November 2014 är så grå. Jag kan verkligen inte minnas att jag någonsin upplevt denna månad så här tung. Det känns som att simma klädsim; som att allt sker med ett fysiskt motstånd. Hösten brukar annars inte påverka mitt umör. Jag gillar hösten, och brukar helt ärligt se november som en trevlig uppstart på advent.
Inte i år. I år kämpar jag för att hålla orken uppe. Då hjälper det verkligen att försöka vara lite smart i köket. Förra måndagskvällen lagade jag två middagar; båda kikärtsbaserade. Den första har jag
redan bloggat här, och nu är det dags för den andra.
När jag stod vid grytan drabbades jag av plötsligt tvivel. Jag fick någon sorts flashback till mina ungdomsår som vegetarian, då jag lagade mat hellre än bra, och trodde att improvisation och god vilja var det enda som krävdes för att skapa god vegetarisk mat.
Till skillnad från min ungdoms impressionistiska matlagning är det snarare så som jag säger till våra barn:
erfarenhet och rutin är en förutsättning för lyckad improvisation. Visst kan det vara kul att vara lite "wild and crazy" i köket; att slänga saker på måfå i grytorna, men man vill ju helst att resultatet ändå ska vara baserat på kunskap om ingrediensernas egenskaper, och att anrättningen i slutändan ska bli aptitligt.
Aptitiligt blev det sannerligen inte alltid när det begav sig i min gröna matlagningsungdom. Förra måndagen stirrade jag därför ned i den gyllene blandningen i grytan med en viss nervositet och vånda. Jag kände dofterna av indiska kryddor och stekt lök, och kastades med ens tjugo år tillbaka i tiden.
"Vad har jag gett mig in på", tänkte jag.
"Kikärtscurry - vilken jäkla kliché. Hur ska detta gå? Kommer det smaka bra, eller bara tjäna som en påminnelse om hur tråkig vegetarisk mat kan vara? Kommer barnen äta?.
Jag kan glatt meddela (om nu någon trodde något annat) att resultats faktiskt blev riktigt bra. Våra barn, som verkligen gillar baljväxter men föredrar linser och bönor framför kikärtor, åt av grytan med god aptit. Jag serverade den med basmatiris, raita, mango chutney och färsk koriander. Det räckte även till en njutbar jobblunch.
Då vi är latmaskar köper vi konserverade kikärtor. Allra gladast blir vi när vi har vägarna förbi butiker som säljer storkökskonserver av märket Monarch. De riktigt stora rymmer 1,5 kilo kikärtor (avrunnen vikt). Just dessa är stora, mjälla och smakar inte det minsta konserv.
Stöter ni på dem (de finns även i lite mindre burk) så tveka inte - köp! Det som inte går åt på en gång kan man frysa in. (Över huvud taget har Monarch mycket bra konserverade baljväxter. Kidneybönorna är väldigt fina, och de har även stora så kallade smörbönor.)
En gammal bild från Smaskens tidigar barndom.
Gyllene kikärtscurry (6 vuxenportioner)
1 stor gul lök, finhackad
3 vitlöksklyftor, finhackade
2 mjöliga potatisar, finhackade
smör och neutral olja (till exempel varmpressad rapsolja)
1 msk riven ingefära
1 tsk currypulver
1 tsk gurkmeja
1 tsk garam masala
1 tsk spiskumin, nymortlad
1 tsk koriander, nymortlad
1 stor knelstång
4 gröna kardemummakapslar
2 tsk rörsocker
1 tsk flingsalt
2 krm chili flakes (eller efter smak)
450 gram kikärtor (motsvarande tre vanliga konservburkar)
1 burk Kung Markatta cocosmjölk
2 dl passerade tomater
1. Hetta upp smör och olja i en tjockbottnad kastrull eller emaljerad gjutjärnsgryta.
2. Fräs lök, vitlök och potatis med samtliga kryddor på låg värme tills löken mjuknat. Rör flitigt så att inte stärkelsen i potatisen bränner fast i botten.
3. Tillsätt kikärtor, cocosmjölk och passerade tomater.
4. Låt grytan putra under lock på låg värme i 20 minuter.
5. Smaka av med socker och salt.
6. Laga gärna grytan dagen innan den ska ätas - det mår den bara bra av.