Någon sorts Caecar-sallad

Det blir inte några långa drapor dessa dagar. Det finns vare sig tid eller ork, mitt i semsetern, med hela familjen i hasorna. Bara att starta upp datorn och ansluta, blir en sådan procedur, att jag inte riktigt förmår hålla blogg-ångan uppe. Ni får ha tålamod, och ha överseende med mig.

Äter, det gör i förstås ändå. Men - när det är så varmt som det varit på sistone, blir matvanorna förändrade. För oss vuxna i familjen känns det som att lunchen blir dagens huvudsakliga måltid. Även fast aptiten inte alltid finns, så lönar det sig att anstänga sig en smula och ordna en riktig måltid. Det straffar sig så hårt om man inte äter ordentligt mitt på dagen, och drabbas av blodsockersvacka precis vid den tid på eftermiddagen då barnens hunger vaknar och de kräver omedelbar middag.

Caecar-sallad, det kallas ju nästan vilken sallad som helst numera. Detta är vår egen variant. Inte med roman-sallat, utan med vår hemodlade, sanslöst fina sallat. Kyckling är inte heller den någon självklar ingrediens i en klassisk Caecar-sallad, och dressingen...ja, ni får ta det för vad det är, heöt enkelt. En riktigt god lunch, som inte bara mättar för stunden, utan håller humöret uppe många sköna eftermiddagstimmar på vår lilla insjöstrand.

Någon sorts Caecar-sallad, med kyckling
(för två hungriga vuxna)
2 stora kycklingfiléer
smör och olivolja
flingsalt och vitpeppar

några rejäla nävar sallat, sköljd och slungad
parmesanost

Hetta upp smör och olivolja i en gjutjärnsstekpanna. Skär upp kycklingfiléerna i sidled, så att de blir två stora, platta köttstycken. Stek dem på medelvärme i uppemot tio minuter, beroende på deras storlek. Krydda med flingsalt och vitpeppar. Provskär gärna filéerna, för att kontrollera att de är genomstekta.
Skölj och slunga salladen. Riv generöst med parmesanost över det hela.

Dressing
2 ägg, kokade i två minuter
0,5 dl neutral olivolja
0,5 dl vitvinsvinäger
4 sardellfiléer
1 dl finriven parmesanost
svartpeppar
flingsalt

Lägg ned äggen i kokande vatten, och sätt timern på två minuter. Skölj dem sedan hastigt i kallt vatten, och skeda ned dem i en skål. Häll över olja, vinäger, sardeller, och mixa alltsamman. Smaka av med svartpeppar och flingsalt.

Vi skar dagsgammalt, hembakat lantbröd i stora kuber och stekte dem i olivolja, för att få goda krutonger till salladen.

En överdådig jordgubbsmarängtårta med lemon-limecurd

Det här blev en närapå burlesk tårta. Hög som ett hus, och sprängfylld av jordgubbar. Sådana här hembakade marängbottnar à la Pavlova är så gudomligt goda - men vansinnigt söta. Därför bryter det av så fint med en syrlig lemon-limecurd.
Vår fina flicka blev förtjust, då smakerna citron och jordgubbe är hennes abslouta favoriter. Vi andra var inte mindre nöjda.
Ska det vara tårta, så ska man ta i ordentligt. Jag brukar ofta göra marängtårta med lemoncurd och jordgubbar till midsommar, men i år tillbringade vi midsommarafton på Korsika. Då blev i stället denna födelsedag blev ett ypperligt tillfälle.

Jag ville göra en curd med smak av både citron och lime. I vanliga fall har jag aldrig i potatismjöl, men eftersom den ska fungera som tårtfyllning, och även kunna blandas med vispad grädde utan att rinna, beslöt jag mig idag för att göra curden riktigt fast.
Om du vill ha vanlig curd till något annat, som exempelvis scones. rekommenderar jag definitivt att du avstår från potatismjölet.
Jag kan inte svära på att detta är mitt vanliga recept, för jag kunde inte hitta det i förrgår kväll när jag skulle dra igång tårtförberedelserna. Därför fick jag improvisera fritt. Det är såpass omständigt att ansluta till internet, att det inte kändes som ett rimligt alternativ att googla. Det gick som tur var mycket bra, trots min avsaknad av recept.

Lemon-limecurd
2 citroner, saft och skal
2 lime, saft och skal
1,5 dl råsocker
100 gram smör
1 msk potatismjöl
3 ägg, uppvispade

Skala citronerna och limefrukterna med en potatisskalare. Det är så mycket lättare än att riva skalen, och eftersom de ändå ska silas bort, spelar det ingen roll att bitarna är stora.
Pressa ur saften, men spara cirka 0,5 dl. Häll skal, saft, socker och smör i en kastrull, och koka upp. Sila sedan bort skalen. Blanda ned de uppvispade äggen, och ge krämen ett uppkok. Rör ut potatismjölet i den resterande citrussaften, och vispa ned i curden. Ge krämen ännu ett uppkok. Häll den sedan i en skål eller burk och låt svalna. Förvara i kylskåp.

Marängbottnar
6 äggvitor
2 krm 12% ättika
4 dl strösockerp>

Sätt ugnen på 100 grader. Vispa äggvitorna styva tillsammans med ättikan. Vispa sedan ned sockret, en deciliter i taget. När äggvispet är så styvt at du kan vända bunken uppochned, är du klar. Rita ut två cirklar på ett bakplåtspapper och smeta ut äggvispet jämnt över dem. Grädda bottnarna i ugnens nedre del i två timmar. Stäng sedan av ugnen, och låt dem stå kvar över natten.

Tårtmontering
5 dl vispgrädde
cirka en liter färska jordgubbar, sköljda och snoppade

Tag undan cirka 1/3 av jordgubbarna till dekoration. SKiva resterande. Vispa grädden. Blanda knappt av den vispade grädden och blanda den med lemon-limecurden. Bred sedan hälften av gräddcurdblandningen över ena bottnen. Täck med hälften av de skivade jordgubbarna. Upprepa proceduren.
bred sedan över resterande vispgrädde, och dekorera med jordgubbarna.
Skär med fördel upp tårtan med en vass tandad brödkniv.

Citronkaka med pinjenötter

Det var en stor dag igår, en riktig högtidsdag, då äldsta dottern fyllde fem år. Även fast det är trevligt att inleda födelsedagar med tårta redan på morgonkvisten, så kan det ibland kännas lite väl magstarkt - till och med för en gottegris så som jag själv. Tidigt igår morse rörde jag i stället ihop en improviserad citronkaka, utifrån vad som råkade finnas i skåpen och lådorna i vårt kök här på landet.
Vid min första inventering blev jag faktiskt ganska modstulen, för det märktes ganska väl att vi packade i all hast när vi lämnade stan. Mycket av det jag tagit för givet skulle finnas till hands, visade sig lysa med sin frånvaro. Just i det här fallet var det bra att jag tvingades tänka till. Det händer alltsom oftast att jag upprepar mig själv. Det är ganska naturligt att ständigt vilja återkomma till de smaker och ingredienser man tilltalas mest av det gäller nog för alla.
Det tål att påpekas att alla improvisationer jag gör verkligen inte blir lyckade, men just i det här fallet resulterade min fantasi i en riktigt saftig och god kaka. De feta, fina nötterna som täckte kakan läckte ut sitt goda fett, och bildade ett nästintill krispigt täcke.
Delikat, tyckte samtliga runt bordet. Min enda korrigering är att jag fortsättningsvis kommer att dricka te här kakan. Det hade garanterat smaka ännu godare än det starka kaffe.

Födelsedagens citronkaka
med pinjenötter
3 ägg
2 dl råsocker
saften från en stor citron
100 gram smält smör
1 dl gräddfil
0,4 tsk salt
180 gram vetemjöl (cirka 3 dl)
1,5 tsk bakpukver
60 gram pinjenötter (cirka 1 dl)

Sätt ugnen på 175 rader. Smörj och brla en form.
Vispa ägg, socker och salt pösigt. Rör sedan ned citronsaften och det smälta smöret. Sikta slutligen över mjölet och bakpulvret, och vänd försiktigt ned det i smeten.
Häll smeten i formen, fördela pnijenötterna över. Grädda längst ned i ugnen i 45 minuter.

Matälskaren uppmanar: Adoptera en rätt!

Bilden är lånad.

Matälskaren Lisas uppmaning går inte att ignorera.

Jag valde rakt av att adoptera pölsa. Pölsa är en hånad, ringaktad och förtalad rätt, som dessutom råkar vara väldigt ful att skåda. Ändå älskar jag den.
För mig är pölsa barndom, somrarna i min pappas hemtrakter i östra Jämtland. Pölsa med rödbetor, nykokt mandelpotatis och ett stirt glas mjölk (eller snarare kall öl, i vuxen ålder), det är fantastiskt god mat.
När jag var liten gjorde pappa egen pölsa. Jag lovar att jag också skall laga pölsa - i höst.

Vad vill du adoptera?

Mammas chokladkaka, pimpad, med limemarinerade jordgubbar

Det finns få saker som är ljuvligare än att vakna en solig sommarmorgon och känna doften av nybryggt kaffe. Jag njuter i fulla drag av att vara ledig tillsammans med familjen, även fast jag för tillfället är väldigt trött och stundtals faktiskt riktigt sur och vresig. Barnaskaran verkar göra sitt bästa för att suga musten ur både mig och min man, och det kommer nog ta en vecka innan jag fallit in i en riktigt skön sommarlunk.

I morgon fyller vår äldsta dotter fem år. Hon föddes tidigt en solig förmiddag; det var på midsommardagen, det året. Jag har ägnat delar av kvällen åt att förbereda hennes födelsedagstårta samt att planera den kaka vi skall frukostfika med, för att verkligen fira in hennes stora dag.
Det är så viktigt att verkligen uppmärksamma födelsedagar. Jag vill att födelsedagsbarnet vilket det än månde vara skall känna sig som dagens huvudperson, och att firandet skall bestå av härliga matupplevelser. Vi tjuvstartade faktiskt redan nu i kväll, i sällskap av mina föräldrar, som kommit på besök till landet för att vara med och fira femåringen. Jag bakade min mammas klassiska chokladkaka, pimpade den med 70% choklad, och serverade den med lättvispad grädde och limemarinerade svenska jordgubbar.

Denna chokladkaka är närmast en institution i familjen. Jag älskar den passionerat, och den har följt mig hela mitt liv, känns det som. Hur många gånger jag bakat den under barndomen och uppväxten, det kan jag bara gissa - men det måste rimligen vara hundratals gånger. Kakan kan beströs med hackade hasselnötter, formen kan bröas med cocos, och smeten kan smaksättas med såväl kaffe som pepparmintsolja. Just idag blev den en kaka mörk choklad ur skafferiet som fick stå för det lilla extra.
Det här är inte någon kladdkaka. Jag är ärligt talat inte så förtjust i sådana; tycker mest de smakar kaksmet. Detta är en seg och saftig chokladkaka med perfekt balanserad sälta. Faktum är att salt är avgörande, för att frambringa riktigt god chokladsmak.
Receptet har jag delat med mig av till ett oräkneligt antal vänner under årens lopp. Inget nytt under solen, men lika fullt en väldigt god efterätt.

Familjens chokladkaka med limemarinerade jordgubbar
2 ägg
3 dl råsocker
3 krm ekologiskt vaniljpulver (eller 2 msk vaniljsocker)
0,5 tsk salt
100 gr smält smör
4 msk cacao
90 gram vetemjöl (cirka 1,5 dl)
100 gram mörk choklad av god kvalitet

Sätt ugnen på 175 grader. Smörj och mjöla eller bröa en springform. Vispa ägg, socker, vaniljpulver och salt riktigt pösigt. Rör ut cacaon i det smälta smöret, och blanda ned i äggvispet. Sikta över vetemjölet, och blanda ned även det. Häll smeten i formen, och fördela den hackade chokladen över ytan. Grädda i uppemot 35 minuter; provstick kakan, den ska inte vara kladdig, men ändå fuktig.
Låt kakan svalna helt, och gärna stå över natten - då blir den ännu godare.

Limemarinerade jordgubbar
Skölj, snoppa och kvarta cirka en liter färska jordgubbar. Sikta över 0,5 dl florsocker, och pressa över två limefrukter.
Blanda alltsamman, och låt stå i 15-20 minuter.
I dag fick våra jordgubbar stå längre än så, eftersom middagen drog ut på tiden. Då blir jordgubbarna lite mosiga, vilket är väldigt gott, om än inte lika snyggt. Lime och jordgubbar passar så löjligt bra ihop. Det händer något märkligt när man pressar lime över färska bär, och sötar lätt, så som jag gör. Det smakar något mer, något annat, och otroligt läckert.

Livet på landet (och en lättlagad lunch)

Efter många vedermödor, i form av utmattande nedpackning respektive upppackning av diverse prylar och kläder, befinner vi oss äntligen i vårt sommarparadis i västra Sörmland.
Blogglusten börjar så sakteliga vakna till liv i mig igen. Det är ganska trevligt att sitta ute på verandan och blogga, med utsikt över trädgården.
Jag är fullt medveten om att jag varit aningen frånvarande de senaste veckorna. Det blir lätt så, när man som jag har fler än bara sig själv att ta hänsyn till. Bloggandet har prioriterats ned ganska så ordentligt. De inlägg jag publicerat har dessutom varit av en karaktär som förmodligen bara intresserar ett fåtal av er som läser här. Så kan det periodvis vara. Jag bloggar ju i grund och botten för min egen skull, och jag vill bevara mina matminnen från Korsika både i bild och skrift.
Framledes kommer temat snarare bestå av sommarmat från lantstället - ett betydligt mer publikfriande koncept, med andra ord.
Än så länge är vi relativt ensamma här i stugområdet. Semestern har inte dragit igång på allvar. Snart nog ligger oset från tändvätska tungt över nedjen om kvällarna. Det gäller att se det som en charmig del av sommartillvaron, och glädjas åt att de värsta dimmorna brukar lägga sig innan vi själva skall äta.
Här på landet lagar vi mat på lite annat sätt än hemma. Den största skillnaden är att vi medvetet eftersträvar att planera många dagar framåt i tiden, för att minimera behovet av att slösa bort dyrbar tid med att åka och handla. Vi har ett litet kylskåp och en liten frys, och måste därför bete oss annorlunda än hemma. Inte så stor utmaning, kan tyckas - för den som tillbringar sommaren på en segelbåt, eller på en betydligt mer avlägsen och isolerad plats än vårt lantställe. Skillnaden mot hur vi har det i stan är emellertid stor.
Det är en utmaning som är nog så påtaglig för oss, som är matlagningsintresserade (eller fixerade).

Dilemmat med vackert sommarväder är att det får till och med mig att vilja fly köket. Solen lockar alldeles för mycket för att jag skall ha lust att tillbringa mer tid inomhus än vad som är absolut nödvändigt. En snabb och vansinnigt god vuxenlunch hann jag ändå slänga ihop igår, medan jag stekte ett gäng pannkakor åt barnen.
Betrakta det hela som en receptidé.

Äggröra med matjes och dess närmaste vänner
4 ägg
0,5 dl gammaldags mjölk, eller grädde
flingsalt och vitpeppar
1 msk smör

två feta matjesfiléer
0,5 hackad rödlök
2 msk finhackad dill
2 msk finhackad gräslök
4 msk gräddfil

Vispa ihop ägg och mjölk; krydda. Smält smöret i en kastrull, och häll i äggsmeten. Vänd regelbundet runt den i kastrullen på låg värme, i drygt fem minuter, tills den bildat en perfekt krämig äggröra.
Skiva under tiden upp matjes, och hacka rödlöken, dillen och gräslöken. Jo, du kan göra detta parallellt med äggröran, om du inte har för hög temperatur på plattan.

Arrangera ingredienserna på två tallrikar. Servera med fäbodknäcke, Bregott med havssalt och en kall öl.

Marknaden i Ile Rousse

Marknaden i Ile Rousse var inte stor, men utbudet var trots detta fantastiskt. Själva kommersen skedde under tak i vad som påminde om ett tempel, med pelare som höll upp ett tak vars bjälkar bildade en himmel högt över marknadstånden.
Vad var det då som såldes? Det som impoonerade mest var faktiskt ståndet med färsk fisk. Både fiskens kvalitét, och det sätt som den bjöds ut på. Utöver de självklara frukterna och grönsakerna, såldes det honung, vinäger och marmelad, olika bakverk samt självklart ostar och charkuterier. Just ostarna och charkuterierna var givetvis det som var mest lockande att köpa med sig hem.
Det återkommer jag till i ett separat inlägg. Nu vill jag bjuda på några bilder från marknaden.

Vackra fiskar, som doftade så där friskt och gott
som bara riktigt färsk fisk gör.

En sådan här snygg ost vilar
just nu i vårt kylskåp.

Denna trevliga dam hade inget emot
att vara med på bild.

Coppa och lonzo är olika, men precis lika goda.
Coppa är fläskkarré, medan lonzo är filé.

Tredje middagen på Korsika

Den tredje middagen under vår vistelse bjöd på de bästa fiskupplevelsen jag någonsin haft i medelhavsområdet. Saint Pierre-filén var köttig; en fetare vit fiskfilé än jag är van vid, men en mycket ren fisksmak. Att ha gnocchi som tillbehör, samt en gräddig tomatsås, purjolök och tunnstrimlad fänkål, var helt enkelt rent otroligt gott. Detta var nog den bästa middagen under hela veckan.
Cheesecaken var god - men min är faktiskt godare.

Korsikanska charkuterier återkommer jag till. Vi köpte med oss de två i vårt tycke godaste produkterna hem, nänligen coppa och lonzo. Vi köpte även med oss korsikansk pancetta; den gick inte att motstå, där den låg och gonade sig på marknaden.

Rödingfilé med sällsynt lyckad Ricard-spetsad fänkåls-beurre blanc

Det här var en utsökt upptakt på min långa, sköna semester. Eftersom jag redan var i färd med att packa inför vår resa till Korsika, hann jag inte blogga om denna goda måltid.
Vi avnjöt hela härligheten redan torsdagen den tolfte juni.
Jag satt kvar på jobbet längre än jag räknat med, och var därför tvungen att tänka om när jag väl stod framför fiskdisken. Min ursprungliga idé var att fylla röding med finhackad schalottenlök, finhackad fänkål, lite dill samt pressad citron.
Med det upplägget skulle vi sannolikt inte haft mat på bordet förrän barnen somnat. Av den enkla anledningen valde jag i stället att köpa rödingfiléer. Dessa tillagades på enklast möjliga vis. De smörstektes först i hög värme på skinnsidan, och fick därefter varsamt tillagas färdigt på låg ugnstemperatur.

Beurre blanc är en klassiker, och en såsfavorit av rang. Jag såg fram emot att smaksätta den med fänkål, och blev därför mäkta besviken när jag smakade av den, och den hade en alltför mild fänkålston. Då kom min man på den geniala idén att hälla i en matsked
Ricard Pastis de Marseille (nr 746), varefter vi snabbt hettade upp såsen på nytt.
Sublimt - succé, i all enkelhet.
Tänk, att denna sommarfavorit bland alkoholhaltiga drycker kunde komma väl till pass, och rädda min vision av hur såsen skulle smaka.
Tveka inte - pröva! Om ni föredrar någon annas pastis än just Ricard, så väljer ni givetvis den. Jag tror även det skulle kunna fungera bra med någon typ av brännvin med påtaglig ton av anis eller fänkål.

Nypotatisarna slungades i hackad dill, en nypa flingsalt och Julita rapsolja. Den oljan är nästan overklig, med sin fantastiska saffransgula färg och makalösa nötiga smak.
Sockerärtorna kom faktiskt från Findus i frysdisken. Jag tycker de är fina, om de bara tillagas varsamt.

Med ett glas av den väl kylda favoriten
Schloss Vollrads Riesling Trocken (nr 5846) som tillbehör var detta en nog så passande start på min mycket efterlängtade semester.

Rödingfilé med sällsynt lyckad Ricard-spetsad fänkåls-beurre blanc (samt dill- och rapsoljeslungad nypotatis och sockerärtor)
Röding
800 gram rödingfilé
smör
flingsalt och nymald vitpeppar

Sätt ugnen på 125 grader. Hetta upp smör i en gjutjärnsstekpanna. Stek filéerna i hög temperatur någon minut, tills de börjar bli tillagade i kanterna. För då över dem till en ugnsform. Salta och peppar försiktigt. Ställ in filéerna i ugnen, och låt dem stå i uppemot tio minuter, beroende på deras storlek och tjocklek. Vakta dem, och ta ut dem så snart ytan ser matt och ljus ut.

Fänkåls-beurre blanc spetsad med Ricard
2 schalottenlökar, grovt hackade
0,5 fänkålshuvud, grovt strimlat
2 dl torrt, vitt vin
150 gram smör
flingsalt
1 msk Ricard

Fräs schalottenlök och fänkål försiktigt i en klick smör. Häll över vinet, och låt det hela sjuda på svag värme tills vinet reducerats til hälften. Rör då ned smöret i omgångar, några matskedar i taget. Häll i Ricard, ge såsen ett uppkok och sila sedan av schalotten lölen och fänkålen.

Nypotatis slungad i dill och Julita rapsolja
Lika enkelt som det låter. Skrubba valfri mängd nypotatis. Koka den. Blanda en rejäl skvätt Julta rapsolja med en liten näve finhackad, färsk dill och någon nypa flingsalt. Häll av vattnet från potatisen, och låt den ånga av ordentligt, innan den får förlusta sig med sina smakkamrater.
Servera med den fina rödingen, den farligt goda såsen - och sockerärtor, som du enklast tillreder efter rekommendationerna på förpackningen.
Ta en rejäl klunk vin; låt måltiden börja.

Andra middagen (måndag 15/6)

Ber om ursäkt för den dåliga kvaliteten på menybilden - skyller helt skamlöst på min darrhänte man. Det var i varje fall ännu en mycket god middag, som intogs på terassen i den ljumma medelhavsvärmen i måndags kväll.

Livstecken:Första middagen på Hôtel Napoléon Bonaparte

Utsikten från vårt hotellrum är makalös.

Äntligen fick jag en stund över, och kan sätta mig och slänga in ett blogginlägg. Det finns inte så gott om tid för sådana aktiviteter, när man som jag är på familjesemester. Jag skall därför fatta mig kort, och kommer med fler detaljer så snart vi når svensk mark igen.

Hitills är både jag och de övriga i sällskapet mycket nöjda med de middagar som ingår i halvpensionen. Jag redovisar dem dag för dag, och jag erkänner att detta i mångt och mycket handlar om att bevara mina egna, högst personliga matminnen. Dessutom genererar det en hel del, mycket välförtjänt reklam till kockarna på vårt hotell. Det är en sann kulinarisk fröjd att resa med Langley, det är så sant som det är sagt.

Jippie eller jippo?- hjälp mig att välja

Det här med Årets blok, vad innebär det egentligen? Först trodde jag, kanske lite enfaldigt, att det bara var någon form av reklamjippo. Jag fick en kommentar till ett inlägg i förra veckan, som meddelade att SMASKENS är nominerad till Årets blok. Vad nu?, tänkte jag, och lämnade sedan frågan därhän, eftersom jag inte hade tid att ta reda på vad det hela handlade om.
Nu vet jag mer. Jag har uppenbarligen inte hållit mig tillräckligt informerad om vad som händer i bloggvärlden. I dag fick jag ett mail som informerade mig om att många har nominerat mig till årets blok.
Jag vet egentligen fortfarande inte riktigt vad jag skall tycka om detta, eller hur det hela skall tolkas. Det finns inte så mycket informastion på Vulkan, annat än själva det ursprungliga pressmeddelandet. Själva tävlingen pågår tydligen ända fram till augusti.
Det vore ändå väldigt förmätet av mig att ignorera det faktum att åtminstone någon läsare tycker så bra om det jag skriver och lagar att jag förärats denna nominering. Därför frångår jag en av mina bloggprinciper, och slänger ut en direkt fråga till er:

Vilket, eller vilka, inlägg tycker du jag skall välja till min blok?

Detta direkta tilltal är inte alls min stil, och jag känner mig inte riktigt bekväm med det, inte ens i detta undantagsfall.
Det finns en anledning till varför jag inte avslutar mina blogginlägg med en fråga till er läsare, och det handlar inte om att jag är ointresserad av era åsikter - tvärtom.
Snarare är det väl så att jag hoppas att ni skall kommentera, om ni så vill och önskar, utan dylik populistisk prompting.

Nu ber jag er alltså att ta bladen från tungorna.

Speak out!

Skolavslutning:rabarbercheesecake med vaniljdoftande jordgubbssås

Edit: 2010 följde jag upp detta experiment med en än mer tilltalade version, den perfekta rabarbercheesecaken.

Det var en mycket märklig känsla att se vår lille gosse på skolavslutning i går förmiddag. Någonstans blir det kortslutning i min hjärna när jag inser att jag har en så stor son, ett skolbarn, en blivande ettakluddare. Jag blir både stolt, rörd och förundrad. Hur gick det här till?
Skolavslutningen i sig, den är viktig, och den ska uppmärksammas ordentligt. Den är helt enkelt något som man både bör och ska fira. När jag själv hade skolavslutningar under min uppväxt, åkte vi alltid efteråt och fikade på något riktigt trevligt konditori. Själv valde jag att i går morse, innan avslutningen, att dagen till ära baka denna rabarbercheesecake.
Från början var receptidén tänkt att förverkligas till mors dag, men den blev liggande på grund av tidsbrist - och det känns som att det i själva verket var meningen att det skulle bli så.
På grund av tidsoptimism var jag tvungen att idka improvisation på hög nivå, när jag plötsligt insåg att det var dags att gå iväg till skolan, och cheesecaken bara stått i ugnen i tjugo minuter. Då täckte jag formen med alufolie, och stängde därefter helt sonika av ugnen. När vi kom hem, två och en halv timma senare, stod det en perfekt, färdiggräddad cheesecake och väntade i ugnen. Det kan vara bra att veta att detta fungerar - därför delar jag med mig av denna nödlösning.
Förutom då att jag faktiskt inte kan säga hur länge den faktiskt skall stå inne i ugnen, om den skall stå i 200 grader hela tiden.
Till cheesecaken tänkte jag först servera tärnade jordgubbar, som marinerats i vaniljdoftande sockerlag. Det hade varit ett fantastiskt tillbehör, som jag absolut vill pröva vid ett annat tillfälle. Nu blev det i stället en vaniljdoftande jordgubbssås som fick kompletterad min cheesecake. Denna sås smekte gomen på ett mycket angenämt vis.

Jag är mer än nöjd med detta experiment - jag är helnöjd. Den här cheesecaken blev allt det jag hoppats på. Krämig och len, rund i smaken, men samtidigt med en tydlig ton av rabarber. Samt, inte minst, mäkta populär både hos äldste sonen och resten av familjen. Min väninna A, tillika sonens gudmor, var på besök och fick smaka på mästerverket. Jag är säker på att hon kan intyga att det var delikat.
Om någon vill pröva receptet, så fuska för allt i världen inte. det ska vara rabarbercoulis i cheesecaken, och inget annat.
Så det så.
Däremot tror jag att jag nästa gång skall pröva att rippla ned rabarbercoulis i strimmor cheesecaken, i stället för att blanda den i smeten.

Rabarbercheescake med
vaniljdoftande jordgubbssås
Rabarbercoulis
200 gram rabarber, skalad och slantad
1 dl råsocker
2 dl vatten

Koka upp rabarberslantar, råsocker och vatten. Låt småputtra i uppemot 20 minuter, eller tills rabarbern är mjuk. Mosa med en potatisstöt, och pressa den därefter genom en finmaskig sil, så att de grova fibrerna skiljs avskiljs. Låt coulin svalna, och förvara den i kylskåp.

Cheesecake
1 sats rabarbercoulis
75 gram smör, rumsvarmt
175 gram digestivekex, krossade
300 gram cream cheese
4 msk råsocker
1 msk citronsaft
3 ägg
2 dl crème fraîche

Blanda de krossade digestivekexen med smör, och tryck ut i botten på en normalstor springform. Förgrädda i 200 grader i cirka 5 minuter. Blanda cream cheese, socker och citronsaft. Vispa ned äggen, ett i taget. Rör sedan ned rabarbercoulin.
Häll blandningen i formen, och släta till ytan. Ställ in i nedre delen av ugnen, och grädda i tjugo minuter. Täck sedan formen med alufolie, och stäng av ugnsvärmen. Låt cheesecaken stå kvar i ugnen i två och en halv timma. Bred därefter crème fraiche över dess yta. Förvara i kylskåp tills den skall serveras.

Jordgubbssås
250 gram jordgubbar
0,5 dl råsocker
2 krm ekologiskt vaniljpulver

Lägg ingredienserna i en kastrull, och koka upp dem. Låt dem sedan sjuda i cirka 20 minuter. Stöt med potatisstör, och pressa därefter geonm en finmaskig sil, på samma vis som med rabarbercoulin.
Låt såsen svalna, och förvara den i kylskåpet.

Höga förväntningar:tillbaka till Korsika

Tidigt på lördag morgon flyger vi till Korsika. Vi skall vistas där i en vecka, med anledning av att min pappa fyllde sjuttio år tidigare i år.
Det är inte mitt första besök, vilket blogginläggets rubrik redan informerat er om. För tretton år sedan besökte jag den vackra ön för första gången. (herregud, vad gammal jag plötsligt känner mig!). Jag reste dit nästan precis vid den här tiden på året, i sällskap med min väninna H. Vi var båda studenter, med rätt så modesta inkomster. Trots dessa begränsade förutsättningar kunde vi hyra en liten bil, köra runt ön och bo på tvåstjärniga hotell. Detta sätt att resa, Fly and drive, passade oss perfekt.
Det var en fantastisk resa. Mina minnen är fyllda Korsikas vackra, dramatiska natur, av känslan av att vara i Italien och i Frankrike på samma gång - fast mer glesbefolkat. Givetvis har jag också mängder av minnen av mat och drycker. Vi åt gudomliga trerätters middagar, och kunde knappt förstå att vi, studenterna med den snålt tilltragna reskassan, fick njuta av sådan lyx. Till lunch köpte vi nybakat bröd, charkuterier, ostar och frukt. Sedan for vi iväg i vår lilla bil, och hade picnic längs vägen i någon skogsdunge, eller vid en havsvik.
På denna resa smakade jag för första gången rosévin. Jag lärde mig också att på allvar uppskatta getost, och jag satte i mig åtskilliga hekto vildsvinsskinka och vildsvinssalami.

Jag sticker inte under stol med att jag har höga förväntningar på den stundande resan. Ändå är det givetvis stor skillnad på dåtid och nutid. Inte bara på grund av att jag nu reser i egenskap av mor till fyra små barn. I stället för ovan nämnda Fly and drive, bor vi denna gång på hotell Napoleon Bonaparte i Ile Rousse, med halvpension.
Denna halvpension är dock så långt ifrån halvmesyr man komma kan. Här väntar inte några förutsägbara all inclusive-bufféer. Eftersom jag rest med Langley till Kreta, med samma koncept, vet jag att de trerättersmiddagar som tillagas av deras kockar håller hög klass. Det finns en stor trygghet i att veta att vi och barnen kan sätta oss till bords varje kväll och bli serverade god mat. På luncherna får vi botanisera i byns utbud av restauranger och butiker, och jag är övertygad om att jag kommer att få återuppleva matminnen från den fantastiska sommarveckan 1996.
Det återstår att se om jag kommer att kunna blogga på plats. Enligt vad jag läst mig till finns det mobilt bredband i hotellobbyn. Jag kommer i vilket fall ha många bilder, och en hel del att berätta, när jag väl är hemma igen.

Om någon är intresserad av att läsa mer om Korsika, finns det till exempel övergripande information om ön i den här artikel i Sydsvenskan.
På siten RES finns denna denna kärleksförklaring till den vackra ön.
Slutligen finns ett längre reserepportage i PDF-format att ladda ned från Linda Isacssons hemsida.

Bilderna är lånade från Langley.

Smak av sommar:citronglass ripplad med halloncoulis

De två senaste gångerna jag lagat glass har smakerna varit besläktade. Tjinuskiglass och ljus muscovadoglass med karamelliserade valnötter ligger smakmässigt i samma sfär, åtminsone enligt min gom. Kanske var det just på grund av att regnet öst ned, vinden har tjutit runt knuten och temperaturen legat på fasansfulla 6+, som jag kände att det var hög tid för sommarsmaker.

Citron och hallon passar så bra ihop - det är ingen nyhet. Denna smakkombination återkommer jag ofta till. Citronglass prövade jag när min glassmaskin var ung och fräsch. Den glassen blev inte helt lyckad. Nu har jag lärt mig fler tekniker, och vågar mig på ett nytt försök.
Att laga coulis har blivit en självklarhet. Det kan låta märkvärdigt och verka omständigt, men tro mig - det är värt besväret. Det blir så mycket godare när man slipper kärnor och skal.
Att rippla glassen med en bärcoulis är gott, och vackert. Det är dessutom, i mitt tycke, ett betydligt trevligare sätt att kombinera smakerna än att ringla en bärsås över.

Det här blev en superb citronglass, med mycket smak. Det är ändå ett litet stressmoment att blanda ned den ganska stora mängden citronsaft i den varma ägg- och mjölkblandningen. Jag fasar för att alltsamman plötsligt skulle skära sig. Nu händer inte detta, tack och lov - så vitt jag förstår på grund av fettet i mejeriprodukterna och äggulorna?
Jag reagerade över att glaskrämen inte svällde upp i vattenbadet så som kräm brukar göra. När jag vispade igenom den i kylskåpet efter att den fått stå över natten, var krämen emellertid precis lika fast och fin som jag är van vid. Jag har ingen aning om vad detta kan bero på, men det kan vara bra att veta för den som eventuellt vill pröva receptet. Den stora mängden socker tycker jag krävs för att balansera syran.

Citronglass ripplad med halloncoulis
Glasskräm
4 dl vispgrädde
4 dl gammaldags mjölk
6 äggulor
2 dl råsocker
strimlat skal av en citron
4/5 dl citronsaft (en stor, saftig citron)

Koka upp grädde och gammaldags mjölk tillsammans med de strimlade citronskalen. Vispa äggulorna och sockret pösigt. Blanda sedan ned gräddmjölken i äggvispet under omrörning. Vispa i citronsaften.
Ställ bunken över vattenbad, och sjud glasskrämen under omrörning tills den börjar tjockna. Kyl ned den, och låt den sedan stå i kylskåpet och svälla över natten.

Halloncoulis
250 gram hallon
0,5 dl råsocker

Koka ihop hallon och socker till en lös sylt. Passera den genom en finmaskig sil ned i en skål, så att alla kärnor avskiljs. Låt coulin svalna. Kyl ned den i kylskåp, och därefter gärna även en stund i frysen.
Kör glasskrömen i glassmaskinen i uppemot 45 minuter. Kyl under tiden ned en form eller låda i frysen. Fördela glassen i formen, och rippla över den iskalla coulin; dra en sked eller slickepott några vändor genom glassen.
Frys sedan ned glassen till önskad konsistens.