torsdag 15 oktober 2009

Pissaladière -
sydfransk lökpizza


Inget är nytt under solen. Detta stämmer särskilt väl in när man skriver om mat. Jag har sedan länge tagit för vana att söka på det jag tänker laga. Det är alltid intressant att sätta saker i ett sammanhang, och det går inte att förhålla sig till sin matlagning som om det man gör är unikt och aldrig tidigare prövat. Allt har lagats tidigare; av någon, vid något tillfälle. Så är det bara.
Vi kan inte uppfinna hjulet på nytt. Däremot kan vi berätta matminnen för varandra; beskriva hur tankarna löper, och hur vi kommer på för oss nya recept och kombinationer. Jag tycker emellertid att det hela blir riktigt intressant först när det sätts i ett perspektiv.
Pissaladiére är inget nytt. Det är tvärtom mycket gammalt. Jag stötte själv på rätten i fråga för första gången när jag tillbringade några veckor i södra Frankrike sommaren 1990. Jag bodde hemma hos en fransk familj, och fick ta del av deras matvanor och kokkonst. Pissaladière serverades oftast kall, skuren i småbitar, som ett tilltugg till en aperitif. När jag nu sökte på denna goda lökpizza, hittade jag den föga förvånande hos Gitto. Då drog jag mig till minnes att jag läst detta inlägg, och att jag länge längat efter denna pizza. Även Annette på Mitt franska kök skrev har skrivit om pissaladiére, närmare bestämt i december 2007. Faktum är att jag tror att det var när jag läste inne hos Sofia i mars i år, som mitt matminne slutgiltigt väcktes till liv. Jag såg för min inre blick M och C och deras tre barn;, deras vitkalkade hus och fantastiska trädgård med odlingar i utkanten av byn Roquebrun-Sur-Argens. Matminnen kan ta långa och vindlande vägar, innan de landar, och minnet slutligen resulterar i en konkret handling.

Pizzaladière - sydfransk lökpizza
cirka 1 kilo gul lök, tunnt skivad
olivolja
5 vitlöksklyftor, rivna
2 lagerblad

Låt löken svettas långsamt och länge i olivolja i en gjutjärnsstekpanna, tillsammans med sina vänner vitlökarna och lagerbladen. De är låg värme som gäller; täck med ett lock korta stunder för att behålla vätskan i löken. Ge dig inte förrän löken är riktigt mjuk och slapp.

Jag sätter numera alltid surdegar till våra pizzor. Smaken är oslagbar. När jag väl insåg hur mycket jäst även en väl tillagad pizzadeg smakar, vill jag inte känna den smaken igen. Degen sätter jag på samma sätt som alla andra bröd jag bakar numera, nämligen på både råg- och vetesur. 50 gram av vardera, 12 gram jäst och 5 deciliter degvätska. Valfri mjölsort i lagom mängd, och självklart även salt. Låt jäsa i minst en timma, eller ännu hellre kalljäsa över dagen. Denna mängd deg räcker till pizza för hela familjen

Till lökpizzorna använde jag ungefär hälften av degmängden. Jag bredde ut löken så att den täckte de utkavlade degstyckena, dekorerade med sardeller (motsvarande två burkar - jag gillar sardeller) och de vansinnigt goda oliverna från Sera.
Vanliga kalamataoliver passar bra, de med. 225 grader i ugnen tills kanterna fått vacker färg, och pizzan ser läckert svettig ut.

Vi drack det goda Cabernet Sauvignon Petit Verdot till lökpizzan, och de trivdes mycket väl tillsammans.

6 kommentarer:

  1. Gött, jag älskar pissaladière! Trevlig helg!

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Vilken fin blogg du har! blir så inspirerad av alla härliga recept. Älskar att laga mat och lägger själv upp massa recept, tester
    på produkter osv, men jag bloggar även om inredning och guldkornen i vardagen;=)

    Hit återvänder jag mer än gärna! Trevlig helg...nu vankas hemgjord pizza med massa italienska tillbehör och pannacotta i olika lager, mums!
    /Erica

    SvaraRadera
  3. Låter jättegott och med surdegsbotten, vilken lyx. Helt i min smak, men får du dina barn att äta en sån "vuxen"-pizza? Mina syskonbarn skulle definitivt vägra.
    Hälsar fröken Dill

    SvaraRadera
  4. Anna B: Gôtt var ordet! Detsamma!

    Erica: Tack, vad trevligt att du skriver några rader och både presenterar dig och ger mig så fint beröm ;)!

    Fröken Dill: Surdegsbotten började som en idé om att kunna hålla liv i surdegarna, eftersom jag inte bakade så ofta med dem. När vi väl hade testat, fanns det ingen återvändo. Visserligen innebär det minst en timmas jästid, men det är det värt! Det går ju också att kalljäsa över natten - eller öäver dagen! Och barnen, de fick "vanlig" pizza med hemlagad topmatsås, god skinka och mozzarella.

    SvaraRadera
  5. Det där så supergott ut, det måste testas :)

    SvaraRadera

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...