tisdag 30 september 2008

Barnen och maten

I dag har Messerschmitt skrivit en roande artikel inne på Taffel. Temat för Artikeldebatten är Mat och dubbelmoral. Detta ämne är högaktuellt hemma hos oss. Ja, på sätt och vis har det väl varit aktuellt de senaste dryga fem åren, det vill säga så länge som vi haft barn i huset som ätit lagad mat.

Jag har en utbildning som givit mig viss kompetens inom området ät-och sväljningsproblematik. Därtill har jag en teoretisk baskunskap om orsakerna kring matvägran och avvikande matvanor. Ja, jag vet till och med en del om hur sådant kan behandlas! Trots det har jag varit fullständigt i affekt vid åtskilliga tillfällen, under de perioder då våra två äldsta barn (och då i synnerhet vår äldste son) haft sviktande aptit.
Det är något så primitivt i att servera sitt barn mat.
Föda.
Livsnödvändig energi.

Ett blekt, magert barn som petar i maten och konsekvent ratar det mesta som serveras - det väcker ångest hos föräldrarna.
Frustration.
Desperation!
Jag har inte försökt tvångsmata någon; tack och lov! Men jag har tjatat, bönat, vädjat och hotat. Det är inte några stolta minnen. Så här i efterhand känns det väldigt överdrivet. Det gick ju trots allt över. Det vände; aptiten kom tillbaka!

Den senaste perioden inföll under våren 2006. Jag tyckte att våra två äldsta barn bara åt mindre och mindre vid middagarna. Min lösning på detta blev att jag började laga snäll mat, enbart sådant jag visste att de älskade. Stuvade makaroner och hemlagade köttbullar. Fiskbullar med äggsås. Hemkokt broccolisoppa, mixad helt slät, krämig av grädde. Små läckra plättar. Ja, ni förstår...
Aptiten vände.
Till saken hör att min mans jobb, och den tid det tar att pendla i stockholmstrafiken, gjort att vi alltid ätit sen middag. Klockan sex på kvällen, eller senare. Jag började nu servera barnen middag redan vid fem. Curlingmamma? Det var tänkt att bli något tillfälligt; ett knep för att få igång aptiten och få dem att förknippa middagen med något positivt. I stället blev det en ganska så befäst rutin.

Givetvis gjorde jag inte så här varje dag. Självklart finns det många rätter som både vi och barnen uppskattar! Men, det var vanligt förekommande med två maträtter på vardagarna. Under våren började min man, med all rätt, ifrågasätta varför jag höll på med detta. Jag kunde inte annat än hålla med honom.
Vi var ense om att familjens långa sommarledighet var ett bra tillfälle att komma tillbaka till utgångsläget att hela familjen skall äta samma mat.
Sagt och gjort!
Under den gångna sommaren har vi lyckats få detta att fungera riktigt bra. Givetvis äter barnen inte allt vi äter! Men - de smakar på det mesta, och de har vant sig vid att plocka bort sådant de inte gillar, och de har rent generellt en mer positiv inställning till ny mat.

Våra två äldsta är nu så stora att de inte dör av svält om de äter lite mindre till middag vissa dagar, om det råkar vara så att maten inte riktigt faller dem på läppen. Vår yngste son är betydligt mer fördomsfri, i kraft av sin ålder. Han är knappt två och ett halvt år, och enligt min erfarenhet är det i treårsåldern som barnen börjar bli kräsna och petiga med vad de äter.

Bortsett från den där ödesdigra perioden för två och ett halvt år sedan, och det merarbete den medförde för mig, så är min uppfattning den att barnen sällan är kräsna samtidigt. De brukar turas om med att vara krångliga med maten. Som tur är.

Det känns i vart fall väldigt skönt att vi kommit så långt att jag inte automatiskt funderar på vilka ingredienser som skall uteslutas eller tillagas separat, så fort jag tänker på middagsmat. Sedan får man inte vara omöjlig. Vissa saker måste man acceptera att barnen inte tycker om. Det finns väldigt få människor som äter allt!

Lotta har skrivit en hel del mycket intressant om sin mellanson, och dennes ganska speciella matpreferenser. Det är verkligen inte lätt, det här med barn och mat!

Mat och dubbelmoral, då? Jo, i det avseendet har jag själv skärpt till mig ordentligt. Förut kunde det faktiskt kännas ganska tveksamt att föreläsa för barnen om godis på lördag och glass på fredag när jag själv unnade mig både det ena och det andra; ja, nästan något onyttigt varje dag i veckan! Den tiden är över nu, då jag lagt om min kost och kommit bort från mitt nästintill tvångsmässiga snaskande. Nu kan jag verkligen med gott samvete motivera för barnen varför man inte äter vissa saker så ofta. Och jag kan med bibehållen självrespekt och trovärdighet säga att det faktiskt smakar godare om de godsaker jag unnar mig, när jag inte äter det varje dag!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...