Inför vår gourmetweekend på Görvälns Slott

Bilden är lånad.

Det kommer att vara ganska tyst här inne fram tills på söndag, av en mycket trevlig anledning - gourmetweekend på Görvälns Slott, med tema sparris och Riesling.
Som jag har längtat efter denna helg...
Givetvis efter själva den kulinariska upplevelsen i sig, men också efter att för första gången på två år vara helt barnfri tillsammans med min man under drygt ett dygn.
Detta är möjligt tack vare världens bästa föräldrar, min mamma och pappa, som kommer upp till Stockholm och glatt åtar sig att passa fyra barn i åldrarna 14 månader, 3 år, 5 år respektive 6,5 år.

Jag har fått menyn via mailen, och kan därför dela med mig av vad vi kommer att vid lördagens middag. Vad vi får att dricka hade även det varit en intressant upplysning, men det hoppas jag få lov att återkomma till.

Hemrökt lax med sparris och örtcreme* vildsparris och sparriscréme

Carpaccio på högrev med sparris, örtcréme** och tryffeldressing

Pocherad hälleflundra med ramslökssmörsås, laxrom och Gotlandssparris

Terrine på apelsin och grapefrukt med sparrisglass, havtornsskum*** och pistagecrisp

Kaffegodis utan sparris

I kväll ska vi frossa i färsk, fänkålskryddad salsiccia tillagad med en gräddig tomatsås, samt - för första gången på över en månad - hemlagad glass.

Inför mors dag nu på söndag hallucinerar jag om cheesecake smaksatt med rabarbercoulis. Undrar hur det skulle smaka, och hur en sådan skulle komponeras. Vi får se om det blir något av det hela, eller om det bara stannar vid en angenäm fantasi.

*, **, *** Edit 090602: Så här var den slutgiltiga menyn.

Rosépicnic i Tanto med burkbyte - tack, Husmodern!

Genom Husmoderns försorg kan nu jag och alla andra hågade se fram emot en rosépicnic med burkbyte i Tanto torsdagen den 4 juni från klockan 17.30 och framåt. Jag är, som så ofta, väldigt glad över att jag bor i Stockholm, och har möjlighet att hänga på sådana här trevliga initiativ.
Nu återstår bara att komma på vad burken skall bestå av. Hemlagat eller köpt innehåll? Det får stressfaktorn avgöra. Kanske är det dags att botanisera i den spännande butiken jag nästan varje dag passerar i Flemingsbergs centrum, butiken med de underliga burkarna...

Ugnsbakad lax med pepparrot-dill-gräslökstäcke, pressgurka...och kanske vårens sista potatismos?

I går kväll irrade jag återigen runt i en butik i södra Stockholm men något vilt i blicken. Jag säger det nu, så har jag sagt det - till hösten, när båda jag och min man arbetar, måste vi ha mer framförhållning gällande veckans middagar. Nu kan vi fortfarande överleva det faktum att jag i går inte var hemma förrän klockan var närmare sex, och att maten inte stod på bordet förrän efter sju. Våra barn är tack och lov flexibla.
När mitt mentala vacuum i butiken slutligen släppte, insåg jag att jag var sugen på fisk. Egentligen hade jag tänkt mig röding, som jag ville fylla med perpparrot, dill och gräslök. Någon röding fanns inte att uppbringa i fiskdisken, så det fick bli den gamla vanliga laxen i stället.

Doften av nyriven pepparrot, blandad med finhackad dill och gräslök - det är nog något av det godaste jag vet. Det doftar sommar. Det smakade även sommar att blanda dessa goda smaksättare med rumsvarmt smör, och bre blandningen över laxfilén. Den fick sedan bakas i ugn, och den serverades med pressgurka och vad som förmodligen blir säsongens sista potatismos. Nu stundar snart den tid då potatismos och gratäng ersätts av allt det goda som går att göra med färskpotatis. Givetvis hade även nykokt färskpotatis passat utmärkt väl till denna fiskrätt.
Pressgurka - ja, det är ett sådan där fint gammal klassisk grönsakstillbehör som man periodvis glömmer bort, men alltid återkommer till. Om du aldrig har prövat det, så är det hög tid att du gör det.

Lax med pepparrot-dill-gräslökstäcke
cirka 800 gram laxfilé
50 gram smör
knappt 1 msk flingsalt
några varv med vitpepparkvarnen
2 rågade matskedar riven pepparrot
0,5 kruka dill, finhackad
0,5 kruka gräslök, finhackad

Sätt ugnen på 150 grader. Blanda det rumsvarma smöret med pepparrot, dill och gräslök. Smörj en ugnsform, och lägg i laxen med skinnsidan ned. Gnid försiktigt in fisken med smulat flingsalt och vitpeppar efter smak. Bred därefter det smaksatta smöret jämnt över fisken. Tillaga den i nedre delen av ugnen i uppemot 45 minuter.

Pressgurka för två
0,5 normalstor slangurka, skalad och tunnt skivad
knappt 0,5 tsk flingsalt
0,5 dl vatten
0,5 msk 24% ättikssprit
vitpeppar
1 msk råsocker
finhackad dill efter smak

Skala gurkan, och skär den i tunna skivor. Lägg dem i en skål, smula saltet över, och ställ sedan en assiett på gurkorna med något tungt föremål ovanpå, som pressar samman gurkan. Jag togh vår tunga mortel.
Låt gurkskivorna stå i press i 30 minuter. Blanda under tiden samman övriga ingredienser, utom dillen, till en lag. Häll av vätskan från gurkskivorna, och häll sedan över lagen. Blanda försiktigt, och strö slutligen finhackad dill över.
Jag vet att många föredrar persilja, men jag tycker dill smakar bättre.

Pärlor för svin? - frukostbrödskampen med barnaskaran

För ett par veckor sedan skrev Taffel om varför butikerna och bagerierna inte langar fram färskt, nybakat bröd när kunderna egentligen vill ha det - det vill säga på eftermiddagen.
Här hemma har vi andra rutiner än så. Jag bakar bröd på kvällarna. Inte alla kvällar, givetvis, men någon kväll i veckan. I skrivande stund är klockan närmare elva på kvällen, och jag har precis förpassat tre stora påsar med nybakade rågsiktsbullar in i frysens kalla famn. Den sista plåtens bullar är fortfarande såpass heta att de får vila inlindade i bakduk tills frukosten skall intas, om sisådär åtta timmar. Det är så det fungerar hemma hos oss.

Min barnaskara uppskattar givetis nybakat bröd, fattas bara annat. Saken är ändå den att de faktiskt, med jänmna mellanrum, uttrycker en längtan efter vissa sorter köpebröd. Efter förra sommarens överdos av sådant bröd, beslutade jag mig för att själv baka allt vårt bröd, och det löftet har jag hållit fast vid. Därför förhåller jag mig fullständigt kallsinnig till deras prat om mjukt tunnbröd och Hönökakor. Tyvärr, kära barn, här är det hembakat som gäller. Ni får ta upp detta barndomstrauma i era terapisessioner om en femton-tjugo år. Det är lite ironiskt att det skall vara på det här viset, men det är kanske i grund och botten ganska naturligt.
Jag smider dessutom planer på att skapa hembakade varianter av deras fabriksbakade favoriter.

För tillfäller har jag en supdegspaus. Jag lackade ur en smula då de senaste två baken resulterade i ganska platta och trista bröd. Sedan dess matar jag suren, men låter den vila, i väntan på att min inspiration skall komma tillbaka. I stället ägnar jag mig åt nostalgitripper såsom att baka klassiskt rågsiktsbröd med sirap, anis och fänkål. Sådana bröd väcker många barndomsminen, och av någon anledning förknippar jag smaken av dem i hög grad med grevéost och te med socker och mjölk.
Mmamma bakade stora rågsiktskakor. Själv bakade jag i kväll närmast miniatyrer av de kakorna. Frukostbullar, helt enkelt.
Inte dumt alls.
Få se om det faller barnen på läppen, vid morgondagens frukost.

Grunddeg till rågsikt
- cirka 32 frukostbullar
75 gram jäst (1,5 paket)
2 tsk salt
1 dl baksirap
1 msk av valfria brödkryddor (jag gillar anis och fänkål)
1 liter gammaldags mjölk, ljummad
1,3 kilo rågsikt (cirka 21,5 deciliter)

LÖs upp jästen i den ljummade mjölken. Blanda i sirap, salt och kryddor. Arbeta därefter ned rågsikten med degkrokar eller kanske ännu hellre i en hushållsassistens (jag var för lat för att plocka fram vår). Strö lite mjöl över degen, täck den med en bakdul och låt den jäsa i en timma.
Sätt ugnen på 225 grader när en kvart av jästiden återstår. Stjälp upp degen på mjölat bakbord. Dela den i fyra delar, och dela sedan varje fjärdedel i åtta mindre. Forma dem till en bullar, och kavla ut dem helt lätt. Grädda dem i mitten av ugnen i 8-10 minuter. Låt dem sedan svalna på ett ugnsgaller.

Jag har faktiskt köpt grevéost, och dessutom god skinka från Nibble.

Den brittiska marknadens påverkan på dansk grisuppfödning

Jag citerar Ekots hemsida:

"De stora brittiska matvarukedjorna har i flera år redan ställt hårdare krav på djuromsorgen för de danska grisarna och nu föds det upp särskilda grisar, så kallade UK-grisar, för den brittiska marknaden i Danmark."

Om de svenska livsmedelsjättarna tagit för givet att alla danska grisfarmar fugerar enligt svenska normer - då har vi ett problem. Att svenska konsumenter inte är tilräckligt engagerade i djurhållningens betydelse i köttproduktionen - då har vi ett ännu större problem.
Trots att det under de senaste åren väckts en diskussion om både tillsatser och kvaliteten på maten vi köper, så är nog många konsumenter lyckligt ovetande, eller i värsta fall fullkomligt ointresserade av djuromsorg.

"Djuromsorgen har inte varit någon stor fråga bland de svenska importörerna. Det säger Morten Pedersen på största köttexportören Danish Crown."

Där är vi tillbaka i diskussionen om vad kött får lov att kosta.

"Enligt Phil Brooke på organisationen Compassion in world farming är det viktigt matuvarukedjorna vet vad de köper och ställer högre krav än lagarna föreskriver."

Ja - det är det som förhoppningsvis kan bli resultatet av den här "skandalen". En ökad medvetenhet från livsmedelsbranchen om vad man väljer att köpa in.
Den onormalt billiga fläskfilén kommer nog även fortsättnigsvis att fungera som lockbete för alltför många konsumenter.

Det kom ett mail från DMA...

Kött är komplicerat, ur många perspektiv. Kanske lät jag lite hätsk i morgonens inlägg. Givetvis finns det utmärkta grisfarmar även i Danmark, och jag skulle aldrig komma på tanken att föreslå en generell bojkott mot danskt fläskkött.
Problemet är större än så. Kött kostar pengar. Många konsumenter förväntar sig att kött skall vara billigt, eller att det i varje fall inte skall kosta alltför mycket. Huruvida detta är rimligt, det är en fråga jag skulle önska kunde diskuteras på bred front.

Jag fick ett mail från DMA, som jag vill dela med mig av till er. Det låter betydligt trevligare än den bild som målas upp i dagens Eko-sändningar och i artikeln i tidskriften FILTER, vilka jag refererade till i det förra inlägget. Även livsmedelsbranchen har givetvis reagerat starkt på nyheten.
Det är så klart upp till var och en att söka information och bilda sig en uppfattning, och informationen i mailet är densamma som gått ut i många andra sammanhang under dagen.

Hej!

I ett reportage från Sveriges Radios Ekoredaktion visas brister hos vissa uppfödare av grisar i Danmark. Men de hemska bilder som reportaget visar ger ingen representativ bild av grisuppfödningen i Danmark. Vi skulle vilja klargöra ett par saker om våra regler som du säkert undrar över efter att ha sett reportaget och uppmana dig att höra av dig till oss om du har några frågor.

I det svenska reportaget framkommer saker hos enskilda uppfödare som inte är acceptabla och som inte stämmer med gällande regler. Bristerna ska inte förekomma i dansk svinuppfödning och måste omedelbart rättas till. Bristerna är inte representativa för dansk grishållning. Gällande regler om djurskydd måste följas och vi bedriver inom branschen ett ständigt utvecklingsarbete för att förbättra djurskyddet.

Danmark har en tydlig djurskyddslagstiftning som bygger på EU:s direktiv om djurskydd, men som på många områden går längre än dessa direktiv. I Danmark finns både en lagstadgad myndighetskontroll, en certifierad oberoende branschkontroll och Danish Crown har egna förhållningsregler som samtliga grisuppfödarna måste följa.

Kontrollen av slakterier och grisuppfödare sker enligt ett strikt reglemente där alla besättningar kontrolleras av myndigheter. Att det ändå upptäckts brister visar att det finns skäl att se över kontrollsystemet. Vi kommer inom branschen att ta initiativ för att se över kontrollrutinerna.

Danmark är ett stort uppfödnings- och exportland för grisar och griskött. Vi föder upp 25 miljoner grisar om året. Den danska framgången med grisuppfödning har skett tack vare en god djurhållning. Vi är därför angelägna om att fortsätta att utveckla en god djurhållning för att värna om vårt goda rykte runt om i världen.

Följande regler gäller för dansk grisproduktion:

· Djurskyddslagen fastställer att grisarna ska få en skonsam drivning från stall till transport och till slakt
· Lagen säger vidare att rum och ytor ska inredas på ett sådant sätt att djurets behov tillgodoses. Varje grisstall ska vara inredda så att varje djur kan lägga sig, resa sig och vila utan problem. Suggor hålls en kort tid fixerade i samband med att de får kultingar. Syftet är att hindra att suggan skadar kultingarna. Krav på lösgående suggor i alla nya stall ska vara infört senast 1 januari 2013. Idag är mer än 75 % av suggorna lösgående.
· Grisar ska permanent ges tillgång till halm och strö för att uppfylla deras behov av sysselsättning.
· Kupering av svansar är enbart tillåtet inom en kort period då kultingarna är mycket unga och om det finns risk att de annars kan skada sig själva och andra allvarligt.

Mvh
Erik Bisgaard Madsen, vice direktör för Danish Meat Association

Det är mycket gris just nu

Bilden är lånad från FILTER.

I helgen läste jag en intressant och ganska skrämmande artikel av Christopher Friman i utmärkta tidskriften FILTER, som handlade om grisuppfödning. I artikeln jämförs en grisfarm i Danmark med en "vanlig" svensk grisbonde i Halland och en ekologisk uppfödare på Österlen. Läsningen var tankeväckande och inte så lite upplysande.
Morgonens stora nyhet på Ekot handlade även den om grisuppfödning, som nog många av er vet vid det här laget.
Det verkar vara en grundläggande skillnad i synsättet på djur? Antingen ser ma grisarna som en vara som skall produceras till billigast möjliga pris, eller så ser man dem som levande varelser som skall behandlas väl och ha drägliga förhållanden under den tid de vistas på grisfarmen. Eller är det svårare än så?

Smørrebrødevenemanget jag skrev om igår var sponsrat av Danish Meat Association. Deras representant vid tillfället betonade att danska grisupfödare tar ett stort ansvar både vad gäller miljötänkande och djurens villkor. Hur mycket sanning det ligger i det kan man så klart bara spekulera kring. I nuläget skulle jag nog förhålla mig aningen skeptisk till båda dessa faktorer.

Man kan bara hoppas att sådana här larm kan påverka konsumenter att hoppa över den där billiga, danska fläskfilén till förmån för något som producerats under trevligare omständigheter. Jag kan inte åta bli att lösryckt hänvisa till artikeln i FILTER, där författaren skriver att det inte ens fanns danskt griskött att köpa i den matvarubutik som låg närmast den danska grisfarm han besökte. Orsaken till detta var enkel - det tyska grisköttet var billigare än det danska, och enligt de personer han intervjuat i texten är priset det viktigaste för danska konsumenter.
Inte urspung, eller under vilka förhållanden köttet producerats.
Nog så tankeväckande i sig.

De godaste smørrebrød jag någonsin ätit

The man himself, utanför Jakobs krog.

Det dröjde länge, men nu kommer slutligen en kort rapport från den goda lunch jag blev bjuden på för drygt en och en halv vecka sedan. Allt jag läst om Aamanns fantasiska smørrebrød visade sig stämma. Det var inte bara gott - det var makalöst gott. Så nya och fräscha smaker, men ändå så självklara och naturliga. Någon bra bild på smørrebrøden vi bjöds på lyckades jag inte få (jag hade inte kameran med mig), så jag får rekommendera ett besök på Monica Ahlbergs blogg för bildbevis.

Jag kan tillägga att jag till en början kände mig som en katt bland hermeliner. Det var bara jag, lilla anonyma hobby-bloggaren, och så en massa matjournalister och kända ansikten. Det var bara att hålla god min, med min lilla skylt på bröstet som löd Annika Ingemarsson, Smaskens.nu.
Jag kom i trevligt samspråk med Ulf Sonesson från SIK - Institutet för livsmedel och bioteknik. Han höll en föredömligt kort, men ändå faktaspäckad och informativ föreläsning om LCA, livscykelanalys och om fläskköttets miljöpåverkan. LCA är en metod som studerar en produkts milöpåverkan från "vaggan" till "graven".
Jag återkommer gärna till detta ämne, för jag fick veta en hel del intressant som jag inte hade den blekaste aning om.

Vi fick med oss en hel del matnytttigt på en CD, däribland vackra bilder som mycket väl visar hur läckra och konstnärligt arrangerade Adam Aamanns smørrebrødsskapelser verkligen är. Till min stora förtjusning fick vi dessutom den fina boken Aamanns til frokost som
e-bok. Nu kan jag frossa i alla hans härliga recept - och självklart fick vi även recepten på lunchens läckerheter.
Adam Aamann berättade själv om hur omsorgsfullt allt tillagas på hans restauranger. De inte bara bakar rågbrödet själva, de till och med tillagar charkuterierna själva, på gammaldags manér, utan nitriter.
Jag måste medge att boken är såpass lockande att jag allvarligt överväger att köpa den. Jag skulle nog vilja äga den och rent fysiskt kunna hålla i den.

Vad var det då vi serverades? Jo, vi bjöds på:

Grisbringa bräserad med plommon, honung och balsamvinäger, serverad med grönsallad, färska plommon och rostade valnötter

Stekt, lättrökt fläskfilé med rökt ost och syltade prinmörmorötter med apelsin, honung och dill

Paté med fläskkarré, muskotnöt, hasselnötter och persilja, serverad med syltad färsk lök

Sprängd kalvtunga och italiensk sallad med körvel och vårprimörer

Grillat lamm med ärtpuré och syltad majrova i flädervinäger

Kycklingsallad i majonnäs med citron, basilika och torrsaltat bacon

Så vansinnigt gott. Till och med kalvtungan var smältande välsmakande (jag har erkänner villigt att jag har en ganska stark skepsis mot just den delen av djur). Det jag tror jag först och främst kommer pröva på att återskapa är patén på fläskkarré. Titta själva på den vackra bilden här ovan. Jag tycker väldigt mycket om både paté och karré, och vad kan då vara bättre än att förena dem i en delikat skapelse som kan kröna ett smørrebrød?

Undrens tid är uppenbarligen inte förbi

Gitto är tillbaka. Hon har varit saknad; mycket saknad. Både den nya och den gamla bloggen har varit flitigt lästa, och även länkade till, trots att det varit tyst om kvinnan i fråga sedan augusti förra året. Men - nu är hon tillbaka!

Nu kommer det bli ännu roligare i matbloggosfären - igen!

I stor skala - 50 stycken mini-panna cotta

Det är inte precis tunnsått med panna cotta-recept på den här bloggen. Det är och förblir en av mina absoluta favoritefterrätter, på delad andraplats efter hemlagad glass, i gott sällskap av crème caramel (som jag obegripligt nog ännu inte bloggat om, inser jag).
Det här receptet är egentligen inte särskilt märkvärdigt, men det var trots allt första gången jag lagade så många panna cotta samtidigt - för att inte tala om så små. Dessutom täckte jag dem med hallon i hallongelé, något jag inte heller tidigare prövat. Resultatet blev gott, i dubbel bemärkelse. Det kändes oerhört lyxigt, nästan lite överdådigt, att bara kunna slänga fram ett helt fat fullt av små läckra mini-desserter. Dessutom fanns så många att alla som ville kunde få äta fler än en. Jag uppmuntrade några tveksamma med motiveringen att en normal portion i själva verket motsvarade fyra av dessa miniatyrer.

Glasen jag använde mig av var vanliga små snapsglas i plast, sådana engångsglas som finns i de flesta välsorterade matvaruaffärer. Jag valde att placera ut dem tätt, tätt i ungsformar. Själva panna cottan hällde jag ned i omgångar, med hjälp av en behändig liten rostfri enliterskanna. Grädden fick svalna ganska ordentligt innan jag hällde i den. Det gick faktiskt lättare än förväntat att fylla de små, lätta glasen. Jag fyllde dem till ungefär två tredjedelar. Sedan fick de stå och stelna i kylskåpet i drygt två timmar.

50 stycken mini-panna cotta
1,2 liter vispgrädde
1 dl råsocker
4 krm ekologiskt vaniljpulver
6 gelatinblad, generöst blötlagda

Värm upp grädden tillsammans med sockret och vaniljpulvret. Låt under tiden gelatinbladen ligga i blöt. Vispa ned dem i den varma gräddblandningen. Drag kastrullen av plattan, och låt grädden svalna

Gelén var lika lätt att göra som panna cottan. Jag började med att låta 300 gram frysta hallon tina i rumstemperatur. När de var helt tinade, hällde jag av cirka 0,5 deciliter bärsaft som runnit ur dem. Denna vätska blandade jag med:
1 dl hallonsaft av god kvalitet
2 dl vatten
3 gelatinblad, generöst blötlagda

Jag hettade upp vätskorna i en kastrull, medan gelatinbladen svällde i vatten. När det började sjuda i kastullen, drog jag den av plattan och löste upp gelatinbladen i den. Därefter fick innehållet svalna, och sedan kallna helt i kylskåp.
Hallonen fördelade jag lite slumpmässigt över de stelnade panna cottorna, och därefter hällde jag, återigen med kanna, försiktigt över den blivande hallongelén.
Sedan var det återigen dags för förvaring i kylskåpet, i åtminstone en timma.

Jag blev mycket överraskad över att dessa små godsaker väckte så många reaktioner. Jag tror att det beror på något så enkelt som att miniatyrer alltid väcker uppmärksamhet. Dessutom verkar många gå omkring med den felaktiga uppfattningen att panna cotta skulle vara svårtillagat. Det finns väl snarare inte många efterrätter som är så lätta att laga, och så perfekta att förbereda och bara plocka fram när det är dags att äta?

Första gången - den här säsongen

Helgen har tillbringats på landet. Det blev faktiskt färskpotatis i torsdags, för första gången i år. Den såg så otroligt fin ut, och jag blev inte besviken när anrättningen var färdig.

Färskpotatis med fetoast, ruccola, olivolja och svartpeppar smakar väldigt mycket tidigt 2000-tal i min gom - på ett bra sätt. I min värld är det här modern, klassisk sommarmat.
Ett recept behövs väl knappast?
Måltiden blev en behaglig påminnelse om att det av någon märklig anledning alltid känns så enkelt att laga mat på sommaren. Trots att helgens väder inte var i nivå med påskhelgen och Valborgshelgen, så är Sörmland klätt i sin vackraste försommarskrud, och jag är så tacksam och glad över att vi har ett fritidshus.

Vi jobbar på vår lilla örtagård, och har prövat att så lite smått och gott, i all enkelhet.

Resultatet - om det nu blir något av det hela - kommer att skördas och tillagas (eller inmundigas i rått tillstånd under) sommaren.

Mitt största bloggrelaterade problem på landet är emellertid inte, som man kanske skulle kunna tro, dålig tillgång till bredband. Nej, problemet består i stället av att jag kommer in i en helt annan lunk. Det lockar inte alls att starta datorn. Sunt och behagligt, på sitt vis - men rent livsfarligt ur ett bloggarperspektiv.
Jag får väl lägga ett schema åt mig själv i sommar, så att inte SMASKENS hamnar i total dvala bara för att jag softar i Sörmland.

Inget Gripsholms Värdshus för mig

När sådana här trevliga inbjudningar dimper ned, önskar jag att jag hade ett än mer flexibelt jobb. Tyvärr är det inte realistiskt att med kort varsel ta ledigt och följa med på denna matresa, hur trevligt det än låter.
Jag kan inte beskriva hur mycket jag grämer mig över vad jag tror att jag kommer att missa.
Jag får vänta på att läsa när Rebecca berätta hur trevligt det var på Gripsholms Värdshus...

En klassikers återkomst: tapenadegifflar

Har du smakat på dessa tidigare?, frågade jag min man, när jag lade upp gifflarna på buffébordet. Nej, aldrig, svarade han. På så vis kunde jag datera dem, och jag insåg att jag inte bakat dem på minst elva år.
I ärlighetens namn minns jag inte varifrån jag fick receptidén, men jag tror att det var från receptsidorna i tidningen VI, och att det måste ha varit hösten 1994. I ursprungsreceptet vill jag minnas att det stod att man skulle strö grovsalt på gifflarna. Jag är ganska säker på att jag testade det, och avfärdade det - resultatet blev helt enkelt alltför salt för min smak.
Faktum är att jag dessutom tror att de skulle smaksättas med rosmarin, vilket låter som en riktigt god idé. Aromatisk, färsk rosmarin som delikat smaksättare; kanske lite mindre salt i själva degen, och smulat flingsalt uppepå?

Kanske minns jag fel - kanske var det helt på eget bevåg jag började fylla dem med tapenade? Det spelar emellertid inte någon större roll. Gifflarna är smältande goda. Den fluffiga degens yta blir läckert spröd av den oljiga olivröran. Röran kan smaksättas helt efter eget tycke, och kan givetvis lika väl göras på gröna oliver - eller färdigköpt röra, för den som vill förenkla baket.
Jag kan verkligen inte begripa dessa goda små bröd varit bortglömda i så många år. Nu funderar jag på att göra en ostfylld variant, som lyxiga frukostbröd. Eller - varför inte gå loss på en variant med en söt fyllning av exempelvis mörk choklad?

Tapenadegifflar
Bröddeg
1 paket jäst
6 dl gammaldags mjölk
2 tsk salt
cirka 750 gram vetemjöl (lite drygt 12 deciliter
ett uppvispat ägg att pensla gifflarna med

Tapenade
1 burk Zeta kalamataoliver
cirka 1 dl bladpersilja
3 vitlöksklyftor, rivna
2 msk olivolja

Blanda först av allt till tapenaden. Kärna ur oliverna, gärna med en olivurkärnare, om du har en sådan i din ägo. Mixa dem med persilja, vitlök och olja till en släöt smet.
Ljumma därefter mjölken, och lös upp jästen i den. Tillsätt saltet. Arbeta ned mjölet med hjälp av degkrokar, eller i en hushållsassistent. Täck degen och låt den jäsa i närmare en timma.
Sätt ugnen på 200 grader. Stjälp upp degen på ett mjölar bakbord. Knåda den smidig, och dela den i fyra delar. Kavla ut varje degbit till en cirka en centimeter tjock cirkel. Bred över en fjärdedel av tapenaden. Dela cirkeln i åtta tårtbitar. Rulla ihop varje bit, och forma till en giffel. Lägg dem på en plåt klädd med bakplåtspapper. Låt jäsa i cirka tio minuter på plåten. Pensla sedan med uppvbispat ägg, och grädda i nedre delen av ugnen i uppemot en kvart, eller tills gifflarna blivit vackert gyllenbruna. Tag då ut dem, och åt dem sedan svalna på plåten.

Min 35-årsbuffé

Jag hade en helt fantastisk födelsedag. Ingen kan vara mer nöjd än jag. Solen strålade, och huset var fyllt av fina vänner och fullkomliga horder av glada barn. Maten blev god, och den räckte - minst sagt - till alla. Allt stämde, trots att vi framåt tretiden i söndags var ganska svettiga och låg fyrtiofem minuter efter i tidsschemat. Det löste sig givetvis, och jag är mycket tacksam att våra trevliga gäster hade den goda smaken att inte börja dyka upp förrän först framåt halvfyratiden.
Det tar ändå på krafterna, att ordna med en buffé. Jag tycktre att jag valde en smart medelväg, och lyckats få till en bra avvägning mellan sådant som tar tid och sådant som går ganska snabbt och lätt. Av denna enkla anledning finns det ett självklart svar på den fråga som alltid uppstår vid sådana här tillfällen. Frågan jag ställer till mig själv är, givetvis, varför gör vi inte det här oftare? Och svaret på frågan är mycket enkel - därför att det kostar pengar, tar två dagar att förbereda och egentligen kräver en semesterdag för återhämtning.
Missförstå mig nu inte - det var rent ut sagt underbart. Helt fantastiskt trevligt, och väl värt varenda minuts förberedelse. Men - det dröjer nog ett år till nästa gång.

Jag kommer lägga ut de nya recepten under veckan, men i nuläget får ni hålla tillgodo med länkarna till de jag redan skrivit om - samt själva menyn, och de tillhörande bildbevisen.

Rosastekt rostbiff marinerad i olivolja med citronskal och vitlök (bilden gör inte köttet rättvisa)

Räkor i stark sås hittar ni här

Salade nicoise (utan potatis)

Nigel Slaters flageoletbönsallad har en särskild plats i mitt hjärta

Kikärtssallad med ruccola, inlagd paprika och feta

Sallad på varmrökt lax och avokado med romansallat, gurka, pepparrotsrasp och dill

Blandade charkuterier

Tapenadegifflar (som jag inte bakat på tolv år - obegripligt)

Sällsynt perfekta lantbröd

Fudge brownies med vit choklad och pekannötter
- helt enkelt de godaste som finns

Mini-panna cotta med hallon i gelé

Planer inför en intensiv matlagningshelg

Jag ligger i startgroparna inför en minst sagt intensiv matlagningshelg. På lördag fyller, till att börja med, vår yngste son tre år. Då vankas det givetvis både födelsedagsfrukost, tårta och födelsedagsmiddag.
På söndag är det så min tur att axla rollen som födelsedagsbarn. Jag fyller halvjämnt, som jag kallar det -
35 år, närmare bestämt. Givetvis innebär även detta en födelsedagsfrukost, samt att ännu en tårta skall bakas.
Utöver detta skall jag ha mottagning med buffé under söndagseftermiddagen och kvällen. Jag har alltid varit lite dålig på att fira mig själv, och bestämde nu i år att ändra på den saken. Min förhoppning är att detta initiativ skall vara så trevligt att det ger mig mersmak och får mig att vilja upprepa det, som en tradition.

Nu är det emellertid en hel del mat som skall lagas, och det kräver planering. Jag sitter med en lista på buffébordets rätter, och skriver inlöpslista för brinnande livet, samtidigt som jag bestämmer vad som skall lagas/bakas i förväg, och vad jag/vi måste vänta med att förbereda till samma dag eller precis innan gästerna kommer. Det är kul, givetvis, men jag är ärligt talat lite smått stressad.

Perioden mellan Valborg och midsommar är ofta full av olika bemärkelsedagar och andra festligheter, när buffé ofta är en smart lösning för att kunna bjuda många människor på mat under inte alltför komplicerade omständigheter. Det finns emellertid många potentiella misstag man kan begå med något så till synes oskyldigt som ett berg med plockmat. Denna artikel inne på Taffel är full av bra buffétips; praktiska sådana, inte minst.
Jag kan hålla med om att det känns som att det alltid blir mat över. Oftast brukar dock detta inte betraktas som något större problem, just i vårt hushåll. Det kan väl snarast tjäna som tröst dagen efter, då matlagning kanske inte är den aktivitet som lockar mest.

Adjö, och tack för ingenting, Google AdSense!

Nu struntar jag blankt i de fula annonserna. De har stört mig, och eftersom jag inte faktiskt inte tjänar några pengar på dem heller, så ryker de. Om de ändå betalat den månatliga kostnaden för internetuppkopplingen, så hade jag möjligtvis kunnat stå ut med dem - men, icke.
Från och med nu är denna blogg en annonsfri zon.
Precis som den var från allra första början.

Måndagsmiddag - publikfriande pasta

När jag får ett ryck, plockar jag fram den allra största skålen ur köksskåpet. Glasskålen som förmodligen rymmer tolv liter. Trots att den ännu inte fylls till brädden vid en vanlig vardagsmiddag, skapar den ändå en illusion av la grande famiglia italiano som tilltalar mig.
Jag vet vad jag gillar, och jag vet hur jag skall laga till det för att få det som jag vill ha det. Omväxling förnöjer, det är förvisso sant, men ibland är det faktiskt fullt tillräckligt att göra en variant på ett kärt gammalt tema.
Får några år sedan (ganska många år, i ärlighetens namn) fanns det en restaurang i Birger Jarlspassagen, precis innanför dörrarna på höger hand, från Birger Jarlsgatan sett. Restaurangen hette Enzo och Matilda. Är det månne någon stockholmare som läser här som varit där, och som minns deras goda pastarätter? När Birger Jarlspassagen lyxrenoverades, försvann restarangen spårlöst. Jag har trots idoga sökningar inte lyckats ta reda på vad som hände. Tja - hände och hände, lokalerna blev väl för dyra, eller så blev de väl uppköpta av någon resursstark intressent som ville åt läget.
På denna restaurang åt jag och min man många gånger. Det fanns fler rätter att välja mellan än vad som var lämpligt för en person som jag, som ofta har svårt att bestämma sig.
I bland försöker jag återskapa känslan av att äta där, snarare än en specifik maträtt. Det är där det publikfriande kommer in. Om jag lagar en sådan här middag, har jag fjäskat in mig rejält hos min pastaman, utan att på minsta vis kompromissa med mina egna preferenser. Rättens sammansättning tilltalar dessutom både de av barnen som föredrar kött, och de som helst enbart äter pasta.
För övrigt känns det lite som sista rycket; sista chansen, innan säsongen för sådan här mat är över. Innan sommarmaten anfaller på bred front.

Tortiglioni med fläskinnanlår,
skogschampinjoner, schalottenlök
och timjan
700 gram fläskinnanlår, strimlat
smör
>salt och vitpeppar
4 schalottenlökar, finhackade
3 vitlöksklyftor, finhackade
1 dl vitt vin
200 gram skogschampinjoner, skivade
40 gram soltorkade, mjuka tomater, finhackade
2 dl vispgrädde
4 msk färska, repade timjanblad
500 gram tortiglioni

parmesanost och färsk timjan till serveringen

Sätt på pastavattnet. Hetta upp smör i en gjutjärnsstekpanna. Fräs det strimlade fläskköttet i omgångar, på ganska hög värme. Krydda med salt och vitpeppar.
Häll i pastan och sätt en timer. Sänk därefter värmen under stekpannan, och fräs schalottenlök och vitlök i smör, på svag värme, tills de mjuknat. Häll på vinet, höj temperaturen och tillsätt fläskkötet, tomaterna och schampinjonerna. Fräs alltsamman till svampen mjuknat. Häll över grädden, och blanda. Värm på och låt småputtra någon minut. Krydda med timjan.
Häll av pastavattnet. Blanda pasta och pastasås i en generös skå. Strö över lite mer timjan, och servera genast tillsammans med rikligt med nyriven parmesanost.

Pizza med nötfärs, rödlök, rosmarin och grekisk getost

Visst är det gott med hemlagad pizza, det är jag den första att erkänna. Åtminstone när pizzan tillreds med lite ambition och med bra råvaror.
Hos oss föredrar barnen föga förvånande kombon skinka och ost, medan vi vuxna oftast slår till på en pizza med räkor, ruccola och min mans specialsås. I lördags, på landet, beströddes barnens pizzor därför med rökt Nibbleskinka och mellanlagrad prästost.
För oss vuxna kändes det som att det var dags att vidga vyerna och pröva något nytt. Därför finstrimlade vi rödlök, och strödde det över en snabbt ihopsvängd pizzasås. Nötfärs smaksattes med rosmarin och vitlök, och fördelades över pizzan. Slutligen smulades grekisk getost över hela härligheten.
Resultatet blev en helt enkelt delikat - pizza med smaker som var nya och annorlunda utan att kännas sökta och tillkämpade.
Jag ger er receptidén, och kan inte annat än rekommendera er att pröva själva.

Pizza med nötfärs, rödlök,
rosmarin och grekisk getost
Fyllning
cirka 400 gram nötfärs
1 msk finhackad, färsk rosmarin
1 vitlöksklyfta, finriven
salt och svartpeppar
1 liten rödlök, skuren i tunna halvmånar
1 paket Zetas grekiska getfeta à 150 gram

Pizzasås
1 burk Mutti krossade tomater
2 msk olivolja
2 msk Mutti trippelkoncentrerad tomatpuré
3 vitöksklyftor, rivna
salt och svartpeppar

Mixa samtliga ingredienser till en slät sås.

Pizzadeg
25 gram jäst
3 dl fingervarmt vatten
2 msk olivolja
0,5 tsk råsocker
1 tsk salt
knappt 400 gram vetemjöl

Detta är den mängd deg som behövdes till fyllningen - är man en hel familj som skall äta, bör degens minst dubbleras.
Lös jästen i vattnet; tillsätt salt, socker och olivolja. Arbeta ned mjölet. Låt jäsa i 45 minuter. Stjälp upp degen på bakbord; knåda den smidig och dela den i fyra delar vilka sedan kavlas ut till önskad storlek och tjocklek. Bred på tomatsås och strö över önskad fyllning. Grädda i mitten av ugnen på 250 grader i 10-15 minuter, beroende på tjocklek och vilken typ av fyllning du använder.

Damernas citronkräm

Citronkräm med vispad grädde och skivade bananer var en av mina absoluta efterrättsfavoriter som barn. Det var min faster och tillika gudmor B som delade med sig av receptet, som hon hade fått av damerna.
Vilka var då dessa damer? De var två systrar, som jag träffade genom faster B. Systrarna föddes på 1920-talet, och säkert har denna efterrätt gamla anor, men fullt så gammal tror jag inte den är.
Citronkrämen har ett långväga släktskap med lemon curd. Den är precis lika lätt att tillaga.

Jag har ett starkt minne förknippat med citronkrämen. Min faster B och hennes man bodde i Arizona i sydvästra USA under flera år på 80-talet. Den vintern då jag var nio år var jag där på besök med mina föräldrar. Det växte ett citronträd i deras trädgård, och det var en så märklig känsla för mig att gå ut i trädgården och plocka citroner.
Att det faktiskt fanns ställen på jorden där man hade citronträd i trädgårdarna, på samma sätt som man i Sverige har äppelträd.

Jag är väldigt förtjust i den här krämen, och tycker egentligen att den är fullt tillräckligt god med sina originaltillbehör - vispad grädde och skivad banan. Ändå kunde jag inte låta bli att vid detta tillfälle kombinera krämen med jordgubbar. Helt enkelt bara därför att jordubbar och citron passar så bra ihop.

Damernas citronkräm
(6 små portioner)
1 citron, saft och finrivet skal
1-1,25 dl råsocker
3 dl vatten
2 msk potatismjöl + 2 msk vatten
1 msk smör
1 ägg, uppvispat

1,5-2 dl vispgrädde
färska jordgubbar, alternativt skivad banan

Riv citronskalet mycket fint på rivjärn, eller använd ett zestjärn om du har tillgång till ett sådant. Pressa därefter ur all saft. Blanda med vattnet och sockret i en kastull, och koka upp. Mängden socker är beroende av hur syrlig citronen är, och hur söt du vill ha din kräm.
Rör ut potatismjölet med vattnet , och häll ned i kastrullen under omrörning. Ge det hela ett uppkok. tag kastrullen från plattan, och rör ned smöret. Vispa upp ägget helt lätt, och rör snabbt ned det i krämen. Fördela därefter krämen i portionsglas, eller häll över den i en skål om du så vill.
När jag åt krämen under min uppväxt serverades den ur en skål. Själv är jag väldigt förtjust i att servera efterrätter i individuella glas eller skålar.
Låt krämen svalna, och därefter bli riktigt kall i kylskåpet. Vispa grädden; inte alltför fast, och fördela den äver krämen precis innan den skall serveras. dekorera med jordgubbar eller bananskivor. Tänk på att banan missfärgas ganska fort, så lägg inte på den förrän krämen skall serveras.

Väninnans smørrebrød

För några veckor sedan var vi hembjudna till goda vännerna A och M. Det var fredagskväll, den kväll i veckan då både vuxna och barn i grund och botten är som tröttast. Det var givetvis en ren fröjd att sätta sig till bords och njuta av A's fantastiskt goda, och vackra, smørrebrød.
Vi gjorde en spontan, informell överenskommelse om att i fortsättningen bjuda på just smørrebrød, när vi ses en fredag för att umgås.

A hade gjort fem olika sorter, och det var i ärlighetetns namn ett smørrebrød mer än jag orkade äta.
Min käre man var behjälplig med råbiffssmørrebrøden - råbiff är närmast heligt för honom, och han kände ett behov av att vara delaktig i processen.

Jag bjuder på några bilder, bara som lite inspiration.

Räkor - en klassiker

Rensteksröra med cumberlandsås och timjan

Rostbiff med hemlagad, bitig remoulad;
syltlök, kapris och rostad lök

Grovmald leverpastej med smörstekta kantareller,
bacon och cumberlandsås

Carlsberg Hof var för oss den givna drycken till denna goda, mäktiga måltid.