onsdag 4 november 2009

Onsdagsfisken


En ögonblicksbild från radhusköket.

Med gårdagens inlägg i åtanke undvek jag medvetet att klocka hur lång tid jag lade ned på att laga middag i kväll. Låt oss bara säga att det tog längre tid än 30 minuter.
När jag var barn tyckte jag inte om panerad fisk. Eller, låt mig tala klarspråk - jag visste inte vad panerad fisk var, förrän jag utsattes för skolmatsalens fiskpinnar. Mamma enkelpanerade färsk torskfilé i skorpsmulor som kryddats med salt och vitpeppar. Den stekta torsken serverades med kokt potatis och stuvad, hackad spenat. I all enkelhet är detta fantastiskt gott. Stuvad spenat var under hela min barndom något av det bästa jag visste. Mina barn uppskattar rätten precis lika mycket som jag själv gjorde när jag var i deras åldrar. Det är ganska underhållande att se en ettochetthalvtåring fullständigt sluka stuvad spenat, skjuta tallriken mot sina föräldrar och hojta "meja".

Jag avviker från barndomens variant på två vis. Först och främst föredrar jag kolja framför torsk. För några veckor sedan fick jag tag på riktigt fin torskfilé, men i kväll var det koljafiléer som gällde.
Till skillnad från mamma dubbelpanerar jag, och resultatet blir så långt från frysdiskens panerade fisk man kan komma. Genom att först doppa i mjöl, därefter i ägg och slutligen i rikligt med skorpsmulor. Stekat i smör får filéerna ett frasigt, men ändå aningen segt skal. Innanför vilar filén, saftig och mjäll.

Jag lagar då och då barndomens fiskrätter. Grundsmakerna är desamma, även fast jag kanske avviker en smula i tillagningen. Ugnskokt torsk eller kolja med en riktigt fin äggsås är till exempel alltid ett säkert kort hos barnen. Även fast jag inte anpassar köket efter det som generellt ses som barnmat, så är jag inte främmande för att med jämna mellanrum slänga in en riktigt publikfriande rätt i veckomenyn.

Det var väldigt intressanta kommentarer som lämnades efter gårdagens inlägg. Själv har jag nog sällan eller aldrig funderat särskilt mycket över hur lång tid jag egentligen lägger ned på att laga en vardagsmiddag. Om jag vet med mig att jag kommer hem förhållandevis sent, brukar jag välja något som inte kräver alltför många moment. Gärna något som åker in i ugnen och sköter sig själv, eller som långsamt puttrar på spisen. I övrigt ser jag, som de flesta av er som läser här, matlagningen som en terapeutisk sysselsättning och som avkoppling.
Hur vi än beter oss i min familj, så äter vi ändå sällan middag innan klockan sex; snarare framåt halvsjutiden. I kväll kom jag hem i ganska normal tid, närmare bestämt strax efter halv fem. Jag vet att det är betydligt tidigare än många andra småbarnsföräldrar, men jag kan bara utgå från mig själv. Jag känner mig inte det minsta stressad vid denna tid på eftermiddagen. Det känns snarare som att jag har en hel del tid på mig.

Vilka moment ingår i förberedelserna inför middagen?
* skala och koka potatis
*laga till en riktigt tjock bèchamel, och blanda ned fryst, hackad spenat
* byxa, dela, dubbelpanera och slutligen steka koljafiléer

Är detta avancerad matlagning? Kanske; det beror på vad man jämför med. Det är vanlig, svensk vardagsmat. Eller kanske var det vanlig, svensk vardagsmat? Jag vet inte, för jag är nog inte representativ.
Det arbetskrävande momentet är så klart själva paneringen - men den går egentligen väldigt fort. Hur mycket längre tid det tar att steka dessa filéer jämfört med färdigköpta frysta, det kan jag inte svara på.
Potatiskok fuskar jag i stort sett alltid med, eftersom vi nästan uteslutande serverar pressad potatis eller mos. Om man delar potatisen kortar man koktiden avsevärt.
Att slänga ihop en bèchamel tar inte många minuter; inte heller att blanda ned spenaten och krydda upp stuvningen.

Finns det egentligen så ursäkter att ta till?
Är detta en orimlig vardagsmiddag för en fyrabarnsfamilj?
Vem var det som bestämde att det ska gå fort att laga middag?
Förmodligen någon beklagansvärd människa som inte tycker om att laga mat.

4 kommentarer:

  1. jag håller med dig :)

    även om jag varken är småbarnsmamma eller kommer hem 16.30. Men lagar mat varje dag gör jag (i stort sett) Mitt huvudproblem är att jag måste veta vad jag ska laga FÖRE jag kommer hem. Annars blir jag lite för trött och velig. Jag önskar mig lite mer fantasi ibland, eftersom jag gör samma gamla vanliga vardagsmat. Stuvad spenat var ett bra tips. Och ajg borde panera fisk mer ofta.

    SvaraRadera
  2. och sen en sak till, för mig att laga mat tiden (ofta runt 30-60 min) en öjlighet att varva ned och prata med min sambo samtidigt som vi liksom går in i "hemmatempo". Jag vet inte vad jag skulle spara för tid genom att köpa mer färdiglagad mat....
    fast det klart, det kanske är annorlunda med barn? (jag tror väl iofs att man vill prata med barnen med?! och om inte annat finns det väl en rå morot att tugga på för alla?)

    SvaraRadera
  3. Vi åt också panerad fisk igår. Det är så gott. Har helt glömt bort att man kan äta stuvad spenat till. Kanske får bli nästa gång.

    Visst är matlagning ett sätt att varva ner även om det ibland blir lite kaotiskt med små barn med, men just panerad fisk är tacksamt för barn att hjälpa till med.

    SvaraRadera
  4. Chall: Jag måste också tänka till före. Och jag ser precis som du det hela som nedvarvning, och jag umgås med barnen medan jag lagar mat.

    Sofia: Nu är jag usel på att låta barnen hjälpa till, men jag tror jag har en god simultankapacitet i köket, vilket hjälper till.
    Nu är ju mina tre äldsta ganska självgående, men visst kan det bli lite intensivt ibland med en ettochetthalvtåring klistrad vid benet....

    SvaraRadera

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...