid branschdagen och banketten i anslutning till Chark-SM. Det var en intressant dag, kväll och - natt (eller åtminstone en bit av natten). I charkbranschen verkar de veta hur man festar, så mycket kan jag säga.

Som matbloggare och hobbyskribent i sammanhanget (kanske borde jag snarare klassificera mig själv som en medveten konsument) var det mycket intressant att få ta del av några av de frågor som rör sig i kött- och charkbranschen. Vissa av dessa frågor, såsom temperaturen i kyldiskarna och den nya märkningen av skinka som kommer till årsskiftet ska gälla från och med i dag, den första november, är sådant som vi konsumenter kommit i kontakt med via media den senaste tiden.
I en paneldebatt svallade vågorna stundtals höga när diskussionen om temperaturen i kyldiskarna tangerade frågor som produkters bäst före-datum, svinn, samt inte minst kundens roll i sammanhanget. Hur kan man förvänta sig att en produkt skall hålla samma skick fram till bäst före-datumet, om man bryter kylkedjan och utsätter produkten för alltför hög temperatur? Det är en fråga jag skulle kunna fördjupa mig i, men inte i detta sammanhang.

I egenskap av bloggare, twittrare och med ett flitigt använt Facebook- konto, var det likaledes intressant att lyssna på vilka frågeställningar som finns i charkbranschen kring hur det går att marknadsföra sig och ha kontakt med sina kunder via olika sociala medier.

Vilka vann då de olika kategorierna i Chark-SM 2010? Det kan du se här. Själv var jag, av förklarliga skäl, mest intresserad av kategorierna Kallrökta korvar - ej kylförvaring samt Lufttorkade/kallrökta hela köttprodukter. Jag ville veta vem som tillverkat de produkter vi skattat högst i min domargrupp. Direkt Chark AB vann den förstnämnda klassen med sin lufttorkade salami, och Nylén Hugossons Chark AB vann den senare med sin tyrolerskinka.

Sådana här avbrott i vardagen är betydelsefulla för mig, på mer än ett sätt. Jag uppskattar att få ta del av en bransch som intresserar mig. Samtidigt är jag väl medveten om att jag inte besitter särskilt mycket kunskap i ämnet.
Vad jag kan bidra med är välutvecklade smak- och luktsinnen, samt en formulerings- och uttrycksförmåga som gör att jag kan sätta ord på det jag upplever. Just i fallet med mitt deltagande i Chark-SM, var det detta som gjorde att jag i slutändan kände att jag hade något att komma med. Det var fantastiskt kul och lärorikt, alltsamman. Det skulle vara spännande att få delta i något liknande sammanhang i framtiden.

Nu vill jag förkovra mig, och hoppas därför ha möjlighet att besöka charkuterianläggningar för att få en bredare kunskap om hur det går till när man tillverkar många av de produkter som jag själv konsumerar och uppskattar.
Vi får se vad som händer.