torsdag 30 juli 2009

Grillad makrill med dill-, gräslök- och rapsoljeslungad potatis samt en sallad på pressgurka och gräddfil

För länge, länge sedan, närmare bestämt för snart två veckor sedan, tillagades makrill på grillen här i västra Sörmland. Makrillen hade vi köpt nere på västkusten och sedan forslat upp i kylväska. Det kan tyckas märkligt, det förstår jag men jag ska berätta något ännu märkligare för er. Alla fiskdiskar har semesterstängt i butikerna vi besökt i trakten.
Ja, ni läste rätt. Semesterstängt. Så, vad gör man då, om man som vi ville ha makrill? Givetvis köper man med sig några fina filéer, allt annat hade varit direkt dumt.

Faktum är att jag aldrig tidigare hade ätit grillad makrill. Det var när jag läste hos Silverkocken som jag insåg att detta bara måste prövas.
Vi valde tillbehör efter vad som fanns hemma och vad vi med rätta antog skulle passa bra till fisken. Nykokt potatis med kallpressad Julita rapsolja och rikligt med finhackad dill och gräslök är både enkelt, vackert och gott. Passar lika bra till all fisk, vågar jag mig på att påstå. den älskade pressgurkan gick utmärkt bra att tillreda i form av små kuber, vilka fick rinna av och därefter blandas med gräddfil och finhackad bladpersilja. Varför vi aldrig prövat detta tidigare kan jag inte förstå. Jag längtar redan efter att få äta det igen.

Dill, gräslök- och rapsoljeslungad potatis
Vi slungade cirka 800 gram nykokt potatis med 0,5 dl Julita rapsolja, 0,5 dl finhackad dill och 0,5 dl finhackad gräslök. Smula gärna lite extra flingsalt över.
Proportionerna justeras givetvis efter tycke och smak.

Pressgurksallad med gräddfil
1 slanggurka, skalad, urkärnad och tärnad
1 msk 24% Ättika
2 msk socker
2 msk finhackad bladpersilja
2 dl gräddfil

Blanda socker och ättika och häll över gurktärningarna. Låt dra i 10 minuter. Häll av vätskan, och blanda med bladpersilja och gräddfil.

I glaset hade vi som ni själva ser det som är vårt husöl om somrarna, nämligen
San Miguel (nr 88007), som faktiskt även finns i en ekologisk variant, vilket jag noterade först nu. Ska definitivt beställas.

fredag 24 juli 2009

Gin Gancia Rickey


Ni kommer nog börja känna igen upplägget ganska snart. Ett par flaskor arrangerade i en liten grupp, och så ett glas från det stora svenska möbelvaruhuset, med en drink i- En drink som - förhoppningsvis - det dåligt arrangerade fotot till trots ser lika god ut som den var när den intogs.
Om du är som jag är, så gillar du beska drinkar snarare än söta. Om du gillar campari och gin, så har du kanske ändå inte tänkt tanken att dessa två skulle kunna fungera bra tllsammans? Det hade i varje fall inte jag gjort - inte förrän min man hittade denna drink i den tidigare omnämnda Tranans drinkbok.

Gin Gancia Rickey
3 cl gin
2 cl Campari
pressad lime
sockerlag
soda

Fyll halva glaset med is. Häll i gin, campari, saften från enhalv lime och sockerlag. Fyll upp med soda och rör om.
Enligt boken ska drinken garneras med en citronskiva, men jag föredrar personligen en klyfta lime.

torsdag 23 juli 2009

Mormors makrill -
på mammas vis


På sommaren, när vi hälsar på mina föräldrar i Göteborg, finns det en måltid som är given långt i förväg. Det är, som titeln avslöjar, mormors makrill på mammas vios. Makrill är en fantastisk fisk. Fet och fin, med en alldeles egen smak. Jag har ingen aning om hur vanligt eller ovanligt det är att tillaga den just på det vis som min mamma gör. Detta tillagningssätt tog jag för givet under min uppväxt och först som vuxen verkligen kom att uppskatta fullt ut.

Vad är det då min mamma gör? Inget märkvärdigt alls; så här går det till. Först sköljer hon makrillfiléerna. Därefter kryddar hon dem med salt och vitpeppar och panerar dem i fint skorpmjöl. Filéerna steks gyllenbruna i smör. De färdigstekta får de ligga och vänta in sina vänner i en karott.
När samtliga filéer är stekta, lägger mamma tillbaka dem i stekpannan. Hon strör över rikligt med hackad dill, slår över någon deciliter vatten och sticker ned ett par sockerbitar. Därefter får de puttra helt kort, så att det bildas en god sky i stekpanna. Slutligen läggs filéeerna försiktigt över i en karott, och mamma häller skyn över och avslutar med att strö på mer dill.
De givna tillbehören är stuvad spenat och kokt potatis.

Först äter vi så mycket makrill att det nästan börjar göra ont. När vi hämtat andan en stund, avslutar vi med att äta mammas goda rabarberkräm med gräddmjölk.

Så här ska det vara. Annars är det inte någon riktigt sommar.

För några år sedan bar min mor den dignande fatet mot middagsbordet, fullt av makrill, då hon plötsligt och oförklarligt vinglade till och tappade balansen, precis innan hon nådde matbordet. Själv satt jag med ryggen vänd mot köket, varifrån hon kom gående - men jag hann uppfatta paniken i min man och min äldsta dotters blickar, då det för ett ögonblick såg ut som att mamma bokstavligt talat skulle slänga makrillarna i knät på dem. I sista minuten återfick hon mirakulöst balansen, och det inträffade tack och lov inget mer dramatiskt än att fatet dunsade ned på bordet med lite mer kraft än vanligt, samt att det, som genom ett under, mirsakulöst nog bara skvätte makrillsky på fönsterrutan, en och en halv meter bort.
Inte på någon eller något annat.
Detta dyker så klart upp var gång efter detta tillfälle då vi äter stekt makrill.


De må se ofarliga ut, men de kan te sig ganska hotfulla
om de närmar sig i allför hög hastighet.

Gin cassis Rickey


Ett nytt ( i bemärkelsen aldrig tidigare provat) recept ur Tranans drinkbok visade sig bjuda på smaker som kändes omoderna. Omoderna, på ett bra och gott sätt. Denna drink gav mig fyrtiotalsvibbar. Hur rätt eller fel detta är, det kan jag inte svara på. Det får jag helt enkelt ta och undersöka, när jag har tid och möjlighet.

Gin cassis Rickey
3 cl gin
2 cl creme de cassis
pressad lime
soda

Fyll glaset till hälften med is. Häll i gin, cassis och saften av 1/4-1/2 lime (en smaksak). Fyll upp med soda.
Vi gör alltid
femmor, i brist på bra drinkmåttsats. Det funkade bra, det med. Man måste pröva sig fram.

onsdag 22 juli 2009

Min finaste vaniljglass, med
rårörda smultron


Jag trodde att förra sommaren var exceptionell; att det var en riktig smultronsommar. Tydligen hade jag fel, för det verkar otroligt nog som att alla somrar är smultronsomrar där vi har vårt lantställe. Det fullkomligt lyser av smultron i dikesrenarna, och obegripligt nog verkar det nästan bara vara min familj som plockar dem. Jag kan inte förstå det. Jag kommer från en bärplockande släkt, och är uppvuxen med lyxen att alltid ha tillgång till hemkokt sylt. Den som väl har vant sig med dessa smaker har väldigt svårt att gå över till industriellt tillverkad sylt, så är det bara.
Ögonen är inställda på att leta efter bär. Ser de andra som går förbi de fina bären? Nu innebär detta trots allt att vi får desto mer av dikeskanternas röda guld. Under många härliga promenader har vi frossat i den obeskrivliga lyxen att plocka rågade händer med smultron, för att sedan fylla våra munnar med en av de godaste smaker jag vet. De två yngsta barnen har gapat som fågelungar när jag erbjudit dem att smaka. De stora visar båda god bärplockaranda, i synnerhet vår äldsta dotter.

Just smultron förknippar jag mer än något annat med barndomens sommardagar. Brännande sol, svettig panna och så smakexplosionen av att fylla munnen med solvarma, röda smultron. I min pappas hemtrakter i östra Jämtland plockade vi mängder av dessa röda små läckerheter. De avnjöts oftast med socker och gräddmjölk.
En sommar gav sig en av mina fastrar ut på prommenad. När vi på avstånd såg henne komma tillbaka, kunde vi inte begripa vad som flugit i henne. Varför i all världen hade hon klätt av sig blusen, och kom gående i bara sin BH? Förklaringen fick vi när vi såg att hon i blusen bar på vad som säkerligan var närmare två liter smultron Under sin långa promenad hade hon snubblat över ett gigantiskt smultronställe, och det enda hon hade att plocka i var just - blusen. Den kvällen fick alla varsin stor tallrik med smultron till efterrätt.
Det finns, som ni säkert noterat, olika sporters smultron. Grovt uppdelat har vi två sorter. Dels de småvuxna, som återfinns på mager mark och som bär små, illröda och nästintill koncentrerat smakrika bär. Sedan har vi de större, saftiga bären, de som växer på de högre smultronplantorna som återfinns i gräs, på fuktigare ställen. Båda är lika goda, men allra godast är de tillsammans.

Nu är jag själv inte så flitig som jag skulle kunna vara; tiden räcker helt enkelt inte riktigt till för allt jag vill göra. Jag lustplockar bär i stället. Efter att ha insett att smultronsäsongen är på väg att ta slut, begav jag mig ut två dagar i rad för att skörda de sista, dyrbara bären och faktiskt göra något av dem. Ni förstår säkert hur frustrerande det är att gå en sådan långpromenad, och upptäcka mängder av övermogna smultron. Ja, jag ljuger inte om jag säger att uppemot en tredjedel av de bär jag fann var övermogna. Trots detta lyckades jag repa ihop en halv liter bär (med viss hjälp av barnen, som vid det här laget börjat bli närmast smultronblasé...).
Jag tog tre deciliter bär och rårörde dem med en matsked råsocker. Denna lyxiga smultronsylt ripplade jag sedan i min finaste vaniljglass. Den lagar jag på:

4 dl grädde
3 dl gammaldags mjölk
5 äggulor
1 dl råsocker
1 vaniljstång

Tillvägagångssättet var det gängse. Jag hettade upp gräddmjölken med de urskrapade fröna från vaniljstången. Under tiden vispade jag äggulorna och sockret pösiga. Äggvisp och gräddmjölk blandades sedan, och fick sjuda under uppsikt och ständig omrörning tills blandningen tjocknat. Detta kräver extra uppmärksamhet här på landet, då jag, som jag skrev i föregående glassinlägg, saknar möjlighet till att sjuda glassmeten över vattenbad.
När krämen kallnat kylde jag ned den i kylskåp. Jag körde den sedan i glassmaskinen, och förde över den i en form som fått stå i frysen och bli riktigt kall. Smultronsylten ripplades i.

Glassen serverades medan den fortfarande var krämig - vi hade inte tålamod att vnta längre. jag hade sparat två deciliter smultron som vi strödde över glassen.

Sommarlyx.

Comfort food mellan regnskurarna -
kycklinglasagne


Sommarmat längtar jag inte alls efter just nu. Härom kvällen vankades det till och med köttbullar i tomatsås och rödvin till det - trots att vi ju egentligen befinner oss mitt i vad som borde vara högsommarvärme. Jo, jag vet - det här är svensk sommar - men ingen kan komma och säga att det är roligt med den här typen av ostadigt regnväder.
På jakt efter ingredienser till comfort food (eller ska jag kanske vara lite ordentlig och skriva tröstmat) inventerade jag i dag med gott resultat såväl kyl, frys som skafferi. Jag insåg att det fanns allt som behövdes för att laga till en helt ny rätt som vi aldrig tidigare smakat, men som ändå bar alla kännetecken på vad som är Annika-mat. Jag lagade till en god pastasås med kyckling, och använde den som bas i en lasagne. Hur enkelt som helst. Nej, i ärlighetens namn inte enkelt som i snabbt och enkelt, men enkelt lika fullt. Allt gick att förbereda långt innan middagen skulle serveras, och en lasagne mår faktiskt bäst av att få stå monterad och svälla en stund innan den skjutsas in i ugnen. Det är denna lasagne ett bra bevis på.
Den avnjöts med det näst sista fånget av vår god sallat. Sniglarna har tyvärr gått mycket hårt åt trädgårdslandet sedan vädret övergick från medelhavsvärme till regnigt och ostadigt.

Kycklinglasagne
Kyckling-tomat-paprikasås
700 gram kycklingfilé, fint tärnade
olivolja
3 vita paprikor, tärnade
4 vitlöksklyftor, finhackade
6 kvistar timjan
2 dl vitt vin
2 burkar Mutti krossade tomater
salt, råsocker och svartpeppar
2 dl finhackad bladpersilja

Hetta upp olivolja i en gjutjärnsstekpanna. Fräs paprika och vitlök med timjankvistarna. Häll över vitt vi, och låt småputtra några minuter. Häll sedan över tomatkonserverna. Krydda med salt, råsocker och svartpeppar och låt såsen koka ihop på låg värme i uppemot 30 minuter. Tillsätt sedan den tärnade kycklingfiléerna, och låt alltsamman småkoka i ytterligare tio minuter. Blanda avslutningsvis i bladpersiljan.

Béchamel
50 gram smör
5 msk vetemjöl
8 dl gammaldags mjölk
salt och vitpeppar
2 dl riven ost

Smält smöret. Vispa i mjölet. Späd med mjölken lite i taget, och vispa noga så att mjölblandningen löses upp ordentligt. Koka upp såsen under omrörning. Krydda med salt och vitpeppar, och rör ned osten så att den smälter.

Montering
smör till formen
14 lasagneplattor
2 dl finriven parmesanost

Smörj en ugnsfast form med smör, och brunda med béchamelsås. Varva sedan lasagne plattorna med kycklingtomatsåsen och béchamel. Avsluta med ett lager lasagneplattor, sås samt parmesanost. Låt sedan gärna lasgnen stå och svälla i en halvtimma innan den slutligen tillagas på 200 grader i cirka 30 minuter i nedre delen av ugnen.

Terre Laviche Frascati Superiore (nr 12462) skymtar i glaset.

tisdag 21 juli 2009

Anna på Taffel


Världens bästa Anna Billing har äntligen fått en egen blogg på Taffel - nämligen Skånska skafferiet. Gå genast dit - läs, njut och bokmärk omedelbart!

Drinkinspiration
och nostalgi


Min man tog fram den här boken ur bokhyllan för några veckor sedan, och började bläddra i den. Boken är en riktig 90-talsrelik - vilket kanske även vi själva i mångt och mycket är. Vi har väl inte direkt något förflutet av att ha hängt i barer var och varannan kväll men, på den tiden det begav sig, som man brukar säga, så gick vi gärna till Tranan eller till Gondolen för att dricka drinkar.

Tranans drinkbok kan jag varmt rekommendera - med reservation för att den sannolikt är ganska svår att få tag på.
Drinkar i sig är något vi nu, efter att ha återupptäckt boken i fråga, ägnat oss en hel del åt. Jag kommer dela med mig av som fallit oss i smaken i sommar, för det finns så mycket mer att njuta av än de gamla uttjatade klassikerna. Själva barhänget i sig är inte något jag saknar i nuläget. Jag har redan världens bästa sällskap, och det goda i glaset ordnar vi som ni förstår riktigt bra på egen hand.

Sallad på vattenmelon, feta,
och kalamataoliver


Vi var i Göteborg större delen av föregående vecka. När vi kom tillbaka hem till landet var det som att luften gick ur mig. Jag hade verkligen ingen som helst lust att blogga, eller att över huvud taget sitta framför datorn. När jag började matblogga för snart ett år sedan lovade jag mig själv att lusten alltid skulle vara min drivkraft. Bloggandet måste vara ett behov, inte ett tvång eller en pålaga. Därför unnade jag mig själv denna paus, men jag har så klart att både lagat och fotat mat under tiden. Således har jag en hel del som nu ligger och väntar på att publiceras.

Innan vi åkte från landet scannade vi snabbt kylskåpet för att se vad vi eventuellt skulle behöva ta med oss för att undvika potentiella bekymmer. Det blev bland annat en halv vattenmelon och ett paket fetaost som fick följa med på färden mot Västkusten.
Denna sallad hade jag aldrig hört talas om innan jag såg den i ett av Nigella Lawsons matlagningsprogram för många år sedan. Att denna sallad är en klassiker, det behöver jag väl klappast skriva. Strunt samma, för den är god, och det är det som räknas. Vattenmelonens friska sötma passar perfekt med fetans och olivernas mäktiga sälta - inte konstigt att denna sallad är så populär.
Den som inte vill ha oliver kan pröva att blanda ned färsk mynta i salladen.

onsdag 15 juli 2009

Till stuvningens lov


I bland kan jag slås goda av hur vissa enkla, nästintill självklara tillbehör faktiskt är. En sådan upplevelse hade jag för några kvällar sedan, när vi åt rökt lax, dillstuvad potatis och vår egen hemodlade sallat. Dillstuvad potatis är i grund och botten ett ganska så omodernt tillbehör, men det är så otroligt gott när stuvningen är vällagad. Det är faktiskt en konst att kunna laga till en riktigt bra béchamel, den saken är säker.
Stuvade grönsaker och rotfrukter är en del av vårt matarv, men en del av husmanskosten som inte alltid ter sig så elegant och som kanske ofta avfärdas som otidsenlig. Själv är jag uppvuxen med stuvade ärter och morötter som det självklara tillbehöret till den ugnsbakjade falukorven med kokt potatis. På samma vis var stuvad blomkål, eller ännu hellre stuvad vitkål, ett mycket vanligt förekommende tillbehör till köttbullar eller pannbiff. Och vad vore panerade, stekta torskfiléer utan stuvad spenat?

Dillstuvad potatis är egentligen det självklara tillbehöret till isterband, något jag för övrigt går och längtar efter. Det är nog vanligare att äta potatisen till gravad lax är till rökt lax, men jag tycker det fungerar lika bra till båda.

Dillstuvad potatis
600 gram nykokt potatis, skivad
2 msk smör
2,5 msk vetemjöl
4 dl gammaldags mjölk
0,5 dl vispgrädde
salt och vitpeppar
4 msk finhackad dill

Smält smöret på låg värme. Tillsätt mjölet under omrörning. Vispa ned mjölken och grädden så att mjölblandningen löser sig. Koka upp under omrörning. Låt såsen småkoka på svag värme ett par minuter. Smaka av med salt och nymalen vitpeppar. Rör ned dillen, och blanda sedan försiktigt ned de skivade potatisarna i stuvningen.
Ät och njut.

tisdag 14 juli 2009

En nästan bortglömd aperitif


Min man och jag har alldeles bestämt för oss att det är Nigella Lawson vi har att tacka för denna goda aperitif. Om vi inte helt missminner oss, så slängde hon ihop den i ett av sina matlagningsprogram i början på 2000-talet.
Kombinationen är klockren. Den annars så kvalmigt söta Martini Asti kompletteras perfekt av limens syra, och smakerna förenas till en nästan farligt lättdrucken, oerhört läskande drink. Proportionerna regleras givetvis utifrån limfrukternas storlek och syrlighet.

Asti Martini (nr 7706)

4-5 limefrukter

Klyfta limefrukterna och pressa ned dem i en tillbringare eller karaff. Tillsätt väl kyld Martini Asti. Smaka av, och tillsätt mer lime efter smak.
För ett alkoholfritt alternativ kan man säkerligen använda en inte alltför ettrigt söt cider.

Syrliga smakkamrater:
limeglass ripplad med
björnbärscoulis
(och ett oväntat dryckestips)


Denna glass är den första jag lagat på länge. Under flera veckors tid var det för varmt för att göra glass. Det låter inte riktigt klokt att skriva så. Det är ju när solen gassar, och värmen stiger till sydeuropeiska nivåer som man verkligen vill njuta av hemlagad glass i skuggan. Tyvärr orkar glassmaskinen inte frysa glassen effektivt om den omgivande luftens temperatur är för varm. den senaste tiden har det tråkigt nog inte precis varit den typen av glassväder, om man med sådant väder menar solsken och värme.
Men - i min värld är det alltid glassväder; det handlar bara om att anpassa smaksättningarna efter säsongen. Nu befinner vi oss på landet, där vi visserligen har ett kök som är välutrustat, men det händer ändå titt som tätt att jag upptäcker att jag saknar något redskap hemifrån. Nu, när jag skulle laga till glassmet, insåg jag att jag inte hade någon skål som jag vågade ställa över ett vattenbad. Därför fick jag i stället försiktigt sjuda glassmeten i en kastrull, under strikt övervakning och flitig omrörning.
Just den här smakkombinationen har jag velat göra ända sedan jag gjorde citronglass ripplad med halloncoulis. Lime och björnbär är mycket goda smakkamrater, och jag kände mig därför övertygad om att detta skulle bli en riktigt god och läskande glass.

Limeglass ripplad med
björnbärscoulis

4 dl grädde
3 dl gammaldags mjölk
1 dl råsocker
6 äggulor
skal av 2 limefrukter
saft av 3 limefrukter

Börja med att skala två av limefrukterna. Försök att få med så lite av det vita under skalet som möjligt, annars kan det bli beskt. Koka upp grädden och mjölken tillsammans med limeskalen. Vispa under tiden äggulorna och sockret riktigt pösigt. Vispa sedan ned saften från tre lime frukter i äggvispet. Detta visp blandas sedan med gräddmjölken.
Sjud över vattenbad, eller försiktigt i kastrull, under omrörning, tills krämen sväller något. Av någon anledning som jag inte kan förklara sväller inte glassmet med syrliga smaksättningar såsom citron eller lime lika bra som naturell glasskräm. Med andra ord borde jag kanske nästa gång pröva att smaksätta först efter att glassmeten sjudits?

Björnbärscoulis
250 gram frysta björnbär
3/4 dl råsocker

Koka upp björnbär och råsocker, och låt dem puttra på låg värme i cirka en halvtimma, tills du har en sorts lös sylt. Pressa sedan denna sylt genom en fintrådig sil, men hjälp av en sked eller en liten slev. Låt sedan den coulis som blir resultatet av dina anstängningar svalna, och förvara den i kylskåp.

Kör glassmeten i glassmaskinen. Kyl under tiden ned en lämplig form eller låda i frysen. Grunda i botten på lådan med att ringla ned några matskedar björnbärscoulis. Stjälp sedan ned den färdiga glassen i lådan, och ringla återstoden av björnbärscoulin över. Frys i åtminstone en timma.

Jag råkade för övrigt göra lite för mycket björnbärscoulis. Mängderna har givetvis korrigerats i receptet ovan, men detta trevliga misstag föranledde oss att blanda till var sin riktigt god drink:
Fyll halva glasen med is.
5 cl vodka (Russian Standard)
2 msk björnbärscoulis
2 msk sockerlag
Rör om. Tillsätt sedan 2 limeklyftor. Fyll därefter upp med sodavatten.
Sockerlag fixar du enkelt genom att hetta upp lika delar vatten och socker och röra tills sockret lösts upp. Låt sedan lösningen svalna, och häll över den i en burk eller flaska. Förvara i kylskåp.
Den som inte har björnbärscoulis kan kanske pröva med koncentrerad björnbärssaft av god kvalitet? Uteslut i så fall givetvis sockerlagen.

måndag 13 juli 2009

Coppa, lonzo, ostar
och lite till


Det var med stor förväntan vi för några veckor sedan högg in på de charkuterier och ostar vi köpte med oss hem från Korsika. Vi hade valt tre fårostar, varav en var ihandlad och provsmakad på marknaden, medan de två övriga var spontana, färdigvaccade inköp på den lokala supermarket som låg två minuter från hotellet.Ostdisken i denna modesta butik var för övrigt helt otrolig. Förutom de obligatoriska standarddessertostarna i lösvikt, fanns där säkerligen ett tjugotal lokala varianter att tillgå. Ja, ni ser ju själva på bilden.

Jag tycker det här är fantastiskt. Korsika är trots allt en liten ö, men en ganska så liten befolkning på 260 000 invånare. Ön är glesbefolkad, ja, den får nog klassas som riktig glesbygd, med sydeuropeiska mått mätt. Trots detta finns det en så otroligt rikt utbud av lokala produkter. Detta beror, skulle jag kunna tänka mig, helt enkelt därför att innevånarna vill äta det de själva har producerat. Det står också nära till hands att anta att det finns ett inte så litet mått lokalpatriotism, utöver en brinnande längtan efter självständighet från Frankrike. Säkert finns det också en övertygelse om att de korsikanskt producerade produkterna är överlägsna sådana som kommer utifrån.

De ostarna vi had med oss hem visade sig, som väl var, vara ganska så olika sinsemellan. Den gemensamma nämnaren var att de alla var gjorda på fårmjölk. Osten vi köpte på marknaden fick jag aldrig något namns på. Den kallades tomme de Corse, men tomme betyder bara "ost", och "Korsikansk ost" är ju inte ett så uttömmande namn. En etikett på förpackningen gav informationen att denna ost tydligen vunnit guldmedaljen vid någon osttävling i Paris 2005.
Ja, otroligt god var, och är den, i varje fall. Denna ost var till en början inte lika smakrik som den vi provsmakade på marknaden, men efter några veckors förvaring och lagring i kylskåpet har den nu börjat anta samma rika smak. Nu börjar jag fundera på om den inte skulle kunna fungera utmärkt bra lite lätt upvärmd, men korsikansk maquis-houng ringlad över.
De övriga ostarna heter L'Ostriconi, en smakrik, grottlagrad fårost, samt en mild fårost vid namnPetit Pecurinu. Samtliga smakade mycket bra i sällskap av fikonmarmelad.

Coppa är saltad fläskkkarré.Den är lagrad och pressad och får mogna i vinindränkta dukar. Coppa är klassiskt italiensk smörgåspålägg. Den korsikanska coppa vi köpt, och nu njuter av, är dessutom rullad i aska under torkningen.

Lonzo är fläskfilé, som dränkts in i vin och örter, och sedan lufttorkats.

Till dessa godsaker drack vi ett korsikanskt rosévin, som vi köpte med oss hem efter att ha druckit det till maten en av våra första kvällar på resan. Vinet heter Clos D'Alzeto, och kommer från den här vingården. Lite allmän information om korsikansk vinproduktion kan man till exempel få på Systembolagets hemsida.

Jag har ingen aning om hur lätt eller svårt det är att få tag på korsikanskt vin i Sverige, eller i vilken utsträckning det över huvud taget exporteras utanför Frankrike? Just vinexport- och import är inte mitt område.

Jag måste ta reda på om, eller förhoppningsvis var, man kan få tag på coppa och lonzo i Sverige. Hötorgshallen är nog ett bra ställe att börja leta på. Jag är ganska säker på att just coppa kommer att gå att hitta, eftersom den är vanligt förekommande i Italien. Lonzo däremot, kan kanske komma att bli en utmaning.

Det känns härliga att vi fortfarande har både ost och charkuterier kvar, och kan njuta av dem vid åtminstone två ytterligare tillfällen.
En resa vara länge, när man som vi kan fortsätta att äta godsaker långte efter att vi kommit hem.

söndag 12 juli 2009

Steak sandwich:
lyxkäk av rester


Ja, det är nästan blasfemiskt att kalla denna måltid för en produkt av rester - men, det är ju faktiskt precis det det var fråga om. Vi fick över av kalventrecoterna, delvis på grund av att våra två äldsta är utackorderade till sina morföräldrar i Göteborg. Av dessa överblivna köttbitar, dagsgammalt stek surdegsbröd, bladpersilje- och vitlökssmör samt dijonsenap och en sallad med hemodlad sallat blev det en måltid helt i min smak. I vår smak, ska tilläggas.
I glaset ser ni den fantastiskt goda ölen
Baron Trenck (nr 11455)

Vissa bilder känns, i mina ögon, närmast matpornografiska.
Kött.

Om man nu går igång på det, vill säga.

lördag 11 juli 2009

Min mans potatissallad -
i sällskap av våra favoritkorvar


Nu ska jag dela med mig av receptet på en potatissallad vars ingredienslista nog kan verka något avskräckande. Saken är ändå den, att samtliga dessa ingredienser bidrar med sina goda smaker till att skapa den absolut bästa potatissallad jag vet. Receptets proportioner har nog förändrats en del under årens lopp, men ingredienserna är och förblir desamma.

Till denna sallad ska det serveras grillade, smakrika korvar. Min man var hemma i Stockholm i ett ärende tidigare i veckan, och passade då på att titta in hos Sandströms för att köpa några av deras merguez, samt några fänkålskryddade salsiccias. Denna typ av potatissallad förknippas nog annars ofta med tyska korvar, men den fungerar till de flesta. Jag skulle inte tveka en sekund att grilla fina isterband och servera med denna sallad.
Tysk potatissallad, italienska och spanska korvar och framsk senap til det - det borde kanske inte fungera så bra som det gör?

Min mans potatissallad
Dressing
3/4 dl vitvinsvinäger
1 msk dijonsenap
1,5 tsk råsocker
2 dl kallpressad rapsolja
salt och vitpeppar

Blanda samtliga ingredienser. Låt gärna dressingen stå och mogna medan potatisen kokar.
Det här blir en stor sats dressing, som räcker till mer än salladen. Riv ned en liten vitlöksklyfta i det som blir över, och häll i en liten flaska, så har du en god dressing som passar til de flesta sallader.

cirka 800 gram färskpotatis

0,5 slanggurka, skalad, urkärnad och tärnad
1 liten rödlök, finhackad
1 dl delade syltlökar
1 dl finhackade cornichoner
1 syrligt äpple, skalat och tärnat
2 rågade msk kapris

Börja med att koka potatisen, och låt den sedan svalna så att den går att tärna. Den ska fortfarande vara varm, när den blandas med dressingen och de övriga ingredienserna. Lägg gurka, rödlök, syltlök, cornichoner, äpple och kapris i en rymlig skål. Häll över potatisen och blanda. Rör sedan ned dressing. Den varma potatisen suger åt sig dressing, och en fantastisk doft stiger ur skålen. Nu är det dags att provsmaka, och se om det möjligtvis behövs mer salt. Låt salladen stå och ta smak 10-15 minuter, och servera den sedan till dina nygrillade favoritkorvar.

fredag 10 juli 2009

Mer än bara rester:
bondomelett i stekpannan


På temat mat som är väldigt god, men inte så snygg, återfinns givetvis bondomeletten. Om man har njutit av potatis med feta och ruccola den ena dagen, och det blivit potatisar över, kan dessa någon dag senare fördel användas i en sådan anrättning. Givetvis fungerar detta precis lika bra med sardell-vitlöks-spenatpotatis, eller bara med helt vanlig kokt potatis.
Jag är annars lite överkänslig när det kommer till potatisrester. Smakar potatisarna det minsta lilla av kylskåp fungerar de inte till något annat än att tärnas fint och stekas i mängder med smör. Just dessa kokta potatisar hade ju fått smak från både olivolja, citronskal och riven vitlök - förutom då fetan och ruccolan. Kanske var det detta som räddade dem från att reduceras till endast uppstekt potatis?

Bondomelett - snabblunch för två hungriga vuxna
4 ägg
1 dl mjölk
salt och svartpeppar
ett gäng skivade potatisar
några skivor rökt skinkinnanlår, om man så vill
smör
mer ruccola till serveringen

Vispa ihop ägg och mjölk; krydda med salt och peppar. Hetta upp smör i en stekpanna. Fräs potatisarna någon minut. Tillsätt finskuret skinkinnanlår, eller något annat gott som du hittar i kylskåpet. Häll sedan över omelettsmeten. Lägg på ett lock, sänk värmen och vänta
Det här är det svåra momentet, om man i likhet med mig egentligen är ganska usel på att laga omelett. Nu är ju detta inte någon regelrätt omelett, utan snarare någon sorts pimpad äggröra.
I varje fall: man kan behöva röra runt, eller kanske snarare mjukt fösa omkring lite försiktigt i stekpannan, så att all äggsmet stannar. Hur krämig man vill sedan vill ha sin omelett är ju, som så mycket annat, en smaksak.
Vi serverade vår omelet med lite extra nymald svartpeppar uppepå, och en grabbnäve ruccola. Tyvärr inte vår egenodlade - den har vi ätit upp.

torsdag 9 juli 2009

Grillad kalventrecôte med bladpersilje-och vitlökssmör samt sardell-olivolje-vitlöksslungad potatis med spenat


Det är mycket sardeller just nu. Både i detta inläggs goda potatis- och spenatsallad, i fattigmansparmesanen vi åt till tonfiskpastan och dessutom - inte minst - på Taffel.
I vintras återupptäckte vi en gammal vän från förr, den sardell- och rödlöksbakade potatisen. Dess somriga motsvarighet måste fortsättningsvis bli den sallad jag slängde ihop till de kalventrecôter min man grillade i onsdags kväll. Jag repade av några av de sista spenatbladen i landet. Den nya spenaten behöver en vecka, eller två, för att kunna skördas - lite beroende på väderleken.
Salladen i fråga var så enkel att jag faktiskt inte förstår att vi inte lagat den tidigare. Min första tanke var att låta sardeller och riven vitlök svettas i olivolja på svag värme, och sedan helt hastigt fräsa på spenaten. Det är en idé jag sparar till ett annat tillfälle. Nu blev deti stället nykokt färskpotatis som slungades med olivolja, sardeller och riven vitlök till sammans med spenaten. Hur gott som helst. Passar till nästan vad som helst, dessutom. Grillad lax, grillad kyckling - eller varför inte lägga till solmogna tomater och lite pressad citron? Det gör jag säkerligen nästa gång.

Sallad på färskpotatis och spenat med sardell- och vitlöksolja
500 gram nykokt färskpotatis
3 msk smakrik olivolja
5 sardellfiléer, finhackade
1 stor vitlöksklyfta, finriven
100 gram färsk spenat (sköljd och välslungad)
flingsalt, efter smak

Blanda olivoljan med sardellhacket och vitlöksrivet. Häll i en rymlig skål. Stjälp över potatisarna (de skall ha ångat av ordentligt) och skaka runt dem i oljan. Pytsa sedan över spenaten, och skaka runt alltsamman på nytt. Smaka av med flingsalt.

Smör som smaksatts med bladpersilja och riven vitlök, som långsamt smälter på en fin köttbit - det var en mycket god middag. Jag undrar verkligen vem som köper de där läskiga rullarna med smaksatt smör som finns i mataffärerna, när det är så enkelt att göra sitt eget?

Bladpersilje- och vitlökssmör
100 gram normalsaltat, rumsvarmt smör
drygt 1 dl hårt packad bladpersilja, finhackad
1 stor vitlöksklyfta, finriven
cirka 0,25 tsk flingsalt

Blanda alla ingredienser, och servera smöret rumstempererat till grillat kött eller fisk.
Eller använd det som smörgåspålägg, vet jag. Det är så otroligt gott och smakrikt.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...