måndag 30 november 2009

Långlagad kalvbog, tomatsås, papardelle


Detta är inget annat än en variant på en variant. Ni har läst det förut. Enda skillnaden är att det denna gång rör sig om kalvbog, ett köttstycke som jag alldeles för sällan stöter på i vanliga matvarubutiker. De ibland er som trots mina förföriska frälsningsförsök inte fallit till föga, och tagit fläskkarrén till era hjärtan, kan kanske lockas av den rara kalvbogen?
Jag gjorde ungefär så som jag brukar; se det hela som ännu en receptidé. Anledningen till att det blev passerade tomater i stället för de sedvanliga krossade, var helt enkelt att det fanns en öppen flaska i kylskåpet. Jag föredrar helt klart de krossade. Såsen blir helt enkelt för slät för min smak med passerade tomater.
Smaken var det dock inget fel på.

Långlagad kalvbog
Kvällen innan:
1,2 kilo kalvbogsalt och svartpeppar
3 hackade schalottenlökar
(sista skvätten matlagningskonjak)
2 hackade vitlöksklyftor
2 lagerblad
en näve tinjan
2 dl Mutti passerade tomater
2 dl vitt vin

Lägg schalottenlök, vitlök, lagerblad och timjan i botten av en emaljerad gjutjärnsgryta. (Skvätt över konjaken - cirka 2 matskedar.)Krydda köttet på ömse sidor, och lägg i det. Häll tomaterna och vinet runtom. Lägg på locket, ställ in i kylskåpoet, och gå och kögg dig.

Nästa morgon:
Sätt ugnen på 80-90 grader. Ställ in grytan i nedre delen av ugnen, och åk till jobbet. Låt grytan stå i ugnen i 8-10 timmar.
Tag ut grytan ur ugnen. Lyft ur köttbiten. Den är så mär att den går itu. Tillsätt 2-3 matskedar Mutti trippelkoncentrerad tomatpuré samt några nypor råsocker. Låt såsen reducera, medan du kokar pappardelle.
Riv isär köttet med hjälp av två gafflar. Servera det med såsen, på pappardelle, med mängder av parmesan och nymald svartpeppar.

söndag 29 november 2009

Tröstmat, julbeställningar och en lägesrapport


Jag var hos Sandstöms och beställde julskinka idag. Vi köpte skinka från dem förra året, och vi var mer än nöjda. De skinkor som säljs av Sandströms kommer från Nibble Gård. Pappa gav skinkan ett mycket gott betyg förra julen, då han sa att den smakade som skinka brukade smaka när han var liten.
Fattas bara. Det är underbart att få hem en skinka som inte är vaccad och blöt. En skinka som kommer från grisar som levat under goda förhållanden. Det är inte fel att kunna njuta av den goda skinkan med gott samvete.
Jag beställde också Sandströms grovmalda, ugnsbakade Denna kalvsylta fick också full pott i bertyg av min pappa, som jämförde den med den sylta min farmor nrukat laga under hans uppväxt. Jag hade i förstone en vild löngtan att själv laga kalvsylta i år, men jag övermannades av insikten om att den tiden helt enkelt inte finns. Det är bara att acceptera faktum, och glädjas åt att det finns riktigt fina produkter att köpa färdiga.

När jag ändå var förbi Sandströms, köpte jag med mig lite kött hem för den kommande veckans långlagningar. Min tröstmat. Jag är fortfarande fullständigt insnöad på detta tillagningssätt, och denna gång valde jag säkra kort.
Vi börjar med den fina biten kalvbog, som ni klan beskåda ovan. Den ligger nu sedan någon timma i kulskåpet, tillsammans med ganska förutsägbara ingredienser såsom schalottenlök, vitlök, tomat, vitt vin och kryddor. I morgon åker den in i ugnen, och min tanke är att den i morgon kväll skal serveras till pappardelle.
Jag har höga förväntningar på denna trevliga köttbit.

I morgon är det sista dagen i november 2009. Därefter sätter det igång. Nedräkning i form av otaliga adventskalendrar, både på TV, i papersform och i bloggform. Klockan är mycket, och jag har haft en ganska tung helg, men jag ville ändå skriva några rader om vad jag planerar inför morgondagen.
Jag känner mig lite nedstämd över att min inspiration varit så opålitligt på senare tid. SOm tur är ligger advent planerad framför mig; som ett pärlband, ända fram till jul.

fredag 27 november 2009

Det godaste jag någonsin lagat
av en butternut squash


I kväll lagade jag det godaste jag någonsin lagat av en butternut squash. Detta trots att förutsättningarna verkligen inte var de bästa. Jag hade en sedvanlig, intensiv fredagseftermiddag med simskolespektakel, korvhandling, trötta barn som somnade i bilen på vägen hem samt mannen på tjänsteresa.
Väl hemkommen säckade jag ihop en stund, och tog mig inte i kragen förrän framåt halv sjutiden. Jag har tur som har så flexibla barn, den saken är säker. Här stod inte middagen på bordet förrän klockan var närmare halv åtta.
Till barnen lagade jag det gamla säkra kortet potatisskivor ugnsrostade i olivolja, med flingsalt. Till mig själv ville jag vara aningen mer kreativ. Jag hade en butternut squash som legat i kylskåpet i flera veckor. Det är ju bland annat det som är så fantastiskt med dessa vackra, goda myskpumpor. Deras hållbarhet är otroligt lång,. så länge man så att säga inte bryter förpackningen, eller om de råkar ha en skada i skalet.

Jag har gjort reflektionen att butternut squash påminner lite om sötpotatis. Då syftar jag inte på köttets färg, eller på sötman: Vad jag tänker på är att jag föredrar båda när de är ugnsrostade. Att tillsätta dem i grytor fungerar bra, men att koka dem, rakt upp och ner, har inte imponerat på mig. Ska jag laga pumpasoppa, så vill jag först ugnsrosta min butternut squash. Jag tycker att texturen blir mer tilltalande på det viset.

Veckans fredagskorv från Taylors and Jones blev dels en repris, i form av pork and smoked bacon, och en ny bekantskap i form av salsiccia. Jag tyckte det skulle vara intressant att jämföra denna salsiccia med den jag brukar köpa hos Sandströms, och skattar mycket högt.
För just kvällens ändamål passade Taylors and Jones salsiccia perfekt, men den skiljer sig mycket från Sandströms variant. Främst i fråga om att den sistnämnda är mycket mer grovmald än den förstnämnda. Jag hade till exempel aldrig kunnat använda kvällens salsiccia till den pastasås vi är så förtjusta i. Men, i sällskap med min nya butternut squash-favorit, passade dessa mer finmalda små korvarna verkligen riktigt bra.

Man brukar ju säga att det enkla är det goda; det är en floskel, som visserligen ofta stämmer bra med verkligheten, men inte alltid. Just i kväll stämde den emellertid löjligt bra. Jag begriper inte hur det kan smaka så gott av butternut squash, olivolja, flingsalt, parmesanost och rostade pinjenötter. det enda raka är att berätta för er hur jag gjorde, och att starkt rekommendera dem av er som uppskattar butternutten, att snarast apa efter.

Butternut squash när den är som bäst
1 butternut squash på cirka 1 kilo
olivolja
flingsalt
1 dl finriven parmesanost
1 dl rostade pinjenötter

Sätt ugnen på 225 grader. Skala butterniut squashen noga. Klyv den sedan, kärna ur den omsorgsfullt och dela den i mindre bitar. Skvätt ordentligt med olja i en ugnsfast form, sväng bitarna i oljan, och salta. Baka dem sedan i mitten av ugnen tills de helt mjuknat och fått en lätt antydan till färg. Hur lång tid detta tar, beror på hur stora bitar du skurit. Jag uppskattar det till 25-35 minuter. Under tiden rostar du pinjenötterna och river parmesanen.
Tag ut nuternut squashen ur ugnen, strö över osten och strössla över nötterna. Ät rätten som den är, eller gör som jag, och komplettera med några riktigt goda korvar.

En tidig julklapp, till mig själv

Abstinensen har varit svår. Nu kände jag att jag inte klarade av att vänta längre. Egentligen vill jag helst av allt ha ett svindyrt, italienskt monster till glassmaskin; en sådan där med inbygd kompressor.
Att köpa ett nytt frysblock till den gamla trotjänaren, som under första delen av hösten stod ensam och kvarlämnad på landet - det känns som ett steg i rätt riktning.

Nu blir det glass igen.
Med besked.

torsdag 26 november 2009

Lite för hög värme +
lite för lång tillagningstid =
gott, i alla fall


I går långlagade jag en benfri kotlettrad över dagen. Jag var lite ovarsam, och satte in den på 80-90 grader. Jag borde verkligen ha vågat mig på en ännu lägre temperatur - 65, eller liknande. Kanske skulle jag till och med ha vågat mig på att ställa in kotlettraden i kall ugn?
Kotlettraden smordes in med en blandning av:

2 msk olivolja
finrivet skal från en citron
2 finrivna vitlöksklyftor
1 msk flingsalt.

Jag kryddade upp köttet med vitpeppar, innan jag kletade in det med citron- och vitlöksoljan.
Det fick sedan stå inne i ugnen i närmare nio timmar. Varför så länge? Jo, jag var helt enkelt på jobbet.
Resultatet blev en riktigt god, om än aningen för länge tillagad, köttbit. Det var inte det att den var torr - den vara bara aen smula well done. Inte för att jag är någon förespråkare av alltför rosa griskött, men fulständigt genomlagat behöver det inte vara.
Någonstans mittemellan.
Det prövar jag nästa gång.
Vad har jag lärt mig av det här? Jo, att kotlettrader verkligen kräver ett mer ömsint handlag och lägre tillagningstemperatur än exempelvis karré. Helt enkelt därför att en kotlettrad är en ganska så mager köttbit. Dessutom har jag lärt mig att jag kanske ska passa på att långlaga den när jag har möjlighet att komma hem lite tidigare; när jag, så att säga, kan bevaka den.

Något av det bästa med köttbiten i fråga var faktiskt den fantastiska köttsky som långsamt sipprat ur den under de många timmarna i ugnen. Denna sky tog jag givetvis kärleksfullt tillvara. Jag skar fast potatis i knappt centimetertjocka skivor, och lät dessa vältra sig med köttskyn i en ugnsform på 250 grader i cirka 30 minuter. Lite extra flingsalt var allt som behövdes, för att dessa potatisar skulle smake himmelskt.

Jag är verkligen inte det minsta sugen på salladsgrönsaker så här års. Tack och lov, skulle man kunna tillägga, eftersom det ju verkligen inte är säsong för sallad, gurka och tomater. Nej, så här års vill jag ha kål - i alla dess former.
Till kotlettraden och de nästan smärtsamt läckra potatisarna serverade jag därför rödkål, hastigt stekt i smör, och smaksatt enbart med äppelcidervinäger, råsocker och salt. Det är inte svårare än så; förutsatt att man är lika förtjust i kål som jag är.

Rödkål med äppelcidervinäger och råsocker
ett halvt rödkålshuvud, cirka 1 kilo
3 msk äppelcidervinäger
2 msk råsocker
salt

Tag av de yttersta bladen på kålhuvudet, och skär bort stammen samt det grövsta i mitten. Hetta upp smör i en gjutjärnsstekpanna. Fräs kålen på medelvärme, tills den mjuknat. Tillsätt äppelcidervinäger, och låt den koka in. Rör sedan ned råsockret. Salta slutligen, och smaka av
.

Nästan lite julkänsla - fläskkött och rödkål. Inte dumt alls.

tisdag 24 november 2009

Livstecken

Svartkål och gul vallmo i skön samexistens på Julita gård i somras.

Förlåt, alla ni som dagligen besöker SMASKENS, och som nu under flera dagar tittat in här förgäves.Jag har en liten bloggsvacka. I helgen var jag bortrest , i sällskap med mina döttar, och när jag kom tilbaka hem var det som att luften gick ur mig, och all inspiration gick upp i rök.
Det händer mycket i mitt liv just nu, och dessutom går jag och ruvar på alla mina adventsinlägg. Ingen har väl heller missat att det är exakt en månad till julafton - just i dag?

I morgon ska jag i varje fall skärpa till mig, genom att långlaga en kotlettrad. Trots de förfärliga nyheterna som rapporterats vid upprepade tillfällen under dagen lopp, så finns det få saker som är godare än griskött. Jag har inte långlagat just kotlettrad tidigare, så det ska bli mycket intressant att se hur det kan komma att te sig.
Som tillbehör tänker jag mig någon ny variant på kål. Varför förändra ett framgångsrikt och uppskattat koncept? Vilken kålsort det kan tänkas bli, det återstår att se.
Håll ut - så ses vi i morgon!

lördag 21 november 2009

Äppelplättar, med riktigt bra tillbehör


Mina barn älskar verkligen inte all mat jag tillagar. Det kan jag leva med. Jag ser det hela som ett (upp)fostringsprojekt. Barnen exponeras för dofter, smaker och inte minst råvaror som de kanske inte uppskattar här och nu, men som ger dem en sorts kulinarisk allmänbildning som jag är ganska säker på att de kommer att tacka mig för i framtiden.

Förra lördagen åt vi dubbla frukostar. Det var därför först tvåtiden på eftermiddagen som det dök upp önskemål om lunch. Då slängde jag helt enkelt ihop dessa plättar av vad som fanns hemma.
Plättarna blev bra mycket sötare än mina plättar vanligtvis brukar vara. Även plättar steks här hemma enligt pannkaksformeln. Men, eftersom dessa plättar serveras utan det gängse tillbehöret sylt, var sötman inte något som störde.
Mezeyoghurt smaksatt med äkta vanijsocker balanserade plättarna perfekt. Några strängar skogshonung ringlades över, samt ett litet moln av kanel.
En ny favorit var född.
Detta skulle lätt kunna fungera som en lyxig frukost.Vad gäller lunch, så har barnen helt klart fått en ny favorit på menyn.

Äppelplättar med vaniljsmaksatt mezeyoghurt
(fyra, lite mindre barnportioner)

3 ägg
180 gram vetemjöl (cirka 3 deciliter)
6 dl gammaldags mjölk
2 medelstora Aroma-äpplen, rivna
0,5 tsk salt
1 msk råsocker
1 tsk kanel
smör till stekning

Vispa samman ägg och mkjöl; späd med mjälken, lite i taget. Tillsätt övriga ngredienser, och stek plättarna på sedvanligt sätt.

Servera med:
2 dl mezeyoghurt
1 tsk äkta vaniljsocker

Mycket godare än köpt vaniljyoghurt. Givetvis kan man även smaksätta yoghurten med ekologiskt vaniljpulver, och söta själv. Med smakrik skogshonung och lite kanel uppepå blir måltiden komplett.

fredag 20 november 2009

Min mans lammragu


I lördags stod min man för matlagningen, något han ganska sällan gör numera. Jag har väl på gott och ont tagit över i köket, mycket på grund av att jag helt enkelt är den som kommer hem först om dagarna. Han har med andra ord sällan chansen att ta kommandot i köksregionen numera. Det är inte riktigt rättvist; det är bara så det faller sig.

Den som söker hittar flera raguer i den hör stilen på bloggen. Det är inte så konstigt, för det här är riktigt god mat; riktig höstmat, helt enkelt.
Ragun fick en god sötma från rotfrukterna, och lammsmaken framträdde bra. Vi föredrog pasta, men givetvis fungerar det bra även med andra tillbehör.

Min mans lammragu
500 gram grytbitar av lamm
salt och svartpeppar
2 morötter
1 palsternacka
en äppelstor bit rotselleri
1 gul lök
3 vitlöksklyftor
3 sardeller
smör och olivolja
1 msk Mutti trippelkoncentrerade tomatpuré
2,5 dl Mutti passerade tomater
1,5 dl rödvin
1 lagerblad
i näve färsk timjan

Putsa grytbitarna och tärna dem ganska smått, cirka två gånger två centimeter. Tärna morot, palsternacka och rotselleri fint. Hacka löken och vitlöken.
Bryn grytbitarna i en gjutjärnsstekpanna i en blandning av smör och olivolja. Krydda dem med salt och svartpeppar. För över dem till en emaljerad gjutjärnsgryta. Tillsätt rotfrukterna och löken, och fräs några minuter i lite mer olivolja.
Tillsätt passerade tomater, tomatpuré och rödvin samt lagerblad och timjan. Lägg på locket, och låt ragyn småputtra på låg värme i uppemot två timmar. Tag av locket och låt vätskan reducera framåt slutet.
Servera med någon kort pasta, gärna strozzapreti - en av mina favoriter. Riv massor av parmesanost över och drag några extra drag med svartpepparktranen.

torsdag 19 november 2009

Älgfärsjärpar med rotsaksrakor och
lingon-pepparrotsyoghurt


Jag köpte älgfärs och fläskfärs när jag skulle laga viltpanna för två veckor sedan. Då använde jag bara hälften av färsarna; resten frös jag in. Dessa kom mycket väl till pass i söndags, då det stod älgfärsjärpar på menyn.
Lika smaksatt som viltpannan var, lika rena i smakerna blev dessa järpar. Ibland behövs det helt enkelt inte en massa kryddor; man klarar sig ganska långt med bara gul lök, salt och svartpeppar.

Till biffarna stekte jag rotsaksrakor. Helt enkelt rårakor på potatis, gul lök, morot, rotselleri och kålrot. När jag var vegetarian i min ungdom, blev det ofta råraka till middag, när fantasin tröt. Då stekte jag en stor raka, som tog upp hela stekpannan. I söndags valde jag i stället att steka mindre rakor, som sedan fick baka färdigt i ugn på 175 grader.
Jag kan inte minnas att jag stekt något liknande på åtminstone sju-åtta år. De är ju så otroligt läckra, de frasiga, goda rakorna. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att de två äldsta barnen skulle rata dessa godsaker. Efter en diskussion nådde vi slutligen kompromissen att de skulle äta var sin halva. De två yngre barnen åt å andra sidan varsin vuxenportion, så man skulle kunna säga att det hela jämnade ut sig.
Vad serverar man då till älfärsjärpar med rotsaksrakor? Jo, givetvis mezeyoghurt, smaksatt med lingon och finriven pepparrot. Det är aldrig fel att ha ett paket lingon i frysen.

Älgfärsjärpar med rotsaksrakor och
lingon-pepparrotsyoghurt

250 gram älgfärs
250 gram fläskfärs
1 ägg
1 liten gul lök, riven
salt och svartpeppar
smör till stekning

Sätt ugnen på 175 grader. Blanda ägget med den rivna löken, och knåda ihop med färserna samt salt och peppar efter smak. Hetta upp smör i en gjutjärnsstekpanna, och bryn järparna vackert bruna runtom. För över dem till en liten ugnsfast form, och låt dem något senare bli genomtekta i ugnen på 175 grader i uppemot tio minuter. Givetvis går det lika bra att steka klart dem i stekpannan.

Rotsaksrakor - en receptidé
8 medelstora potatisar
i stor gul lök
2 morötter
rotselleri motsvarande en morot
kålrot motsvarande en morot
salt och vitpeppar
smör till stekning

Riv potatisarna, löken och rotfrukterna. Blanda väl, och krydda med salt och vitpeppar. Rent generellt kan jag säga att rotsaksrakorna äter med salt än man kan tro.
Hetta upp ordentligt med smör i en gjutjärnsstekpanna. Klicka i tre klumpar av det rivna, och platta ut dem. Stek på medelhögvärme. Vänd försiktigt med hjälp av stekspade och en lilleman eller en gaffel. För över till en plåt med bakplåtspapper när de blivit vackert gyllenbruna på båda sidor.
Låt dem tillagas klart i ugnen i cirka fem minuter.

Mezeyoghurt med lingon och pepparrot
1 dl lingon, varsamt tinade
1 dl mezeyoghurt
1-2 msk finriven pepparrot (efter smak)
en nypa flingsalt

Blanda yoghurten med en matsked riven pepparrot och en nypa flingsalt. Rör försiktigt ned lingonen. Smaka av med mer pepparrot om det behövs.

onsdag 18 november 2009

Fransyskan och jag
- en annan sorts långlagning


Dagens projekt i köket var att långlaga en fransyska på knappt 1,4 kilo. Jag brukar annars alltid köpa rostbiff, men tyckte det var på tiden att se om inte fransyskan med sitt avsevärt lägre kilopris gick att få till precis lika bra.
Av olika skäl kom köttet inte in ugnen riktigt så tidigt som jag hade tänkt . Klockan var strax efter ett i eftermiddags, när det skjutsades in i ugnen på 125 grader. Innan jag satte in köttet i ugnen, hade jag masserat det med en blandning av finhackad rosmarin, riven vitlök, flingsalt, peppar och lite olivolja. En klassiker, med andra ord.

Efter fyra och en halv timma hade köttet nått en innertemperatur av 45 grader. Då blev jag tvungen att forcera upp temperaturen till de för mig önskvärda 60 grader. Jag hade nämligen en potatis- och rotsellerigratäng, som också ville in i ugnen. Det krävdes därför en plötslig, drastisk temperaturhöjning upp till 200 grader.
Som tur var föreföll köttet ganska så opåverkat av denna lite omilda behandling. Fransyskan blev otroligt mör, och inte minst smakrik. Det är fantastiskt hur köttet påverkas av den långsamma tillagningen. Fransyskan är ju inte direkt den ädlaste delen av kossan, men denna stek blev mör, riktigt oväntat mör. Dessutom hade köttet sugit åt sig ordentligt av smaksättarna. Ibland kan det kännas som att smaken inte hinner gå in i köttet ordentligt. Här var det inte bara på ytan det smakade av rosmarin och vitlök.

Vad utmynnar då detta i? Jo, en räcka med funderingar, och inte minst några rekommendationer.
Kanske är detta inte någon nyhet - men, laga aldrig en stek på högre ugnstemperatur än 125 grader. Låt köttet få tid på sig. Sätt in det i ugnen redan tidig förmiddag, om du ska äta det till middag samma kväll.

Mitt nästa projekt blir att sätta in köttet på 80-90 grader och ge den samma behandling som mina långlagade karréer. jag vill se om det faktiskt är möjligt att tillaga en perfekt, rosa stek medan jag är på jobbet. Om köttet blir vad som i min smak är för genomstekt, så får jag väl helt enkelt laga pytt i panna av det.

Dagens middag bestod alltså av långlagad fransyska, potatis- och rotsellerigratäng samt haricots verts slungade i ett sardell- och vitlökssmör. Gratängen är min mammas härliga 70-talare, med cirka 1/3 rotselleri och 2/3 potatis.

tisdag 17 november 2009

Långlagad fläskkarré med äpple,
butternut squash och vitt vin

Den här veckan var det måndagen, det vill säga gårdagen, som fick bli karrédag. Jag har funderat en tid på att smaksätta den kära köttbiten med lite sötare smaker. Det hgär var i ordets rätta bemärkelse ett riktigt experiment. jag brukar äsgfa att det aldrig kan bli fel, när man blandar goda ingredienser, men ni vet nog lika väk som jag att det intye är riktigt sant. Det händer om än inte så ofta, att idéer som tyckts som säkra kort visar sig resultera i ganska mediokra, eller rent av rätt så misslyckade försök till nyskapande.
Så icke denna gång.

Hela familjen delade förtjusningen - och det händer inte varje dag. För första gången någonsin avslutade vår yngste son måltiden genom att med en sked minutiöst sitta och skrapa upp såsresterna från tallriken. Den äldste sonens klassiska avslutning bestående av ett hav av pressad potatis och sås, uteblev inte heller denna gång. Ordet, eller snarare ordern "meja!" yttrades vid upprepade tillfällen av vår yngsta dotter. Den äldsta dotterns aptit och engagemang i måltiden lämnade inte heller det något övrigt att önska. Kan man annat än vara lycklig, när hon ber att få ta den brysselkålen? (Ni kan vara lugna; jag försöker inte skönmåla verkligheten. Äldsta dottern är det enda av barnen som gillar brysselkål. Den består inte av gourmeter, vår barnaskara).

Som vanligt när det handlar om långlagad karré, så är det inte fråga om något finlir. Jag ger er mina proportioner; se det hela som en ovanligt lyckad receptidé. Karré-lovers, unite!



Långlagad fläskkarré med vitt vin, äpple och butternut squash
en fläskkarré på cirka 1,2 kilo
2 schalotten lökar
1 vitlöksklyfta
1 stort Aroma-äpple, skalat och klyftat
butternut squash, samma mängd som äpplet
salt och svartpeppar
1 lagerblad
2 dl vitt vin

Sätt ugnen på 80-90 grader. Krydda karrén runtom med salt och svartpeppar. Lägg den i en emaljerad stekgryta, och lägg övriga ingredienser runtom. Häll slutligen i vinet. Lägg på locket, ställ in den i ugnen, och glöm bort karrén i 8-10 timmar.
tag ut grytan ur ugnen, och lyft ur köttet. Lägg det på ett fat. Plocka utt lagerbladet. Låt innehållet i grytan reducera på medelhög värme tills cirka tre deciliter återstår (jag mätte inte exakt). Fiska upp schalottenlökarna (fritt val), och mixa såsen med en halv deciliter grädde. Jag valde att inte reda av den, för jag ville behålla den lena texturen av mixat äpple och butternut squash.
Jag serverade karrén med pressad potatis och återigen vår avgudade dressade brysselkål - denna gång gjorde jag dressingen med vit balsamvinäger, som omväxling.
Det är mycket dressad brysselkål just nu, jag vet, men det är så fantastiskt gott.

Det är den här sortens matbilder som
tilltalar somliga, och avskräcker andra.

måndag 16 november 2009

Kalljäsning är min drog


Jag har kalljäst surdegar nästintill vareviga helg den senaste månaden. När jag väl började, blev jag fast. Det är enkelt, det går snabbt och resultatet blir så gudomligt gott. Det är det bästa alternativet till att ha ett riktigt bra bageri i samma hus - och, hur många har sådan tur? Faktum är att mina frukostbullar smakar bättre än de flesta bageriers motsvarigheter; det vågar jag helt frankt påstå.
Jag har egentligen kalljäst frukostbröd i åratal. Periodvis, vill säga. Det började med de mastodontfrukostar jag och min man ägnade oss åt på den tiden då vi veckopendlade till varandra, och bara sågs på helgerna. Helgfrukostarna blev heliga för oss. Nybakat bröd, starkt kaffe, nypressad juice och en uppsjö av pålägg var vad som som gällde.

Just mina smaksättningar är egentligen inte särskilt varierade. Jag är svag för morot och mandel, samt fänkål - eller pomerans. Fänkål smakar extra gott tillsammans med råg. I söndags morse...eller, rättare sagt, redan i lördags kväll, satte jag en deg med råg- och vetesur, råg- och vetemjöl samt finriven butternut squash och ordentligt med pomerans. Den som inte får tag på butternut squash, eller som föredrar att avstå från denna fina pumpa, kan använda sig av rårivna morötter i stället.

Jag visar upp en kavalkad av brödbilden, inspirerad av Sofias kommentar för någon vecka sedan, där hon tyckte att jag mycket väl kunde visa upp bildbevis, även fast jag inte kunde publicera recepten.
Hon har givetvis rätt i detta.
Grunddegen är ungefär densamma för mina frukostbullar; jag har bara anpassat mängden mjöl en smula efter den extra vätska butternut quash och morot tillför degen. Smaksättningarna, dem kan egentligen bara fantasin sätta gränser för.
Vad gör då den som inte har någon surdeg, men ändå vill ha nybakat frukostbröd? Använd helt enkelt en större mängd jäst, men inte så mycket som du brukar. Kanske 25 gram, eller så?

Kalljästa frukostbullar på
två sorters surdeg, med butternut squash och pomerans

50 gram rågsur
50 gram vetesur
10 gram jäst
4 dl vatten
1 msk flingsalt
150 gram Saltå rågmjöl
450 gram Saltå vetemjöl
2 dl finriven butternut squash
1 msk malda pomeransskal

Lös upp surdegarna, jästen och pomeransen i vattnet. Tillsätt mjölet och arbeta degen i ett par minuter med hjälp av degkrokar.
(Eftersom vi inte kunnat bestämma oss för vilken köksmaskin vi vill ha, har vi som en tilfällig lösning investerat i en elvisp med extrastark motor, just för att kuna arbeta bröddegar ordentligt.)
Låt degen vila i tio-femton muniter. Strö sedan äver saltet, och arbet åter degen i ett par minuter, tills den börjar forma en boll.
Täck över skålen med plastfolie, och ställ den i kylskåpet; över dagen, eller över natten - det beror på när du viull ha ditt färska bröd.
Sätät ugnen på 250 grader varmluft. Låt plåten du ska använda stå kvar inne i ugnen och bli het.
När ugnen nått upp till temperaturen, tar du ut degen ur kylen. Stjälp upp den på mjölat bakbord, och dela den i önskat antal bitar. Tag ut den heta plåten ur ugnen, och täck den med ett bakplåtspapper. Rundriv degen till bullar, lägg dem på plåten och pensla dem med kallt vatten. Bli inte rädd om bullarna sjunker ihop en smula; de reser sig raskt på nytt, i den heta ugnen
Ställ in plåten i nedre delen av ugnen, och grädda bullarna i 12-15 minuter, beroende på deras storlek. de ska låta ihåliga, om du knackar på dem i botten.
Tag ut bullarna ur ugnen, och låt dem svalna på ett galler.


Frukostbullar på råg och vete,
med pumpafrön, fänkål och en gnutta honung.


Frukostbullar med morot och pomerans.
Som ni förstår, så gillar jag pomerans.

Fredagskorven - i panna, med butternut squash, potatis och rotsaker


Höstmörker. Vad kan jag säga? Det får all mat att se mindre aptitlig ut.
Men - det var gott; riktigt gott.

I fredags visste jag inte riktigt om jag skulle lyckas lösa ekvationen.
Få patiensen att gå ut.
Lägga färdigt det så kallade livspusslet.
Ni förstår nog vad jag menar, utan alla dessa klyschor. Det var helt enkelt en fredagseftermiddag som var ovanligt fullspäckad. Vad det handlade om var att jag var tvungen att hinna med mer än vanligt, under den tidsrymd då mina två äldsta barn är på simskola. Under dessa 45 minuter på fredagseftermiddagarna passar jag (som jag tidigare nämnt) på att besöka en av mina favoritbutiker.
Det var ingen kö när jag handlade korv hos Taylors and Jones, vilket nog var räddningen för mig. Jag köpte traditional pork, pork with herbs och pork with whiskey and parsley. Därefter handlade jag kalaspresenter i racerfart, hämtade upp simskolebarnen störtade hem.
Väl hemma vidtog arbetet att skala rotsaker, i en rasande fart. Morot och palsternacka är goda smakkamrater med butternut squash. Denna söta myskpumpa är en kär höstvän. Förra året hade jag till och med ett butternut squash-tema.
Jag har inte ätit tillnärmelsevis tillräckligt av denna goda pumpa denna höst. För någon vecka sedan bakade jag ett gott, men ganska platt och fult surdegsbröd med pumpa i. En gryta med butternut squash har det också blivit, men båda dessa är obloggade.


Ugnsstekta rotsaker med delikatesspotatis och korvar av högsta kvalitet känns som en fredagstradition jag kan leva med ett par veckor till. Det enda störande momentet i fredags var att vi inte hade någon riktigt perfekt senap till. Våra tyska senapsfavoriter, Löwensemf medium och Löwensenf bayerish süss , står av oklar anledning kvar på landet. Vi fick nöja oss med Slotts skånska senap och gästabudssenap, och de är helt okej, men inte fantastiska just till sådan här mat. Vad de av er som inte har tillgång till riktigt fin korv ska göra, dt kan jag inte svara på. Kyckling är i och för sig också gott till ugnsbakad butternut squash med morötter och palsternackor. Det bloggade jag om förra hösten.
Jag ger er en receptidé.

Korvpanna med honungsrostad
butternut squash,
potatis och rotsaker

delikatesspotatis
salt
morötter
palsternackor

butternut squash
flytande honung
olivolja
flingsalt

ett gäng riktigt goda fläskkorvar
smör

Sätt ugnen på 200 grader. Koka upp delikatesspotatis med rejält med salt. Skala och dela morötter och palsternackor grovt. Skala och kärna ur butternut squash, och skär i bitar. Släng i en väloljad form, salta med flingsalt och börja baka i mitten av ugnen.
Tillsätt de knappt färdigkokta delikatesspotatisar när rotsakerna och pumpan börjar mjukna. Ringla generöst med hponung över, och blanda väl. Bryn korvarna ordentligt runtom i smör. Placera dem i ugnspannan, och låt alltsamman stå i ugnen i åtminstone 20 minuter till.
Servera med din favoritsenap, gärna en både söt och stark variant. Drick ale till, det passar bra.

Middagen smakade utmärkt, men den där matron, som jag uppskattar så mycket, den infann sig inte. Man kan väl inte få allt alla kvällar, kan tänkas.

söndag 15 november 2009

Stekt, dill-dubbelpanerad sej, potatis-och rotsellerimos, edamamebönor med pepparrotssmör


Jag har inte varit riktigt lika alert vad gäller vår konsumtion av fisk de senaste veckorna. Helst av allt vill jag att vi ska äta fisk två gånger i veckan, men av olika skäl har fokus, som ni noterat, snarare legat på kött, och i då synnerhet långkok.

I torsdags blev det äntligen fisk till middag. Valet föll på sejfilé, eftersom det var så otroligt bra pris på just dessa på vår lokala ICA.
Det enda negativa med sej, det är dess gråa färg, som gör att den kan se om det vill sig illa kan se riktigt oaptitlig ut. Smakmässigt värderar jag faktiskt ofta sej högre än torsk. Genom att dubbelpanera den, så som jag gjorde i torsdags, lyckades jag dessutom fullständigt trolla bort den gråa ytan.

Jag var kanske lite feg med dillen i paneringen; det går alldeles utmärkt att blanda mer dill i skorpsmulorna, men jag ville inte utmana ödet (eller snarare mina barns toleransnivå). Nu är ju inte heller den krukodlade dillen särskilt stark i smaken, så det handlar givetvis om vad man har att tillgå.

Potatis- och rotsellerimos är en riktig höstfavorit hos mig. Proportionerna regleras utifrån hur mycket man tycker om rotselleri. Just i torsdags var jag lite väl generös med min favorit bland rotfrukterna, det blev snarare rostsellerimos med potatis av det hela, vilket inte föll alla familjemedlemmar i smaken. Knappt två tredjedelar potatis, och drygt en tredjedel rotselleri, borde vara ganska lagom proportioner.

Edamamebönor finns i frysdisken på , men även i så kallade asiatiska butiker. Där lär de enligt uppgift ska finnas i skalat skick, men ICA's edamamebönor får man vackert stå och sprita. Om man tinar dem, går det givetvis utmärkt att precis som med bondbänor sprita innan de ska tillagas, men jag gjorde precis tvärtom, och spritade dem efter att jag kokat dem. De passade väldigt bra ijhop med pepparrotssmöret.

Någon kanske saknar en sås till upplägget? Om jag hade valt att göra en sådan, hade jag plockat upp dill- och pepparrotssmakerna, och blandat dessa med gräddfil. Det lär garanterat smaka bra, i synnerhet om man väljer att servera fisken med kokt potatis, i stället för mos.

Stekt, dill-dubbelpanerad sej
700 gram sejfilé
1 kruka dill, finhackad
1,5 dl ströbröd, helst ekologiskt
2 ägg
salt och vitpeppar
smör

Byxa filéerna om det behövs, och dela dem sedan i ganska stora bitar. Krydda med salt och peppar på ömse sidor. Hetta upp smör i en gjutjärnsstekpanna.
Panera filébitarna; först i vetemjöl, uppvispat ägg och slutligen i ströbörd blandat med finhackad dill. Jag rekommenderar inte att man gör dessa moment förrän precis innan det är dags att lägga fisken i stekpannan. Stek fiskbitarna på medelhög värme, och snåla inte med smöret.

Potatis- och rotsellerimos

2/3 potatis
1/3 rotselleri
salt
vitpeppar
smör
gammaldags mjölk

Det känns närmast fånigt att skriva ut detta recept, men jag kör ändå: tärna potatis och rotselleri, och h koka dem mjuka. Pressa dem med potatispress, och blanda med smör och varm mjölk till ett fluffigt mos. (Jag använder aldrig elvisp till mos;, jag tycker inte att det behövbs, och dessutom riskerar man att moset blir klistrigt, om man av misstag kör lite för länge med vispen.) Smaka av med salt och vitpeppar.

Edamamebönor med pepparrotssmör
1 paket ICA's edamamebönor
25 gram rumsvarmt smör
flingsalt
1,5 msk finriven, färsk pepparrot

Koka bönorna ordentligt. Skidorna ska vara mörktgröna innan du tar dem av spisen. Det ska nästan se ut som om du kokat dem för länge.
Låt dem svalma, och sprita dem sedan. Blanda smör, pepparrot och flingsalt. Smaka av, pepparotens styrka kan minst sagt variera. Lägg tillbaka bönorna i kastrullen där de kokades, tillsätt smöret, och värm hastigt på alltsamman, bara så att smöret smälter, och bönorna blir ljumna igen.

Servera slutligen fisken med moset och bönorna, och generöst med citron att pressa över. Fisken hade en strykande åtgång hos oss, och jag kan bara än en gång konstatera att arbetsinsatsen för att laga till egen, panerad fisk inte är hälften så stor som många nog tror. Det finns verkligen ingen anledning til att köpa fiskpinnar - ingen alls.

onsdag 11 november 2009

Långlagat gryta på högrev med flageoletbönor, tomat och rödvin

Så här såg grytan ut, när jag precis tagit ut den ur ugnen och lyft av locket.
Jag hade inte rört om i den, men när jag gjorde det, var färgen mustigt rödbrun. Flageoletbönorna var märkligt nog ganska opåverkade av att ha långlagats med både rödvin och tomat.
Grytan blev så som jag hoppats - jag har ännu en smart vardagsrätt att ta till, de dagar då det är som högsta vinsten att komma hem till en middag som i princip har lagat sig själv. Det är bara att fortsätta experimentera.

Långlagad gryta på högrev med flageoletbönor, tomat och rödvin
1,2 kg högrev
150 gram flageoletbönor, blötlagda ett halvt dygn
6 schalottenlökar, kluvna
6 vitlöksklyftor, grovt hackade
1,5 dl rödvin
1,5 dl vatten
1 burk Mutti krossade tomater
2 lagerblad
salt. svartpeppar och råsocker

Putsa högrevet och skär det i bitar. Blanda tomatkross, vatten, vin, schalottenlök, vitlök, lagerbladen och en rejäl nypa råsocker i en emaljerad gjutjärnsgryta. Krydda köttbitarna med salt och peppar, och blanda ned dem i såsen.
Ställ in grytan i kylskåpet över natten. Nästföljande morgon ställer du ugnen på 80-90 grader. Ställ in grytan i nedre delen av ugnen, och lämna den där i sisådär 8-9 timmar.
Tag sedan ut grytan, plocka upp lagerbladen och smaka av med mer socker, salt och peppar, om så behövs. Servera gärna med bröd.

Ett bröd på dubbla surdegar,
som kalljäst över dagen


Så här blev bröden. Jag var riktigt förvirrad igår, och blandade av misstag ned jästen i försuren. Så brukar jag inte alltid göra, och hade inte tänkt göra just igår. men - det går hur bra som helst att göra så, och resultatet blev alldeles strålande.
Jag har två surar i kylskåpet, en rågsur, som jag fick i vintras av våra goda vänner J och J, samt en vetesur, som är dotter till rågsuren. Jag satte vetesuren med hjälp av en liten klutt av rågsuren, efter att ha läst mig till att det var det säkraste sättet att lyckas få igång en rågsur. Jag använder nunmera alltid båda dessa. Tidigare i höst bakade jag mer sällan; inte oftare än en gång i veckan. Då blev användandet av dubbla surar ett sätt att hålla dem båda alerta. Det visade sig att min man uppskattade denna blanding mer än den renodlade rågsuren. Jag har fortsatt, av bara farten.

Hur man drar igång en surdeg, det får ni ta reda på hos Martin. Jag beskriver bara vad jag gör med mina.

Jag experimenterar mig fram, ganska så förutsättningslöst. I somras prövade jag till exempel att bara bröd på enbart rågsur (alltså helt utan jäst), och det gick alldeles utmärkt. Det är fascinerande, vilken kraft det finns i surdegarna.
Igår blandade jag som sagt till en försur, och där har jag förstått att jag inte riktig går till väga som alla andra. Jag tar min mängd ur burken, och matar sedan suren med mjöl och vatten så att den ska växa till sig igen. Kanske är det inte så man "ska" göra - men det är så jag gör, och det fungerar för mig.
Läs själva, så får ni se. Om någon som läser här har reflektioner eller erfarenheter att dela med sig av, så - ut med språket! Jag är mycket nyfiken på hur andra surdegskramare jobbar.

Kalljäst bröd på
dubbla surdegar
Kvällen innan
50 gram rågsur
50 gram vetesur
10 gram jäst
100 gram rågmjöl
2 dl kallt vatten

Blanda ingredienserna i den bunke du planerar att jäsa brödet i nästkommande dag. Täck med plastfolie, och låt stå i rumstemperatur.

På morgonen
5 dl kallt vatten
700 gram vetemjöl
1 msk flingsalt

Blanda försurdegen med vattnet. Arbeta ned vetemjölet i degvätskan med degkrokar under ett par minuter. Låt sedan degen stå och vila i 10-15 minuter.
Strö över saltet, och arbete in det ordentligt i degen. Täck bunken med plastfolie, och ställ den i kylskåpet över dagen.

Sätt ugnen på högsta temperaturen; använd varmluftsfunktion, om det finns. Låt plåten stå inne i ugnen och bli het. När ugnen är varm, tar du ut den heta plåten, och lägger på ett bakplåtspapper. Stjälp upp degen på mjölat bakbord. Se till att degen täcks av ett tunnt lager mjöl, och dela den i två delar. Forma dem försiktigt till två bröd. För snabbt över dem på plåten, och pensla dem med vatten. Ställ sedan snabbt in plåten i ugnen, på nedersta falsen. Efter tio minuter sänker du temperaturen till 200 grader, och gräddar sedan bröden i ytterligare 20 minuter.
Låt bröden svalna på galler.

tisdag 10 november 2009

Vad ska det bli av det här, då?


Jo, av detta ska det bli långlagad gryta på högrev, med tomat, rödvin och flageoletbönor. Flageoletbönorna har legat i blöt i ett dygn. Ingredienserna får nu stå och marinera i kylskåpet över natten. I morgon bitti sätter jag in grytan i ugnen på en sisådär 80-90 grader. Vad som sedan följer, kan ni nog gissa själva - jag glömmer grytan, tills jag kommer hem från jobbet, låser upp dörren, och möts av ljuvliga dofter från köket.
Vad jag tänker servera till grytan? Just nu lutar det kraftigt åt hembakat surdegsbröd. Jag har är inne i en period då jag med förkärlek låter degar kalljäsa i kylskåpet; såväl över nätter som över dagar, beroende på om det är frukostbröd eller kvällsbröd jag är ute efter. Anledningen till att jag inte kommit mig för att blogga om detta, är helt enkelt att jag varit lite dålig på att dokumentera ingrediensernas mängder. Detta grämer mig något våldsamt, eftersom jag har en massa sanslöst aptitliga bilder på nybakade, trinda brödbullar, vilka jag nu inte har någon som helst användning för.
Emellertid - jag sätter en försurdeg i kväll, sätter själva degen i morgon bitti; låter den stå i kylskåpet över dagen. När jag kommer hem, drar jag på ugnsvärmen till maxtemperatur och varmluftsfunktion.

Grytan åker ut, och brödet åker in.

Jag är för tillfället nästan barnsligt förtjust i detta, att låta tiden arbeta för mig. Att utnyttja de möjligheter som långkok och kalljäsning ger mig. Det blir ju snabbmat av det hela, eftersom ingetdera kräver att jag aktivt deltar under själva tillagningen.
Fortsättning följer...

måndag 9 november 2009

Isterbandens nya kompis:
ljummen potatis-och rotsakssallad med krämig senapsdressing


I kväll ville jag äta isterbanden jag köpte i fredags, men kände inte riktigt för att ha den sedvanliga stuvade potatisen som tillbehör; hur god den än är. Rotfruktsäsongen är härlig, och det gäller att njuta av dem medan de fortfarande känns inspirerande. Rätt vad det är har alla idéer tagit slut, och jag stirrar ilsket på de fnasiga knölarna och undra? hur många varianter det egentligen kan finnas på ugnsrostade rotsaker.
I kväll brann tack och lov inspirationens lampa med full låga. Vi hade en löjligt stor mängd av den så kallade delikatesspotatisen här hemma, på grund av ett missförstånd kring vem som skulle handla vad i förra veckan. Nu kom de väl till pass. Denna potatis köper vi i påse på ICA - det är helt enkelt små, fina knölar av sorten Asterix; odlade på Gotland.
Jag sammanförde delikatesspotatisen med morot, palsternacka och ett alldeles bedårande sött litet blomkålshuvud; knappt större än en apelsin. Till dessa en dressing på crème fraîsche och två sorters svensk senap. Läs receptidén, och tag mig på orden - det här var grymt gott. Passar till alla sorters god korv, eller varför inte till en fin fläskkotlett?

Ljummen potatissallad med rotsaker och senapsdressing

cirka 500 gram delikatesspotatis
3 palsternackor
4 morötter
1 blomkålshuvud
olivolja
flingsalt

1 dl crème fraîsche
1 mskSlotts skånsk grovmald senap
1 msk Slotts gästabudssenap
svartpeppar och flingsalt

Jag satte på ugnen på 200 grader. Därefter förkokade jag potatisarna tills de var nästan klara. Under tiden ugnsbakade jag grovt skurna stavar av palsternacka och morot, tillsammans med små blomkålsbuketter, i olivolja med flingsalt. Potatisarna blandade jag sedan försiktigt ned med rotfrukterna och lät dem baka tilsammans i ugnen cirka 5-10 minuter till. Medan de tillagades färdigt brynte jag isterbanden runtom i smör i stekpannan, och placerade dem i en smord, ugnsfast form
Tidsangivelsen är ungefärlig, alltsamman hänger ju på potatisarna och rotfrukternas storlek. När potatisarna och rotisarna åkte ut ur ugnen, åkte isterbanden in. Medan de förstnämnda svalnade en aning, blandade jag ingredienserna till den enkla dressingen, och smakade av den med svartpeppar och salt. Slutligen vände jag ned potatisarna och rotfrukterna i dressingen.
Isterbanden behövde drygt en kvart i ugnen för att bli tillagade.

Nu undrar några av er säkert vad barnen tyckte om denna senapsdressing? Då ska jag avslöja, att jag tog till ett gammalt, beprövat knep, närmare bestämt - gräddfil. En rejäl klick gräddfil över salladen mildrade senapssmaken så att den tilltalade även familjens lite mer kräsna gommar. Isterbanden däremot, de var så populära att jag borde ha köpte ett paket till.

Ugnspannkaka - räddaren i nöden


Ibland undrar jag hur mycket tid jag hade lagt på matlagningen om jag inte haft min stora familj. Inte mindre tid än jag gör, i varje fall - den saken är säker. Om jag jämför mitt barnlösa, yngre jag med mitt mamma-jag, så måste jag tillstå att ambitionsnivån har höjts åtskilliga snäpp. Det är den största skillnaden mellan nu och då. Jag var tveklöst en glad och mycket hängiven matlagare även då för tiden, men jag är helt klart strået vassare idag.

Med detta sagt, vill jag inte att ni ska tro att jag predikar min egen förträfflighet. Det finns dagar då ambitionsnivån är låg, och inspirationen närmast obefintligt. Vad gör jag dessa dagar, då det trots goda föresatser inte finns så mycket tid som jag skulle önska? Jo, då blir det inte sällan fläskpannkaka, numera. Eller snarare baconpannkaka, om rätt ska vara rätt.
Innan jag slarvar bort min lilla, skrynkliga lapp med det nedklottrade receptet, måste jag dokumentera det här i min alldeles egna receptsamling.

Ugnspannkaka tillhör inte precis de svårlagade rätterna. Detta till trots har jag faktiskt länge experimenterat med att försöka få fram den i mitt tycker perfekta smaken, och inte minst konsistensen. Inte tung och tjock, inte för mjölstinn. Ugnspannkakan ska vara fluffig, äggfrasig och läcker. Stabbig ugnspankaka känns lika osmakligt som att äta en blöt skumgummimadrass.

Ugnspannkaka
10 ägg
300 gram vetemjöl (cirka 5 deciliter)
8 dl gammaldags mjölk
2,5 tsk salt
2 tsk råsocker
1 tsk bakpulver
(2 pkt bacon, för den som så vill)

Sätt ugnen på 200 grader. Stek finskuret bacon så mycket som du själv önskar. Knaprigt eller sladdrigt, det är en smaksak.
Vispa samman ägg och mjöl. Späd med mjölken; vispa ned lite i taget. Blanda slutligen i salt, socker och bakpulver, vilket du siktar över.
Smörj en långpanna. Fördela baconet i botten. Häll i smeten, och grädda i nedre delen av ugnen i...tja, cirka 30 minuter? Eller kanske lite mer. Det beror på din ugn, långpannans storlek och givetvis hur välgräddad du vill ha din pannkaka.
Ät den med hemkokt lingonsylt, och njut - för det här är riktigt god mat.

fredag 6 november 2009

Fredagsmys:
korvpanna deluxe


Dagens skörd från Taylors & Jones bestod av traditional beef, beef with chrushed black pepper (samt vildsvinskorv med enbär och portvin - en senare historia). Det har blivit en fredagstradition att jag passar på att handla korv, medan mina två äldsta barn går på simskola. Jag blir alltid på gott humör när jag kommer in i butiken en trappa ned på Hantverkargatan. Trevlig stämning är vad som kännetecknar atmosfären i butiken. Jag blir nästan glad, om det är ett par kunder före mig; då kan jag stå och glo på de härliga korvarna medan snålvattnet rinner till.

Min man stod för denna nästan löjligt goda middag. Vi åt faktiskt nästan precis samma middag förra fredagen. Enda skilnaden är att jag då hade köpt traditional pork till barnen, samt att vi ökade på mängden sky den här gången. Det var ett snilledrag av min man, när han kom på att vi efter att korvarna brynts runtom skulle vispa ur stekpannan med fransk, grovkornig senap och en rejäl skvätt whisky.
Detta är comfort food. Vad finns det för svenskt uttryck som kan motsvara detta? Jag kan inte hitta något som passar lika bra. I brist på bättre, kallar jag det för fredagsmys - i ordets bästa, och mest sanna bemärkelse. Totalt fritt från transfetter. Inte en taco så långt ögat når.

Korvpanna deluxe - en receptidé
800 gram riktigt goda korvar
500 gram delikatesspotatis (Asterix)
3 rödlökar
250 gram coctailtomater
1 paket sockerärtor (Felix frysta)
smör
1 msk grov, fransk senap (Maille moutarde a l'Ancienne)
1 dl whisky (vi körde med Red Label)

Sätt ugnen på 200 grader. Koka potatisen i mycket salt vatten tills de bara nästan är klara. Klyfta rödlöken. Smörj en rymlig, ugnsfast form med mycket smör. Häll i rödlök, tomater och potatis och kör in i ugnen.
Bryn korvarna i smör i en gjutjärnsstekpanna. Plocka upp korvarna, och vispa ur pannan med senapen och whiskyn. Lägg korven i formen när den stått inne i 10 minuter. Häll över senaps- och whiskyskyn. Ställ in formen i ugnen i ytterligare 20 minuter.
Koka sockerärtorna enligt rekommendationerna på förpackningen, tills de är nästan klara. Tag sedan ut formen; blanda ned sockerärtorna och låt formen vila i fem minuter innan innan du serverar den - tillsammans med mer senap, av samma sort. Vi drack öl till, vilket kändes ganska naturligt.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...