Bräck skinkan!

Det är högsäsong för skinka, inte tu tal om annat. Hur mycket jag än gillar julskinka (och tro mig, det gör jag), vill jag ändå påpeka det smått absurda i att vi just vid den här tiden på året konsumerar just denna del av grisen. Vad händer med resten? Blir det korv och färs? Vi var några twittervänner som spånade kring om det inte vore hög tid att föra in karén på julbordet. Pulled pork med julkryddor; kanske till och med lite glögg? Det får bli ett annat år.

Vi fick en skinka till smakprov redan i november, närmare bestämt en skinka av rapsgris från Scan. Jag smakade skinka på rapsgris rdan förra julen - det var den första färdigkokta skinka jag tagit innanför min dörr, och jag måste tillstå att jag blev minst sagt positivt överraskad. Den skinka vi fick i november smakade precis lika bra som den första. Jag har ju själv varit domare i Chark-SM - visserligen bedömde jag inte kategorin julskinka, men jag kan förstå att den blev svensk mästare.

Jag vill slå ett slag för ett alternativt sätt att använda julskinkan. Varje år läser jag med största förvåning om hur svårt det verkar vara för somliga att få slut på sina skinkor. Antingen köper de för stora skinkor, eller så äter de för dåligt. I stället för att som så många föreslår strimla skinkan och frysa in den i något obskyrt syfte, uppmanar jag er alla till att utföra följande handling:

Bräck skinkan!

Vi åt bräckt skinka til frukost förra helger i rad. Skinka skars upp i skivor innan den frystes in. Jag lovar er att detta blev sällsynt läckra och uppskattade frukostar. Vi stekte skinkskivorna hastigt i grillpanna, men det fungerar så klart även med en vanlig stekpanna. En het stekpanna, ska understrykas. Skinkskivorna ska chockas. Annars blir de inte bräckta.

Jag tackar inte nej til en sådan här tallrik på juldagsmorgonen, var så säker.

Tre julfavoriter - och några ord om min egen jul

Har ni tröttnat på sötsakstipsen? Själv är jag för tillfället inte det minsta sötsugen. Då passar det särskilt bra att tipsa er om några av mina matiga julfavoriter. På bilden här ovabnför ser ni min vansinigt goda och tillika läjligt lättlagade kycklingleverpastej. Den har en mild, mycket tilltalande leversmak, som gör att den uppskattas även av de leverskeptiska.

För min del är detta en av de få trditionella rätter jag kommer laga denna jul. Vi hat i samråd bestämt oss för att inte äta julmat på julafton. I stället satsar vi på kanapéer och champagne till lunch. Till middag kommer det serveras ankbröst, med ankfettsrostad potatis och diverse tillbehör; givetvis nedsköljt med ett gott rödvin. Efter maten blir det franska ostar, och sedan kaffe, konjak och konfekt.

Vi kommer få vår beskärda del av välagad julmat när vi på lördag äter julbord på Långbro Värdshus. Jag ser löjligt mycket fram emot detta julbord. Med tanke på hur god maten alltid varit då jag ätit där, är mina förväntningar minst sagt högt ställda.

Detta hindrar mig inte från att komma med ytterligare ett tips. Min goda lantpaté, som ni ser på bilden här ovan, är visserligen aningen mer svårlagad än kycklingleverpastejen, men den är värd varenda minut i köket. Vår äldste son, som fyler år på juldagen, har två år i rad önskat sig denna paté till födelsedagsmiddag. Hur det blir i år, det vet jag ännu inte. Pojken får själv önska vad han vill äta. Jag kan dock erkänna att jag håller tummarna för att det blir paté, änu en gång.

Min kärlek till fläskkött, och inte minst fläskfärs, fick mig att förra året skapa receptet till julens fläskfärsbullar med senap och kryddpeppar. Jag är över huvud taget väldigt förtjust i att smaksätta färs med senap, och just denna smakkombination med kryddpeppar blev verkligen lyckad. Kanska jag ska ta och steka några sådana här, trots allt? En köttbullssmörgås med ett glas öl är trots allt inget dumt sätt att avsluta julafton på. Vi får väl se vad som händer.

Julens fina fläskfärsbullar, med senap och kryddpeppar

I dag, den trettonde december, tänker jag inte blogga om något särskilt som anknyter till Lucia. Det är det så många andra som gör. I stället blir det riktig julmat i advent, i form av fläskfärsbullar.

I påskas, när jag bloggade på alltommat.se, delade jag med mig av ett riktigt bra recept på påskens fläskfärsbullar. Jag sparas det för en återbloggning längre fram, men här kommer i gengäld ett precis lika bra recept. Som ni säkert förstått vid det här laget, är jag väldigt svag för just fläskfärs. Den är saftig och smakrik, och vad passar bättre till julbordet än att helhjärtat satsa just på griskött?

Hela familjen föll för dessa små bullar, som jag hade smaksatt med söt, grov senap och kryddpeppar. Inget märkvärdigt eller krångligt, men - så gott. Jag skulle till och med vilja gå så långt som till att utmana alla fläskfärsskeptiker att ta sig an detta recept, bara för att bevisa en gång för alla att griskött är det främsta köttet.

Edit: en läsare mailade och undrade, och - jo, jag steker mina köttbullar ganska hårt. Det är en ren smaksak, som så mycket annat.

Julköttbullar anno 2011 - fläskfärs,
kryddpeppar och senap
500 gram fläskfärs
1 ägg
0,25 dl ströbröd
0,5 dl vispgrädde
2 msk söt, grov senap
0,5 tsk nymortlad kryddpeppar
0,5 gul lök, riven
salt och lite svartpeppar
smör till stekning

1. Blanda ägg, grädde, ströbröd, kryddpeppar senap och och riven lök. Låt stå och svälla i 10 minuter
2. Krydda fläskfärsen med salt och lite svartpeppar, och blanda ned i äggsmeten.
3. Fukta handflatorna och rulla små, fina bullar. Stek dem i smör tills de fått vacker färg runtom.

I dag för ett år sedan, den trettonde december 2010, bloggade jag om mina adventsskorpor med ingefära och farinsocker. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från trettonde december 2009 och 2008.

Rödbetssallad 2009

I år vill jag göra en ny sorts rödbetssallad. Jag tycker det är en god och viktig del av julbordet; under förutsättning att det ror sig om en hemlagad variant. Förr om åren har jag smaksatt min rödbetssallad med äpple, äppelcidervinäger och pepparrot. I år vill jag driva smakerna ännu lite längre. Det betyder att jag låter rödbetssalladen närma sig min mans potissallad. Den får smak av cornichoner, syltlök och rödlök. Resultatet blir en fantastisk smakrik rödbetssallad, där ingen smak dominerar över den andra, utan alla sammanstrålar till en enda, fantastiskt god enhet.

Rödbetssallad 2009
500 gram rödbetor
1,5 dl créme fraische
0,5 syrligt äpple, finhackat
2 msk ytterst finhackad rödlök
0,5 dl syltlökar, delade
8 ganska små cornichonger, hackade
1,5 msk äppelcidervinäger
1 msk finriven pepparrot
svartpeppar

Skölj rödbetorna, och koka dem sedan i saltat vatten med skalen på tills de är ordentligt mjuka: Blanda under tiden övriga ingredienser. Skölj rödbetorna med kallt vatten när de är klara. LÅt dem svalna, och skala dem sedan. Tärna rödbetorna fint, och blanda dem med röran. Låt stå över natten.

Dagens tillbakablick: I dag för ett år sedan, den tjugotredje december 2008, skrev jag inte bara om min goda skaldjursröra, utan också om första vörtbrödet samt en liten löksill.

Min krämiga senapssill med pepparrot

Tidigare i höst köpte jag Tore Wretmans Smörgåsbordet. Jag har bläddrat en hel del i den, och den kommer kunnna tjöna so inspiration i många å framöver.
Jag har låtit mig inspireras av mästaren i fråga vad gäller denna senapssill, men jag har definitivt inte följt hans anvisningar. Jag vet inte om det är för att jag är trött och okoncentrerad, eller om det helt enkelt kommer sig av att jag i grund och botten föredrar klara sillar. Om det ska vara något klet runt sillen, då ska det innehålla senap. Nu blev det två sorters fransk senap, till skillnad från julbordet, där vi kommer att frossar i åtminstone fyra sorters svensk senap; skinkans griljering ej medräknad.

Jag kunde inte låta bli att blanda i pepparrot, helt enkelt därför att jag är så förtjust i den; dessutom är den bästa kompis med just senap.
Även fast sillen behöver få stå till sig tills julafton, så kan jag redan nu skönja smaker som tilltalar mig. Jag har nog helt enkelt hittat min senapssill (med pepparrot).

Min krämiga senapssill med pepparrot
1 burk inläggningssill
0,5 dl ättika 12%
1,5 dl vatten
1 msk socker
1 msk salt nej, där har du fel, Tore; det räcker med 1 tsk

1 dl crème fraische
1,5 msk dijonsenap
1,5 Maille moutarde á l'Ancienne (fransk helkornssenap)
1 tsk färsk, mycket finriven pepparrot
0,25 dl rapsolja
1 tsk honung
vitpeppar

Koka upp lagen, och låt den svalna till rumstemperatur. Låt sillfiléerna ligga i lagen cirka en kvart-tjugo minuter.
Blanda under tiden ingredienserna till såsen. Torka sedan av sillfiléerna, och dela dem i munsbitar; blanda dem sedan med såsen. Låt stå i kylskåp i åtminstone ett dygn.

Dagens tillbakablick: I dag för ett år sedan, den tjugoandra december 2008, skrev jag om en krämig rotsellerisallad till julbordet. Den salladen återkommer även i år, kan jag meddela; kanske med lite mer äpple i, och varför inte valnötter?

Årets sill - lingon och ingefära

Jag ska fatta mig kort - det här kan bära, eller brista. Jag är ingen vän av krämiga sillar; undantaget är senapssill. När jag så ville pröva att hitta en ny smaksättning, var just lingon det första som dök upp.
Till lingon borde ingefära passa utmärkt, tyckte jag.
I tankarna gick också någon sorts vag association till sushi och ingefära. Långsökt, jag vet, men det var så det gick till.

Provsmakning sker tidigast onsdag kväll, da'n före dopparedan. Jag ber således att få återkomma.

Sill med lingon och ingefära
1 burk inläggningssill (drygt 400 gram)
1 liten rödlök
20 gram färsk ingefära, skalad
0,5 dl lingon
10 korn svartpeppar, hela

Lag
0,5 dl ättika 12 %
1 dl socker
1,5 dl vatten
0,5 msk salt

Skär sillen i generösa portionsbitar
Koka upp lagen, drag den från plattan och låt den svalna. Skala ingefäran, oh skär den i skivor. Skär rödlöken i tunna halvmånar.
Varva sedan sillen med de övriga ingredienserna i en väldiskad glasburk. Häll lagen i burken, och låt stå minst ett dygn; gärna två.

Dagens tillbakablick: I dag för ett år sedan, den tjugoförsta dcember 2008, skrev jag lustigt nog om vår pepparrotssill. Jag vill minnas blev något rent otroligt god, och mycket uppskattad på julbordet. Jag kan bara hoppas att årets variant får lika bra betyg.

Julens rillette

Edit 091217: Läs här om vad rillette är. Tack Lena C för att du fick mig att inse det lämpliga i att förklara.

Det är så självklart att det nästan är fånigt - givetvis ska det vara rillette på julbordet. Då måste jag så klart laga till en sådan i god tid, så att jag har en chans att fullända den inför Dopparedagen.
Nu är det inte meningen att julens rillette ska smaka pepparkaka. Snarare ska den ha en svagt förnimbar ton av julens kryddor; kanel, kryddpeppar och nejlika, men självklart också smak från lagerblad, vitlök, schalottenlök och vitt vin.

Givetvis hade det varit trevligare med färskstött kryddpeppar, men jag var hänvisad till vad som fanns att tillgå hemma i kryddlådan. Hela nejlikor hade jag inte vågat ta; vill inte riskera att tugga på en sådan, då jag tror att de hade varit svåra att plocka upp ur den färdiga riletten. Någon form av tesil hade kunnat fungera, eller en sådan liten kryddsil jag vill minnas att jag köpte till någon släkting i julklapp för många år sedan. (Jag borde köpt en till mig själv.)
Precis som första gången jag lagade rillette, så var jag lite väl försiktig med kryddorna före tillagningen, och fick därför smaksätta den när jag vispade den.
Jag valde även denna gång att använda mig av fläskkarré och fläsksida. Jag tycker att karrén är en trevlig bit, även i detta sammanhang. I synnerhet som jag unnade mig att köpa både karré och fläsk från Nibble, hos Sandströms. Det är behagligare att arbeta med en köttbit som inte är blöt efter att ha legat i vacuum; så är det bara.

Julens rilette

1,2 kilo fläskkarré
900 gram fläsk
2 schalottenlökar, finhackade
2 vitlöksklyftor, finhackade
3 lagerblad
1 tsk malda nejlikor
1 tsk mald kryddpeppar
1 kanelstång
salt och svartpeppar
3 dl vitt vin

Tärna köttet och lägg det i en emaljerad gjutjärnsgryta. Strö över kryddorna, vitlöken och schalottenlöken, och häll över vinet. Blanda alltsamman, lägg på locket, och tillaga på 80-90 graders ugnsvärme i uppemot åtta timmar.
Tag ut grytan ur ugnen. Plocka upp köttet med hjälp av en hålslev, och lägg det i en rymlig skål. Plocka bort kanelstången och lagerbaden.
Finfördela köttet med hjälp en elvisp. I dag ville jag ha en riktigt smörig och krämig konsistens. Jag spädde lite i taget med vätskan från grytan. Allt gick inte åt. Jag var ändå mer generös än vid förra tillfället, och kvällens rillette blev betydligt smidigare och blötare, vilket var odelat positivt, och precis vad jag önskat.

Att smälta fram späcket ur svålarna jag köpt var ett kapitel för sig. Först kokade jag dem, knappt täckta med vatten - länge. Sedan skar jag bort svålarna, finfördelade dem mer, och kokade dem en längre stund. Därefter mosade jag dem efter bästa förmåga, och fortsatte koka. Sedan återstod att sila bort de stora bitarna och spara det jag i morgon bitti (eller sent i kväll) ska täcka innehållet i rilletteburkarna med.

Detta blir något att se fram emot på julbordet, helt klart. Det var alldeles rasande gott i ljummet tillstånd redan nu i kväll. Rilletten avnjöts på nybakat surdegsbröd på Manitoba Cream; degen givetvis tillredd med hjäp av den nye familjemedlemmen Kitchen Aid Professional. Jag gillar den skarpt.

Dagens tillbakablick: För ett år sedan, den sextonde december 2009, skrev jag om varför juldagen är en särskilt viktig dag för min familj - och så vankades det äldste sonens chokladsnittar.

Min surdegsvört

Låt mig börja med att förtydliga att detta bröd sannolikt inte borde få kallas just vörtbröd. Det innehåller faktiskt inte vört. Däremot innehåller det porter. Och, framför allt - det smakar som ett vörtbröd ska smaka, därtill med ett surdegsbröds krispiga skorpa och saftiga inkråm.
Jag njuter.

Förra året komponerade jag, ganska våghalsigt, mitt livs första vörtbröd da'n före da'n. I år är jag ute i god tid innan dopparedagen, helt enkelt därför att jag experimenterar. Vis av erfarenhet, vet jag att det kan komma att behövas några vändor innnan jag hittat det perfekta receptet. Sådan tur som jag hade förra året, det kan jag inte ha en gång till; så resonerade jag.
Vörtbrödet á la 2008 var rent otroligt gott, men nu är det ju en gång så att jag fastnat i surdegsträsket. Detta betydde att jag måste, ja, jag måste verkligen pröva att baka surdegsvört.
Då gick det till på följande vis:

Min surdegsvört
På morgonen
50 gram rågsur
50 gram vetesur
1,5 dl vatten
60 gram (cirka 1 deciliter) rågmjöl

Blanda samman ingredienserna, och täck bunken med plastfolie. Låt stå i rumstemperatur, eller allra helst på kökets varmaste plats - ovanför kylen eller frysen.

På kvällen
10 gram jäst
100 gram smält smör
0,5 deciliter sirap
1 flaska Carnegie porter, 5 dl (ny flaskstorlek sedan förra julen)
2 tsk salt
2 msk pomerans
1 tsk ingefära
1 tsk mald kryddnejlika
cirka 175 gram rågmjöl
cirka 700 gram vetemjöl

Rör samman porter och smält smör med försuren. Blanda sedan ned jäst, salt och kryddor.
Arbeta slutligen ned mjölet under ett par minuter, med hjälp av degkrokar eller hushållsassistent. Låt degen jäsa övertäckt i minst 1,5 timma.

Sätt ugnen på 200 grader, i god tid. Stjälp upp degen på mjölat bakbord, och forma den till två limpor. Pensla limporna med en matsked sirap blandad med fem matskedar vatten. Grädda dem i nedre delen av ugnen i 35-40 minuter, eller tills limporna låter ihåligt när du knackar dem i botten. Låt dem svalna på galler.

Dagens tillbakablick: I dag för ett år sedan, den elfte december 2008, bloggade jag om en alldeles enastående apelsinglass, med finriven mörk choklad.

Surdegs-knäcke

Jag har faktiskt aldrig tidigare bakat knäckebröd, men någon gång ska vara den första. Receptet improviserade jag fram förutsättningslöst, som en början, med en tanke om att det alltid går att vidareutveckla.
Jag blandar i stort sett alltid råg- och vetesur- Den som vill sätta en egen sur kan läsa här. Den som inte är intresserad av surdegar, kan i stället öka på mängden jäst till, låt säga, 15 gram. I vilket fall smakar det bra med hembakat knäckebröd. Jag är nöjd; det blev bra.
Knäcket smakar ändå absolut inte ens i närheten av de goda knäckebröd man kan köpa i handeln. Detta är en annan typ av bröd, helt enkelt. Till jul frossar jag alltid i Fäbodknäcke och i Pyramidbageriets spisbröd. Jag känner ändå att detta kan vara en tuff konkurrent på julbordet. Hembakat surdegsknäcke fyller en helt annan funktion. Smaksätt det med vad som faller dig in. Denna gång valde jag att strö smaksättningen ovanpå. Nästa gång ska jag pröva att ha smaksättare i degen i stället.

Surdegsknäcke
50 gram rågsurdegsgrund
50 gram vetesurdegsgrund
5 gram jäst
2 dl kallt vatten
150 gram rågmjöl
275 gram vetemjöl
1 tsk flingsalt
lätt stött anis, fänkål, eller kummin efter smak (alternativt mer flingsalt)

Blanda surdegarna med vatten och jäst. Arbeta sedan ned mjölet med degkrokar i några minuter. Låt degen vila i 10-15 minuter, och tillsätt sedan saltet samt arbeta degen ytterligare någon minut. Täck bunken med plastfolie, och ställ den i kylskåpet. Låt jäsa över dagen eller natten.
Sätt ugnen på 200 grader varmluft. Dela degen i åtta delar. Knåda varje degbit och tillsät mer mjöl. Kavla ut, och mjöla kontinuerligt över och under degbiten. Vänd den flera gånger medan du kavlar. För över kakan till en plåt klädd med bakplåtspapper. Strö över valfri krydda. Kavla sedan ett mjukt par gånger med kruskavel, eller picka kakan med en gaffel.
Grädda tills kakorna blivit vackert gyllenbruna.

Dagens tillbakablick: I dag för ett år sedan, den tionde december 2008, bloggade jag om bästa lussekatterna - godaste saffransdegen. Det passar kanske bra, så är ett par dagar innan Lucia.

Min goda skaldjursröra

Om man tittar i vilken matbutik som helst, finner man dignande hyllor fulla av burkar med olika typer av röror. De har många olika namn, men många av dem gör anspråk på att vara fulla av havets godsaker. Dessa kräft-, räk och skaldjurssallader har ofta bara en enda sak gemensamt, nämligen en hög halt av läbbig industrimajonnäs.
Det är på grund av min aversion mot sådanan röror som jag envisas med att laga egna. Just denna goda blanding är full av räkor, kräftskärtar och stenbitsrom. Jag smaksätter den med citronsaft, finhackad rödlök och en gnutta majonnäs, Ja- det är färdig majonnärs från butiken. Men den ligger som en antydan i bagrunden. den dominerar inte hela smakspektrat.
Min goda skaldjursröra är självskriven på julbordet sedan många år. Den är ett gott sällskap till ren rökta laxen, men jag tycker även att den passar bra till den gravade.
Om det inte är jul, passar den bra att servera som en liten förrätt, på en toast. Den är även bra kompis med varmrökt eller inkokt lax.
Den passar helt enkelt väldigt bra till många olika, goda saker.

Min goda skaldjursröra
500 gram frysta räkor
1 burk kräftstjärtar i lake (170 gram)
1 burk stenbitsrom
2 dl créme fraîsche
1 msk äkta majonnäs
1 msk citronsaft
2 msk röd lök, finhackad

Tina räkorna, och skala dem. Låt kräftstjärtarna rinna av en stund i en sil.
Blanda créme fraîsche, majonnäs, citronsaft och rödlök.
Rör ned stenbitsrommen, och vänd därefter räkorna och kräftstjärtarna.
Röran blir ännu godare om den får stå några timmar, innan den skall ätas.

Första vörtbröden, da´n före da´n

Så här i sista minuten beslöt jag mig för att jag måste pröva att baka någon sorts vörtbröd.
De som finns att tillgå i butikerna var en alltför stor chock för min gom efter att familjen levt på hembakat bröd sedan augusti.
Dessutom är det alltid kul att pröva något nytt. Även fast det kanske egentligen är lite väl sent påtänkt med brödexperiment, så här da´n före da´n.

Å andra sidan var det verkligen värt besväret - för det här blev ett otyroligt gott bröd. Lättbakat är det dessutom.
Jag har helt enkelt fått ytterligare ett recept att lägga till julrepertoaren.

Första vörtbröden
1 pkt jäst
2 flaskor porter
100 gram smör
1,5 dl brödsirap
2 tsk salt
2 msk mald pomerans
1 tsk ingefära
1 tsk mald kryddnejlika
rågsikt, drygt 1 kilo

Smula jästen i en rymlig bunke. Smält smöret och häll i portern. Häll den fingervarma blandningen över jästen. Rör så att den löser sig. Rör ned salt och kryddor. Arbeta sedan in mjölet i degen; i dag använde jag degkrokar, för jag orkade helt enkelt inte plocka fram hushållsassistenten i vårt överbelamrade julstökskök.
Strö lite mjöl över degen, täck den med en bakduk och låt jäsa i minst 45 minuter.
Häll sedan upp degen på ett mjölat bakbord. Knåda dsen lätt, och forma till två limpor. Låt limporna jäsa övertäckta på plåt i cirka 20 minuter. Grädda dem sedan i nedre delen av ugnen i uppemot 40 minuter.
Låt dem svalna under en bakduk.

En liten löksill

När det nu fanns en bild, hade det ju varit bra om jag kommit ihåg att använda den. Bättre sent än aldrig.

Min man väldigt förtjust i löksill. Eftersom jag hade köpt en extra burk inläggningssill, var det lika bra att göra slag i saken och ordna ytterligare ett bidrag till julbordet.

Det blir egentligen inte enklare än så här. Det vill säga - om nu inläggningen visar sig bli lika lyckad som jag hoppas.

Löksill
1 burk inläggningssill
0,5 gul lök
1 liten rödlök
1 lagerblad
6 kryddpepparkorn, grovt stötta

0,5 dl ättika 12%
1 dl socker
1,5 dl vatten

Koka en lag på ättika, socker och vatten tillsammans med lagerbladet och grovt krossad kryddpeppar. Låt lagen svalna.
Skär löken i ringar och sillen i generösa bitar. VarnaVarva (så klart!) lök och sill i en väl rengord glasburk. Häll på lagen, förslut burken och ställ den i kylskåpet ett par dagar innan det är dags för provsmakning.

Krämig rotsellerisallad till julbordet

Jag gjorde en krämig sallad på kålrabbi tidigare i höstas, efter ett recept lånat från Mat & Vänner. Redan då funderade jag på om det inte skulle fungera bra att göra en liknande variant med rotselleri.
Det visade sig att det går alldeles utmärkt.
Rotselleri är min absoluta favoritrotsak, och den passar mycket väl tillsammans med ingredienserna i det ursprungliga receptet. Jag valde att lägga till en aning citronsaft. Det skulle säkert passa bra att strö över hackade valnötter innan serveringen.

Den klassiska salladen med rotselleri är ju annars Waldorfssallad. Nu innehåller sådan sallad majonnäs, vilket jag har lite svårt för. Inte god, hemlagad majonnäs - men jag har inte lust att stå och göra sådan bara för att jag behöver en gnutta i någon sallad. Dessutom tror jag att denna variant passar bättre på julbpordet. Den kommer bli bästa kompis med vår fina skinka, det är jag helt säker på.

Krämig rotsellerisallad
300 gram skalad rotselleri, finskuren
1 syrligt äpple, finskuret
1 dl crème fraîche
2 msk skånsk senap
1 liten rödlök, finhackad
1 msk citronsaft
(salt och svartpeppar)

Små, tunna stavar av rotselleri förvällls i lättsaltat vatten i ungefär fem minuter. Häll av vattnet, och skölj med kallvatten. Finhackad rödlök och finskuret äpple blandas med créme fraîsche och skånsk senap. Smaka av, och tillsätt eventuellt salt och peppar.
Rör ned rotsellerin och blanda väl. Låt salladen stå ett par timmar, eller gärna över natten, innan den skall ätas.

Min rödbetssallad

Köttbullar med rödbetssallad kan vara så vansinnigt gott. Det kan också vara något av det absolut äckligaste jag vet. Det beror givetvis på vilken sorts köttbullar vi talar om - och inte minst, varifrån salladen kommer.
Om salladen slevats upp ur ett plasttråg som införskaffats i en matvarubutik, då är jag inte intresserad av att smaka.
Rör det sig däremot om en kärleksfullt tillagad sallad, som börjar med färska rödbetor, och som under tillagningen smaksätts med pepparrot, äpple och god vinäger - då blir jag genast på gott humör.

Min rödbetssallad
drygt 350 gram färska rödbetor
1,5 dl créme fraîsche
1 rejäl matsked färsk, riven pepparrot
1 msk äppelcidervinäger
1 tsk flytande honung
1 syrligt äpple
dijonsenap efter smak

Koka rödbetorna med skalet på. De skall bli riktigt genomkokta. Låt dem svalna, och skala dem därefter.
Blanda créme fraîsche, pepparrot, äppelcidervinäger och honung. Finhacka rödberotna och äpplet. Blanda salladen och smaka eventuellt av med lite dijonsenap.
Låt salladen stå ett par timmar, eller över natten, innan du äter den

Vår pepparrotssill

Nu börjar julstressen kännas av en aning här hemma. Dagarna har gått så fort att jag plötsligt inser att vissa saker inte längre går att skjuta på, om jag vill att allt skall vara klart till julafton.
I förmiddags var jag och hämtade vår vackra julskinka från Sandströms. När jag väl stod där vid köttdisken, slank det även ned ett kilo av deras hemlagade prinskorvar, en bit av deras kalvsylta (som var så god att jag blev tårögd), samt en bit grovmalen leverpastej.
Dagens besök bekräftade återigen att personalen i Älvsjö-butiken både är trevligare och mer serviceminded än de jag stött på i butiken på Söder. Jag kan verkligen rekommendera alla som bor i Söderort ett besök. Varje gång jag tittar ned i köttdisken vattnas det i munnen, och jag har en lång lista i huvudet på allt jag skulle vilja köpa och laga.

Men nu var det inte kött jag skulle skriva om, utan i stället sill. Sill hör ju onekligen julen till.
Jag är personligen inte så förtjust i kladdiga sillar; det vill säga, sillar i såser eller röror. I så fall skall det möjligtvis vara den typen av anrättningar där man försiktigt slår såsen över sillen precis innan den skall serveras.
Glasmästarsill, klassisk inlagd sill eller löksill är mina favoriter.
Följaktligen kommer här recept på en sådan. Detta är givetvis bara en variant på alla de hundratals recept som redan existerar. Eftersom både jag och min man älskar pepparrot, fick en rejäl bit sådan smaksätta inläggningen. Min mans pepparrotsfaibless är väl närmast att beteckna som genetisk, då han härstammar från den trakt i norra Halland där i princip all svensk pepparrot odlas.
Min egen kärlek till pepparroten föddes nog när jag som liten flicka avnjöt köttkorv med kokt potatis och pepparrotssås.

Vår pepparrotssill
2 burkar inläggningssill (drygt 400 gram)
1 morot
1 liten rödlök
10 cm purjolök, gärna det gröna
cirka 8 cm färsk pepparrot
10 korn krossad kryddpeppar

Lag
1 dl ättika 12 %
2 dl socker
3 dl vatten
1 msk salt

Skär sillen i generösa portionsbitar
Koka upp lagen, drag den från plattan och låt den svalna. Dela moroten i slantar, rödlöken och purjon i ringar samt skala och skiva pepparroten.
Varva sedan sillen med de övriga ingredienserna i en väldiskad glasburk.
Häll över lagen.
Låt stå minst ett dygn.

Min mans marmelad på torkade fikon och portvin

Detta är i mitt tycke det perfekta tillbehöret till de flesta goda ostar jag kan komma på.
Så gott, och så enkelt att göra.
Det är min man som sedan många år tillbaka brukar laga denna otroligt goda och enkla marmelad. Just i dag var det jag som fick stå för hackandet och kokandet.
Det är väl inte någon marmelad i egentlig mening, utan snarare en kompott? Den passar i vilket fall lika bra till lagrade hårdostar som till mögelostar och kittostar. Den är helt enkelt lika bra kompis med Västerbottensost som med julens stilton.
Marmeladen (som jag tänker fortsätta kalla den) har sedan ett par år tillbaka en självskriver plats på vårt julbord. Eftersom jag ändå mätte upp mängderna vid dagens kok, så skriver jag ned receptet, även fast var och en kan höfta precis som den vill för att få marmeladen efter sitt eget tycke och smak.

Min mans marmelad på torkade fikon och portvin
500 gram torkade fikon
3,5 dl Graham's Six Grapes portvin

Hacka fikonen ganska smått. Lägg dem i en kastrull och häll över portvin. Lägg på locket, och koka upp blandningen. Sänk sedan värmen, och låt marmeladen koka på medelvärme i uppemot 40 minuter.
Skålla en burk och dess lock med kokande vatten. Vi brukar använda en klassisk konserveringsburk med gummiring, bara för att det ser trevligt ut att servera ur. Vilken ren burk som helst fungerar.
Marmeladen har lång hållbarhet. Den kan stå i månader i kylskåp, men vinner nog ändå på att ätas upp över julhelgen.

Förutom att passa till ostar, borde marmeladen rimligen smaka mycket bra i sällskap med hemlagad vaniljglass.
Recept på hemgjord vaniljglass hittar du här.

Vår bitiga Jansson

Jag har en passionerad kärleksaffär med Janssons frestelse. Tack och lov är jag gift med en man som älskar Jansson lika mycket som jag själv - och som dessutom har samma syn på hur en riktig Jansson skall smaka.
Det finns vissa rätter som jag aldrig förväntar mig ska smaka riktigt bra, om jag äter dem utanför hemmets fyra väggar. Detta är definitivt en sådan rätt. Alltför många gånger har jag stött på Jansson som varit för fegt kryddad, eller tillagad enligt någon fånig idé opm att den är för fet och måste göras slankare. Sådant strunt vill jag egentligen inte ens bevärdiga med en kommentar.
En riktig, god Jansson skall vara bitig. Det skall helt enkelt smaka ansjovis. Man får inte fega ur! Spadet skall ned i gratängen. Den som inte tycker om smaken av ansjovis, kan ju faktiskt laga sig en god potatisgratäng i stället.
Ett alternativ är att laga det som vi hemma hos hos sedan några år tillbaka kallar barn-Jansson. Den är lika uppskattat av gammal som ung. I stället för ansjovis, kryddar vi gratängen med rökt skinka.

Nu blev det lite svamligt; tillbaka till ämnet. En Riktig Jansson.
Just vid det här tillfället tillagades en ganska nätt liten form av rätten i fråga. En Jansson för två vuxna, helt enkelt.
Vi befinner oss på landet, när detta inlägg publiceras. Det var i går kväll vi avnjöt denna Jansson, i sällskap av fäbodknäcke, Västerbottensost och ett glas öl. En alldeles utmärkt passande fredagsmiddag i adventstid.
Vi är emellertid inte främmande för att äta Jansson året runt. Påsk, midsommar och jul räcker inte för oss. Jansson passar året om. Och varje gång vi lagat och ätit den, säger vi alltid samma sak:
"Varför äter vi inte det här oftare?"

Under tillagningsprocessen försökte jag komma fram till om det fanns någon formel för att beskriva hur de olika ingrediensernas mängder skall vara i proportion till varandra. Jag tror, mycket förenklat, att denna receptidé kan ge en bild av hur jag vill att denna anrättning skall te sig för att smaken skall bli optimal. Jag får väl kalla det för en receptidé, snarare än ett recept.

Vår bitiga Jansson
cirka 600 gram potatis, skuren i stavar (för hand eller med mandolin)
1 medelstor gul lök, skuren i tunna halvmånar
1 burk Abbas Grebbestad Ansjovis Original
cirka 8 dl gräddmjölk (hälften vispgrädde, hälften Gammaldags Mjölk)
ytterst lite salt
skorpsmulor att strö över

Varva potatis, lök och ansjovis, som jag delar i mindre bitar med fingarna, när jag fördelar den över potatisen. Spadet skall givetvis i, det med! Häll grädde och mjölk över gratängen.
Strö till sist över skorpsmulor, och tillaga din Jansson på 200 grader i nedre delen av ugnen i 45-60 minuter.