söndag 10 mars 2013

En halv rapsgris, och några ord om kött

I onsdags eftermiddag besökte jag för första gången ett slakteri, närmare bestämt Scans slakteri i Linköping. Jag och de övriga officiella bloggarna för Årets Kock, Karoline Nordefors, Madeleine Landley och Lisa Lönner Pullkinen reste ned till ovan nämnda ort, där vi till att börja med fick information och en rundtur. Detta var en upplevelse jag sett fram emot ända sedan jag i början av december, då jag fick veta att vi skulle få möjlighet att både besöka slakteriet och att få stycka rapsgris.

Inför besöket funderade jag en hel kring hur jag skulle komma att reagera, då jag inte har några tidigare liknande erfarenheter. Jag är inte särskilt blödig, har inte svårt för kött eller blod och har alltid varit väldigt intresserad av och nyfiken på hur kroppar fungerar; såväl mänskliga kroppar som djurkroppar. Att få ta del av hela kedjan, från bedövning och avlivning till finstyckning och paketering, det var ärligt talat fullständigt fascinerande.

Den som äter kött kan inte, eller ska inte, fjärma sig från varifrån köttet kommer. Vi gör det aktiva valet att äta andra varelser som levt och som tagits av daga för att vi vill ha deras kött. Att besöka ett slakteri borde egentligen vara en självklarhet för alla som får möjlighet.

Jag är inte macho-typen av karnivor som går igång på slakt, det vill jag tydligt markera, men jag kunde ha stått ganska mycket längre än vi ändå gjorde och studerat processen. Det hårda arbete som utförs av personalen, och hur djurkropparna tas omhand. Jag kände en oerhört stor respekt, både för djuren och för de människor som arbetar med dessa uppgifter.

Att studera professionella styckare, ja, det var i sig en upplevelse. När det väl var dags för oss att ta oss an våra respektive halva grisar, då undrade jag i sanningens namn hur väl jag skulle kunna prestera. Med god hjälp av de trevliga och kunniga Scan-medarbetare som handledde oss genom processen lärde jag mig handgrepp som jag kommer ha god nytta av framöver.

Nu har vi frysen full av fint griskött, och då delade vi ändå med oss till mat- och grisglada goda vänner. Jag kan inte annat än tacka Scan för denna möjlighet att få förkovra mig och öka mina kunskaper. Om ni någon gång har möjlighet att besöka ett slakteri, så uppmanar jag er att ta chansen. Det är allmänbildande och upplysande utifrån många aspekter.

Man kan tycka vad man vill om den svenska köttindustrin, men vi har kommit oerhört långt i vårt land om man jämför med de flesta andra europeiska länder. Trots uppstramade EU-regler vet vi att djur i andra länder hanteras sämre än svenska djur, från födsel till slakt; att de ofta medicineras i förebyggande syfte, med antibiotikaresistens som ett hot eller ett redan existerande faktum. Vi vet att dessa djur lever ett avsevärt mycket sämre liv än svenska djur, och ändå väljer alltför många att enbart låta plånboken styra när de handlar.

Kött ska faktiskt inte vara billigt. Kött är högst upp i näringskedjan, och ska kosta därefter. Det ska köpas med urskiljning, tillagas med omsorg och ätas med inte mindre än en viss vördnad för det faktum att vi äter något som kommer från en anan levande varelse.

Jag brukar kalla det för filé-syndromet (förlåt mig nu, alla vänner och bekanta som jag redan tjatat sönder med mina tirader). Många människor verkar inte vilja acceptera att med kött, det vill säga muskler, kommer per automatik även senor, hinnor, ben, fet, brosk och ibland svål. Man behöver inte tycka att detta är tilltalande, men man kan inte köpa fettfria, släta filéer i något sorts försök att låtsas som att muskeln i fråga inte suttit på ett djur som levt och som dödats i slakt för att hamna i din gryta och på din tallrik.

Jag rekommenderar er att läsa denna artikel på Svenska Dagbladet Brännpunkt/Opinion för mer välformulerade och faktaspäckade tankar i samma, eller angränsade, ämne.

Rapsgrisen i sig har ett fantastiskt saftigt och fint kött. Vi har med största nöje njutit av de produkter vi tidigare fått möjlighet att smaka, och jag måste i synnerhet framhålla kassler av rapsgris, som smakar så som kassler smakade innan den började sprutas så full av saltlake att den fullkomligt simmar runt i sin egen vätska om man ger sig på att försöka bräcka eller steka den. Kassler på rapsgris är köttig, smakrik och allt annat än vattnig. Lägg detta på minnet.

3 kommentarer:

  1. Tack för din uttryckta pragmatiska inställning.

    "Slakt krävs, och några måste utföra det om vi vill äta kött".

    SvaraRadera
  2. Vilket otroligt bra inlägg! Jag håller med dig till punkt och pricka (särskilt att vi som köttätare inte ska fjärma oss från dess ursprung och filé-syndromet)och det var synnerligen bra formulerat.

    SvaraRadera
  3. Bra Inlägg! Tycker också att alla som äter kött borde öppna ögonen för vad dom har på talriken och hålla dom öppna hela vägen genom djurets liv och död. Jag har vait köttätare men är nu veg för att jag vill veta på mitt samvete att det jag äter har haft det bra. Så jag ska besöka slakteriet och överväga ett beslut. Sådana resor borde vara studieresor.

    SvaraRadera

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...