Äppelavund

I dag är det svenska äpplet ämnet för Artikeldiskussionen inne på Taffel. Lisa Förare Winbladh hyllar bland annat Transparent Blanche, inte minst för dess egenskaper som mos. Det känns för mig som något av ett tecken! Det är dags för mig att lätta på trycket, och släppa ut den indignation jag gått och burit på sedan vi kom tillbaka från landet, i slutet av augusti.

Flera av mina vänner har denna höst fått lyssna på mina närmast svavelosande utläggningar om just de svenska äpplena. I synnerhet de svenska äpplen som de uppvuxna träden dignat av i min idylliska villaförort. Till min stora sorg står inte ett enda av dessa träd i vår lilla ynkliga radhusträdgård.

På vår lokala ICA har jag begått sådana pinsamheter som att högt kommentera priserna på svenska äpplen. Solklar pensionärsvarning! Men det är svårt att inte tappa behärskningen, när de säljer vad som närmast får betecknas som fallfrukt för 26 kronor kilot!

Jag kan inte minnas att äpplen väckt så här starka känslor hos mig tidigare om höstarna. Kanske har känslorna underblåsts en aning av att barnaskaran uttryckt sitt missnöje över vår avsaknad av egna träd. Dessutom ligger mannen och jag i startgroparna för planeringen av nästa års plantering av äppelträd på landet.
I vilket fall, så har jag upplevt påtagligt höjd adrenalinnivå när jag under höstmorgnarna vallat barn till dagis, och passerat alla dessa villaträdgårdar med dignande fruktträd.
Det rör sig egentligen inte alls om något så primitivt som avund. Förvisso skulle jag önska att jag hade tillgång till deras träd, eller snarare deras frukt, men det är egentligen inte det som retar mig.
Jag kan bara inte för mitt liv begripa hur de kan låta så mycket frukt gå till spillo! Brukade man inte förr om åren erbjuda omgivningen att ta del av överflödet, så här i skördetid? Eller är det något jag själv fantiserat ihop?

Frustande av indignation har jag knuffat barnvagnen upp och ned för otaliga trottoarkanter, medan jag föreläst för min äldsta dotter om hur fel det är att den fina frukten ligger och ruttnar på gräsmattorna.

Det som retat mig mest av att, det är trädgården med det gigantiska Transparent Blanche-trädet. För varje dag som gick föll fler och fler äpplen till marken. Till slut låg det närmast drivor av fallfrukt på gräsmattan. Dessa avlägsnades under helgerna, men jag kunde inte se något som tydde på att frukt plockades från trädet och faktiskt användes! Allt verkade få gå till spillo.
Det är några veckor nu sedan det sista äpplet föll av trädet, men min indignation är lika stark. Jag ångrar verkligen att jag inte lade en lapp i brevlådan, och bad om att få lov att köpa frukt av dem! Nu är det för sent, men jag skall minnas detta till nästa år!
Det finns nämligen inte något mos som slår äppelmos kokt på Transparent Blanche-äpplen. Och om man har turen att plocka ett äpple från trädet och sätta tänderna i det när det fortfarande är krispigt och syrligt, då får man uppleva en smak som är unik. Ja, jag har då i vart fall inte smakat ett äpple som liknar detta!

När vi bodde i Årsta i början på 2000-talet, fanns där en grönsaksvagn på torget. En höst, jag tror det var 2003, sålde torgförsäljaren Transparent Blanche. Någon annanstans har jag aldrig stött på denna sort till försäljning. Den är lite otacksam att ha att göra med, blir snabbt övermogen och tråkig. Men - det bleka, skimrande äppelmoset med sin oförnikeliga smak.....det är en delikatess.

Så - passa er, ni i det gråa huset på S*******vägen, nästa höst kommer jag och knackar på och kräver att få hjälpa till och förbarma mig över ert överflöd!