Bildbevis, i efterskott

Minns ni matjespajen jag skrev om i förra veckan? Jag lagade till den i lördags; erinrade mig att det säkert var för första gången på tio år. Efter att ha smakat på den första tuggan, insåg jag att jag sannerligen var återförenad med en kär, gammal bekantskap. Må så vara att jag inte är så förtjust i paj (för att uttrycka mig diplomatiskt) men jag fullkomligt älskar denna matjespaj. Därför känner jag mig nästintill förpliktigad att lägga upp bildbevis, för att få alla som läser här och som gillar matjessill att inse vilken fantastisk rätt denna paj är.
Den helt enkelt måste prövas.

Pajbottnen är frasig och gyllengräddad, fyllningen riklig och smakrik, med precis lagom sälta; den gräddiga äggstanningen så rätt avvägd för att hålla ihop fyllningen, och runda av löken och sillen, utan att på minsta vis dominera. Sublimt.
Om man, som vi, dessutom avnjuter pajen med Morfars gästspel dillkryddat brännvin-ost (recension kommer) på Wilmas dill- och lök-knäckesticks (oväntat goda, ett spontanköp), samt dricker öl och
Reimersholms Läckö Slottsaquavit (nr 33) till, då vill jag påstå att man är så nära en perfekt sommarlunch som det bara går. Midsommardags-njutning; ren och skär.

Glad midsommar!

Framåt kvällen ska vi dra till landet, fullpackade som om vi skulle bege oss på en längre expedition. Köerna brukar ringla långa ut från Stockholm på eftermiddagen inför denna helg, så vi väljer att ta det säkra för det osäkra genom att vi kör lite senare.
Nu ska vi njuta av ledighet, god mat, och förhoppningsvis även osedvanligt fint midsommarväder.

Hur det skulle bli med jordgubbar, det var lite osäkert - tills jag under en shoppingtur nu inför lunchen såg att det även idag såldes tyska/polska jordgubbar för 20 kronor kilot i butiken vid mitt jobb. Jag köpte och avnjöt en hel hög av dessa jordgubbar så sent som igår, och de var möjligtvis lite bleka, men riktigt goda; klart godkända. I butiken finns det dessutom fantastisk pakistansk mango för 59 kronor kilot. Detta fick mig genast att börja drömma om hemlagad vaniljglass med en fruktsallad på jordgubbar, mango och färsk mynta. Funkar inte det alldeles utmärkt på midsomarafton, så säg?
Midsommaraftos lunch kommer vara mycket enkel. Det bjuds helt enkelt på matjesfiléer, med alla de riktiga tillbehören. det blir inte mycket godare än så. På kvällen grillar vi lamm; Sandströms har bra pris på grillskivor av gotlandslamm hela sommaren.

Midsommardagen råkar i år vara vår äldsta dotters sexårsdag, varför det givetvis lär bli tårtkalas. I år fantiserar jag om flädermousse och raspberry curd. Vi får se vad som händer.

Ha en skön helg allesamman, så återkommer jag i nästa vecka - förhoppningsvis med nya krafter, och några recept att dela med mig av.

Gammal skåpmat? Inte alls.

Först vara jag i valet och kvalet, ska jag ärligt erkänna. Morotskaka känns väldigt mycket nittiotal för mig. Gammal skåpmat. Blogga om morotskaka, är det inte lite desperat; hur lågt kan jag egentligen sjunka?
Sedan insåg jag att det faktiskt finns en mycket god anledning till varför receptet på Rosendals morotskaka finns nedskrivet i den legendariska vaxduksboken. Det är helt enkelt ett otroligt bra recept; ett av de bästa kakrecepten jag stött på.
Och vad jag letade; ni ska veta att jag letade, på den tiden då morotskaka med färskostsfrosting kändes nytt och spännande. Jag bakade mängder av olika varianter av morotskakor. Så fort jag snubblade över ett nytt recept, så prövade jag det. Somliga blev torra och smaklösa, andra blev tunga, blöta och stabbiga. När jag till slut snubblade över det perfekta receptet, slöt jag det till mitt bröst och satte det omedelbart på pränt, inför framtida behov.
Någon gång om året dyker behovet upp, och då bakar jag kakan. Och njuter i fula drag, precis som jag gjorde igår eftermiddag då jag bjöd på den på mitt jobb.

Mitt enda problem är att jag någonstans på vägen lyckats blir riktigt värdelös på att lyckas med frosting. En gång i tiden fungerade receptet, men resultatet blir numera alltid för löst. I helgen insåg jag att hemligheten bakom en lyckad frosting förmodligen ligger i att höfta sig fram. Jag rörde med lätt hand ihop en alldeles strålande lyckad frosting, som sedan ful-spritsades på muffinsen medelst en vanlig plastpåse. Jo, det händer att jag ägnar mig åt den typen av bakning, även fast det inte är det jag helst sysslar med. Anledningen till ansträngningarna var vår äldsta dotters sexårskalas. Mitt experiment kan summeras ungefär såhär:

100 gram Philadelphiaost
100 gram smör
3 dl florsocker
2 tsk vaniljsocker
skalet från en citron
karamellfärg, om det känns motiverat

Det blir garanterat bättre än den misslyckade, lösa smet jag rörde ihop i måndags kväll, då jag trots helgens nya upptäckt ville pröva det gamla receptet, bara en gång till.

Avslutningsvis ska jag bjuda er på lite personlig Rosendals-kuriosa. Första gången jag besökte denna plats var i augusti 1998. Det var det år då Stockholm var europeisk kulturhuvudstad. Jag var på besök hos goda vänner. När jag satt i godan ro efter lunchen, och njöt av bit morotskaka, anade jag inte att jag samma kväll för första gången skulle träffa den som skulle komma att bli min äkta man. Fet nostalgi-tripp, med andra ord, varje gång jag äter denna kaka.
Baka den. Den är helt fantastiskt god. Några smärre ändringar har jag gjort i receptet, men det är i all väsentlighet detsamma som originalet.

Rosendals morotskaka
2,5 dl råsocker
1 dl farinsocker
2 dl varmpressad rapsolja (eller annan neutral olja)
3 ägg
4 dl finrivna morötter
1 msk vaniljsocker
2 tsk kanel
1 tsk muskot
0,5 tsk salt
1 tsk bakpulver
1 tsk bikarbonat
4 dl vetemjöl
1 rågad dl hackade valnötter

Sätt ugnen på 200 grader. Vispa socker och olja vitt. Vispa därefter ned äggen. Tillsätt morötter, kryddor och salt. Blanda bakpulver och bikarbonat med mjölet, och vänd ned detta i smeten. Rör avslutningsvis ned nötterna.
Smörj och mjöla eller bröa en springform modell större; jag brukar använda mig av en som mäter 25 cm i diameter. Häll smeten i formen, och grädda i nedre delen av ugnen i uppemot 30 minuter. Passa så att kakan inte blir för mörk; täck den i så fall med aluminiumfolie. Provstick; stickan ska vara torr, då är kakan färdig.
Låt kakan svalna, och därefter vila inlindad i folie ett par timmar. Jag brukar ibland, som i tisdags, dela kakan, och bre frosting emellan. det blir både snyggt och gott. garnera med exempelvis hackade valnötter eller vackra, halva valnötskärnor. Lite kanel på blir snyggt, det med.

Svar på frågan

Nu har jag vänligt men bestämt givit signal om att jag vill bli borttagen från den tidigare nämnda sajten. Fick för en stund sedan följande svar på det mail jag skickade tidigare idag;

Hej Annika!

Jag heter XX och ligger bakom varjedag.nu.

Jag gjorde sajten eftersom jag och min sambo saknade en plats där vi kunde få en översikt över alla de bloggar vi följer (bland annat din). Tanken var helt enkelt att samla bra bloggar inom olika ämneskategorier för att enkelt kunna följa dom. Eftersom fler än jag i min bekantskapskrets gillade idén, bestämde jag mig för att göra den ”publik”. Sajten har idag hyfsat många besökare, och eftersom inte hela innehållet visas på sajten, så klickar förstås nästan alla vidare till din och andras bloggar för att läsa hela inlägget.

Om du inte vill ha med dina inlägg, så tar jag naturligtvis bort dom och ber om ursäkt om jag har upprört dig.

Jag får varje vecka mail från bloggar som vill vara med på sajten, men jag är restriktiv med vilka jag låter vara med eftersom tanken är att bara ha med de bästa.

Hälsningar

XXX

Allt för att hålla er uppdaterade kring vad som händer. Nej, men skämt åsido - jag tycker inte att sådant här är det minsta kul.

Dilemmat med att publicera recept utan bildbevis

Bättre en lånad liten bild, än ingen alls. Jag råkar dessutom
vara mycket förtjust i Falkeskogs matjesfiléer

Att kunna publicera bilder på maträtter i förväg (det vill säga innan storhelger och dylikt), det är något som bara är förunnat mattidningarnas professionella matkreatörer och kockar, som har tillgång till bildbanker, eller planerar sina teman ett år i förväg. Vi, vanliga dödliga matbloggare, är i stort sett alltid hänvisade till att i efterhand redogöra för vad vi åt, hur det smakade och inte minst hur maten såg ut på tallrikar och fat.
Tvärtemot min vana vill jag nu i förskott dela med mig av ett midsommarrecept, vars utseende ni helt sonika får föreställa er för er inre syn. Jag förlitar mig med andra ord helt på att ni har välutvecklad fantasi.

Jag vill berätta om ett av recepten som finns inskrivna i vår vaxduksbok. Denna bok har funnits med i många år, och man kan kanske säga att den har spelat ut sin roll, eftersom jag numera i stället lagrar alla recept i denna blogg.
Varifrån receptet ursprungligen kommer är något oklart, men det kan hända att källan är Allt om mat.

Några smärre justeringar har skett under resans gång, och i ärlighetens namn är det nog så att jag snarare spritt receptet till vänner och bekanta än själv lagat pajen. Jag råkar som jag tidigare berättat vara gift med en man som inte är särskilt förtjust i paj. Jag har själv en djupt grundad skepsis till pajer, efter att under årens lopp ha blivit utsatt för alltför många mindre välsmakande varianter. Blöta pajbottnar och tjocka lager av äggstanning gör ingen människa glad.
Nu bryter jag emellertid trenden i vår familj, för denna paj kommer sannolikt att utgöra vår lunch på midsommardagen. Det finns mängder av liknande recept, men detta är faktiskt så välavvägt och välsmakande att jag inte kan annat än rekommendera er att pröva det; om inte nu till midsommar, så varför inte senare under semestern?

Om nu någon undrar, så är svaret på frågan: nej, våra barn äter inte sill. De får äta en paj med annan smaksättning; vilken har jag ännu inte bestämt.

Midsommarens matjespaj
220 gram vetemjöl (cirka 3,5 dl)
1 tsk bakpulver
0,5 tsk salt
150 gr smör
3 msk kallt vatten

2 stora, hela matjesfiléer, tärnade
1 gul lök, finhackad
1 rödlök, finhackad
smör att fräsa i

3 dl vispgrädde
3 ägg
1 dl finhackad gräslök och dill

Blanda samman ingredienserna till pajdegen. Tryck ut degen i en vid pajform (modell större, åtminstone 25 cm i diameter). Förgrädda pajbotten i fem minuter; ibland har jag gjort, detta, ibland inte, nu är det så längesedan att jag inte riktigt minns om det gjorde någon skilnad.
Fräs lökhacket mjukt i smör i en kastrull. Blanda de tärnade matjesfiléerna med löken, och sprid detta i pajskalet.
Vispa samman grädde, ägg och hackad dill och gräslök. Grädda cirka 45 min i 200 grader längst ned i ugnen.

Dekorera gärna pajen med finhackad rödlök, dill och gräslök när den ska serveras. Pajen är godast ljummen.

Vad är nu detta?

Titta på det här. Ja, följ länken, helt enkelt. Hjälp mig nu; förklara vad baktanken med denna sajt är. Med vilken rätt de publicerar andras ord och bilder. Korrigera mig gärna, eller lugna ned mig, om jag brusat upp helt i onödan.

Kommentarer!

Det är något ni vet att jag sällan efterlyser så här rakt ut.

Tack och lov för de pålitliga klassikerna

Ibland är det så skönt att bara kapitulera, och laga en gammal omodern klassiker till middag. Retro-mat, fast inte av det trendiga slaget. I kväll blev det ugnsomelett med räkstuvning.

Mitt recept på ugnsomelett kommer från en fantastisk, lite oansenlig kokbok, som än så länge är i min mammas ägo. Någon gång, förhoppningsvis om många, många år, hoppas jag få ärva denna lilla skatt. Boken i fråga är en lärobok i hemkunskap från femtio-sextiotalet som lyder till det fantastiska namnet "Födan - hemmet - ekonomin". Ja, det sammanfattar väl det mesta, eller hur?

När jag var liten avnjöts ugnsomeletten oftast med en välsmakande stuvning på konserverade champinjoner. Själv har jag prövat med lite olika stuvningar, varav skinkstuvning eller räkstuvning nog är de godaste. Omeletten passar annars mycket bra att ätas med någon skiva kallrökt lax och lite snabbfräst spenat. Då förvandlas den genast till något helt annat; blir nästan en smula elegant.

I kväll blev det räkstuvning baserad på ledsna, skalade räkor jag fann i en (gud vet hur) gammal påse i frysen. Säga vad man vill om skalade räkor - roliga är de inte, men de ger ganska bra smak åt just en sådan här stuvning. Upphottad med en matsked vitt vin och lite nyklippt dill, blev det enkla lilla stuvningen ett fullt godtagbart tillbehör till den dallrande, saftiga ugnsomeletten.

Ugnsomelett
5 ägg
4 dl gammaldags mjölk
3 tsk vetemjöl
0,5 tsk salt
svartpeppar
smör till ugnsformen

Sätt ugnen på 200 grader. Vispa upp äggen, tillsätt mjöl, salt och svartpeppar, och därefter mjölken. Smörj formen, och häll i smeten. Tillaga i nedre delen av ugnen i 20 minuter.

Räkstuvning
2,5 dl halvtinade, skalade räkor
2 msk smör
2 msk vetemjöl
2 dl gammaldags mjölk
1 dl vispgrädde
salt och vitpeppar efter smak
1 msk vitt vin
någon matsked finhackad dill

Smält smöret i en kastrull. Blanda ned mjölet; späd med successivt mjölken, så att blandningen blir slät. Blanda i grädden och vinet. Koka upp under omrörning, och låt småputtra någon minut.
Stäng sedan av plattan. Smaka av med salt och peppar. Rör ned räkorna och dillen, och låt räkorna bli varma i stuvningen. Späd eventuellt med lite mjölk om stuvningen är för fast för din smak.
Häll stuvningen över omeletten så snart den tagits ut ur ugnen.

På önskelistan

Jag brukar inte så ofta blogga om köksredskap, men givetvis spanar jag på sådana lika mycket som någon annan. Min man och jag förälskade oss i denna vackra smörask från Le Creuset för någon vecka sedan. Det är bara en tidsfråga innan vi slår till, och införskaffar en.

Tanken på att ha smöret stående framme i denna, alltid redo att bredas, är mycket tilltalande. Nu har smörasken visserligen inte samma format som paketen från Arla, men det inbjuder bara till att köpa andra, godare märken. Valio har till exempel kommit med extrasaltat smör, och deras format på paketen tror jag (efter en snabb okulär besiktning i en butik) skulle kunna få plats alldeles utmärkt väl i denna tjusiga ask.

En hyllning till riktigt bacon

Jag må bo alldeles för långt bort från många av de butiker och bagerier jag gärna frekventerar, men jag tackar min lyckliga stjärna att Sandströms har en butik i Willys i Älvsjö. Utöver alla härliga köttbitar, röker de dessutom nu sitt fina sidfläsk till bacon: i själva butiken. För några veckor sedan köpte jag andaktsfullt en härlig hög skivor av detta bacon, som jag tillagade på enklast tänkbara vis. Jag stekte helt enkelt tärnat bacon tillsammans med riktigt fin, späd squash, och en aning vitlök. Detta serverades till linguine, varefter vi rev parmesan och malde svartpeppar över. En fantastiskt god och enkel måltid, som smakade somrigt, vilket annars sällan är fallet när jag lagar pasta.

Det var en upplevelse att steka detta bacon. Inget svinn, inget vatten som dröp i stekpannan. Stark och fin röksmak, vilket gör att detta bacon dessutom är drygt. Jag smaksatte även färs till hamburgare med detta bacon någon dag senare, med lika strålande resultat. Nu i helgen blir det carbonara på Sandströms bacon. Det ser vi fram emot.

Laxkotletter, färskpotatis och ännu en variant på gurksallad

Jag lagade lax åt oss förra veckan, för första gången på flera månader. Lax är inget jag längtat efter det allra minsta; faktum är att jag tror att jag nästan föråt mig på det i vintras.
Nu köpte jag laxkotletter, som dessutom stektes, och kanske var det därför det smakade så bra? Så långt ifrån lax i ugn man kan komma. Det råkade vara bra pris på dessa, annars hade jag aldrig kommit på tanken att köpa just dem.

Det blev inte några märkvärdiga tillbehör; färskpotatis, citronklyftor och en god gurksallad. Jag har skrivit liknande gurksallader tidigare, men det som skiljer denna från dem är kombinationen av pepparrot, dill och ättika. Otroligt gott, i all enkelhet.

Det är märkligt att barnen är så kallsinniga inför färskpotatis. Det måste ha med skalet att göra. De uppskattar helt enkelt inte dessa små primörer, hur väl vi än skrapar dem.

Gurksallad "pressgurka style"
med pepparrot och dill
1 slanggurka, skalad, urkärnad och tärnad
2 dl gräddfil
0,5 kruka dill, finhackad
1 msk färsk, finriven pepparrot
0,5 tsk 24% ättika
flingsalt och honung efter smak

Blanda samtliga ingredienser, och smaka av med salt och honung. Låt salladen stå och ta smak i kylskåp en halvtimma innan den ska serveras. Passar som tillbehör till rökt lax, gravad lax, stekt lax, grillad lax - till lax, helt enkelt.

Kräm av ekologisk jordgubbsrabarber

Härom dagen stötte jag på en för mig helt ny produkt i fruktdisken på vår lokala ICA. Jordgubbsrabarber har inte bara en vacker röd färg på skal och kött, utan också ska vara mildare och innehålla mindre syra, samt smaka jordgubbslikt. Dessutom var denna rabarber KRAV-märkt; nästan lite för mycket på en gång? Jag kunde i varje fall inte motstå att pröva den.
Jag ville försöka ta reda på lite mer om denna rabarbersort, men det var inte det lättaste. Detta var det mest matnyttiga jag stötte på när jag sökte efter fakta:
"Vinrabarber (=jordbär- eller jordgubbsrabarber, även namnet smultronrabarber och hallonrabarber förekommer): Gammal sort varav många kloner förekommer i olika länder –därav de många olika namnen. En av de mest välfärgade sorterna och bland de sorter som har bäst smak. Skörden är sen, men hög. Vinrabarber sätter få blommor. Sorten bör dras av flera omgångar, annars finns det risk att stjälkarna blir för tunna pga. ljusbrist."

Ett stort minus dock för förpackningen. Rabarber mår inte bra av att vara nästintill hermetiskt instängd i en plastpåse. Stort pluss i kanten för att det börjar dyka upp rabarber med artnamn. Ingen skulle väl drömma om att kalla äpplen för enbart äpplen i en matbutik?

Jag kokade kräm på rabarbern, en kräm med ett släktskap av kompott; mindre av den traditionella, redda krämen, mer av mjukkokt fruktkött. Medvetet avstod jag från alla tänkbara smaksättningar såsom vanilj, kanel eller ingefära. Jag ville känna efter hur jordgubbsrabarber verkligen smakar.
Var smaken mildare? Ja, faktiskt. Det var inte samma höga syra, inte den vanliga gnissliga känslan i munnen och på tänderna. Nu älskar jag rabarber, och upplever inte syran som annat än ett trevligt karaktärsdrag, men - denna rabarbersort var faktiskt ytterst lämplig just i en kräm.

Eftersom våra barn älskar kräm, var jag självklart en mycket populär mamma i kväll. Det enda de hade att anmärka var att jag borde ha kokt mer. Med tanke på att kilopriset på dessa är avsevärt högre än på vanlig rabarber, så tyckte jag för min del att de borde äta med andakt. Kan man tala om andaktsfull inlevelse i hög hastighet, så är man kanske nära upplevelsen av denna goda kräm.

Kräm på ekologisk jordgubbsrabarber
400 gram ansad, tunt skivad jordgubbsrabarber
3 dl vatten
1,5 dl råsocker
2 tsk potatismjöl, utrört i vatten

gammaldags mjölk och vipgrädde till serveringen

Koka ingredienserna, utom potatismjölet, på medelvärme i uppemot en halvtimma, eller tills rabarbern är helt uppmjukad. red av med potatismjölsblandningen under omrörning, och koka upp till de första bubblorna.
Låt krämen svalna, och servera den med gammaldags mjölk och en skvätt vispgrädde.

S.O.S - på min ära!

Att jag glatt tackar "ja" till de varuprover som väcker min nyfikenhet och som passar min mathållning, det sticker jag inte under stol med. Mycket av det jag blir uppmärksammad på är för mig ganska ointressanta produkter. Långt ifrån allt jag får pröva hamnar på bloggen.

Den här veckan dök det till min stora förtjusning upp två produkter som jag faktiskt varit ganska så nyfiken på. Jag talar om

Falbygdens 1878 Reserva, och om

Klädesholmens Årets Sill 2010 - senap och maltwhisky.

Lägg till detta att jag i fredags på vår lokala ICA till min förvåning stötte på Prèsident la Motte au grains de sel du mer (hopplös hemsida för övrigt). Vi snackar alltså om franskt smör med havssalt, och jag kanske är lite galen som lägger ned ganska stora pengar på denna produkt, men jag är och förblir en smörälskare. Detta smör gjorde mig så lycklig, att jag ville äta det med sked. Upplägget var givet: S.O.S. - smör, ost och sill som förrättsassiett, nationaldagen till ära.

Jag måste säga att jag är mycket nöjd med samtliga dessa produkter; både smöret som jag själv införskaffat, samt osten och sillen som jag fått skickade till mig.
Falbygdens Ost kan känna sig oerhört nöjda med osten 1878 Reserva. den är fantastiskt god; vällagrad, men inte skarp. Frågan är om den inte till och med klår Västerbottensost. 1878 Reserva lyckas med konststycket att inte bedöva smaklökarna. Min man började genast fantisera om att äta den med carpaccio, vilket väl får sägas vara ett nog så gott betyg?

När det kommer till sill, så föredrar jag helt klart klara inläggningar. Såser och guckor är egentligen inte min melodi. Därfår får det ses som ett extremt gott betyg att jag fann Klädesholmen Årets Sill mycket välsmakande. Whiskysmaken är diskret, och håller sig helt klart i bakgrunden. Jag skulle nog klassa smaken mer som en välavvägd, mycket smakrik senapssill.
Kort sagt, en mycket god liten förrätt. Det lär bli fler sådana i sommar, var så säkra.

På buffén: en armé av mini-chokladcrème, smaksatt med mörk rom och kaffe

Jag vet at det inte var länge sedan sist, men det spelar ingen roll. Denna chokladcrème är min senaste efterrättsfavorit.
Första gången smaksatte jag den med cognac och kaffe, men till min födelsedagsbuffé ville jag pröva att kombinera kaffe med mörk rom. Resultatet blev mycket, mycket bra.

Nu funderar jag på andra sorters starksprit som skulle kunna fungera bra tillsammans med choklad. Kanske borde jag pröva att göra crèmen på ljus choklad, med päroncognac? Amaretto? Cointreau? Det är bara att pröva sig fram. Gör bara inte misstaget att överdosera med alkoholen. Jag tycker mig ha fått till de perfekta proportionerna. Chokladen ska trots allt spela förstafiolen i sammanhanget.

Det är visuellt mycket tilltalande att servera både chokladcrème och panna cotta. De kompletterar varandra så fint, både vad gäller kontrasterande smaker, såväl som rent utseendemässigt.

Mini-chokladcréme med mörk
rom och kaffe (40 stycken)
400 gr 70% choklad av god kvalitet
4 dl vispgrädde
4 dl gammaldags mjölk
2 krm salt
1 dl råsocker
2 msk snabbkaffe
4 msk mörk rom (exempelvis Captain Morgan)
5 gelatinblad, generöst blötlagda

4 dl grädde, lättvispad
1 dl rostade hasselnötter, och grovt hackade

Bryt chokladen i bitar, och lägg i en bunke. Värm grädden tillsammans med snabbkaffe, rom, salt och socker. Grädden ska bli ordentligt varm, men inte koka. Tag kastrullen från plattan, och vispa ned gelatinbladen så att de löser sig ordentligt. Häll sedan den heta grädden över chokladen, och vispa sedan en stund, så att allt löser sig och blandas till en blank smet.
Låt chokladsmeten svalna, och häll sedan över den i en kanna, så att du lättare kan fördela innehållet i exempelvis fyrtio små fyracentiliters engångssnapsglas. Låt sedan krämen stena och bli kall i kylskåpet. Dekorera med en klick lättvispad grädde, och lite finriven mörk choklad, precis innan serveringen.

Min ena födelsedagspaté - kalvfärs, kalvlever, cognac och kapris

Det här blev en bra paté. Inte en fantastisk paté, men en fullt godkänd. Jag vet precis hur jag ska göra nästa gång, men för att det ska bli en nästa gång, måste jag först gå igenom vad jag ska göra annorlunda.
Först och främst ska jag begagna mig av min köttkvarn, och mala kalvlevern i stället för att tärna den. Det är nämligen ganska svårt att tärna kalvlever riktigt fint. Jag tänker också ha i mer kapris nästa gång. Kapris visade sig vara en mycket bra smaksättare just till kalvfärsen och levern; kanske inte särskilt förvånande.
Slutligen begick jag misstaget att fördela färsen i två formar. Jag trodde inte den skulle rymmas i min patéform. Det hade den inte gjort, men i stället blev patéerna i mitt tycke lite för låga. Vid nästa tillfälle modifierar jag helt enkelt ingredienserna, och lagar en enda paté.

Oavsett dessa synpunkter, som är mer intressanta för mig än för er, så var patén mycket uppskattad på buffébordet. Jag är också minst sagt fascinerad över hur populär både denna och min andra paté var hos barnen. jag har sagt det förut, och jag säger det igen - paté är mycket barnvänlig mat.

Tyvärr måste jag erkänna att jag har svårt att ange någon lagom tillagningstid. Förmodligen är det att rekommendera att använda sig av en stektermometer.

Två patéer på kalvfärs och kalvlever
1,5 dl crème fraiche
2 ägg
2 stora schalottenlökar, finhackade
0,5 dl cognac
2 msk kapris, finhackad
2 tsk salt
svartpeppar efter smak
1 kilo kalvfärs
400 gram kalvlever, putsad och fint tärnad

Sätt ugnen på 150 grader. Rör ihop crème fraiche, ägg, schalottenlök, vitlök, cognac, hackad kapris, salt och svartpeppar. Blanda ned färsen i smeten, och blanda ordentligt. Vänd sedan ned den tärnade kalvlevern.
Smörj två avlånga brödformar, och fördela patésmeten i dessa. Täck dem med aluminiumfolie, och tillaga sedan patéerna i nedre delen av ugnen.

Låt patéerna svalna, och packa sedan in dem i plastfolie. Låt dem ligga och mogna i kylskåp över natten, innan de ska ätas. Servera patén med surdegsbröd, smör, syltlök och cornishonger.

Dubbelpanerade lårkycklingfiléer med parmesan - salladens gode vän

Detta var en mycket lyckad sallad, som vi åt för några veckor sedan, under den första värmeböljan i maj. Jag delar med mig av receptidén. Detta kan jag tänka mig att äta många gånger i sommar.

Putsa några färska lårkycklingfiléer, och delar dem i mindre bitar. Krydda kycklingbitarna med salt och vitpeppar. Dubbelpanera dem sedan i vetemjöl, ägg och slutligen rikligt med finriven parmesanost.
Stek dem på medelvärme i en blandning av smör och varmpressad rapsolja. Blanda en sallad, och ringla över en caecardressing.

På buffén: Vanilj-kanel-panna cotta med trädgårdsbär i svartvinbärsgelé

Jag hade tur med valet av dag för att fira min födelsedag. Lördagen den tjugoandra maj var härligt varm, som en riktig sommardag. Sommarvärmens effekt på gelatin var emellertid inte något jag tidigare hade erfarenhet av. Nu blev jag varse att panna cotta blir betydligt lösare i konsistensen när den vistas i en miljö som håller en temperatur på 25 grader, eller mer. Jag var dessutom aningen sen med att hälla på gelén. Som tur är kompenserade den utsökta smaken mer än väl för konsistensens ofullkomlighet

Ännu ett recept på panna cotta på SMASKENS, är det verkligen nödvändigt? Dessutom ett koncept som i hög grad liknar det jag lagade förra året?
Jo, jag tycker detta recept är befogat. Smaksättningen är för mig helt ny, och upplägget med ett litet hav av miniatyrportioner gör mig så barnsligt lycklig. Jag vet inte riktigt varför. Det kanske är så att åsynen av fyrtio små panna cotta, och lika många chokladcrème, tillåter min fantasi att vandra iväg. För en stund kan jag låtsas att jag driver cateringfirma; vilket i sig är ett otacksamt slitgöra, om jag inte är felunderrättad. Att laga dessert till sin egen födelsedagsbuffé, det är däremot ett rent nöje.
För första gången prövade jag att inte laga panna cotta på enbart grädde; inspirerad av Anna Billing, som upplyste mig om att det är så den ofta tillagas i Piemonte, där den har sitt ursprung. Det fungerade bra, och kanhända fortsätter jag med detta.

Mini-vanilj-kanel-panna cotta med
trädgårdsbär i svartvinbärsgelé (40 stycken)
7 dl vispgrädde
3 dl gammaldags mjölk
1 dl råsocker
1 vaniljstång
2 kanelstänger
5 gelatinblad, generöst blötlagda

250 gram trädgårdsbär (svarta och röda vinbär, hallon och björnbär)

Tag fram bären ur frysen, och halvtina dem försiktigt i micro.
Dela vaniljstången, och skrapa ur kärnorna. Värm grädde och mjölk i en kastrull tillsammans med vaniljstång och frön, kanelstänger samt socker. Låt sedan blandningen stå och dra cirka tjugo minuter, så att kanelen sätter ordentlig smak. Vispa därefter ned gelatinbladen, så att de helt löser sig i gräddmjölkblandningen.
När den svalnat och bara är ljummen, häller du över den i en kanna och fördelar exempelvis innehållet i fyrtio små fyracentiliters snapsglas. Ställ dem i kylskåpet. Efter ett par timmar fördelar du bären jämnt över de små portionerna. Häll av och spara vätskan som läckt ur dem medan de tinat,; den använder du i gelén.

Svartvinbärsgelé
knappt 0,5 deciliter bärsaft från trädgårdsbären
1 dl svartvinbärssaft av god kvalitet
1,75 dl vatten
2,5 gelatinblad, generöst blötlagda

jag har den stora turen att ha tillgång till min pappas goda, hemkokta saft. Den består av såväl svarta som röda vinbär, men med en klar övervikt av de svarta. Saften smakar mycket av bär, och den är söt, men inte ettersöt så som köpesaften i stort sett alltid är. Blanda samtliga vätskor i en kastrull, och koka upp. Vispa ned gelatinbladen, och låt det hela svalna helt.
Fördela därefter gelén jämnt över bären ovanpå panna cottorna.

Lotta Raabs fantastiska salmiakkola

Jag gick en dessertkurs för Lotta Raab i Medborgarskolans regi förra våren. Trevliga och talangfulla Lotta bloggar på Desserter utan gränser; inspirerande läsning för oss som älskar att laga desserter, men gärna vill försöka utvecklas, och inte alltid köra gamla säkra kort. Desserter utan gränser är också namnet på firman Lotta driver.

Lotta var vänlig nog att låta mig få provsmaka sin salmiakkola. Beskåda den föredömligt korta innehållsförteckningen - visst blir man lite lycklig? Detta är mathantverk. Jag kan rapportera att kolan var mycket god. Den som uppskattar salmiak och saltlakrits rekommenderas att till exempel besöka butiken Lakritsroten, ett av de ställen där denna kola finns till försäljning.

Detta är också en middag

På bilden ovan ser ni min middag denna afton.
Ibland blir det bara så.

Den senaste tiden har matlagning inte känts lika lustfyllt som det brukar. Jag vet inte riktigt vad det beror på. En bidragande orsak kan kanske vara att jag insett att jag nog är mer av en höst- och vintermatsmänniska. Sommarmaten är ingen utmaning. Det blir för enkelt; lite grillat, lite sallader, lite kalla såser. Mellan juni och augusti kan jag leva på matjessill och potatis, och vara nöjd med det.

För att försöka komma igång igen med bloggandet, ska jag långsamt portionera ut mina senaste recept. Bland annat recepten på de två sorters patéer jag lagade till min födelsedagsbuffé, samt de efterrätter jag bjöd på. Det är egentligen varianter på gamla, pålitliga godsaker, men jag vill inte minst för mig egen skull dokumentera dem inför framtiden.

Jag drar ett djupt andetag, och gör en försiktig omstart inför en matsommar som förhoppningsvis ändå blir inspirerande. Jag inviger också en ny etikett - Sommarmat.