Ugnsstekt makrill med dijonsenap och purjo

Här kommer ytterligare een receptidé ur kokboken Det franska lantköket, som jag höjde till skyarna för någon dryg vecka sedan. Faktum är, att det var åsynen av just detta recept som fick mig att en gång i tiden vilja skaffa mig boken.
Jag blev inte alls besviken på smakerna - men, och ett stort men, allra godast hade det varit med spirr, det vill säga späd makrill. Den har en mildare smak. Alla uppskattar säkert inte de större makrillarnas ganska distinkta, feta kött.
Bortsett från detta påpekande får rätten idel lovord från mig. Det kändes verkligen befriande exotiskt att smaksätta makrillen med färsk oregano, Dijonsenap och finstrimlad purjolök. Om du inte kan få tag på makrill, skulle jag inte dra mig för att pröva att smaksätta lax på samma vis.

Makrill med purjolök och Dijonsenap
800 gram makrillfiléer
flingsalt och svartpeppar
olivolja
2 msk Dijonsenap
4 msk färsk oregano
2 dl finstrimlad purjolök

Sätt ugnen på 200 grader. Skölj filéerna, torka dem, och snitta dem på skinnsidan. Lägg häften av filéerna i en oljad ugnsfast form. Krydda dem med salt och svartpeppar. Bred sedan senapen över dem, strö på oregano och purjo. Krydda resterande filéer med salt och peppar och lägg dem ovanpå. Ringla lite olivolja över dem. Tillaga i övre delen av ugnen i cirka 15 minuter.
Vi åt potatismos till, och det passade ypperligt.

Lammsalsiccia i krämig tomatsås med grädde och rosmarin

En variant på denna smärtsamt goda rätt, som blivit något av en fredagsklassiker hos oss. Nu tyckte jag det var på tiden att variera mig en smula, och valde därför lammsalsiccia i såsen. Dessa vackra och goda korvar är emellertid lite fetare än vanliga salsiccia. Som ni vet är inte fett något jag låter mig skrämmas av; tvärtom, men det finns tillfällen då för mycket fett påverkar smakupplevelsen negativt. Detta gällde fettet i korvarna, varför jag valde att ösa bort ett par matskedar.
Kan du inte få tag på riktigt fin korv, så strunta helt ärligt i att pröva denna rätt. Det fanns en tid, för inte så förfärligt längesedan, då jag inte visste vad riktigt god korv var.
Nu vet jag bättre.

Korven är köpt på Sandströms; butiken som numer har en köttklubb. Ett mycket trevligt inttiativ.

Lammsalsiccia i krämig tomatsås med grädde och rosmarin
700 gram lammsalsiccia
2 schalottenlökar, finhackade
2 vitlöksklyftor, finhackade
1 dl rött vin
1 burk konserverade coctailtomater
1 dl vispgrädde
1 msk finhackad, färsk rosmarin
salt och svartpeppar

Plocka ut korvköttet ur fjälstren och dela det i mindre bitar. Fräs korvbitarna på hög värme i en gjutjärnsstekpanna, så att fettet bryter fram. Häll av överflödigt fett; sänk värmen och tillsätt schalottenlök och vitlök. Strö över den hackade rosmarinen. Fräs försiktigt så att löken mjuknar. Häll sedan över vinet och tomatkonserven. Låt alltsamman koka ihop på medelvärme. Tillsätt grädden mot slutet. Smaka av med salt och svartpeppar. Servera gärna med fettucine.

Frukostbullar med aprikoser, mandlar och herrgårdsost

Vi hade besök av mina föräldrar i helgen som gick. Vårt umgänge präglas i hög grad av goda måltider. Därför kändes det särskilt trevligt att sätta en deg på söndagsmorgonen, för att kunna njuta av nybakat bröd till sen söndagsfrukost.
Givetvis kunde jag ha varit smart nog att sätta degen redan på lördagskvällen, och låta den kalljäsa i kylskåpet över natten. Nu är jag sanningen att säga inte alltid så vidare värst bra på att ha framförhållning. Som tur är så brukar det mesta lösa sig rätt så bra - detta till trots.
Ingredienserna må låta medvetet sammansatta, men de var i ärlighetens namn enbart ett resultat av vad som fanns i skafferiet. Aprikoserna gav precis lagom sötma, och jag är otroligt svag för mandel i bröd. Jag var dessutom slug nog att hacka dem lite finare än jag brukar - allt för att slippa klagomål från barnaskaran. Osten; ja, vad bidrog den egentligen med? Inte så mycket smak, i ärlighetens nanm, men en mycket saftig textur.
Mina givna pålägg var smör, en herrgårdsost så lagrad att den var svettig, och så apelsin- och ingefärsmarmelad uppepå. En med beröm godkänd frukost, helt enkelt.

Frukostbullar med aprikoser,
mandlar och herrgårdsost
100 gram ekologiska aprikoser
1,5 dl vatten

50 gram jäst
4 dl vatten
2 tsk salt
2,5 dl finriven, mellanlagrad herrgårdsost
1 dl sötmandel, hackad
650 gram råksikt (cirka 11 deciliter)

Lägg aprikoserna i blöt i vattnet över natten - eller mixa dem på en gång i hett vatten; det fungerar säkert lika bra. Blanda dem med vatten, jäst, salt, mandel och riven ost. Arbeta ned mjölet med degkrokar. Låt jäsa i 45 minuter. Forma till tolv bullar, och baka dem i mitten av ugnen i 15 minuter.

Matbloggspriset 2009

Jag bryter min alldeles för långa tystnad med att basunera ut att arbetet inför Matbloggspriset 2009 nu officiellt satt igång.

"År 2005 föreslog Christopher Anderton och Mikael Björk-Blomqvist från sajten Matblogg.se för sina bloggkollegor att ett nytt pris borde instiftas. Tanken var att lyfta fram dom bästa matbloggarna i Sverige för en bredare publik. Responsen vid varje prisutdelning har varit stor. Vinnarna har ökat sin trafik till sina bloggar samt fått ställa upp i både tidningar och tv. Nu finns det mer matbloggar än någonsin, och intresset ökar hela tiden. Mat är ett universiellt ämne som inte hindras av fysiska gränser eller kulturer.

Matbloggspriset drivs numera av Christopher Anderton Blomqvist från Matblogg.se och Deluxive State Design i sammarbete med Stockholmsmässan.

Det första Matbloggspriset delades ut i slutet av 2005."

Priset kommer precis som tidigare att delas ut under mässan Det goda köket.

Hemkokt, likafullt

När man i likhet med mig vuxit upp med hemkokt sylt, känns det alltid lika fel att handla köpesylt i matbutiken. Det handlar om så många aspekter. Smaken, givetvis, men även konsistensen. Jag har alltid haft svårt för konsistensen hos köpt sylt. Det värsta skräckexemplet måste vara de där små plasttunnorna med "pannkakssylt" som saluförs. Pannkakssylt? Snarare är det fråga om socker, vatten, konsistensgivare, smakämnen och ett eller annat bär. Även det naturligt förekommande pektinet stör mig faktiskt, när det förekommer i sammanhang där det inte härör från bäret som sylten kokats på. Varför ska sylt vara homogent trögflytande?
För att kunna koka sylt, behövs bär. Men, vem har sagt att dessa bär måste vara plockade av just mig? Jag kokar med glädje egen sylt på bär från frysdisken. Jag tjänar med största sannolikhet inte några pengar på det (jag ska kolla upp den exakta kostnaden vid tillfälle). Å andra sidan får jag riktig sylt, sylt som smakar som sylt ska smaka.
I kylskåpet hade jag i en lufttät burk sparat två urskrapade vaniljstänger. Dessa fick smaksätta min hallonsylt. Jag beöver väl inte ens skriva att sylten blev makalöst god?

Hallon med råsocker och vaniljstänger
500 gram hallon
1 dl råsocker
2 urskrapade vaniljstänger

Koka upp ignredienserna och låte dem sedan stå och småputtra tills dess att de antagit en för dig önskvärd konsistens. reglere sötman efter ditt tycke och smak. Skumma, om du känner för det - eller låt bli. Den här sylten hinner inte bli gammal. Den är uppäten långt innan dess. Sylten kan dessutom frysas in i mindre portioner, för den som så önskar.

Tisdagskvällen räddning;pastagratäng deluxe

Jag lagade en variant av denna gratäng i början av sommaren; som skolavslutnings-lunch. Jag vill minnas att den var en succé hos samtliga kring bordet, eller vad säger du, A, som var här på besök? Efter denna minnesvärda dag glömde jag i varje fall helt bort gratängen. Färssåsen är inte på minsta vis märkvärdig, men det har en starkare ton av tomat än jag vanligtvis eftersträvar, och basilika har jag inte för vana att använda i särskilt stor utsträckning - och kanske i synnerhet inte i varm mat.

Tisdag är i nuläget den dag i veckan då vi kommer hem sent. Vad som är sent för mig är kanske inte sent för alla andra, men jag tycker det känns lite begränsande att inte kunna börja laga mat förrän efter halv sex på kvällen. Förra läsåret var pastagratäng räddningen vareviga måndag. Ofta den enklaste varianten, men enbart hemlagad tomatsås och generöst med ost. Dessa smaker har nästan tröttnat på. Jo, man kan faktiskt tröttna på pasta och tomatsås, hur otroligt det än må låta.

Därför förberedde jag i stället denna färsssås redan på måndagskvällen, och behövde på tisdagskvällen således bara sätta på ugnen, koka pasta och skära upp mozzarella när vi väl var hemma. Att göra gratängen i förskott och sedan värma den var aldrig något alternativ för mig. Jag vill ha riktigt al dente rigatoni i ugnsformen, innan jag breder över färssåsen och strör över basilika och mozzarella. Det ska vara stuns i rätten - det är pastagratäng, inte makaronipudding.
Lite tuggmotstånd, om jag får be.

Skolavslutningens pastagratäng deluxe
olivolja
4 schalottenlökar
3 vitlöksklyftor, rivna
500 gram nötfärs
2 dl rödvin
1 burk Mutti coctailtomater
1 burk Mutti krossade tomater
2 lagerblad
4 sardeller
1 kruka basilika
svartpeppar, salt, socker
2 paket mozzarella (250 gram)

500 gram rigatoni

Hetta upp olivolja i en gjutjärnsstekpanna. Fräs schalottenlöken och vitlöken på medelvärme. Tillsätt färsen. Fördela den med hjälp av en gaffel medan du bryner den. Färsen behöver absolut inte finfördelas - det är bara got med lite större bitar. För över färs och lök till en emaljerad gryta. Tillsätt vin, tomatkonserver, sardeller, lagerblad och halva krukan basilika, grovt hackad. Tillsätt salt, peppar och socker på känn. Du kan alltid öka på mängderna senare.
Lägg på locket, och låt sedan såsen stå och puttra på låg värme i en timma. Tag då av locket, rör om ordentligt och låt såsen stå och småputtra på låg värme i en timma till, så att den blir mustig och reducerad.

När gratängen skulle monteras hade jag kokat 500 gram rigatoni så att de med knapp nöd var al dente. Jag hällde av vattnet och skakade pastan noggrant för att få bort så mycket fukt som möjligt. Sedan stjälpte jag den i en oljad ugnsform, bredde på såsen (som jag värmt på för att påskynda tiden i ugnen), strödde över den resterande halva krukan basilika, hackad, samt fördelade mozzarellan överst.
Efter knappt tjugo minuter i ugnen var gratängen klar, och dess popularitet var då inte en engångsföreteelse, den saken är säker.

Bilderna, ja - dessa sorgebarn. På vardagar får jag vara glad om jag hinner föreviga ingredienserna, innan det blivit för mörkt för bra foton. Det är ganska frustrerande när mörkret sakta faller medan middagen blir klar. Hur löser jag bäst detta, tro? Sluta jobba för att kunna laga mer mat i dagsljus under vinterhalvåret känns inte som ett realistiskt alternativ; tyvärr.

Revansch för ett märkligt matminne

Ni vet väl att skolmatsal heter bamba i Göteborg och stora delar av västsverige? En gammal förkortning av barnbespisning, som uttalas med akut accent.
Om jag inte minns fel, så tyckte jag nog från början som liten skolflicka att skolmaten var godkänd. I takt med att åren gick blev mina betyg på maten i fråga sämre och sämre.
Några matminnen framstår som värre än andra. Jag vet inte om det var ett renodlat Göteborgs-fenomen, men jag vill minnas att det serverades två typer av anrättningar baserade på en osedvanligt grov och lång variant på falukorv. Den första av dessa i sanning hemska anrättningar var falukorv fylld med bostongurka. Tag en falukorv av halvtaskig kvalitet med låg kötthalt, skär en bred skåra längs hela korven och fyll sedan denna skåra med Bostongurka. Servera med pulvermos och billigaste möjliga storköksketchup.
Falukorvsanrättning nummer två kallades som det sig bör i Lilla London för - håll i er nu - Göteburgare. Ja, inte ens i skolmatsalen undkom vi den góa göteborgska humorns härjningar. Detta var helt enkelt svampiga hamburgerbröd, tjocka skivor av stekt falukorv samt tillbehör såsom kethcup, senap och - just det, bostongurka.
Under gymnasietiden var jag pretantiöst alternativ, och därmed givetvis vegetarian. Fattas bara annat. Skollunch för en vegetarian kunde vara en anrättning som man på menyn hade fräckheten att kalla risotto. I själva verket rörde det sig om vanligt, kokt skolmatsalsris, blandat med den klassiska frysta grönsaksmixen ärtor, majs och paprika. Ni förstår nog själva att det vegetariska alternativet inte var något skolmatsalen direkt lade krut på.

Nu har jag laddat upp inför det matminne som satt störst spår. jag talar om den legendariska kulinariska upplevelsen fisk med pizzasmak. Detta måste ha varit anmodern till alla obegripliga tacofiskgratänger och andra märkliga företeelser om florerar nuförtiden. Fisken med pizzasmak var givetvis ett dåligt maskerat försök att flörta med den så kallade pizzagenerationen, i tron att man med ett täcke av blaskiga krossade tomater, generöst med torkad oregano och ost av typen pizzapost kunde dupera de fiskskeptiska att smaka. Alla smakminnen av rätten i fråga har jag förträngt. Ändå dök detta märkliga minne upp i huvidet i förra veckan. Veckans fisk på vår lokala ICA var spättafiléer. Tänkt om jag skulle ta och täcka filéerna med en riktigt mustig tomatsås med färsk oregano, och strössla parmesanost över det hela. Kanske servera med ris?
Jag kunde inte motstå frestelsen. Och resultatet - det blev riktigt bra.

Fisk med pizzasmak 2009 - alias
spättafiléer i ugn med oregano-
doftande tomatsås och parmesantäcke
800 gram spättafiléer
salt och vitpeppar
smör
olivolja
3 vitköksklyftorm rivna
2 burkar Mutti krossade tomater
0,5 dl vitt vin
salt, svartpeppar och råsocker
0,5 kruka oregano
1 dl riven parmesanost

Hetta upp olivolja i en rymlig kastrull. Svetta vitlöksrivet helt hastigt, och häll sedan ned tomatkonserverna och vitvinet. låt tomatsåsen koka ihop under 30 minuter. Smaka av med salt, svartpeppar och råsocker. Rör ned oreganon.
Smörj en ugnsfast rorm, Salta och peppra filéerna på köttsidan, och rulla ihop dem. Lägg dem i formen, och häll tomatsåsen över. Tillaga i gn under folietäcket på 200 grader i uppemot 40 minuter. Strö över parmesaonsten under de sista fem minuterna i ugnen; osten ska bara smälta.

Nu frångår jag mina vanor och ber er att dela med er av era egna, märkliga mionnens från skolmatsalar runtom vårt avlånga land. Vad har etsat sig fast i era minnen?

Enkelt, enklare, enklast

En gång per säsong, inte oftare, blir det kronärtskocka hos oss. Fler gånger än så brukar jag inte få till det. Ändå undrar jag varje gång varför jag inte tar mig besväret oftare. Kanske beror det på, att av familjens sex medlemmar är vi bara två som över huvud taget gillar den taggigga skönheten i fråga. Av dessa två är det väl i ärlighetens namn bara jag som hyser riktigt ömma och varma känslor.
Vad ska man då äta till en fin kronärtskocka? Det räcker i och för sig långt med enbart gott smör. Men - om man vill, kan man sammanföra smöret med chévreost, och då uppstår ljuv musik. Jag blandar helst inte chévreosten med andra mejeriprodukter. Efter åratal av röror med såväl crème faîche som yoghurt i olika fetthalter, insåg jag att osten i fråga helt enkelt funkar allra bäst med smör. Proportionerna är dessutom härligt lätta att komma ihåg.
En del smör, två delar chéverost
Så - tag din ostbit. Skär bort kanterna, om du så önskar. Väg sedan osten. Vad då; klart att du har en hushållsvåg, det har väl alla matlagningsintresserade? I annat fall tycker jag absolut att du ska köpa en, snarast. Tillsätt hälften av ostens vikt i smör. Båda ingredienserna ska vara rumstempererade. Mixa eller mosa dem till en slät smet.
Njut - tillsammans med den rara kronärtskockan, rödbetor eller andra betor såsom gula eller polkarandiga sådana.
Eller bred på ett riktigt gott bröd.

Havskatt med kantareller, vitt vin och grädde

Det är mycket fisk på SMASKENS just nu. Jag är för tillfället mer sugen på fisk än på fågel och kött. Men hur gärna jag än vill, så kan jag inte ta åt mig äran att ha kommit på denna receptidé själv. Den härör från en kokbok som jag började bläddra i hemma hos vänner förra hösten, och när den så dök upp på bokrean var jag inte sen att köpa den.
Kokboken heter Det franska lantköket, och den är författad av Joanne Harrris och Fran Warde. Den förstnämnda är väl mest känd som författaren till den bästsäljande romanen Chocolat, den som filmades av Lasse Hallström. Man kan tycka vad man vill om boken och filmen, men låt för allt i världen inte några fördomar komma i vägen för denna kokbok. Den är verkligen riktigt, riktigt bra. Enkla, inspirerande recept och rena smaker. Redan efter en snabb genomläsning insåg jag att det knappt fanns ett enda recept i boken som jag inte fick lust att pröva.
Samtidigt innehåller recepten lite ovanliga smakkombinationer; ovanliga, utan att kännas sökta eller svåra. Ovanliga kanske främst för att jag är mer van vid att laga italienskt än franskt? Det är helt enkelt en riktigt trevlig kokbok.

Egentligen hade jag tänkt mig att pröva ett recept på makrill ur boken, men när jag kom till fiskdisken på vår lokala ICA fanns det bara en enda makrill kvar. Då fick jag tänka om, och kom därför hem med havskatt. I originalreceptet ska det vara marulk. Den här typen av kotlettfiskar tillhör inte våra största favoriter, men det här blev en riktigt god fiskrätt. Mycket mättsam, dock; det behövs mindre mängd fisk än man kan tro, när det kommer till havskatt.
Jag skulle inte tveka att ta kolja i stället för havskatt. Faktum är, att om min man får bestämma, så tror jag att det blir kolja nästa gång vi lagar detta. Det kommer inte dröja länge till nästa gång, den saken är klar.
Tilläggas kan att jag är ganska lockad av att bläddra i Det franska köket, av samma två författare.

Havskatt med kantareller, vitt vin och grädde
800 gram havskatt
1 dl rågmjöl
sal och vitpeppar
smör
300 gram kantareller, ansade och delade
2 schalottenlökar, finhackade
1 vitlöksklyfta, finhackad
2 dl vitt vin
1 dl grädde

Dela filén i sex bitar. Krydda dem med salt och vitpeppar, och panera dem i rågmjöl. Hetta upp smör i en gjutjärnsstekpanna, och stek sedan filéerna två och två på medelhög värme, några minuter påp varje sida. De ska få fin färg, men behöver inte bli genomstekta. Torka sedan ur pannan ordentligt med hushållspapper, och tillsätt därefter mer smör mer smör. Fräs kantareller, schalottenlök och vitlök på medelvärme i några minuter. Krydda med salt och vitpeppar.
Lägg sedan tillbaka fiskbitarna i pannan; slå i vinet, täck med lock och låt det hela småkoka i fem minuter. Tag sedan av locket, och låt vinet reducera något innan du tillsätter grädden. Låt det hela småputtra ytterligare någon minut. Pressad potatis passar sällsynt bra till. Jag är en stor fantast av just pressad potatis, något jag delar med resten av familjen. Det serveras titt som tätt här hemma, i synnerhet när det finns en god sås att suga upp. Sockerärtorna var ett gott och smakmässigt mycket passande grönsakstillbehör.

På mitt nattygsbord i höst

Jag fick ett härligt, tungt paket på posten tidigare i veckan. Det innehöll sju trevliga titlar; några som jag gått och småsuktat efter ett bra tag, och några relativt nyupptäckta. Här har ni dem, uppifrån och ned.

Receptfritt - kockens bästa knep (för dig som inte har tid att gå restaurangskola). Denna bok framhåller Silverkocken, och eftersom jag värderar hans omdöme högt och ständigt imponeras av hans matlagning, så ska det bli intressant att ta del av innehållet i denna bok.

Tore Wretmans Smörgåsbordet ska tjäna som inspiration, och förhoppningsvis egga mig inför den stundande julen. Otroligt snygg liten bok; en nyutgåva, med illustrationer av fantastiska Stina Wirsén.

Nigel Slaters bok Toast - the story of a boys hunger är inget mindre än berättelsen om hans egen barndom, ihågkommen genom mat och matminnen.

Kitchen Diaries, av samme kock och författare, är berättelsen om ett år i hans eget kök. Hur han tänker när han skapar maträtter, och resultatet av hans ansträngningar. En bok som inte bara verkar sprängfylld av Nigels fantastiska recept, utan även en vacker bok; behaglig både att titta i och att hålla i, trots att jag snålade lite och avstod från den inbundna utgåvan.

Real Fast Food, av samme författare, är kort och gott vad titeln utlovar; en bok med hela 350 recept på riktigt snabba maträtter. Kan behövas vissa stunder; i vår familj, som hos de flesta andra.

Charcuterie and French Pork Cookery av Jane Grigson hittade jag av en ren slump. Den kommer väl sannolikt tjäna mer som kuriosa än som en kokbok . Denna klassiker från 1967 innehåller recept på såväl stekar, grytor och stuvningar av fläskkött, men också recept på sådant som jag skulle vilja laga, om jag hade lite mer tid, ork och kunskap. Kanske kan den sätta igång någon process inom mig, som kan leda till framtida charkuteriexperiment?

Sist men inte minst den fantastiska boken Fat - an appreciation of a misunderstood ingredient, with recipes. Jag har helt och hållet Patrik att tacka för att jag fann denna bok, och den väcker stora förväntningar. Boken är mycket pedagogiskt upplagd, med ett kapitel vardera för fyra olika fettsorter. Jag kan inte låta bli att dela med mig av dessa fantastiska formuleringar:

Butter: worth it
Pork fat: the king
Poultry fat: versatile and good for you
Beef and lamb fats: overlooked but tasty.

Förhoppningsvis kommer det dyka upp inspiration från samtliga dessa böcker här på bloggen; i takt med att jag läser dem, och tar in sådant som jag kan ha nytta av - och som kan utveckla mina matlagningsförmågor.

Edit: Ni som har läst här inne ett tag vet att det inte är första gången jag skiver om Nigel Slater. Denne fantastiske hemmakock (han kallar sig själv så) har skriver sedan sexton år om mat för The Guardian. Nigel Slater tillhör inte skaran som spottar ur sig nya kokböcker på löpande band - men, när de väl kommer, är de desto mer omsorgsfullt utformade och välskrivna. Hans hemsida var länge ganska dåligt uppdaterad, men nu när hans senaste bok kommit ut och han har en matlagningsserie på BBC (den som ändå kunde se den) är hemsidan full av färsk information.

Ugnskokt kolja med vitt vin, grädde och citron

Att tillaga fisk i ugn, under folietäcke är något så genialt enkelt att jag inte kan begripa varför vi inte började med det långt tidigare. Varför kom vi inte på tanken? Vi får helt enkelt glädjas åt att vi gör det nu, och att det fungerar så otroligt bra.
I förra veckan skapades en fantastiskt måltid av så enkla medel att det kan tyckas löjligt att ens blogga om det. Fast, det här är något som jag känner att vi bara måste dela med oss av. Så, tag det för vad det är.

Ugnskokt kolja med vitt vin, grädde och citron
800 gram koljafilé
smör
salt, vitpeppar
1,5 dl vispgrädde
1 dl vitt vin
5-6 citronskivor

Sätt ugnen på 200 grader. Smörj en ugnsform. Lägg ned filéerna ganska tätt, och krydda dem med salt och vitpeppar. Häll vinet och grädden runtom, och lägg på citronskivorna. Täck locket med aluminiumfolie, och stäng till ordentligt runt kanten. Sätt in i ugnen i 30-40 minuter. Servera med till exempel pressad potatis och vaxbönor - det var mycket gott till. De fina vaxbönorna kom från Bondens marknad, och de var faktiskt värda att stå i kö och trängas för

Vad som händer med fisken i ugnen är så klart att den ångkokas i vinet, grädden och sin egen vätska. Resultatet blir en otroligt saftig och mjäll fisk; långt ifrån de torra ugnsanrättningar jag och många med mig varit lite lätt missnöjda med under åren (kom igen, erkänn!).

Såsen, eller snarare fisk-skyn, blir grymt god. Mycket tunn, så den kanske inte faller alla i smaken. Faktum är att den mer ambitiösa kan ugnskoka fisken utan vin och grädde, och sedan försiktigt hälla av fiskens egen vätska och späda sin goda fisksås med härligheten.

Skjuts in i ugnen!

Tycke och smak- kantarelltoast på mitt vis

Den person som jag mest förknippar med gula kantareller är min faster och gudmor B. Under min uppväxt tog hon varje år med mig ut i svampskogen, där vi tillsammans i flera timmar plockade så mycket vi kom över. Hon lärde mig hur man ska plocka, och var man ska leta. När vi slutligen var klara svampplockandet, lät hon dessutom mig få hela härligheten med mig hem.

B, om du läser det här, så ska du veta att dessa upplevelser i svampskogen finns väl bevarade bland mina många, fina minnen av allt vi gjort tillsammans. Jag tänker på dig varje gång jag äter kantareller.

Hur man sedan väljer att äta sina kantareller - det är, som rubriken lyder, en fråga om tycke och smak. Som så mycket annat här i världen.
I min värld är det en styggelse att blanda kantarellernas rena smak med för många andra ingredienser. Och om det ska ätas kantarelltoast, då är jag närmast rabiat. Kantarelltoastpurist. Ingen gul lök, inget gratinerat osttäcke; absolut ingen stabbig stuvning.
Bara svamp, smör, grädde, salt och vitpeppar.
Svampen ska först svettas, därefter brynas i smöret. Salt och peppar; sedan gräddskvätten. Rejäl sådan. Koka in.
Ett riktigt gott bröd, som jag avslutningsvis drar längsmed botten på stekpannan för att riktigt få upp alla de goda smakerna. Därefter bestryks brödet med smör, och kantarellerna fördelas uppepå.

Kantarelltoast är smaken av sensommar och barndom för mig. Tyvärr har jag inte lyckats förvalta de kunskaper jag lärde mig i skogen för många år sedan. Numera skördar jag svamparna på ICA eller Hötorget. Men, vänta bara; rätt vad det är hittar jag säkerligen tillbaka till svampskogen.
Smaken, den obeskrivligt goda smaken, är trots allt densamma.

En liten smörprovning, i all enkelhet

Tänk, så mycket som förändrats bara på ett par års tid. Jag minns ibland med fasa den tid då jag snålade med smöret, och skämdes en smula när jag bredde ett tjockt lager extrasaltat Bregott på en rostad brödskiva, eller slängde en rejäl klick smör i stekpannan. Those days are over. Numera smaskar vi i oss smör här hemma med en skamlöshet som säkerligen skulle chocka många.
Varje gång jag ser någon på ICA lägga ett paket Lätta, eller - ve och fasa - Becell, i kundvagnen, får jag bita mig i tungan för att inte skämma ut mig genom att dra en föreläsning eller sjunga smörets lov i alla tonarter.
Efter alla artiklar om smör i diverse tidningar och tidskrifter de senaste månaderna, blev vi tillräckligt inspirerade för att genomföra en högst ovetenskaplig men i gengäld mycket munter och livlig smörprovning här hemma i söndags kväll. Två vuxna, fyra barn och fyra sorters smör; de sorter som är lättast att få tag på i vanliga mataffärer.

Vi valde att pröva Skånemejeriers Gourmetsmör, Valios smör, Lindahls smör och Arlas vanliga normalsaltade.

Jag delade ut följande betyg:
Skånemejeriers Gourmetsmör, 4/5 - kraftig smak och hög syrlighet
Valio 4/5 - kraftig smak, söt utan att vara fadd
Lindahls smör 1/1 - en fadd, platt smak.
Arlas normalsaltade smör 2/2 - standardsmöret; fungerar bäst till matlagning och bakning.

Min man föredrog Skånemejeriers gorumetsmör framför Valios smör, med betygen 4/5 respektive 3/5. Han instämde med mig angående de båda övriga.

Nu kommer vi till det intressanta: äldste sonen föredrog Lindahls. Han gav det full pott, tätt följt av Valio med 4/5, Arla med 3/5 och Skånemejeriers Gourmetsmör med 1/1.
De tre yngre barnen frossade i sig Arlas normalsaltade. Antar att vanans makt är stor. Syran i Gourmetsmöret tilltalade inte barnaskaran.

Smöret provades på bästa tänkbara bröd, i varje fall i vårt hushåll -hembakat surdegsbröd, så klart. Eftersom jag inte bakar surdegsbröd mer än max en gång i veckan, bakar jag med både råg- och vetesur. Detta för att hålla båda de små gynnarna vid god vigör. Vetesuren satte jag i somras, och jag gav den en välbehövlig katalysator i form av en klutt av rågsuren. Jag har även fortsättningsvis valt att fuska en smula, genom att allt som oftast använda den sked jag rört i rågsuren med för att röra ned mer mjöl i vetesuren, och det är den sistnämnda inte det minsta ledsen för.

Bröd och smör - i all enkelhet något av det godaste man kan stoppa i sin mun.

Mannen, myten, legenden

Bild från DN, se länken nedan

I morse möttes jag av nyheten att TV-kocken och kokboksförfattaren Keith Floyd gått ur tiden. Måste medge att jag blev ganska så chockad över att han faktiskt inte var äldre än 65 - tycker han har sett ganska sliten ut i åratal. Men det är klart, det tar nog på krafterna att leva så som han verkar ha levat.
Han matlagningsprogram må ha varit banbrytande när de kom, men de passerade bäst före-datum för många år sedan. Kokböckerna har sannolikt ett längre liv. Floyd on Italy är en riktigt bra kokbok, som vi kanske borde återknyta bekantskapen med; om inte annat för att hedra hans minne?
Jag kommer faktiskt främst att minnas honom för hans fantastiska uttalande om magnumbuteljer vin:

"En magnumbutelj vin är lite för lite för två personer,
och lite för mycket för en person.

Om det var så han levde sitt liv, så hade han förhoppningsvis ett gott, om än inte så långt liv. Sedan må det vara upp till var och en att fundera över om hans image i TV bara var skådespeleri, eller om han i själva verket levde i ett tillstånd av närmast konstant salongsberusning.

Svartkålssoppa med kalvfrikadeller

Jag älskar kål, och ser därför fram emot hösten med tillförsikt eftersom jag vet vad som väntar. I lördags besökte vi vad jag numera kallar Bondens kaotiska Marknad på Katarina Bangata på Söder här i Stockholm. Kaotisk - därför att där är så proppfullt med folk, och så trångt mellan stånden som sträcker sig längs gångvägen i allén i mitten av gatan i fråga.
Själva läget är nog så pittoreskt, och jag gläds givetvis över att det är många besökare, men det är direkt ohållbart om man som vi råkar vara en familj modell lite större. Inte så barnvagnsvänligt, med andra ord - och meterlånga köer till de mest populära stånden.
Därför gick jag i lördags dit med enbart äldste sonen i sällskap. Medan han gick runt och fotograferade blommor och grönsaker, stod jag i kö för att få tag på vissa för mig så eftertraktade grönsaker och rotfrukter.
Ett av mina mål med besöket var att få tag på fin svartkål från Järna, och jag kom inte hem tomhänt. Resultatet av mina ansträngningar i köket blev i kväll en soppa på finhackad svartkål, med kalvbuljong, vispgrädde, och inte minst små fina kalvfrikadeller. Detta var verkligen en soppa som föll mig i smaken och jag kommer helt klart att laga den igen.

Min svartkålssoppa med kalvfrikadeller
Soppa
300 gram svartkål
3 msk smör
12 dl vatten
2 kalvbuljongtärningar
1 dl vispgrädde
1,5 msk vetemjöl
vitpeppar
muskot

Skölj svartkålen, och skär bort den grova nerven i mitten av bladen. Strimla och hacka så fint du bara kan. Hetta upp smör i en rymlig kastrull, och fräs kålen någon minut så att den drar ihop sig och börjar läcka ut vätska.
Häll på vattnet, lägg på locket och koka upp alltsamman. Låt sedan kålen koka på medelvärme i åtminstone 20 minuter. Blanda grädde och vetemjöl, och vispa ned blandningen i soppan. Koka upp på nytt, och smaka av med vitpeppar och muskot.

Frikadeller
500 gram kalvfärs
1 ägg
salt, vitpeppar

Krydda färsen efter smak, och blanda den med ägget till en jämn smet. Forma smeten till ganska små frikadeller. Lägg försiktigt ned dem i den sjudande soppan, ge den ett uppkok, och låt frikadellerna koka på låg värme i åtminstone tio minuter.

Ända sedan jag för första gången serverades svartkål har jag varit lite löjligt fascinerad av denna grönsak. Det var för nio år sedan, under en vistelse i italienska Padova, som jag valde en primo piatti på en meny, och fick ut en tallrik med något som jag först inte alls förstod vad det var. När jag frågade kyparen, svarade han att det var pesto på svartkål. Det verkligen otroligt gott.
Väl hemma i Sverige glömde jag bort detta matminne, och när det dök upp i huvudet förra hösten trodde jag först att svartkål skulle vara omöjligt att få tag på. Så var nu inte fallet.
Vi hade tänkt odla svartkål på landet i sommar, men det blev av olika skäl inte av. Nästa vår får det inte komma någonting emellan. Detta är verkligen en av de mest fantastiska grönsaker jag vet.

En gammal, lånad bild, som inte längre finns kvar
på sidan jag lånade den ifrån.

Denna goda soppa med bland annat svartkål lagade jag förra hösten. Det är skönt att soppsäsongen snart är över oss på allvar.

Bangers and mash - fredagsmys från Taylors and Jones

Äntligen bangers and mash! Äntligen kom vi iväg. Varför jag, eller snarare vi, inte lyckats ta oss till Taylors and Jones tidigare, det är inte bara en gåta, utan rent ut sagt en skam. Pinsamt, inte minst eftersom jag läste om dem här redan i april 2008, läste om dem i DN i februari samt inte minst skrivit om att jag planerat att besöka dem. Nåväl, bättre sent än aldrig. När jag nu dessutom till min förundran insåg att butiken ligger (bokstavligt talat) bara ett stenkast från barnens simskola, konstaterade jag och min man unisont att det från och med mitten av oktober vankas korv till middag minst varje fredag. För, det här var verkligen något i särklass.

Vi köpte Honey roast pork och Pork with leek and garlic. Båda var fantastiska, men jag föredrog den sistnämnda. Korvarna tillreddes på enklast tänkbara vis; bryntes försiktigt runtom, och lades därefter i en smord form tillsammans med fina små tomater. Därefter fick alltsamman åka in i ugnen på 175 grader i cirka 30 minuter.
Den egentliga matlagningsinsatsen stod min käre man för. Han brynte några stora, gula lökar i stekpannan där korvarna först fått svettas. Löken fick steka länge, på svag värme, så att den nästan smälte i pannan. När den börjat mjukna, spädde min man med öl och kalvbuljong. Resultaten blev helt enkelt en otroligt smakrik löksky. Tag därtill höstens första potatismos, välkryddat med vitpeppar och muskot.
Är inte det här fredagsmys, så vet jag inte vad fredagsmys är. Måste dessutom uttrycka min förundran över de låga priserna. Här snackar vi hantverksmässigt tillverkad korv, av de bästa råvarorna, som säljs över disk i en trevlig miljö av glada och tillmötesgående korvmakare. Jag ser minst sagt fram emot våra korvfredagar senare i höst!

Stekt kolja med pikant röra samt squash- och tomatgratäng med parmesan

Pikant olja. Inte så lite fånigt kanske, men jag hittade inget bättre uttryck för att beskriva tillbehöret till den stekta koljan. I varje fall inte om det skulle få plats i inläggets titel.
Kolja har en särskild plats i mitt hjärta. Faktum är att den nog innehar en delad förstaplats på listan över favoritfiskar, i gott sällskap av makrill. Jag har faktiskt aldrig tidigare prövat att tillaga kolja på just detta sätt, och att äta den med just dessa tillbehör. Jag fick ett hastigt infall, som ledde till en mycket enkel, om än kanske inte så särskilt snabblagad, måltid. Allla förberedelser är dock värda besväret; det lovar jag.
Det borde inte vara så enkelt att det räcker med att doppa filébitarna i rågmjöl - men faktum är att med fin kolja behövs det inte mer än så. Ingen annan panering behövdes. I varje fall inte i det här sammanhanget. Den lilla smaksatta oljan blev lyfte fisken från mycket god till fantastiskt god, i synnerhet tilsammans med lite pressad citron.

Jag ville laga något av säsongens fina squash och tomater. Tomaterna smakar ju fortfarande så bra; det är bara att njuta medan det varar.

Nu ska jag inte ens låtsas att hela familjen uppskattade denna gratäng. Vi kör med dagens grönsak i vår familj. Att smaka räcker gott. Och i gengäld blev det mer gratäng kvar till oss vuxna. Pasta serverades också till, men den avstod jag ifrån, eftersom den i mitt tycke helt enkelt inte behövdes.

Stekt, rågmjölspanerad kolja
900 gram kolja
1 dl rågmjölsalt och vitpeppar
smör

Dela koljafiléerna i vad du anser är lagom stora bitar. Krydda dem på ömse sidor med salt och vitpeppar. Doppa dem därefter så att utan täcks ordentligt av rågmjöl. Hetta upp smör i en gjutjärnsstekpanna, och stek filéerna (inte fäör många åt gången) på medelhög värme i några minuter på varje sida. Klicka gärna i lite mer smör när du vänder dem.

Pikant röra med kapris, vitlök
och citronzest
2 msk kapris, hackade
1 vitlöksklyfta, finhackad
1 tsk citronzest
2 msk olivolja

Blanda helt enkelt ingrdienserna, och låt dem stå och mulla ihop sig medan du steker fisken.

Gratäng på squash och tomater
med parmesanost
500 gram squash, tunnt skivad
500 gram tomater
tunnt skivade
flingsalt och scartpeppar
olivolja
2 vitlöksklyftor, finhackade
1 dl finriven parmesanost

Det är gratängen som är mest arbetskrävande, och som jag började med. Sätt ugnen på 200 grader. Smörj en ugnsform generöst med olivolja. Skiva squash och tomater i tunna skivor, och varva dem snyggt i formen - om du har gott om tid. Eller lägg ett lager tomat mellan två lager squash, vilket jag gjorde; för enkelhetens skull.
Mellan lagren och på det översta lagret skvätte jag på mer olivolja;, saltade, pepprade och fördelade finhackad vitlök. Därefter fick gratängen stå i ugnen i uppemot 40 minuter. Jag tillagade min gratäng ganska långt ned i ugnen, och tillagningstiden beror så klart också på hur tjocka grönsaksskivorna är. När den började se klar ut, strödde jag över parmesanost och ställde rofmen några minuter högt upp i ugnen, så att osten smälte in i det översta lagret.

Min mans salsa

Det blir ett mycket kort inlägg i kväll. Jag har varit helt borta från köket i flera dagar, känns det som. Min man har stått vi grytorna. I går gjorde han slag i saken och tog tag i vad som för oss i åratal varit ett dåligt mat-samvete - att laga till en egen salsa, i stället för den halvtrista och oförsvarligt dyra variant man kan köpa på burk.
I bland dröjer det länge innan saker och ting blir av, men å andra sidan blev det väldigt, väldigt bra, när det väl blev av.

Detta ska betraktas som ett grundrecept, och inget annat. Vi funderar redan på hur det ska utvecklas och förädlas. Mer lök, tycker min man. Mer chipotle, tycker jag.
Det lär lösa sig av sig själv framöver. Vi är bara så glada att det äntligen, äntligen blev av.

Min mans salsa - grundrecept
1 kruka koriander
1 vitlöksklyfta
1 rödlök
2 burkar Mutti hela tomater
salt, svartpeppar, chipotle och tabasco efter smak
saften från 1/2 lime

Mixa koriandern och rödlöken i en rymlig skål eller stor mixbägare. Riv vitlöken. Plocka upp tomaterna ur konservburkarna, och hacka dem. Häll ned hacket och tomatjuicen och mixa med de övriga ingredienserna. Krydda efter smak med salt, svartpeppar, chipotle och tabasco. Tillsätt slutligen limesaften.
Låt salsan dra i kylskåp i åtminstone en timma, innan den ska ätas.

Pannkaksformeln

Jag trodde att alla hade en pannkaksformel? Mamma lärde mig formeln för många år sedan. Inget revolutionerande; bara väldigt praktiskt, och bra att kunna - i all enkelhet.

1+1+2

Det vill säga:

lika många ägg som du tar deciliter mjöl,
och dubbelt så många deciliter mjölk

Ska du steka pannkakor (eller plättar, för den delen) till ett litet utflyktssuget förskolebarn, eller skolbarn, så tar du helt sonika ett ägg, en deciliter vetemjöl, två deciliter mjölk, några nypor råsocker och en nypa salt och vispar ihop en nätt liten smet. Stek i smör, gärna i pannkakslagg. Jag älskar vår pannkakslagg, och saknade den hela sommaren på landet.
Ska du steka pannkakor till lunch åt en fyrhövdad barnaskara, tar du följaktligen fyra ägg, fyra deciliter vetemjöl och åtta deciliter mjölk. Samt socker och salt. Tilläggas ska dock att jag numera i stort sett alltid väger mjölet. Fyra deciliter motsvarar 240 gram.

Jag har väl inte förolämpat någon nu? Tack för att ni läst så här långt. Väl medveten om att ni säkert sitter på era egna, alldeles förträffliga pannkaksrecept, vill jag som en liten försoningsgest dela med mig av en av sommarens stora kulinariska upplevelser för mina barn. Jag talar om Korsika, och om crêpes med Nutella och banan. Eller,

CRÊPES MED NUTELLA OCH BANAN!!!

som mina barn skulle ha skrivit, om de kunnat. Jag är en väldigt populär mamma när jag lagar sådana till lyxig lördagslunch.
Förfasa er nu inte - Nutella innehåller vare sig färg- eller konserveringsämnen. Visserligen kan ingen påstå att produkten i fråga är nyttig, men den innehåller inte mer socker än vad vanlig köpesylt gör.
När jag vänt pannkakorna, smetar jag en knapp matsked Nutella rakt över dem, och lägger sedan en rad med bananslantar på Nutellan. Därefter rullas pannkakorna ihop. Lätt som en plätt, och vansinnigt gott.
Tycker i varje fall mina barn, och deras sockergris till mamma.

Smör, smör, smör

Det var en smörartikel i Svenska dagbladet förra helgen, men eftersom den tidningen inte är något föredöme vad gäller att tillgängliggöra sina artiklar i nätupplagan, så får ni leva utan den (om ni inte själva läste den, vill säga). Men - i mitt gamla husorgan Göteborgs-Posten kan den som så vill läsa om ett litet smörmejeri i Norsesund utanför Alingsås, med stora och trevliga ambitioner.

Vad kan man säga, annat än att det är härligt att smör numera är rumsrent?

Undrar ni över loggan ovan? Den snubblade jag över av en slump när jag sökte efter bilder på smör. Kan det vara så att Arla har förstått att det här med smör är en trend som bara är i sin linda? Läs mer här, och beundra de vackra prototyppaketen. I synnerhet det sista exemplet tilltalade mig mycket.

Värt att notera: detta är en produkt som ännu inte finns. Googla själv, så ser du att länken ovan är det enda som står att hitta.

Edit: Ännu en intressant länk.

Strozzapreti med gråsalsiccia och kantareller

Det var en fantastisk fredagsmiddag. Den blev inte sämre av att vi befann oss på landet, dit vi åkte tidigt i fredags eftermiddag. Min man hade haft vägarna förbi Sandströms, och på min inrådan köpt salsiccia. Denna gång föll valet på gråsalsiccia, därför att vi planerade att kombinera de fantastiska korvarna med kantareller. Vi ville helt enkelt inte att salsiccians smak skulle ta över för mycket.
Jag vet att jag upprepar mig när jag än en gång uttryckt min kärlek till pastarätter som inte består av en stor mängd sås som dränker pastan. Med perfekt kokt pasta av god kvalitet är såsen, eller vad man nu väljer att äta till pastan, inte huvudsaken, utan en jämnspelt samarbetspartner. Valet av strozzapreti var i denna fall enligt mitt tycker helt perfekt. Jag vet inte vad en italienare hade sagt om saken, men den här rätten skulle jag inte skämmas att servera till vem det än månde vara.

Strozzapreti med råsalsiccia
och kantareller
500 gram kantareller
smör
flingsalt
600 gram gråsalsiccia
2 schalottenlökar, finhackade
2 vitlöksklyftor, finhackade
0,5 dl vispgrädde
0,5 dl vitt vin
500 gram Casa di Luca strozzapreti

Sätt på pastavatten. Rensa kantarellerna. Hetta upp smör i en gjutjärnstekpanna, och låt svamparna svettas i den på medelhög värme under flitig omrörning. Vi hade turen att få tag på inte alltför blöta kantareller; låt hur som helst all vätska koka in i svampen. Tillsätt flingsalt efter smak. Lägg över svampen i en skål.
Tillsätt mer smör i pannan. Tag ut korvsmeten ur fjälstren, och fördela den i lagom stora bitar. Allt efter tycke och smak. Häll pastan i vattnet. Fräs försiktigt schalottenlök och vitlök i smöret, och tillsätt sedan salsicciabitarna. Bryn dessa runtom tills de fått fin färg. Tillsätt då grädde och vin, och låt detta koka in i korven på låg värme, medan pastan kokar.
Blanda ned kantarellerna i stekpannan strax innan det är dags att hälla av pastan.
Servera med svartpeppar och parmesanost.

Ännu en kotlettrad

Min senaste förälskelse heter hel kotlettrad. Det är knappt en vecka sedan vi senast åt en sådan, men denna köttbit kan varieras i oändlighet. Jag har redan förvarnat om att det kommer att bli mycket fläskkött på SMASKENS under hösten, och den här måltiden var en god representant för vad som komma skall. Det blir en något improviserad receptskiss av det hela, men det tror jag nog ni överlever.

Helstekt kotlettrad slår fläskfilé med hästlängder, och då inte enbart vad gäller smaken. Just den här lilla kotlettraden på cirka 800 gram fick smak av rosmarin och vitlök. Dessa smaksättare använder jag oftast till rostbiff eller lammstek, men de passar faktiskt precis lika bra till fläskkött.
Kotlettraden masserades med en blandning av några mortlade vitlöksklyftor, ett par repade kvistar rosmarin, salt, svartpeppar och olivolja och fick sedan ligga i denna marinad några timmar i kylskåpet. Sedan åkte den ned i en smord ugnsform, och in i mitten av ugnen på 125 grader.

Sex hackade, riktigt mogna tomater hamnade i ugnsformen när köttet hade en innertemperatur på 50 grader. Då passade jag på att höja jag ugnstemperaturen och satte på grillen, för att ge kotlettraden vacker färg. När köttet hade en innertemperatur av 68 grader, åkte det ut ur ugnen. Jag hällde då en deciliter vitt vin över tomaterna, och kryddade dem med salt och svartpeppar. Därefter fick tomaterna koka ihop i ugnen, vilket resulterade i en magnifik ugnsbakad tomatsås.
Vissa familjemedlemmar föredrog pasta, men jag valde att avnjuta anrättningen tillsammans med en skiva av mitt hembakade surdegsbröd och en rejäl klick av Skånemejeriernas Gourmetsmör - samt lite smulat flingsalt uppepå.

Det har ju skrivits en hel del om svenskt smör det senaste året. Vi var på Kajsa Warg och botaniserade i helgen, och passade då på att köpa det nämnda smöret. Och det var gott; det var till och med riktigt gott.
Med anledning av detta planerar vi en smörprovning i familjen. Vi är alla smörälskare, men kanske främst jag och äldste sonen.
Jag återkommer med detaljerna.

Sesampanerad lax med syrlig sallad på gurka, äpple, selleri och lime

Lax är en uttjatad fisk, jag vet. Det är inte direkt så att inspirationen flödar när jag tänker på laxfilé. Fördelen med lax är att den är lätt att arbeta med, och ganska tålig för diverse experiment.
Nu var det inte så att jag tvivlade på att maten skulle smaka bra, men dagens middag blev faktiskt bättre än jag hoppats. Det berodde med största säkerhet på att jag tog mig besväret att dubbelpanera laxen. Sesamfrön och lax passar så bra ihop, men jag tycker inte det räcker med att enbart doppa laxen i dessa frön och sedan steka den.
Dubbelpaneringen gav laxen ett täcke som inte var krispigt, inte heller segt, utan snarare något mellanting mellan dessa båda konsistenser. Det kändes faktiskt som att paneringen bidrog till att skydda laxen från att bli överstekt.

Jag var nämligen lite distraherad medan jag stekte laxen. I kväll hade jag av outgrundlig anledning klara problem med simultankapaciteten. Att stå och skala och hacka ingredienser till en sallad, samtidigt som jag panerade och stekte fisk, det var nästan för mycket.
Utöver jasminris och den krispiga salladen serverades det en racersnabb sås till laxen. Den är så simpel att jag bara måste dela med mig av den.
Håll tillgodo.

Sesampanerad laxfilé
cirka 900 gram laxfilé
0,75 dl vetemjöl
1 uppvispat ägg
1,5 dl sesamfrön
salt och vitpeppar

Dela laxen i önskat antal bitar; just i vår familj var det lagom med sex stycken. Skär bort skinnet, och krydda bitarna med salt och vitpeppar. Doppa dem därefter, två och två, i vetemjöl och uppvispat ägg, och rulla dem slutligen i sesamfrön, de ska få ett riktigt trevligt, tjockt lager av frön. Hetta upp smör i en gjutjärnsstekpanna, och stek två laxbitar i taget på medelvärme; någon minut på varje sida, och då menar jag alla fyra sidorna.

Krispig sallad på gurka, äpple, selleri och lime
1 slanggurka; skalad, urkärnad och tärnad
1 Granny Smith; skalat och tärnat
1 stor stjälk bladselleri, finhackad
saften från 1 lime
flingsalt efter smak

Blanda samtliga hackade ingredienser i en skål, pressa över limesaft och smaka av med flingsalt. Låt stå framme tills den ska serveras.

Racersnabba såsen
3 dl gräddfil
1 tsk flytande honung
1 tsk sambal oelek (efter smak, så klart
flingsalt

Blanda, smaka av; korrigera proportionerna efter dina preferenser. Passar till i stort sett all stekt fisk.