tisdag 31 augusti 2010

Syltade, gröna tomater
(och en liten harang därtill)


Det blev, som jag tidigare skrev, bara gröna tomater för oss i år. Min mans goda chutney i all ära, men det första jag kom på att jag skulle pröva laga till av tomaterna var syltade tomater. Receptet kommer ur ett exemplar av "Hej Mat - Bonniers kokbok" från 1972, som jag ärvt av min bortgångne morbror R.

Boken är minst sagt välanvänd, och den bjuder på intressant läsning. Jag är och förblir chockerad över att så ånga recept i kokböcker från 1960- och 70-talen består av ingredienser som till stor del är hel- eller halvfabrikat. Det är påssoppor hit och konserver dit; det är ingen hejd på hur många piffiga sätt det finns att fixa snabba gratänger, eller vickningssmörgåsar toppade med köttfärsås på burk.
Jag är medveten om att det speglar den tidsanda som rådde, samt tillgången på varor, men likafullt förvånar det mig. Vi får helt enkelt glädjas åt den fantastiska tillgången på såväl färska som frysta varor som finns i butiker idag.
När jag nu sitter och ondgör mig över den rikliga förekomsten av hel- och halvfabrikat i ovan nämnda bok, är jag givetvis medveten om att utbudet av sådant sedan dess exploderat. Dagens livsmedelsbutiker är så sprängfulla av denna typ av produkter att jag inte ens orkar gå in närmare på det. Det bygger upp till ett annat blogginlägg; vid ett annat tillfälle

Nu var det trots allt syltade, gröna tomater jag skulle skriva om. De var enkla att göra, och smakar inte likt något jag tidigare stött på (kanske helt enkelt för att jag aldrig förut ätit syltade tomater). I receptet fanns flera förslag på hur man kunde krydda lagen. Jag gjorde en egen liten blandning, och mitt val styrdes delvis av att jag inte ville att kryddningen alltför mycket skulle likna den i vår tomat- och rabarberchutney. Eftersom jag bara hade ett halvt kilo gröna tomater, halverade jag av förklarliga skäl det ursprungliga receptets mängdangivelser.

Det kändes faktiskt nästan som mer än en slump. Ena stunden stod jag och begrundade det faktum att vi hade en mängd gröna tomater, som jag inte visste vad vi skulle ta oss till med. Nästa stund letar jag efter ett helt annat recept i kokboken, och slår då av en smulp upp sidan med detta recept.
Sådana tillfälligheter tilltalar mig.

Syltade gröna tomater
500 gram små, fasta gröna tomater
1 dl ättikssprit
3 dl vatten
3 dl ekologiskt socker
1 tjock skiva ingefära
5 nejlikor
5 vitpepparkorn
1 kanelstång

Snoppa tomaterna, skölj dem och stick dem med en vass kniv eller provsticka. Koka tomaterna nästan mjuka i vatten i cirka tio minuter. Låt dem rinna av.
Blanda ingredienserna till lagen, och låt den koka upp. Lägg i tomaterna, och låt dem koka i lagen i uppemot tjugo minuter, eller tills de är mjuka.
Ta upp tomaterna, och lägg dem i en väl rengjord burk. Reducera lagern något, och häll den därefter över tomaterna.
Låt burken och dess innehåll svalna, och förvara den sedan i kylskåp i två dygn. Tag då ut den; plocka bort kryddorna, och koka upp lagen på nytt. Skumma om det behövs. Häll den sedan återigen över tomaterna. Låt alltsamman svalna på nytt, och ställ in i kylskåpet igen.

4 kommentarer:

  1. Jag kommer mycket väl ihåg "Hej mat", och jag tror att redan titeln avslöjar en del om tidens anda – jag misstänker att det var ett försök att få folk att intressera sig för att laga mat igen, efter att väldigt mycket ha förlitat sig på de nya, moderna helfabrikaten. Jag menar, att gå tillbaka till produkter som bara delvis är färdigfabricerade är väl bra?

    Jag är född -55. Min mamma förvärvsarbetade, vilket inte var så vanligt då. Därför fick vi pulvermos. Mina kompisar vars mammor var hemmafruar tyckte pulvermos var mycket godare än det hemlagade moset som de fick, och jag tyckte förstås tvärtom.

    SvaraRadera
  2. Man var nog helt enkelt förtrollade över denna rikedom och detta överflöd av färdigprodukter, vilket många tolkade som en förutsättning för den emanciperade kvinnan. Kom ihåg att före denna period var alla kvinnor mer eller mindre fjättrade vid hemmet!

    SvaraRadera
  3. görel: Jag förstår syftet med kokboken, och är ganska väl insatt i hur sam,hället såg ut, men finner det likafullt mycket deprimerande. Där har vi trots allt kommit långt, sedan dess.

    SvaraRadera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...