onsdag 30 november 2011


Jag tror ni kommer känna igen er

Nu har ag klätt bloggen i adventsskrud. Årets adventskalender kommer fungera på samma sätt som kalendrarna gjort de senaste tre åren:

* Ett recept varje dag, till och med julafton.

* Länk till samma datum föregående år, och därigenom länkar till 2009 och 2008 års kalendrar. Lite kuriosa, med andra ord, för alla de av er som inte var ned på den tiden.

* Gott om sötsaker och bakverk, men även en del inslag av mer matig karaktär.

I år kommer jag ge mig på att pröva att baka danska rågbröd, som jag sedan ska toppa med fina pålägg. Smørrebrød i advent, helt enkelt.

Vad mer? Ja, det får ni helt enkelt se, allt eftersom december fortlöper.


Välkomna, och håll till godo!

tisdag 29 november 2011

November sög musten ur mig

Det är sista dagen i november i morgon. Jag ser verkligen fram emot månadsskiftet. Inte för att jag tillhör skaran som lider av novembermörkret i sig, nej, det handlar snarare om att det varit en tung månad, rent arbetsmässigt. Vi är nog många som känner oss lite urlakade.

I morgon börjar en av de mest intensiva, men samtidigt trevligaste, tiderna på året. Just i år kan jag bara klappa mig själv på axeln, och säga tack och lov till det faktum att jag varit ute i god tid och har en hel rad med färdiga recept och redigerade bilder, som ligger och väntar på att publiceras. Om jag inte hade varit så förutseende, så vete sjutton ifall det hade blivit något i år. Åtminstone hade det inte blivit i samma omfattning sim tidigare.

Under december månad kommer jag njuta av glögg och godsaker; var så säkra. Faktum är att vi tjuvstartade redan i kväll, barnen och jag. Äldste sonen och jag drack Kiviks Hallonglögg. De yngre barnen drack varm svartvinbärsaft; morfars hemkokta. Jag har i likhet med många andra bloggare fått hem smakprov på Kiviks olika sorters lättglögg, och vi ska beta av dem, en efter en. Hallonglöggen var faktiskt riktigt god. Ja, det vill säga, den smakar ju egentligen inte glögg så som jag som vuxen vill ha det, om jag får välja fritt. Givetvis är den söt, så söt som glögg generellt sett är, och inte är innehållsförteckningen så särskilt fantastisk.

Ändå måste jag ge glöggen godkänt, då den fyller en lucka i sortimentet. Jag dricker betydligt hellre den än många andra lättglöggssorter. En vanlig tisdagskväll, då man bara vill ta en liten stillsam fika, passar den riktigt bra.

Julegott

Redan tidigt i somras blev jag, som jag tidigare nämnt, tillfrågad om jag ville vara med och producera några blogginlägg till Dansukkers julkampanj. Nu är det bara några dagar kvar tills aktiviteterna och blogginläggen drar igång på Dansukkers inspirationssajt Julegott - Sveriges sötaste julsida.

Med min erfarenhet av att i flera års tid ha haft en egen julkalender här på SMASKENS, så kändes det kul att få användning för några av alla idéer jag sparar på under året. Jag har aldrig, under något år, hunnit få utlopp för alla idéer under de blott 24 dagar som utgör advent.

Mina inlägg kommer ni hitta under kategorin Baka med barn. Jag ska göra mitt bästa för att försöka hålla koll och tipsa er om när mina blogginlägg dyker upp.

måndag 28 november 2011

Lägesrapport

Här råder febril aktivitet, på alla plan. Vi har överlevt första advent; nu är det mental nedräkning till på torsdag, och startskottet för årets mest intensiva månad. Om det är lite tyst här inne, fram tills dess, så vet ni vad det beror på.

söndag 27 november 2011

En fantastisk kväll

Det blir inte några bilder tagna av mig, då jag med gott samvete lämnade kameran hemma, för att i stället kunna ägna mig fullständigt åt att njuta av gårdagskvällen. Ibland måste man hänga av sig rollen som matbloggare en smula. Nu blev det ändå lite matbloggsprat, då det efter en stund visade sig att jag hade en trevlig läsare vid samma bord.

Jag vill egentligen bara rikta ett varmt tack till Fredrik, som lyckades ordna en otroligt trevlig kväll, med grymma ostar från Mi Piace. De makalösa vinerna talade för sig själva, och måltiden kvalar lätt in bland det godaste jag ätit i år. Vad sägs om det här:
Nebbiolobräserad oxkind, gårdsbiff från Örebro, färsk chorizo, kompott på kastanjer, morot och sidfläsk och en grymt len mandelpotatispuré?
Låter inte det alldeles makalöst gott, så säg?

Vi beställde viner från Fratello Revellisom serverats under kvällen genom Xwine, och jag kommer med största sannolikhet skriva om dessa viner framöver.

Tack än en gång, Fredrik! Det här gjorde du otroligt bra. Du är minst sagt en strålande bloggvän.

lördag 26 november 2011

Så här ska jag tillbringa kvällen

Bilden är lånad.

När detta inlägg publiceras, sitter jag och min man på tunnelbanan, på väg till en hemlig destination. Det vill säga, jag vet mycket väl vart vi är på väg, men för min man har det fram tills nu varit en ytterst välbevarad hemlighet.

För över en månad sedan nappade jag på Who Cut the Cheeze-Fredriks inbjudan. Så - vi är på väg till Högberga gård på Lidingö, för en fantastisk kväll i ostens, vinets och matens tecken, med tema Piemonte och närmare bestämt vingården Fratelli Revello.

Fredrik har kommit med små aptitretare under tiden fram till det magiska datumet. Det har handlat om en unik marmelad tillverkad av pressrester från vintillverkning, om en långlagrad marinerad ost, och inte minst att denne köksmästare och Semifinalisten till Årets Kock 2012, Tommy Eriksson på Högberga Gård ligger bakom kvällens meny.

Förväntningarna är höga, minst sagt höga, för att uttrycka sig milt. Jag ser helt enkelt fram emot en fantastisk kväll.

Bilden är lånad.

torsdag 24 november 2011

Allt om
Bloggreceptboken

I dag släpps Bloggreceptboken, så det är bara att skynda sig att ladda ned den. Gratis är den, dessutom. Det är bara att ladda ned den.

Jag är jätteglad över att ha fått vara med i detta projekt. Däremot tänker jag inte skriva så mycket mer om det hela just nu, för det har Fredrik redan gjort så bra.

Tack Anton och Fredrik för att ni rodde i land detta projekt!

onsdag 23 november 2011

Vad sägs om det här?


Ibland är jag mer än lovligt trött på mataffären närmast mitt jobb. Jag är trött på utbudet, samt inte minst på den flagrant höga förekomsten av varor med kort - eller till och med passerat - bäst före-datum, som krängs till låga priser.

Det finns guldkorn, det gör det. Hel anka i frysdisken, och ofta bra priser på ostar. Samt, då och då, fynd i stil med det ni ser ovan. Vi pratar här om grön currypasta, 400 gram, till det facila priset av 21 kronor.

Vi är inte storkonsumenter av currypasta, men någon gång om året brukar jag ställa mig och själv göra Nigel Slaters grymma currypasta. Nu kunde jag emellertid inte hålla mig ifrån att pröva denna produkt. Inte så mycket på grund av priset, som på grund av innehållsförteckningen. Se själva, så förstår ni vad jag menar.

Hur den smakar, det återstår att se. Kanhända blir det en kycklingsoppa med grön curry här framöver.

tisdag 22 november 2011

Olycksfall i arbetet

Den närmaste tiden kan det hända att jag både en och två gånger slinter på tangenterna, med följd att jag under några panikslagna sekunder har ett ofullständigt, prematurt adventsblogginlägg publicerat här på SMASKENS. Det hände alldeles nyss, för övrigt.

Ha överseende med detta, är ni snälla. Det rör sig helt enkelt om olycksfall i arbetet. Eller, som man också kan kalla det, ren och skär klantighet. Det gäller att komma ihåg att kolla datumet på blogginlägget innan det ska placeras i kö till schemalagd publicering. Inte svårare än så.

Men, så mycket kan jag säga, att jag hoppas att årets upplaga av min adventskalender ska vara den bästa hittills. Om jag nu vågar skriva så, utan att det straffar sig.

En befogad återbloggning:
korvkurs hos Sandströms kött och chark

Här kommer ännu en återbloggning från min tid på alltommat.se. Korvkursen jag gick i höstas var fantastiskt inspirerande. Tråkigt nog så har vi ännu inte kommit oss för att börja experimentera med egen korvtillverkning, men, det kommer - jag lovar. Under tiden får ni hålla tillgodo med inlägget här nedan.

Inlägget publicerades ursprungligen 2011-09-24.


Ser ni hur lycklig jag var? Jo, jag var verkligen lycklig, när jag stegade ut från Sandströms butik i torsdags kväll. I handen höll jag en kasse full med sex olika sorters fina korvar, ett recepthäfte med åtta olika korvrecept, samt minnet av en otroligt trevlig och lärorik kväll.

Jag vill noga påpeka, för att undvika eventuella misstankar, att jag absolut inte är sponsrad för att skriva detta. Jag betalade min kurs med egna pengar, och jag har en flerårig god relation till Sandströms och deras ypperliga produkter.


Korvkursen hölls av trevlige och duktige Joachim Sandström. Att det gå så lätt och okomplicerad till att guida sex korvnoviser genom alla mått och steg i korvtillverkning bara under ett par timmar en vardagskväll, det hade jag aldrig kunnat tro.

Först blev vi välkomnade med lite tilltugg. Därefter blev vi slumpmässigt tilldelade varsitt korvrecept. Man fick byta, om man så ville. Själv bytte jag merguez mot Toulouse; fläskälskare som jag är. Toulouse är en fläskkorv som antingen enbart kryddas med vin, salt, vitpeppar och socker, eller också ,ed dragon och dijonsenap. Jag valde den sistnämnda varianten.

Nästa steg var att väga upp (i mitt fall fläsk-)kött och späck, mala detsamma i den stora kvarnen, och därefter blanda samman de kryddor och det vin som skulle smaksätta korven.

Det malda köttet och späcket knådades med lätt hand samman med smaksättarna. Sedan var det dags att trä fjälstret på korvhornet och hantera den minst sagt burdust stora korvstoppningsmaskinen. Detta var sannerligen en upplevelse i sig.

När korvsmeten väl hamnat i fjälstren, fick vi lära oss hur vi skulle snurra korvarna. Därefter pickade vi dem, och fördelade i påsar - vi skulle ju dela med oss till varandra, så att vi fick smaka på flera varianter.

Kvällen korvskörd utgjordes av:

Toulouse med vitvin, senap och dragon
Fänkålssalsiccia
Viltsalsiccia
Merguez
Chorizo
Cajun

Mina fina korvar! Jag var stolt som en mor. Denna kurs har verkligen inspirerat mig, och uppfyllt alla mina förväntningar. Vårt projekt i höst är att skapa ett eget alldeles eget recept på grovmalda frukostkorvar. Min man och jag är lika motiverade att se till att detta går från idé till verklighet.
Jag ber att få återkomma...

måndag 21 november 2011

Potatisgratäng à la Toulouse -
fredagsmat på en söndag


Herregud, vilken helg! Bandyskola, schackturnering, nioårskalas, bandymatcher och ju jutsu-träningar. "Som man bäddar får man ligga", tänker kanske några av er, och det kan jag verkligen inte argumentera mot. Däremot förväntar jag mig närmast stående applåder för det geniala recept jag trollade fram igår; denna makalöst goda gratäng, som avnjöts på söndagskvällen av vår trötta, men nöjda, familj.

Jag lagade till en potatisgratäng med överbliven korvsmet. Inte vilken korvsmet som helst, nej, det var den smet som blev över från Toulouse-korvarna jag stoppade under korvkursen hos Sandströms tidigare i höstas. Denna kurs dokumenterades i ett av mina blogginlägg som gått i graven, i samband med att jag försvann från alltommat.se. Det förtjänar att återbloggas, redan den här veckan.

Hur kan jag blogga ett recept med en återanvänd korvsmet, och förvänta mig att ni ska intressera er för ett recept där jag höftar fram en snarlik fyllning? Svaret är ganska enkelt: därför att det faktiskt verkar som att ni litar på mitt goda omdöme. Och, jag axlar det förtroendet med viss förtröstan, efter som jag trots allt har gjort liknade saker tidigare. Vi kan kalla det korvsmetskopiering.

Jag har bloggat om salsiccia-substitut i form av såväl pizza, pastasås och lasagne. De av er som testat dessa rätter, har varit nöjda. Därför vågar jag mig på att återskapa också smaken av Toulouse. Om ni tycker lika bra om fläsk, senap och dragon som jag gör, då är det här definitivt något för er.

Potatisgratäng à la Toulouse
1,8 kilo mjölig potatis
smör till gratängformen
salt och svartpeppar
500 gram fläskfärs, gärna grovmald
0,5 dl torrt, vitt vin
salt och vitpeppar
0,5 tsk finriven vitlök
1 msk dragon i vinäger
1 tsk torkad dragon, smulad
2 msk dijonsenap
2 msk grovkornig dijonsenap (a´láncienne)
cirka 5 dl vispgrädde
skorpsmulor till gratineringen

1. Blanda först av allt en smidig smet av fläskfärs, vin, senap och kryddor.
2. Sätt ugnen på 200 grader.
3. Smörj gratängformen.
4. Skala och skiva potatisarna i cirka 3 millimeter tjocka skivor.
5. Lägg hälften av potatisskivorna i gratängformen. Krydda med salt och svartpeppar
6. Smula fläskfärsen över potatisen.
7. Täck med resterande mängd potatisskivor. Krydda återigen med salt och peppar.
7. Häll över grädden, och strö sedan över ströbröd.
8. Tillaga gratängen i nedre delen av ugnen i 50 minuter, eller tills potatisarna är mjuka och gratängen fått fin färg.
9. Vinterns favoritsallad passar bra att servera till.

söndag 20 november 2011

Bloggreceptboken

Ni misar väl inte Bloggreceptboken? Den uppmärksamme läsaren har kanske noterat att det dykt upp något nytt här i högermarginalen på bloggen. Där annonserar jag för Bloggreceptboken, ett fantastiskt kul initiativ från Fredrik på Who Cut the Cheeze och Anton på Matlykka, som driver nätbutiken Lykka för köksredskap, och allt därtill.

Bloggreceptboken är en bok med matbloggares recept. För att citera förordet:

"Bloggen skapar möjligheter till att inspirera och dela med sig på ett personligt sätt. Det finns inte några måsten. Mat och matlagning är individuellt och bloggen lyckas förmedla det, medan kokböcker ofta blir för strikta och TV-kockar för svåra att relatera till. Både mat och internet handlar om människor och därför uppstår det något så spännande när dessa ingredienser kombineras.

Bloggreceptboken är en manifestation för alla dessa fantastiska matbloggar. Bloggrecept- boken är också en hyllning till det fria ordet och hur drömmar kan gå i uppfyllelse. Det går faktiskt att använda det som du brinner för till något som skapar glädje för andra men också till egna alldeles nya karriärsmöjligheter."

Just det sistnämnda har väl jag personligen inte så goda erfarenheter av - men, jag skriver gärna under på allt det andra.

Bloggreceptboken släpps som PDF, så registrera er gärna redan nu på Bloggreceptboken.se, så skickas den till er så snart den är klar.

lördag 19 november 2011

Udon-nudlar på hemmaplan


När vi var i London tidigare i höstas, smakade jag för första gången på udonnudlar. Man skulle kunna tycka att det var onödigt att åka ända till London för att smaka dessa nudlar, eftersom det går alldeles utmärkt på hemmaplan. Nu krävdes det emellertid en utlandsresa, samt ett besök på restaurang KOYA, för att jag skulle få upp ögonen för dessa läckerheter.

I måndags kom jag hem till vad jag trodde skulle bli en ganska vanligt förekommande rätt i vårt hushåll. På morgonen hade jag och min man planerat att middagen skulle bestå av spagetti och tomatsås. Jag öppnade ytterdörren, och sniffade sökande efter dofterna av vitlök, tomat och olivolja. I stället kände jag aromer från kycklingbuljong och ingefära.

Min hade låtit hemkokt kycklingbuljong få sjuda i en kvart med ingefära, chili och vitlök. Därefter lät han det strimlade köttet från en färsk kyckling sjuda i buljongen.

Udonnudlarna fick koka i mycket generösa mängder lättsaltat vatten. När de var klara, hällde han av vattnet de kokat i ned i en bunke. Nudlarna sköljdes därefter i rikligt med kallt vatten, för att få bort all överflödig stärkelse. De kalla nudlarna värmdes sedan helt hastigt i sitt kokvatten, innan de skulle serveras.

Nudlarna lades i botten av rymliga skålar; kycklingbitarna fiskades upp ur sin buljong, och lades ovanpå dem. Därefter fylldes skålarna på med den heta buljongen, och alltsamman toppades med grovt strimlad salladslök.

Fantastiskt gott. Det är sådan här mat jag vill komma hem till i vinter, huttrande och ruggig efter ett par timmar vid bandyplanen.

fredag 18 november 2011

Lasagne på nötfärs med vitt vin, trattkantareller, rosmarin
och Västerbottensost


I tisdags kväll skulle jag ut och äta med två vänner. Jag var inte hemma förrän klockan var närmare halv sex. Det första jag gjorde, när jag hängt av mig kappan, det var att slänga ihop en köttfärssås. Inte till kvällens middag, nej, så mycket tänkte jag inte curla familjen just den kvällen (även om det händer ibland, om sanningen ska fram). Köttfärssåsen var tänkt till lasagne kvällen därpå. Jag kanske är lite udda, men att komma hem till en färdig färssås, och bara behöva koka en bechamel, montera lasagnen och låta den tillagas i ugnen - det är för mig närapå snabbmat. Kanske för att jag saknar tidsuppfattning i köket?

Jag hade en idé kring hur jag stillsam ville variera köttfärssåsen. Det här är ju så nära standardmat man kan komma. Ibland måste man chocka sina smaklökar, om än utan större dramatik. Således blev det vare sig sardeller, kycklinglever, fänkål eller rökt sidfläsk som fick smaksätta denna sås. I stället tog jag rosmarin, trattkantareller i såväl färskt som torkat skick, vitt vin, lagerblad, och slutligen avsevärt mycket mindre av tomatkonserv än vad jag brukar. Resultatet blev, utan att överdriva, rent otroligt gott.

När jag handlade ingredienserna till lasagnen i söndags, ledde mig rosmarinen och trattkantarellerna till att välja Västerbottensost som smaksättare i såsen och som täcke på lasagnen. Detta var helt klart rätt val. Bèchamelsåsen kryddades dessutom med en gnutta muskot. Jag tycker det blir så gott.

Att saker och ting inte alltid blir som jag tänkt mig, och, att jag borde dubbelkolla att jag verkligen har hemma det jag tror mig ha hemma, det är en läxa jag säkert kommer att lära mig. I varje fall någon gång i livet. Dock inte denna gång. Av den enkla anledning att jag hade färre lasagneplattor kvart i paketet ärn jag räknat med, fick det bli en vid, men låg lasagne. Faktum är att det var riktigt bra att det blev så. Ibland kan det bli så stabbigt med för höga lasagner. Kanske är det, med andra ord, lika bra att jag ibland glömmer att dubbelkolla skafferiet?

Lasagne på nötfärs med vitt vin, trattkantareller,
rosmarin och Västerbottensost

1 kilo nötfärs
3 schalottenlökar, finhackade
3 vitlöksklyftor, rivna
200 gram färska trattkantareller, finhackande
1 dl torkade trattkantareller, lätt smulade
olivolja
4 dl vitt vin
1 kruka rosmarin
2 lagerblad
salt, svartpeppar
0,5 tsk rörsocker strö
1 burk Mutti krossade tomater

12 lasagneplattor

1. Hetta upp olivolja i en gryta. Fräs schalottenlök och vitlök på låg värme, tills de mjuknat. Tillsätt den finhackade svampen, och låt den steka så att den släpper sin vätska.
2. Lägg i färsen; höj värmen, och finfördela den med en trägaffel medan den fräser. Krydda med salt och svartpeppar.
3. Tillsätt de smulade, torkade trattkantarellerna, rosmarin i hela kvistar, lagerblad, vitvin, rörsocker och tomatkonserv.
4. Låt såsen koka på låg temperatur i en timma. Tag av locket, och låt såsen därefter stå kvar och puttra på eftervärmen.

Béchamelsås med Västerbottensost
50 gram smör
3 msk vetemjöl
salt, vitpeppar och muskot efter smak
5 dl gammaldags mjölk
50 gram Västerbottensost till såsen
100 gram Västerbottensost till gratinering

1. Smält smöret i en kastrull. Drag kastrullen från plattan. Tillsätt vetemjölet, och häll över en deciliter av mjölken samtidigt som mjölet vispas ned.
3. Tillsätt sedan resterande mängd mjölk under fortsatt vispande.
4. Låt osten smälta ned i såsen medan den sjuder och tjocknar.
5. Krydda med salt, vitpeppar och muskot.
6. Montera lasagnen i en smord, vid ugnsform. Varva lasagneplattor, köttfärssås och béchamel i två lager. Avsluta med ett lager köttfärsås, och toppa med 100 gram riven Västerbottensost.
7. Tillaga lasagnen i nedre delen av ugnen på 200 grader i 30 minuter, eller tills osten fått fin färg.

onsdag 16 november 2011

Bara en vanlig gryta


Det syns på de kvällsmurriga bilderna att det börjar bli vinter. Och - vet ni? Jag har, efter mycket frustration, kommit fram till att det är helt i sin ordning. Jag lever ett vanligt liv, med arbete, och stor familj. Jag kan inte vara hemma på vardagar och fota i dagsljus. Så ser verkligheten ut.

Ibland, när jag lagar vissa rätter, funderar jag på om de verkligen är värda ett blogginlägg. Den här grytan var ett sådant exempel. Först tyckte jag inte att den över huvud taget var värd att skriva om. Det som fick mig att ändra mig, var inte enbart att den blev så god, utan att den är så otroligt enkel att laga. Dessutom slog det mig, att det som är en vanlig gryta för mig, kanske inte nödvändigtvis är detsamma för alla andra.

Denna gången använde jag mig av det mellersta läget på vår Crock Pot. Jag tror det är en relativt korrekt jämförelse att beskriva denna temperatur som en motsvarighet till att ge grytan ett långsamt uppkok på spisen, och därefter låta den koka på låg värme. Givetvis hade det gått bra att långlaga grytan på lägsta effekten på Crock Poten, men nu råkade det vara så att jag tillredde den i söndags eftermiddag, och hade en bestämd tidpunkt då jag gärna ville at middagen skulle vara klar att servera.

Egentligen kunde denna gryta tjäna som ett exempel i en Sås-skola. Tillräckligt många har uttryckt ett önskemål om en sådan, för att jag skulle inse att detta är något jag absolut måste ta tag i. Men, det får kanske bli efter årsskiftet. Nu är det så mycket annat som väntar.

Just denna gång fick jag tag på högrev med ben. Jag gillar det och tycker det är roligare att laga grytor på det än på benfritt högrev, men vad gäller smaken, så är det förmodligen egalt vilken variant man råkar få tag på.

Något av det bästa med att laga till en så hör stor gryta, är att det räcker till två middagar åt oss. Det är ju trots allt så att grytor blir ännu godare, om de får stå några dagar.

En gryta på högrev med ben, morötter,
schalottenlök, champinjoner och rödvin

1,5 kilo högrev med ben, delat i stora bitar
smör till stekning
salt och vitpeppar
8 hela schalottenlökar, skalade
4 morötter, skalade och grovt delade
1 vitlöksklyfta, riven
200 gram champinjoner, halverade
3 lagerblad
4 dl rödvin
0,5 tsk rörsocker strö

3 msk vetemjöl
1 dl vispgrädde
1 tsk kinesisk soja

1. Hetta upp smöret i en gjutjärnsstekpanna
2. Bryn köttet i omgångar, så att bitarna får färg runtom. Krydda dem med salt och vitpeppar
3. Lägg köttbitarna i grytan tillsammans med, schalottenlökarna, vitlöken, morötterna och lagerbladen. Häll i rödvinet
5. Ställ in Crock Poten på mellaneffekt i tre timmar. Alternativt: koka upp grytan på spisen; sänk värmen till medeltemperatur, och låt puttra i uppemot tre timmar.
6. Lyft ut köttet och grönsakerna med hjälp av en hålslev, och lägg dem i en bunke.
7. Pudra över vetemjölet med hjälp av en liten sil; en matsked åt gången. Vispa under tiden flitigt med en visp, så löser sig vetemjölet fint i vätskan.
8. Tillsätt grädde och soja, och låt såsen koka upp och småputtra någon minut.
9. Smaka av såsen, och tillsätt sedan köttet och grönsakerna.
10. Servera gärna grytan med pressad potatis.

måndag 14 november 2011

Kycklingsoppa med risoni, borlottibönor och en gnutta chili


Nej, jag kan inte få nog av kycklingsoppa. Jag tycker helt enkelt att det är något av det bästa man kan äta till middag, i synnerhet nu, när det milda hösvtädret slutligen börjat ersättas av mer vintriga temperaturer. I veckan som gick blev det en variant med risoni, borlottibönor och en gnutta chili. En någorlunda ny soppvariant, som fick en annan textur tack vare pastan och de genom min tillagningstekning ordentligt mjukkokta bönorna.

Risoni är, för de av er som mot förmodan inte känner till det sedan tidigare, sådana här små riskornsliknande pastagryn. Vad risonin gör, är att läcka stärkelse, så att soppan närmast reder sig själv. Dessutom lät jag borlottibönorna koka med ända från början, så att de blev mjuka, och närmast upplästa. Själv har jag ibland rett soppor med just mixade bönor, så detta var en i allra högsta grad medveten strategi från min sida.

Chilin, det var en eftergift för de vuxnas smaklökar. Barnen uppskattade det inte, men ibland tillåter jag mig att vara en smula egoistisk. De fick fiska upp kycklingbitarna och bönorna ur soppan.

Bladpersilja, parmesan och extra svartpeppar är givna tillbehör när jag äter kycklingsoppa. Dagen till ära fanns det dessutom alldeles nybakade baguetter att tillgå. Som så många andra soppor, smakar även denna närmast ännu bättre dagen efter. Givetvis blir upplevelsen en annan om man inte har tillgång till hemkokt kycklingbuljong, men pröva för all del att laga soppan ändå. Det här är strålande höstmat, helt klart.

Kycklingsoppa med risoni, borlottibönor och en gnutta chili
finstrimlat kött från en kyckling på 1,4 kilo(cirka 700 gram)
1 stor gul lök, finhackad
4 vitlöksklyftor, rivna
1 liten, torkad pepparfrukt
olivolja
8 dl hemkokt kycklingbuljong
1 burk Mutti coctailtomater
0,5 dl risoni
1 burk borlottibönor, väl avrunna
salt, svartpeppar
1 tsk rörsocker
0,5 dl finhackad bladpersilja
mer svartpeppar, samt långlagrad parmesanost, till serveringen

1. Hetta upp olivolja i en emaljerad gjutjärnsgryta.
2. Fräs gul lök, vitlök och chili, tills löken mjuknat, utan att den tar färg.
3. Tillsätt kycklingbuljong, tomatkonserv och risoni. Koka upp, och låt därefter soppan koka på medelvärme i cirka 10 minuter, tills risonin mjuknat. Tillsätt borlottibönorna redan i detta skede, om du vill att de ska bli mosiga.
4. När risonin mjuknat, tillsätt kycklingköttet och borlottibönorna, om du föredrar fastare bönor. Låt soppan småkoka i to minuter, tills kycklingen är hullständigt tillagad.
5. Smaka av soppan med salt, svartoeppar och rörsocker.
6. Servera soppan med bladpersiljan och parmesanosten.

lördag 12 november 2011

Ragu på långlagad oxlägg med pappardelle
(en återbloggning, inför fars dag)

Kära läsare!
Jag publicerade en hel del riktigt bra recept under min tid på alltommat.se. Den bloggen är nu nedstängd, men inläggen förtjänar att finnas kvar och jag vet att många av er dessutom (av olika skäl) aldrig läste dem.

Jag kommer med jämna mellanrum återpublicera inlägg. Så är nu fallet med denna fantastiska, långlagade ragu på oxlägg, som vi njöt av tidigt i somras. Den passar precis lika bra, om inte bättre, nu i höstmörkret. Kanske passar den särskilt bra att bjuda på imorgon,för att fira alla Fäder runtom i landet? Håll tillgodo.

Inlägget publicerades ursprungligen 20110607.

I tisdags fick slow cookern arbeta igen. Min man hade köpt oxlägg, och vi var helt eniga om att det var en ragu den skulle användas till. Det blir så fantastiskt gott att laga till ragu på långlagat kött, och oxläggen med sitt ben och sin märg ger en alldeles särskilt djup smak till ragun.

Jag bottnade grytan med en soffritto. Ända sedan jag såg på Jamie Olivers 30 minute meals hur han snabbt mixade ihop sin soffritto i mixern, har jag varit en härmapa och gjort likadant. Ovanpå soffritton placerades ett stort lagerblad, och en snörad bukett av restörter; salvia och timjan, som fanns kvar från tidigare övningar i köket. Till detta lades rödvin, krossade tomater, salt, svartpeppar och en gnutta rörsocker. Därefter var det bara att lägga på locket, slå på slow cookerns timer, och låta tilagningen ha sin gång.

När köttet var klart, plockade jag upp det ur grytan. Detta var en utmaning i sig; som vanligt när det kommer till riktigt långlagat kött. Läggen var så mjuk och mör att den hade kollapsat i gryta, om jag inte använt oss av hålslev. Jag repade isär köttet med två gafflar, lade tillbaka det i grytan, tillsatte trippelkoncentrerad tomatpure och lät alltsamman koka ihop, medan pastan blev klar. Därefter monterade vi alltsamman, hällde upp det på ett stort fat, och beskådade mycket nöjda den fantastiska måltid jag med ytterst liten ansträngning skapat.

Detta är en rätt som inte skäms för sig i något endaste sammanhang. Man skulle utan tvekan kunna kalla det tisdagslyx. Vi serverade vår ragu och pappardelle med svartpeppar, parmesanost och ett glas av vardagsfavoriten
Villa Puccini (nr 32417) .

Edit 111116: För den som inte har en Crock Pot, rekommenderar jag att ställa in oxläggen och övriga ingredienser i en stekgryta med lokk på, i kall ugn. Sätt ugnstemperaturen på cirka 80 grader, och låt oxläggen långlaga i 8 timmar. Följ därefter samma instruktioner som när köttet tillagats klart i Crock Poten.

Långlagad ragu på oxlägg med pappardelle
1,2 kilo oxlägg
salt och svartpeppar
olivolja
1 gul lök
1 morot
1 stor selleristjälk
4 vitlöksklyftor
1 stort lagerblad
en bukett av timjan och salvia, ihopsnörd
1 dl rödvin
1 burk Mutti krossade tomater
2 tsk råsocker

2 msk Mutti trippelkoncentrerad tomatpuré

1. Krydda läggen på ömse sidor med salt och svartpeppar.
2. Mixa soffritton; gul lök, morot, selleri och vitlök, till ett fint hack i en matberedare.
3. Ringla olivolja i botten av grytan, lägg i soffritton i botten, tillsätt lagerbladet, örtbuketten och köttet.
4. Häll i tomatkross och rödvin, och strö över råsockret,
5. Lägg på locket, och ställ in Crock Poten på 6 timmar på lägsta effekt.
6. Plocka upp köttet då tiden är ute.
7. Rensa bort ben och fett, och dra isär köttet i småbitar med hjälp av två gafflar.
8. Lägg tillbaka köttet i såsen i grytan, tillsätt tomatpurén och blanda väl.
9. Låt ragun småkoka medan pappardellen blir färdig.
10. Låt pastan rinna av ordentligt, och blanda den sedan genast med ragun.
10. Häll upp alltsamman på ett rymligt fat. Servera med svartpeppar, och rikligt med parmesanost.

fredag 11 november 2011

Jag tog en genväg


När man känner sig fredagstrött redan på en onsdag, då vet man varthän resten av veckan barkar. Precis så var det för mig i onsdags, och det är inte utan att jag kände mig en smula förskräckt infört tanken att härda ut i ytterligare två dagar. Kanske är det chocken över att det varit så mulet och mörkt? Jag känner mig alls inte utvilad, trots att jag rimligen borde vara det. Jag arbetade endast en dag under föregående vecka, och var höstlovsledig resterande tid.

Hur trist denna brist på energi än må vara, så sporrade det mig åtminstone till att fundera ut en middag med en genväg. Jag kallar det fredagsmat, helt enkelt därför att det kvalar in i gruppen mat som är lite lagom krävande, den tröttaste kvällen i veckan. Visserligen tycker jag inte det är särskilt besvärligt att kalljäsa en deg (det vet ni, för det återkommer jag ständigt till), men det finns dagar då det är förbaskat bekvämt att bara plocka till sig något som någon annan bakat.

Just den här typen av stora, platta pitabröd, var det väldigt längesedan jag åt. De är otroligt goda i all enkelhet, och de har dessutom en föredömlig innehållsförteckning, bestående av mjöl, vatten, jäst, salt och socker. Inte konstigare än så. Laga till en enkel och snabb köttfärsröra, bred den på bröden, och låt dem tillbringa några korta minuter i ugnen. Smula därefter över fetaost och hackad bladpersilja, om du så önskar, och du har en såväl god som enkel måltid.

Bortsett från att bordsskicket hos vissa lämnade minst sagt en hel del att önska, så var hela familjen nöjd med måltiden. "När kan vi äta den här goda maten igen?", frågade yngste sonen. Ni förstår väl att mitt modershjärta klappade lite extra, efter den komplimangen?

Kryddig nötfärsröra på pitabröd, med feta och bladpersilja
1 stor gul lök, finhackad
4 vitlöksklyftor, rivna
olivolja
600 gram nötfärs
salt, svartpeppar
2 msk torkad mynta
1 msk milt paprikapulver
0,5 tsk starkt paprikapulver
1 tsk spiskummin
1 burk Mutti krossade tomater1 tsk rörsocker strö

2 msk trippelkoncentrerad tomatpuré
0,5 dl vatten
0,5 dl finhackad bladpersilja

2 paket stora, platta pitabröd

1. Sätt på ugnen på 225 grader.
2. Hetta upp olivolja i en gjutjärnsstekpanna, och fräs lök och vitlök mjuka, utan att de tar färg.
3. Tillsätt nötfärsen, och finfördela den i stekpannan med en gaffel, medan den bryns.
4. Strö över de torra kryddorna, och låt dem fräsa med färsen.
5. Tillsätt tomatkonserv, rörsocker, tomatpuré och vatten; blanda alltsamman väl i stekpannan.
6. Låt såsen puttra i fem-tio minuter på låg värme. Blanda till sist ned bladpersiljan.
7. Fördela såsen på sex-åtta pitabröd, och tillaga dem i ugnen i 2-3 minuter.
8. Servera med smulad fetaost och finhackad bladpersilja. Våra barn tyckte det var gott med gräddfil till.

onsdag 9 november 2011

Några ord om konsten att laga en sås


För några veckor sedan stekte jag fläskkotletter till middag; rakt upp och ned, utan krusiduller. Det var tillbehören som skulle spela huvudrollerna. Precis som förra året lagade min man tidigare i höstas en chutney på gröna tomater och rabarber. Denna typ av chutney är helt fantastisk tillsammans med fläsk, eller varför inte anka? En ytterst ordinär vardagsmiddag i oktober förvandlades till en festmåltid, tack vare att de saftiga fläskkotletterna serverades med chutney och en liten sås på torkade trattkantareller, vitt vin och vispgrädde.

När jag stod och snabbt slängde ihop såsen i fråga, tänkte jag som så ofta på en viss hemkunskapslektion i nionde klass. Jag tänker ganska ofta på just denna lektion. Faktum är nämligen att jag har hemkunskapen att tacka för en hel del.

Vår hemkunskapslärarinna på högstadiet var inte någon leende matmor med förkläde kring midjan och solsken i blick. Nej, hon var en läderartat brunbränd, plågsamt mager och minst sagt sarkastisk kvinna. Hon log aldrig, hon luktade starkt av tobaksrök, och hon drog sig inte för att offentligt håna de i klassen som gjorde misstaget att vid handuppräckning erkänna att de drack standardmjölk och inte hade margarin på smörgåsen; stick i stäv med de i slutet av 1980-talet förhärskande kostråden.

Dessa föga tilltalande egenskaper till trots, lyckades hon verkligen lära oss grunderna för matlagning. Vi gick igenom det mesta: hur man steker, hur man kokar och hur man lagar mat i ugn. Vid flera tillfällen fick vi inför varandra visa upp hur väl vi behärskade dessa olika områden. Det tillfälle som etsat sig fast i mitt minne, var när vi fick stå i en vid ring kring en av spisarna, varefter vi en och en fick gå fram och visa att vi kunde klara av att utföra en klimpfri toppredning med potatismjöl.

Missförstå mig inte. Jag är inte ute efter att beskriva ett traumatiskt minne; snarare tvärtom. Dessa undervisningsmoment, då vi fick visa att vi tagit till oss undervisningen i praktiken, präglades av allvar, och respektfull uppmärksamhet. Faktum är, att så vitt jag kan minnas, så tyckte vi allesamman att hemkunskapen var ett väldigt roligt ämne.

Toppredning, bottenredning eller torredning?. Vi fick frågor på det skriftliga provet, där vi skulle svara vilken metod för redning som var bäst lämpad för olika maträtter. Jag kommer aldrig att glömma frågan som avgjorde att jag fick alla rätt på det skriftliga hemkunskapsprovet:

"Gästerna har precis satt sig vid bordet, middagen ska serveras. Då upptäcker du att såsen i kastrullen är för lös. Vad gör du?"

Svaret var: "Jag rör ned en äggula".

Konsten att reda en sås, är i sanning en konst. En konst i utdöende, skulle man kunna tillägga, och man vill låta lite dramatisk. Vem behöver idag veta hur man reder en sås, när mataffärerna svämmar över att smaksatta mejeriprodukter, färdiga såser i burkar och byttor, samt torkade såser i påsar? Kanske är jag bara fånigt pretentiös, när jag skriver att jag är stolt över att vara grym på att laga till såser? Det må i grund och botten vara vara en basnivå av kunskap i köket, men det är i mitt tycke i dagens läge ändå det som skiljer agnarna från vetet.

Visa mig hur du reder dina såser, och jag sa säga dig vilken typ av matlagare du är. Kan man säga så? Jag säger så.

tisdag 8 november 2011

Ännu en fantastisk senap

Medan jag fortfarande bloggade på alltommat.se, berättade jag om den dijonsenap smaksatt med grönpeppar som min man köpte med sig från ett besök i Madrid tidigare i höstas. Det är en fantastisk senap, som jag aldrig sett i Sverige. Vi får äta den andaktsfullt, och hoppas att den räcker länge.

Upptäckten av denna senap ledde i sin tur till en god stunds botaniserande på Mailles hemsida, där det förefaller finnas en aldrig sinande uppsjö av varianter på smaksatt senap. Bloggvännen Brysselkakan, hon som hjälpte mig att bli ägare till min nya patéform, var också vänlig nog att köpa med sig en av de senapssorter jag suktat efter:


Dijonsenap med dragon.

Hur underbart som helst, och bara genom att provsmaka den som den är kan jag konstatera att den kommer smaka alldeles sagolikt gott tillsammans med min favoritkorv Toulouse. Är det någon av er som läser här som sett dessa senapssorter i butik här i Sverige? Jag hoppas givetvis kunna få tag på dem utan att behöva lämna landet. Tips emottages tacksamt.

måndag 7 november 2011

Petite blanquette de poulet a l'estragon


När vi flög hem från London köpte vi med oss ett nummer av Jamie Oliver's mattidning som reselektyr. Jag kan inte annat än framhålla denna tidning som både snygg, läsvärd och inspirerande. Den hårt arbetande fyrabarnsfadern håller onekligen en hög lägstanivå på det han sätter sitt namn på.

Numret i fråga höll genomgående hög klass, och inspirerade oerhört. Det blev en värdig avslutning på en matspäckad långhelg. För att nu inte driva iväg från ämnet, ska jag se till att komma fram till vad det faktiskt var jag ville berätta, nämligen att jag i tidningen i fråga fick ett stiligare namn på den typ av kycklinggryta som jag med förkärlek lagar vintertid.

Olika varianter på fricassé med dragon har en självskriven plats i vårt kök. Medge att det låter betydligt elegantare och mer imponerande att presentera rätten som petite blanquette de poulet a l'estragon? Det är en underbar gryta, med en fantastiskt mild och samtidigt djup smak. Tillagad med generösa mängder vitt vin, och den finaste hemkokta kycklingbuljong; sista gnuttan citrontimjan från krukan i trädgården, och lagerblad från buketten vi köpte på Borough Market, som hänger på tork i taket.

Fricassén fick en fin syrlighet av citronsaft, som jag varsam balanserade mot de i vinäger inlagda dragonblad jag smaksätter med. Ända sedan Bendel tipsade om denna produkt, har de varit en räddare i nöden när vi behöver smakrik dragon. Dragon i kruka är helt enkelt bortkastade pengar. Det blir grönt i grytan, men smakar inte ett dugg.

Om du saknar tillgång till hemkokt kycklingbuljong, rekommenderar jag att du blandar mjölet till redningen med lika delar rumsvarmt smör, till en beurre manié, som du sedan vispar ned i buljongen. Det ger en fylligare smak till såsen.

Kan man kanske kalla denna gryta söndagsmatlagning, när den är som bäst? Jag tror faktiskt det. Det är när jag äter sådana här grytor, som jag tänker tanken att kyckling kanske är absolut godast när den fått koka? Sedan minns jag sommarens fantastiska, grillade kyckling, och inser att var sak har sin tid.
Nu är det gryt-tid, helt enkelt. Fler kycklinggrytor lär det bli här framöver.

Kycklingfricassé med vitt vin och dragon
2 kycklingar på ca 1,3 kilo
smör och olivolja
salt och vitpeppar
1 stor morot, grovt tärnad
1 stor gul lök, grovt hackad
1 vitlöksklyfta, finhackad
1 stor stjälk selleri, grovt hackad
200 gram champinjoner, kvartade
4 dl vitt vin
2 lagerblad
en liten bukett aromatisk timjan
4 dl hemkokt kycklingbuljong
2 msk vetemjöl
2 äggulor
1 dl vispgrädde
saften från 0,5 citron
3-4 tsk dragonblad i vinäger, hackade

1. Stycka loss lår och bröst från kycklingarna, och dela dem mitt itu. Själva föredrar vi att också dra av skinnet. Frys in skroven med vingarna till ett buljongkok.
2. Hetta upp olja och smör i en gjutjärnsgryta, och bryn kycklingdelarna runtom, i omgångar. Krydda med salt och peppar, och lägg åt sidan i en skål.
3. Lägg mer smör i grytan, och fräs lök, vitlök, morot och selleri på låg värme tills de mjuknat.
Tillsätt champinjonerna, och låt dem fräsa med, tills också de mjuknat.
4. Häll i vinet, och låt det koka tills hälften återstår.
5. Lägg i kycklingdelarna, lagerblad och timjan, och häll över buljongen. Lägg på locket, och låt koka på låg värme i uppemot en timma.
6. Plocka upp kycklingbitarna och grönsakerna med en hålslev.
7. Sikta ned mjölet i buljongen under flitigt vispande. Vispa samman äggulor och grädde, och blanda ned.
8. Värm på såsen, och smaka av med citronsaften, dragon, sam mer salt och peppar.
9. Lägg tillbaka kycklingdelarna och grönsakerna i grytan, och värm på den.
10. Servera med pressad potatis.

lördag 5 november 2011

Ett gästspel i advent


Under december månad kommer ni kunna läsa blogginlägg skrivna av mig för Dansukker. Vi är ett antal matbloggare som blivit tillfrågade om att samarbeta med dem, och resultatet kommer ni alltså kunna ta del av i advent. Jag återkommer givetvis med fler detaljer när det börjar närma sig. Själv är jag riktigt nöjd med mina alster, och det var faktiskt otippat kul att plocka bland rekvisita och porslin, för att försöka skapa adventsstämning redan i början av oktober.

Den största utmaningen för mig var att jag blev tillfrågad specifikt om att skapa några recept på saker som går att göra för barn. Jag är inte alltid så bra på att rent praktiskt ha med alla fyra barnen i köket. Som tur är gick det riktigt bra. Faktum är att det gick såpass smärtfritt, jag ser detta som ett så kallat utvecklingsområde. Vi får väl se hur det går.

fredag 4 november 2011

SMASKENS finns alltid där


Jag har glömt att informera er om att v,i i samband med relanseringen, såg till att ordna en mobilanpassad version av SMASKENS. På så vis har ni mig alltid till hands, även i mataffären.

SMASKENS nya design är också anpassad för att fungera iPad-format. För mig är iPaden en bra köksdatorn, när jag behöver ha till gång till alla mina recept.

Mycket nöje!

torsdag 3 november 2011

En vinbärssylt


Som jag skrev i måndags (publiceringen av detta inlägg blev inte riktigt som planerad), så ville jag göra något annat än en variant på cumberlandsås som tillbehör till patén. Detta öppnar upp för en smula kuriosa. Att jag över huvud taget började experimentera med egna varianter på sagda sås, det tog sin början när jag läste om Anna Billings havtornscumberlandsås; ett gästspel på Taffel, innan hon började blogga på Skånska Skafferiet. Man kan faktiskt säga att det var katalysatorn, som fick mig att börja laga egen paté (här har du förresten en paté utan lever, Fröken Dill!).

Sedan tidigare hade jag vinbär i frysen, som jag köpt för något för länge sedan glömt ändamål. Det är en ren välsignelse för alla oss som saknar tillgång till bärbuskar, att det numera finns trädgårdsbär att tillgå i frysdiskarna.

Röda vinbär, citronsaft, Eau-de-Vie och ljust muscovadosocker. Inte svårare än så. En otroligt god, syrlig sylt blev resultatet av detta hopkok; en sylt som fick ha kvar hela bären. Jag motstod framgångsrikt min förhärskande svaghet för att göra coulis, och det var helt rätt beslut. Sylten har smak och struktur, och förhöjde patéupplevelsen avsevärt.

En rolig detalj är också att den till sin mängd är så väl avpassad just för ändamålet. När patén tog slut, var också syltburken renskrapad.

Kan man använda den här sylten till något annat?, undrar ni kanske. Självklart kan man det. Den lär garanterat vara riktigt fin tillsammans med hemlagad vaniljglass, för att ta ett exempel. Servera då gärna sylten ljummen. En lyxefterrätt, om något.

Vinbärssylt till både glass och paté
225 gram röda vinbär
0,5 dl nypressad citronsaft
0,5 dl Eau-de-Vie
1 dl ljust muscovadosocker

1. Blanda samman ingredienserna i en kastrull.
2. Låt sylten puttra på medelvärme rör om emellanåt.
3. Tag kastrullen från plattan när sylten reducerat och börjar ge ett segare intryck.
4. Häll genast sylten i en väl rengjort glasburk, och förslut. Förvara i kylskåp.

onsdag 2 november 2011

...och nu är jag i Göteborg

Ja, inte när jag skriver detta, men, när ni läser. Jag tillbringar några dagar i Göteborg tillsammans med våra två äldsta barn, så här på höstlovet. När jag besöker staden jag föddes i, växte upp i och sedan lämnade till förmån för huvudstaden, då njuter jag främst av min mammas hemlagade. Vid detta besök ska jag emellertid göra slag i saken, och ta mig en lunch på Gourmet Korv.

Många gånger har jag spanat in i den lilla lokalen, mest lik ett hål i väggen, när jag stått och väntat på spårvagnar på hållplatsen mitt över gatan. I måndags kväll twittrade en annan exil-göteborgare, Alice Brax (@braxonfood) från årets Restauranggala, och nämnde Gourmet Korv i en tweet. Den påminnelsen tackar jag för. Nu är det hög tid för ett besök. Mina korvälskande barn lär definitivt inte bli ledsna när jag introducerar detta som en av många matrelaterade aktiviteter under höstlovet.

tisdag 1 november 2011

Om en månad smäller det


Bilderna i detta inlägg är lånade.

Om exakt en månad publiceras det första blogginlägget för 2011 års version av adventskalender på SMASKENS. Jag hoppas att ni är många som ser fram emot detta, för det gör jag. Trots att jag vet hur arbetsamt och stundtals stressigt det kan bli, så förmår ja inte att avstå från denna tradition, som 2011 går in på sitt fjärde år. Tack vare mitt initiativ senhösten 2008 har jag experimenterat fram många familjefavoriter.

Det är med dessa i åtanke jag sannolikt kommer att lyfta fram några särskilt populära alster från tidigare säsonger, sådana godsaker som förtjänar att kallas SMASKENS adventsfavoriter. Vissa saker år bara alldeles för goda för att hänvisas till en plats långt bak i arkivet.

Kanske är det någon av er som har en alldeles egen sådan favorit från tidigare år? Skriv i så fall gärna en kommentar och berätta vad det rör sig om. Och, om det skulle vara så att någon har en önskan, eller en idé, eller kanske ett eget favoritrecept att dela med sig av, så tveka inte att uppmärksamma mig på det. Kanske kan jag dra nytta av er kreativitet, å allas våra vägnar? I så fall gäller regeln äras den som äras bör, givetvis; fattas bara annat.

Jag råkar dessutom ha ett flertal idéer från tidigare adventsomgångar; sådant som av olika skäl inte hanns med eller blev aktuellt att pröva. Dessa ska jag också försöka hinna med i år. Jag ser fram emot advent. Det gäller att njuta i fulla drag, för i grund och botten är det just tiden fram till jul som är den härligaste. Om man bara har tid att njuta av den.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...