Tycke och smak- kantarelltoast på mitt vis

Den person som jag mest förknippar med gula kantareller är min faster och gudmor B. Under min uppväxt tog hon varje år med mig ut i svampskogen, där vi tillsammans i flera timmar plockade så mycket vi kom över. Hon lärde mig hur man ska plocka, och var man ska leta. När vi slutligen var klara svampplockandet, lät hon dessutom mig få hela härligheten med mig hem.

B, om du läser det här, så ska du veta att dessa upplevelser i svampskogen finns väl bevarade bland mina många, fina minnen av allt vi gjort tillsammans. Jag tänker på dig varje gång jag äter kantareller.

Hur man sedan väljer att äta sina kantareller - det är, som rubriken lyder, en fråga om tycke och smak. Som så mycket annat här i världen.
I min värld är det en styggelse att blanda kantarellernas rena smak med för många andra ingredienser. Och om det ska ätas kantarelltoast, då är jag närmast rabiat. Kantarelltoastpurist. Ingen gul lök, inget gratinerat osttäcke; absolut ingen stabbig stuvning.
Bara svamp, smör, grädde, salt och vitpeppar.
Svampen ska först svettas, därefter brynas i smöret. Salt och peppar; sedan gräddskvätten. Rejäl sådan. Koka in.
Ett riktigt gott bröd, som jag avslutningsvis drar längsmed botten på stekpannan för att riktigt få upp alla de goda smakerna. Därefter bestryks brödet med smör, och kantarellerna fördelas uppepå.

Kantarelltoast är smaken av sensommar och barndom för mig. Tyvärr har jag inte lyckats förvalta de kunskaper jag lärde mig i skogen för många år sedan. Numera skördar jag svamparna på ICA eller Hötorget. Men, vänta bara; rätt vad det är hittar jag säkerligen tillbaka till svampskogen.
Smaken, den obeskrivligt goda smaken, är trots allt densamma.