Robertson loves rödbetor: rödbetspizza med blåmögelost och honung

Det finns många trötta rödbetsrecept. När jag satte mig ned för att fundera kring hur jag ville tolka september månads råvara i kampanjen Robertson loves Sweden, då lovade jag mig själv att inte falla till föga för något jag lagat förut. Att inte göra det för enkelt för mig.

Det blev rödbetspizza, och jag kan förstå att det för många låter underligt. Smakmässigt blev detta en riktig hit. Ja, det var faktiskt först när vi smakade av pizzan, som jag till fullo insåg hur gott det blivit. Mina förhoppningar infriades många gånger om.

Rödbeta och blåmögelost - och honung som ringlas över. Riktigt fint, och definitivt en god middag. Fungerar även avsvalnad, skuren i munsbitar. Kanske på en buffé, eller som snittar innan maten?

Robertson Cabernet Sauvignon passade utmärkt till denna udda pizza. Tro mig, detta bara måste ni pröva. Ge rödbetan en chans i en ny kontext; det förtjänar både den och du.

Rödbetspizza med blåmögelost och honung
Rödbeta på pizza kan tyckas märkligt, men dessa smakkombinationer blir oerhört goda. Rödbetornas friska sötma kompletteras av sälta och umami hos blåmögelosten. Honungen binder samman smakerna och vitlöksoljan degen penslats med innan fyllningen lägs på ger karaktär. Pizzan är lika god varm som rumstempererad.

Deg
25 gram jäst
1 tsk flingsalt
1 tsk råsocker
0,5 dl olivolja
5 dl vatten, rumstempererat
650-675 gram vetemjöl (ungefär 11 deciliter)

1. Lös upp jästen i vattnet.
2. Blanda i salt, socker och olivolja.
3. Arbeta ned mjölet i degvätskan. Degen ska släppa lätt från bunken.
4. Täck över degen, och låt den jäsa till dubbel storlek i cirka 40 minuter.
5. Sätt efter halva jästiden ugnen på 200 grader varmluft (eller 225 grader i vanlig ugn), och förbered rödbetorna.

Fyllning
cirka 1 kg rödbetor
0,5 dl olivolja
2 stora vitlöksklyftor, rivna
300 gram blåmögelost
flytande honung

Skala rödbetorna och skiva dem lövtunnt med hjälp av en mandolin, eller i en food processor.
Blanda olivolja och riven vitlök i en skål.
Smula blåmögelosten och förvara den under plastfolie tills den ska användas.

Montering
1. Stjälp upp degen på mjölat bakbord, och dela den i fyra delar.
2. Se till att degbitarna är generöst mjölade runtom.
3. Lägg bakplåtspappe på en plåt, pch kavla sedan ut den degbit på plåten.
4. Pensla med vitlöksolja.
5. Fördela rödbetsskivor på pizzan i 3-4 lager, så att degen täcks.
6. Upprepa med resterande ingredienser.
7. Grädda varje pizza i 20-25 minuter, tills kanten på pizzorna fått färg och rödbetorna mjuknat.
8. Ta ut pizzorna ur ugnen. Srö över smulad grönmögelost, och ringla över tunna strängar honung. 9. Låt pizzorna svalna fem minuter innan de serveras.

Grönare högtider med Las Moras - gratäng på jordärtskocka, persiljerot och potatis med gryère och mandel

Mitt sista recept för Grönare högtider med Las Moras är något så härligt publikfriande som en riktigt mullig, krämig gratäng. Det perfekta tillbehöret till lammsteken, om ni frågar mig. Denna gratäng är emellertid sig själv nog, vilket kan intygas, då vi själva åt enbart gratäng och sallad till middag härom kvällen; fullt tillfredställda av den kulinariska upplevelsen.

Potatisgratäng med inslag jordärtskocka är inget nytt, vare sig för mig eller för de flesta andra. Men, när jag botaniserade i grönsaksdiskarna inför detta uppdrag, snubblade jag över en rotfrukt som jag tidigare aldrig funderat över. Jag syftar på persiljerot, en riktigt kul rotfrukt som till förvillelse liknar palsternackan. Smaken är som en blandning av bladpersilja och palsternacka, med en mindre dominerande sötma än den hos den sistnämnda. I denna gratäng samsades persiljeroten i bästa samförstånd med potatisen och jordärtskockan.

Att pimpa sin gratäng med grottlagrad gryère får närmast b etraktas som en dekadent utsvävning, men det blev å andra sidan så onaständigt gott att det var värt varenda krona.Mandeln då, vad ville jag med den? Syftet med mandeln är att förstärka den nötiga smaken jag tycker finns både hos osten och hos jordärtskockorna. Det, och det faktum att rostad mandel är så oerhört gott. Dessutom är det snyggt. Fler argument behövs knappast, eller bvad säger ni?

Det fruktiga, fiska och i detta sammanhang läskande Las Moras Chardonay kompletterade gratängen på ett utmärkt sätt. I sällskap av detta vin skulle jag rekommendera att gratängen för den som så önskas kompletteras med ugnsstekt majskyckling, eller varför inte varmrökt lax?

Gratäng på jordärtskocka, persiljerot och potatis med gryère och mandel (6 portioner)
300 gram jordärtskocka
300 gram persiljerot
800 gram mjölig potatis
6 dl vispgrädde
1 vitlöksklyfta
100 gram gruyère, grovt riven
1 dl mandelflarn
smör till ugnsformen
salt
svartpeppar

1. Sätt ugnen på 200 grader. Smörj en ugnsfast form.
2. Skala jordärtskockorna och lägg dem genast i vatten så att de inte missfärgas.
3. Skala potatisarna och persiljerötterna.
4. Värm grädden i en rymlig kastrull tilsammans med en skalad, krossad vitlöksklyfta.
5. Skiva potatis och persiljerötterna tunnt.
6. Tag upp vitlöksklyftan ur grädden, och vänd med potatis- och persiljerotskivorna.
7. Skiva sist av allt jordärtskockorna, en i taget, och vänd genast ned i grädden.
8. Lägg hälften av potatis- och rotfruktsblandningen i ugnsformen. Salta och peppra, och strö över knappt hälften av den rivna gryèren.
9. Täck med resterande mängd potatis- och rotfruktsblandning, salta och peppra och strö sedan över resterande mängd ost. Strö sist av allt ver den fagade mandeln.
10. Tillaga i mitten av ugnen i cirka 40 minuter, eller tills gratängen känns mjuk om man provsticker den.
11. Låt gärna gratängen stå och svalna 20 minuter innan den ska ätas.
12. Servera gärna gratängen med en blandad sallad med edamamebönor.

Grönare högtider med Las Moras - krämig påsksallad på rostad morot, persiljerot, och gulbeta med svenskt äpple, serverad på crostini

Här kommer mitt första gröna påskrecept för Gröna Högtider med Las Moras. Om jag får lov att säga det själv (och det får jag) så blev det oväntat bra. Redan på idéstadiet blev jag förälskad i receptet, och det färdiga resultatet överraskade mig.

Jag är egentligen rent ut sagt hjärtligt trött på rostade rotfrukter. Jag tror jag fick en överdos för ett par år sedan. Att jag ändå beslutde mig för att rosta tärnade rotfrukter till en krämig liten påsksallad, det kom sig av att jag använde mig vt de inte självklara rotfrukterna persiljerot och gulbeta. Tilsammans med morot och äpple skapade dessa en smak som helt enkelt blev något annat; något som faktiskt tilltalade min gom, och det i allra högsta grad.

Det svenska äpplet Gloster tog mig med storm. Jag tror inte att jag tidigare smakat på just denna sort - det borde jag kommit ihåg, i så fall. Fruktigt, aromatiskt och med en sytlig fräshör fulländade det min smakkombination. Honungsdijonsenap, citron och smetana bildade tillsammans med rotfrukterna och äpplet något som lurade min man att tro att jag smiskat ihop en liten majonnäs. Så icke, även fast jag funderade på saken.

Med denna lilla oortodoxa, krämiga påsksallad vill jag flörta med öl- och smørrebrødstraditionen, fast med en twist. Min variant är denna krämiga, vegetarisk röra serverad på crostini, med ett glas fruktig och fräsh Las Moras chardonnayRöran och vinet fungerar i mitt tycke alldeles strålande bra tillsammans. Jag har själv serverat smørrebrød till påskaftonslunch de senaste fem-sex åren. I år är chansen stor att just denna röra blir en av de utvalda.

Krämig påsksallad på rostad morot, persiljerot, och gulbeta med svenskt äpple, serverad på crostini (förrätt eller förmingel för 8 personer)
100 gram morot
80 gram persiljerot
80 gram gulbeta
0,5 msk olivolja
1 svenskt äpple, aromatiskt och syrligt (gärna Gloster)
2 dl smetana
2 tsk honungsdijonsenap
1 msk citronsaft
2 msk bladpersilja, finhackad
svartpeppar
flingsalt
cirka 25 crostini

1. Skala och tärna morot, persiljerot och gulbeta.
2. Hetta upp olivolja i en teflonpanna. Rosta försiktigt rotfruktstärningarna på medelvärme, tills de mjuknat. Vänd dem regenbundet under tiden, och vakta så att de inte bränns.
3. Ställ dem åt sidan för att svalna.
4. Tärna äpplet, men behåll skalet på. Blanda det med smetana, senap, citronsaft och bladpersilja. Vänd därefter ned rotfrukterna. Smaka av med salt och svartpeppar samt eventuellt mer citronsaft.
5. Lägg upp salladen på crostini precis innan de ska serveras.

Välsignade kycklingsoppa

Jodå, jag lever, och jag äter. Däremot har det inte lagats lika mycket mat som vi brukar här hemma den senaste dryga veckan. Vi har hankat oss fram på gamla klassiker, frysfynd, enstaka restauranbesök och goda vänners mat.

Nu försöker jag samla ihop mig en smula, innan jag blir alltför ringrostig. Sedan vi fick för drygt ett år sedan fick för vana vana att regelbundet koka vår egen kycklingbuljong, har nivån på matlagningen här hemma höjts ytterligare. Om hösten är grytornas tid, så är vintern soppornas tid; så var det förra året, och så är det även nu. Det finns få saker som smakar så bra efter en iskall vinterdag som just kycklingsoppa, och den går dessutom att variera nästintill oändligt.

I måndags hade min man än en gång lagat kycklingsoppa, en sådan där gudomligt god variant som kan göra vem som helst tårögd av lycka. När man som ja kom hem, frusen och hostig, känns det som en högvinst att få slå sig ned vid ett dukat bord och få sig serverat en rykande skål av en sådan här doftande, fullmatad soppa. Det smakar så gott, men är samtidigt så enkelt och billigt att det knappt går att begripa hur så lite kan smaka så mycket.

Den utlösande faktorn till att vi på allvar kom igång med egna buljongkok var, som jag tidigare nämnt, när vi började köpa hel kyckling i stället för lårfiléer. Orsaken till detta regimskifte kom sig av ett besök i en mindre mataffär innanför tull, där priset på kycklingdelar låg på orimliga nivåer. Ibland kan en enstaka händelse verkligen få oanade följder.

Nu bågnar vår frys allt som oftast av kycklingskrov, tack vare detta nya konsumtionsmönster, och ingen är gladare för det än jag. En konstant tillgång på hemkokt kycklingbuljong är en otrolig tillgång, och det har fått mig att inse att just denna buljong passar i fler maträtter än man kan föreställa sig.

Den senaste soppan i mängden låter kanske inte så märkvärdig, ja, den kan nog låta ganska oansenlig, men tro mig, det var en rent överjordiskt god soppa. Kycklingsoppa en gång i veckan känns som ett helt rätt val, vintern ut.

Vad krävs då för en sådan här god soppa? I grund och boten inte så mycket. Det kan tyckas som många ingredienser, men den som inte råkar stå och hacka grönsaker kan riva eller mixa i en matberedare. Några skivor bacon, eller ännu hellre pancetta, ger soppan ett extra djup, men kan givetvis uteslutas om man så önskar. Borlottibönor är en av mina favoriter, men små vita eller cannelinibönor fungerar bra, de med.

Det enda man inte bör kompromissa med är i grund och botten den goda buljongen. Trots detta påstående vill jag inte avråda något från att koka sig en soppa på buljongtärning. Det vill säga, om personen lovar att frysa in kycklingskrovet, samla på sig några fler, och inom en snar framtid koka sig buljong.

Kycklingsoppa med bacon- och paprikasoffritto och borlottibönor
1 kyckling på minst 1,3 kilo
1 stor gul lök, finhackad
2 vitlöksklyftor, finhackade
2 selleristjälkar, finhackade
1 stor morot, fint tärnad
1 stor röd paprika, fint tärnad
5 skivor bacon eller pancetta, smått skurna
olivolja
8 dl hemkokt kycklingbuljong
1 burk Mutti krossade tomater
salt, svartpeppar
1 burk borlottibönor
0,5 tsk rörsocker

parmesanost, olivolja och svartpeppar till serveringen

1. Stycka kyckling, skär loss köttet, och finstrimla det.
2. Fräs de tärnade grönsakerna i olivolja, tills de mjuknat.
3. Tillsätt kycklingbuljong och tomatkonserv. Låt småkoka i 15 minuter.
4. Lägg i kycklingköttet, och låt det blir genomkokt.
5. Smaka av med salt, svartpepar och rörsocker.
6. Servera med parmesanost, och mer svartpeppar för den som önskar.

Hur kunde det bli så gott?

Det tog tid at bli återställd, men nu mår jag tack och lov mycket bättre. Det är ganska frustrerande hur lång tid det kan ta att komma tillbaka till en normal, hälsosam aptit, efter några dagars magåkomma.

Förtvivlan är ett starkt ord, men det är närapå så jag känner inför de bilder jag på senare tid publicerat. Jag håller på att försöka sätta mig in i en variant av Photoshop, men tiden räcker inte riktigt till. Detta, tillsammans med vintermörkret och vårt matbord i ek, gör att bilderna närmast ser ut som om de kom från en kokbok från sjuttio- eller åttiotalet. Vad kan jag säga? Jag ser fram emot vårljus, om att kanske ha lite tid att ägna åt att förstå alla de finesser som uppenbarligen borde rymmas i det nämnda programmet i fråga.

Nu ska jag emellertid komma til saken. Jag äter på tok för lite färsk mat så här års. Det är inte skörbjugsvarning, men jag skule helt klart kunna anstränga mig lite mer. Ibland chockar jag kroppen med en frukt, men min kosthållning är ärligt talat ganska enkelspårig så här års. det blir så fel med sallad mitt i vintern, Så känner jag; det kan tyckas fånigt, men det är så jag fungerar.

I veckan som gick hade jag fått otroligt nog fått en idé om en vintersallad. Jag tänkte mig skållad, grovt riven rotselleri, grovt riven morot och äpple. Dessa ingredienser skulle blandas med smetana och senap, tänkte jag mig, och plötsligt drabbades jag av en sådant otroligt sug att jag bara var tvungeb att se till att göra verklighet av idén redan samma kväll.

Till kvällens middag var jag dessutom ute efter kolja eller sej, men kom ironiskt nog hem med lax. Jag, som nästan aldrig köper lax. Hur kunde detta komma sig? Anledningen var de aktuella fiskpriserna. Till och med den vanligtvis så prisvärda koljan låg på hutlösa 139 kronor kilot. Då föll valet på den trista laxfilén. Ja, jag måste skriva trist, för jag tycker verklige inte att lax är någon kul fisk. Inte alls. Rökt och gravad äter jag den gärna, men det är verkligen något helt annat.

Nu fick det bli som det blev. Det fungerade trots allt riktigt bra med min nyuppfunna vintersallad som tillbehör även till ugnsbakad lax, men jag ser verkligen fram emot att äta den i den tänkta kombon, vilket var dubbelpanerade fiskfiléer med panko, och ett glas öl. Jag måste helt enkelt laga till sådana mycket, mycket snart.

Alldeles bortsett från denna kontext, så blev blandingen i fråga en sorts latmansvariant av coleslaw. Ja, latmansvariant, ur perspektivet att man inte behöver strimla och skålla en massa vitkål, och smiska ihop majjo. Med andra ord känner jag rent intuitivt att denna goda vintersallad passar väldigt bra även till sådana rätter som hamburgare eller revbensspjäll. Pröva själva, så får ni se.

Min krämiga vintersallad på rotselleri, morot och äpple
175 gram rotselleri
175 gram morot
175 gram syrligt äpple
1 burk smetana (2 dl)
2-3 msk honungsdijonsenap
1 msk citronsaft
flingsalt och svartpeppar

1. Riv rotsellerin grovt, och skålla den i rikligt med hett vatten en rymlig sil. Låt selerin ånga av.
2. Riv moroten grovt
3. Tag en rymlig skål och blanda smetana, senap och citronsaft.
4. Rör ned den avsvalnade rotsellerin och mototen.
5. Riv sist av allt äpplet, och blanda ned det. På så vis slipper du riskera att det missfärgas.
6. Smaka av med flingsalt och svartpeppar.

Inget värmer som kycklingsoppa

Vi har haft helt absurda mängder kycklingskrov i frysen. För några söndagar sedan gjorde vi äntligen slag i saken, och kokade kycklingbuljong. Av buljongen blev det sedan en kycklingsoppa som jag nästan vill tillskriva magiska egenskaper. Det råkar vara så, att jag sedan några veckor tillbaka tillbringar dryg timma varje måndagskväll i simhallen, eftersom våra två äldsta barn går i simskola. Jag plaskar runt med barnen, och försöker hålla modet uppe, trots att jag fryser något vansinnigt av att ligga i blöt.
När vi väl kommer hem, känns det som att jag inte tinar förrän efter flera timmar. En viss måndag i februari gick det emellertid snabbt att få upp värmen, då jag kom hem till min mans kycklingsoppa.
Jag har för mig att jag faktiskt läst någonstans att kycklingsoppans läkande effekt är vetenskapligt bevisad? Nu var jag ju inte direkt sjuk, utan endast frusen, men efter att ha ätit två portioner av den gudomliga soppan var jag både varm och på gott humör.

Vi kokade soppan på söndagskvällen, ställde sedan ut den i snön. Vi plockade in den nästa morgon, ställde den i kylskåpet, och värmde den samma kväll. En mustig och matig soppa blir inte mycket enklare att tillaga än så.

Kycklingbuljong är verkligen inte några konstigheter, men ibland blir det bara så att man skjuter upp saker onödan: Så var det i det här fallet, men när det väl blev av, blev resultatet givetvis helt makalöst bra. Det kan nog mycket väl bli en söndagstradition här hemma, att koka kycklingbuljong. Vi tog:

3 stora kycklingskrov
3 morötter
1 gul lök
2 palsternackor
2 lagerblad
12 vitpepparkorn
1 näve persiljestjälkar

Vi täckte alltsamman med vatten, och så fick det stå och småputtra under lock i ett par timmar. Därefter silade vi av alla ingredienser, och då återstod en fantastisk buljong. Vi avstod helt från att salta buljongen innan tillagningen.
Vad vi däremot gjorde, som är mycket viktigt i vårt tycke, det är att låta buljongen stå kallt och därefter ta bort det översta, ganska tjocka lagret av kycklingfett. Må så vara att fettet är en viktig smakbärare, men - tro mig - det blir tillräckligt mycket av det goda kvar i soppan ändå.

Kycklingsoppa - en receptidé
omkring 1,5 liter hemkokt kycklingbuljong
kött från 1 kyckling
2 morötter
2 palsternackor
8 mjöliga potatisar
salt och vitpeppar

1 vitlöksklyfta
vispgrädde efter smak
hackad bladpersilja till serveringen

Dela morötter, palsternacka och potatis i bitar. Koka dem halvmjuka i buljongen. Tillsätt sedan kycklingköttet, och låt sjuda tills köttet är genomkokt. Rör gärna i en skvätt vispgrädde. Riv vitlöksklyftan, och blanda ned den. Strö finhackad bladpersilja över soppan, det kompletterar smakerna perfekt.

Dillkött på långlagad kalvbog

Vi har haft mina föräldrar på besök i helgen, och för söndagens middag kände jag starkt för att sätta ihop en meny med lite mer klassiska, svenska smaker. Till förrätt bjöd vi på Öjebytoast, och till varmrätt blev det, som ni förstår, dillkött på långlagad kalvbog. Efterrätten var en grym mjölkchokladpudding med punchgrädde (recept kommer).

I fredags köpte jag denna fina kalvbog på Sandströms, med dillkött i tankarna. Till skillnad från hur dillkött brukar tillagas, ville jag pröva att långlaga bogen. Jag var fullständigt övertygad om att detta skulle visa sig mycket lyckat; jag har trots allt enbart positiva erfarenheter av detta tillagningssätt.

Dillkött tillhör de där goda rätterna som man ofta tänker på, men sällan lagar. Jag hoppas att min variant av detta klassiska recept kan inspirera några av er att rusa åstad och skaffa kalvbog, eller kalvrygg. Det är så mycket enklare än man kan föreställa sig.

Nu var det söndag idag, och jag lämnade min kalvbog i ugnen ovanligt kort tid för att vara jag; i knappt fem timmar, på 100 graders ugnsvärme.
hade det i stället varit en vardag, hade jag som vanligt ställt in grytan i kall ugn på morgonen, satt ugnen på cirka 85 grader, och låtit alltsamman stå över dagen.

Dillkött på långlagad kalvbog
1,7 kilo kalvbog
0,5 gul lök, klyftad
3 morötter
ett knippe dill (bara kvistarna)
salt
12 vitpepparkorn
2 lagerblad
5 dl vatten

Salta kalvbogen runtom. Lägg den i en emaljerad gjutjärnsgryta tillsammans med de övriga ingredienserna. Häll i vattnet. Ställ in grytan i ugnen, och tillaga på 100 grader i cirka fem timmar.

Tag ut grytan ur ugnen. Lyft ur kalvbogen, och lägg den på en skärbräda. Plocka upp morötterna, och spara dem. Sila bort övriga ingredienser, och spara buljongen till såsen.

Sås
3 msk smör
3 msk vetemjöl
buljong (cirka 7 dl)
2-3 tsk 12% ättiksprit (12 %)
1 tsk råsocker
vitpeppar ur kvarn
1 dl finhackad dill
salt efter smak
1 äggula
1 dl vispgrädde

Smält smöret i en kastrull. Dra kastrullen tillfälligt från plattan, tillsätt mjölet, och rör ihop. Späd med buljongen under vispning, och ställ tillbaka kastrullen på plattan. Koka upp under omrörning.
Tillsätt ättika; smaka dig fram till. Blanda äggulan och grädden, och vispa ned i såsen. Smaka av med vitpeppar och salt. Varmhåll såsen medan du tar hand om köttet.

Kalvbogen är nu så mör att det går att lossa köttet från benet med bara händerna. Bryt köttet i stora, generösa bitar. Skär bort fett efter smak. Dela sedan morötterna, och blanda kött, morötter och sås i ett lämpligt kärl. Strö över dillen och blanda runt precis innan serveringen. Kokt potatis och gröna bönor passar bra till. Öl är i mitt tycke den lämpligaste måltidsdrycken till dillkött.

Svartpeppar- och vitlöksgnuggad rostas, brysselkålspuré och crudité, jordärtskocksgratäng och portvinssås med timjan

Årets Kock var riktigt inspirerande i år, måste jag säga. Gustav Trädgårdh var verkligen en värdig vinnare. Mycket av det kockarna gör är oerhört imponerande och inspirerande, men samtidigt inte något jag känner att just jag kan återskapa i mitt kök, med mina kunskaper och förutsättningar. De är ju inte för inte proffs.
Av allt det jag såg under programmets gång, var det som fastnade i mitt minne Linus Ströms brysselkålspuré och crudité. Edit 100203: Och även hos Silverkocken, som synes. I ett måhända fåfängt försök att efterapa en professionell kock, beslöt jag mig för att försöka laga något liknande till lördagskvällens middag. Måltiden inleddes med dessa goda snittar, och avslutades med en sällsynt läcker panna cotta.

Jag tror att vi måste köpa en ny stektermometer, för köttet blev inte alls så som jag förväntat mig. Jag var missnöjd. Dessutom kan jag meddela att rostas inte är en köttbit som faller mig i smaken. Trots mycket varsam tillagning (där jag först brynte den runtom och därefter lät den steka klart på låg ugnstemperatur) uppfyllde den inte mina förväntningar.

Det är inte något självändamål för mig att variera och experimentera. När det kommer till jordärtskockgratäng, är det klokast att inte krångla till det. När det blir så sagolikt gott med enbart de goda skockorna, potatis, salt, svartpeppar och grädde, vore det bara pretantiöst av mig att slänga in någon ny krydda.

Svartpeppar och vitlöksgnuggad rostas - en receptidé
Mortla svartpepparkorn med flingsalt. Tillsätt några rivna vitlöksklyftor, och hungga med mortelstöten till en grov smet. Bryn en rumstempererad och avtorkad bit kött i smör på ganska hög värme runtom.
Lägg köttet på ett smort ungsfast fat, och masserá in kryddblandningen runtim. Sätt en stektermometer i dess tjockaste bit. Baka på 150 grader till en innertemperatir av 60-65 grader, veroende på tycke och smak.

Brysselkålspuré och crudité
500 gram brysselkål
salt, vitpeppar
cirka0,75 dl vispgrädde
2 msk smör
citronsaft

Skala och putsa brysselkålen. Lägg undan 3-4 stycker till crudité. Koka resterande mängd i lättsaltat vatten tills de är al dente, och ännu inte helt förlorat sin klargröna färg. Man skulle kanske heöt enkelt kunnma säga att de ska vara halvmjuka? Häll av vattnet, och mixa dem sedan med grädde och smör till en slät puré. Smaksätt den med salt, vitpeppar och citronsaft.

Crudité gjorde jag genom att helt enkelt skiva rå brysselkål mycket tunnt, och snabbt marinera den i lite citronsaft och en aning flingsalt.

Jordärtskocksgratäng med potatis
Behövs det ett recept? Jag vill inte förolämpa någon, men så här kan man till exempel göra: Smöra en ugnsfast form. Skala 600 gram jordärtskockor och lika mycket fast potatis. Skiva dem lövtunnt på mandolin. Varva dem sedan i formen, och krydda mellan lagren med salt och svartpeppar. Häll över ungefär 4 deciliter vispgrädde. Tillaga i nedre delen av ugnen på 200 grader, tills gratängen fått fin färg och blivit riktigt genommjuk.

Portvinssås med timjan
3 dl portvin
2 dl rödvin
1 schalotenlök, grovt hackad
1 vitklök, delad
8 svartpepparkorn
0,5 tsk råsocker
2 msk kycklingfond
0,5 kruka timjan

Låt alltsamman koka och långsamt reducera till tjock, sirapsliknande konsistens.

Något av det svåraste jag vet med upplägningar är att få maten att hålla sig varm. Då är det ändå sällan jag lägger upp till fler än fyra personer. Det handlar om att ha varma tallrikar (det hade jag inte), att se till att maten är varm när den läggs upp (nja...gratängen var bara ätvarm) samt att lägga upp det som ska vara varmt sist av allt (den turordningen lyckades jag i varje fall med).
Våra gäster, vännerna P och K, verkade dessa små fadäser till trots uppskatta maten. Jag tyckte själv det smakade bra. Men, som jag skrev ovan - rostas, det är ingenting för mig. Om det nu inte möjligtvis är så att jag ska skylla på att vår gamla stektermometer börjar ge upp?

Rödbetssallad 2009

I år vill jag göra en ny sorts rödbetssallad. Jag tycker det är en god och viktig del av julbordet; under förutsättning att det ror sig om en hemlagad variant. Förr om åren har jag smaksatt min rödbetssallad med äpple, äppelcidervinäger och pepparrot. I år vill jag driva smakerna ännu lite längre. Det betyder att jag låter rödbetssalladen närma sig min mans potissallad. Den får smak av cornichoner, syltlök och rödlök. Resultatet blir en fantastisk smakrik rödbetssallad, där ingen smak dominerar över den andra, utan alla sammanstrålar till en enda, fantastiskt god enhet.

Rödbetssallad 2009
500 gram rödbetor
1,5 dl créme fraische
0,5 syrligt äpple, finhackat
2 msk ytterst finhackad rödlök
0,5 dl syltlökar, delade
8 ganska små cornichonger, hackade
1,5 msk äppelcidervinäger
1 msk finriven pepparrot
svartpeppar

Skölj rödbetorna, och koka dem sedan i saltat vatten med skalen på tills de är ordentligt mjuka: Blanda under tiden övriga ingredienser. Skölj rödbetorna med kallt vatten när de är klara. LÅt dem svalna, och skala dem sedan. Tärna rödbetorna fint, och blanda dem med röran. Låt stå över natten.

Dagens tillbakablick: I dag för ett år sedan, den tjugotredje december 2008, skrev jag inte bara om min goda skaldjursröra, utan också om första vörtbrödet samt en liten löksill.

Min mans lammragu

I lördags stod min man för matlagningen, något han ganska sällan gör numera. Jag har väl på gott och ont tagit över i köket, mycket på grund av att jag helt enkelt är den som kommer hem först om dagarna. Han har med andra ord sällan chansen att ta kommandot i köksregionen numera. Det är inte riktigt rättvist; det är bara så det faller sig.

Den som söker hittar flera raguer i den hör stilen på bloggen. Det är inte så konstigt, för det här är riktigt god mat; riktig höstmat, helt enkelt.
Ragun fick en god sötma från rotfrukterna, och lammsmaken framträdde bra. Vi föredrog pasta, men givetvis fungerar det bra även med andra tillbehör.

Min mans lammragu
500 gram grytbitar av lamm
salt och svartpeppar
2 morötter
1 palsternacka
en äppelstor bit rotselleri
1 gul lök
3 vitlöksklyftor
3 sardeller
smör och olivolja
1 msk Mutti trippelkoncentrerade tomatpuré
2,5 dl Mutti passerade tomater
1,5 dl rödvin
1 lagerblad
i näve färsk timjan

Putsa grytbitarna och tärna dem ganska smått, cirka två gånger två centimeter. Tärna morot, palsternacka och rotselleri fint. Hacka löken och vitlöken.
Bryn grytbitarna i en gjutjärnsstekpanna i en blandning av smör och olivolja. Krydda dem med salt och svartpeppar. För över dem till en emaljerad gjutjärnsgryta. Tillsätt rotfrukterna och löken, och fräs några minuter i lite mer olivolja.
Tillsätt passerade tomater, tomatpuré och rödvin samt lagerblad och timjan. Lägg på locket, och låt ragyn småputtra på låg värme i uppemot två timmar. Tag av locket och låt vätskan reducera framåt slutet.
Servera med någon kort pasta, gärna strozzapreti - en av mina favoriter. Riv massor av parmesanost över och drag några extra drag med svartpepparktranen.

Älgfärsjärpar med rotsaksrakor och lingon-pepparrotsyoghurt

Jag köpte älgfärs och fläskfärs när jag skulle laga viltpanna för två veckor sedan. Då använde jag bara hälften av färsarna; resten frös jag in. Dessa kom mycket väl till pass i söndags, då det stod älgfärsjärpar på menyn.
Lika smaksatt som viltpannan var, lika rena i smakerna blev dessa järpar. Ibland behövs det helt enkelt inte en massa kryddor; man klarar sig ganska långt med bara gul lök, salt och svartpeppar.

Till biffarna stekte jag rotsaksrakor. Helt enkelt rårakor på potatis, gul lök, morot, rotselleri och kålrot. När jag var vegetarian i min ungdom, blev det ofta råraka till middag, när fantasin tröt. Då stekte jag en stor raka, som tog upp hela stekpannan. I söndags valde jag i stället att steka mindre rakor, som sedan fick baka färdigt i ugn på 175 grader.
Jag kan inte minnas att jag stekt något liknande på åtminstone sju-åtta år. De är ju så otroligt läckra, de frasiga, goda rakorna. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att de två äldsta barnen skulle rata dessa godsaker. Efter en diskussion nådde vi slutligen kompromissen att de skulle äta var sin halva. De två yngre barnen åt å andra sidan varsin vuxenportion, så man skulle kunna säga att det hela jämnade ut sig.
Vad serverar man då till älfärsjärpar med rotsaksrakor? Jo, givetvis mezeyoghurt, smaksatt med lingon och finriven pepparrot. Det är aldrig fel att ha ett paket lingon i frysen.

Älgfärsjärpar med rotsaksrakor och
lingon-pepparrotsyoghurt
250 gram älgfärs
250 gram fläskfärs
1 ägg
1 liten gul lök, riven
salt och svartpeppar
smör till stekning

Sätt ugnen på 175 grader. Blanda ägget med den rivna löken, och knåda ihop med färserna samt salt och peppar efter smak. Hetta upp smör i en gjutjärnsstekpanna, och bryn järparna vackert bruna runtom. För över dem till en liten ugnsfast form, och låt dem något senare bli genomtekta i ugnen på 175 grader i uppemot tio minuter. Givetvis går det lika bra att steka klart dem i stekpannan.

Rotsaksrakor - en receptidé
8 medelstora potatisar
i stor gul lök
2 morötter
rotselleri motsvarande en morot
kålrot motsvarande en morot
salt och vitpeppar
smör till stekning

Riv potatisarna, löken och rotfrukterna. Blanda väl, och krydda med salt och vitpeppar. Rent generellt kan jag säga att rotsaksrakorna äter med salt än man kan tro.
Hetta upp ordentligt med smör i en gjutjärnsstekpanna. Klicka i tre klumpar av det rivna, och platta ut dem. Stek på medelhögvärme. Vänd försiktigt med hjälp av stekspade och en lilleman eller en gaffel. För över till en plåt med bakplåtspapper när de blivit vackert gyllenbruna på båda sidor.
Låt dem tillagas klart i ugnen i cirka fem minuter.

Mezeyoghurt med lingon och pepparrot
1 dl lingon, varsamt tinade
1 dl mezeyoghurt
1-2 msk finriven pepparrot (efter smak)
en nypa flingsalt

Blanda yoghurten med en matsked riven pepparrot och en nypa flingsalt. Rör försiktigt ned lingonen. Smaka av med mer pepparrot om det behövs.

Stekt, dill-dubbelpanerad sej, potatis-och rotsellerimos, edamamebönor med pepparrotssmör

Jag har inte varit riktigt lika alert vad gäller vår konsumtion av fisk de senaste veckorna. Helst av allt vill jag att vi ska äta fisk två gånger i veckan, men av olika skäl har fokus, som ni noterat, snarare legat på kött, och i då synnerhet långkok.

I torsdags blev det äntligen fisk till middag. Valet föll på sejfilé, eftersom det var så otroligt bra pris på just dessa på vår lokala ICA.
Det enda negativa med sej, det är dess gråa färg, som gör att den kan se om det vill sig illa kan se riktigt oaptitlig ut. Smakmässigt värderar jag faktiskt ofta sej högre än torsk. Genom att dubbelpanera den, så som jag gjorde i torsdags, lyckades jag dessutom fullständigt trolla bort den gråa ytan.

Jag var kanske lite feg med dillen i paneringen; det går alldeles utmärkt att blanda mer dill i skorpsmulorna, men jag ville inte utmana ödet (eller snarare mina barns toleransnivå). Nu är ju inte heller den krukodlade dillen särskilt stark i smaken, så det handlar givetvis om vad man har att tillgå.

Potatis- och rotsellerimos är en riktig höstfavorit hos mig. Proportionerna regleras utifrån hur mycket man tycker om rotselleri. Just i torsdags var jag lite väl generös med min favorit bland rotfrukterna, det blev snarare rostsellerimos med potatis av det hela, vilket inte föll alla familjemedlemmar i smaken. Knappt två tredjedelar potatis, och drygt en tredjedel rotselleri, borde vara ganska lagom proportioner.

Edamamebönor finns i frysdisken på , men även i så kallade asiatiska butiker. Där lär de enligt uppgift ska finnas i skalat skick, men ICA's edamamebönor får man vackert stå och sprita. Om man tinar dem, går det givetvis utmärkt att precis som med bondbänor sprita innan de ska tillagas, men jag gjorde precis tvärtom, och spritade dem efter att jag kokat dem. De passade väldigt bra ijhop med pepparrotssmöret.

Någon kanske saknar en sås till upplägget? Om jag hade valt att göra en sådan, hade jag plockat upp dill- och pepparrotssmakerna, och blandat dessa med gräddfil. Det lär garanterat smaka bra, i synnerhet om man väljer att servera fisken med kokt potatis, i stället för mos.

Stekt, dill-dubbelpanerad sej
700 gram sejfilé
1 kruka dill, finhackad
1,5 dl ströbröd, helst ekologiskt
2 ägg
salt och vitpeppar
smör

Byxa filéerna om det behövs, och dela dem sedan i ganska stora bitar. Krydda med salt och peppar på ömse sidor. Hetta upp smör i en gjutjärnsstekpanna.
Panera filébitarna; först i vetemjöl, uppvispat ägg och slutligen i ströbörd blandat med finhackad dill. Jag rekommenderar inte att man gör dessa moment förrän precis innan det är dags att lägga fisken i stekpannan. Stek fiskbitarna på medelhög värme, och snåla inte med smöret.

Potatis- och rotsellerimos

2/3 potatis
1/3 rotselleri
salt
vitpeppar
smör
gammaldags mjölk

Det känns närmast fånigt att skriva ut detta recept, men jag kör ändå: tärna potatis och rotselleri, och h koka dem mjuka. Pressa dem med potatispress, och blanda med smör och varm mjölk till ett fluffigt mos. (Jag använder aldrig elvisp till mos;, jag tycker inte att det behövbs, och dessutom riskerar man att moset blir klistrigt, om man av misstag kör lite för länge med vispen.) Smaka av med salt och vitpeppar.

Edamamebönor med pepparrotssmör
1 paket ICA's edamamebönor
25 gram rumsvarmt smör
flingsalt
1,5 msk finriven, färsk pepparrot

Koka bönorna ordentligt. Skidorna ska vara mörktgröna innan du tar dem av spisen. Det ska nästan se ut som om du kokat dem för länge.
Låt dem svalma, och sprita dem sedan. Blanda smör, pepparrot och flingsalt. Smaka av, pepparotens styrka kan minst sagt variera. Lägg tillbaka bönorna i kastrullen där de kokades, tillsätt smöret, och värm hastigt på alltsamman, bara så att smöret smälter, och bönorna blir ljumna igen.

Servera slutligen fisken med moset och bönorna, och generöst med citron att pressa över. Fisken hade en strykande åtgång hos oss, och jag kan bara än en gång konstatera att arbetsinsatsen för att laga till egen, panerad fisk inte är hälften så stor som många nog tror. Det finns verkligen ingen anledning til att köpa fiskpinnar - ingen alls.

Isterbandens nya kompis:ljummen potatis-och rotsakssallad med krämig senapsdressing

I kväll ville jag äta isterbanden jag köpte i fredags, men kände inte riktigt för att ha den sedvanliga stuvade potatisen som tillbehör; hur god den än är. Rotfruktsäsongen är härlig, och det gäller att njuta av dem medan de fortfarande känns inspirerande. Rätt vad det är har alla idéer tagit slut, och jag stirrar ilsket på de fnasiga knölarna och undra? hur många varianter det egentligen kan finnas på ugnsrostade rotsaker.
I kväll brann tack och lov inspirationens lampa med full låga. Vi hade en löjligt stor mängd av den så kallade delikatesspotatisen här hemma, på grund av ett missförstånd kring vem som skulle handla vad i förra veckan. Nu kom de väl till pass. Denna potatis köper vi i påse på ICA - det är helt enkelt små, fina knölar av sorten Asterix; odlade på Gotland.
Jag sammanförde delikatesspotatisen med morot, palsternacka och ett alldeles bedårande sött litet blomkålshuvud; knappt större än en apelsin. Till dessa en dressing på crème fraîsche och två sorters svensk senap. Läs receptidén, och tag mig på orden - det här var grymt gott. Passar till alla sorters god korv, eller varför inte till en fin fläskkotlett?

Ljummen potatissallad med rotsaker och senapsdressing

cirka 500 gram delikatesspotatis
3 palsternackor
4 morötter
1 blomkålshuvud
olivolja
flingsalt

1 dl crème fraîsche
1 mskSlotts skånsk grovmald senap
1 msk Slotts gästabudssenap
svartpeppar och flingsalt

Jag satte på ugnen på 200 grader. Därefter förkokade jag potatisarna tills de var nästan klara. Under tiden ugnsbakade jag grovt skurna stavar av palsternacka och morot, tillsammans med små blomkålsbuketter, i olivolja med flingsalt. Potatisarna blandade jag sedan försiktigt ned med rotfrukterna och lät dem baka tilsammans i ugnen cirka 5-10 minuter till. Medan de tillagades färdigt brynte jag isterbanden runtom i smör i stekpannan, och placerade dem i en smord, ugnsfast form
Tidsangivelsen är ungefärlig, alltsamman hänger ju på potatisarna och rotfrukternas storlek. När potatisarna och rotisarna åkte ut ur ugnen, åkte isterbanden in. Medan de förstnämnda svalnade en aning, blandade jag ingredienserna till den enkla dressingen, och smakade av den med svartpeppar och salt. Slutligen vände jag ned potatisarna och rotfrukterna i dressingen.
Isterbanden behövde drygt en kvart i ugnen för att bli tillagade.

Nu undrar några av er säkert vad barnen tyckte om denna senapsdressing? Då ska jag avslöja, att jag tog till ett gammalt, beprövat knep, närmare bestämt - gräddfil. En rejäl klick gräddfil över salladen mildrade senapssmaken så att den tilltalade även familjens lite mer kräsna gommar. Isterbanden däremot, de var så populära att jag borde ha köpte ett paket till.

Stekt kolja, timjandoftande rotsakspytt och en fantastisk gucka därtill

Jag stod inför ett mycket svårt val vid fiskdisken i eftermiddags. Precis när den trevliga expediten vägt upp mina 700 gram koljafilé, fick jag syn på dem. Små, perfekta makrillar; de vackraste jag sett i år. Till vansinnigt bra pris, dessutom. Det sved i hjärtat när jag avstod från dem - jag hade redan middagsplaneringen klar. Givetvis hoppas jag att jag kan få tag på makrill senare i veckan, men jag kan inte låta bli att känna en gnagande misstanke om att det här var min chans; jag missade den, och jag kommer att få ångra mitt val.

Vad var det då som fick mig att avstå från dessa små fina firrar? Jo, det var tanken på stekt koljafilé panerad i rågmjöl, men en ugnsstekt rotsakspytt och en gucka med äpple och två sorters senap. Vissa skulle kanske tycka att detta var ett nerköp, men då kan jag meddela att kvällens middag fick högsta betyg. Att tillaga tärnade rotsaker i ugn är perfekt för rotsaksälskare. Jag föredrar det helt klart framför att rosta dem i större bitar. Det går förvåndsvärt fort, dessutom; givetvis beroende på mängden, storleken på formen.
Det är otroligt att panering med rågmjöl kan ge sådan smak. I går oredade jag över dubbelpaneringen, och sjöng dess lov, men faktum är att enkelpanering i rågmjöl är precis lika gott. Valet av panering handlar om vilka tillbehör jag tänkt mig ha till. Kvällens lilla senapsgucka är en variant på ett för mig kärt tema - crème fraîsche, äpple och två sorters senap. Hade jag haft pepparrot hemma, hade jag slängt i det med. Sådana här senapsguckor passar så bra till både stekt kyckling och stekt fisk.

Stekt kolja med rotsakspytt
700 gram koljafilé
salt och vitpeppar
rågmjöl, drygt 1 deciliter
smör

Byxa filéerna, krydda dem och panera i mjölet. Stek i smör i en gjutjärnsstekpanna. Svårare än så är det inte.

Det är bara att välja sin favoritkombo av rotsaker. Rödlök är gott till, men det är en ren smaksak. I kväll föll valet på:

morot
rotselleri
palsternacka
kålrotgulbetor
rödlök
färsk timjan
flingsalt
olivolja

Tärna alltsamman, slunga med olivolja i en ugnsfast form, salta och tryck ned timjan.
Tillaga i ugn på 200 grader i 20-30 minuter.

Kvällens gucka
2 dl crème fraîsche
0,5 sött äpple, fint tärnat
1,5 msk Dijonsenap
1,5 msk grovkornig, fransk senap (t ex Maille moutard al'Ancienne)

Blanda alla ingredienser, och låt guckan stå kallt i åtminstone 30 miuter innan du serverar den.

Nu blev jag påmind om en rätt jag lagade förra hösten, en pytt på rotfrukter och lårkycklingfilé med - en senapsgucka.
Kanske en middagsidé för nästa vecka?

Bästa laxgrytan - två torsdagar i rad

Jo, det är sant - jag har lagat samma laxgryta två torsdagar i rad. Så god blev den. Fisksoppor och fiskgrytor är annars inte något jag vanligtvis ägnar mig åt. det krävs ofta lite för mycket finlir; jag har inte riktigt orken att stå och lägga i ingredienser i omgångar, för att allt ska få anpassad koktid, så att resultatet inte blir en soppa eller gryta med sönderkokta grönsaker och fiskbitar, bara för att jag blivit distraherad och glömt hela härligheten på spisen.
Dessutom präglas de flesta fisksoppor och grytor av smaker jag faktiskt lite lätt tröttnat på. Det blir för mycket saffran, tomat och hybrider på aîoli. (Om någon mer person kallar crème fraiche smaksatt med vitlök för aîoli, kommer jag tvingas ta till plågsamma åtgärder.)

Kanske är det en av anledningarna till min förälskelse i denna soppgryta - att den är så enkel. 1, 2, 3, 4. Jag börjar med potatis, morötter, smaksättare och vätskor. Sedan kommer blomkålen. ja, just det - blomkål. I en laxgryta. Hur gott som helst.
Därefter kommer turen så till purjon och laxen. Precis innan serveringen tillsäter jag slutligen musslor och dill. På med locket någon minut bara, så att musslorna precis blir ätvarma. Sedan är det bara att sätta sig till bords och smörja kråset.

Jag vet att just odlad lax inte är det miljömedvetna valet. Lax kvalar inte heller in på topplistan bland mina fiskfavoriter. Men, och ett stort men - barnen älskar lax. Ibland är det bara så skönt att vara lite populistisk.

Min bäst laxgryta
2 morötter
3 stora, fasta potatisar
1 liten fänkål
1 vitlöksklyfta
1 lagerblad
1 litet blomkålshuvud
1,5 dl vitt vin
5 dl vatten
1en burk musslor (á 200 gram)
1 fiskbuljongtärning
1 msk hummerfond
1 msk Mutti trippelkoncentrerad tomatpuré
1 dl vispgrädde
1 liten purjo
700 gram laxfilé
salt och vitpeppar
1 kruka dill

Skala och skär morötterna i halvgrova stavar. Skala och skär potatisarna i cirka centimetertjocka kvartscirklar. Koka upp vin, musselspar, vatten, buljongtärning, fond, lagerblad, riven vitlök och tomatpuré. Låt potatis- och morotsbitarna koka under lock på medelhög värme i åtminstone tio minuter. Tillsätt sedan blomkålen i buketter. Låt koka i ytterligare tio minuter.
Skär purjo i breda strimlor och dela laxen i stora musbitar. Fördela purjon som ett lock över grytinnehållet, lägg laxen ovanpå; salta och peppra. Lägg på locket, sänk värmen, och låt småkoka i några minuter.
Fördela musslorna över laxbitarna, strö över cirka hälften av dillen;, stäng av värmen, och lägg på locket igen.
Låt musslorna bi ljumna av eftervärmen. Servera därefter grytan. Resterande dill strös på av var och en, efter smak.

Nötrullader med salvia, sardeller och silverlök

Det var alldeles för längesedan jag lagade rullader. Rullader har en särskild betydelse för mig, inte minst eftersom min mammas rullader gav mig min hittills största framgång som matbloggare, nämligen som Matgäst på Taffel förra hösten. Jag ryser fortfarande lite när jag tänker på hur stort detta var - och är; det förblir en stor ära att ha fått lov att medverka på denna fantastiska matsajt. Lite fånigt är det kanske, att min stoltaste stund som matbloggare inträffade efter endast två månader av matbloggning, men så ligger det faktiskt till.
Nu är det emellertid inte min mammas rullader vi ska prata om. De rullader jag bjöd på till varmrätt i lördags är i allra högsta grad mina egna. Salvia, sardeller och silverlök...smaka på den alliterationen, hörni! Detta är också ett bra exempel på att vi har behov av sardeller året om; jag hänvisar gärna än en gång till denna artikel i ämnet - på Taffel, så klart. Edit 091014: Givetvis har det på Taffel även skrivits om salvia. Denna triss i goda smaker höjde smälte samman med nötinnanlåret till en skön förening. I all enkelhet, för det är så tacksamt att bjuda på en trygg variant av husmanskost, en variant som jag med små medel ändå fick att sticka ut. Rulladerna serverades med en ny favorit, nämligen puré på potatis och rotselleri. Det är precis lika gott som det låter, och jag tror att denna blandning kan tilltala även de som inte tillhör rotsellerins närmaste vänkrets.
Som grönsakstillbehör valde jag det som jag kallar provencalska morötter, det vill säga lätt förvällda, grovt strimlade morötter som slungas i vitlökssmör och beströs med hackad bladpersilja. Och nej, jag fabulerar inte; jag har serverats denna variant av morötter vid ett flertal tillfällen; i Provence, av en provencalsk familj. Bara så ni vet.
Jag gjorde en enkel, ganska tunn gräddskysås av det goda i grytan där rulladerna puttrat. De trevliga gästerna lyckades med konststycket att samtala spirituellt, smörja kråsen och samtidigt smickra mig med trevliga komplimanger. En middagsbjudning blir inte mycket bättre än så.

Nötrullader med salvia, sardeller och silverlök

14 skivor nötinnanlår (drygt 1200 gram)
10 sardellfiléer i olivolja
2 krukor salvia (stora mängder behövs, eftersom den uppdrivna är så vek i smaken)
1 stor silverlök, finhackad
1 liten vitlöksklyfta, finriven
2 msk olivolja ur sardellburken
salt och svartpeppar
smör till stekning
2 dl torrt vitt vin

Finhacka sardellfiléerna, salviabladen och blanda med vitlöken och oljan. Bred ut köttskivorna; salta och peppra dem, och smeta ut en tesked av blandningen i mitten av vardera. Strö sedan över en matsked finhackad silverlöken. Rula ihop köttskivorba, fäst dem med så kallade coctailpinnar (sådana där runda, riktigt vassa tandbetare). Hetta upp smör i en gjutjärnsstekpanna, och bryn några ruklader i taget så att de får vacker färg runtom. För över dem till en emaljerad stekgryta. Häll avslutningsvis vinet över köttet, lägg på locket, och låt småputtra i uppemot 45minuter.

Gräddskysås
När du plockat upp rulladerna ur stekgrytan, återstår en försvarlig mängd god vätska. Blanda denna med
1 dl vispgrädde och 1 tsk smulad, torkad salvia (eller 1 msk färsk hackad, om det finns). Pudra över och vispa ned en rågad matsked vetemjöl. Färgsätt med några droppar koloritsoja, och smaka av med salt och svartpeppar. Se där, en enkel ,men fantastisk sås.

Potatis- och rotselleripuré gör du enkelt genom att koka lika delar potatis och rotselleri. Mixa den kokta rotsellerin slät, pressa potatisen, och blanda dessa båda ingredienser med smör, en rejäl skvätt grädde och eventuellt en skvätt mjölk. Krydda med salt och vitpeppar.

Vårt dagliga bröd- omväxling förnöjer

Som jag tidigare skrivit bakar jag sedan ett år tillbaka allt vårt bröd. Inte främst av ekonomiska skäl, trots att man verkligen tjänar pengar på att baka själv. Snarare är det för att jag vill ha kontroll över innehållet i brödet.
Till vardags blir det alltsom oftast samma gamla vanliga sorter - min mammas tekakor, rågsiktsbullar samt ett eller annat svart bröd. Jag har länge tyckt att det var på tiden att jag försökte variera mig en smula, men när jag så står en vardagkväll vid åttatiden och skall sätta en deg, är det så lätt att köra på de gamla invanda recepten.
Nu senast det var dags att baka beslutade jag att det var dags att göra slag i saken. Nu skulle det bli omväxling. Eftersom SMASKENS inte enbart är en blogg, utan också min högst privata anteckningsbok och receptbank, så kommer här ett alldeles ovanligt vanligt brödrecept på vardagsbröd - inte så spännande eller nyskapande, men väldigt användbart.
Det blir i stort sett alltid lika bra med morot i bröd. Jag har en personlig favorit i mina frukostbullar med morot och mandlar, men eftersom barnen inte riktigt uppskattar de sistnämnda, så fick det bli enbart morötter i dessa bullar. Det är trots allt barnen som ska frukostera på dem.

Omväxling på frukostbordet
1 paket jäst
5 dl gammaldags mjölk
0,5 dl kallpressad rapsolja
2 tsk salt
2 dl hårt packade, finrivna morötter
350 gram vetemjöl + 300 gram rågmjöl
eller
cirka 650 gram rågsikt (knappt 11 deciliter)

Smula jästen i en rymlig bunke. Ljumma mjölken, och häll den över jästen. Blanda så att jästen löser sig. Tillsätt övriga ingredienser, och arbeta degen med degkrokar i några minuter. Låt den sejan jäsa övertäckt i uppemot en timma. Glöm inte sätta på ugnen i tid; 200 grader.
Stjälp upp degen på ett väl mjölat bakbord, och knåda den helt lött. Degen är något klibbig. Dela den i tjugo delar, och platta varsamt till dem med mjölad hand. Det behöver inte vara så elegant. Jag hade inte lust att smutsa ned en kavel, men om du absolut vill, så kan du givetvis rundriva bullarna och sedan snyggt kavla ut dem symetriskt.
Grädda brödbullarna i nedre delen av ugnen i 12-14 minuter. Låt dem svalna övertäckta.

Ugnsstekt kotlettrad, ugnsrostad potatis, parmesanpimpad blomkål och morötter med timjan- och vitlökssmör

Jag skrev förra veckan att jag tycker det här är en svår mellan-årstid. Att det är svårt att hitta inspiration och hitta mat som inte är alltför somrig, men inte heller för hösttung och rustikt mustig.
Jag vidhåller fortfarande detta, men tack och lov kom inspirationen ändå tillbaka. I lördags blev det en liten helstekt kotlettrad med fina tillbehör som fick utgöra middag. Det tar tid att tillaga kotlettraden på så låg värme som den förtjänar, men det är värt besväret. Självklart är det ett måste att ugnsrosta potatis i kotlettradens ugnsform. Potatisar blir både läckra och vackra av att få rotera ett par varv i doftande fett och köttsafter i en het panna.
Jag kokade också blomkål al dente och slängde den i en form smord med rapsolja, rev parmesanost över och drog några drag med svartpepparkvarnen. Inte dumt alls. Och ni kan säkert själva föreställa er hur goda vänner små, spänstiga morötter är med timjan- och vitlökssmör. Allt som allt en god middag; tack och lov. Inte en dag utan en god middag.

Ugnsstekt kotlettrad
cirka 700 gram kotlettrad
salt, vitpeppar
smör

Ja, mängden fläskkött är egal, tillagningssättet är detsamma oavsett hur stor bit du har. Krydda kotlettraden, lägg den på ett galler i en form som smorts generöst med smör. Stick en stektermometer i köttbiten, ställ in den i ugnen och tillaga i 125 grader tills dess att innertemperaturen börjar närma sig 68 grader. I det här fallet tog detta närmare två timmar, så se till att ha gott om tid på dig. Låt köttet svalna en stund innan du skär upp den.

Potatis som vältrat sig i grisfett och köttsaft
Höj ugnstemperaturen till cirka 200 grader. Jag använde mig av kombinationen grill och varmluft för att få potatisarna klara snabbt. Ett kilo kokta, halverade potatisar slängdes i ugnsformen och fick rulla runt i grisfettet. Därefter rostades de gyllene (ja, se själv) i cirka 10 minuters tid. Jag rörde om i formen två gånger under tillagningen.

Parmesanpimpad blomkål
Kokt blomkål i ugnsform med rapsolja (eller mild olivolja för den som så önskar) riv parmesanost ovanpå, dra ett par tag med pepparkvarnen. Skjuts in i ugnen, tills dess osten smält in i blomkålen.

Timjan- och vitlökssmör
50 gram rumsvarmt smör
en nypa flingsalt
0,5 liten vitlöksklyfta, finriven
2 msk finhackad färsk timjan

Blanda ingredienserna. Klicka över nykokta, spänstiga morötter. Det smakar inte dumt alls att doppa köttet i smöret, för den som så vill.