Min mans Shepherd's Pie

Ibland är det så skönt att äta något som någon annan lagat. Här hemma blir det ofta så att jag planerar och lagar maten, på grund av att jag ofta är den som först kommer hem. Detta trots att matlagning och mat är ett i allra högsta grad gemensamt intresse. Man skulle till och med kunna säga att det delvis var det gemensamma matlagningsintresset som en gång i tiden förde oss samman.

Vi gillar samma sorts mat, men har ändå ganska olika matlagningsstilar. Det ser jag som en stor tillgång. Ta till exempel den Shepherd's Pie som min man lagade till i lördags kväll. Jag skulle aldrig ställa mig och tillaga denna rätt, men jag njuter i fulla drag av att äta den.

Som en bieffekt av att han är gift med en fanatisk matbloggare, har min man numera fått in vanan att dokumentera sin matlagning. Jag uppskattar givetvis detta, då det möjliggör för mig att kunna dela med mig även om de rätter han lagar.

Shepherd's Pie är så mycket comfort food det någonsin kan bli. Min man lyckas få til den i mitt tycke perfekta kombinationen av saftig, mustig färs och fluffigt täcke av potatispuré. Varianterna må vara otaliga, och jag är så klart partisk, men detta var helt klart den godaste Shepherd's Pie jag ätit.

Ett särskilt gott betyg var att den smakade lika bra dagen efter. Potatispuré tycker jag inte alltid gör sig så bra när den värms upp på nytt, men just i det här fallet var smakerna likvärdiga med när den var nylagad.

Snäll mat som passar hela familjen, även de medlemmar som metodiskt petar bort ärtor. Den som så vile kunde komplettera med ångkokt broccoli.

Min mans Shepherd's Pie
2 gula lökar, hackade
2 morötter, grovt rivna
smör
3 lagerblad
1 kg nötfärs
300 gram champinjoner
1,5 dl öl (helst Bitter)
1 fond du chef oxfond
1 dl vispgrädde
1 msk vetemjöl
salt och svartpeppar

3 dl frysta, gröna ärtor
1,5 dl jölig potatis
smör och mjölk efter smak
salt och vitpeppar

1. Smält smöret i en stekpanna. Lägg i lök och morötter, och stek försiktigt tills löken mjuknar, utan att den tar färg.
2. Lägg i köttfärs, och finfördela den med en gaffe medan den tillagas.
3. Mixa champinjonerna till en slät massa. Tillsätt champinjonerna när köttfärsen är genomstekt.
3. Låt champinjonerna steka med några minuter, och tillsätt sedan öl, oxfond och grädde. Låt alltsamman koka ihop i några minuter.
4. Pudra över vetemjöl, blanda och låt altsamman småputtra tills vätskan tjocknar. Smaka av med salt och svartpeppar.Låt färsblandningen stå kvar på eftervärmen. Koka potatisen mjuk, stöt sönder den, och blanda med smör och mjölk till önskat konsistens. Smaka av med salt och vitpeppar.
Tina ärtorna i mocro eller med kokande vaten.

Smörj en rymlig ugnsfast form, och montera med färsen i botten, ärtorna ovanpå färsen och slutligen potatispuré i ett lager på toppen. Snygg yta får du till genom att med en gaffel göra spår i potatispuré.
Tillaga i nedre delen av ugnen på 200 grader i 20 minuter.

En blogg är en blogg- inte en frågelåda

Jag brukar försöka svara på kommentarer inom ett par dagar efter att de lämnats här på bloggen. Ibland händer det att jag får kommentarer på äldre blogginlägg, och dessa är det dessvärre lättare att glömma att svara på.

Att jag glömt svara på en kommentar med en fråga på ett två år gammalt blogginlägg är emellertid inte ett godtagbart skäl för en bloggläsare att lämna en ytterligare, ilsken kommentar som avslutas med "thanks for nothing".

Det här är en blogg, och inte en frågelåda. Om man vill kommentera ett gammalt inlägg, eller ställa en fråga, så svarar jag gärna, men jag rekommenderar då att man mailar mig, och kanske till och med gör sig besväret att klistar in en länk till det aktuella blogginlägget. Det underlättar för mig, och ökar chansen för ett snabbt svar.

Jag kräver inte av er att ni ska kommentera det jag skriver, men jag uppskattar när ni gör det. Däremot förväntar jag mig, ja, jag tar för givet att ni har förståelse för att denna blogg är en hobby, som jag håller efter så gott jag kan och hinner.

Om jag glömmer att svara på en kommentar med en fråga, så, snälla - fråga igen. Gärna via min mail.

Tack på förhand.

Hur kunde det bli så gott?

Det tog tid at bli återställd, men nu mår jag tack och lov mycket bättre. Det är ganska frustrerande hur lång tid det kan ta att komma tillbaka till en normal, hälsosam aptit, efter några dagars magåkomma.

Förtvivlan är ett starkt ord, men det är närapå så jag känner inför de bilder jag på senare tid publicerat. Jag håller på att försöka sätta mig in i en variant av Photoshop, men tiden räcker inte riktigt till. Detta, tillsammans med vintermörkret och vårt matbord i ek, gör att bilderna närmast ser ut som om de kom från en kokbok från sjuttio- eller åttiotalet. Vad kan jag säga? Jag ser fram emot vårljus, om att kanske ha lite tid att ägna åt att förstå alla de finesser som uppenbarligen borde rymmas i det nämnda programmet i fråga.

Nu ska jag emellertid komma til saken. Jag äter på tok för lite färsk mat så här års. Det är inte skörbjugsvarning, men jag skule helt klart kunna anstränga mig lite mer. Ibland chockar jag kroppen med en frukt, men min kosthållning är ärligt talat ganska enkelspårig så här års. det blir så fel med sallad mitt i vintern, Så känner jag; det kan tyckas fånigt, men det är så jag fungerar.

I veckan som gick hade jag fått otroligt nog fått en idé om en vintersallad. Jag tänkte mig skållad, grovt riven rotselleri, grovt riven morot och äpple. Dessa ingredienser skulle blandas med smetana och senap, tänkte jag mig, och plötsligt drabbades jag av en sådant otroligt sug att jag bara var tvungeb att se till att göra verklighet av idén redan samma kväll.

Till kvällens middag var jag dessutom ute efter kolja eller sej, men kom ironiskt nog hem med lax. Jag, som nästan aldrig köper lax. Hur kunde detta komma sig? Anledningen var de aktuella fiskpriserna. Till och med den vanligtvis så prisvärda koljan låg på hutlösa 139 kronor kilot. Då föll valet på den trista laxfilén. Ja, jag måste skriva trist, för jag tycker verklige inte att lax är någon kul fisk. Inte alls. Rökt och gravad äter jag den gärna, men det är verkligen något helt annat.

Nu fick det bli som det blev. Det fungerade trots allt riktigt bra med min nyuppfunna vintersallad som tillbehör även till ugnsbakad lax, men jag ser verkligen fram emot att äta den i den tänkta kombon, vilket var dubbelpanerade fiskfiléer med panko, och ett glas öl. Jag måste helt enkelt laga till sådana mycket, mycket snart.

Alldeles bortsett från denna kontext, så blev blandingen i fråga en sorts latmansvariant av coleslaw. Ja, latmansvariant, ur perspektivet att man inte behöver strimla och skålla en massa vitkål, och smiska ihop majjo. Med andra ord känner jag rent intuitivt att denna goda vintersallad passar väldigt bra även till sådana rätter som hamburgare eller revbensspjäll. Pröva själva, så får ni se.

Min krämiga vintersallad på rotselleri, morot och äpple
175 gram rotselleri
175 gram morot
175 gram syrligt äpple
1 burk smetana (2 dl)
2-3 msk honungsdijonsenap
1 msk citronsaft
flingsalt och svartpeppar

1. Riv rotsellerin grovt, och skålla den i rikligt med hett vatten en rymlig sil. Låt selerin ånga av.
2. Riv moroten grovt
3. Tag en rymlig skål och blanda smetana, senap och citronsaft.
4. Rör ned den avsvalnade rotsellerin och mototen.
5. Riv sist av allt äpplet, och blanda ned det. På så vis slipper du riskera att det missfärgas.
6. Smaka av med flingsalt och svartpeppar.