tisdag 18 november 2008

Tillbaka från Göteborg: matminnen och funderingar


Bilden är lånad från Klimatskifte.

Under vistelsen i Göteborg blev det mycket fisk. Faktum är att tre av fyra middagar jag åt där hade fisk som huvudingrediens.
Nu är det ju inte riktigt så okomplicerat som det var under min uppväxt. Att handla fisk är betydligt mer laddat nuförtiden.

När jag flyttade hit upp för åtta år sedan, förfasades jag över de i mitt tycke hutlösa priserna. Jag kunde inte heller begripa att folk faktiskt köpte i mitt tycke gammal fisk.
Nu har jag acklimatiserat mig såpass att jag också kan tänka mig att köpa "färsk fisk" i ett inplastat tråg på lokala ICA.
Det är ju bara så många frågetecken kring fiskerinäringen, utfiskningen och valet av fisk.
Visst finn det bra alternativ, inte minst nu när det kommit ursprungsmärkt fisk, men lite av glädjen grumlas av vetskapen om hur illa det är ställt med världens hav. Då känns det någonstans inte så etiskt försvarbart att äta fisk över huvud taget. Jag måste läsa på mer, jag känner mig verkligen okunnig.
I kölvattnet av detta känner jag mig inte sällan ganska tråkig och oinspirerad när det kommer till fisk. Det blir som oftast lax. Laxen är ju i sig inte den bästa fisken att välja. Jag vet snart varken ut eller in.

Med djup nostalgi och dimmig blick tänker jag tillbaka på barndomens goda middagar. Då var fisken billig - ja, förutom laxen, då, som var festfisk. Vi åt fisk minst en gång i veckan. Det kunde till exempel serveras färsk torskfilé, omsorgsfullt panerad och välstekt, med kokt potatis och krämig stuvad spenat.
En annan favorit var helstekt rödspätta. Till den kokt potatis, och vispgrädde som smaksatts med majonnäs och rikligt med finhackad, färsk dill och en citronklyfta att pressa över.
En klassiker är så klart den kokta torsken med äggsås. Stekt strömming med potatismos och lingonsylt - eller varför inte mammas goda strömminglåda, med grädde och kaviar.
Stekt makrill på mormors vis , med mängder av dill och en fantastisk, sötsyrlig sky, är numera den absoluta paradrätten. Inkokt makrill var inte dumt det heller.

Kontentan blir att det helt enkelt är väldigt många, goda fiskrätter som jag inte någonsin serverat mina barn. Det handlar givetvis inte enbart om tillgången på fisk och fiskens kvalitet. Jag måste kanske helt enkelt ta mig i kragen och dra igång tema fisk-nostalgi. Jag tror emellertid att det får vänta tills efter jul.
Det är tillräckligt mycket som det är, just nu.

Bilderna är lånade från Fiskhuset.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...