torsdag 12 januari 2012

Frågan är inte varför man börjar matblogga. Frågan är varför man fortsätter

Kinna på Mormors mat skrev härom veckan ett inlägg om varför hon matbloggar, och vad det inneburit för just henne att matblogga. Kinna är en av de som varit med längst bland svenska matbloggare, och hennes blogg var en av de första jag började läsa, innan jag själv gav mig på att börja blogga.

Helena, Maria och Elin på Tre tjejer i köket är också veteraner i matbloggarsammanhang, och Kinnas blogginlägg fick mig att minnas en twitterkonversation jag hade med någon av dem (jag tror det var Elin) och några fler, för några månader sedan. Vi diskuterade matbloggandet i största allmänhet, och Elin utryckte då mycket väl det som faktiskt är den mest intressanta frågan man kan ställa till en bloggare, vare sig det är mat som är ämnet eller ej. Frågan är inte varför man börjar (mat)blogga. Frågan är varför man fortsätter.

Ja, varför fortsätter man? Faktum är ju att många inte fortsätter. Många håller på några månader, andra håller på några år, tar en paus, och kommer kanske aldrig tillbaka. Inspirationen kommer och går, och utmaningen är att bibehålla balansen mellan lust och plikt. För, sanningen är den, att det inte alltid kan vara lustdrivet att blogga. Oavsett om man erkänner det för sig själv eller ej, så blir bekräftelsen i form av läsarstatistik och kommentarer beroendeframkallande. Dessutom är det samma sak med bloggandet som med mycket annat, nämligen att det går att få in goda rutiner. Det går att producera läsvärda blogginlägg utan att inspirationen är på topp. Däremot gäller det att för sig själv identifiera en lägstanivå, och att inte under några som helst omständigheter sänka sig under den.

Förra året vid den här tiden började min inspiration tryta. Det gör den allt som oftast under det första kvartalet, men just 2011 var det särskilt påtagligt. Jag framhärdade i mitt bloggande på ren viljestyrka. Sedan dök erbjudandet från alltommat.se ut, och allt förändrades.

Jag ångrade att jag lämnade SMASKENS vid otaliga tillfällen under mitt sex månader långa gästspel. Att komma tillbaka var inte helt lätt, men det gick så mycket bättre än jag hade kunnat föreställa mig.

Det finns så många bra svenska matblogar. Och, det finns inte minst så otroligt många människor i det här landet som är oändligt mycket bättre på att laga mat än jag själv. Det som skiljer ut oss som matblogar i denna stora skara av kunniga hemmakockar, det är att vi en gång tagit steget att börja dokumentera i bild och text, att dela med oss av vår dokumentation, och inte minst att interagera med andra matbloggare. Jag tycker detta i all enkelhet är helt fantastiskt.

Nej, jag kommer inte sluta matblogga. Inte under överskådlig framtid. Vad jag däremot kommer göra, det är att försöka hitta en balans. Min prestationsångest är överväldigande, och min tid är värdefull. Jag måste hela tiden kämpa för att hålla en rimlig nivå på mitt engagemang.

Som sagt - frågan är varför man fortsätter. Kanske för att förhoppningen faktiskt finns att det en gång, mot alla odds, ska leda till något mer än bara en blogg?

12 kommentarer:

  1. Kul att du fortsätter!

    Jag har också börjat lite smått men mest är det för mig själv. Ett sätt att komma ihåg grejer. Lite som en matdagbok kanske. Eller jag vet inte. Gillar namnet, matpm ;)

    http://matpm.blogspot.com/

    SvaraRadera
  2. Ja du. Det finns ju så många orsaker, men för mig handlar det mycket om precis samma saker som det gjorde när jag började. Att vara en del i ett stort sammanhang - i ett gäng. Att ha nånstans att samla sina recept. Att få både fota, skriva och äta mat. (Ja, laga också.) Utlopp för kreativitet. Kontakt mellan människor, det är nog ändå det som jag uppskattar mest. Dels med andra matbloggare då, men med läsare. Kommentarer som "jag lagade din pasta igår, barnen älskade den!" från en ensamstående pappa i Californien - ja, det gör mig lycklig.

    Hopp om någon karriär i matbranschen.. nä, jag tror inte det. Betalt för det man gör vore ju roligt (och det var roligt den tiden jag betal-bloggade, om än ganska stressigt) men jag tycker ändå bloggandet är så givande i sig. Däremot ska jag försöka vara lite mer förlåtande mot mig själv, varje dag är en lite orimlig ambition just nu.

    SvaraRadera
  3. ETT stort skäl - kontakt och utbyte med andra som är svårartat intresserade av mat. Jag höll helt på att slita ut släkt och vänner med prat om mat innan jag började blogga. Nu njuter jag svårartat av alla underbart mötnördiga diskussioner!
    Hälsar fröken Dill

    SvaraRadera
  4. Härligt inlägg Annika och hur hade jag fått chansen att lära känna dig lite om inte bloggen funnits. Det gör att jag känner att min liv berikats.

    Ska du vara med på utmaningen att blogga in 100 dagar? Det är redan några matbloggare som antagit den. =)

    SvaraRadera
  5. Jag är sååå glad att du fortsätter blogga! Och jag är sååå glad att du kom tillbaka till SMASKENS. Mycket bättre än Allt om mat....
    Ser fram emot ett till år med dig!
    Anna-Karin S

    SvaraRadera
  6. Jag är glad att du fortsätter blogga! Jag lär mig faktiskt mycket av dig, men förstår ju att du behöver få tillbaka ngt också! Kram på dej och hoppas vi ses i vår!! // AnnaKarin

    SvaraRadera
  7. Du har en fin och bra blogg som det är mycket inspirerande och lärorikt att läsa <3 Hoppas du kan fortsätta "i din egen takt"....

    SvaraRadera
  8. Du har fått mig att prova pannacotta (älskar!), pressgurka och turkisk yoghurt, långlagade grytor och glass, glass, glass! Så om det räknas har du gett min matlagning ytterligare en dimension!

    SvaraRadera
  9. Så bra skrivet, du har så rätt i det du fått ner här.
    Visst blir det beroendeframkallande det där med statistik och annat, men det bästa beroendet är väl just den där kommunikationen man har med andra.
    Att vi skulle få kontakt med så många härliga och trevliga människor runt om i landet (och dessutom träffa några i verkligheten) hade vi inte ens i tankarna när vi satte igång för 2 år sen.
    Som det känns nu så berikar vår blogg vårt liv så mycket så vi lär hålla på ett bra tag till. Men ett tvång det får det aldrig bli, det ska vara kul tycker vi.

    SvaraRadera
  10. Jag håller med i mycket du skriver. Tror dock att precis som med allt annat är även orsaken till varför man fortsätter/slutar matblogga individuellt.
    Själv bloggade jag några år och tyckte verkligen det var SÅ roligt. Jag fick lära känna många underbara människor, lärde mig enormt mycket om mat och fick ett rikare matliv. Men sen ändrades livet helt, och jag ville prioritera annorlunda. Jag var tvungen att prioritera annorlunda för att få den framtid jag önskade att fungera.
    Jag saknar matbloggandet enormt och har flera gånger varit på gång att börja igen. Men jag har helt enkelt inte fått in det i vardagen igen, kanske för att jag vill slippa den där pressen att prestera även på nätet? Kanske kommer jag tillbaka med inriktningen barnmat så småningom, kanske inte. Oavsett så fortsätter jag läsa dig och många andra inspirerande matbloggare. Tack för det ni gör!

    SvaraRadera
  11. Visst är det så, ibland tryter både ork och idéer till fortsatt skrivande. Men det känns så fint att veta att tusentals människor följer det jag skriver varje dag.
    Uppskattar din blogg, även om jag sällan kommenterar. Själva bloggandet tar ju så mycket tid, så då blir det inte av att skriva i kommentarsfälten hos varann, även fast jag tittar in på många ställen med jämna mellanrum..
    Jag har haft en fantastisk karriär med mitt bloggande. Nu efter 2½ år, skriver jag matkrönikor i en tidning hemma i Östersund och en annan i Alanya, min hemstad på vintern. I november kom min första kokbok, LCHF för seniorer.

    Eftersom en ryggskada satte tvärstopp för min Kockkarriär, så är det verkligen härligt att ha kunnat skapa mig en ny yrkesidentitet via datorn :)

    SvaraRadera
  12. Frederic: Kul! Att vilja dokumentera sitt matlagande är ju första steget till att blogga!

    Anne: Jo, det är omöjligt att tänka sig ett liv utan matbloggandet, vid det här laget. Jag är nog lite skadad av mi tid på alltommat.se, för jag blev så grymt bränd och besviken av den upplevelsen. Men, drömmen om att kunna få en slant för det man skriver, den finns ändå kvar.

    Fröken Dill: Ja, bara det är ju i sig en anledning att matblogga. Känner igen mig!

    Kinna: Ja, tänk så många trevliga, duktiga människor man aldrig träfat utan bloggandet? 100-dagarsbloggandet vågar jag mig inte på. Har funderat fram och tillbaka, men tror att det skulle ta knäcken på mig.

    Anna-Karin S: Tack för de fina orden, de värmer. Jag uppskattar verkligen det du skriver.

    AnnaKarin: Tack, min vän, kul att läsa. Jag hoppas också vi ses i år. Kram!

    Elisabeth: Tack! Ja, just det där med att göra saker i sin egen takt, utan att känna press, det är en sann konst.

    Catta: Fantastiskt kul att läsa, vilken fin komplimang - tack!

    Mårtenssons kök: Visst är det fantastiskt? En hel värld av trevliga, matintresserade människor att utforska!

    Rebecca: Jag tror du prioriterar helt rätt, och du kommer tillbaka en vacker dag, det är jag alldeles övertygad om!

    Birgitta: Fantastiskt! Välförtjänt framgång, kul att läsa! Känner igen det där med att inte riktigt ha tid att kommentera - prioriterar att läsa hos andra, så många som möjligt.

    SvaraRadera

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...