lördag 31 oktober 2009

Nu satte jag nästan morgonkaffet i halsen...

Pukor och fanfarer - jag är en av de elva finalisterna i Matbloggspriset 2009!

Vilken underbar start på helgen. Jag känner mig otroligt glad och stolt. Att jag dessutom av en slump råkade hamna överst på listan över finalister, kändes nästan lite overkligt, när jag gick in för att titta.

SMASKENS

Rebecca´s kitchen

Pickipicki

NJUTMAT ENLIGT MICKAN

MATPLATSEN

Kryddburken

Kaffekokarbloggen

Ett lingon

Upplev mat

Gittos mat

Jennifer Spratly's Weblog

Vissa av dessa bloggar är helt nya för mig, medan andra är välkända sedan tidigare.
Det går inte annat än att känna sig hedrad att vara en av de utvalda finalisterna, när så många, fina bloggar nominerats. På Matbloggsprisets hemsida kan den som vill se samtliga de nominerade bloggarna.

torsdag 29 oktober 2009

Bästa laxgrytan -
två torsdagar i rad


Jo, det är sant - jag har lagat samma laxgryta två torsdagar i rad. Så god blev den. Fisksoppor och fiskgrytor är annars inte något jag vanligtvis ägnar mig åt. det krävs ofta lite för mycket finlir; jag har inte riktigt orken att stå och lägga i ingredienser i omgångar, för att allt ska få anpassad koktid, så att resultatet inte blir en soppa eller gryta med sönderkokta grönsaker och fiskbitar, bara för att jag blivit distraherad och glömt hela härligheten på spisen.
Dessutom präglas de flesta fisksoppor och grytor av smaker jag faktiskt lite lätt tröttnat på. Det blir för mycket saffran, tomat och hybrider på aîoli. (Om någon mer person kallar crème fraiche smaksatt med vitlök för aîoli, kommer jag tvingas ta till plågsamma åtgärder.)

Kanske är det en av anledningarna till min förälskelse i denna soppgryta - att den är så enkel. 1, 2, 3, 4. Jag börjar med potatis, morötter, smaksättare och vätskor. Sedan kommer blomkålen. ja, just det - blomkål. I en laxgryta. Hur gott som helst.
Därefter kommer turen så till purjon och laxen. Precis innan serveringen tillsäter jag slutligen musslor och dill. På med locket någon minut bara, så att musslorna precis blir ätvarma. Sedan är det bara att sätta sig till bords och smörja kråset.

Jag vet att just odlad lax inte är det miljömedvetna valet. Lax kvalar inte heller in på topplistan bland mina fiskfavoriter. Men, och ett stort men - barnen älskar lax. Ibland är det bara så skönt att vara lite populistisk.

Min bäst laxgryta
2 morötter
3 stora, fasta potatisar
1 liten fänkål
1 vitlöksklyfta
1 lagerblad
1 litet blomkålshuvud
1,5 dl vitt vin
5 dl vatten
1en burk musslor (á 200 gram)
1 fiskbuljongtärning
1 msk hummerfond
1 msk Mutti trippelkoncentrerad tomatpuré
1 dl vispgrädde
1 liten purjo
700 gram laxfilé
salt och vitpeppar
1 kruka dill

Skala och skär morötterna i halvgrova stavar. Skala och skär potatisarna i cirka centimetertjocka kvartscirklar. Koka upp vin, musselspar, vatten, buljongtärning, fond, lagerblad, riven vitlök och tomatpuré. Låt potatis- och morotsbitarna koka under lock på medelhög värme i åtminstone tio minuter. Tillsätt sedan blomkålen i buketter. Låt koka i ytterligare tio minuter.
Skär purjo i breda strimlor och dela laxen i stora musbitar. Fördela purjon som ett lock över grytinnehållet, lägg laxen ovanpå; salta och peppra. Lägg på locket, sänk värmen, och låt småkoka i några minuter.
Fördela musslorna över laxbitarna, strö över cirka hälften av dillen;, stäng av värmen, och lägg på locket igen.
Låt musslorna bi ljumna av eftervärmen. Servera därefter grytan. Resterande dill strös på av var och en, efter smak.

onsdag 28 oktober 2009

Improviserad chili på nötbog


Jag brukar inte vara den som förordar variation bara för sakens skull, men när jag härom veckan skulle laga chili, kände jag att jag verkligen inte var det minsta sugen på nötfärs. Vanans makt är som alla vet stor, och färs har alltid varit synonymt med chili con carne; åtminstone i vår familj. När jag nu kände en plötsligt lust till förändring, föll valet helt naturligt på nötbog.
Nötbogen är en trevlig bit; köttet har grova fibrer, och redan när jag stod och tärnade det kändes det som riktigt grytkött - sådär härligt trådigt och smältande mört som kött blir när det få koka långsamt, och länge.
Nu fick faktiskt just denna nötbog vare sig koka långsamt eller länge; snarare medelfort och halvlänge. Tanken var att vi skulle få en gryta på bordet, trots att jag inte varit det minsta förutseende.
Jag tyckte jag lyckades ovanligt väl med att få kryddblandningen balanserad. Det fanns en liten, diskret hetta; jag är annars ingen stor beundrare av alltför kryddstark mat. Jag vill känna aromerna, inte bli avledd av att det blixtrar till i munnen av en hetta som utmanövrerar de egentliga smakerna.

Barnen åt med strålande aptit. Inte enbart vår äldste, som vid middagar utan potatis inte sällan tillämpar någon sorts hemsnickrad barnversion av Atkins-dieten. Även de två, något kött-skeptiska mellanbarnen uppskattade det lättuggade, fint tärnade köttet.
Nötbogen har många förtjänster.

Chili på nötbog
1,2 kilo nötbog, fint tärnad
salt och svartpeppar
2 gula lökar, finhackade
2 vitlöksklyftor, rivna
olivolja
1 tsk kanel
0,5 tsk chipotle
0,5 tsk rökt, sött paprikapulver
1 tsk "vanligt" paprikapulver
1 tsk spiskummin
1 burk Mutti krossade tomater
vatten, cirka 2 deciliter
1 burk kidneybönor
bladpersilja

Börja med att fräsa köttärningarna i olivolja, i ett par omgångar, i en het gjutjärnsstekpanna. Krydda med salt och svartpeppar. Ni vet väl redan att man aldrig ska packa en stekpanna full med kött, men jag skriver det ändå. Tillsätt sedan mer olja, sänk värmen och fräs försiktigt kryddorna. (Det fantastiska, söta paprikapulvret blev jag en gång i tiden tipsad om hos Matälskaren. Jag vet i ärlighetens inte hur lätt det är att få tag på, om man inte har vägarna förbi någon av Sandströms butiker.)Tillsätt den finhackade löken, och låt den fräsa tillsammans med kryddorna på låg värme. Tillsätt med olja vid behov. För över alltsamman till grytan.
Tillsätt krossade tomater och vatten; lägg på locket, och låt alltsamman koka upp. Låt det sedan koka på medelvärme i åtminstone 30 minuter. da av locket efter halva tiden, så att grytans vätskor reducerar, och den inte blir för blöt. Tillsätt bönorna mot slutet. Strö över bladpersilja innan grytan ska serveras. Ät den med gräddfil, ris, bröd eller vad som tilltalar din smak.

Lite lätt överrumplad
- funderingar inför advent

Bilden är lånad från Cosas.

Hur kan det komma sig att halva hösten redan har gått? Jag känner mig smått överrumplad av att det snart är november. Under denna månad har jag en hel del jag vill försöka hinna med. Det handlar både om nya recept idéer jag vill pröva, gamla recept som jag längtar efter att laga och smaka av, samt inte minst förberedelser inför advent.

Jag är en sådan person som verkligen tycker om julen, eftersom jag har den stora turen att bara förknippa den med gemenskap och trevliga minnen. Men, det är ändå advent som är viktigast för mig. Kanske tycker ni jag är lite väl tidigt ute, men om jag ska lyckas med konststycket att ha samma tema som förra året, så gäller det att börja förbereda i god tid. Förra året hade jag Tema Advent, där jag varje dag publicerade ett recept. Då hade jag inte lika många dagliga besökare som jag har nu. Därför tänker jag rida lite snålskjuts på mina tidigare prestationer, och inte bara publicera ett dagligt advents-recept, utan också länka till samma datum föregående år. Det kan, inte minst, bli en intressant jämförelse med avseende på bildkvalitet. Fram till tidigt i vintras använde jag en betydligt sämre kamera än jag gör nu, och jag har ett tydligt minne av att adventsinläggens bilder från föregående år går i en lejongul färgskala. Ni får ha överseende med det, och fokusera på innehållet i stället.

Precis som föregående år lär det bli en hel del sötsaker och bakverk, men jag ska medvetet sträva efter att inte låta dem ta överhand. Det finns gränser för hur många kak-, tryffel och godisrecept man kan mäkta med; både som bloggare, och som läsare. Eftersom jag själv hoppas hålla i åtminstone en glöggfest, lär det väl även dyka upp om recept på plockmat i adventstid.

Jag hoppas bara att jag inte tar mig vatten över huvudet? Förra året var jag, trots allt, föräldraledig. Nu gäller det i stället att bevisa att föreställningen om att småbarnsföräldrar är specialister på att ha många bollar i luften verkligen stämmer, och inte enbart är en myt.

Det var väldigt trevligt att ha öppet hus i advent här på SMASKENS under advent 2008, och jag kan inte tänka mig att det skulle kunna bli mindre trevligt i år.

måndag 26 oktober 2009

Coq au Riesling
- en snabbare version

Vi är hemkomna från helgen i Göteborg. Det är alltid trevligt att komma på besök, men långa bilresor är verkligen inte något jag uppskattar. Trots att barnen sköter sig mycket bra, så är det något så hjärndödande med att åka samma väg som man åkt många, många gånger tidigare.
Nu har jag gnällt färdigt för i kväll. Jag ska lägga kvällens sista krafter på att berätta om det vi åt till middag i torsdags. Det hela började med att jag var sugen på Nigel Slaters variant på Coq au vin, nämligen Coq au Riesling. Det är faktiskt inte bara snyggare att laga kycklinggryta med vitt vin - det är ärligt talat väldigt mycket godare också. Vad skiljde då denna torsdagskvälls-variant från Nigels original? Jo, mitt försök att snabba på den goda grytan en smula. (Nu rörde det sig i ärlighetens namn vare sig om coq eller Riesling, men det finns gränser för hur petig jag orkar vara.) Grytan kan detta till trots inte ens med bästa vilja kallas för snabbmat, men den är i varje fall snabbare mat.
Dessutom är att det trots allt precis lika gott att använda kycklinglårfiléer, och betydligt mycket lättare att servera.

Coq au Riesling - vardagsvarianten
1 kilo kycklinglårfiléer, putsade
150 gram rökt sidfläsk, fint tärnat
200 gram små skogschampinjoner, tunnt skivade
2 lagerblad
4 schalottenlökar, kluvna
smör
salt och vitpeppar
3 dl vitt vin
1 dl vispgrädde
1-1,5 msk vetemjöl

Hetta upp en gjutjärnsstekpanna, och fräs sidfläsktärningarna på ganska hög värme tills de tagit färg och läckt ut rejält med fett. Lägg dem i en emaljerad gjutjärnsgryta, och stek sedan champinjonskivorna i fläöskfettet på medelvärme. Vänd dem flitigt. När de läckt ut sitt vatten och fått en lätt stekyta, för du över även dessa i stekgrytan. Klicka sedan i smör, och bryn kycklingbitarna runtom. Krydda dem med salt och vitpeppar. Lägg dem i grytan, tillsammans med lagerbladen och de kluvna schalottenlökarna. Häll över vinet, lägg på locket och låt det hela stå och småputtra på medelvärme i åtminstone tjugo minuter; gärna längre. Vispa samman grädden med vetemjölet i en skål, vispa ned blandningen i grytan och ge såsen några minuter att koka försiktigt och tjockna. Servera med pressad potatis, samt gärna dressad brysselkål, eller varför inte provencalska morötter? Jag må vara enkelspårig, men dessa två varianter på varma grönsaker är mina absoluta favoriter under hösten och vintern.

Vår äldste son älskar mina såser. Han avslutar alltid måltiden med att be om en hög pressad potatis, och en rejäl skopa sås över densamma. Sedan äter han med andaktsfull njutning. Jag känner igen mig själv. Jag gjorde precis samma med min mammas såser. Ofta fick jag hämta en tesked för att få upp det sista goda. Det är sannerligen en konst att kunna laga en god sås. Säga vad man vill - det är verkligen inte samma sak att köpa något färdig förpackning Kelda, eller en påse från Blå Band.

fredag 23 oktober 2009

Lägesrapport


Det har varit en intensiv vecka, med många åtaganden och så kallade måsten som jag, av naturliga skäl, varit tvungen att prioriterat framför SMASKENS.
Nu åker vi om en stund ned till Göteborg över helgen, för att besöka släktingar. Recepten och bilderna finns - jag måste bara få lägga lite tid på att få ut dem.

Jag kommer tillbaka med nya krafttag på måndag. Tills dess önskar jag er alla en riktigt trevlig helg!

onsdag 21 oktober 2009

Om smör i Sydsvenskan

Bilden är lånad från artikeln.

I denna artikel i dagens Sydsvenskan beskriver etnologen och kocken Håkan Jönsson hur Smöret går vinets väg:

"I trendens framkant finns det smör. Gyllene läckert smör, gjort av grädde från särskilda kor. Kärnat i en gammal smörkärna i ett litet gårdsmejeri ute på landet."

Lite kul läsning, som kuriosa.

tisdag 20 oktober 2009

Tisdagstema karré?


Eftersom vi blev så nöjda med förra tisdagens långlagade karré, kunde jag inte låta bli att fortsätta experimentera även denna vecka. I dag blev det emellertid helt andra smaker och tillbehör. Faktum är att det nästan blev en spontan söndagsmiddag en helt vanlig tisdagkväll.
Tidigt i morse kryddade jag upp fläskkarrén med salt och svartpeppar, och lade den i en lite trängre emaljerad stekgryta. Där fick den sällskap av morötter, palsternackor, schalottenlökar, några vitlöksklyftor samt ett lagerblad. Slutligen hällde jag i ett par deciliter rödvin.

Precis som förra veckan fick karrén stå i ugnen på drygt 80 grader i närmare tio timmar. När jag kom hem från jobbet plockade jag upp karrén ur grytan, slängde i några rosmarinkvistar som jag glömt ha i på morgonen, och lät därefter vinet reducera tills det återstod ungefär två deciliter vätska. Under tiden kokade jag potatis och brysselkål.

När såsen reducerat klart, fiskade jag upp rotfrukterna och kryddorna, tillsatte vispgrädde och soja och redde slutligen såsen med lite vetemjöl.

Smältande mör, vinugnsbakad karré, pressad potatis, en gudomlig sås och dressad brysselkål var precis lika gott som jag hoppas att det låter i era öron.

Långlagade fläskkarré i vin
cirka 1,2 kilo fläskkarré
2 morötter
2 palsternackpr
1 lagerblad
3 schalottenlökar
3 vitlöksklyftor
salt och svartpeppar
3 dl rödvin
2 storas kvistar rosmarin

Sätt ugnen på 80 grader. Salta och peppra karrén runtom, och lägg den i en emaljerad stekgryta. Tillsätt de övriga ingredienserna, och häll slutligen ned vinet i grytan. Lägg på locket, ställ in i nedre delen av ugnen och låt grytan stå i uppemot tio timmar.
Plocka upp karrén, tilsätt rosmarin och redusera såsen. Fiska upp rotfrukter, lök och kryddor. Tillsätt:
1 dl vispgrädde
0,5 tsk kinesisk soja
1 struken matsked vetemjöl utrörd i vatten, som tillsätts under vispning
Ge såsen ett uppkok; stäng av plattan, och låt den småputtra på eftervärme någon minut. Servera med pressad potatis och min dressade brysselkål Brysselkål som suger åt sig en dressing på olivloja, balsamvinäger, riven vitlök, salt och svartpeppar. En sagolik kombination.

måndag 19 oktober 2009

En mycket lyckad rip off


Dagen blev inte riktigt som jag hade planerat den. Eftersom våra barn i stort sett aldrig är sjuka, reagerade jag med först med djup misstro när jag blev uppringd av dagis strax före lunch med beskedet att äldsta dottern var rödögd och hängig. Inför upphämtning av barn och lite vab light i hemmets lugna vrå, kastade jag mig in på lokala ICA i en av mina sedvanliga språngmarscher med självscannern i hand. Jag tackade mitt inre kartotek av middagsidéer, då jag insåg att det var en perfekt dag för att pröva något jag grunnat på en tid.

Jag har vittnat om min kärlek till korv vid ett flertal tillfällen här på SMASKENS. Men, om jag nu är sugen på salsiccia, men inte har tid att åka till köttaffären, vad ska jag då ta mig till? Jo, en rip off, så klart - av salsiccians goda smaker.
Detta blev helt enkelt väldigt lyckat. Nästa gång ska jag emellertid ta mig tiden att knåda ihop fläskfärsen med fänkål, vitlök, svartpeppar och vitt vin till en sorts korvsmet, och sedan portionera ut den i små kluttar i stekpannan. Men, har man inte tid, ork eller lust att ta sig det extra besväret, så kan kan jag garantera att det smakar alldeles förträffligt att göra just så som jag gjorde nu i kväll.

Gräddig tomatsås med fusk-salsiccia
500 gram fläskfärs (20% fett)
olivolja
3 schalottenlökar, finhackade
3 vitlöksklyftor, rivna
1,5 dl vitt vin
0,5 msk fänkål, nystött
1 burk Mutti coctailtomatkonserv
0,5 dl grädde
1 msk Mutti trippelkoncentrerad tomatpuré
svartpeppar och salt

Hetta upp olivolja i en gjutjärnsstejpoanna. Fräs hastig schalottenklöken och vitlöken utan att de får färg. Tillsätt fläskfärsen; fördela den grovt med hjälp av en gaffel, och bryn den runtom. Strö över fänkålen; häll över vinet, och låt det nästintill helt koka in. Blanda sedan ned tomatkonserven, grädden och tomatpurén. Krydda med svartpeppar och salt, och låt det hela småputtra några miuter. Smaka av. Sevrera exempelvis med nykokt tagliatelle.

torsdag 15 oktober 2009

Pissaladière -
sydfransk lökpizza


Inget är nytt under solen. Detta stämmer särskilt väl in när man skriver om mat. Jag har sedan länge tagit för vana att söka på det jag tänker laga. Det är alltid intressant att sätta saker i ett sammanhang, och det går inte att förhålla sig till sin matlagning som om det man gör är unikt och aldrig tidigare prövat. Allt har lagats tidigare; av någon, vid något tillfälle. Så är det bara.
Vi kan inte uppfinna hjulet på nytt. Däremot kan vi berätta matminnen för varandra; beskriva hur tankarna löper, och hur vi kommer på för oss nya recept och kombinationer. Jag tycker emellertid att det hela blir riktigt intressant först när det sätts i ett perspektiv.
Pissaladiére är inget nytt. Det är tvärtom mycket gammalt. Jag stötte själv på rätten i fråga för första gången när jag tillbringade några veckor i södra Frankrike sommaren 1990. Jag bodde hemma hos en fransk familj, och fick ta del av deras matvanor och kokkonst. Pissaladière serverades oftast kall, skuren i småbitar, som ett tilltugg till en aperitif. När jag nu sökte på denna goda lökpizza, hittade jag den föga förvånande hos Gitto. Då drog jag mig till minnes att jag läst detta inlägg, och att jag länge längat efter denna pizza. Även Annette på Mitt franska kök skrev har skrivit om pissaladiére, närmare bestämt i december 2007. Faktum är att jag tror att det var när jag läste inne hos Sofia i mars i år, som mitt matminne slutgiltigt väcktes till liv. Jag såg för min inre blick M och C och deras tre barn;, deras vitkalkade hus och fantastiska trädgård med odlingar i utkanten av byn Roquebrun-Sur-Argens. Matminnen kan ta långa och vindlande vägar, innan de landar, och minnet slutligen resulterar i en konkret handling.

Pizzaladière - sydfransk lökpizza
cirka 1 kilo gul lök, tunnt skivad
olivolja
5 vitlöksklyftor, rivna
2 lagerblad

Låt löken svettas långsamt och länge i olivolja i en gjutjärnsstekpanna, tillsammans med sina vänner vitlökarna och lagerbladen. De är låg värme som gäller; täck med ett lock korta stunder för att behålla vätskan i löken. Ge dig inte förrän löken är riktigt mjuk och slapp.

Jag sätter numera alltid surdegar till våra pizzor. Smaken är oslagbar. När jag väl insåg hur mycket jäst även en väl tillagad pizzadeg smakar, vill jag inte känna den smaken igen. Degen sätter jag på samma sätt som alla andra bröd jag bakar numera, nämligen på både råg- och vetesur. 50 gram av vardera, 12 gram jäst och 5 deciliter degvätska. Valfri mjölsort i lagom mängd, och självklart även salt. Låt jäsa i minst en timma, eller ännu hellre kalljäsa över dagen. Denna mängd deg räcker till pizza för hela familjen

Till lökpizzorna använde jag ungefär hälften av degmängden. Jag bredde ut löken så att den täckte de utkavlade degstyckena, dekorerade med sardeller (motsvarande två burkar - jag gillar sardeller) och de vansinnigt goda oliverna från Sera.
Vanliga kalamataoliver passar bra, de med. 225 grader i ugnen tills kanterna fått vacker färg, och pizzan ser läckert svettig ut.

Vi drack det goda Cabernet Sauvignon Petit Verdot till lökpizzan, och de trivdes mycket väl tillsammans.

Ibland är gratis verkligen gott

Det var längesedan jag blev erbjuden några verkligt intressanta varuprover. Kryddmixer och smaksatta mejeriprodukter är som ni förstår inte något som tilltalar mig. Tidigare i höst fick jag emellertid ett intressant erbjudande om att få gå på en vinprovning med enbart Fairtrade-viner. Eftersom jag handlar en hel del Fairtradeprodukter, lät detta mycket intressant. Jag svarade glatt ja - men var en vecka senare lika besviket över att behöva tacka nej, efter att jag insett att vinprovningen krockade med ett föräldramöte.
Jag blev då tillfrågad om jag var intresserad av varuprover. För min inre bild såg jag sådana där småflaskor med vin som finns på flyget, men jag tackade ja till erbjudandet. Ni kan nog föreställa er hur förvånad jag blev när jag någon vecka senare kom hem till en påse med en flaska vitt vin och en bag in box med rödvin. Förvånad räcker egentligen inte riktigt till för att beskriva min reaktion.

Nu är det ju inte alltid så att gratis är gott, och även produkter som låter bra i teorin kan visa sig vara en besvikelse i praktiken. I detta fall kan jag glatt meddela att vinerna inte enbart är Fairtrade, utan dessutom riktigt goda. Jag är själv långtifrån någon vinexpert, men jag råkar vara gift med en man som har någotsånär hum om vin.

Sauvignon Blanc Viognier var en överaskande smakupplevelse för mig. Vinet vara mycket ,fruktigt men ändå halvtorrt. Fruktigare än de viner jag brukar uppskatta, men trots detta likafullt en trevlig snakupplevelse - och dessutom mycket prisvärt. Vi prövade det inte till mat, så jag kan inte recensera den ur det perspektivet. Viognierdruvan är en druva som för inte så många år sedan var på väg att försvinna. det fins inte så mycket information kring detta på Lindemans hemsida, men det är intressant att de valt sådana tidigare "hotade" druvor till båda sna Fairtradeviner.

Cabernet Sauvignon Petit Verdot har vi druckit både som så kallat sällskapsvin (det vill säga ett glas vin i soffan) och till flertalet maträtter. Ja, jag kan till exempel meddela att det passade lika bra till kantarelsoppan som till nötrulladerna och till den sydfranska lökpizzan. Petit verdot är också en tidigare utrotningshotad. Ovanlig i ett Sydafrikansk vin, efter vad jag läst mig till.

Vinerna finns ännu inte på Systembolaget, men kan beställas via Lindemans svenska hemsida och hämtas ut i valfri Systembolagsbutik.

onsdag 14 oktober 2009

Konsten att få tiden att räcka till


Ganska ofta får jag frågor kring hur jag hinner med att laga all mat och baka allt matbröd. Jag förstår egentligen inte frågorna; vad då hinner med? Den största skillnaden mellan mig och de som frågar är förmodligen att matlagning och bakning är mitt största intresse; mer än bara en hobby, genuint meditativ avkoppling i vardagen och därtill ett ytterst seriöst åtagande. Jag försöker verkligen hela tiden utvecklas i min matlagning och mitt bakande, även fast jag arbetar (om än bara 75%), och har en förhållandevis stor familj.
Nu finns det emellertid även gränser för hur mycket tid jag dagligen kan lägga i köket. Det är då de tidsbesparande knepen dyker upp. I synnerhet vid den här tiden, då höstmörkret sluter sig tätt omkring oss, och orken börjar tryta. Missförstå mig inte - jag älskar hösten, men den suger musten ur mig.

Jag skrev i våras om mitt första försök med långlagad fläskkarré. Detta försök föll alldeles strålande väl ut. Redan då började jag fundera på om det vore möjligt att ställa in en gryta innan man går till jobbet, och plocka ut grytan många timmar senare. I går vågade jag mig på att pröva detta, med ett fantastiskt resultat som följd. Tisdagar är de dagar då jag kommer hem så sent att tiden är en fiende i köket. Låt mig således bedyra er om att det går hur bra som helst att ställa in en fläskkarré redan vid sjutiden på morgonen, tillbringa dagen på jobbet, och plocka ut grytan ur ugnen vid halvsextiden på kvällen - alltså mer än tio timmar senare. Hemligheten är lika enkel som genial - låg ugnstemperatur. Jag lät min karré åka in i en åttiogradig ugnsvärme. Vad gör då detta med köttet, smakerna och konsistensen?
Det gör underverk. Läs och begrunda:

Långlagad fläskkarré med vitt vin, tomat och örter
cirka 1,2 kilo fläskkarré
2 dl vitt viin
1 burk Mutti krossade tomater
en näve blandade, färska örter (rensa ur krukorna)
2 lagerblad
salt och svartpeppar
olivolja

Så här gick jag till väga. Jag satte ugnen på 80 grader. Sedan hällde jag en ordentlog bottenskyla olivolja i en av våra stora, emaljerade stekgrytor. Karrén saltade jag och pepprade runtom innan jag lade ned den i grytan. Slutligen hällde jag helt enkelt vinet, tomatkorsset runtom, och tryckte ned örterna och lagerbladen i det hela. Jag täckte med ett lock av aluminiumfolie, och ställde in grytan i ugnen. Sedan åkte jag som ni redan vet till jobbet, och återsåg inte mitt kära kök förrän först dryga tio timmar senare. Då plockader jag ut grytan ur ugnen, och lyfte upp en bit karré som var så bedårande mör att jag nästan blev tårögd.

Vad är det egentligen som händer med köttet, med fettet och proteinerna, när det långlagas? Hur i hela friden kan det bli så overkligt mört, så smältande läckert? Nu råkar jag vara en hängiven fläskköttsälskare, men jag skulle detta till trots vilja ge långlagad karré ett betyg som kan tilltala även de som inte gillar fläsk, nämligen - det smakar inte som fläsk. En motsägelse kan tyckas, med all rätt, men jag hittar i nuläget inte några bättre ord som beskriver smaken.

Tomatsåsen lät jag reducera på ganska hög värme, och jag tillsatte en burk cannelinibönor ungefär fem minuter innan jag drog grytan av spisen. Såsen serverades med karrén till spagetti med parmesanost och svartpeppar.
En löjligt enkel och rasande god tisdagsmiddag. Så enkel att jag etiketterar den under "Snabbt och enkelt". Fem minuters förberedelser - tio timmar i ugnen - tjugo minuters såsreducering; inklusive pastakok. Snabbt och enkelt, helt enkelt.

tisdag 13 oktober 2009

Kantarellsoppa med kumminkryddade parmesankakor

När jag planerade förrätten till lördagens middag, ville jag att den i likhet med desserten skulle gå att förbereda. Denna framförhållning kom jag att vara extra tacksam för, då jag reagerade med stor förvåning när gästerna ringde på dörren en timma tidigare än jag trodde att jag bjudit in dem. Det blev en nyttig läxa i flexibilitet för kontrollfreaket Annika. Faktum är att det blev riktigt trevligt; jag lyckades till och med delegera ut uppgifter, och fick således lite hjälp i köket. Detta låter kanske inte riktigt klokt, men det är ganska ovanligt att jag tar emot hjälp eller assistans från någon annan än min man - eller min mamma.
Jag hade faktiskt aldrig tidigare lagat soppa på kantareller, men jag blev mycket nöjd med resultatet. Jag ville inte ha några smaksättare som stal uppmärksamhet från kantarellerna; de övriga ingredienserna skulle bara komplettera och förstärka deras utsökta smak. Först kändes det nästan vanvördigt att mixa soppan, men det blev verkligen riktigt, riktigt lyckat. Att strössla över små, hela, stekta kantareller innan serveringen bidrog både till soppans utseende och smak.
jag ville servera något att ett knaprigt tilltugg till soppan, och stod först helt rådlös. Då kom jag att tänka på att jag för flera månader sedan läste om små, läckra parmesankakor hos Öhmans mat & vin. Nu hade äntligen det tillfälle jag längtat efter dykt upp, då det var hög tid jag själv skulle pröva att baka och smaksätta. Jag glömde i hastigheten helt av att fota mina kakor, så ni får hålla till godo med de förstklassiga bilderna på Anders Öhmans läsvärda blogg. Jag vaölde att beströ mina kakor med nystött kummin, vilket jag tyckte passade väldigt bra ihop med kantarellsoppan. Nästa gång rpövar jag nog att baka in kummin i själva degen. det ska också bli intressant att pröva att smaksätta med andra ostsorter. Som ni förstår blev dessa kakor precis lika goda och lyckade som jag hoppats, och jag kommer att baka dem mycket snart igen.

Min kantarellsoppa (6 förrättsportioner)
8 hekto kantareller
1 schalottenlök, finhackad
2 + 1 msk smör
7-8 dl grönsaksbuljong
2 msk vitt vin
1 dl grädde
salt och vitpeppar

Rensa svampen och skär den i mindre nitar, men spara drygt enb deciliter små, fina svampar till dekoration. Stek den delade svampen med schalottenlöken i smör, tills svampen mjuknat och svettats ut sin vätska. För då över den till en kastrull. Tillsätt grönsaksbuljongoch vitt vin, och koka svampen i några minuter. Tillsätt grädde, mixa soppan slät och smaka av med salt och vitpeppar. Stek de resterande svamparna i smör, och strössla ned dem i sopptallrikarna precis innan du serverar soppan..

Lånade, kumminkryddade parmesankakor
75 gram rumsvarmt smör
75 gram vetemjöl
75 gram parmesanost, finriven
cirka 1 tsk nystött kummin

Detta smått geniala recept har en formel, och sådant är jag väldigt svag för. 1+1+1, helt enkelt. Lite extra mjöl tyckte jag behövdes vid utbaket. Jag blandade ingredienserna till en deg, rullade ut den, skar den i skivor och beströdde dem med kummin. Sedan bakade jag av akorna i 200 grader, i cirka 20 minuter i mitten av ugnen. Jag hade inte tid att låta rullarna vila i plastfolie i kylen, vilket gjorde att de inte fick fullt lika fin form som Anders Öhmans. Men smaken, den var utsökt, och kakorna hade en strykande åtgång.

måndag 12 oktober 2009

Nötrullader med salvia,
sardeller och silverlök

Det var alldeles för längesedan jag lagade rullader. Rullader har en särskild betydelse för mig, inte minst eftersom min mammas rullader gav mig min hittills största framgång som matbloggare, nämligen som MatgästTaffel förra hösten. Jag ryser fortfarande lite när jag tänker på hur stort detta var - och är; det förblir en stor ära att ha fått lov att medverka på denna fantastiska matsajt. Lite fånigt är det kanske, att min stoltaste stund som matbloggare inträffade efter endast två månader av matbloggning, men så ligger det faktiskt till.
Nu är det emellertid inte min mammas rullader vi ska prata om. De rullader jag bjöd på till varmrätt i lördags är i allra högsta grad mina egna. Salvia, sardeller och silverlök...smaka på den alliterationen, hörni! Detta är också ett bra exempel på att vi har behov av sardeller året om; jag hänvisar gärna än en gång till denna artikel i ämnet - på Taffel, så klart. Edit 091014: Givetvis har det på Taffel även skrivits om salvia. Denna triss i goda smaker höjde smälte samman med nötinnanlåret till en skön förening. I all enkelhet, för det är så tacksamt att bjuda på en trygg variant av husmanskost, en variant som jag med små medel ändå fick att sticka ut. Rulladerna serverades med en ny favorit, nämligen puré på potatis och rotselleri. Det är precis lika gott som det låter, och jag tror att denna blandning kan tilltala även de som inte tillhör rotsellerins närmaste vänkrets.
Som grönsakstillbehör valde jag det som jag kallar provencalska morötter, det vill säga lätt förvällda, grovt strimlade morötter som slungas i vitlökssmör och beströs med hackad bladpersilja. Och nej, jag fabulerar inte; jag har serverats denna variant av morötter vid ett flertal tillfällen; i Provence, av en provencalsk familj. Bara så ni vet.
Jag gjorde en enkel, ganska tunn gräddskysås av det goda i grytan där rulladerna puttrat. De trevliga gästerna lyckades med konststycket att samtala spirituellt, smörja kråsen och samtidigt smickra mig med trevliga komplimanger. En middagsbjudning blir inte mycket bättre än så.

Nötrullader med salvia, sardeller och silverlök

14 skivor nötinnanlår (drygt 1200 gram)
10 sardellfiléer i olivolja
2 krukor salvia (stora mängder behövs, eftersom den uppdrivna är så vek i smaken)
1 stor silverlök, finhackad
1 liten vitlöksklyfta, finriven
2 msk olivolja ur sardellburken
salt och svartpeppar
smör till stekning
2 dl torrt vitt vin

Finhacka sardellfiléerna, salviabladen och blanda med vitlöken och oljan. Bred ut köttskivorna; salta och peppra dem, och smeta ut en tesked av blandningen i mitten av vardera. Strö sedan över en matsked finhackad silverlöken. Rula ihop köttskivorba, fäst dem med så kallade coctailpinnar (sådana där runda, riktigt vassa tandbetare). Hetta upp smör i en gjutjärnsstekpanna, och bryn några ruklader i taget så att de får vacker färg runtom. För över dem till en emaljerad stekgryta. Häll avslutningsvis vinet över köttet, lägg på locket, och låt småputtra i uppemot 45minuter.

Gräddskysås
När du plockat upp rulladerna ur stekgrytan, återstår en försvarlig mängd god vätska. Blanda denna med
1 dl vispgrädde och 1 tsk smulad, torkad salvia (eller 1 msk färsk hackad, om det finns). Pudra över och vispa ned en rågad matsked vetemjöl. Färgsätt med några droppar koloritsoja, och smaka av med salt och svartpeppar. Se där, en enkel ,men fantastisk sås.

Potatis- och rotselleripuré gör du enkelt genom att koka lika delar potatis och rotselleri. Mixa den kokta rotsellerin slät, pressa potatisen, och blanda dessa båda ingredienser med smör, en rejäl skvätt grädde och eventuellt en skvätt mjölk. Krydda med salt och vitpeppar.

Hallonbrownie med vit chokladtryffeltopping

Vi börjar bakifrån, den här gången. De senaste veckorna har vi varit riktiga sociala djur, och haft många middagsgäster. Lördagen slog dock allt jag varit med om i middagsväg, bortsett från mer informella arrangemang så som glöggmingel, födelsedags-öppet hus och liknande tillställningar.
Vi var sex vuxna, och tio barn.
Det blir lätt så, när de flesta jag känner har fler än två barn. Och det fantastiska var att det flöt på så bra, att vi sex vuxna faktiskt kunde sitta ned och njuta av en trerätters middag utan alltför många eller störande avbrott. Undrens tid är inte förbi, den saken är klar. Att sedan scenarito hade kunnat skrämma vilket barnlöst par som helst till evig avhållsamhet, det är en annan historia.

Jag visste att åtminstone två av de vuxna gästerna är mycket förtjusta i choklad. Chokladdesserter brukar som regel vara säkra kort. Detta gav mig en anledning att experimentera med mitt recept på fudge brownies med pecannötter och vit choklad. I lördags blev det därför hallonbrownies med vit chiladtryffel som serverades till dessert. Resultatet fick med beröm godkännt; det enda jag går och funderar över är exakt när och hur hallonen bäst placeras i smeten, för optimalt resultat. Det grunnar jag vidare på, och under tiden delar jag med mig att receptet.

Hallonbrownies med vit chokladtryffel
100 g mörk choklad
150 g smör, rumstempererat
3 dl råsocker
1 msk vaniljsocker med äkta vanilj
3 ägg
1/2 tsk salt
1 dl vetemjöl
4 msk kakao
200 gram hallon, knappt tinade


Rör ihop smör, socker och vaniljsocker. Smält chokladen i en kastrull eller i micron, och rör ned den. Vispa sedan i ett ägg i taget. Strö över saltet, och sikta över kakao och vetemjöl.
Jag använder en kvadratisk form som är 24*24 cm i diameter. Vabnligtvis brukar jag täcka den med bakplåtspapper, som jag smörjer, men denna gång prövade jag att smörja och bröa själva formen. Jag fördelade sedan de knappt tinade hallonen jämnt i formen. (Till nästa gång funderar jag på att bre hälften av smeten i formen, och därefter fördela ned hallonen, för att sedan avslutningevis täcka med resten av smeten.) Häll smeten i formen, och fördela den jämnt - smeten är tjock, och behöver lite "hjälp". STäll formen i nedre delen av ugnen och grädda i cirka 30 minuter. Kontrollera med provsticka, kakan ska absolut inte vara för fast, men inet heller rinnig.
Låt kakan svalna ordentligt innan du brer på fudgen.

Vit chokladfudge
200 gram vit choklad
1 dl vispgrädde

Bryt chokladen i bitar, och smält den försiktigt, på låg värme tillsammans med grädden i en kastrull eler i micron. Låt svalna och steölna lätt i kylöskåpet. Bred sedan fudgen över kakan.




torsdag 8 oktober 2009

Reclaimade järpar med
karljohanssvamp och timjan


Jag blir lika barnsligt lycklig varje gång jag prövar en ny idé, som faktiskt visar sig fungera lika bra i verkligheten som i mitt huvud. Det händer titt som tätt att maträtter inte alls blir som jag tänkt mig. Min besvikelse brukar anta orimliga proportioner. Jag har insett att jag faktiskt måste hålla tand för tunga inför omgivningen. När jag beklagar mig möts jag sällan av sympati. Det är ju "bara " mat det handlar om.
Som kompensation tjatar jag glatt på och skryter om min egen förträfflighet, vid de tillfällen när resultaten av mina ansträngningar verkligen smakar riktigt, riktigt bra.

Härom kvällen fick jag anledning att lovsjunga min egen kokkonst. Varje gång jag formar nötfärs till vad som brukar kallas för järpar, gör jag det nämligen med en ironisk blinkning till alla som i likhet med mig tvingades inmundiga de faktiskt riktigt läskiga järpar som serverades i skolmatsalen (bamba). Jag har helt enkelt reclaimat järparna, för att använda ett uttryck som egentligen inte har någon som helst positivt laddning för mig.
Jag utgick från att jag hade torkade trattkantareller i skåpet, men det blev torkad carljohanssvamp i stället. Jag tror att i stort sett vilken smakrik svamp som helst hade fungerat. Timjan stod i krukan i fönstret; spetskålhuvudet låg i kylskåpet och bara ropade efter att bli strimlat, och kärleksfullt behandlat med smör och grädde.
Det smakade verkligen höst, och min pappas lingonsylt var det perfekta tillbehöret.

Höstjärpar med karljohanssvamp och timjan
700 gram nötfärs
1 rågad deciliter torkad karljohanssvamp
1 dl hett vatten
0,5 kruka timjan
0,5 vispgrädde
salt, svartpeppar
smör till stekning

Blötlägg svampen en stund i vattnet. Plocka sedan upp svampen, och sila vätskan så att den inte innehåller grus eller andra otrevligheter. Lägg svampen, blötläggningsvattnet, timjan och grädde i en mixer och kör till en slät blandning. Salta och peppra på färsen. Vispa upp ägget helt lätt i en rymlig skål, rör ned svampmixen, och blanda sedan väl med färsen. Forma smeten till järpar. Hetta upp smör i en gjutjärnsstekpanna, och bryn järparna fint runtom. Stek dem sedan på medellåg värme tills de är garanterat genomstekta. Jag förde slutligen tillbaka allesamman till stekpannan, och lät dem stå på låg värme och mysa medan jag förberedde tillbehören.

Järparna avnjöts som synes av bilden med smörstekt, gräddslungad spetskål, pressad potatis och min pappas goda lingonsylt.

onsdag 7 oktober 2009

Mina morgnar


Det hände oftare än man skulle kunna tro, att vi är flera i matbloggosfären som går omkring och tänker samma tanke. Både Gitto och Rebecca skrev i förra veckan om frukosten, morgonmålet; den måltid som förmodligen flest personer har åsikter om.
Jag behöver verkligen äta frukost. Under min uppväxt blev jag alltid väckt i god tid, och kunde således sätta mig till bords och börja dagen med att i lugn och ro fylla på energiförrådet.
I vuxen ålder tillhör jag skaran som äter samma sak till frukost, ofta i uppemot ett år, innan jag helt tvärt tröttnar och tvingas anstänga mig för att byta vanor. Det har bland annat rört sig om Wasa Husman med La vache Qui Rit-ost (Skrattande Kossan - ni vet) med gurkskivor, lättfil med jordgubbsmak och Kellogs Bran Flakes, eller varför inte A-fil med svartviunbärssmak och Kellogs K Special? Inte så vidare värst upphetsande.

Innan jag fastnade för det som för tillfället är min frukost-besatthet, åt jag Arlas ekologiska, milda yoghurt med någon variant av Saltå müsli på. Men sedan i somras har jag alltså en ny favorit. Den består av Arlas mezeyoghurt som toppas med riktigt aromatisk honung samt hackade valnötter, osvavlade aprikoser och såväl bruna som gröna russin. Det går knappt att med ord beskriva hur gott detta är. Ett glas apelsinjuice och en mugg starkt kaffe fulländar måltiden.
Få se hur länge just denna rutin varar. Just nu är jag i varje fall mer än nöjd med dagens första måltid; sju dagar i veckan.

tisdag 6 oktober 2009

Kardemumma-panna cotta med
vanilj- och kanelkokta äpplen

Efter fänkålssoppa och lammfilé är vi slutligen framme vid den dessert som avslutade lördagskvällens meny. Jag ville lägga till något som verkligen passade årstiden, och valet föll helt naturligt på denna variant av panna cotta.
Jag tröttnar aldrigpanna cotta. Uppenbarligen tröttnade inte heller våra gäster, eftersom vi alla satt och skrapade skålarna en bra stund längre än vad anständigheten egentligen tillåter.
Valet av äpplen är mycket viktigt; fasta och syrliga ska det vara. Äppeltärningarna ska kokas tills de är fullständigt mjuka, men fortfarande har sina konturer kvar.
Att smaksätta panna cottan med kardemumma var precis lika gott som jag föreställt mig. Lite ekologiskt vaniljpulver rundade av smaken till fulländning. Visst, jag kunde ha använt den urskrapade vaniljstången som blev över från äppeltärningarna, men den sparar jag för andra syften. Vaniljpulvret är perfekt, när vaniljsmaken inte ska dominera, utan snarare ligga som en underton.
Eftersom jag vill ha panna min panna cotta krämig, och inte gummiartad (så som den blir om man följer vissa receptangivelser), tillsatte jag endast två blad gelatin. Den som föredrar en fastare variant, ökar givevis på gelatinmängden.

Kardemumma-panna cotta
2 blad gelatin, generöst blötlagda
3 dl grädde
1 dl gammaldags mjölk
2 msk råsocker
2 krm ekologiskt vaniljpulver
0,5 tsk grovt stötta karemummakärnor

Blötlägg gelatinbladen i generöst med vatten. Värm grädden och mjölken med kardemummakärnorna, vaniljpulvret och sockret. Tag blandningen av plattan när den sjuder. Vispa ned gelatinbladen så att de löser sig helt. Häll upp i portionsskålar eller glas, och låt svalna. Förvara dem sedan i kylskåp. jag brukar inte bry mig om att täcka över dem om de bara ska stå ett par timmar.

Vanilj- och kanelkokta äpplen
2 fasta, syrliga äpplen (cirka 450 gram tärningar, drygt 4 deciliter)
råsocker efter smak
1 msk citronsaft
1 urskrapad vaniljstång
1 kanelstång
1 dl vatten
1 gelatinblad, blötlagt

Jag valde äpplen av sorten Gravensteiner, och de var i mitt tycke helt perfekta för syftet. Häll vatten och citronsaft i en skål. Skala och tärna äpplena, och för över dem i citronvattnet medan du arbetar, för att garanterat undvika missfärgningar. Häll sedan ned alltsamman i en kastrull. Tillsätt socker efter smak, de urskrapade vaniljkornen och kanelstången. Koka upp, och låt sjuda på medelvärme tills tärningarna mjuknat helt men fortfarande behåller sina konturer.
Häll av vätskan, och låt tärningarna svalna i en skål. Blötlägg det tredje gelatinbladet. Reducera äppelvätskan i kastrullen tills cirka en deciliter återstår. Vispa ned gelatinbladet så att det löser sig. Låt även vätskan svalna.
När panna cottorna stelnat i kylskåpet, fördelar du de avsvalnade äppletärningfarna över dem. Skeda därefter över äppelsaften. Om den börjat stelna, kan du lösa upp den genom att ställa in den i 5-10 sekunder i mikron. Ställ tillbaka panna cottorna i kylskåpet tills de ska serveras.

måndag 5 oktober 2009

Lammfilé med kantarellpotatismos och rödvinsreduktion med lingon


Nu kommer vi till varmrätten som serverades här hemma i lördags. Efter fänkålssoppan var det dags för lammfilé. Denna köttbit är så smältande god, och de söta filéerna är så rörande små.
De måste tillagas varsamt. Vi stekte dem helt hastigt runtom, och lät sedan filéerna stå i ugnen på 150 grader i några minuter, medan vi lade sista handen vid potatismoset.
Lammfilé, salt, peppar och smör - svårare än så är det inte. Potatismoset inspirerades jag till vid en middag med goda vänner på Enskede Värdshus i förra veckan. Det är rent ut sagt genialt att pimpa potatismos med smörstekta kantareller, fast jag väljer att inte citera värdshuset i fråga som kallade sin variant för kantarellstomp. Det ordet känns inte helt naturligt i min mun; jag får nog träna på att använda det.
Var generös med kantarellerna, det säger jag bara. Om du gör mos på ett kilo potatis, så dra till med åtminstone fyra hekto svamp.
Så kommer vi till såsen:

Rödvinsreduktionen med lingon
8 dl rödvin
1 schalottenlök, grovt delad
2 msk vilt- och kantarellfond
2 msk råsocker (efter smak)
1,5 dl frysta lingon
2 tsk arrowrot

Rödvinet fick reducera med schalottenlöken och fonden. När knappt en tredjedel av vätskan återstod, smaksatte vi med råsocker. Därefter östen vi ned lingonen, och lät dem tina och ta smak av såsen utan att de förlorade sin form. Slutligen redde vi av med arrowrot.

Detta blev en i alla avseenden perfekt sås till såväl lammet som potatis...stompet. Enda problemet var faktiskt att såsen var så krävande, att vi i stället för rödvin borde ha varit rutinerade nog att välja öl som måltidsdryck.

söndag 4 oktober 2009

Fänkålssoppa med dillolja -
en perfekt förrätt


Jag var nästan helt uppgiven i går morse. Inspirationen stod inte att finna någonstans, trots att jag bläddrade igenom åtskilliga kokböcker och samtidigt försökte associera fritt. Vi skulle ha goda vännerna A och M på middag, och jag hade under hela veckan försökt komma på lämpliga kandidater till en passande trerättersmeny.
När jag nästan hade givit upp hoppet, dök plötsligt en idé upp i min käre mans huvud - en soppa på fänkål. Och, som genom ett trollslag var inspirationen tillbaka. Soppan följdes av lammfilé med kantarellpotatismos och rödvinsreduktion med lingon. Därefter bjöd vi på kardemumma-panna cotta med vanilj- och kanelkokta äpplen. Recept kommer, var så säkra.

Det blev en fantastisk soppa, som toppades med dillolja och serverades med enklaste enkla tänkbara tillbehör, nämligen smördegspinnan med parmesan och pinjenötter. Mer om dem lite senare.

Många tror sig inte tycka om fänkål. Färsk fänkål. menar jag då givetvis. Torkad fänkål har väl en grundmurat stark ställning som brödkrydda i vårt avlånga land. Den färska fänkålen slängs ofta i fisksoppor, skuren i vad som i mitt tycke är alltför grova bitar. Ugnsbakad fänkål är fantastiskt gott, rå fungerar den som många upptäckt utmärkt väl tunnt strimlad i sallader.
Som huvudingrediens i en soppa fungerade fänkålen så makalöst bra, att jag inte för mitt liv kunde begripa varför vi inte tidigare kommit på att tillaga den på just detta vis. Snabbt gick det också, och den fungerade givetvis utmärkt bra att förbereda. Den tillhör med andra ord den tacksamma typ av förrätter som kan lagas långt i förväg.
den som vill kan med fördel toppa soppan med fina räkor, men den var sig själv nog; inklusive den smakrika oljan, som verkligen var pricken över i:et i samanhanget.

Fänkålssoppa med dillolja
350 gram ansad fänkål (cirka 450 gram i oansad vikt)
3 msk finhackad schalottenlök
2 msk smör
5 dl grönsaksbuljong
0,5 dl vispgrädde
salt, vitpeppar
2 msk Ricard, Pernod eller annan pastis

Skär fänkålen i mindre bitar. Fräs den på låg värme i smöret, tillsammans med schalottenlöken. Tillsätt buljongen, låt koka upp, och därefter småkoka i uppemot 20 minuter eller tills fänkålen är fullständigt mjuk. Tillsätt grädden, och mixa soppan slät. Späd med vatten till önskad komsistens, smaka av med salt och vitpeppar. Ricarden tillsatte jag när jag värmde på soppan innan den skulle serveras.

Dillolja
0,5 kruka dill
0,75 dl kallpressad rapsolja

Mixa oljan och dillen, förvara kallt, och ringla i soppskålarna precis innan serveringen.

De goda brödpinnarna av vad som inte borde få kallas för smördeg (eftersom den inte innehåller minsta spår av smör) är löjligt snabba och enkla att slänga ihop. Kavla helt lätt ut en platta knappt tinad smördeg. Pensla med uppvispat ägg, riv parmesanost över, strö över pinjenötter och sporra eller skär i smala strimlor (cirka 1 sm breda). Grädda i 225 grader i mitten av ugnen i omkring 10 minuter, eller tills stängerna fått fin färg. Men passa dem noga. Som synes av bilden blev mina pinnar välgräddade. de smakade lika gott för det, men jag fick ut dem ur ugnen med ett nödrop.

lördag 3 oktober 2009

Astas äppelkaka
med kallrörd vaniljsås


Jag brukar i stort sett aldrig skriva ut personnamn här, annat än mitt eget, eller andra bloggares som bloggar i sitt eget namn. Denna kakan får tillhöra undantagen. Den heter Astas äppelkaka, och inget annat. I min familj, vill säga. Detta är inte någon ovanlig kaka; den förekommer mig veterligti många varianter och under många namn. Vad gäller ig, så får jag erkänna att jag råkar vara aningen kräsen när det kommer till äppelpajer och kakor. Vanlig paj är inte något jag direkt jublar över. Jag har stött på alldeles för många trista pajer under årens lopp; det gäller såväl mat. som dessertpajer. Smulpaj tycker jag helt ärligt är ganska tråkigt. Vad återstår då? Jo, eftersom jag dessutom råkar vara gift med en man som verkligen, verkligen inte gillar paj, så passar denna lite gammaldags kaka alldeles utmärkt. Degen blir som en lite segare och porösare variant på mördeg. Äppelmoset borde givetvis ha varit hemlagat, men jag hade ännu inte fått en leverans av äppelmos av min snälle pappa, när denna kaka bakades. Jag urskuldar mig med att jag valde ett prima ekologiskt mos. Dyrt som skam var det; jag borde verkligen ha kokat eget.
Uppenbarligen hade jag inte bakat denna kaka på åratal, för den var en ny bekantskap för barnen. Jag fick en nära dèja vu-pplevelse när barnen smorde kråset med kakan och kallrörd vaniljsås. det väckte minnen från min tid som au pair i en fyrabarnsfamilj på Island. Där var det ingen riosk att balverk stod och blev över. Snarare var de uppätna så snabbt, att det efter några få minuter bara återstod ett fat fullt av smulor. Det är så det ska vara.

Astas äpelkaka
125 gram smör
1,5 dl socker
1 ägg
300 gram vetemjöl (cirka 5 dl)
1 tsk bakpulver
3 dl äppelmos

Sätt ugnen på 200 grader. Rör smöret och sockret mjukt. Blanda i ägget, och tilsät sedan vetemjöl och bakpulver. Knåda med hönderna till en fast deg. Smörj och bröa eller mjöla en springform. Tryck ut 2/3 av degen i och en liten bit upp på kanten formen. Häll i äppelmosen, och använd resterande deg till att skapa någon sorts gallermönster över moset - helt beroende på hur ambitiös och kreativ du käner för at vara. Min ambitionsnivå var ganska låg vid just detta tillfälle. Grädda därefter kakan i uppemot 30 minuter i nedre delen av ugnen.

Allra godast är att servera kakan med kallrörd vaniljsås. Jag vet inte hur det är med er, men för min del är jag numera svårt allergisk mot alla typer av vaniljvisp och liknande produkter. Gammaldags marsansås kan slinka ned, men kallrörd vaniljsås är i en klass för sig. Fattas bara -med de ingredienserna.

Kallrörd vaniljsås (6 portioner)
3 äggulor
3 matskedar råsocker
3 deciliter vispgrädde
1 vaniljstång

Klyv vaniljstången, och skrapa ur den med den trubbiga sidan av en kniv. Äggulorna, råsockret och vaniljkornen vispas riktigt pösiga. Vispa grädden i en separat skål, inte alltför fast. Blanda därefter äggvispet med grädden. Smaka, av och konstatera att det inte finns mycket som slår smaken av grädde och äkta vanij. Vare sig smaken återfinns i hemlagad glass, panna cotta eller just kallrörd vaniljsås.

fredag 2 oktober 2009

Fru tvärtemot
(samt en squashsallad med
ättikslag och Dijonsenap)


De senaste veckorna har jag börjat skönja en ny trend hos mig själv. Den har kommit smygande, men blommade ut för fullt för två veckor sedan när jag satt och funderade över vad jag skulle kunna bjuda på till fredagsmiddag. Då insåg jag till min stora förvåning att den första tanken som dök upp i mitt huvud löd:

"Något snabbt och enkelt. Gärna med pasta."

Först trodde jag knappt att det var sant. Sedan insåg jag hur fullkomlkigt logiskt det var. Jag lägger helt enkelt hellre ned gott om tid på att laga middag på vardagar. Då är det som balsam för själen, som en välförtjänt belöning, att få ställa sig framför grytorna efter en arbetsdag. Ja, jag inser att det låter befängt, men låt mig ge er ett exempel på hur jag fungerar.
Förra torsdagen kom jag hem vid halv femtiden, efter att ha hämtat barn på skola och dagis och handlat middagsmat. Då ställde jag mig och bakade Astas äppelkaka, varefter jag stekte pannbiff med mängder av långsamstekt lök och gräddsky, samt slängde ihop en otroligt god sallad på squash med ättikslag och Dijonsenap.
Detta är väl egentligen snarast att definiera som en söndagsmiddag? Men, efter att vardagen på allvar gjorde sitt intåg, i samband med att vi blev två förvärvsarbetande i huset, har helgerna blivit dubbelt dyrbara. Och jag har helt enkelt blivit mer bekväm av mig.

Squashsallad med ättikslag och Dijonsenap
300 gram fast och fin squash, inte alltför grov, tunnt skivad
1 msk råsocker
1 msk vatten
2 msk 12% ättikssprit
en nyoa flingsalt
2 msk Dijonsenap
1 msk kallpressad rapsolja (en smaksak)

Blanda en lag av råsocker, vatten, ättikssprit och en nypa salt. Låt squashen ligga och dra i denna lag i omkring 20 minuter. Vänd den lite då och då under tiden. Blanda Dijonsenap och rapsolja. (Rapsoljan bidrar med sin alldeles egna smak - ha det i åtanke, om det skulle råka vara så att du inte är fullt lika förtjust i denna smak som jag råkar vara.) Rör ned blandningen i squashen en stund innan den ska serveras. Smaka av med mer salt.
Passar utmärkt bra till exempelvis pannbiff med stekt lök och gräddsky.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...