Trottole med brässerad brysselkål, bacon och pecorino.(Tack till min räddare i nöden.)

En söndag för några veckor sedan var jag mer än någonsin tacksam för all den inspiration jag och min familj får från Bon Appétit. När den egna inspirationen tryter är det tur att det finns andra resurser, som aldrig verkar sina. Min man och jag är brysselkålsälskare i själv och hjärta. Brysselkål i en pasta kan tyckas att utmana ödet en smula, även i vår familj, där äldsta dottern ändå delar vår faiblesse.

Det finns många fördelar med att lite större barn. Nåja, allt är relativt, men när yngsta barnet hunnit fylla fem är det inte fråga om småbarn längre. Det som inte passar i en rätt, det står det var och en fritt att efter bästa förmåga peta bort. Om jag vill ha brysselkål i en pasta så gör jag det; må så vara att det genererar lite småsura miner från tre av barnen.

Nu var det inte jag som gjorde pastan. Det var min man. Och originalreceptet hittade vi här. Jag kallar utan tvekan detta för höstens godaste pasta - hittills. Det enda jag vänder mig emot är att kalla deta för carbonara. Carbonara är carbonara, och det är detta inte fråga om. Däremot är det perverst gott, men det får inte grumla omdömet så till den milda grad att man inte kallar saker för sin rätta namn. Punkt slut.

Trottole med brässerad brysselkål, bacon och pecorino
Trottole är en pastasort vi snubblade över på ICA. Originalets orecchiette finns i Sverige av bland annat märket De Ceccho. Det går självklart bra att välja en kort pastasort efter din egen, smak om du inte hittar någon av dessa förslag.

500 g färsk brysselkål
2 paket bacon, finhackad
2 vitlöksklyftor, rivna
1,5 dl grädde
4 äggulor
2 dl riven pecorino
500 g pasta
salt
peppar

1. Ta loss bladen från brysselkålen. Vi avstod från att använda de allra minsta.
2. Koka upp pastavatten och lägg i ditt val av pasta. Koka enligt instruktionerna på paketet.
3. Värm upp en torr stekpanna så att den blir riktigt het. Lägg i brysselkålsbladen i omgångar, och slunga runt så de får färg och mjuknar. Lägg över i en skål.
4. Stek baconet krispigt i omgångar. Häll av överflödigt fett och lägg det färdiga baconet på hushållspapper. 5. Lägg tillbaka baconet i pannan, och fräs vitlöken med baconet så att den blir mjuk. Tillsätt därefter bsysselkålen, och blanda och värm allt tillsammans.
6. Smaka av med salt och nymald svartpeppar.
7. Blanda grädde, äggulor och pecorino i en skål. Tillsätt några nypor salt mal över svartpeppar.
8. Häll av den färdigkokta pastan, men spara någon deciliter av kokvattnet i en skål.
9. Häll tilbaka pastan i kastrullen. Rör ned gräddblandningen, och tillsätt därefter bacon- och brysselkålsfräset.4 äggulor
10. Tillsätt lite av det sparade kokvattnet om pastan behöver mer vätska. Smaka av med mer salt och svartpeppar om så behövs, och servera pastan med mer riven pecorino.

Pappardelle med bacon, salladslök och grädde

Helgen som gick har vi njutit av två helt fantastiska pastarätter. Här kommer den första av dessa. Rätten är en variant på detta recept Bon Appetit, som hittills i år varit överlägset bäst på att förse mig med inspiration.

Det är egentligen märkligt hur så få och enkla ingredienser kan resultera i något så makalöst gott. En av anledningarna till att det blev så bra som det blev är faktiskt att jag prövade en ny sorts bacon. Inget exklusivt, bara en oväntat bra produkt från ICA.

Ja, faktiskt, detta torrsaltade bacon rökt på alspån överträffade mina förväntningar på bacon man kan köpa i en vanlig matvarubutik. Fin smak, fast i konsistensen och inte en massa vatten som läcker ut när man steker det. Med beröm godkänt, helt enkelt.

Vårlöken kan ersättas med fin purjolök. Vitlök, timjan, grädde och parmesan - hur skulle det kunna gå fel? Pastan spänstig och al dente, så klart, annars fungerar det inte att blanda den med såsen. Såsen ska för övrigt inte vara alltför riklig, då dränker den pastan, och gör den obehagligt blöt.

Laga detta. Pröva detta. Jag kan inte tänka mig att ni blir anat än nöjda.

Pappardelle med bacon, salladslök och grädde
500 gram pappardelle
2 paket bacon, finhackad
1 stort knippe salladslök, strimlad
1 vitlöksklyfta, finhackad
1 tsk torkad timjan
2 dl vispgrädde
1 dl finriven parmesnost
nymald svartpeppar

1. Sätt på pastavatten. 2. Värm en emaljerad gjutjärnsgryta, och bryn baconet i omgångar. Låt baconet rinna av.
3. Fräs salladslök och vitlök i pannan i resten av baconfettet.
4. Lägg i pastan i kastrullen.
5. Häll tillbaka baconet i pannan, och rör ned grädden. Smula över timjan, och låt såsen koka upp.
6. Låt såsen småputtra några minuter och blanda sedan ned parmesanen. Smaka av med svartpeppar.
7. Häll av pastan, och blanda den genast ned den i såsen.
8. Servera omedelbart med mer parmesanost och svartpeppar.

Sött och salt i sublim syntes - min mans baconmarmelad

Vi är knappast först på bollen med detta recept, min man och jag. INte sist heller, förvisso. Erkännas måste ändå att bacontrenden gått från att vara matbördig till att bli närmast folklig. Många har bloggat om baconmarmelad tidigare; långt tidigare, bland annat Gitto, som mer eller mindre frivilligt under en tid titulerades bacondrottning.

Hur som helst - det spelar ingen roll hur många som bloggat om baconmarmelad tidigare. Det förändrar inte min upplevelse av denna delikatess. Det förminskar inte heller värdet av mitt blogginlägg. I stället ger det mig ett ypperligt tillfäle attt nämna en av mina budord såsom matbloggare med en viss, om än måttlig, senioritet.

Många som bloggar, vare sig de skriver om mat eller annat, verkar omedvetna om eller rent utav ointresserade av att sätta sig själva i ett sammanhang. Någon har, i något sammanhang, någonstans och vid något tillfälle, skrivit något son är snarlikt det du skriver. Det ligger i sakens natur. Vi uppfinner inte hjulet på nytt. Vi är en del av detta sammanhang, och det vore ytterst baivt, för att inte säga djupt okunnigt, att inte förhålla sig till detta faktum på ett eller anat sätt.p>

Jag skule kunna låtsas som att jag vore den första som någonsin skrivit om baconmarmelad (i varje fall på svenska). Om jag hade varit riktigt full av mig själv, hade jag rent utav kunnat inbilla mig att jag faktiskt var först.

Min poäng är följande: jag visuliserar bloggosfären som ett gigantiskt spindelnät som täcker jordens yta. Vi har alla en indirekt relation till varandra, vi som bloggar om mat. Att ge någon annan den uppmärksamhet personen förtjänar eller den uppmärksamhet jag vill att personen ska få, det kan aldrig vara annat än positivt. Att inte inse att många av oss tänker snarlika tankar, lagar snarlika rätter och skriver snarlika texter - det är att leva i förnekelse.

Hur smakade då denna min mans baconmarmelad? Alldeles utmärkt, tackar som frågar. Min man lyckades verkligen få till en rent vansinnigt god baconmarmelad. Den förgyller våra helgmorgnar. Jag har (som genom ett mirakel) lyckats återfå min förmåga att baka surdegsbaguetter (med jästfusk), och baconmarmeladen smetas generöst på smörade bitar av dessa bakverk. Jag tycker personligen att mogen camembert är alldeles strålande smakamrat.

Min mans baconmarmelad
4 pkt bacon
2 gula lökar hacka
3 vitlöksklyftor, hackade
0,2 tsk chiliflakes
0,2 tsk chipotle
1/4 cup äppelcidervinäger
1/4 cup muscovado
1/4 cup lönnsirap
1/4 cup bourbon
1 cup bryggt kaffe

1. Strimla bacon i cirka 2 cm breda skivor. Stek i i 2-3 omgångar i stekpannan tills baconet fått färg och är krispigt. Lägg i en sil, och låt baconfettet rinna av i en skål. Lägg de avrunna baconbitarna på hushållspapper.
2. Torka ut stekpannan och återför 1 msk av baconfettet till pannan.
3. Häll i lök, och stek försiktigt i baconfettet; den ska inte få färg. Tillsätt vitlöken efter några minuter.
4. Tillsätt chiliflakes när löken mjuknat, och låt dem steka med någon minut. 5. Lägg löken och baconet i en sauteus eller vid kastrull.
6. Värm till, medeltemperatur och lägg i chipotle, äppelcidervinäger, lönnsirap, muscovadosocker och bourbon.
7. Rör om medan blandningen börjar sjuda, och tillsätt kaffe.
8. Blanda noga, och sänk temperaturen, så att blandningen försiktigt sjuder.
9. Reducera ned till en simmig sås. Detta kan ta upp till 1,5 timma.
10. Häll över den färdiga marmeladen i en mixer, och pulsa snabbt, mycket försiktigt, så att texturen inte blir för slät.
11. Häll marmeladen i en väl rengjord glasburk. LÅt den svalna, och förvara i kylskåp. Hållbarheten är åtminstone två veckor.

Aldrig känns en helgfrukost så avlägsen som på en måndag

Jag är oerhört förtjust i det som på engelska benämns som cooked breakfast. Vad kallar man det på svenska? Jag har inte hittat något bra ord eller utryck annat än möjligtvis varm frukost, men det ger ju utifrån en svensk frukostkontext snarare associationer till gröt. Tillagad frukost? Jag spånar vidare.

Förra året kollapsade mina frukostrutiner av pur leda och stress, och under et par månader körde jag med den klassiska, om än ohälsosamma varianten att enbart hälla i mig en kopp kaffe och et glas juice innan det bar av till jobbet. Sedan kom jag på bättre tankar och skärpte till mig. En liten skål med helfet filmjölk och en lagom skopa fin müsli förgyller sedan några månader tillbaka min morgonstund på vardagarna.

Helgerna, däremot, blir ofta en orgie i sådant som i sanning får betecknas som frukostar som förhöjer livskvaliteten. Bacon, stekta ägg eller äggröra, bönor i tomatsås, korvar, nybakat bröd eller amerikanska pannkakor - ja, listan kan göras lång. Njutningen är genuin, och det är inte bara jag som är barnsligt förtjust vid dessa tillfällen. Det är så att säga en upplevelse som delas av hela familjen.

Härom veckan presenterade min man en ny twist på den tillagade frukosten, nämligen bacon-korv-äggpannan ni kan skåda på bilden här ovan. Han stekte helt enkelt en generös mängd kotlettbacon och slantad, kryddig korv, och när de blivit brynta knäckte han ned ägg i pannan. Anrättingen serverades när äggvitorna precis stelnat, men gulorna fortfarande var lösa. Med en mugg kaffe, ett glas juice som en skvätt HP-sås (eller varför inte hemlagad ketchup), var detta en söndagsfrukost som närmast gick till historien.

Min man kommer få laga detta snart igen, var så säkra.

På begäran: frikadeller med bacon och parmesan i vitvinsspetsad tomatsås

Jag hade först inte alls tänkt blogga om denna måltid. Tro det eller ej, men ibland orkar jag inte dokumentera för ett eventuellt blogginlägg; i synnerhet inte om det rör sig om något jag anser mig redan ha avhandlat. När jag uppdaterade min Facebokstatus senare på kvällen, och (föga originellt) skrev om vad jag precis tillagat, fick jag såpass mycket respons att jag insåg att det kanske vore intressant att dela med sig av detta recept, trots allt. Vilken tur att mitt minne för ingredienser är så vältränat numer, och att jag allt som oftast mäter upp ingrediensmängder för mina egna mentala noteringar, oavsett om jag planerar att blogga eller ej.

Just nu befinner vi oss i en period när flera av vardagskvällarna är såpass späckade med aktiviteter, att maten måste förberedas senast dagen innan. Men, även om man inte måste förbereda, så vinner frikadeller i tomatsås alltid på att tillagas i förväg. Föreställ er sedan den oerhörda lyxen att komma hem och bara behöva koka pasta. Sådana gånger fylls jag av djup tacksamhet gentemot mig själv. Aldrig uppskattar jag min egen, hemlagade mat så mycket som när jag bemödat mig att laga till den i förskott.

Jag trodde faktiskt att jag hade skapat en etikett vid namn Frikadeller. Jag borde ha en sådan etikett, den saken är säker; nu finns den. Även fast detta är snarlikt mycket av det jag lagat tidigare, så är det en helt ny variant, som blev godare än jag hade förväntat mig. I all enkelhet räckte det gott och väl att smaksätta nötfärsen med riktigt smakrik bacon och en veritabel rallarnäve nyriven parmesan. När dessa grymma frikadeller puttrat klart i sin vitvinsspetsade tomatsås, doftade det så gott att barnen kom in i köket för att ta redan på vad det var.
Således - ännu ett recept på frikadeller. Och jag kan lova att det lär bli fler, så länge jag fortsätter blogga.

Frikadeller med bacon och parmesan
i vitvinsspetsad tomatsås
2 schalottenlökar, finhackade
2 stora vitlöksklyftor, rivna
1 stort ägg
700 gram nötfärs
150 gram smakrik bacon, finhackad
1,5 dl finriven parmesanost
salt och svartpeppar

olivolja
2 vitlöksklyftor, finrivna
2 dl vitt vin
2 burkar Mutti tomatkonserv
2 msk Mutti trippelkoncentrerad tomatpuré
salt, svartpeppar och råsocker

Blanda schalottenlök, vitlök ägg, baconhack och parmesanost. Krydda på färsen, och blanda den sedan med de övriga ingredienserna till en riktigt smidig smet.

fräs vitlöken helt lätt i olivoljan i en emaljerad gjutjärnsgryta. Häll på vinet, och låt det koka ihop till hälften. Blanda då i krossade tomater och tomatpuré. Krydda med salt, svartpeppar och råsocker. Låt såsen koka ihop i cirka tio minuter.
Forma sedan färsen till små, fina frikadeller, och släpp försiktigt ned dem i såsen. Fös runt dem med en slev allt eftersom det successivt blir trängre i grytan.

Låt frikadellerna puttra i uppemot en halvtimme, och sedan kvar på eftervärmen, så att såsen tjocknar lite extra. Detta är absolut inte nödvändigt; bara något jag brukar göra.
Så här års är det sedan lättast att bara ställa ut grytan på balkongen eller altanen för att svalna. Om du inte har tillgång till endera av dessa, klan du ställa grytan i kallt vatten i diskhon för att få den att svalna av, innan den ställs in i kylskåpet. Om du inte helt sonika häller hela härligheten i en rymlig plastbytta, för vidare förvaring på lämplig plats?

Någon sorts återbloggning, bara för att det är så gott...

Ni vet, när det är mitt i vintern, grillen är fullkomligt översnöad, och man inte orkar gå ut och skotta fram den bara för att grilla ett par burgare? Det kallas lättja; kanske låter det bekant?
Givetvis kan man steka goda burgare i en vanlig gjutjärnsstekpanna, men i söndags kväll gjorde vi något vi inte gjort tidigare. Med risk för att sparka in öppna dörrar, så vill jag bara rekommendera vår metod, i all enkelhet:

Smaksätt din nötfärs med ytterst finhackad bacon, riven gul lök och riven vitlök. Salt och peppar. Forma till generösa burgare, gärna i den sorts hamburgerpressar som saluförs både här och där. Grilla därefter burgarna på ömse sidor i en grillpanna, så att de får snygg yta. Placera dem i en lätt smord ugnsform, och låt dem sedan tillagas färdigt i ugn på 200 grader, i cirka tio minuter; vilket är perfekt, eftersom du ju givetvis bakar dina egna hamburgerbröd på denna temperatur, och plockar ut dem precis innan burgarna ska in. Inte sant?

Och, givetvis serveras burgarna med en variant på Pyttes chiliaioli. Fattas bara annat.

En paté i advent

Adventsfriden har någorlunda lägrat sig över vårt hem. Jag ser fram emot en dag med mycket matlagning, även en del bakning, om inte tidsoptimisten i mig fått bågot om bakfoten än en gång.
I går lagade jag paté, eller rättare sagt adventspaté. Namnet har inget med smaksättningen eller utseendet att göra. I grund och botten är detta endast ytterligare en paté i raden. Endast en i raden kan tyckas lite nedvärderande, och det var inte min avsikt, för det här råkar vara en alldeles strålande god paté.

Det geniala med denna maträtt, eller vad den bäst kallas, är att den, förutom att vara lätt att tillreda, dessutom går att förbereda i god tid. Den serveras kall,eller lätt rumstempererad; ingen uppvärmning eller annan framförhållning behövs. En paté är helt enkelt otroligt praktisk att ha till hands i kylskåpet, den tid på året då många har mycket att göra.

Tveka inte att pröva detta recept. Låt dig inte luras av att det innehåller kycklinglever, om du skulle råka tillhöra dem som inte (tror sig) tycka om lever. Om du kan laga köttfärslimpa, då kan du också laga en paté. Ja - det räcker med att du kan hantera kniv och skärbräda, och har en mixer och en brödform i din ägo.
Sätt igång; alltid imponerar du på någon. Men, vad du än gör, så fuska inte med baconet. Vanligt, sladdrigt vacuumförpackat bacon fungerar inte. Det ska vara tunna skivor av riktigt, rökt sidfläsk av bästa kvalitet; inget annat duger. Själv köper jag Sandströms eget, fina bacon till min paté.

En paté i advent
2 schalottenlökar
3 vitlöksklyftor
1 ägg
0,5 dl Eau-de-Vie
0,5 dl crème fraische
1 msk vetemjöl
600 gram finmald fläskfärs
450 gram kycklinglever
0,5 dl finhackad bladpersilja, hårt packad
1 msk inlagda dragonblad
salt, svartpeppar
100 gram fint bacon i tunna skivor

Sätt ugnen på 175 grader. Skala schalottenlökarna och vitlökarna, och dela dem grovt. Finhacka persiljan. Lägg alltsamman i en mixer. Tillsätt dragon, ägg, crème fraische, vetemjöl och Eau-de-Vie och mixa tills allt finfördelats. Putsa kycklinglevern, och mixa även den med övriga ingredienser.
Krydda fläskfärsen med salt och svartpeppar. Tillsätt slutligen ungefär hälften av färsen till blandningen, och mixa noga. Tillsätt sedan ned resterande mängd färs i mindre bitar, så alltsamman blir ordentligt blandat.

Smörj en patéform, eller annan avlång ugnsfast form, helt lätt med smör. Klä den med baconskivorna, genom att lägga dem jämnt tvärs över formen. Häll patésmeten i formen, och platta till för att undvika luftfickor. Vik sedan de överhängande baconskivorna så att de ligger lite omlott och täcker patén. Lägg på locket, eller täck med aluminiumfolie.
Grädda i 50 minuter i nedre delen av ugnen. Tag ut patén, låt den svalna något, och stjälp sedan upp den på en skärbräda där den kan svalna helt. Förvara i kylskåp. Jag rekommenderar inte att frysa denna paté, men den har en hållbarhet på minst fyra dagar, om den hanteras varsamt, och man inte skär upp och tar fram mer åt gången man ska äta.

För ett år sedan, den femte december 2009, bloggade jag om "Mamie Eisenhower 2009". Vad är då detta? Följ länken, och se. Då finner ni i blogginlägget dessutom en länk tillbaka till andra december 2008, och min första adventskalender.

Jag kallar det "lantpaté"

Det var alldeles för längesedan jag lagade paté. Det beror givetvis på att årstiden inte inbjudit till den typen av mat. Nu är det höst, oavsett vad meteorologoerna säger om dygnsmedeltemperatur. Eftersom jag gillar höstmat mest av allt, är jag således i mitt esse.
Till min bestörtning upptäckte jag att jag glömt att blogga om en av mina födelsedagspatéer från i maj, men jag kan inte överdosera patéerna, så jag får helt enkelt spara den någon vecka eller två.

Låt mig i stället presentera min lantpaté, tillagad på de finaste av råvaror. Jag var och handlade alldeles ensam i söndags; en sann lyx, i synnerhet som jag hade tillfälle att besöka Sandströms butik i Älvsjö, och shoppa loss på diverse trevliga produkter, däribland fläskfärs, lammfärs och sublim, riktig bacon.
De maler färsen finare än den man får i vanliga matbutiker, och det var därför jag avstod från att mixa patésmeten, vilket jag annars ofta gör.

Det som främst skiljer denna paté från de tidigare jag bloggat om, är att jag, inspirerad av Jane Grigson, klädde min älskade patéform med tunna skivor bacon. Patén är smaksatt med schalottenlök, vitlök och örter. Kombinationen fläskfärs och lammfärs är klockren; bacon är bacon, vad kan egentligen gå fel?
Håll tillgodo, patéälskare. Detta kan vara den bästa paté jag hittills lagat.

Lantpaté - första versionen
100 gram fint bacon, tunnt skivat
2 schalottenlökar
2 vitlöksklyftor
1 ägg
2 smk vetemjöl
0,25 dl grädde
0,5 dl Eau-de-Vie
0,5 dl finhackade örter såsom timjan, rosmarin och bladpersilja
450 gram kycklinglever, putsad
300 gram finmalen fläskfärs
300 gram finmalen lammfärs
salt och svartpeppar

Sätt ugnen på 175 grader. Mixa schalottenlök, vitlök, ägg, vetemjöl, örtkryddor, kycklingfilé, grädde och Eau-de-Vie. Krydda färserna med salt och svartpeppar. Blanda sedan kycklinglevermixen med färserna i en rymlig bunke, helst för hand.
Smörj en patéform eller brödform lätt med smör (för säkerhets skull). Klä den sedan med baconskivorna. Häll i patésmeten, pressa försiktigt ned den med en slickepott. Vik baconskivorna på plats över smeten, täck formen med ett lock eller med aluminiumfolie, och tillaga i mitten av ugnen i uppemot en timma.
Låt svalna, och förvara i kylskåpet tills dagen därpå.

Jag har skrivit det förut, och jag skriver det mer än gärna igen - pate är riktigt bra barnmat. Våra barn älskar paté, med en intensitet som nästan gör mig rörd. Det är den perfekta middagen, lätt att förbereda och snabb att plocka fram; den blev en lyxig vardagsmiddag, en hektiska onsdagseftermiddag mellan äldsta dotterns kyrkokör och äldste sonens schackklubb.
Vi åt patén med en experimentsås. Recept kommer

En hyllning till riktigt bacon

Jag må bo alldeles för långt bort från många av de butiker och bagerier jag gärna frekventerar, men jag tackar min lyckliga stjärna att Sandströms har en butik i Willys i Älvsjö. Utöver alla härliga köttbitar, röker de dessutom nu sitt fina sidfläsk till bacon: i själva butiken. För några veckor sedan köpte jag andaktsfullt en härlig hög skivor av detta bacon, som jag tillagade på enklast tänkbara vis. Jag stekte helt enkelt tärnat bacon tillsammans med riktigt fin, späd squash, och en aning vitlök. Detta serverades till linguine, varefter vi rev parmesan och malde svartpeppar över. En fantastiskt god och enkel måltid, som smakade somrigt, vilket annars sällan är fallet när jag lagar pasta.

Det var en upplevelse att steka detta bacon. Inget svinn, inget vatten som dröp i stekpannan. Stark och fin röksmak, vilket gör att detta bacon dessutom är drygt. Jag smaksatte även färs till hamburgare med detta bacon någon dag senare, med lika strålande resultat. Nu i helgen blir det carbonara på Sandströms bacon. Det ser vi fram emot.

Förmodligen en återbloggning

Jag är rätt övertygad om att detta är en återbloggning. Det spelar emellertid ingen som helst roll, för denna kycklinggryta är en riktig klassiker. I förra veckan kom jag att tänka på den, och blev något så vansinnigt sugen. Grytan var en av mina absoluta favoriträtter under min uppväxt.
Då för tiden lagades den med konserverade champinjoner. Just den nostalgitrippen avstår jag gärna ifrån. Vilken typ av chili mamma använde sig av har jag ärligt talat inte en aning om. Jag tog av de små elaka peperoncini jag har i en påse i skåpet. Mot alla odds tycks dessa bli starkare ju äldre de blir. Att smaka sig fram med sambal oelek lär garanterat fungera alldeles utmärkt.

Det här är riktig comfort food; helt enkelt en perfekt vardagsmiddag. Jag vill inte ha några grönsaker till, jag vill bara få sitta och trycka i mig av kycklinggryta och ris. Det blir inte mycket bättre än så.

Mammas kycklinggryta - ett återbesök
1 färsk kyckling på cirka 1,2 kilo
smör
2 schalottenlökar, finhackade
4 vitlöksklyftor
1 paket jägarbacon, finhackat
150 gram champinjoner, skivade
2 st peperoncini (alternativt 1 tsk sambal oelek)
1 dl vitt vin
1 burk Mutti krossade tomater
1 dl vispgrädde
salt och svartpeppar

Stycka kycklingen så som du själv önskar. Jag delade den bara lie slarvigt i fyra delar. Krydda dem med salt och svartpeppar.
Hetta upp smör i en emaljerad gjutjärnsgryta, och fräs schalottenlök, vitlök och bacon på låg värme i ett par minuter. Tillsätt därefter champinjonerna, och fräs alltsamman tills de mjuknat.
Lägg i kycklingdelarna, och häll över vin, tomatkonserv, grädde, peperoncini och några nypor råsocker. Lägg på locket, och koka på medelvärme i uppemot en halvtimma. Tag sedan av locket och rör runt efter bästa förmåga. Låt eventuellt såsen koka ihop en stund. Servera med ris.

Linguine med frikadeller på fläskfärs i gräddig tomatsås

Fläskfärsen, mina vänner. Det kan bli mycket av den varan framöver. Jag har bestämt mig för att pröva på att låta den spela första fiolen i vårt kök den närmaste tiden.

I kväll blev det frikadeller. Dessa lagar jag vanligtvis på nötfärs; ibland på fläskfärs, om jag slår på stort. Nu kan jag meddela att det fungerar alldeles utmärkt att laga dem även med fläskfärs. I synnerhet om de kryddas upp med bacon, parmesan, citronskal, bladpersilja och kapris. Om de dessutom får koka i en gräddig tomatsås, och serveras med linguini, blir resultatet en alldeles sällsynt god onsdagsmiddag.

Om inspirationen (eller, snarare orken) kommer tillbaka tack vare detta, det kan jag inte svara på. Jag är helt enkelt glad för det lilla, just nu. Har bilder och recept sedan påsken, på godaaker som inte enbart hör denna högtid till, men saknar orken just i kväll.

Frikadeller på fläskfärs i gräddig tomatsås
500 gram fkäslfärs
salt, svartpeppar
1 ägg
1 paket bacon, finstrimlat och stekt
1 dl finriven parmesanost
2 msk kapris, finhackad
0,5 dl finhackad bladpersilja
1 vitlöksklyfta, finriven
skalet från en citron, finrivet

1 burk Mutti hela tomater
1 burk Mutti krossade tomater
1 schalottenlök, finhackad
2 vitlöksklyftor, finrivna
olivolja
1 dl vitt vin
salt, svartpeppar, råsocker
0,5 dl vispgrädde

Blanda ägg, kapris, bladpersilja, vitlök, citronskal och bacon.
Krydda färsen, och blanda sedan ned även den. Forma till knappt valnötsstora köttbullar.

Hetta upp olivolja i en emaljerad gjutjärnsgryta, och fräs schalottenlök och vitlök försiktigt. Häll över vinet, tomaterna (klipp de hela tomaterna i bitar rakt ned i burken; jag gillade att ha lite bitar i såsen) och grädden. Krydda med salt, svartpeppar och en gnutta råsocker. Låt sedan kötbullarna plumsa ned i såsen, och koka på medelvärme i uppemot 30 minuter.
Servera med nykokt linguine, parmesan och svartpeppar.

Pasta disperata

Just nu är jag lite som katten i visan, den som jagar sin egen svans, men inte kan få fatt den. Igår ställdes jag av olika skäl (låt oss inte ens gå in på temat dålig planering) inför det faktum att jag vid halv sextiden på kvällen var nödgad att besöka lokala ICA, i sällskap av hela den fyrhövdade barnaskaran. Det hela gick trots allt ganska lugnt till. Jag prisar de högre makterna för att det finns självscanning, och inte minst för att det finns kundvagnar i barnstorlek. Tilläggas ska att det vid denna tid på dygnet faktiskt är ganska lugnt och förhållandevis glest mellan kunderna vår närmast belägna matvarubutik.

Jag körde ett race genom butiken och ryckte åt mig de ingredienser som behövdes för en enkel, snabb pastarätt. Snabb pastarätt? Jo, när planeringen fallerar förvandlas jag från långlagningsdrottning till en helt vanlig småbarnförälder i tidsnöd.
I går lyckades jag slänga ihop en rätt som fick med beröm godkännt av barnen, trots att den var grönprickig av finhackad bladpersilja. Att huvudingrediensen dessutom var den billiga och ringaktade fläskfärsen, känner jag mig särskilt nöjd med.
Det ska tilläggas att valet av pasta var mycket medvetet och väl övervägt. Den underbart spänstiga och på något vis kompakta strozzapretin är en av mina absoluta favoriter. Om det sedan är det bästa valet, det får vi väl låta vara osagt; jag är inte någon expert i ämnet. Men eftersom denna rätt inte gör minsta anspråk på att vara autentisk, så spelar det ingen större roll. Det var gott, mycket gott, och det räcker.

Strozzapreti med fläskfärs, bacon,
vitlök, citron och bladpersilja
500 gram fkäslfärs
1 paket jägarbacon (för den extra rökigheten)
olivolja
2 schalottenlökar, finhackade
3 vitlöksklyftor, finhackade
skal och saft av en citron
salt, svartpeppar
2 dl bladpersilja, hackad

1 paket Casa di Luca strozzapreti
parmesanost

Hetta upp olivolja i en gjutjärnsstekpanna, och fräs lök och vitlök försiktigt i någon minut. Tillsätt sedan finhackat bacon, och stek tillsammans tills allt smält ihop. Tillsätt då fläskfärsen, öka på värmen, och bryn färsen medan du fördelar den med en gaffel och blandar den med baconfräset. Krydda med salt och svartpeppar. Tillsätt citronskal och citronsaft; smaka av med saften successivt, det är en smaksak hur syrlig man vill ha rätten. Tillsätt bladpersilja mot slutet, innan rätten ska serveras. Riv över parmesan och extra svartpeppar.

Ugnspannkaka - räddaren i nöden

Ibland undrar jag hur mycket tid jag hade lagt på matlagningen om jag inte haft min stora familj. Inte mindre tid än jag gör, i varje fall - den saken är säker. Om jag jämför mitt barnlösa, yngre jag med mitt mamma-jag, så måste jag tillstå att ambitionsnivån har höjts åtskilliga snäpp. Det är den största skillnaden mellan nu och då. Jag var tveklöst en glad och mycket hängiven matlagare även då för tiden, men jag är helt klart strået vassare idag.

Med detta sagt, vill jag inte att ni ska tro att jag predikar min egen förträfflighet. Det finns dagar då ambitionsnivån är låg, och inspirationen närmast obefintligt. Vad gör jag dessa dagar, då det trots goda föresatser inte finns så mycket tid som jag skulle önska? Jo, då blir det inte sällan fläskpannkaka, numera. Eller snarare baconpannkaka, om rätt ska vara rätt.
Innan jag slarvar bort min lilla, skrynkliga lapp med det nedklottrade receptet, måste jag dokumentera det här i min alldeles egna receptsamling.

Ugnspannkaka tillhör inte precis de svårlagade rätterna. Detta till trots har jag faktiskt länge experimenterat med att försöka få fram den i mitt tycker perfekta smaken, och inte minst konsistensen. Inte tung och tjock, inte för mjölstinn. Ugnspannkakan ska vara fluffig, äggfrasig och läcker. Stabbig ugnspankaka känns lika osmakligt som att äta en blöt skumgummimadrass.

Ugnspannkaka
10 ägg
300 gram vetemjöl (cirka 5 deciliter)
8 dl gammaldags mjölk
2,5 tsk salt
2 tsk råsocker
1 tsk bakpulver
(2 pkt bacon, för den som så vill)

Sätt ugnen på 200 grader. Stek finskuret bacon så mycket som du själv önskar. Knaprigt eller sladdrigt, det är en smaksak.
Vispa samman ägg och mjöl. Späd med mjölken; vispa ned lite i taget. Blanda slutligen i salt, socker och bakpulver, vilket du siktar över.
Smörj en långpanna. Fördela baconet i botten. Häll i smeten, och grädda i nedre delen av ugnen i...tja, cirka 30 minuter? Eller kanske lite mer. Det beror på din ugn, långpannans storlek och givetvis hur välgräddad du vill ha din pannkaka.
Ät den med hemkokt lingonsylt, och njut - för det här är riktigt god mat.

Väninnans smørrebrød

För några veckor sedan var vi hembjudna till goda vännerna A och M. Det var fredagskväll, den kväll i veckan då både vuxna och barn i grund och botten är som tröttast. Det var givetvis en ren fröjd att sätta sig till bords och njuta av A's fantastiskt goda, och vackra, smørrebrød.
Vi gjorde en spontan, informell överenskommelse om att i fortsättningen bjuda på just smørrebrød, när vi ses en fredag för att umgås.

A hade gjort fem olika sorter, och det var i ärlighetetns namn ett smørrebrød mer än jag orkade äta.
Min käre man var behjälplig med råbiffssmørrebrøden - råbiff är närmast heligt för honom, och han kände ett behov av att vara delaktig i processen.

Jag bjuder på några bilder, bara som lite inspiration.

Räkor - en klassiker

Rensteksröra med cumberlandsås och timjan

Rostbiff med hemlagad, bitig remoulad;
syltlök, kapris och rostad lök

Grovmald leverpastej med smörstekta kantareller,
bacon och cumberlandsås

Carlsberg Hof var för oss den givna drycken till denna goda, mäktiga måltid.

Hamburgare och coleslaw

Det blev precis som jag hade anat hamburgare till middag i fredags. Saftiga, läckra burgare på nötfärs som smaksatts med finhackat bacon och dijonsenap.
De serverades i hembakade hamburgerbröd, med bland annat French's Original Yellow mustard och Sweet Baby Rays honey chipotle barbecue sauce.
Utöver detta lade jag i strimlad isbergssallad, ketchup, hemgjord hamburgerdresing, rödlök, tomat och bacon.
När det handlar om hamburgare är det verkligen more is more som gäller för mig .

Det finns få saker som är så goda som en bra burgare. Allt hemlagat är inte godast, det kan vi nog alla intyga, men när det kommer till just hamburgare gillar vi i vår familj verkligen att sköta det hela på hemmaplan. Min hamburgerman hade dessutom gjort vår goda coleslaw, vars ursprungsrecept kommer från kokboken Culinaria USA. Coleslaw kan vi mitt tycke vara rent ut sagt vidrigt - men det här receptet har precis rätt balans mellan syra, sötma och krämighet.
Att ställa sig och göra hamburgare från grunden, baka bröd därtill samt fixa en coleslaw kan inte precis etiketteras under Snabbt och enkelt. Enkelt, möjligtvis, för det är inte svår mat. Det tar trots allt ändå en stund att planera och tillaga alltsamman. Eftersom min man är föräldraledig, hade han tid och möjlighet att lägga en stor del av eftermiddagen på de nödvändiga förberedelserna.

Min mans hamburgare
1 kilo nötfärs
2 ägg
1 stor gul lök, riven
0,5 paket bacon, finstrinlat
0,5 msk Bourniers Dijonsenap
salt och svartpeppar
smör till stekning (om man nu inte grillar

Blanda ägg, lök och bacon i en rymlig skål. Krydda färsen med salt och svartpeppar ( vi tycker det är lättare att ögonmåtta kryddorna om vi kryddar på färsen). Blanda alltsamman väl; slunga gärna färsklumpen ned i bunkern ett par gånger för att slå ur luft och göra färsblandningen mer kompakt. Vät händerna, forma platta biffar och lägg dem på fuktade tallrikar i väntab på att de skall stekas eller grillas. Grillat är godast, precis som reklamen säger, men i fredags valde vi ändå att steka våra burgare.

Vanliga, enkla hamburgerbröd
50 gram smör
5 dl mjölk
1 tsk salt
1 msk råsocker
700 gram vetemjöl(knappt 12 dl)

1 uppvispat ägg, samt sesamfrön

Smält smöret och blanda med mjölken. Låt blandningen svalna tills den är knappt fingervarm. Smula jästen i en bunke. Häll över degvätskan, rör ned salt och socker och blanda slutligen i mjölet. Arbeta med degkrokar eller i hushllsassistent. Låt degfen jäsa i 45-50 minuter. Forma till önskat antal hamburgerbröd. Pensla dem med ägg och strö över sesdamfrön om du så önskar. grädda bröden i 225 grader i nedre delen av ugnen tills bröden blivit gullenbruna.

Coleslaw - så som den skall smaka
750 gram (cirka 9 deciliter) strimlad vitkål
1/2 msk Bournier Dijonsenap
2 msk vitvins- eller äppelcidervibäger
1 tsk salt
1 tsdk socker
svartpeppar
1,75 dl gräddfil
1 dl äkta majonnäs

Blanda senap, vinäger, salt, socker och svartpeppar. Nu kommer ett viktigt tips - vintervitkålen som finns till hands så här års är motspänstig och krävde i fredags tredubbel sats dressing för att få rätt smak. Dessutom behövde den få stå och dra till sig dressing i närmare en timma. Den fina, späda vitkålen som finns på hösten beter sig helt annorlunda, och drar dessutom till sig senapssmaken på ett trevligare sätt.
Nu blev det, detta till trots, ändå en mycket god coleslaw. det kan bara vara bra att ha detta i åtanke, så här års. Lita inte på vintervitkål.
När kålen väl hade antagit rätt smak, blandades den med gräddfilen och majonnäsen och fick stå i kylskåp i en dryg timma innan det var dags för oss att slå oss ned och njuta av en god fredagsmiddag som faktiskt tilltalade samtliga familjemedlemmar.

Carbonara - himmel och helvete

vatten
grädde
kött av gris 7,2%
bacon 6,5%
vegetabilisk olja
modifierad stärkelse
ost 2,7%
salt
lök
arom (med bl. a sojasås, vete, jästextrakt)
smakförstärkare (mononatriumglutamat, dinatriuminosinat)
emulgeringsmedel (E452, E472e, E339)
socker
stabiliseringsmedel (xantangummi, guargummi)
vitlök
surhetsreglerande medel (natriumkarbonat)
glukossirap
färgämne (betakaroten)

Är det här carbonara? Ja, Knorr tycker det.
Och även alla de som köper Knorrs färdiga carbonarasås. Det faktum att det dessutom existerar carbonara i pulversåsmix från Knorr är inget mindre än en skam.

Jag skräder inte orden när det handlar om de läbbiga helfabrikaten. Keldas färdiga sås Carbonara Crush - vem köper egentligen en så motbjudande produkt? Hur står sig denna färdiga sås i jämförelse med Knorrs?

bog 3 %
salt
druvsocker
jästextrakter
rökextrakt
ostpulver (cheddar 4 %, parmesan 2 %)
modifierad stärkelse
vitlök
emulgeringsmedel (E452, E339, E472e)
salt
arom
svartpeppar
gurkmeja

Inte fullt lika läskig som Knorr, men likafullt en ganska otrevlig produkt. Kan man tänka sig, på Keldas egen hemsida står det att läsa att detta är en ostsås gjord på mjölk och grädde. Intressant, med tanke på bristen på båda dessa produkter i innehållsförteckningen.*

Tänk att något så skenbart oskyldigt som pasta carbonara väcker så starka reaktioner? Inte bara hos mig, skall tilläggas. Jag har varit runt och läst på många matbloggar och receptsiter, och känslorna har svallat höga när olika smaker och synpunkter ställts mot varandra.

Bacon, pancetta eller rökt sidfläsk?
Grädde - en nödvändighet, eller en styggelse?
Hela ägg, eller bara gulor?
Somliga vill ha purjolök (!).
Andra vill ha gröna ärtor (!?) till.

Låt mig genast bedyra att jag faktiskt, helt ärligt, inte bryr mig ett dugg om hur någon annan väljer att tillaga sin carbonara. Så länge den tillagas från grunden, struntar jag blankt i vilka ingredienserna någon annan föredrar.
(Låt oss inte ens gå närmare in på lunchrestaurangernas varianter på carbonara. Vad sägs om överkokt pasta av dålig kvalitet med stabbig béchamelsås, i vilken det simmar runt lök och några ynkliga bitar bacon - eller, ve och fasa, skinka!)

Nu är det säkert så att många är så vana vid de färdiga såserna, att deras smaklökar föredrar dessa. Risken att de läser det här är inte särskilt stor, men om så är fallet, skulle jag vilja berätta följande: Nu tycker säkert någon att det jag skriver andas snobbism. Låt oss enas om att det man behöver göra, oavsett vilken sås man föredrar - det är att sätta på pastavatten.
Medan vattnet kokar upp, finhackad man gul lök och bacon. Somliga vill ha vitlök; det avstår vi från.
Därefter lägger man i sin pasta i vattnet, och börjar fräsa lök och bacon i en gjutjärnsstekpanna.
Under tiden pastan kokar och stekpannan fräser, vispar man ihop äggulor, riven vällagrad parmesanost samt en generös skvätt grädde. Att sedan slunga den nykokta pastan med baconfräset och äggblandningen, och strö på mer parmesan och nystött svartpeppar - det är inte direkt så att man behöver gå en matlagningskurs för att ro iland det hela - eller hur?
Om inte det här är snabbmat, då vet jag inte vad snabbmat är.

Min mans carbonara - en receptidé**
2 normalstora gula lökar, finhackade
2 paket bacon á 150 gram styck, finhackade
6 äggulor
2 dl finriven parmesanost
1 dl vispgrädde
flingsalt och nystött svartpeppar
500 gram papardelle (jo, det är jättegott till carbonara - tro oss)

mer parmesan och svartpeppar till serveringen

* Edit 090323: Det framgår på själva den fysiska Kelda-förpackningen att mjölk och grädde ingår, däremot inte hur många procent.
**Se i kommentarerna; min man hade några tillägg med avseende på själva tillagningen.

En kompis från förr: spagetti med bacon- och musselsås.

På väg hem i bilen från landet, med fyra barn som somnat i bilen. Jag och min man sitter och funderar på vad vi skall laga till middag. Då kommer han plötsligt ihåg den här favoriten från förr.
Ursprungsreceptet kommer från Mette Ankarloos kokbok Maten hemma, som tyvärr inte längre finns att få tag på (annat än på antikvariat).
Jag kan säga med säkerhet att vi inte lagat denna goda pastarätt på åtminstone fyra år. Den faller under etiketten snabbt och enkelt, vilket inte är något självändamål i vårt kök - men ibland är det inte helt fel att kunna laga såsen medan pastan kokar.
Om jag tar mig friheten att klassa musslorna som en variant på fisk, så lyckas vi dessutom komma upp i två fiskmiddagar även denna vecka.

Bacon- och musselsås
2 burkar musslor á 250 gram + spadet från en burk
1 paket bacon (150 gram)
4 vitlöksklyftor, rivna
1 burk Mutti korssade tomater
1,5 dl vitt vin
1 dl hackad bladpersilja (vi fick nöja oss med ett paket fryst, hackad persilja)
salt och nystött svartpeppar
tabasco efter smak

parmesanost

Låt musslorna rinna av, men spara hälften av spadet. Strimla baconet fint, och stek det krispigt. Tillsätt sedan vitlöken och fortsätt försiktigt steka - den får absolut inte bli brynt.
Tillsätt tomatkonserv och vitt vin. Koka upp och sjud utan lock i 10 minuter.
Blanda i musslorna och persilja, och låt dem bli varma i såsen, men inte koka. Tillsätt tabasco efter smak - vi valde att servera den bredvid, för barnens skull.
Servera med nykokt spagetti och generöst med parmesanost.

Rullader på fläskinnanlår med bacon, schalottenlök, timjan och västerbottensost

Min rapportering av kvällens kulinariska aktiviteter fick vänta, till förmån för brödbak och plättstekning. Äldste sonen har sitt livs första idrottsdag i morgon, och givetvis måste gossen få önska vad han vill i sin matsäck. Nu kan jag, ångade av stekos, sjunka ned framför datorn och fokusera på viktiga saker, det vill säga matbloggande - mitt eget, och andras
Jag känner mig ganska köttfokuserad för tillfället. Det måste rimligen ha med årstiden att göra. Matmässigt längtar jag inte ett dugg efter säsongen som komma skall - det ligger alldeles för många, långa veckor framför oss innan suget blir starkt efter primörer och vårmat. Jag vill fortfarande ha tunga, rejäla smaker.

Kvällens rätt tillagades på fläskinnanlår, som jag bankade ut helt lätt och fyllde med säkra kort - goda smaker.
Rulladerna och den goda såsen kunde precis lika gärna ha serverats till kokt eller pressad potatis. Nu var det bara så att vi kände för pasta, och då var tagliatelle ett självklart och passande val.

Rullader på fläskinnanlår med bacon, schalottenlök, timjan och västerbottensost
75 gram fläskinnanlår (i mitt fall åtta skivor), lätt utbankade
2 schalottenlökar, skurna i tunna halvmånar
0,5 pkt bacon
cirka 2 msk blad av färsk timjan
flingsalt och vitpeppar
30 gram västerbottensost, finriven
smör till stekning

5 kvistar färsk timjan
0,5 kalvbuljongtärning
0,5 dl rödvin
0,5 dl vatten
1 dl vispgrädde
koloritsoja, om man så vill
2 tsk Maizena

500 gram tagliatelle

Banka ut innanlårsskivorna helt lätt. Salta och peppra. Lägg på en halv skiva bacon, strössla en knapp tesked schalottenlök och en tesked timjanblad över vardera. Strö slutligen över en tesked västerbottensost. Rulla ihop;, fäst samman med gammeldags runda tandpetare.
Hetta upp smör i en gjutjärnsstekpanna. Bryn rulladerna runtom. För över dem till en emaljerad stekgryta.
Tillsätt vin, vatten, kalvbuljong och timjan. Lägg på locket, och låt koka upp. Rulladerna skall sedan småputtra i uppemot 30 minuter. Vänd dem någon gång under tiden.
Fiska upp rulladerna ur grytan. Tag ur tandpetarna. Tillsätt grädde och koloritsoja till vätskan i grytan. Red av med Maizena. Servbera till nykokt tagiatelle, gärna med lite mer riven västerbottensost till.

Tortiglioni med strimlad fläskkotlett, bacon, trattkantareller och karljohanssvamp

Man tager vad man haver - i synnerhet vissa dagar. Dagar då ett besök på lokala ICA inte kommer på fråga. Då det grävs djupt i frysen för att söka efter något som ser ut att kunna förvandlas till en god måltid.
Under min morgonexkursion i frysen stötte jag på en påse innehållande fyra fläskkotletter. Tillsammans med ingredienser som i stort sett alltid finns i kylskåp och skafferi, förvandlades dessa till synes oansenliga kotletter till en mycket god måndagsmiddag.
Fläskkotletter kan vara ganska trista. Stekta rakt upp och ned är de inte mycket att hurra för - i min värld. Jag tycker om att grilla dem, och sjudna i en mustig tomatsås är de delikata.

I kväll var det inte läge för några sådana utsvävningar. Det var strimla, steka och servera som gällde.
En ovanligt snabb, enkelt och god pastamiddag. Ovanligt snabb för att vara lagad av mig.

Tortiglioni med strimlad fläskkotlett, bacon,
trattkantareller och karljohanssvamp
4 fläskkotletter, putsade och strimlade
3 schalottenlökar, finhackade
2 vitlöksklyftor, finhackade
2 msk torkade trattkantareller
2 msk torkade karljohanssvanpar
1 paket bacon, finstrimlat
smör till stekning
salt och vitpeppar
0,5 dl vispgrädde
0,5 dl rödvin
knappt 0,5 dl av kokvattnet från pastan
400 gram tortiglioni (eller annan, liknande pasta)
olivolja

generöst med parmesanost till serveringen

Sätt på pastavattnet. Lägg de torkade svamparna i en liten skål, och häll hett vatten över så att det täcker dem. Lägg det finstrinlade baconet i en torr gjutjärnsstekpanna, och fräs det någon minut i sitt eget fett.
Släng i pastan i vattnet. Koktiden är 12 minuter. Tillsätt schalottenlök och vitlök, och blanda med baconet. Fräs försiktigt, så att löken inte bränns. Tag blandningen ur pannan och lägg i en skål.
Hetta upp en klick smör i pannan, och fräs de strimlade fläskkotletterna så att de får fin färg. Krydda efter smak med salt och vitpeppar. Häll över baconet och löken, och blanda runt. Häll över grädde och rödvin, och låt det koka in en aning. Stäng nu av plattan. Späd med kokvatten från pastan, och drag stekpannan åt sidan.
Häll av pastan och ringla över olivolja; blanda väl.
Lägg omedelbart upp pasta och fläskkotlettsfräs på tallrikar, och riv generöst med parmesanost över.

Baconlindade lårkycklingfiléer med timjankryddad tomatsås

Jag är så barnsligt förtjust i bacon. Det är nog inte fel att säga att jag tar varje tillfälle i akt att använda mig av denna feta, rökta grisköttsprodukt.
Den rökiga sältan är ju inte unik för bacon. Rökt sidfläsk har också en särskild plats i mitt hjärta. Men produkten bacon är så perfekt. Den är ju inte bara en fantastisk smaksättare. Rätt använd bidrar den dessutom till att bibehålla saftigheten hos sina samarbetspartners.
I det här fallet samarbetar bacon med en annan av mina favoriter - lårkycklingfilé. Idén att linda kycklin med bacon är inte ny. Jag prövade vid ett tillfälle förra året (innan jag börjat blogga här) att baconlinda rullader gjorda på kycklingfilé.
De blev goda, men aningen, aningen torra. Det blir så lätt så med kycklingfiléer. Lårkycklingfiléer å andra sidan - där har vi saftigt och pålitligt kött. Dessa blev inget undantag.

Baconlindade lårkycklingfiléer
700 gram lårkycklingfilé
2 paket bacon
salt och vitpeppar
en bnutta smör till stekpannan

Filéerna kryddades helt lätt på ömse sidor med salt och vitpeppar, veks ihop och lindades sedan helt sonika med baconskivor. Det gick cirka en och en halv skiva per kycklinglår.
Därefter brynte jag dem runtom i en gjutjärnsstekpanna, varefter de fördes över till ett grillgaller och fick fortsätta tillagas i 200 graders ugnsvärme, mitt i ugnen, i uppemot 20 minuter. Jag serverade dem med en tomatsås som kryddats med färsk timjan, som för ovanlighetens skull gjorts extra tomatig med hjälp av några matskedar Mutti tomatpuré.

Tomatsås:
olivolja
3 vitlöksklyftor, fint rivna
2 burkar Mutti krossade tomater
2 msk Mutti tomatpuré
2 msk repad, färsk timjan
salt, svartpeppar och råsocker efter smak

Fräs vitlöken mycket försiktigt i olivoljan till den börjar dofta. Häll då över tomatkonserverna, tomatpuré och timjan. Tillsätt salt, peppar och råsocker efter smak.
Låt koka ihop i åtminstone 40 minuter.

Till detta åt mannen och jag förvällda, smörslungade haricots verts.
Barnen åt pasta.
Alla blev mätta och nöjda, och det var inte en gnutta kvar i karotterna eller på tallrikarna när måltiden var över.