På begäran - panir (en gammal klassiker i mitt kök)

Panir är en indisk färskost som används i matlagning. Jag lärde mig att tillverka panir av min vän M's föräldrar för mer än tjugo år sedan. Då för tiden var jag vegetarian, och min matlagning - ja, den var stundtals bra, men lämnade på det sotra hela taget en hel del övrigt att önska.

Nu har jag inte lagat panir på många år. Det som väckte lusten att återupptäcka denna goda, milda ost, det var faktiskt Facebookgruppen Fegvego - hälften så mycket, dubbelt så gott. En fantastiskt trevlig grupp, där tipsen är många, och stämningen öppen och tillåtande.

Med "fegvego" menas att vi inte alls nödvändigtvis avstår från animaliska produkter, men däremot använder dem selektivt och med måttfullhet. Detta tänk präglar numera min matlagning i högre utsträckning än tidigare. Sedan början av hösten skulle jag säga att vi äter vegetariskt cirka två dagar i veckan. Panir, det har det blivit ungefär varannan vecka.

Nu ger jag er det recept jag själv använder. Ingredienserna är blott två. Jag vet att om man googlar, så kan man hitta andra varianter. Jag har själv bara prövat kombinationen mjölk och yoghurt, och tycke det fungerar mycket bra.

Jag gör bara en sak med panir - skär den i bitar, och steker i olja och smör med currypulver och lite extra gurkmeja. Få se om eller när jag utvidgar min repertoar, men - när något smakar så bra och är så populärt som detta, då finns det ingen anledning att ändra ett vinnande koncept.

Panir (sex generösa portioner)
Jag tycker att Arlas matlagningsyoghurt är den som passar bäst när jag gör panir. Det går även bra att använda vanligt 3% naturell yoghurt, om man föredrar det. Det är viktigt att låta paniren rina av ordentligt i handduken i durkslaget, och att därefter dra åt handduken med kraft, då att paniren verkligen pressas ihop ordentligt.

3 liter gammaldags mjölk
8 dl Arlas matlagningsyoghurt (eller 3% naturll yogurt)

Vid tillagningen smör
neutral olja (till exempel varmpressad rapsolja)
currypulver
gurkmeja
flingsalt

1. Häll mjölks i en stor, rymlig kastrull.
2. Hetta upp mjölken under försiktig omrörning, så att den, inte bränner vid.
3. När mjölken sjuder och är precis på gränsen att koka rörs yoghurten ned.
4. Rör försiktigt i kastrullen.
5. När mjölken skär sig och blir ostmassa och vassle, tas kastrullen från spisen.
6. Lägg en kökshandduk i en rymlig finmaskig sil, och häll över ostmassan (den som vill kan givetvis spara vasslan för att till exempel använda som degvätska).
7. Låt paniren rinna av ordentligt i 30 minuter.
8. Slå sedan duken om paniren och vrid och drag åt den ordentligt.
9. Ställ paniren i kylskåp över natten. Jag brukar själv ställa stilen över en skål, och därefter ställa in alltsamman. 10. Dela ostklumpen i två bitar, och skär därefter i cirka 0,5 cm tjocka skivor. Dela i mindre bitar efter smak.
11. Hetta upp smör och olja, cirka 0,5 tsk currypulver och en gnutta gurkmeja i en stekpanna, Stek paniren i omgångar på medelvärme, cirka en minut på varje sida, så att den blir gyllenbrun och får en trevlig yta. Smula över flingsalt efter smak.
12. Fyll på med mer smör, olja och kryddor mellan varje stekning.

Servera med basmatiris, tomat- och spenatröra samt gärna raita.

Tomat- och spenatröra med indisk inspiration
smör och olja
1 gul lök, finhackad
3 vitlöksklyftor, finhackade
1 grön chilifrukt, finhackad
1 tsk garam masala
1 tsk spiskummin, nystött
1 tsk koriande, nystött
1 tsk gurkmeja
1 kanelstång
8 gröna kardemummakapslar
2 burkar krossade tomater
0,5-1 dl vaten
flingsalt
1 tsk rörsocker
400 gram bladspenat ( det går bra med fryst)

1. Hetta upp oja och smör i en rymlig traktörpanna eller emaljerad gjutjärndgryta.
2. Lägg i lök, vitlök, chili och kryddor, och fräs på låg värme tills löken mjuknat.
3. Häll över krossade tomater, salt och socker, blanda, och låt puttra på medelvärme i 15 minuter. Späd med vatten om blandningen tjocknar.
4. Blanda i spenat, och låt puttra i ytterligare 5 minuter eller tills spenaten känns tillagad.

Robertson loves svamp - smörstekta kantareller med ricottagnudi och vårlök

Jag älskar svamp, men jag är långt ifrån någon svampkännare, och definitivt inte någon svampplockare. Mina svampar plockar jag på ICA, eller som i detta fall på Hötorget.

När jag växte upp fick jag följa med min faster och gudmor B då hon plockade svamp. Oftast blev det gula kantareller; någon enstaka taggsvamp kunde få följa med.

Jag kände mig väldigt nöjd när jag bestämde mig för att laga denna rätt till månadens råvara svamp, i mitt samarbete med vinhuset Robertson och kampanjen Robertson loves svamp. Jag föreställde mig rätten, och tänkte på min faster B, och på min vän Å.

Om B introducerade kantareller i mitt liv för med än trettio år sedan, så var det min vän Å som härom året introducerad smakkamraterna gula kantareller och salladslök. Och - vilka smakkamrater de är! De plockar verkligen fram det bästa hos varandra.

Dessa ricottagnudi är en favorit sedan några år tillbaka. Jag lagar dem som förrätt, och har då nöjt mig med att servera dem med en mustig tomatsås och generöst med fin parmesanost.

Kombinationen ricotagnudi, gula kantareller och vårlök var en riktig höjdare. Jag började med att steka svamp och lök, varmhöll medan jag tillredde gnudi, och serverade slutligen raskt på varma tallrikar som jag hyvlade stora, generösa flagor av parmesanost över.

En fantastisk lätt middag eller generös förrätt - vilket väljer an själv. Robertson Pinot noir är ett lätt rödvin, som passade mycket bra till denna svamp- och osträtt, där smakerna är generösa men samtidigt milda, och man inte vill kräva dem med en alltför mustig dryck.

I desa dagar faller kanske valet lika lätt på trattkantareller som på gula kantareller - ingen fara, de passar precis lika bra till. Det lovar jag.

Smörstekta kantareller med salladslök och ricottagnudi
Förbered gnudismeten innan svampen steks. Varmhåll svampen medan gnudi kokas, montera på varma tallrikar, och servera därefter genast portionerna.

Svamp
1 kg gula kantareller eller trattkantareller, rensade
2-3 stjälkar vårlök
smör till stekning
vitpeppar ur kvarn
flingsalt
råsocker

1. Dela eventuellt de större svamparna.
2. Ansa och strimla salladslöken grovt.
3. Hetta upp generöst med smör i en stekpanna.
4. Stek svampen tils den mjuknat och fått färg.
5. Tillsätt salladslöken och låt den steka med svampen tills den mjuknat en aning.
6. Krydda och smaka av med flingsalt och vitpeppar, och eventuellt lite råsocker efter smak.
7. Varmhåll svampen försiktigt medans gnudi tillagas.

Ricottagnudi (20 stycken)
250 gram ricotta
1 dl finriven, smakrik parmesanost
1 ägg + i äggula
1 tsk flingsaltv några tag med svartpepparkvarnenv 60 gram durumvetemjöl + mer

1. Blanda samtliga ingredienser till en jämn smet.
2. Mjöla ett bakplåtspapper generöst.
3. Forma gnudi med två skedar. Doppa den övre skeden i mjöl och fös med den försiktigt ned gnudin på det mjölade bakplåtspappret. Strö lite mjöl över varje färdig gnudi.
4. Koka upp saltat vatten i en rymlig gryta.
5. Lyft försiktigt upp gnudi med en hålslev, en i taget, och släpp varsamt ned i det kokande vattnet.
6. Koka i 5-6 minuter, låt fortsätta koka en kort stund även efter att de flyter upp i grytan.
7. Lyft gnudi ur grytan med hålslev och servera omedelbart.

Robertson loves rödbetor: rödbetspizza med blåmögelost och honung

Det finns många trötta rödbetsrecept. När jag satte mig ned för att fundera kring hur jag ville tolka september månads råvara i kampanjen Robertson loves Sweden, då lovade jag mig själv att inte falla till föga för något jag lagat förut. Att inte göra det för enkelt för mig.

Det blev rödbetspizza, och jag kan förstå att det för många låter underligt. Smakmässigt blev detta en riktig hit. Ja, det var faktiskt först när vi smakade av pizzan, som jag till fullo insåg hur gott det blivit. Mina förhoppningar infriades många gånger om.

Rödbeta och blåmögelost - och honung som ringlas över. Riktigt fint, och definitivt en god middag. Fungerar även avsvalnad, skuren i munsbitar. Kanske på en buffé, eller som snittar innan maten?

Robertson Cabernet Sauvignon passade utmärkt till denna udda pizza. Tro mig, detta bara måste ni pröva. Ge rödbetan en chans i en ny kontext; det förtjänar både den och du.

Rödbetspizza med blåmögelost och honung
Rödbeta på pizza kan tyckas märkligt, men dessa smakkombinationer blir oerhört goda. Rödbetornas friska sötma kompletteras av sälta och umami hos blåmögelosten. Honungen binder samman smakerna och vitlöksoljan degen penslats med innan fyllningen lägs på ger karaktär. Pizzan är lika god varm som rumstempererad.

Deg
25 gram jäst
1 tsk flingsalt
1 tsk råsocker
0,5 dl olivolja
5 dl vatten, rumstempererat
650-675 gram vetemjöl (ungefär 11 deciliter)

1. Lös upp jästen i vattnet.
2. Blanda i salt, socker och olivolja.
3. Arbeta ned mjölet i degvätskan. Degen ska släppa lätt från bunken.
4. Täck över degen, och låt den jäsa till dubbel storlek i cirka 40 minuter.
5. Sätt efter halva jästiden ugnen på 200 grader varmluft (eller 225 grader i vanlig ugn), och förbered rödbetorna.

Fyllning
cirka 1 kg rödbetor
0,5 dl olivolja
2 stora vitlöksklyftor, rivna
300 gram blåmögelost
flytande honung

Skala rödbetorna och skiva dem lövtunnt med hjälp av en mandolin, eller i en food processor.
Blanda olivolja och riven vitlök i en skål.
Smula blåmögelosten och förvara den under plastfolie tills den ska användas.

Montering
1. Stjälp upp degen på mjölat bakbord, och dela den i fyra delar.
2. Se till att degbitarna är generöst mjölade runtom.
3. Lägg bakplåtspappe på en plåt, pch kavla sedan ut den degbit på plåten.
4. Pensla med vitlöksolja.
5. Fördela rödbetsskivor på pizzan i 3-4 lager, så att degen täcks.
6. Upprepa med resterande ingredienser.
7. Grädda varje pizza i 20-25 minuter, tills kanten på pizzorna fått färg och rödbetorna mjuknat.
8. Ta ut pizzorna ur ugnen. Srö över smulad grönmögelost, och ringla över tunna strängar honung. 9. Låt pizzorna svalna fem minuter innan de serveras.

Robertson loves färskpotatis - örtig potatissallad med citron och fetaost

Ny månad, ny råvara och nytt recept från mig i kampanjen Robertson loves Sweden. Jag måste faktiskt erkänna att jag inte är någon dyrkare av färskpotatis, men den här salladen blev suveränt god. I mitt tycke är potatis bäst om man gör något med den, vare sig vi pratar om förskpotatis eller vinterpotatis.

I det här fallet har jag vågat mig på en ganska dramatisk och smakstark dressing, som inte minst gått hem alldeles utmärkt när jag bjudit på salladen. Många har höjt förvånat på ögonbrynen när de känt smaken av citronsaft och skal, och jag måste säga att jag själv tycker att just dessa ingredienser gör att salladen sticker ut. Rosmarin är inte heller den vanligaste kryddan i en sallad, men tveka inte, det blir alldeles strålande gott.

Jag gjorde en rejäl sats som inte gick åt, då vi hade många rätter på bordet, och jag hade därför med mig salladen som lunch till jobbet i flera dagar. den är helt ärligt precis lika god kylskåpskall som ljummen, och fungerar precis lika bra dagen efter - ja, till och med i en så föga smickrande kontext som en snabb jobblunch. Om jag skulle förbereda den skulle jag blanda ljummen potatis med smaksatt olja, men vänta med att tillsätta fetaosten. När den ska serveras skulle jag ta fram den i god tid, så att den hann bli rumstempererad. Därefter skulle jag ringla över lite mer olja, blanda den på nytt, för att slutlogen smula över fetaosten.

I glaset serveras den halvsöta, fruktiga Robertson Chardonay, som fungerar mycket väl till salladens örtiga dressing, och till fetastes sälta. Men vad serveras till potatissalladen? Nästan vad som helst, skulle jag lite vågat vilja påstå. Fågel, nöt eller fläsk - eller, varför inte lammkotletter? De skulle sannolikt passa som hand i handske med örterna och fetaosten.

Örtig färskpotatissallad med fetaost (4 portioner)
Detta är en riktigt smakrik och fin potatissallad, som passar lika bra till grillad lax som till fläskkarré eller lammracks. De kraftfulla smakerna till trots är det ändå potatisen som spelar huvudrollen. Salladen smakar lika bra ljummen som kalla.

1 kg färskpotatis

Dressing: 0,5 dl fruktig olivolja
1 msk färskpressad citronsaft (zestat citronskal, efter smak)
1 liten vitlöksklyfta, finriven
svartpeppar från kvarn
2 msk färsk rosmarin, finhackad
0,5 dl bladpersilja, finhackad

100 gram fetaost

1. Dela färskpotatisen i jämnstora bitar och koka varsamt i cirka 15 minuter, eller tills potatisarna känns färdiga om du provsticker.
2. Blanda under tiden ingredienserna till dressingen (inte fetaosten) i en rymlig bunke.
3. Häll av vattnet från potatisen, och låt den ånga av några minuter.
4. Häll den varma potatisen över dressingen, och vänd varsamt runt dem med hjälp av en slickepott eller annat mjukt köksredskap, som inte mosar potatisarna.
5. Låt salladen svalna i cirka 10 minuter, och smula slutligen över fetaosten.
6. Blanda alltsammans. Ringla eventuellt över lite extra olivolja innan serveringen.

Grönare högtider med Las Moras: Stekt squash med buffelmozzarella, pepprig olivolja och basilika

Squash, suzzini, courgette - kärt barn har många namn. I Sverige är det dessvärre ofta svårt att få tag på riktigt späd, fin squash. Squashblommor ska vi inte tala om. Jag hugger som en kobra om jag spanar in nätta små squasher i butiken. Nära mitt jobb finns en butik som så här års får in vit squash, och den är fantastisk.

I min värld är squash en primör. Jag vill ha den späd; fast och ganska hård i köttet. Inte svampig, med kärnhus; grov som en överarm. Jag tror att många hobbyodlares konstanta gnällande över sitt överflöd av squash lätt skulle vara löst om de bara plockade dem i sin linda, det vill säga - nöp av dem när de fortfarande är små.

Med dessa mina åsikter deklarerade, går jag vidare till att berätta om mitt recept. Försök att få tag i så späd squash som du bara kan. Så här års är det lättare än senare under sommaren. Att hyvla sqyash tunnt, steka i olivolja och avnjuta som smårätt ät inget nytt. Inte alls. Men - med buffelmozzarella och en riktigt fin olivolja är detta i mitt tycke en ren delikatess. Ett läckert tillskott på ett förrättsbord, så här i midsommartider.

I väntan på grillen kan man gärna njuta av ett glass kallt, vitt vin och plocka i sig munsbitar av goda smårätter. Då passar denna som hand i handske.

Att den dessutom går att förbereda gör inte saken sämre.

Jag delar sällan mozzarella med kniv, utan föredrar att bryta den i mindre bitar. Ringla över en pepprik olivolja och drag några drag med svartpepparkvarnen, strö över lite basilika, och en fantastisk god förrätt är skapad - i all enkelhet. En förrätt som passar strålande bra tillsammans med ett glas Las Moras Chardonnay.

Stekt squash med buffelmozzarella, pepprig olivolja och basilika (förrätt till 6-8 personer)

400 gram späd sguash, hyvlad i tunna skivor
olivolja
flingsalt
svartpeppar
2 tsk citronsaft
en näve späda basilikablad
2 paket buffelmozzarella

1. Hetta upp lite olivolja i en teflonpanna.
2. Lägg i tunna skivor av squash, och stek dem hastigt på båda sidor. Lägg dem i en skål, och fortsätt steka resterande mängd squashskivor i omgångar.
3. Salta och ringla citonsaft över de färdigstekta squashskivorna, och vänd dem försiktigt.
4. Bryt mozzarellan i mindre bitar, och lägg upp dem med squashskivorna på ett serveringsfat eller i en vid skål. Fördela över basilika, ringla över olivolja; drag några drag med svartpeparkvarnen och servera.

Macaroni and cheese, och en motvillig matbloggare

Det var sex dagar sedan sist, men - här har ni mig igen. Den numera något motvilliga matbloggaren. Om någon skulle fråga mig vad jag gör i stället för att blogga, så skulle jag svara att jag inte riktigt vet vart tiden tar vägen. Visst gör jag mer av sådant jag inte gjorde för bara några månader sedan, såsom att träna och att läsa skönlitteratur, men det är inte hela förklaringen.

Kanske letar jag efter en annan uttrycksform? Inget är omöjligt, men i nuläget är det Smaskens som gäller; bloggen jag tycker så hemskt mycket om och som varit en så stor och viktig del av mitt liv i så många år.

När jag inte bloggat regelbundet på ett tag, då tappar jag rutinen. Jag känner mig lite osäker. Kanske är det då en smula passande att det som tillagades här i kväll var äkta amerikansk comfort food. Givetvis från grunden, inga halvfabrikat så långt ögat kunde nå. Receptinspirationen hittade min man här, och jag kan skriva under på att lovorden i blogginlägget som länken leder till inte på minsta vis är överdrivna.

Detta var grymt gott. Barnen jublade. Vi vuxna fnissade nästan av lycka - kan det smaka så här bra av något så enkelt som pasta (vi använde sedani), ost och ostsås? Ja, det kan det. Colemans senapspulver, rökt paprikapulver och svartpeppar gav såsen en riktigt pikant smak. Osten bestod av diverse skalkar från lagrade ostar.

Denna amerikanska klassiker har nog en chans att bli en klassiker även i vårt kök. En av våra barns absoluta favoriträtter är stuvade, gammaldags makaroner. Jag tror nästan att makaronerna fick konkurrens i kväll.

Macaroni and cheese
Jag har cupmått till mitt förfogande. För den som inte har det kan jag nämna att i cup motsvarar cirka 2,4 deciliter.

400 gram makaroner, sedani eller annan kort, rörformad pasta
3 msk smör
3 msl vetemjöl
1 tsk Colemans senapspulver
2 krm starkt, rökt paprikapulver
0,5 tsk salt
nymald svartpeppar efter smak
2,5 cups gammaldags mjölk
3 cups grovt riven lagrad ost
paprikapulver till dekoration

1. Koka pastan efter anvisningar på paketet. Häll av vattnet, och kyl sedan pastan genom att skölja den kallt vatten.
2. Lägg tillbaka pastan i kastrullen. Slunga den med en klick smör så att den inte klibbar ihop.
3. Sätt ugnen på 200 grader och smörj en ugnsfast form.
4. Smält smöret i en kastrull. Tag kastrullen från plattan, och vispa ned vetemjöl, senapspulver, rökt paprikapulver, peppar och salt.
5. Häll i mjölken, och blanda väl. Koka upp såsen under omrörning, så att den tjocknar.
6. Rör ned 2 cups riven ost i såsen, och blanda så att den smälter och blandas helt med såsen. 7. Blanda såsen med pastan i kastrullen.
8. Häll hälften av pastablandningen i ugnsformen. Strö över hälften av den resterande rivna osten. Lägg på resten av pastablandningen och avsluta med ett lager ost. Strö över paprikapulver.
9. Ställ in ugnsformen i mitten av ugnen, och tillaga i 20 minuter. Vrid därefter upp till 250 grader samt grilleffekt, så att ytan blir läckert gyllene.
10. Låt svalna 10 minuter innan serveringen.

Grönare högtider med Las Moras - gratäng på jordärtskocka, persiljerot och potatis med gryère och mandel

Mitt sista recept för Grönare högtider med Las Moras är något så härligt publikfriande som en riktigt mullig, krämig gratäng. Det perfekta tillbehöret till lammsteken, om ni frågar mig. Denna gratäng är emellertid sig själv nog, vilket kan intygas, då vi själva åt enbart gratäng och sallad till middag härom kvällen; fullt tillfredställda av den kulinariska upplevelsen.

Potatisgratäng med inslag jordärtskocka är inget nytt, vare sig för mig eller för de flesta andra. Men, när jag botaniserade i grönsaksdiskarna inför detta uppdrag, snubblade jag över en rotfrukt som jag tidigare aldrig funderat över. Jag syftar på persiljerot, en riktigt kul rotfrukt som till förvillelse liknar palsternackan. Smaken är som en blandning av bladpersilja och palsternacka, med en mindre dominerande sötma än den hos den sistnämnda. I denna gratäng samsades persiljeroten i bästa samförstånd med potatisen och jordärtskockan.

Att pimpa sin gratäng med grottlagrad gryère får närmast b etraktas som en dekadent utsvävning, men det blev å andra sidan så onaständigt gott att det var värt varenda krona.Mandeln då, vad ville jag med den? Syftet med mandeln är att förstärka den nötiga smaken jag tycker finns både hos osten och hos jordärtskockorna. Det, och det faktum att rostad mandel är så oerhört gott. Dessutom är det snyggt. Fler argument behövs knappast, eller bvad säger ni?

Det fruktiga, fiska och i detta sammanhang läskande Las Moras Chardonay kompletterade gratängen på ett utmärkt sätt. I sällskap av detta vin skulle jag rekommendera att gratängen för den som så önskas kompletteras med ugnsstekt majskyckling, eller varför inte varmrökt lax?

Gratäng på jordärtskocka, persiljerot och potatis med gryère och mandel (6 portioner)
300 gram jordärtskocka
300 gram persiljerot
800 gram mjölig potatis
6 dl vispgrädde
1 vitlöksklyfta
100 gram gruyère, grovt riven
1 dl mandelflarn
smör till ugnsformen
salt
svartpeppar

1. Sätt ugnen på 200 grader. Smörj en ugnsfast form.
2. Skala jordärtskockorna och lägg dem genast i vatten så att de inte missfärgas.
3. Skala potatisarna och persiljerötterna.
4. Värm grädden i en rymlig kastrull tilsammans med en skalad, krossad vitlöksklyfta.
5. Skiva potatis och persiljerötterna tunnt.
6. Tag upp vitlöksklyftan ur grädden, och vänd med potatis- och persiljerotskivorna.
7. Skiva sist av allt jordärtskockorna, en i taget, och vänd genast ned i grädden.
8. Lägg hälften av potatis- och rotfruktsblandningen i ugnsformen. Salta och peppra, och strö över knappt hälften av den rivna gryèren.
9. Täck med resterande mängd potatis- och rotfruktsblandning, salta och peppra och strö sedan över resterande mängd ost. Strö sist av allt ver den fagade mandeln.
10. Tillaga i mitten av ugnen i cirka 40 minuter, eller tills gratängen känns mjuk om man provsticker den.
11. Låt gärna gratängen stå och svalna 20 minuter innan den ska ätas.
12. Servera gärna gratängen med en blandad sallad med edamamebönor.

Vacche rosse - den fantastiska parmesanosten

Jag borde ha skrivit om denna fantastiska ost, Vacche Rosse-parmesan, för hela två månader sedan. Den som inte har smakat den, har inte smakat riktigt god parmiggiano reggiano. Mjölken som denna ost tillverkas av kommer från korasen Razza Reggiana, även kallad Vacche Rosse; därav namnet på osten. I Sverige kallas denna ras för rödkulla, och mjölken från dessa kor är mycket rikare på mineraler och proteiner än mjölken från andra koraser. Som Gattimondo skriver på sin hemsida: "(...) smaken är som en parmigiano Reggiano smakade förr".

Jag hade den stora turen att få denna ost som ett smakprov, och den föll fem sjättedelar av familjen i smaken. Vår äldste son vansläktas en smula, och undviker långlagrade hårdostar i största allmänhet, och parmesan i synnerhet. De andra barnen tar igen detta, minst sagt. Ja, verkligen minst sagt, för det var härligt att se hur de med god aptit högg in på generösa bitar av denna goda ost, och hela tiden bad om mer. Man kan nog säga att vi unnade oss att frossa en smula.

Den sista biten av osten sparade jag, och den förgyllde den krämiga polenta jag nämnde i gårdagens blogginlägg. Det blir snart en tur till Mi Piace i Sickla för att köpa en ny bit.

Flera matbloggarkollegor har skrivit om sina upplevelser av osten, såväl Fredrik på Who Cut the Cheeze, som David på Svenssonsmakaren - och säkerligen någon mer, som jag i hastigheten missar. Upplys mig gärna i så fall.

Jag tipsar vidare om en gammal riesling

Fredrik på favorit-ostblogen Who Cut the Cheeze tipsade om denna finfina gamla riesling, och vem vore jag, om jag inte förde tipset vidare?

Det finns fortfarande några flaskor kvar. I skrivande stund finns det enligt butiksinformationen sammanlagt 71 flaskor kvar på diverse Systembolag runt om i Stockholm; vinet tillhör Systembolagets tillfälliga sortiment.

Det må vara en sliten klyscha, men jag skriver det ändå: "skynda att fynda"!

Köp sedan en riktigt stinkande, långlagrad hårdost, skär den i kuber; ät, drick och njut.

Reinhold Oster Ürziger Würzgarten
Riesling Spätlese(nr 99367)

Tomatfrossa

Det är så härligt att kunna frossa i välsmakande grönsaker. Tomatsäsongen gör mig barnsligt lycklig - jag kan sitta och trycka i mig hur många som helst, när de är solmoget välsmakande och djupt röda, så som de är nu.

Dena sallad kom till en kväll i augusti förra året då jag ville ta vara på vad köket hade att erbjuda. Kombinationen körsbärstomater, fetaost och chorizo blev fantastiskt god - jag hade knappast väntat mig något annat. När man dessutom har möjlighet att smula över färska örter från trädgården och ringla över lite riktigt god olivoja, då har man en riktigt lyxig sallad.

Det krävdes egenodlade oregano för att få mig att inse att min gamla skepsis mot denna aromatiska ört nog var felaktigt grundad i någon oavsiktlig överdosering. Förra sommaren smaksatte jag allt från potatissallad till (tro det eller ej) bearnaisesås med oregano.

Denna stora portion mättar en riktigt hungrig vuxen, eller två lite mindr hungriga personer som kanske vill komplettera med en bit bröd. Att servera salladen på en grillbuffé går givetvis alldeles utmärkt, det också.

Sallad på tomater, fetaost och chorizo med oregano och svartpeppar (1 portion)
300 gram tomater
150 gram ekfatslagrad fetaost
100 gram chorizo
fruktig olivolja
färsk oregano
svartpeppar

1. Kvarta tomaterna, och lägg dem i en grund skål.
2. Smula över fetaosten.
3. Strimla chorizon, och fördela den ovanpå fetaosten.
4. Ringla över olivoljan, dra ett par drag med svartpepparkvarnen.
5. Finhacka sist av allt den färska oreganon, och strö den över salladen.

Ricottabiffar med tomatsalsa

Det hä var en positiv överraskning för mig. Jag valde inte rätten i fråga; fördomsfull som jag ibland kan vara hade jag förmodligen bläddrat förbi den i Jamies Italian, men min man fastnade för den. Tur var det, för dessa små ricottabiffar är otroligt goda. De är också otroligt svårstekta, för att uttrycka sig milt. Vi var kloka nog att provsteka dem, innan gästerna kom, vilket var ett mycket klokt initiativ. Vi misslyckades nämligen kapitalt med de två första, innan vi insåg att biffarna måste vara små, stekas riktigt gyllenbruna innan de vänds och tillagas i teflonpana.

Vi serverade biffarna minst sagt à la minute, och som tillbehör hade vi en liten salsa på röda och gula körsbärstomater, olivolja, rödvinsvinäger, chili och basilika.

Det är ganska trevligt att stå och tillreda en förrätt och servera den till gästerna direkt från stekpannan. Det är inte sista gången vi lagar dessa biffar, och det beror inte minst på att alla blev lika förtjusta i dem; barn som vuxna.

Ricottabiffar
450 gram ricota
2 msk riven parmesan
1,5 msk vetemjöl
havssalt och nymald svartpeppar
1 stort ägg

1. Blanda ricotta med parmesan, mjöl och ägg.
2. Krydda smeten med flingsalt och svartpeppar, och ställ sedan in smeten i kylskåpet.

Tomatsalsa
300 gram körsbärstomater, gärna i olika färger
fruktig livolja
fyllig rödvinsvinäger
1 röd chilifrukt, urkärnad och finstrimlad
0,5 kruk basilika
flingsalt och nymald svartpeppar

1. Kvarta tomaterna, och blanda dem med olivolja och vinäger.
2. Krydda med salt och peppar. Riv basilikabladen i mindre bitar och blanda ned dem med tomaterna.
3. Låt salsan stå och vila medan biffarna steks.

Tillagning av biffar
1. Hetta upp en teflonpanna, och ringla i olivolja.
2. Klicka i några matskedsstora ricottabiffar på inte alltför nära avstånd.
3. Stek biffarna gyllenbruna, och vänd dem sedan. Tillsätt lite mer olja vid behov.
4. Servera biffarna omedelbart, tillsammans med salsan.

En ostfavorit, och ett glöggtips

Jag och min familj anlände till Göteborg i går kväll vid sjutiden, efter en mörk och regnig bilfärd. I morgon ska vi till Lisebergs julmarknad, om vädergudarna så tilåter. Eftersom prognosen inte ser alltför munter ut och det snarare verkar bli regn och rusk, så finns det en god chans att vi i stället hamnar på något av stadens alla trevliga muséer.

Mina fina planer för kalendern kollapsade någonstans i helgen som gick. Av denna enkla anledning har veckans bilder varit tagna på kvällstid, med den då ofrånkomliga lejongula färgskala som mina enkla bildbehandlingstalanger inte kan rå på. Recepten har det dock inte varit något fel på; det tröstar jag mig med.

Nu ska jag kurera min rosslande hosta, och njuta av min mammas goda mat, ända fram till tredjedag jul. Min kökstjänst kommer bestå i att jag kommer assistera vid måltiderna, snarare än producera; ja, med undantag då för att vår äldste sn fyller nio år på juldagen, och helst av allt vill ha min lantpaté till middag. Hur skulle jag kunna neka honom detta?

I dag blir det inte något recept från mig, men i stället två riktigt bra tips. Många av er känner säkert redan till den fantastiska danska mögelosten vid namn Blå Kornblomst, eller Blåskimmel, som den också kallas? denna ost är en av mina absoluta favoriter, som jag gärna tar rejäla bitar av på helgens frukostsmörgås. Osten råkar också uppskattas av den danske smørrebrødskungen Adam Aamann, som är en förebild för mig och många andra. Han serverar den med ett tillbehör som jag själv tyvärr vare sig lagat eller haft möjlighet att smaka, nämligen hasselnötsnougatine. Som tur är har min matbloggandevän Anna Billing både smakat, lagat och inte minst bloggat om detta tillbehör, som ju låter något rent otroligt läckert.

På tal om Adam Aamann och smørrebrød, så blev det av ovan nämnda skäl inget av min trevliga idé smørrebrød i advent. Jag sparar mina idéer, och kan kanske återkomma med smørrebrød i januari - vem vet?

Nu är det emellertid fortfarande advent, och den som vill pröva en glögg som sticker ut en smula, och som dessutom passar alldeles sanslöst bra till ostar, så rekommenderar jag Ripa Starkvinsglögg med smak av peppar & chili (nr 96009).
Glöggen är gjord på fylligt italiensk rödvin, har en trevlig hetta i smaken, och inte minst i eftersmaken, utan att för den skull vara påträngande stark. Den tiltalade mig i allra högsta grad, och den passar kanske särskilt bra att seeveras till långlagrad hårdost.
Varför inte servera denna goda dryck med uppskurna hårdosttärningar som tilltugg till glöggen? Skippa pepparkakor, russin och mandlar, och följ mitt exempel, så lovar jag er en härlig smakupplevelse.

I dag för ett år sedan, den tjugotredje december 2010, bloggade jag om det enkla vörtbrödet. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från tjugotredje december 2009 och 2008.

Glöggkokt aprikosmarmelad till osten

I år kände jag för att pröva ett nytt tillbehör till osten. Jag är svag för långlagrade svenska hårdostar, och det var just sådana jag hade i åtanke, när jag kom på att jag ville pröva att matcha aprikoser och vit glögg. När jag skapade marmeladen hade jag Västerbottensost, eller ännu hellre Falbygdens 178 Reserva i tankarna, men det var innan en ny stjärna dök upp på den långlagrade hårdosthimlen. Jag syftar på Falbygdens Gran Reserva, en herrgårdsost som lagrats i hela 36 månader. För en person som mig blir det inte mycket bättre än så här. Jag äter med förtjusning importerade dessertostar, men långlagrade svenska hårdostar har en särskild plats i mitt hjärta. Eller, snarare i min mun och min mage.

Jag kunde haft mer ingefära i receptet, den saken är säker. Tveka inte att komplettera min kortfattade ingredienslista, om du så vill. Givetvis kan den som inte vill ha ingefära välja att avstå från den. Säkert hade det också varit gott att låta en kanelstång eller två koka med i kastrullen.

Det här får väl sägas vara en typisk trevlig hemlagad gåva att ta med sig till en glöggfest? Mögelost och pepparkakor i all ära - stavar av hårdost med denna aprikosmarmelad är i mitt tycke precis lika gott.

Jag använde mig som alltid av ekologiska, osvavlade aprikoser. Man svavlar aprikoserna just för att de ska behålla sin vackra färg, men jag tycker marmeladen fick en mycket aptitretande nyans, mitt val till trots.

Glöggkokt aprikosmarmelad till osten
250 gram ekologiska, osvavlade torkade aprikoser
5 dl vit glögg
2 rejäla skivor färsk ingefära

1. Tärna de torkade aprikoserna mycket smått.
3. Blanda aprikosbitarna med glögg och ingefärsskivor i en kastrull.
3. Låt alltsamman koka på låg värme i minst en halvtimma, tills glöggen reducerats, och blandningen antagit en marmeladliknande konsistens.
4. Fördela blandningen i väl rengorda burkar. Full burkarna hela vägen upp. Förslut dem, låt dem svalna, och förvara dem sedan i kylskåp.

I dag för ett år sedan, den tredje december 2010, bloggade jag om pepparkakskryddad panna cotta med hjortron i hjortronglöggsgelé. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från tredje december 2009 och 2008.

En fantastisk kväll

Det blir inte några bilder tagna av mig, då jag med gott samvete lämnade kameran hemma, för att i stället kunna ägna mig fullständigt åt att njuta av gårdagskvällen. Ibland måste man hänga av sig rollen som matbloggare en smula. Nu blev det ändå lite matbloggsprat, då det efter en stund visade sig att jag hade en trevlig läsare vid samma bord.

Jag vill egentligen bara rikta ett varmt tack till Fredrik, som lyckades ordna en otroligt trevlig kväll, med grymma ostar från Mi Piace. De makalösa vinerna talade för sig själva, och måltiden kvalar lätt in bland det godaste jag ätit i år. Vad sägs om det här:
Nebbiolobräserad oxkind, gårdsbiff från Örebro, färsk chorizo, kompott på kastanjer, morot och sidfläsk och en grymt len mandelpotatispuré?
Låter inte det alldeles makalöst gott, så säg?

Vi beställde viner från Fratello Revellisom serverats under kvällen genom Xwine, och jag kommer med största sannolikhet skriva om dessa viner framöver.

Tack än en gång, Fredrik! Det här gjorde du otroligt bra. Du är minst sagt en strålande bloggvän.

Lasagne på nötfärs med vitt vin, trattkantareller, rosmarin och Västerbottensost

I tisdags kväll skulle jag ut och äta med två vänner. Jag var inte hemma förrän klockan var närmare halv sex. Det första jag gjorde, när jag hängt av mig kappan, det var att slänga ihop en köttfärssås. Inte till kvällens middag, nej, så mycket tänkte jag inte curla familjen just den kvällen (även om det händer ibland, om sanningen ska fram). Köttfärssåsen var tänkt till lasagne kvällen därpå. Jag kanske är lite udda, men att komma hem till en färdig färssås, och bara behöva koka en bechamel, montera lasagnen och låta den tillagas i ugnen - det är för mig närapå snabbmat. Kanske för att jag saknar tidsuppfattning i köket?

Jag hade en idé kring hur jag stillsam ville variera köttfärssåsen. Det här är ju så nära standardmat man kan komma. Ibland måste man chocka sina smaklökar, om än utan större dramatik. Således blev det vare sig sardeller, kycklinglever, fänkål eller rökt sidfläsk som fick smaksätta denna sås. I stället tog jag rosmarin, trattkantareller i såväl färskt som torkat skick, vitt vin, lagerblad, och slutligen avsevärt mycket mindre av tomatkonserv än vad jag brukar. Resultatet blev, utan att överdriva, rent otroligt gott.

När jag handlade ingredienserna till lasagnen i söndags, ledde mig rosmarinen och trattkantarellerna till att välja Västerbottensost som smaksättare i såsen och som täcke på lasagnen. Detta var helt klart rätt val. Bèchamelsåsen kryddades dessutom med en gnutta muskot. Jag tycker det blir så gott.

Att saker och ting inte alltid blir som jag tänkt mig, och, att jag borde dubbelkolla att jag verkligen har hemma det jag tror mig ha hemma, det är en läxa jag säkert kommer att lära mig. I varje fall någon gång i livet. Dock inte denna gång. Av den enkla anledning att jag hade färre lasagneplattor kvart i paketet ärn jag räknat med, fick det bli en vid, men låg lasagne. Faktum är att det var riktigt bra att det blev så. Ibland kan det bli så stabbigt med för höga lasagner. Kanske är det, med andra ord, lika bra att jag ibland glömmer att dubbelkolla skafferiet?

Lasagne på nötfärs med vitt vin, trattkantareller,
rosmarin och Västerbottensost
1 kilo nötfärs
3 schalottenlökar, finhackade
3 vitlöksklyftor, rivna
200 gram färska trattkantareller, finhackande
1 dl torkade trattkantareller, lätt smulade
olivolja
4 dl vitt vin
1 kruka rosmarin
2 lagerblad
salt, svartpeppar
0,5 tsk rörsocker strö
1 burk Mutti krossade tomater

12 lasagneplattor

1. Hetta upp olivolja i en gryta. Fräs schalottenlök och vitlök på låg värme, tills de mjuknat. Tillsätt den finhackade svampen, och låt den steka så att den släpper sin vätska.
2. Lägg i färsen; höj värmen, och finfördela den med en trägaffel medan den fräser. Krydda med salt och svartpeppar.
3. Tillsätt de smulade, torkade trattkantarellerna, rosmarin i hela kvistar, lagerblad, vitvin, rörsocker och tomatkonserv.
4. Låt såsen koka på låg temperatur i en timma. Tag av locket, och låt såsen därefter stå kvar och puttra på eftervärmen.

Béchamelsås med Västerbottensost
50 gram smör
3 msk vetemjöl
salt, vitpeppar och muskot efter smak
5 dl gammaldags mjölk
50 gram Västerbottensost till såsen
100 gram Västerbottensost till gratinering

1. Smält smöret i en kastrull. Drag kastrullen från plattan. Tillsätt vetemjölet, och häll över en deciliter av mjölken samtidigt som mjölet vispas ned.
3. Tillsätt sedan resterande mängd mjölk under fortsatt vispande.
4. Låt osten smälta ned i såsen medan den sjuder och tjocknar.
5. Krydda med salt, vitpeppar och muskot.
6. Montera lasagnen i en smord, vid ugnsform. Varva lasagneplattor, köttfärssås och béchamel i två lager. Avsluta med ett lager köttfärsås, och toppa med 100 gram riven Västerbottensost.
7. Tillaga lasagnen i nedre delen av ugnen på 200 grader i 30 minuter, eller tills osten fått fin färg.

Kanske mest för göteborgare?- godsaker från Linnégatans Ostaffär

Jag köpte med mig en hel del godsaker från Passion För Mat-mässan för några helger sedan. Något av det som slank ned i min påse var två fantastiska ostar från Linnégatans Ostaffär, en butik jag ibland handlade i när jag själv bodde i Göteborg, men nu inte varit i på många år. Tyvärr minns jag inte vad ostarna hette, men det var en krämig fransk grönmögelost (som påminde inte så lite om min favorit Blå Kornblomst), samt en vällagrad Stilton.

Linnégatans Ostaffär bjöd inte bara på generösa smakprover av sina ostar, utan saluförde också en produkt som var precis lika god som den lät, nämligen en ciderglaze. Denna, fick jag berättat för mig, tillverkas av en blandning av normandisk cider och äppelmust från Österlen. Butiken har tagit fram produkten till sina populära ost- och vinprovningar, som ett komplement för de kunder som av olika skäl inte dricker alkohol. Ett bra initiativ, och en väldigt god produkt, dessutom.

Förra helgen valde jag att, möjligtvis något oortodoxt, blanda friskt och servera ovan nämnda vällagrade Stilton på dinkelkex, med denna ciderglaze, och serverade Prosecco därtill. Och, tro mig, det fungerade alldeles utmärkt bra. Det blev ett mycket gott drinktilltugg.

Jag vet inte om någon liknande produkt finns att tillgå hos någon annan fabrikant, men har ni vägarna förbi Linnégatans Ostaffär, så vet ni vad jag tycker att ni ska köpa.

Prosecco Pizzolato (nr 7870).

En annan lasagne

Ja, nu radar jag upp ett gäng familjeklassiker här på SMASKENS. Inget särskilt nydanande eller uppseendeväckande, men garanterat en riktigt god måltid som gör hela familjen nöjd.

Precis som jag skrev i inlägget om frikadeller i förrgår, så är min familj inne i en intensiv period med många aktiviteter på kvällstid. Att förbereda en lasagne dagen innan, eller åtminstone flera timmar innan den ska avnjutas, har blivit ett knep jag tar till även när det egentligen inte behövs av pur tidsnöd. Det gör i mitt tycke lasagnen ännu godare. Den sväller, den sätter sig, och får en helt annan och trevligare konsistens än om man äter den direkt när den kommer ut ur ugnen.
En snabb titt i arkivet fick mig att inse att jag förvånansvärt nog inte tidigare haft någon etikett vid namn Lasagne; denna rätt verkar ha varit lika diskriminerade som Frikadellerna, men detta har jag nu rått bot på. Uppenbarligen har jag tillagat lasagne på såväl fågel, fisk (ja, i varje fall skaldjur) och mittemellan, även fast den mest vanligt förekommande lasagnen hos hos fylls med min grymma bolognese extra allt.

Det finns ingen anledning att ta i tills man slår knut på sig för att variera vardagsmaten, men detta råkade faktiskt vara en alldeles för strålande bra idé, för att jag skulle ha hjärta att ignorera den. Jag klappar mig själv på axeln, och konstaterar att jag egentligen inte gjort något nytt, inte alls, jag har bara vidareutvecklat min gamla fixering vid att kombinera fläskfärs, vitt vin och fänkål. Precis som i denna pastasås med falsk salsiccia, eller dessa pizzor. Nu ger jag er deras hittills okända syskon, lasagnen.
Ni förstår nog själva hur gott detta är; och så, dessutom, mozzarella. Inte bara ovanpå lasagnen, utan också mellan dess lager. Ren njutning.

Lasagne på fänkålskryddad fläskfärs, med
vitvinsspetsad tomatsås och mozzarella
3 schalottenlökar, finhackade
4 vitlöksklyftor, finhackade
olivolja
800 gram fläskfärs
1 msk fänkålsfrön, finstötta
salt, svartpeppar
2 dl torrt, vitt vin
2 burkar Mutti krossade tomater
råsocker, salt, svartpeppar

Hetta upp olivolja i en gjutjärnsstekpanna. Fräs schalottenlök och vitlök mjuka på medelvärme. Tillsätt fläskfärsen, dela den i mindre bitar med en gaffel, och fräs den på medelvärme. Krydda med salt, svartpeppar och nystött fänkål.
Häll över vinet, höj temperaturen, och låt vinet koka in ungefär till hälften. Häll sedan över tomatkonserverna. Krydda med med salt och svartpeppar, samt strö över råsocker. Lå sedan såsen koka ihop med låg värme under 40 minuter, eller tills den ser fyllig och reducerad ut.

Bèchamelsås
3 msk smör
4 msk vetemjöl
6 dl gammaldags mjölk
salt, vitpeppar, muskot

Smält smöret i en sauteuse eller annan lämplig kastrull. Tag kastrullen från plattan, tillsätt mjölet och vispa genast medan du späder med mjölken så att du undviker klimpbildning. Ställ tillbaka kastrullen på plattan, och vispa medan såsen kokar upp och tjocknar.
Bli inte förskräckt över att såsen snarast liknar en tjock stuvning - det ska vara så. Mozzarellan kommer att läcka så mycket vätska att såsen måste vara fast, annars skulle lasagnen bli på tok för lös.

Montering
3 paket mozzarella (á 125 gram avrunnen ost)
9 lasagneplattor

Smörj en ugnsfast form generöst. Häll någon deciliter sås i botten. Lägg på tre lasagneplattor, täck dem med en tredjedel av fläskfärssåsen, ringla över mer sås, och täck lagret med ett tunt skivat paket mozzarella. Upprepa proceduren, och avsluta därefter med ett lager färssås, ett lager sås och slutligen en skivad mozzarella.
Baka lasagnen i 200 grader i nedre delen av ugnen, i 30-35 minuter. Om du gör som jag gör, täcker du lasagnen med alufolie och lägger på något tungt, varefter du ställer ut den för att kallna över natten.

På begäran: frikadeller med bacon och parmesan i vitvinsspetsad tomatsås

Jag hade först inte alls tänkt blogga om denna måltid. Tro det eller ej, men ibland orkar jag inte dokumentera för ett eventuellt blogginlägg; i synnerhet inte om det rör sig om något jag anser mig redan ha avhandlat. När jag uppdaterade min Facebokstatus senare på kvällen, och (föga originellt) skrev om vad jag precis tillagat, fick jag såpass mycket respons att jag insåg att det kanske vore intressant att dela med sig av detta recept, trots allt. Vilken tur att mitt minne för ingredienser är så vältränat numer, och att jag allt som oftast mäter upp ingrediensmängder för mina egna mentala noteringar, oavsett om jag planerar att blogga eller ej.

Just nu befinner vi oss i en period när flera av vardagskvällarna är såpass späckade med aktiviteter, att maten måste förberedas senast dagen innan. Men, även om man inte måste förbereda, så vinner frikadeller i tomatsås alltid på att tillagas i förväg. Föreställ er sedan den oerhörda lyxen att komma hem och bara behöva koka pasta. Sådana gånger fylls jag av djup tacksamhet gentemot mig själv. Aldrig uppskattar jag min egen, hemlagade mat så mycket som när jag bemödat mig att laga till den i förskott.

Jag trodde faktiskt att jag hade skapat en etikett vid namn Frikadeller. Jag borde ha en sådan etikett, den saken är säker; nu finns den. Även fast detta är snarlikt mycket av det jag lagat tidigare, så är det en helt ny variant, som blev godare än jag hade förväntat mig. I all enkelhet räckte det gott och väl att smaksätta nötfärsen med riktigt smakrik bacon och en veritabel rallarnäve nyriven parmesan. När dessa grymma frikadeller puttrat klart i sin vitvinsspetsade tomatsås, doftade det så gott att barnen kom in i köket för att ta redan på vad det var.
Således - ännu ett recept på frikadeller. Och jag kan lova att det lär bli fler, så länge jag fortsätter blogga.

Frikadeller med bacon och parmesan
i vitvinsspetsad tomatsås
2 schalottenlökar, finhackade
2 stora vitlöksklyftor, rivna
1 stort ägg
700 gram nötfärs
150 gram smakrik bacon, finhackad
1,5 dl finriven parmesanost
salt och svartpeppar

olivolja
2 vitlöksklyftor, finrivna
2 dl vitt vin
2 burkar Mutti tomatkonserv
2 msk Mutti trippelkoncentrerad tomatpuré
salt, svartpeppar och råsocker

Blanda schalottenlök, vitlök ägg, baconhack och parmesanost. Krydda på färsen, och blanda den sedan med de övriga ingredienserna till en riktigt smidig smet.

fräs vitlöken helt lätt i olivoljan i en emaljerad gjutjärnsgryta. Häll på vinet, och låt det koka ihop till hälften. Blanda då i krossade tomater och tomatpuré. Krydda med salt, svartpeppar och råsocker. Låt såsen koka ihop i cirka tio minuter.
Forma sedan färsen till små, fina frikadeller, och släpp försiktigt ned dem i såsen. Fös runt dem med en slev allt eftersom det successivt blir trängre i grytan.

Låt frikadellerna puttra i uppemot en halvtimme, och sedan kvar på eftervärmen, så att såsen tjocknar lite extra. Detta är absolut inte nödvändigt; bara något jag brukar göra.
Så här års är det sedan lättast att bara ställa ut grytan på balkongen eller altanen för att svalna. Om du inte har tillgång till endera av dessa, klan du ställa grytan i kallt vatten i diskhon för att få den att svalna av, innan den ställs in i kylskåpet. Om du inte helt sonika häller hela härligheten i en rymlig plastbytta, för vidare förvaring på lämplig plats?

Nyår 2010: en tolvrättersmeny

Hur ska vi kunna toppa detta nyårsfirande? Frågan är om det ens är möjligt? För tredje året i rad firade vi nyår tillsammans med goda vännerna A och M. Vi hade visserligen planerat vad vi skulle äta och dricka, och förberett ganska mycket, men det var trots allt en meny som innehöll flera tidigare oprövade recept. Vi var kanske lite våghalsiga, men det lönade sig, för allt blev faktiskt precis så bra som vi hoppats.

Jag väljer att kalla härligheten för en tolvrättersmeny; kanske är det inte korrekt att räkna granitéer och chokladpraliner som rätter, men de var trots alt viktiga punkter i menyn. Kanske skulle jag i stället kalla det för en tolvpunkters-meny?

Precis som tidigare år kommer jag fylla på med mina recept (det vill säga recepten på det jag lagade respektive bakade)under den kommande verkan, både med egen bloggpost för varje recept, och med länk från detta nyårsinlägg. För de rätter där jag inte stod för tillagningen, kommer jag inte blogga receptet. Jag fyller också på mer precist drycker, samt länkar till dessa på systembolaget.

Jag kan konstatera hur oerhört mycket roligare det är att fotografera med det nya objektivet jag fick i julklapp. I kombination med ett enkelt bildbehandlingsprogram, genererar det bilder som faktiskt nästan lyckas göra de goda rätterna rättvisa. Men bara nästan.

Någon frågade mig vid ett tillfälle, men matt stämma, hur vi orkar hålla på med sådana här menyer. Svaret är egentligen ganska enkelt. Om man, som vi, råkar vara fyra mycket matlagningsintrerserade människor, är planeringen och tillagningen av menyn nästan lika njutningsfullt som själva ätandet. Det är helt enkelt väldigt kul att ha tid och möjlighet att slå sig lös, och satsa på lite mer avancerade projekt (med våra mått mätt; vi är trots allt inte kockar, eller utbildade inom matlagning). Trerätters, det kan vi laga vilken lördag eller söndag som helst. Det är bara nyårsafton en gång om året.

Alla uppläggningar är gjorda av vår duktiga vän A. Jag har inte lagt mig i dem det minsta; dels för att hon är så road av uppläggningar, dels för att hon gör det så bra att all inblandning kändes ganska överflödig.

Nyår 2010 i bilder

Friterade getost
champagne

Löjrom med smetana och rödlök, serverad på
smörstekt brioche
champagne

Skagen på hummer
champagne

Gratinerade havskräftor
champagne

Granité på mandarinjuice, citron och vodka

Anklevermousse på en skiva smörstekt surdegsbaguette, med reduktion på tranbärsvinäger, samt granatäpplekärnor
champagne

Cognacsgravad oxfilé med äppelkompott och ärtskott
champagne eller öl

Granité på äppeljuice och äppelbacardi

Coeur de filet, potatiskaka med Falbygdens 1878 extralagrad prästost, madeirasås, sparrisbroccoli
rödvin

Blå Kornblomst, Morbier och Brie de Meaux; min fikonkompott smaksatt med kanel och cognacsglögg
Smith Woodhouse 10 Year Tawny (nr 8055)

Punchglass med kaffesirap och chokladfyrverkeri
Vinsanto Serelle Ruffino (nr 8119)

Kaffe, praliner
Grönstedts XO Christmas Cognac

Who Cut the Cheeze på IKEA's "Livet Hemma"-blogg

Bilden här och bilden nedan är båda skärmklipp från detta blogginlägg. De är båda tagna av Nina Broberg.

Fredrik, som driver bloggen Who Cut the Cheeze, är en otroligt duktig ostkännare, som dessutom både fotar snyggt och skriver bra. Bloggen är helt enkelt oerhört läsvärd. Därför är jag väldigt glad över att den nu får uppmärksamhet via ett inlägg på IKEA's inspirationsblogg Livet Hemma.

Fredrik tipsar om ost, och delar med sig av sin svärmors glöggrecept, som jag tror att jag själv måste pröva här framöver.
Längre fram i december kommer Fredrik tipsa om goda ostar till jul och nyår. Jag litar helt och fullt på hans rekommendationer, vis av tidigare lyckade tips, och kommer därför låta mig inspireras; inte minst inför årets nyårsmiddag.