En ostfavorit, och ett glöggtips

Jag och min familj anlände till Göteborg i går kväll vid sjutiden, efter en mörk och regnig bilfärd. I morgon ska vi till Lisebergs julmarknad, om vädergudarna så tilåter. Eftersom prognosen inte ser alltför munter ut och det snarare verkar bli regn och rusk, så finns det en god chans att vi i stället hamnar på något av stadens alla trevliga muséer.

Mina fina planer för kalendern kollapsade någonstans i helgen som gick. Av denna enkla anledning har veckans bilder varit tagna på kvällstid, med den då ofrånkomliga lejongula färgskala som mina enkla bildbehandlingstalanger inte kan rå på. Recepten har det dock inte varit något fel på; det tröstar jag mig med.

Nu ska jag kurera min rosslande hosta, och njuta av min mammas goda mat, ända fram till tredjedag jul. Min kökstjänst kommer bestå i att jag kommer assistera vid måltiderna, snarare än producera; ja, med undantag då för att vår äldste sn fyller nio år på juldagen, och helst av allt vill ha min lantpaté till middag. Hur skulle jag kunna neka honom detta?

I dag blir det inte något recept från mig, men i stället två riktigt bra tips. Många av er känner säkert redan till den fantastiska danska mögelosten vid namn Blå Kornblomst, eller Blåskimmel, som den också kallas? denna ost är en av mina absoluta favoriter, som jag gärna tar rejäla bitar av på helgens frukostsmörgås. Osten råkar också uppskattas av den danske smørrebrødskungen Adam Aamann, som är en förebild för mig och många andra. Han serverar den med ett tillbehör som jag själv tyvärr vare sig lagat eller haft möjlighet att smaka, nämligen hasselnötsnougatine. Som tur är har min matbloggandevän Anna Billing både smakat, lagat och inte minst bloggat om detta tillbehör, som ju låter något rent otroligt läckert.

På tal om Adam Aamann och smørrebrød, så blev det av ovan nämnda skäl inget av min trevliga idé smørrebrød i advent. Jag sparar mina idéer, och kan kanske återkomma med smørrebrød i januari - vem vet?

Nu är det emellertid fortfarande advent, och den som vill pröva en glögg som sticker ut en smula, och som dessutom passar alldeles sanslöst bra till ostar, så rekommenderar jag Ripa Starkvinsglögg med smak av peppar & chili (nr 96009).
Glöggen är gjord på fylligt italiensk rödvin, har en trevlig hetta i smaken, och inte minst i eftersmaken, utan att för den skull vara påträngande stark. Den tiltalade mig i allra högsta grad, och den passar kanske särskilt bra att seeveras till långlagrad hårdost.
Varför inte servera denna goda dryck med uppskurna hårdosttärningar som tilltugg till glöggen? Skippa pepparkakor, russin och mandlar, och följ mitt exempel, så lovar jag er en härlig smakupplevelse.

I dag för ett år sedan, den tjugotredje december 2010, bloggade jag om det enkla vörtbrödet. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från tjugotredje december 2009 och 2008.

November sög musten ur mig

Det är sista dagen i november i morgon. Jag ser verkligen fram emot månadsskiftet. Inte för att jag tillhör skaran som lider av novembermörkret i sig, nej, det handlar snarare om att det varit en tung månad, rent arbetsmässigt. Vi är nog många som känner oss lite urlakade.

I morgon börjar en av de mest intensiva, men samtidigt trevligaste, tiderna på året. Just i år kan jag bara klappa mig själv på axeln, och säga tack och lov till det faktum att jag varit ute i god tid och har en hel rad med färdiga recept och redigerade bilder, som ligger och väntar på att publiceras. Om jag inte hade varit så förutseende, så vete sjutton ifall det hade blivit något i år. Åtminstone hade det inte blivit i samma omfattning sim tidigare.

Under december månad kommer jag njuta av glögg och godsaker; var så säkra. Faktum är att vi tjuvstartade redan i kväll, barnen och jag. Äldste sonen och jag drack Kiviks Hallonglögg. De yngre barnen drack varm svartvinbärsaft; morfars hemkokta. Jag har i likhet med många andra bloggare fått hem smakprov på Kiviks olika sorters lättglögg, och vi ska beta av dem, en efter en. Hallonglöggen var faktiskt riktigt god. Ja, det vill säga, den smakar ju egentligen inte glögg så som jag som vuxen vill ha det, om jag får välja fritt. Givetvis är den söt, så söt som glögg generellt sett är, och inte är innehållsförteckningen så särskilt fantastisk.

Ändå måste jag ge glöggen godkänt, då den fyller en lucka i sortimentet. Jag dricker betydligt hellre den än många andra lättglöggssorter. En vanlig tisdagskväll, då man bara vill ta en liten stillsam fika, passar den riktigt bra.

Ett försvunnet inlägg - kanelglass med glöggkokta sultanarussin

Jag upptäckte plötsligt idag att detta inlägg var borta! Det skulle ha publicerats den fredagen den 5:e med hjälp av funktionen schemalagd publicering, som jag så ofta använt mig av.
Nu är det borta.
Fullständigt försvunnet.
Nog så irriterande, så klart - men jag får helt enkelt återskapa det.
Jag lagade alltså en ljuvligt god, len kanelglass. Smaken fick jag av att tre kanelstänger fick koka i gräddmjölk tillsammans med en gnutta ekologiskt vaniljpulver.
Nu var inte mina kanelstänger pinfärska, så jag skulle rekommendera att den som har en nyöppnad påse nöjer sig med två stänger.
Sultanarussinen fick koka i Dufvenkrooks original. Därför fick barnen så klart inte smaka på dem. Lättglögg skulle givetvis ha fungerat lika bra. Russinen fick fin smak, och passade mycket bra tillsmmans med kanelen.
Kanelglassen var i sig en riktig höjdare, som jag kan tänka mig i många fler, framtida kombinationer. Både med exempelvis äpple och rabarber, när den härliga säsongen kommer tillbaka. Men glassen fick så fin, mild kanelsmak att den även skulle fungera med till exempel smulade pepparkakor, eller bara som den är.
Den är sig själv nog.

Kanelglass med glöggkokta sultanarussin
3 dl vispgrädde
3 dl gammaldags mjölk
3 kanelstänger
1 krm ekologiskt vaniljpulver
5 äggulor
2 dl råsocker

Koka upp grädde och mjölk med kanelstänger och vaniljpulver. Låt sedan blandningen stå och dra i någon timma, så att gräddmjölken tar ordentlig smak av kanel. Vispa äggulor och socker pösigt. Plocka upp kanelstängerna ur gräddmjölken, och blanda den med äggvispet. Hetta sedan försiktigt upp glasssmeten i kastrullen igen, under noggrann omrörning.
Låt smeten svalna, och därefter bli kall i kylskåpet. Den får gärna stå och svälla över natten.

Låt en deciliter sultanarussin långsamt koka i 1,5-2 dl glögg. Tag kastrullen från spisen innan all glögg reducerats och kokat in i russinen; det skall vara några, sega matskedar kvar. Häll allt i en skåp, och förvara den i kylskåp så att russinen är kalla.
Ställ nu in den plastlåda i frysen, som glassen senare skall föras över till.

Kör glassmeten i glassmaskinen. Häll den sedan i den iskalla plastlådan. Fördela de glöggkokta russinen i glassen med hjälp av till exempel en slickepott.
Frys därefter in glassen, helst i uppemot två timmar.

GLÖGG

Jag älskar glögg. Inte så att jag stod och hängde på låset på Systembolaget i morse - riktigt så illa var det inte. Det var emellertid inte många minuter efter att de öppnat, som jag och min goda vän Lena travade in för att botanisera bland säsongens flaskor.
Vi var inte de enda, kan tilläggas. Om man bortsåg från Bolagets stamkunder så verkade glöggen vara det som lockade det resterande klientelet i butiken (normalmissbrukarna).
Det blev en ganska tungt lastad barnvagn som vinglade ut ur butiken. Om någon ser något moraliskt tvivelaktigt i att vagnen innehöll mer alkohol än bebis, så får jag helt enkelt bjuda på det. Bebisens ömma moder, undertecknad, uppskattar alkohol i måttliga mängder, och avstod från all riktigt god glögg förra vintern. Orsaken till detta var givetvis det så kallade välsignade tillståndet.
Därför sticker jag alls inte under stol med att jag i allra högsta grad ser fram emot många trevliga stunder med en ångande mugg i handen under advent.

Som synes av bilden ovan fick jag tag på Blossas årgångsglögg. Det var av någon anledning nästan lite huggsexa kring dessa förpackningar i butiken jag besökte. Vet inte alls om det fanns anledning att hamstra, men det är ganska trevligt med en samling av dessa smaker, av vilka åtminstone jag inte smakat samtliga.

Utöver dessa flaskor köpte jag, givetvis, årets Blossa-glögg med smak av kryddnejlika, kanel, kardemumma och blåbär.

Dessutom blev det en flaska av Dufvenkrooks Amore Hjortron, som jag bara fick dofta på förra året, men den doften glömmer man inte. Jag ser verkligen fram emot att avnjuta denna glögg.