Brownies med mintchokladtryffel - en oväntad succé

Det började med att jag skulle baka något till en fikabuffé på jobbet. Min vana trogen ville jag köra ett säkert kort, men jag behövde undvika örter samt använda laktosfria produkter för att så många arbetskamrater som möjligt skulle kunna äta av mitt bidrag.

Tanken väcktes att göra det enkelt för mig och samtidigt pröva något nytt. Ja, nytt och nytt, men åtminstone oprövat för mig. Jag har annars varierat detta brownierecept från bloggens barndom på alla tänkbara sätt.

Mintchokladtryffel, som kändes som en ren chansning, visade sig vara extremt uppskattat. Jag håller med mina arbetskamrater - detta blev verkligen gott. Det bästa av allt är (nästan) att dessa brownies inte bara går väldigt bra att frysa. De smakar dessutom till och med bättre efter att de varit frusna och varsamt fått tina i kylskåp över natten.

Inte så dumt, va?

Brownies med mintchokladtryffel
200 g mörk choklad, hackad
150 g smör, rumstempererat
3 dl råsocker
1 msk äkta vaniljsocker
3 ägg
0,5 tsk salt
60 gr vetemjöl (cirka 1 dl)
4 msk kakao

Mintchokladtryffel
200 gram mörk choklad
0,75 dl vispgrädde
4-5 droppar pepparmyntolja (Apotekets), eller efter smak

1. Sätt ugnen på 175 grader. Blanda smöret med råsocker, vaniljsocker och salt.
2. Vispa ned äggen i smeten, ett i taget.
3. Smörj ett bakplåtspapper och forma det efter en kvadratisk form, 24 gånger 24 centimeter.
4. Smält chokladen över vattenbad, eller i micro, och rör ned den.
5. Sikta över kakao och vetemjöl, och blanda ned dem i smeten.
6. Häll smeten i formen, och jämna till den med en slickepott. 7. Grädda kakan i mitten av ugnen i 30.
8. Tag ut kakan ur ugnen, och låt den svalna. När årstiden så medger ställer jag ut kakan, för jag har lärt mig att sega chokladkakor mår bäst av at snabbt kylas ned.
9. Hacka chokladen till tryffeln och lägg den i en kastrull tillsammans med vispgrädden. Smält chokladen i grädden på medelvärme under omrörning. Smaka av med pepparmyntolja, och låt svalna.
10. Bred tryffeln på den kalla kakan och ställ därefter kakan i kylskåp några timmar.
11. När jag delar kakan, brukar jag först skära bort de yttre kanterna, för att det ser snyggare ut. Därefter delar jag den i relativt små bitar, då den är väldigt mäktig. Ofta delar jag den i sex gånger sex bitar, och dessa 36 små brownies räcker längre än man kan tro.

Knäck för oss lata gottegrisar

Vad gör man om man är gottesugen, vill laga till julgodis men har extremt låg ambitionsnivå? Svaret är enkelt - man kokar knäck. Det låter förmodligen helt befängt, för pillgörat med knäckformar som välter, het knäck som klibar och bränns förknippas knappast med lättja och låg ambitionsnivå.

Just därför är det tur att det går lika bra att täcka en liten form med bakplåtspapper och hälla ned knäcken däri. När det sedan stelnat, kan man bedoende på knäckens knäckighet antingen klippa, skära eller bryta den i lagom stora bitar. Et voilá - knäck för lata gottegrisar.

Omfamna lättjan i jul, hörni. Gör möjligtvis, kanske, en sats snygg-knäck i form till julafton, bara för sakens skull. För att så att säga hålla stilen en smula. Kanske.

En liten sats knäck
Jo, jag har flingsalt i knäcken, sedan förra året. Den blir så otroligt mycket godare då. Dessutom bryter det så fint mot nästan alla smaksättare.

1,5 dl vispgrädde
0,5 dl mörk sirap
0,5 dl råsocker
0,5 tsk flingsalt

100 gram mjölkchoklad, grovt hackad eller 1 dl rostade hasselnötter, grovt hackade

1. Blanda grädde, sirap och socker i en kastrull.
2. Koka på medelvärme, rör om emellanåt.
3. När knäcken börjat anta en bubblig och seg konsistens kan det vara på sin plats att göra ett kulprov.
4. Häl den färdiga knäcken i en liten form klädd med bakplåtspapper. Strö över önska smaksättning.
5. Låt stelna.
6. Dela, ät och njut.

Cocosbollar 2.0 - också ett julgodis

I lördags sparkade jag bakut, och vägrade köpa plockgodis till barnen. Min man var ytterst tveksam till mina planer och trodde nog att våra ätteläggar skulle brista i gråt av chockartad besvikelse. Till hans (och delvis min) stora förvåning var det ingen, faktiskt inte ett enda av barnen som ens nämnde avsaknaden av det sedvanliga lördagsgodiset. Vi är ändå ganska modesta vad gäller mängden sötsaker vi säter i oss, men så här i adventstid tycker jag gott man kan tjuvstarta och snaska loss ända fram till julafton. Då brukar ändå de flesta vara så stinna av julmat att det inte går ned några större mängder godis.

Receptet i fråga är vårt vanliga. Inget märkvärdigt als. Nästa löjligt att blogga. Inget avancerat, men på några sätt skiljer det sig kanske från vissa andra? Till att börja med så mixar vi havregrynen. Utöver detta är kaffe och flingsalt livsviktiga smaksättare. Smeten ska vara lite lös. Detaljen som höjer nivån ett snäpp är att cocosbollarna fryses in en stund, spetsas med tandpetare och därefter doppas i choklad. Sedan rullas de snabbt i cocosflingor. Ja, just de sista två moenten är de som gör cocosbolarna till nivån 2.0. Den som vill vara lite mer ambitiös rostar cocosflingorna helt lätt. Det ger en fantastiskt fin och nötig smak.

Cocosbollar 2.0
4 dl havregryn
100 gram rumsvarmt smör
1 dl råsocker
1 msk äkta vaniljsocker
2 msk cacao
0,5 tsk flingsalt
1 tsk snabkaffepulver
1 msk hett vatten
1 msk vispgrädde

tandpetare, rejäla 200 gram blockchoklad (även kallad "fulchoklad"
2-3 dl cocosflingor

1. Mixa havregrynen till ett grovt mjöl.
2. Blanda rumsvarmt smör med socker, vaniljsocler, cacao och salt.
3. Lös upp snabbkaffet i hett vatten, och häll i grädden. 4. Tillsätt kaffet i smörröran, och blanda noga.
5. Häl slutligen ned havregrynen och blanda till en slät smet.
6. Forma till cirka 25 cocosbollar (givetvis beroende på den storlek du önskar) och lägg dem på ett fat.
7. Ställ in cocosbollarna i frysen i 20 minuter.
8. Smält chokladen över vattenbad och rosta cocosflingorna - om du så önskar. Förbered en bricka eller ett stort fat täckt med bakplåtspapper.
9. Tag ut cocosbolarna ur frysen. Spetsa dem på tandpetare.
10. Doppa och vrid hastigt varje cocosboll i den smälta chokladen, och rulla därefter i cocos.
11. Ställ cocosbolarna på bakplåtspappret, och låt stelna.

En kavalkad av tryfflar - choklad, alkohol och bär

Jag börjar på klassiskt, självcentrerat manér och citerar mig själv:

"Det är på sin plats att ställa följande frågor:
Är det verkligen nödvändigt att experimentera med egna tryffel-recept?
Är det värt besväret?
Svaret på dessa frågor är ja, och nej. Om man verkligen är road av att stå och leka i köket, så är det självklart ett rent nöje att pröva sig fram med ingredienser och smakkombinationer. Man måste så kart vara beredd på och medveten om att man kan komma att bli besviken.
Smaker och utseenden blir inte alltid som man föreställt sig.
Arbetsinsatsen tar också, oftast, dubbelt så lång tid man trott. Det är i ärlighetens namn ganska tidsödande att slänga ihop lite godis.

För många år sedan, när jag började leka chokladfabrik, höll jag på dag och natt veckan innan jul. Jag slavade i köket - och vek dessutom vackra lådor, som jag sedan stoppade hemlagat julgodis i. Arbetet utfördes med en lust och frenesi som gränsade till besatthet.
Lådorna blev så klart mycket uppskattade gåvor, men jag tar det lite lugnare nuförtiden. "

Så uttryckte jag mig för fyra år sedan, tolv dagar in i vad som var min första adventskalender här på Smaskens. Tar jag det lugnare nu för tiden? Jo, det gör jag nog, på sätt och vis. I synnerhet i år. Och tur är det - det är tillräckligt hektiskt runt omkring mig även fast jag avstår från att publicera dagliga recept i advent.

När jag tittar i backspegeln här i bloggen slås jag av att den största skillnaden är kvaliteten på bilderna. Jag tycker att jag skriver ungefär på samma sätt som jag hela tiden gjort. Kanske var jag aningen mer entusiastisk för några år sedan, men jag känner igen mig själv i mina ord.

Bilderna - ja, ni får ta dem för vad de är. Och vad de var. Det som var godkänt för fyra år sedan är underkänt idag. Recepten, däremot, de fungerar fortfarande.

Choklad, alkohol och bär. Det blir goda tryfflar, och samtliga här nedan har sin förtjänst. Kanske håller jag ändå mina amarettotryfflar kärast av alla? Om jag gör några tryfflar i år, tror jag bestämt att det blir dessa.

Mjölkchokladtryfflar med cognac, espresso och flingsalt

Cocostryfflar med kardemumma

Amarettotryfflar

Hallontryfflar

Lingontryfflar med vanilj och vodka

Luciatryfflar med limoncello

Årets knäck slår alla tidigare varianter

I dag bjuder jag på ett tips som är så självklart att jag borde ha prövat det för längesedan - om jag hade kommit på det, vill säga. Jag tyckte närmast det var lite pinsamt när jag uppdaterade följande på Smaskens Facebookgrupp:

"Smulade flingsalt över knäcken. Jag kommer äta ihjäl mig innan kvällen ;) "

När så många som 50 personer "gillade" denna korta mening med tillhörande bild insåg jag att jag slagit an en sträng hos alla oss som gillar sött med salt.

Jag behärskade mig, och åt inte upp all knäck. Däremot kan jag säga att den minst sagt gav mersmak. Sött och salt, och då i synnerhet knäckens gräddiga karamellsmak med havssaltets sälta - det kan så klart inte bli fel.

Hur kokar man knäck? Det vet väl varenda kotte. Vad många kanske ändå inte tänker på är att det går aldeles utmärkt att koka bara en liten sats knäck. Allt handlar om proportionerna. Formeln lyder som vi väl alla vet 1 + 1 + 1. En del vardera av grädde, sirap och socker. Jag använder alltid råsocker, eller rörsocker strö, som det numera står på paketen jag oftast köper. Mörk eller ljus sirap, eller hälften av varje; det är en smaksak.

Jag har lagat knäck på många olika sätt under årens lopp. Smaksatt med bittermandelarom och rostade solrosfrön, med hasselnötter och en klick mjölkchoklad, med ingefära och med kardemumma. Bara fantasin sätter gränser.

Kanske är ändå denna enkla variant den godaste jag prövat?

Grundrecept på knäck
1 del sirap
1 del strösocker (gärna rörsocker)
1 del vispgrädde

Ingredienserna blandas i en kastrull och kokas tills massan är seg och klarar ett kulprov.

Terapeutiska chokladbiskvier

Jag kan ärligt skriva att jag inte känner någon ångest över att jag för tillfället uppdaterar så sällan här. Det är så det är just nu, och det är inte mycket jag kan göra åt det. Givetvis hade det varit härligt att sprudla av inspiration och kreativitet, men sådant går inte riktigt att krysta fram.

Årstiden, livet, jobbet och en mängd andra faktorer har sammantaget bidragit till att jag tillfälligt prioriterar ned bloggandet. Till förmån för vad, kanske någon undrar? Inget särskilt. Jag skulle verkligen önska att orsaken var att jag hade något spännande projekt på gång, eller att jag med liv och lust engagerade mig i något annat i tillvaron, men - nej.
Tyvärr. Jag behöver bara pausa lite.

Jag brukar inte baka så förfärligt ofta. Det är, som ni vet, mest i advent bloggen bågnar av sådana recept. Nu i helgen som gick ägnade jag mig i varje fall åt lite terapeutisk bakning av chokladbiskvier. Det var faktiskt första gången jag prövade på just biskvier. Att kunna lägga så mycket tid som det trots allt krävs att förfärdiga sådana bakverk, det är en lyx jag sällan kan unna mig.

Saken är den att det i grund och botten inte är så förfärligt krångligt med biskvier. Det är många moment, och det är bra att ha vissa knep till hands, för att undvika onödiga problem. Lite pilligt är det givetvis, men å andra sidan måste de inte vara helt perfekta. Det får faktiskt lov att se hembakat ut.

Jag tog inspiration från lite olika håll, men främst från Anna Bergenströms recept på chokladbiskvier. Hon brukar vara pålitlig, men chokladsmörkrämen tedde sig vid en första avsmakning så ofattbart fadd att jag närapå blev förskräckt. Jag räddade den ganska trista krämen genom att tillsätta de för choklad så lämpliga smaksättarna flingsalt och espressopuver. Först då blev krämen riktigt läcker.

Biskvierna tar sin tid; de ska både bakas och svalna. Smörkrämen ska röras till, kylas, och sedan vispas upp, för att därefter appliceras på biskvierna. Det sista momentet, själva chokladdoppandet, var det jag fruktade mest. Det gick alldels strålande bra, tack vare följande fyra faktorer:

1. Biskvierna var frysta.
2. Jag hade generöst med smält choklad i skålen.
3. Jag var lätt och snabb på handen när jag doppade, och avslutade med en liten snärtig släng.
4. Jag använde "fulchoklad", det vill säga bak- och dessertchoklad (blockchoklad). Lätt att doppa i, och stelnar snabbt.

Kot sagt - väl värda besväret.

Terapeutiska chokladbisvier (cirka 70 stycken)
250 gram mandelmassa
1,5 dl rörsocker strö
2 stora äggvitor

250 gram smör, rumsvarmt
3 dl florsocker, siktat
0,5 msk vaniljsocker
1 dl vispgrädde
1 äggula
0,5 msk potatismjöl
100 gram 70% choklad
0,25 tsk flingsalt
1 tsk espressopulver (eller snabbkaffe)
350 gram mörk bak- och dessertchoklad

1. Sätt ugnen på 175 graver.
2. Vispa äggvitorna med sockret. Riv mandelmassan grovt, och vispa ned den i blandningen.
3. Fyll en tyll med smeten, och använd ett runt munstycke, ca en centimeter i diameter.
4. Spritsa ut ett 70-tal biskvier, stora som en femkrona, på plåtar täckta med bakplåtspapper.
4. Grädda i mitten av ugnen i cirka 10 minuter. Låt svalna.
5. Blanda samman smör, florsocker och vaniljsocker till en slät smet.
6. Värm försiktigt grädde, äggula och potatismjöl i en kastrull. Vispa noga, och passa så att krämen inte börjar koka. Tag den av plattan när den sjuder och har tjocknat. bryt ned chokladen i smeten, och vispa så att alltsamman blandas.
6. När krämen svalnat blandas den med smörblandningen, tillsammans med saltet och espressopulvret.
7. Kyl ned krämen i kylskåpet. Vispa sedan upp den med elvisp, så att den blir fluffig.
8. Applicera smörkrämen på varje biskvi genom att med hjälp av en liten spatel forma små toppar. Om smörkrämen blir för mjuk, får man ställa in den i kylskåpet en stund och kyla ned den.
9. Frys därefter in biskvierna någon timma.
10. Smält chokladen över vattenbad, eller i micro, beroende på vilket du är mest bekväm med. Tag sedan ut ett tiotal biskvier åt gången ur frysen.
11. Håll biskvierna i botten och doppa snabbt ned toppen i den smälta chokladen, så att den täcker smörkrämen. Lyft upp biskvin, och vrid till, så att det inte rinner choklad.
12. Ställ biskvierna på en bricka, och låt chokladen stelna. Styckfrys dem därefter på nytt, och placera dem slutligen i en burk, mellan ager av smörpapper. På så vis riskerar du inte att stapla biskvierna på varandra så att de blir missformade. ier

Bourbon fudge

Jag hittade detta recept hos mina bloggvänner ragazze-tjejerna, och då närmare bestämt Elin. Det lät för gott för att inte prövas. Som tur var läste jag också kommentarerna under inäggget. Det är inte alltid så givande att läsa kommentarer, men just i detta fall var det till stor hjälp.

Det råkade nämligen bli så att jag, i likhet med en annan person som prövat receptet, inte kokade upp det till tillräckligt hög temperatur under tillräckligt lång tid. Då var det bra att ha läst att det gick att skrapa ned den halvlösa smeten i kastrullen, och koka om den.

Vid en sådan omkokning finns det en stor risk för att fudgen blir grynig och smulig. Jag tror att jag slapp detta, tack vare att jag tillsatte glukos vid omkokningen. Efter andra försöket kan jag nämligen stoltsera med en alldeles fantastisk god bourbon fudge, smaksatt med min favoprit-bourbon, Maker's Mark.

tveka nu inte att pröva detta recept, även fast jag varit ärlig med hur jag själv misslyckades vid första försöket. Jag lyckades trots allt rädda fudgen, och dela med mig av mina erfarenheter.

Denna makalöst goda fudge blir sannolikt en julfavorit hos oss. Smaksätt med whisky, om du så föredrar. Cognac borde fungera bra, det också.

Jag vill bara avslutningsvis skriva några väl valda ord om det svåra i att mäta temperatur på kokande mat med en digitaltermometer. (Det kan vara mycket svårt att mäta temperaturen på smeten när den kokar. Jag lyckades inte mäta upp till högre än 110 grader, i den bubblande och glödheta smeten. Efter det lät jag den koka våldsamt. Jag rekommenderar också att man kokar upp smeten efter att alkoholen blandats ned. (Se i receptet)

Bourbon fudge
1 burk kondenserad mjölk (ca 400 gram)
1,5 dl gammaldags mjölk
420 gram ljust muskovadosocker
115 gram smör
50 ml Maker's Mark

1. Förbered en mindre ugnsform med att klä den bakplåtspapper. 2. Blanda mjölk, socker och smör i en kastrull och värm så att det smälter. Fortsätt att koka upp tills smeten blir 116 grader med en termometer. Detta tar ca 10 minuter.
3.Ta kastrullen från plattan. Vispa smeten i 10 minuter för hand. Efter ca 2 minuter hälls bourbon ner. Häll ut i ugnsformen. Låt svalna och skär upp i bitar. Förvara i kylskåp.

I dag för ett år sedan, den tjugoandra december 2010, bloggade jag om ett fruktbröd till julens ostar. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från tjugoandra december 2009 och 2008.

Förmodligen världens godaste vaniljkola

Tro inte att jag överdriver; jag är fullständigt allvarlig. Denna kola blev helt fantastisk. Väl medveten om att det går tretton kolarecept på dussinet så här års, sticker jag helt fräckt ut hakan, och hävdar, att om du bara ska göra en enda sorts kola till jul, så låt det då vara den här. Min egen vaniljkola må vara blott en variant på varianter, men den är en alldeles sällsynt strålande variant.

Vad är hemligheten? Eller, snarare hemligheterna? Jo, det är följande fyra ingredienser:
Rörsocker strö, som i mitt tycke är det godaste sockret, det jag använder allra mest.
Härnäst har vi glukossirap, denna användbara produkt, som hittills bara funnits att köpa i små förpackningar, och fram till bara för något år sedan fanns den enbart på Apoteket i juletid. Nu finns den i flaska från Dansukker, i vanliga matbutiker. Kolan blir mjuk och len, och sockrar sig inte.

Viktigast är kanske ändå de två smaksättarna - vaniljstången och flingsaltet. Kolan hade varit godtagbar även utan saltet, men med saltet blir den så där underbart fin i smaken, på det där sättet som tilltalar mig så otroligt mycket.

Ni har läste det om och om igen, denna december. det känns kort sagt som att flingsalt varit ett genomgående tema, och kanske har det verkligen varit så? Söta saker behöver en liten sälta för att balansera; somliga mer än andra .

Det blev inte mindre roligt av att jag fick kökshjälp av äldste sonen, både med att koka kolan, och med att förpacka den. Han fyller nio på juldagen, och är med andra ord såpass stor att han faktiskt på riktigt är till hjälp, samtidigt som jag passar på att undervisa honom så mycket det bara går. Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli, eller hur?

Förmodligen världens godaste vaniljkola (cirka 48 stycken)
2 dl vispgrädde
1 dl ljus sirap
1 msk glukossirap
3 dl rörsocker strö
100 gram smör
0,5 vaniljstång
0,5 tsk flingsalt

1. Snitta vaniljstången, och skrapa ur fröna.
2. Lägg fröna och den urskrapade vaniljstångren i en kastrull, och blanda ned övriga ingrediensern.
3. Koka upp, och sjud sedan smeten tills den precis passerar 120 grader.
4. Häll smeten i en form klädd med bakplåtspapper. Låt svalna, och ställ sedan in kolan i kylskåpet ett par timmar.
5. Dela kolan i remsor på längden, och därefter på bredden. Vik in kolorna i bakplåtspapper, cellofan eller dylikt. Förvara kolorna i en burk i kylskåpet.

I dag för ett år sedan, den tjugoförsta december 2010, bloggade jag om mina första kycklingleverpastej. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från tjugoförsta december 2009 och 2008. Dessutom bloggade jag om min förtida julklapp, som nu är en så självklar del av vårt kök och vårt matbord att jag knappt kan minnas hur det var innan den fanns i min ägo; än mindre förstå att det bara är ett år sedan jag fick den.

Mamie Eisenhower - tredje gången gillt

Vad återstår nu? Två arbetsdagar, julavslutning, och därefter en resa ned till Göteborg på torsdag. Jag har ju inte gjort annat än bakat och lagat julgodis under december månad, men merparten av dessa godsaker är för längesedan uppätna, inte minst av tacksamma arbetskamrater, som får hjälpa till med överflödet.

Det som ska ätas till jul, det vill jag inte göra förrän några dagar innan. Således var det julgodisfabrik här i köket i kväll. Jag blev otroligt sugen på en godsak jag lagade redan i första kalendern 2008, nämligen de små nötchokladkolarutorna som går under namnet Mamie Eisenhower. Nu tror jag bestämt att jag lagat den hittills bästa versionen av dem. Några små justeringar av grundreceptet, och resultatet är en typ av julgodis som vare sig går att kategorisera som kola, fudge eller knäck. Något alldeles mitt emellan, kanske?

Sedan någon vecka har jag en digital kökstermometer i min ägo; på tiden, skulle man kunna tycka. Nu försöker jag vänja mig vid att använda denna. Resultatet höll nästan på att bli att jag brände vid smeten, men jag insåg vart det barkade innan det var för sent.

Det är min smala lycka att det finns skalade, lätt rostade hasselnöter att köpa i butik. Att rosta och skala hasselnötter måste vara något av det tråkigaste och mest hopplösa som finns. Ge er inte på det, det säger jag bara. Det är bara att pröva sig fram, om man vill lägga i någon annan typ av nötter. Kanske salta jordnötter? Inte någon av mina favoriter bland nötter, men de skulle nog kunna bryta fint mot det söta.

Ett år experimenterade jag med själv valnötter, men de smakade inte tillräckligt mycket, i jämförelse. Hasselnötter ska det vara, om jag får välja jag. Och, så klart, en rejäl nypa flingsalt i smeten.

Mamie Eisenhower - tredje gången gillt
100 gram smör
1,5 dl vispgrädde
250 gram rörsocker strö
0,5 tsk flingsalt
1,5 dl mörk sirap
125 gram 70% mörk choklad
175 gram skalade, rostade hasselnötter, hackade (cirka 3 dl)
2 tsk Dansukker vaniljsocker

1. Värm grädde och smör i en kastrull.
2. Tillsätt sirap, socker och salt. Rör samman, och koka upp.
3. Lägg i chokladen, och låt den smälta ned under omrörning.
4. Koka konsistensen blivit tjock och seg, och smeten klarar ett vattenbad. Detta motsvarar ungefär 110 grader.
5. Sikta ned vaniljsockret, under omrörning. Rör därefter ned de hackade hasselnötterna.
6. Häll massan i en form som du smort eller klätt med bakplåtspapper.
7. Låt stelna, och skär därefter i rutor. Förvara i kylskåpet.

I dag för ett år sedan, den tjugonde december 2010, bloggade jag om bittermandelskorpor med pistagenötter. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från tjugonde december 2009 och 2008.

Vit ischoklad med saffran och pepparkakskanderade mandlar

Så här års kan det bli lite väl mycket saffran. Allt smaksätts med saffran - bakverk, drycker, mat och konfekt. Trots detta kunde jag inte låta bli att pröva på att smaksätta ischoklad gjord på vit choklad med saffran. Tur var det, för resultatet blev faktiskt riktigt bra. Detta fungerar; saffranssmaken kompletterar verkligen den vita chokladen, och smaken blir otroligt fin.

Det är absolut inte nödvändigt att dekorera dessa små ischokladformar, men jag kunde inte låta blir. Jag rostade hackad mandel, strödde över socker och kryddor, vilket resulterade i de pepparkakskanderade mandlar som syns på bilden. Min ischoklad fick stelna en smula, och jag tryckte därför dit en bit mandel. Om man strör på de hackade mandlarna lite tidigare, kan man i stället strö dem över formarna.

Detta är helt enkelt ytterligare ett exempel på oerhört lättlagat julgodis., vilket inte är det sämsta, när nu julhelgen närmar sig i hög fart. Tillsammans med de övriga ischokladsorterna jag lagat till här i advent, bildar denna vita ischoklad med saffran en både läcker och vacker kvartett.

Vit ischoklad med saffran och pepparkakskanderade mandlar (cirka 28 stycken)
200 gram vit choklad
75 gram smör
0,5 gram saffran

35 gram mandel (ungefär 0,5 dl)
2 msk rörsocker atrö
1 tsk kanel
0,5 tsk ingefära
2 krm nejlikor
en rejäl nypa flingsalt

1. Smält smöret över vattenbad, och häll i saffran. Blanda tills saffranet löser sig i smöret.
2. Bryt chokladen i bitar, och låt den smälta och blandas med smöret under omrörning. Stäng av spisvärmen när chokladen börjar smälta på allvar, och fortsätt röra.
3. Skeda i ischokladen i formarna med hjälp av exempelvis ett matskedsmått.
4. Hacka mandeln, och rosta den varsamt i en torr panna. Häll över socker, salt och kryddor, och låt sockret smälta under omrörning.
5. Häll upp nötterna på ett bakplåtspapper. Hacka i mindre bitar när de svalnat.

I dag för ett år sedan, den första december 2010, bloggade jag om mina adventsskorpor med ingefära och farinsocker. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från första december 2009 och 2008.

Mjölkchokladtryffel med päroncognac

Dessa små tryfflar är mycket nära besläktade med förra årets tryffelfavorit, de härliga amarettotryfflarna. Nu råkar jag inte enbart vara svag för amaretto, utan även för päroncognac. Det är något med dess smak som tilltalar mig så otroligt. Att föra över denna smak till en tryffelsmet föll sig således ganska naturligt för mig.

Just denna tryffelsmet fantastiskt fin och följsam att arbeta med. När smeten är nylagad kan man tro att något är fel. Ska den verkligen vara så lös? Ja, det ska den; och tro mig, den stelnar alldeles så som den ska. Lättast är det att ta smeten direkt ur kylskåpet, och sedan skopa upp den med en dessertsked, varefter den lättast rullas till tryfflar med behandskade händer. Engångshandskar är för övrigt ett ovärderligt köksredskap.

Jag hade en ambitiös tanke kring att doppa tryfflarna i smält choklad, som omväxling. Föga förvånande slutade det som så ofta med att jag, trots högre ambitioner, rullade dem i cacao. Varför inte? Det blir gott, och det ser rätt så snyggt ut, trots allt.

Så länge man inte ska bjuda på alltför många tryfflar som utseendemässigt liknar varandra, så är cacao den snabbaste och enklaste lösningen för att täcka tryfflar. Det vill säga, om man bortser från att det går att spritsa tryffelsmet ned i små fina formar, så som jag och äldsta dottern gjorde här. (Då gäller det för övrigt att använda ett stjärnformat spritsmunstycke, och gärna garnera med något tjusigt. Annars kan det hända att tryfflarna liknar något helt annat än vad som var avsikten.)

Någon kanske undrar vad man kan ta för smaksättare, om man inte tycker om eller har en flaska päroncognac i sin ägo? Jag kan bara rekommendera att man prövar sig fram,utifrån tycke och smak, och vad man själv råkar ha för flaskor stående i skåpet. Det enda man bör vara försiktig med, det är mängden alkohol, så att smeten trots allt inte blir för lös, eller för starkt smaksatt.

Mjölkchokladtryffel med päroncognac
1,5 dl vispgrädde
50 gr smör
300 gr mjölkchoklad
3 msk pärnocognac
0,5 dl rörsocker flor
1 dl cacao, att rulla tryfflarna i

1. Värm och blanda försiktigt smör och grädde i en kastrull. Det får inte koka.
2. Bryt chokladen i bitar, och rör ned i kastrullen. Blanda noga, så att chokladen smälter.
3. Sikta ned florsockret, och blanda i det.
4. Rör slutligen ned päroncognacen.
5. Låt blandningen svalna, och därefter stå i kylskåp i åtminstone två timmar.
6. Skopa upp tryffelsmet med hjälp av en dessertsked. Rulla till kulor, och doppa dessa i cacao.
7. Förvara tryfflarna i en tätslutande burk i kylskåpet.

I dag för ett år sedan, den sextonde december 2010, bloggade jag om tjinuski deluxe. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från sextonde december 2009 och 2008.

Mina drömmars knäck

Denna mina drömmars knäck var nära att ta knäcken på mig . Detta skriver jag, väl medveten om att formuleringen närapå tangerar göteborgshumor. Jag hade spanat dunt på diverse bloggar, och noterat att många häller sin klnäck i ischokladformar. Sådana formar är betydligt snyggare än de vanliga, trista knäckformarna, så - jag gjorde likadant.

Föreställ er min skräck, när knäcken till en början inte gick att få ur formarna. Katastrof! I min närapå hjärtflimmerframkallande stress basunerade jag ut min förtvivlan på twitter. Där formulerade jag mig så illa att det skulle kunnat tolkas som att min vän Anna Billing oförtjänt fick klä skott för min form-frustration. En av de vackra bilder jag låtit mig inspireras av var, nämligen, bilden som föreställer hennes obeskrivligt, för en kärsbärsälskare närapå överjordiskt lockande körsbärsknäck med maradskasirap. Detta var ytterst klantigt av mig, vilket jag djupt beklagar.

Jag kan meddela att just min knäck, efter att ha förvarats i kylskåp, absolut går att få ur aluminiumformarna. Jag anbefaller dock de gamla vanliga, småfula knäckformarna. Det blir lite lugnare så. Tipsa mig gärna, om någon har stött på lite fagrare knäckformar, som inte är alltför rymliga (man vill ju inte få munnen så full av knäck att talförmågan sätts ur funktion i flera minuter).

Vad är det då som gör denna min knäck till mina drömmars knäck? Smaken, så klart. Det är bittermandelessens, och rostade, lätt saltade solrosfrön, som gör knäcken så fantastisk. Men, om det nu skulle vara så, att du inte råkar vara förtjust i smaken av bittermandel, så vågar jag lova att solrosfröna i sig är nog för att förhöja smaken på alldeles vanlig knäck.

Solrosfröna år absolut inte någon ersättare för den sedvanliga mandeln i knäcken. Nej, de är snarare en förbättring. Det är helt enkelt väldigt mycket godare med solrosfrön, än med mandel - jag lovar.

Edit: min gamla flaska med bittermandel arom (inte essens) är säkert femton år gammal. Den fungerar lika bra för det.

Bittermandelknäck med rostade solroskärnor
2 dl rörsocker strö
2 dl vispgrädde
2 dl mörk sirap
5 droppar bittermandelessensarom
1 dl rostade solrosfrön

1. Koka upp rörsocker, grädde och sirap. Låt blandningen koka till 120-125 grader om du vill ha en mjukare knäck, och till 140-145 om du vill ha en hård knäck.
2. Rör i bittermandelessensen, och därefter de rostade, lätt saltade solrosfröna.
3. Fördela knäcken i formar. Tyvärr kan jag inte ange exakt antal, men - kanske ett fyrtiotal?

I dag för ett år sedan, den femtonde december 2010, bloggade jag om lingontryffel med vanilj och vodka. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från femtonde december 2009 och 2008.

Ischoklad på mjölkchoklad, med rosépeppar och flingsalt

Man kan nog lugnt säga att 2011 är året då ischokladen gjort sitt återtåg in i mitt liv. Ja, inte bara återtåg, utan närapå segertåg, med tanke på hur förtjust jag blivit i de sorter jag hittills prövat. Det började med ischoklad på mörk choklad med chili och kardemumma, och fortsatte med ischoklad på vit choklad med anis och pistagenötter. Idag vill jag presentera en ischoklad på mjölkchoklad, smaksatt med rosépeppar, och garnerad med finstött rosépeppar och flingsalt.

Min inspiration ska jag inte undanhålla er. Det finns en rosépepparpralin på Chokladfabriken, som jag i många år njutit av. Denna ischoklad är så klart bara en blek kopia av en fin handgjord pralin, men i all enkelhet är den faktiskt en riktig fullträff. Det är något motsägelsefullt med rosépeppar. Denna omoderna krydda, som kan vara så fantastiskt god i lagom mängd, men som alltför lätt kan bli otroligt påträngande och plågsamt intensiv. Jag hade tur, för min smaksättning av chokladen blev väl avvägd. Det fungerade därför att dekorera med ytterligare lite rosépeppar, samt en gnutta flingsalt.

Just flingsalt får väl närmast beskrivas som ett genomgående tema bland mina skapelser denna advent? Det är inte så konstigt, då en nypa salt ofta är den detalj som fulländar smaken på många sötsaker. Så också i detta fall.

Ischoklad med rosépeppar och flingsalt (cirka 40 stycken)
200 gram mjölkchoklad
75 gram smör
1 tsk rosépepparkorn, finstötta

1 tsk rosépepparkorn stötta i mortel med 0,5 tsk flingsalt

1. Smält smöret tillsammans med finstött rosépeppar.
2. Bryt chokladen i bitar, och rör ned den i smöret så att den smälter, och alltsammam blandas väl.
3. Fördela i aluminiumformar, gärna med hjälp av ett matskedsmått.
4. Låt ischokladen stelna en aning, så att utan inte är alltför blöt. Fördela med hjälp av teskedar en liten gnutta finstött rosépeppar och flingsalt på toppen av varje ischokladform.
5. Förvara ischokladen i en lufttät burk i kylskåpet.

I dag för ett år sedan, den elfte december 2010, bloggade jag om två sorters fikonkompott, en med cognacsglögg och kanel, och en med stjärnanis. Lika goda båda två, och perfekta till julens ostar, och inte minst som presenter i juletid. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från elfte december 2009 och 2008.

Vit ischoklad med anis och pistagenötter

Det här är inget publikfriande recept. För det första måste du gilla vit choklad, för att uppskatta dessa små godsaker. Under åren har jag insett att det faktiskt är färre än man kan tro som uppskattar detta. Själv kan jag nog klassa mig som en person som har ett ambivalent förhållande till chokladvarianten i fråga. Denna gång blev det emellertid riktigt bra.

Som jag nämnde i det tidigare ischokladinlägget här i advent, så är jag inte särskilt förtjust i cocosfett. Jag använder mig därför av smör i ischoklad. Detta lede till att smeten blir mer trögflytande. Således använde jag mig framgångsrikt av ett matskedsmått, när jag skopar upp smeten och fördelar den i formarna.

Formarna, ja, det är en eftergift för mina impulser tidigare i höstas. Jag är ingen storkonsument av bakformar eller kökspynt, men dessa kunde jag inte motstå. Det vete sjutton om de var värda sitt pris, men de är en fröjd för ögat. Min bestämda känsla är att de rymmer mer än de sedvanliga ischokladformarna, så, om du använder sådana räcker smeten sannolikt till fler formar.

För det andra (det tog mig ända hit att bli klar med mitt resonemang) så bör du uppskatta anis, om detta recept ska vara mödan värt. Själv är jag barnsligt förtjust i anis, ända sedan barndomens brödkryddor, och inte minst också de där ovala, vackra askarna med violtabletter, i vars mitt det fanns ett helt aniskorn.

Men - om du nu råkar tillhöra skaran som uppskattar såväl vit choklad som anis, då är detta definitivt en godsak för dig. Pistagenötterna? Ja, de bidrar med både färg och smak. Faktum är att jag till en början mest såg dem som vacker dekoration, men de kompletterar smaken på ischokladen på ett alldeles ypperligt vis. Hoppa inte över dem, det säger jag bara.

Vit ischoklad med anis och pistagenötter (28 formar)
200 gram vit choklad
75 gram normalsaltat smör
2 tsk anisfrön, grovt stötta
25 gram pistagenötter, hackade

1. Smält smöret över vattenbad.
2. Rör ned de stötta anisfröna i smöret.
3. Bryt chokladen i bitar, och rör ned den i smöret, så att de smälter, och alltsamman blandas.
4. Fördela smeten i ischokladformar med hjälp av exempelvis ett matskedsmått.
5. Dekorera med hackade pistagenötter.

I dag för ett år sedan, den nionde december 2010, bloggade jag om cocostryffel med kardemumma. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från nionde december 2009 och 2008.

Ischoklad för vuxna - chili och kardemumma

Jag kan börja med att klargöra att det inte på många år ens föresvävat mig att göra ischoklad. Det är inte en sötsak som jag längtar efter i advent, och jag identifierade för många år sedan orsaken till att det förhåller sig så. Låt oss säga som det är - blockchoklad och cocosfett är inte ingredienser som tillsammans skapar magi i min mun. Vad händer då om man däremot använder choklad av avsevärt bättre kvalitet än den som numera inte ens får heta blockchoklad, utan endast block? Om man tar sådan choklad, och använder smör i stället för cocosfett, då blir smaken en helt annan, det förstår vem som helst.

Just i det här fallet tog jag mörk choklad, smör, torkad chili och kardemumma. Resultatet blev bra; till och med riktigt bra. Den som så önskar kan givetvis använda mer chili än jag valde att göra. Min avsikt var att chilin skulle bidra med djup och en liten subtila hetta i eftersmaken. Chilin ska helt enkelt förvirra den som inte känner till denna ingrediens ingår, och få honom eller henne att börja fundera över vad som kan tänkas vara den hemliga ingrediensen. Kardemumman, ja, den talar för sig. Kardemumma är gott, choklad är gott, och tillsammans blir de helt enkelt ännu godare.

De små hjärtformade ischokladformarna slet jag till mig vid ett hastigt besök på Åhléns tidigt i november. Jag fick ett ryck, lite olikt mig, och kände att det här med rekvisita, det kanske jag borde ägna mig lite mer åt. Vid det här laget känner ni annars igen vårt porslin och våra karotter här hemma. Det finns inte så mycket att byta emellan. Gläd er därför lite extra åt denna min ansträngning, när inte bara hittade dessa formar, utan också rotade fram det minsta av mina små fat på fot.

Lite läckert blev det, eller hur?

Ischoklad för vuxna - chili och kardemumma (28 formar)
200 gram mörk choklad, 70%
75 gram normalsaltat smör
1 liten, torkad röd chilifrukt
0,5 tsk grovt stötta kardemummakärnor
28 torkade chilifrön eller 1 tsk grovt stött kardemumma

1. Smält smöret över vattenbad. Tillsätt chili och kardemumma.
2. Bryt ned chokladen i smöret, och blanda så att allt smälter samman.
3. Använd ett matskedsmått, och fördela chokladsmeten i formarna. Dekorera med ett chilifrö, eller kanske lite extra krossad kardemumma.
4. Låt stelna, och förvara i lufttät burk i kylskåpet.

I dag för ett år sedan, den sjunde december 2010, bloggade jag om cocosglass med lime. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från sjunde december 2009 och 2008.

Mjölkchokladtryfflar med cognac, espresso och flingsalt

Espresso och flingsalt är en otroligt fin smaksättare choklad, så som i gårdagens recept på den fantastiska chokladkakan, som minst sagt gjort succé när jag bjöd på den. Jag blev så nöjd med kakan, att jag tillät mig att fortsätta på samma tema. Jag gjorde en stor sats tryffel till en julmarknad för någon vecka sedan, och jag kan säga så mycket som att cognac tog chokladen, espresson och flingsaltet till ännu högre höjder. Så klart, skulle jag kunna tillägga.

När det kommer till att rulla tryfflar kan jag ofta känna mig aningen lat. Jag, som inte drar mig för att tillbringa timmar i köket, inbillar mig ofta att kladdet och rullandet med tryfflar knappt är värt besväret. Jag tror jag är lite skadad av alla år då jag planlöst improviserade fram julgodisrecept. Det var innan jag började matblogga.
Bloggandet medförde disciplin, dokumentation och receptanalys. Det kanske inte låter så lustfyllt, men faktum är att det är just precis vad det är. Tryggheten i att veta att receptet fungerar, och att det går att upprepa det goda utan att behöva chansa eller höfta sig fram.

Tryfflarna på bilderna är (förhoppningsvis) för längesedan uppätna. Jag gav inte bort alla till julmarknaden, utan sparade några till oss här hemma. Så här ska tryfflar vara. Smakrika, lagom stora och vare sig för hårda eller för lösa.
Nu funderar jag bara på vilken kväll jag ska ställa mig och laga till fler.

Mjölkchokladtryfflar med cognac, espresso
och flingsalt (cirka 75 stycken)
ca 100 bitar
2 dl vispgrädde
100 g smör
600 g mjölkchoklad
0,5 dl cognac
3 msk espressopulver (frystorkat, på burk)
0,5 dl florsocker av rörsocker1,5 dl cacao + 2 tsk finkrossat flingsalt + 1 msk espressopulver att rulla tryfflarna i1. Koka försiktigt upp grädde och smör i en kastrull, på låg värme. Blanda väl under tiden.
2. Tillsätt epressopulvret och cognac.
3. Ta kastrullen från värmen. Bryt chokladen i bitar, och rör ned den i smeten.
4. Låt tryffelsmeten svalna, och sedan stelna i kylskåp i åtminstone två timmar.
5. Skeda upp smeten, och forma tryffeln till runda kulor.
6.Rulla tryffelkulorna i en blanding av cacao, espressopulver och fint smulat flingsalt.
7. Lägg tryfflarna i en tättslutande burk, och förvara dem i kylen.

I dag för ett år sedan, den sjätte december 2010, bloggade jag om fantastiska saffransdrömmar. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från sjätte december 2009 och 2008.

Julegott

Redan tidigt i somras blev jag, som jag tidigare nämnt, tillfrågad om jag ville vara med och producera några blogginlägg till Dansukkers julkampanj. Nu är det bara några dagar kvar tills aktiviteterna och blogginläggen drar igång på Dansukkers inspirationssajt Julegott - Sveriges sötaste julsida.

Med min erfarenhet av att i flera års tid ha haft en egen julkalender här på SMASKENS, så kändes det kul att få användning för några av alla idéer jag sparar på under året. Jag har aldrig, under något år, hunnit få utlopp för alla idéer under de blott 24 dagar som utgör advent.

Mina inlägg kommer ni hitta under kategorin Baka med barn. Jag ska göra mitt bästa för att försöka hålla koll och tipsa er om när mina blogginlägg dyker upp.

Knäck extra allt

Knäck är så vansinnigt gott. Varje jul frågar jag mig själv varför jag inte kokar knäck oftare? När jag gick i gymnasiet, minns jag att vi ibland hade filmkväll hemma hos min goda vän M. Hennes familj kokade knäck ganska ofta, och hällde den inte i knäckformar, utan i stället i en brödform. Där fick den sedan stelna, innan den klipptes i bitar.

Det finns ju i ärlighetens namn gränser för hur mycket man kan (eller snarare bör) variera knäck. Tidigare har jag framgångsrikt gjort såväl ingefärsknäck som kardemummaknäck (även fast den senare hade smakat bättre med nystötta kardemummakärnor, i stället för malda sådana).

Fanns det då verkligen skäl att variera sig ytterligare en gång? Faktum är att när jag kom på den här varianten, med en rostade hasselnöt och choklad, så kändes det helt klart så.
Lita på mig.

Edit: Att rosta, och sedan gnugga bort skalet på hasselnötter, det är något av det tråkigaste och mest tidsödande jag vet. Köp skalade och rostade hasselnötter i påse på ICA i stället. Det gör jag.

Knäck extra allt
2 dl vispgrädde
2 dl råsocker
1 dl ljus sirap

cirka 50 rostade hasselnötter
50 gram mjölkchoklad
50 gram vit choklad

Blanda samtliga ingredienser i en kastrull. Koka knäcken som vanligt, det vill säga på medelvärme i omkring 45 minuter, tills den tjocknat ordentligt, och bubblar segt. (Jag brukar koka min knäck tills den nästan gränsar till att brännas.)

Fördela knäcken i cirka 50 knäckformar. Det går lättare om man först häller knäcken i en kanna; nackdelen är bara att knäcken stelnar snabbare på detta sätt.
Tryck ned en hasselnöt i varje knäck. Smält den vita chokladen och mjölkchokladen i micron. Rör försiktigt i chokladen, så att färgerna går i varandra utran att helt blandas. Fördela sedan en knapp tesked över varje knäckform. Låt stelna, och förvara i kylskåp.

För ett år sedan, den nittonde december 2009, bloggade jag om äldste sonens eget val av tårta, en enkel men grym kladdkaka med tryffeltäcke. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till nittonde december 2008, och min första adventskalender.

Tjinuski deluxe (för att det är kolan jag vill åt)

En fullständigt orealistisk bild. Hur tilltalande det än må se ut, så är det direkt olämpligt att lägga upp läckerbitarna så här, annat än för ett lockande foto. Bitarna bildar efter några minuters samvaro en massiv klump.
Don't try this at home.

De små läckra tjinuskikakorna, som jag bloggade om redan tidigt i december 2008, är i sanning något av det absolut godaste jag vet. De spelar i en egen division. Faktum är att jag blir lycklig bara jag tänker på dem.

Nu har det ändå alltid varit så att kolan är den största behållningen i kakorna. Mandelbottnarna och den rostade, flagade mandeln i all ära, men det är trots allt kolan jag vill åt. Så, varför inte göra slag i saken, och tillåta mig av frossa i det godaste? Det blir inte sämre av att tjinuskin pimpats med rostade, hackade pecannötter.

Receptfoldern "Tårtor från när och fjärran", och receptet på tjinuskitårta med bilden på de tjusiga ryska damerna, är en av guldklimparna bland mina kokböcker och receptsamlingar. Så många minnen är förknippade med detta lilla oansenliga häfte.

Tjinuski deluxe, helt enkelt. Eller, om ni så vill, vaniljkola med rostade pecannötter?

Tjinuski deluxe
2 dl råsocker
1 dl mörk sirap
3 dl grädde
1 nypa flingsalt
2 msk smör
1 msk siktat vaniljsocker
100 gram rostade pecannötter, grovt hackade

Blanda socker, sirap, grädde och en nypa flingsalt i en kastrull. Koka upp, och låt koka på medelvärme i uppemot 30 minuter, tills kolakrämen blir trögare i konsistensen, och börjar tjockna ordentligt. Rör ned smöret, låt krämen svalna en aning, och blanda sedan ned det siktade vaniljsockret.
Blanda slutligen i pecannötterna. Häll i en form klädd med bakplåtspapper. Låt stelna och skär sedan i bitar.

Jag placerar mina uppskurna tjinuskibitar på breda remsor av bakplåtspapper, med lite avstånd emellan, och lägger sedan dessa remsor i lager i en plåtburk. Burken, den får stå i kylskåpet.

För ett år sedan, den sextonde december 2009, bloggade jag om julens rillettes, 2009 års version. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till sextonde december 2008, och min första adventskalender.

Lingontryffel med vanilj och vodka

Vi kör en tryffel till, sedan får det vara bra för i år. Nu tyckte jag det var dags att plocka fram bären, och ställa undan spriten. Ja, det vill säga, tills jag insåg att vodka passar så bra ihop med lingon.
Nu har vodkan ingen framträdande roll i dessa tryfflar; den smaksätter inte. Den bryter av. Vit choklad är minst sagt sött. Syran från lingonen balanserar tillsammans med vodkan upp denna sötma.

Jag valde att riva iskall vit choklad. Det blir små, vackra flagor, när chokladen är kall. När tryfflarna rullas i detta ser de ut som små ludna, skära bollar. Lite rå köttbullsvarning, ärligt talat; ganska snyggt, ändå.

Dessa tryfflar vinner på grund av sin aningen mjukare konsistens på att placeras i små formar. Några sådana hade jag dock inte till hands, just vid detta fototillfälle.
Ja, jag erkänner - om jag hade varit mindre lat, så hade jag doppat dessa tryfflar i vit choklad. Gör det, du, som eventuellt orkar.

Duken som skålen står på är inte värd mycket i reda pengar, men dess affektionsvärde är astronomiskt. Jag har fått den av min mamma, och den är så nära en släktklenod som man kan komma i vår familj. En enkel, tryckt duk, kanske från femtiotalet; jag älskar den ömt.

Lingontryffel med vanilj och vodka
220 gram lingon
0,5 dl råsocker
300 g vit choklad
25 g smör
0,5 tsk ekologiskt vaniljpulver
1,5 msk neutral vodka

100 gram vit choklad, riven

Koka ihop lingon och råsocker på låg värme i cirka 5 minuter. Blandningen får inte reducera för mycket. Passera genom en sil, så att du får en lingoncoulis. Värm den tillsammans med smöret i en kastrull, och blanda väl.
Rör ned vaniljpulver och vodka. Bryt chokladen i bitar, lägg dem några i taget lingonblandningen. Rör noga, så att chokladen smälter, och allt blandar sig helt.
Låt blandningen svalna i kastrullen, och ställ den sedan ett par timmar i kylskåp så att den stelnar.

I dag för ett år sedan, den femtonde december 2009, bloggade jag om min fantastiska ingefärsknäck; något för alla ingefärsälskare att sätta tänderna i. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till femtonde december 2008, och min första adventskalender.