Fredagsmat: ugnsbakade fläskfärsfrikadeller i mustig tomatsås, toppade med mozzarella

En fredag härom veckan var huvudet tomt, kroppen trött och längtan stod till italiensk comfort food, av den hemsnickrade sort som förmodligen inte godkänns av någon bördig från landet i fråga men som aldrig misslyckas med att tillfredsställa såväl min kropp som min själ.

Efter denna något högtravande inledning, fortsätter jag i mer prosaisk stil med att helt enkelt konstatera att fredagskvällar sällan är rätt tillfälle för kulinariska excesser. Åtminstone inte vad mig anbelangar. Jag har nått det stadiet i livet då jag mätt i magen mest längtar tills jag hamnar i soffan, med den sista skvätten vin i glaset, varefter jag slutligen brukar somna; utmattad efter ännu en arbetsvecka.

Med detta sagt vill jag försäkra er att dessa frikadeller verkligen inte är besvärliga att åstadkomma. Arbetsinsatsen är i mitt tycke ytterst liten, med tanke på resultatet. Medan frikadellerna står i ugnen hinner man sätta sig en kort stund i soffan och smaka på vinet, inan det är dags att förbereda den polenta som i mitt tycke är det perfekta tillbehöret till denna rätt. Vill du inte ha polenta rekommenderar jag fettuccine, pappardelle eller varför inte mafaldine?.

Nej, jag hade inte amaretto i färsen, men väl i fredagsdrinken.

Ugnsbakade fläskfärsfrikadeller i tomatsås ned mozzarella
Frikadellerna blir oerhört saftiga och smakrika. Tomatsåsen får fin smak av rödvin, chili och sardellpasta. Jag vet att vissa av er läsare inte äter fläskkött, och för er rekommenderar jag i stället kycklingfärs.

Tomatsås
olivolja
2 schalottenlökar, finhackade
3 vitlöksklyftor, rivna
0,25 tsk chili flakes (eller efter smak)
1 dl rödvin
2 tsk sardellpasta
1 msk trippelkoncentrerad tomatpuré 2 burkar krossade tomater
1,5 tsk flingsalt
0,5 tsk rörsocker
nymald svartpeppar efter smak

1. Heta upp olivolja i en tjockbottnad kastrull eller emaljerad gjutjärnsgryta.
2. Tillsätt schalottenlök, vitlök, chili flakes och oregano, och fräs tills löken mjuknat, utan att ta färg.
3. Tillsätt sardellpasta och tomatpuré, och fräs på helt kort.
4. Häll över rödvinet, och låt den koka in.
5. Tillsält tomatkonserv, salt, socker och svartpeppar.
6. Låt såsen puttra i åtminstone 20 minuter. Den ska tjockna ordentligt och vara riktigt fat i konsistensen, eftersom den i ugnen kommer spädas av den vätska som läcker från frikadellerna och från mozzarellan.

Fläskfärsfrikadeller
2 skivor kantskuren formfranska, mixade
1 dl vispgrädde
1 ägg
1,5 tsk flingsalt
2 vitlöksklyftor, rivna
1 msk torkad oregano
500 gram fläskfärs
nymald svartpeppar efter smak

2 paket mozzarella

majsolja och smör till stekning

1. Sätt ugnen på 200 grader varmluft.
2. Blanda mixad formfranska, grädde, ägg och kryddor.
3. Arbeta därefter in fläskfärsen.
4. Forma till stora frikadeller, cirka 4,5 centimeter i diameter.
5. Hetta upp majsolja och smör i en stekpanna, och bryn frikadellerna hastigt runtom på medelhög värme, så att de får vacker färg.
6. Lägg frikadellerna i en mindre ugnsform smord med olivolja.
7. Häll över tomatsåsen, och täck därefter formen med ugnsfolie, och ställ in i mitten av ugnen.
8. Tillaga frikadellerna i ugn i 20 minuter.
9. Tag ut formen ur ugnen, ta av ugnsfolien.
10. Riv mozzarellan i munsbitar och fördela över frikadellerna.
11. Still därefter på nytt in formen i ugnen i cirka 5 minuter, eller till mozzarellan smält. 12. Låt frikadellerna svalna en stund medan du lagar till polenta eller kokar pasta. 13.Servera med parmesan och mer svartpeppar, för den som så önskar.

Den sällsynta späda squashen (eller - varför är nästan all squash som säljs grov som en underarm?)

För några veckor sedan hittade vi riktigt späd, en squash bland i övrigt grova exemplaren i en butik vi ofta handlar i. Jag plockade snabbt åt mig dem, och förundrades samtidigt som så ofta förr över det faktum att de så sällan går att få tag på.

Vi är många som föredrar squash när den är späd. Jag kan verkligen inte begripa att man inte skördar squashen tidigare; i synnerhet inte de som själv odlar. Vem vill ha squash som är grov som en underarm? Tillräckligt många, uppenbarligen.

Nu ska jag inte tjata med om mina squashpreferenser. I stället ska jag berätta vad jag gjorde med den. Receptidén är varken originell eller avancerad. Vackert så. Snabbt gick det, gott blev det, och upplägget påminner mig en smula om när jag lagade orecchiette med romanesco och parmesankräm. Emellanåt behöver man påminna sig om hur fantastiskt hur gott det kan bli med så få ingredienser.

Om du inte är lika begränsad av dina squashpreferenser som jag är, rekommenderar jag dig att testa att laga detta även om du enbart hittar grövre exemplar.

Orecchiette med mjukstekt, späd squash och pecorino - en receptidé (2 portioner)
4 små, späda squash (cirka 250 gram), tunt skivad
150 gram orecchiette
1,5 dl finriven pecorino
olivolja
flingsalt
svartpeppar

1. Koka pastan enligt anvisningar på paket.
2. Hetta under tiden upp olivolja i en stekpanna, och fräs squashen den tills den mjuknat, utan att ta för mycket färg. Krydda med salt och svartpeppar.
3. Häll av pastavattnet, och slunga den nykokta pastan med squashen i stekpannan.
4. Strö över osten, och vänd ned den med pastan och squashen. 5. Servera omedelbart.

En avlägsen hemester, och tagliatelle med spenat, muskot och mascarpone

Jodå, än finns det liv i bloggen. Om inte annat använder jag själv Smaskens de flesta dagar i veckan; det är trots allt min egen receptbank. Året har matmässigt präglats av att jag och min familj börjat äta mer vegetariskt. Egentligen inte av ideologiska skäl, utan snarare på grund av ett behov av omväxling. Dessutom märks det i plånboken om kosthållningen svänger från kött till baljväxter. det hela har varit tämligen odramatiskt, då våra barn gillar baljväxter, och dessutom med i takt med stigande ålder blivit mer och mer öppna för att pröva nya smaker.

Det fin med att äta vegetariskt ett antal middagar i veckan är att varje enskilt ,åltid inte måste vara komplett med avseende på vegetariskt protein. Det faktum att vi trots allt äter flera middagar med animaliskt protein varje vecka gör att jag med gott samvete kan servera middagar som (om de varit representativa för en kosthållning)hade givit en heltidsvegetarian näringsbrist, utan att det påverkar vår hälsa menligt.

Sommaren är redan ett minne blott, men under vår riktigt angenäma hemester (semester på hemmaplan) åt vi flera kvällar denna goda pasta som middag. Det är för den skull absolut definitivt inte typisk sommarmat; snarare fungerar denna rätt utmärkt året om, då färsk spenat i påse är en stapelvara i grönsaksdisken.

Jag ger inga löften, men det rycker lite i bloggarmen. Kanske på grund av att jag så många år identifierat och titulerat mig själv som matbloggare, men härom veckan insåg att den som inte skrivit något publicerbart på flera månader kanske inte ska svänga sig med denna titel? Kanske för att jag blev så otroligt glad och inspirerad av att min husgud Lisa Förare Winblad börjat blogga igen på Taffel? Oavsett - jag tillåter mig själv att känna en spirande förhoppning om att en nytändning kan vara på gång. Vi tar det som det kommer, eller hur?

Rätten i fråga kommer för övrigt från allas vår Jamie Oliver. Äras den som äras bör. Jag har tillsatt en liten mängd vitt vin till det ursprungliga receptet.

Tagliatelle med spenat, muskot och mascarpone
1 paket tagliatelle
olivolja
2 matskedar smör
2 vitlöksklyftor, tunt skivade
0,5 dl vitt vin
generöst med nyriven muskot
400 g färsk spenat
havssalt
nymald svartpeppar
1 dl vispgrädde
150 g mascarpone
2 dl finriven parmesanost

1. Koka tagliatelle enligt anvisningarna på paketet.
2. Smält smör och en skvätt olivolja i en vid traktörpanna.
3. Stek vitlöken mjuk på medelvärme.
4. Tillsätt vinet, och låt det koka in.
5. Häl ned spenaten i grytan, blanda runt, och låt småputtra tills vätskan kokat bort och spenaten mjuknat.
6. Tillsätt muskot, och krydda med salt och peppar.
7. Blanda ned grädde och mascarpone, och låt småputtra helt hastigt.
8. Vänd ned parmesanosten.
9. Vid det här laget är pastan sannolikt färdig: häll av vattnet, och vänd därefter ned pastan i spenatblandningen.
10. Servera omedelbart, med parmesanost och svartpeppar som närmast obligatoriska tillbehör.

Sedani alla vodka fick mig på fall

Det känns närmast en smula symboliskt att 2015 års första blogginlägg är vegetariskt. Mindre symboliskt dock att det är en pastarätt.

Jag vågar påstå att vi sedan augusti 2014 ätit pasta färre än tio gånger. Orsaken till detta är så enkel spm att vi helt enkelt inte varit ett dugg sugna. Som den lustdrivna matlagare jag är vägrar jag laga middagsrätter som jag inte känner för; oavsett hur praktiska eller väletablerade de än må vara.

Jag minns inte vem av mig och min man som hittade inspirationsreceptet på Saveur, men jag tror det kan ha varit jag. Rätten i fråga låter löjligt enkelt, men det är något med vodkan som lyfter smakerna så oerhört och gör att de enkla ingredienserna smakar så gudomligt gott.

Chilihetta och en minsta sagt påtaglig smak av vitlök - men det är som att vodkan rundar av vitlöken och tar fram en fruktig ton, som vanligtvis döljs av dess styrka. Vi är inte precis är känsliga för stark mat, men jag råder den som ska laga detta att ta så mycket chili flakes som man själv tror sig klara av. Rätten ska ha hetta i sig, men chilin ska givetvis inte ta över. Sänd en tanke till hur färska dina chili flakes är och hur mycket du vanligtvis brukar uppskatta.

Oavsett - detta är rent ut sagt förbaskat gott. Originalets penne byter vi ut mot sedani, men det är givetvis en ren smaksak. En riktigt smakrik parmesan och fullgrädde i såsen är inget att kompromissa med. Låt dig inte avskräckas av den till synes orimligt stora mängden vitlök. Det blir gott - jag lovar.

När man äter så här löjligt prisvärd (läs billig) men ändå så oerhört välsmakande mat, kan man unna sig ett riktigt bra vin till. De två gånger vi hittills lagat sedan alla vodka har vi njutit av en flaska

Torricella (nr 7179). Jag rekommenderar det å det varmaste.

Sedani alla vodka (4 middagsportioner eller 8 primi piatti)
400 gram sedani
4 msk olivolja
1 tsk chili flakes (eller efter smak)
12 vitlöksklyftor, tunt skivade
1 burk hela, konserverade tomater
4 msk vodka vodka
i,5 dl vispgrädde
2 rågade dl finriven parmesanost
flingsalt
svartpeppar från kvarn
en rejäl nypa rörsocker
0,5 dl finhackad bladpersilja
parmesanost och svartpeppar till serveringen

Koka upp vatten och tillred pasta enligt anvisningar på paketet. Laga under tiden såsen: 1. Hetta upp oljan i en tjockbotnad kastrull eller en liten emaljerad gjutjärnsgryta.
2. Sänk värmen och stek sedan vitlöken med chilin, så att den mjuknar utan att ta förg.
3. Häll vodkan över vitlöken och blanda hastigt.
4. Tillsätt tomater och socker, och låt koka under i fem minuter, så att tomaterna reduceras. Tryck sönder tomaterna i kastrullen medan de kokar.
5. Tillsätt grädde och parmesan, och blanda.
6. Smaka av med salt och svartpeppar.
7. Stjälp upp pastan i en skål eller på ett serveringsfat; trö över den hackade persiljan, och servera omedelbart.

En hummerpasta utav guds nåde

Denna rätt kvalar lätt in på vår egen lista över årets godaste pasta. Det är ganska många veckor sedan min man slängde ihop rätten med inspiration från diverse olika recept han scannade på nätet, och jag borde bloggat om den för längesedan.

(Som alltid, nu för tiden.)

Här har ni den emellertid. Lika aktuell nu som när den lagades; ja, kanske till och med lite mer aktuell nu? Fryst hummer finns ju ofta att tillgå till bra pris i mataffären, och någonstans känner jag själv att denna typ av pasta passar aningen bättre framåt vårkanten än mitt i vintern.

Receptet räcker till fyra generösa varmrätter, eller varför inte som en läcker primi piatti, om man känner för att köra italienskt hela menyn igenom?

Linguine med hummer, tomat, sherry och chili
(fyra varmrättsportioner, eller sex förrättsportioner

2 msk olivolja
2 humrar
2 tsk chili flakes
2 tsk oregano, torkad
2 finhackade vitlöksklyftor
3 msk tomatpuré
1 dl torr sherry
1 burk hela plommontomater
2 dl fiskbuljong
1 dl bladpersilja, hackad
0,5 tsk strösocker
salt

500 gram linguine

1. Klyv humrarna, och ta ut köttet ur dem.
2. Dela hummerstjärtarna i fyra delar.
3. Behåll skalet på klorna, men men klyv dem.
4. Koka upp pastavatten och salta det.
5. Hetta upp olivolja i en traktörpanna.
6. Strö ned oregano, chiliflakes och vitlök. Stek försiktigt, men låt inte vitlöken ta färg.
7. Lägg i tomatpuré, och stek på i cirka två minuter.
8. Häll i pastan i pastavattnet.
9. Häll i sherry i trsktörpannan, och låt reducera till häften.
10. Blanda i tomatkonserven, och hacka sönder tomaterna.
11. Låt alltsamman koka ihop, och häll sedan i buljongen och sockret.
12. Koka i ytterligare fem minuter. Passa noga på pastan, så den inte blir överkokt.
13. Lägg ned klorna i tomatsåsen, och rör runt.
14. Häll vattnet av pastan. 15. Tag traktörpannan från plattan, och vänd ned resterande mängd hummerkött i tomatsåsen.
16. Blanda den heta, nykokta pastan med tomatsåsen, och rör om.
17. Häll över i stor skål och servera med ett kallt, torrt vin.

Sedani med salsiccia, vitt vin, grädde och blåmögelost

Vi är en pastafamilj. Pasta är alltid högst upp på min mentala matlista. Detta avspeglar sig givetvis även här i bloggen. Vi har många familjefavoriter, och det känns ibland som att vi äter vår favorit salsicciaragu en gång i veckan.

Nätet svämmar över av recept, det vet vi alla. Konsten är att lyckas plocka russinen ur kakan, och hitta de riktiga godbitarna. Inte heller denna gång kan jag ta åt mig äran av receptet, då det var min man som föreslog at vi skulle pröva denna för oss nya variant på pastasås med salsiccia.

Vi har köpt mycket salsiccia från den latinamerikanska köttdisken i Hötorgshallen. Köttet i korvarna är svenskt (butiken säljer enbart svenskt kött), och de är verkligen riktigt goda.

Vi avvek från receptet vi inspireras av, då vi ökade mängderna av såsens ingredienser. Resultatet blev en krämig och smakrik pasta, där salsiccian lyftes av mögelosten utan att osten för den skull blev för dominerande.

Vi kunde gott tagit mer oregano, och det uppmanar jag därför alla att göra som eventuellt vill pröva att själva laga till receptet.

Sedani med salsiccia, vitt vin, grädde och blåmögelost (4 generösa portioner)
400 gram sedani
2 msk olivolja
4 stora, färska salsicca
200 gram blåmögelost
1 dl vitt vin
1 dl vispgrädde
2 msk färsk oregano, hackad
Maldon Salt, Svartpeppar

1. Koka upp vatten till pastan.
2. Hetta upp olja i en generös traktörpanna eller emaljerad gjutjärnsgryta.
3. Tag av skinnet från salsiccian, och fördela i köttbullsstora ned bitar i pannan.
4. Stek salsicciabitarna tills de är genomstekta.
5. Häll ned pastan i vattnet.
6. Häll det vita vinet över salsiccian, och låt koka ihop tills hälften av vinet återstår.
7. Blanda i grädde och oregano, och låt koka ihop under några minuter.
8. Smula i osten, och blanda tills den smält ned i grädden.
9. Smaka av med salt och svartpeppar.
10. Spara en mugg av kokvatnet när det är sags att hälla av vattnet från pastan.
11. Häll tillbaka den avruna pastan ned i kastrullen den kokade i.
12. Tillsätt salsicciablandningen, rör om, och späd med små slattar av kokvattnet tills konsistensen blir krämig; vare sig för torr eller för blöt.
13. Servera omdeelbart, med svartpeppar och parmesan som tilbehör.

Min mans spektakulärt goda linguine med krabba

För några veckor sedan hade vi goda vänner på middag. Vi bjuder gärna på pasta, men kände att vi inte ville upprepa någon av våra klassiker. Det var helt enkelt dags att förnya sig. Vännerna som skulle komma på besök har sinsemellan inte helt enhetliga preferenser, så vi strävade efter att hitta något som kunde förena deras respektive faiblesser. Pasta och skaldjur blev den perfekta lösningen.

Min käre man, vars matlagningsintresse fullt ut matchar mitt eget, hittade detta lockande recept, och vi beslöt oss att i mesta möjliga mån återskapa och tolka det utifrån den tillgång vi själva har på krabba.

När jag skriver "vi", så menar jag egentligen min man. Jag kan inte ta med någon som helst trovärdighet till mig ett uns av äran för denna otroligt goda rätt. Vi smackade och njöt, och det skadade inte att rätten dessutom blev snygg att se på.

Hur gott som helst, vackert att skåda och serveras gärna med

Zecci Classico (nr 2478) i glaset - då är ni hemma. Vem blir inte glad över att serveras detta på tallriken?

Linguine med krabba
500 g De Cecco linguine

2 kokta krabbor (vacuumförpackade, finns i vanlig mataffär)
4 stora king crab-ben
100 gram pancetta
4 stora vitlöksklyftor, hackade
1-2 röda chilifrukter (efter styrka), hackade och urkärnade
1,5 dl torrt vitt vin
1,4 dl bladpersilja, finhackad
svartpeppar
havssalt
olivolja

1. Rensa krabborna på allt deras kött, och lägg i en skål. 2. Rensa ut köttet får ett av king crab-benen.
3. Dela resterande king crab-ben i 4-5 bitar.
4. Knäck med en kniv ett hack i skalen på varje del. (Syftet med detta är att de ska vara lättare att äta när de väl hamnar i tallriken.)
5. Koka upp rikligt med vatten, salta och lägg i pastan.Håll uppsikt över pastan, så den inte blir överkokt. När pastan är klar, tas 2 dl kokvatten undan för senare bruk. 6. Stek panchettan tills den börjar bli krispig. Tag den ur pannan med hålslev eller liknande redskap, så att så mycket som möjligt av fettett blir kvar.
7. Sänk temperaturen något, och häll i chili och vitlök.
8. Fräs chili och vitlök i cirka 30 sekunder, utan att vitlöken tar färg.
9. Tillsätt vinet, och låt koka upp 10.Tillsätt krabbköttet och king crabb-bitarna, och höj temperaturen något. 11. Värm krabbköttet försiktigt. Blanda ned persiljan precis innan pannan tas av plattan.
12. Blanda nykokt linguine med krabbfräset; späd försiktigt med kokvatten så att anrättningen inte känns torr, och så att krabbkött och pasta blir jämnt fördelat.
13. Häll pastan i en rymlig skål, och servera omedelbart. servera omgående

Robertson loves Sweden - Mac and cheese på Västerbotensost med pancetta, örter och ugnsrostade tomater

I går skrev jag om upplägget kring och bakgrunden till mitt samarbete med Robertson. Den första råvaran i mitt samarbete med PrimeWineGroup och Robertson är Västerbottensost, och den använde jag mig av för att smaksätta en riktigt episkt god mac and cheese - (helt enkel, amerikans makaronilåda, om man så vill).

Utöver den smakrika och goda osten smaksatte jag rätten med pancetta och örter, för att ge ännu mer smak och karaktär. Den toppas av ugnsbakade, mustiga tomater, och jag kan lova er att detta är comfort food som tilltalar de flesta. Samtidigt med en lite elegantare twist, som i mitt tycke höjer rätten från vardagsmat till lördagsmiddag.

Jag är alltid väldigt selektiv i mitt val av pasta, och just i detta fall ansåg jag att sedani var det bästa valet. Det är en kort pasta som binder såsen fint, och vars egenskaper gör att den pasar särskilt bra just i pastagratänger.

Till vår mac and cheese drack vi Robertson Cabernet Sauvignon, och det hela var en minst sagt tilltalande lördagsmiddag. Jag rekommenderar er att pröva detsamma. Så mycket känsla av comfort food än mac and cheese går knappast att åstadkomma.

Mac and cheese på Västerbottenost med pancetta, örter och ugnsrostade tomater
400 gram sedani (eller andra pastarör av durumvete)

Ostsås:
3 msk smör
3 msk vetemjöl
4,5 dl gammaldags mjölk
3 msk frysta, hackade provencalska örter
3,5 dl riven Västerbottenost + 1 dl att strö över
salt och svartpeppar
150 gram pancetta, hackad

350 gram romanticatomater (små kvisttomater)

1. Koka pastan i saltat vatten efter anvisningar på paketet. Låt den rinna av och sköljd den därefter med kallt vatten så att den svalnar och inte klibbar.
2. Sätt ugnen på 225 grader och smörj en ugnsfast form.
3. Smält smöret i en kastrull. tag kastrullen av värmen, och vispa ned mjölet. Späd med mjölken lite i taget, och vispa tills allt blandat sig.
4. Koka upp såsen under omrörning. Rör sedan ned örter och riven Västerbottenost. Smaka av med salt och svartpeppar.
5. Fräs den hackade pancettan i en stekpanna så att den får lite färg. Blanda ned i såsen.
6. Blanda slutligen pasta och ostsås. Häll ned i den smorda ugnsformen och strö över resterande mängd Västerbottenost.
7. Gratinera i mitten av ugnen i 20 minuter. Lägg sköljda kvisttomater i en smord liten ugnsform och ställ in i ugnen efter att 10 minuter gått.
8. Avsluta tillagningen med att köra grillfunktion i några minuter så att ytan blir vackert gyllenbrun.
9. Lägg på de ugnsbakade tomaterna när rätten ska serveras.

http://www.robertsonlovessweden.com/

Missa inte möjligheten att tävla och vinna en Kitchen Aid För att delta i mars månads tävling tar du helt enkelt en Instagrambild på en maträtt med månadens råvara och taggar den med #robertsonloves och #vasterbottensost. Varje månad dras en ny vinnare. Regler hittar du här på hemsidan.

Mer orecchiette - med grönkål och cannelinibönor

Nu hamnar vi i kategorin "goda rätter jag faktiskt trodde att jag för längesedan bloggat om". Hur det nu skulle ha gått till. Inlägg bloggar sig inte av sig själva.

Jag försöker ta mig själv i kragen. Strävar efter att få samma avspända och självklara inställning till Smaskens.nu som jag har till Smaskens på Facebook. Kanske är det ett tecken i tiden att bloggformatet börjar kännas lite otympligt och obekvämt? Vad mig anbelangar så har jag hittills inte hittat något annat sätt för att förmedla mig.

Strax inan jul bloggade jag om bruschetta med grönkål och canelinibönor. Detta var väldigt gott, men det blev trots god aptit ändå över grönkål och bönor. Dagen efter värmde vi på blandningen, tillsatte grädde, och blandade med nykokta orechiette. Hur gott som helst.

Jag vet inte hur god tillgången är på grönkål i butik just nu? Nog är den i säsong, men så rikliga mängde som kring jul tror jag knappast butikerna tar in. Detta receptförslag fungerar såväl med grönkål som med spenat. Bönorna ger både god smak, mättnad och tillskott av protein. Den gamla vegetarianen i mig hade definitivt behövt mer mat av denna kaliber när det begav sig (jag var vegetarian mellan 15 och 20 års ålder och åt erbarmligt proteinfattig, kolhydratstin mat.)

Orecchiette med grönkål och cannelinibönor - en receptidé
(2 generösa portioner)
Spenat mjuknar på några sekunder, medan grönkål behöver längre stektid. Om du använder spenat kan det vara lämpligt att först fräsa på vitlök och chiliflakes, och därefter tillsätta spenaten.

250 gram orecchiette
150 gram färsk grönkål; ansad, sköljd och finhackad
(eller 300 gram färsk spenat)
1 burk canelinibönor, sköljda och avrunna
smör och olivolja
0,25 tsk chili flakes
1 vitlöksklyfta, finhackad
0,5-1 dl vispgrädde (mängd efter smak)
rikligt med långlagrad parmesanost
havssalt
svartpeppar från kvarn

1. Koka pastan efter anvisningar på paketet, medan du förbereder grönsakerna.
2. Hetta upp smör och olivolja i en stekpanna, och fräs grönkålen eller spenaten med vitlök och chili flakes tills den mjuknat. 3. Tillsätt bönorna, och låt dem bli varma. Mosa eventuellt en mindre mängd av bönorna i pannan.
4. Tillsätt vispgrädde, och låt koka in.
5. Smaka av med salt och svartpeppar.
6. Blanda omedelbart med avrunnen, nykokt pasta.

Orecchiette med romanesco och parmesankräm

Orecchiette av märket De Cecco är nu officiellt min favorit bland korta pastasorter. Sedan jag upptäckte denna pastasort har jag velat äta den mest hela tiden. I nuläget köper vi den i en liten italiensk delikatessbutik i Hötorgshallen. Säkert fins den på annat håll, men jag har inte tid att leta. I de matvarubutiker jag til vardags frekventera finns den i varje fall inte.

Härom dagen fanns fantastiskt fin romanescokål i matbutiken nära min arbetsplats. Dena kål är i sig så vacker att dess skönhet är skäl nog att köpa hem den. Givetvis hade jag ändå en matplan. Planen bestod i att skära itu kålen och dela den i munsbitar, koka dessa al dente och därefter blanda dem med parmesankräm och nykokta orechiette.

Ibland blir matplaner inte riktigt som man tänkt sig. Detta kan vara både bra och dåligt. Just i detta fall blev jag närmast lyriskt nöjd. Jag föreställer mig att det borde gå bra att laga till broccoli på samma sätt. Blomkål tror jag inte riktigt på i denna kontext. Det skulle bli för blekt, och smakerna för mjäkiga.

Jag skriver samma sak som jag skrivit många gånger förut: "en ny vardagsfavorit", "jag kommer laga detta snart igen". Enda problemet är att det inte alltid är så enkelt att hitta romanesco. Så, om du stöter på den - slå till.

Parmesankrämen komer från Gattimondo. Jag köper den i butiken Mi Piace i Nacka. Om du inte har möjlighet att få tag på denna parmesankräm, så ersätt den med finriven, långlagrad parmesanost av god kvalitet. Se receptet för ytterligare beskrivning.

Orecchiette med romanesco och parmesankräm (2 generösa portioner)
500 gram romanesco
250 gram orecchiette
4 msk parmesankräm eller 1 dl finriven, långlagrad parmesanost och 2 msk olivolja
svartpeppar ur kvarn
pepprig olivolja

1. Bryt isär romanescon i buketter och skär dessa i munsbitar.
2. Lägg romanescon i saltat, kokande vatten och tillaga tills den mjuknat, men fortfarande har kvar spänst.
3. Koka under tiden orechiette. Tag undan en kopp av kokvattnet innan du häller av det från pastan. För tillbaka pastan till kastrulen den kokat i.
4. Rör ned parmesankräm eller riven parmesan och olivolja i den nykokta pastan, så att allt blandas väl.
5. Vänd ned romanescon och ringla ned lite olivolja. Smaka av med svartpeppar.

Trottole med brässerad brysselkål, bacon och pecorino.(Tack till min räddare i nöden.)

En söndag för några veckor sedan var jag mer än någonsin tacksam för all den inspiration jag och min familj får från Bon Appétit. När den egna inspirationen tryter är det tur att det finns andra resurser, som aldrig verkar sina. Min man och jag är brysselkålsälskare i själv och hjärta. Brysselkål i en pasta kan tyckas att utmana ödet en smula, även i vår familj, där äldsta dottern ändå delar vår faiblesse.

Det finns många fördelar med att lite större barn. Nåja, allt är relativt, men när yngsta barnet hunnit fylla fem är det inte fråga om småbarn längre. Det som inte passar i en rätt, det står det var och en fritt att efter bästa förmåga peta bort. Om jag vill ha brysselkål i en pasta så gör jag det; må så vara att det genererar lite småsura miner från tre av barnen.

Nu var det inte jag som gjorde pastan. Det var min man. Och originalreceptet hittade vi här. Jag kallar utan tvekan detta för höstens godaste pasta - hittills. Det enda jag vänder mig emot är att kalla deta för carbonara. Carbonara är carbonara, och det är detta inte fråga om. Däremot är det perverst gott, men det får inte grumla omdömet så till den milda grad att man inte kallar saker för sin rätta namn. Punkt slut.

Trottole med brässerad brysselkål, bacon och pecorino
Trottole är en pastasort vi snubblade över på ICA. Originalets orecchiette finns i Sverige av bland annat märket De Ceccho. Det går självklart bra att välja en kort pastasort efter din egen, smak om du inte hittar någon av dessa förslag.

500 g färsk brysselkål
2 paket bacon, finhackad
2 vitlöksklyftor, rivna
1,5 dl grädde
4 äggulor
2 dl riven pecorino
500 g pasta
salt
peppar

1. Ta loss bladen från brysselkålen. Vi avstod från att använda de allra minsta.
2. Koka upp pastavatten och lägg i ditt val av pasta. Koka enligt instruktionerna på paketet.
3. Värm upp en torr stekpanna så att den blir riktigt het. Lägg i brysselkålsbladen i omgångar, och slunga runt så de får färg och mjuknar. Lägg över i en skål.
4. Stek baconet krispigt i omgångar. Häll av överflödigt fett och lägg det färdiga baconet på hushållspapper. 5. Lägg tillbaka baconet i pannan, och fräs vitlöken med baconet så att den blir mjuk. Tillsätt därefter bsysselkålen, och blanda och värm allt tillsammans.
6. Smaka av med salt och nymald svartpeppar.
7. Blanda grädde, äggulor och pecorino i en skål. Tillsätt några nypor salt mal över svartpeppar.
8. Häll av den färdigkokta pastan, men spara någon deciliter av kokvattnet i en skål.
9. Häll tilbaka pastan i kastrullen. Rör ned gräddblandningen, och tillsätt därefter bacon- och brysselkålsfräset.4 äggulor
10. Tillsätt lite av det sparade kokvattnet om pastan behöver mer vätska. Smaka av med mer salt och svartpeppar om så behövs, och servera pastan med mer riven pecorino.

Macaroni and cheese, och en motvillig matbloggare

Det var sex dagar sedan sist, men - här har ni mig igen. Den numera något motvilliga matbloggaren. Om någon skulle fråga mig vad jag gör i stället för att blogga, så skulle jag svara att jag inte riktigt vet vart tiden tar vägen. Visst gör jag mer av sådant jag inte gjorde för bara några månader sedan, såsom att träna och att läsa skönlitteratur, men det är inte hela förklaringen.

Kanske letar jag efter en annan uttrycksform? Inget är omöjligt, men i nuläget är det Smaskens som gäller; bloggen jag tycker så hemskt mycket om och som varit en så stor och viktig del av mitt liv i så många år.

När jag inte bloggat regelbundet på ett tag, då tappar jag rutinen. Jag känner mig lite osäker. Kanske är det då en smula passande att det som tillagades här i kväll var äkta amerikansk comfort food. Givetvis från grunden, inga halvfabrikat så långt ögat kunde nå. Receptinspirationen hittade min man här, och jag kan skriva under på att lovorden i blogginlägget som länken leder till inte på minsta vis är överdrivna.

Detta var grymt gott. Barnen jublade. Vi vuxna fnissade nästan av lycka - kan det smaka så här bra av något så enkelt som pasta (vi använde sedani), ost och ostsås? Ja, det kan det. Colemans senapspulver, rökt paprikapulver och svartpeppar gav såsen en riktigt pikant smak. Osten bestod av diverse skalkar från lagrade ostar.

Denna amerikanska klassiker har nog en chans att bli en klassiker även i vårt kök. En av våra barns absoluta favoriträtter är stuvade, gammaldags makaroner. Jag tror nästan att makaronerna fick konkurrens i kväll.

Macaroni and cheese
Jag har cupmått till mitt förfogande. För den som inte har det kan jag nämna att i cup motsvarar cirka 2,4 deciliter.

400 gram makaroner, sedani eller annan kort, rörformad pasta
3 msk smör
3 msl vetemjöl
1 tsk Colemans senapspulver
2 krm starkt, rökt paprikapulver
0,5 tsk salt
nymald svartpeppar efter smak
2,5 cups gammaldags mjölk
3 cups grovt riven lagrad ost
paprikapulver till dekoration

1. Koka pastan efter anvisningar på paketet. Häll av vattnet, och kyl sedan pastan genom att skölja den kallt vatten.
2. Lägg tillbaka pastan i kastrullen. Slunga den med en klick smör så att den inte klibbar ihop.
3. Sätt ugnen på 200 grader och smörj en ugnsfast form.
4. Smält smöret i en kastrull. Tag kastrullen från plattan, och vispa ned vetemjöl, senapspulver, rökt paprikapulver, peppar och salt.
5. Häll i mjölken, och blanda väl. Koka upp såsen under omrörning, så att den tjocknar.
6. Rör ned 2 cups riven ost i såsen, och blanda så att den smälter och blandas helt med såsen. 7. Blanda såsen med pastan i kastrullen.
8. Häll hälften av pastablandningen i ugnsformen. Strö över hälften av den resterande rivna osten. Lägg på resten av pastablandningen och avsluta med ett lager ost. Strö över paprikapulver.
9. Ställ in ugnsformen i mitten av ugnen, och tillaga i 20 minuter. Vrid därefter upp till 250 grader samt grilleffekt, så att ytan blir läckert gyllene.
10. Låt svalna 10 minuter innan serveringen.

Pappardelle med bacon, salladslök och grädde

Helgen som gick har vi njutit av två helt fantastiska pastarätter. Här kommer den första av dessa. Rätten är en variant på detta recept Bon Appetit, som hittills i år varit överlägset bäst på att förse mig med inspiration.

Det är egentligen märkligt hur så få och enkla ingredienser kan resultera i något så makalöst gott. En av anledningarna till att det blev så bra som det blev är faktiskt att jag prövade en ny sorts bacon. Inget exklusivt, bara en oväntat bra produkt från ICA.

Ja, faktiskt, detta torrsaltade bacon rökt på alspån överträffade mina förväntningar på bacon man kan köpa i en vanlig matvarubutik. Fin smak, fast i konsistensen och inte en massa vatten som läcker ut när man steker det. Med beröm godkänt, helt enkelt.

Vårlöken kan ersättas med fin purjolök. Vitlök, timjan, grädde och parmesan - hur skulle det kunna gå fel? Pastan spänstig och al dente, så klart, annars fungerar det inte att blanda den med såsen. Såsen ska för övrigt inte vara alltför riklig, då dränker den pastan, och gör den obehagligt blöt.

Laga detta. Pröva detta. Jag kan inte tänka mig att ni blir anat än nöjda.

Pappardelle med bacon, salladslök och grädde
500 gram pappardelle
2 paket bacon, finhackad
1 stort knippe salladslök, strimlad
1 vitlöksklyfta, finhackad
1 tsk torkad timjan
2 dl vispgrädde
1 dl finriven parmesnost
nymald svartpeppar

1. Sätt på pastavatten. 2. Värm en emaljerad gjutjärnsgryta, och bryn baconet i omgångar. Låt baconet rinna av.
3. Fräs salladslök och vitlök i pannan i resten av baconfettet.
4. Lägg i pastan i kastrullen.
5. Häll tillbaka baconet i pannan, och rör ned grädden. Smula över timjan, och låt såsen koka upp.
6. Låt såsen småputtra några minuter och blanda sedan ned parmesanen. Smaka av med svartpeppar.
7. Häll av pastan, och blanda den genast ned den i såsen.
8. Servera omedelbart med mer parmesanost och svartpeppar.

Sent om sider - en ny (fläskfärsbaserad) familjeklassiker

Detta är inte den första period då jag legat lågt på bloggfronten, och inte heller den sista. Jag tänker inte urskulda mig, men jag är medveten om att det inte är lika roligt att följa en oregelbundet och glest uppdaterad blogg som det är att följa en mer aktiv.

Nu finns det hopp om livet - ljusare dagar, ny inspiration och lust att laga något annat än den tunga vintermaten. Jag är (säkerligen i likhet med de flesta av er) mäkta besviken på våren, så som den hittills tett sig. I mitt fall tror jag det handlar om bristande verklighetsuppfattning. Jag tror nog, innerst inne, att jag bor i ett land där gräsmattorna ska lysa gröna och vårblommorna frodas i början av april. Vilket skämt. Efter att ha tilöbringat påskhelgen i ett snö- och isfritt Göteborg, var det med dystra känslor jag återsåg Stockholms snöhögar och isklädda gångvägar. Det är så långt kvar till det jag kallar vår.

Vad ska vi roa oss med under tiden? Själv tänker jag dela med mig av en ny familjeklassiker. Den tillagades för över en vecka sedan, och lovade på Facebook att dela med mig av receptet. Sent om sider kommer det, en fånigt enkel men rasande god pastasås på fläskfärs, kryddad med bland annat vitt vin, sött, rökt paprikapulver och chili. Frågan är ändå om inte det var den generöst tilltagna mängden nymald svartpeppar ao verkligen lyfte rätten?

Min glädje över den goda måltiden var särskilt stark då den just vid det aktuella tillfället tillagades enbart av vad kyl,frys och skafferi hade att erbjuda. Det är alltid lika barnsligt tillfredställande.

Pastasås på fläskfärs med vitt vin, rökt paprika och chili
500 gram fläskfärs (20% fett, annars får det vara)
olivolja
2 schalottenlökar, finhackade
3 vitlöksklytor, rivna
1 tsk sött, rökt paprikapulver
0,5-1 tsk chiliflakes (efter smak
1 dl vitt vin
1 burk konserverade körsbärstomater
4 msk trippelkoncentrerad tomatpuré
1 dl vatten
mycket generöst med nymald svartpeppar
salt
0,5 tsk rörsocker
0,5 fl bladpersilja, finhackad

1. Hetta upp olovolja i en emaljerad gjutjärnsgryta. Fräs försiktigt schalottenlök och vitlök, utan att de tar färg.
3. Tillsätt fläskfärsen, och fördela den i grytan med en trägaffel medan den bryns.
4. Tillsätt paprikapulver och chiliflakes, och fräs någon minut
5. Häll över vinet, och låt det koka in nästan helt.
Tillsätt tomatkonserv, tomatpuré och vatten. 6. Salta, strö över sockret och krydda med svartpeppar - mycket generöst.
7. Låt såsen puttra under lock, på låg värme, i cirka 15 minuter.
8. Tag av locket, och låt såsen koka ihop på låg i ytterligare cirka 15 minuter. Blanda ned bladpersiljan mot slutet av tillagningen.
9. Smaka av med salt och förmodligen mer svartpeppar.

Ricotta-gnudi med tomatsås från Gattimondo

I mitten av förra veckan vankades det gnocchi, och i söndags njöt vi av gnudi till förrätt. Jag hade aldrig tidigare lagat gnudi, men blev så vansinnigt sugen av detta recept från Bon Appétit - helt klart min största inspirationskälla för tillfället. (Där kan ni också se en betydligt mer aptitretande bild än den jag själv kan leverera).

Jag blev bjuden på fantastiskt goda gnudi hos Fredrik i somras, men dessa var anorlunda. Fluffigare, och då ska ni veta att jag ändå hade i mindre mängd ricotta än originalreceptet angav. Jag utgick av praktiska skäl från storleken på de burkar som saluförs här, snarare än Bon Appétits rekommendationer.

Gnudi var inte särskilt svåra att tillaga. Det som är viktigt at tänka på är att mjöla bakplåtspappret riktigt väl, att ha en skål med mjöl att doppa skedarna i när de ska formas samt att vara lätt på handen med hålsleven, både när de ska i och när de ska ur grytan.

Degen, eller smeten, var lätt, mjuk och fluffig att arbeta med. Jag formade gnudi med två skedar, och doppade den ena av dessa skedar i mjöl innan jag försiktigt föste ned den färdiga lilla pucken på mjölat bakplåtspapper.

För ovanlighetens skull serverade jag inte hemkokt tomatsås. Jag fick en burk sås av Roberto på Gattimondo för någon månad sedan, och hade sparat den til ett särskilt tilfälle. Denna tomatsås är betydligt förskare i smaken är min mustiga, långkokade sås. Den har en behaglig syrlighet i smaken och är alldeles lagom kryddad med basilika. Till dessa gnudi fungerade den perfekt. Att den dessutom är ekologiskt är ju ett stort pluss i kanten.

Tre av fyra barn i familjen blev helsålda på gnudi. Jag serverade små förrättsportioner, men de hade velat äta mer. Yngste sonen deklarerade att han insann ville ha gnudi till förrätt på sin födelsedag. Bättre betyg går väl knappast att få? Det blir snart dags för gnudi igen. Jag fick minst sagt mersmak - detta är mat i min stil.

Ricotta-gnudi (cirka 20 stycken)
250 gram ricotta
1 dl finriven, smakrik parmesanost
1 ägg + i äggula
1 tsk flingsalt
några tag med svartpepparkvarnen
60 gram durumvetemjöl + mer

1. Blanda samtliga ingredienser till en jämn smet.
2. Mjöla ett bakplåtspapper generöst.
3. Forma gnudi med två skedar. Doppa den övre skeden i mjöl och fös med den försiktigt ned gnudin på det mjölade bakplåtspappret. Strö lite mjöl över varje färdig gnudi.
4. Koka upp saltat vatten i en rymlig gryta.
5. Lyft försiktigt upp gnudi med en hålslev, en i taget, och släpp varsamt ned i det kokande vattnet.
6. Koka i 5-6 minuter, låt fortsätta koka en kort stund även efter att de flyter upp i grytan.
7. Lyft gnudi ur grytan med hålslev och severa omedelbart.

Mezze maniche med soffritto, pancetta och kikärtor

Herregud. Jösses. Vad är det som händer? Vissa dagar glömmer jag nästan bort att jag har en matblogg. Vi äter god mat varje dag, men just nu är det gamla klassiker som gäller. Nästan inget nytt. Vad finns då att blogga om?
Tack och lov infann sig lusten att pröva något nytt; ett recept jag fann i senaste numret av Bon Appètit. Vi lät oss inspireras. Nu blev vår version inte lik originalet - jag undrar faktiskt en smula ver hus receptmakarna formulerat sig. Oavsett detta, så blev rätten rent djävulusiskt god. Löjligt god.

Hur bra kan det bli, när basen är så löjligt enkel som soffritto, en gnutta chili, pancetta och vitt vin? Hur bra som helst, uppenbarligen. Med tillägg av tomatpuré och kikärtor skapades en rätt som var så smakrik och läcker att jag fann mig själv famla efter ord för att beskriva dess smaker.

Stora ord, jag vet, men som min man så klokt sade - vete och kikärtor är ju de ursprungliga grödorna, det som de första bofasta jordbrukarna odlade. Soffritto är i sin tur basen i många italienska rätter. Grunden. Hur kan det bli annat än läckert?

Det vita vinet och pancettan lade vi själva till. Jag vet inte hur nödvändiga desssa ingredienser egentligen är för smaken. Om man tar bort dem, och tänker sig ett scenario med en betydligt mindre lat person än jag; sådan jag var när jag var yngre, och kokade alla baljväxter jag åt - ja, då är detta plånboksvänlig studentmat.

Om pastan är äggfri, ja, då är det till och med veganmat. Helt oavsiktligt - jag eftersträvar ite en dylik kosthållning.

Fast, jag själv vill inte utesluta pancettan och vinet. De kännetecknar i alltför hög grad min matlagning. Låt er inte avskräckas av rättens något fula yttre. Jag har lagt ala fotografiska ambitioner på is. Så här såg maten ut, strax efter sju i måndags kväll. Vackert så.

Mezze maniche med soffritto, pancetta och kikärtor
500 gram Mezze maniche
100 gram pancetta, fint tärnad
olivolja
1 gul lök, skalad och kvartad
1 medelstor morot, skalad och slantad
1 selleristjälk, slantad
4 vitlöksklyftor, delade
1 dl vitt vin
0,5 dl bladpersilja (ett litet knippe
0,5 tsk chili flakes
flingsalt
2 msk tomatpuré
2 burkar kikärtor, väl sköljda

1. Lägg lök, morot, selleri, vitlök och vitt vin i en matberedare eller mixer och finfrdela till en slät massa. 2. Värm en liten smula olivolja i en gryta, och fräs pancettan. Tillsätt grönsaksblandningen efter några minuter, och fortsätt fräsa på medelvärme.
3. Koka upp vatten till pastan.
4. Tillsätt kikärtorna, tomatpuré och två deciliter vatten. Låt småputtra i 10-15 minuter. Soäd med ,er vaten vid behov.
5. Tag ifrån cirka 1,5 av blandningeb och mixa slätt. För tillbaka i grytan och blanda väl.
6. Häll av vattnet från pastab, men spara någon deciliter. Blanda därefter pastan med kikärtsröran, och späd med kokvatten till smidig konsistens. Servera omedelbart.

Inspiration från Kokbokshyllan: Alexandra Zazzis gnocchi med Smaskens mustiga, gräddiga tomatsås

Jag blev tillfrågad om jag ville pröva, och om jag så önskade även omtolka, ett recept ur appen Kokbokshyllan. Detta kändes som en självklar sak att testa, då jag är i en fas då jag verkligen behöver all inspiration jag bara kan få.

När jag bläddrade igenom Alexandra Zazzis recept påmindes jag om hur längesedan det var jag lagade gnocchi. De färska gnocchi man kan köpa i butik gör mig besviken. Jag köper dem några gånger om året; frågan är varför, då jag aldrig är riktigt nöjd. Mitt val ur Kokbokshyllan var således enkelt.

Faktum är att jag tror att jag inte gjort gnocchi sedan innan jag började matblogga. Med andra ord - på tiden att ta sig i kragen och skrida till verket. Det är ju verkligen inte svårt, bara en smula tidsödande. Dock inte mer avskräckande tidsödande än att jag ställde mig och lagade denna rätt en vanlig onsdagskväll.

Visserligen blev middagen ovanligt sen även för att vara hemma hos oss, då vi inte satte oss till bords förrän framåt åtta men - det var värt besväret, i alla avseenden.

Sådan här enkel mat är det som gör mig mest ödmjuk inför vad det de facto innebär att laga från grunden med enkla ingredienser. Detta är billig mat, vällagad mat, genuin mat. Så välsmakande, så mustig och samtidigt så okomplicerad. Gnocchi - ja, potatis, ägg och durumvetemjöl. Tomatsåsen fick extra djup av soffritto, chili och lagerblad samt en mjuk avrundning av grädde.

Så vansinnigt gott. Gnocchi lätta som små moln. Varför har jag inte gjort detta på så länge? Så dumt av mig.

Alexandra Zazzis gnocchi
800 gram mjölig potatis
2 tsk olivolja
2 krm salt
1 ägg
275 gram durumvetemjöl
1. Koka potatisarna med skalet på tills de är mjuka.
2. Dela de varma potatisarna, lägg dem med snittytorna nedåt och pressa ned i en rymlig skål genom potatispress.
3. Häll över olivolja, tillsätt salt och uppvispat ägg och arbeta därefter ned mjölet i omgångar. Lite mjöl blir över till att hantera degen. Degen ska vara smidig och inte kladdig.
4. Rulla ut degen, skär i cirka 2 cm breda bitar och tryck mönster med en gaffel (eventuellt doppad i mjöl) om så önskas.
5. Koka gnocchi i saltat vatten tills de flyter upp till ytan.

Smaskens mustiga, gräddiga tomatsås
1 liten morot
1 liten gul lök
1 selleristjälk
3 vitlöksklyftor
0,5 dl vitt vin
4 msk olivolja
0,5 tsk chili flakes
2 burkar krossade tomater av god kvalitet
salt och svartpeppar
0,5 tsk rörsocker strö
1 dl vispgrädde

1. Skala och dela alla grönsaker. Lägg dem i en mixer och finfördela.
2. Hetta upp olivoljan i en rymlig kastrull. Fräs grönsakshacket på medelvärme tills det mjuknat.
3. Tillsätt vitt vin och chiliflakes. Låt vinet koka in.
4. Häll i tomatkonserverna. Krydda med salt och peppar, och tillsätt rörsocker.
5. Låt tomatsåsen koka ihop på medelvärme i cirka 30 minuter. Tillsätt grädden mot slitet, när såsen tjocknat ordentligt. Smaka av med mer salt och svartpeppar om det behövs.

Servera gnocchi med tomatsåsen, parmesanost och gärna några drag med svartpepparkvarnen. I mitt tycke är detta, i all enkelhet, är detta något av det lyxigaste och godaste man kan äta.

En räddande ragu i februari

Det här är verkligen inte min favoritperiod på året, det ska gudarna veta. Fastän dagarna blir längre och ljusare, är jag mer frustrerad än i mörkaste november. Inspirationen är inte på topp, och vardagsmaten blir därefter. Tur då att vi är två matlagare i familjen; två som kan turas om att försöka variera födointaget en smula, så att vi inte lever på enbart långagat fläsk och tomatsås.
Detta recept är en variant på en variant på en variant, men likafullt en mycket bloggbar måltid. Min man utförde själva tillagningen, men idén var vår gemensamma. Och hur kan det bli fel med nötfärs, rosmarin vitlök, tomat och grädde? Det kan det inte. Jo, möjligtvis om man verkligen anstränger sig.
Detta var verkligen en alldeles perfekt söndagsmiddag. Sådan här mat gör mig lycklig. Vi blandade allt och serverade i en stor gryta- det blir godast så. Pastan, det är min favorit bland kort pasta, som jag hyllat många gånger tidigare, nämligen Zetas strozzapreti.
En räddande ragu i februari
1gula lökar, finhackade
olivolja
5 vitlökslkyftor, rivna
1,5 msk färsk rosmarin, finhackad (mer om du använder den klena krukodlade)
700 g nötfärs
1 förpackning (250) coctailtomater, klyftade
1 dl vitt vin
250 g kastandchampinjoner, kvartade
1 paket fond du chef oxbuljong
2 msk tomatpure
1,5 dl grädde

1. Hetta upp olivolja i en panna, och fräs löken mjuk, utan att den tar färg.
2. Tillsätt vitlök och rosmarin och fräs helt kort.
3. Lägg i köttförs, salt och svartpeppar. Vänd runt, och hacka sönder köttfärsen grovt.
4. Bryn färsen, och tillsätt champinjonerna.
5. Låt champinjonerna steka med någon minut, och tillsätt därefter tomaterna, som också de får steka med helt hastigt.
6. Häll i vinet, och reducera ned till hälften.
7. Tillsätt därefter oxbuljong, tomatpure och grädde.
8. Låt alltsamman puttra på låg värme några minuter.
9. Blanda ragun med nykokt strozzapreti, och servera med svartpeppar och parmesan - och gärna ett glas vin.

Chiantibrässerade, fyllda lårkycklingfiléer med pappardelle

Vi hade våra goda vänner P och K på middag förra helgen. Vi äter alltid god mat hosa varandra, men denna gång kände jag för att försöka att faktiskt pröva att följa ett recept, närmare bestämt någon annans recept, så gott det gick.

Egentligen är jag i grund och botten hjärtligt trött på den lätt tillgjorda klyschan " jag har så svårt att följa någon annans recept". Jag har själv inte svårt att följa någon annans recept, så länge inte något går emot mina instinkter och mina kunskaper utifrån min identitet sim hyfsad rutinerad och kunnig matlagare. Om jag vet att en viss mängd av någon ingrediens garanterat är för liten eller för stor, då korrigerar jag närapå intuitivt. det är en sorts ryggmärgsreaktion. Att däremot pröva för mig nya metoder eller kombinationer, det är en helt annan sak. Det är just därför jag söker mig till andras recept; för att åtminstone försöka undkomma den överhängande risken att fasta i sina egna smaker.

Ursprungsreceptet till denna rätt hittar ni således på Bon Appetit, en mattidning som jag håller kär inte minst av nostalgiska skäl. När jag som fattig au pair huserade ett år på Island, unnade jag mig emellanåt ett numer av denna tidning, trots att den var rent perverst dyr med mina inkomster mätt, och tvärt emot min dåvarande kosthållning som vegetarian. Inspirationen kom från min isländska au pair-familj, som hade många nummer av tidningen i fråga.

Kycklinglårfilé är tveklöst den godaste delen av kycklingen (ja, om man bortser från sticky wings). Nu är de kycklinglårfiléer som finns att tillgå i svenska butiker inte desamma som omskrivs i detta recept. Att fylla dem var minst sagt en ut,aning. Jag baknade ändå ut dem, och stack dem så fulla av tandpetare att de såg ut som wodoodockor. (jag önskar mig rulladnålar i julklapp, för övrigt). jag anbefaller stektråd till alla som vill ge sig på att laga detta; det kommer jag själv använda, nästa gång. En nästa gång blir det nämligen, var så säkra. detta är brutalt gott. Hur skulle det kunna vara något annat? Mitt enda snedsteg i förhållande till ursprungsreceptet är att jag hade mer pancetta i såsen, struntade i brödsmulorna i fyllningen och bara reducerade fem deciliter chianti till såsen. (Ja, och så några saker till, i ärlighetens namn, men dem kan vi väl förbise?)

Dessa förseelser till trots smorde vi kråsen och njöt i fylla drag av denna fina rätt. Pappardelle passar bra till, och i glasen? Jo, Fratelli Revello Barbera d'Alba 2011. Vårt husvin; vi tackar XWine och inte minst Fredrik på Who Cut the Cheeze för att vi för nästan precis ett år sedan upptäckte detta vinhus.

Chiantibrässerade, fyllda kycklinglårfiléer
med pappardelle (8 portioner)
Fylda kycklinglårfiléer
150 gram rå salsiccia, inkråmet (till exempel från mina favoriter Sandströms)
1 dl finriven parmesanost
1 stor schalottenlök, finhackad
1 vitlöksklyfta, riven
1 ägg
0,5 dl bladpersilja, finhackad
2 msk timjan, finhackad
färskmalen svartpeppar
12 färska kycklinglårfiléer (ett stort paket à 900 gram)
smör och olivolja till stekning

Sås
2 msk olivolja
200 gram finskuren pancetta (eller 50 gram finskuren bacon)
2 schalottenlökar, finhackade
4 vitlöksklyftor, rivna
5 dl Chianti
1 Knorr fond du Chef kycklingfond
2 burkar krossade tomater
2 lagerblad
färskmald svartpeppar

1. Blanda alla ingredienser till fyllningen.
2. Banka ut kycklinglårfiléernahelt lätt, lägg på en rågad matsked av fyllningen och bind ihop dem med stektråd eller fäst samman dem med tandpetare. 3. Hetta upp smör och olivolja i en emaljerad gjutjärnspanna, och bryn några kycklinglårfiléerna åt gången runtom. Lägg dem i en skål.
4. Stek pancettan försiktigt så att den nästan smälter. Tillsätt schalottenlök, vitök och en skvätt olivolja, och förtsätt steka tills löken är genomskinlig.
5. Häll i Chianto och låt reducera tills cirka 2 deciliter återstår.
6. Tillsätt tomatkonserv och kycklingfond, blanda, och lägg i kycklingårfiléerna. Smula ned eventuella rester av fyllningen. 7. Låt alltsamman småkoka i uppemot 45 minuter.
8. Smaka av med salt, svartpeppar

Rätten går givetvis att förbereda hit. Den smakar snarast bättre dagen efter. Servera med spänstiga pappardelle, parmesanost, samt mer svartpeppar till den som så önskar.

Den förment enkla köttfärssåsen

Så här skrev jag i Smaskens Facebookgrupp, i måndags kväll:

"Attans - glömde fota kvällens enkla, goda köttfärssås med läk, vitlök, brandy, vitt vin, sardeller, karljohansvamp, rosmarin, tomat och grädde...rasande god, i all enkelhet! Comfort food!"

Ja, jag skrev faktiskt "läk" i stället för lök, men annars sammanfattade detta ganska väl vad som ägde rum i måndags kväll. Jag kom hem, jag lagade, och vi åt. En helt vanlig vardagkväll.

När jag kallade såsen "enkel", fick jag lite kamratligt mothugg. Den långa ingredienslistan till trots vill jag ändå framhärda i att kalla såesn just - enkel. Enkel i bemärlelsen att den bestod av ingredienser vi hade hemma, från nötfärsen i frysen, via skafferiets tomatkonserv och torkade svamp, med ett svep ut till altanens fortfarande prunkande rosmarin och slutligen en djupdykning i kylskåpets inre efter grädde. Hur svårt är det här? Knappast ens värt att blogga om, kan man snarare tycka. Hur många köttfärssåser kan man blogga om? I princip hur många som helst, skulle jag gissa. Behöver världen ännu en köttfärssås?

Egentligen är det här den typ av blogginlägg jag har allra svårast för; den lyckade vardagsimporivisationen av en närmast till leda lagad rätt. Men, jag lovar er, jag inbillar mig inte för en sekund att jag uppfunnit den perfekta köttfärssåsen. Jag vet bara att det här blev så gott att jag komme vilja kunna laga det om igen.

Vad jag vill göra, det är att ännu en gång påminna om umamistinna ingredienser såsom sardeller och svamp, och påpeka hur fantastiskt de kan förvandla en rätt från medioker till mustig. Det gäller att våga laga mat utan slentrianmässigt fond eller buljongtärning som smakförstärkare. Det är vi redan många som gör, men det tål ändock att påpekas

Det började med tankarna sardeller, karljohanssvamp och rosmarin. Givetvis behövdes det gul lök och vitlök. Dessa frästes mjuka i olivolja. Bränna ur pannan med brandy? Ja, absolut - strålande idé. Vitt vin? Ja, för sjutton.

Tomatkonserv och puré, men inte för mycket. Vispgrädde för att runda av - för ovanlighetens skull, när jag lagar köttfärssås.

Hur länge ska en sådan hör sås tillagas? Det är inte fråga om ett långkok, men jag är inte heller någon vän av framstressad mat. Den här åsen förtjänar att stå och småputtra i åtminstone en halvtimma. Allt annat vore rent ut sagt slarvigt.

För mig blev kvällens val av pasta min favorit strozzapreti. Kanske inte det självklara valet, men - det blir inte mycket mer comfort food än så.

Krämig köttfärssås med sardeller, karljohansvamp och rosmarin
1 gul lök, finhackad
4 stora vitlöksklyftor, rivna
6 sardellfiléer
olivolja
2 dl torkad karljohansvamp, blötlagd 1,5 dl vatten och finhackad
4 msk Eau-de-Vie eller brandy
2 dl vitt vin
800 gram nötfärs
5 msk finhackad, färsk rosmarin
1 burk Delizie krossade tomater
2 msk tomatpuré
1,5 dl vispgrädde
0,5 tsk rörsocker strö
salt
generöst med svartpeppar

1. Fräs lök, vitlök och sardeller i olja i en emaljerad gjutjärnsgryta, så att de mjuknar, och sardellerna löses upp.
2. Tillsätt brandy eller Eau-de-Vie, och låt koka in.
3. Lägg i nötfärsen och finfördela den medan den fräser.
häll över blötläggningsvatnet från svampen och vitviner, och låt det puttra med färsen.
4. Tillsätt finhackad svamp, tomatkonserv, tomatpuré, finhackad rosmarin och socker. Krydda, med salt och peppar.
5. Låt såsen puttra i en halvtimma på medelvärme under lock.
5. Tillsätt grädden, smaka av, och låt såsen puttra i ytterligare en kvart utan lock.
6. Smaka av en sista gång med salt, svartpeppar, socker och rosmarin.